Har liberalismen några utopier?

Med anledning av dagens (eller snarare gårdagens) understreckare är det värt att ta upp en fråga som jag har funderat på de senaste dagarna. Det tillhör de politiska ungdomsförbundens egenheter att man i början matas med åsikter, ställningstaganden och ideologiska utgångspunkter som man först långt senare lyckas identifiera såsom hemmahörande hos någon sedan länge död ekonom, filosof eller samhällsteoretiker. Keynes hade ett bra citat:

The ideas of economists and political philosophers, both when they are right and when they are wrong, are more powerful than is commonly understood. Indeed the world is ruled by little else. Practical men, who believe themselves to be quite exempt from any intellectual influence, are usually the slaves of some defunct economist. Madmen in authority, who hear voices in the air, are distilling their frenzy from some academic scribbler of a few years back.

Så matas man under sitt första aktiva år i LUF med maximen att "liberalismen verkar främst för de sämst ställda" (vilket är anledningen till att man kan angripa socialdemokraternas politik för de hemlösa för att vara osolidarisk, samtidigt som man vill införa platt skatt), och man lyckas först långt senare, när man kommit till universitetet, identifiera detta påstående som ett distillat av John Rawls' differensprincip.

Nåväl, på samma sätt förhåller det sig med maximen "liberalismen har inga utopier; vi liberaler sätter inte upp något samhällets slutmål, utan låter samhällsutvecklingen bestämmas av människornas fria val". Detta lyckas man fyra år senare, efter stor möda och ibland närmast slumpmässigt, härleda till sir Karl Poppers "Open Society and its Enemies". Men frågan är om detta påstående nödvändigtvis är korrekt.

Låt en utopi vara, löst uttryckt, ett samhälleligt idealtillstånd sådant att inga ändringar kommer att behöva eller böra ske. Som Hans Ingvar Roth påpekar i sin understreckare kan man dock skilja på "större" och "mindre" utopier, där de större utopierna är dem vi vant oss vid, dem vi hittar i Platons "Staten" och (enligt Popper åtminstone) delvis i "Lagarna", Mores "Utopia", Orwells "1984", och så vidare: samtliga dessa är försök att ordna samhället in i minsta detalj, utan att dela upp samhället i en politisk och privat sfär. En mindre utopi innebär då att idealtillståndet gäller endast för en del av samhället, eller en delmängd av människors relationer. Drömmen om världsfreden kan, som Roth påpekar, ses som en mindre utopi.

Det är nog fullt korrekt att hävda att liberalismen frånsvär sig de stora utopierna, på samma sätt som alla de större politiska åsiktsriktningarna gör idag, även om det kan finnas drag av utopism i en del tankeströmningar, till exempel den tidiga ekologismen. Men däremot skulle man kunna göra en distinktion mellan samhälleliga och politiska utopier, där en samhällelig utopi är just det man vanligtvis menar med en utopi (en "stor" utopi), medan en politisk utopi gör en distinktion mellan samhällets politiska och privata sfärer, och endast berör den politiska. Ett samhälle sådant att lagarna och det politiska systemet i det allra närmaste är perfekta och inte behöver förändras är en politisk utopi.

Socialliberaler i Rawls anda har nog inga politiska utopier. Därtill kräver rawlsianernas uppfattning om det rättvisa samhället alltför mycket "micro-management", även om Rawls försöker begränsa sina teoriers tillämpningsområde till samhällets mest grundläggande drag, dess "grundstruktur". Men jag tror att rawlsianerna här står inför ett dilemma: antingen definierar man grundstrukturen på ett ganska extensivt sätt, och tvingas då hålla på och ändra sina välfärdssystem hela tiden för att hänga med i svängarna (som dagens välfärdsstater!), eller så definierar man den snävt, med resultatet att differensprincipen inte tillfredsställs eftersom att en maximinfördelning av de primära nyttigheterna inte uppnås, för att tala rawlsianska. Man har inte nog kraftiga verktyg för att uppnå en sådan fördelning.

Men... jag undrar om inte nozickianerna kan sägas ha något slags utopi, i form av nattväktarstaten, eller någon nära släkting till densamma. Alla politiska åsiktsriktningar, högkonservatismen och teknokratsocialdemokratin möjligen uteslutna, anser rimligen att det mest önskvärda vore om, som Marx skrev, staten helt enkelt kunde bortvittra och kvarlämna ett rättvist samhälle. Det libertarianer verkar mena är att detta är inte realistiskt vad gäller den fullständiga avsaknaden av stat, men att däremot en nattväktarstat skulle kunna fungera. Nu kommer vi ju då till den eviga frågan om libertarianismen ska anses vara en form av (klassisk) (marknads-)liberalism. Jag tror nog dock inte att varken Locke, Smith eller Hayek skulle anslutit till en dylik (begränsad) utopism. Som dagens slentrianmässigt prefixlösa marknadsliberaler (undertecknad givetvis inkluderad) vaggar de nog hellre omkring i en ganska omfattande osäkerhet om den goda statens exakta gränser - någonting som i den bästa av världar approximerar nattväktarstaten, men inte nödvändigtvis på Guds befallning alltid samma sak.

Jag började det här inlägget i syfte att argumentera för att liberalismen faktiskt har utopier, men jag tror att det är svårare att säga än vad många libertarianer gärna skulle vilja. Det är ett ämne som jag säkerligen har skäl att återkomma till, men här går faktiskt en potentiellt ganska viktig skiljelinje som förenar Rawls, Hayek och Friedman men utestänger Nozick. Och Ayn Rand ska vi, precis som vanligt, inte ens tala om eller ta i vår mun.

Platon om makt och rätt

För ett par veckor sedan köpte jag på mig ett utrangerat biblioteksexemplar innehållande Claes Lindskogs översättning av "Gorgias" och Ellen Westers översättning av "Symposion" (Gästabudet) för 20 kr. Bättre värde för pengarna kan man knappast få till priset av en Daimglass.

En sak man slås av genom dialogen är den närmast Kristusliknande etik som resulterar av att Platon/Sokrates lägger ett så oerhört stort värde vid att söka göra det rätta, oavsett vad. Doktrinen dras till sin närmast absurda slutsats när Sokrates hävdar att eftersom det är värre att göra orätt än att lida orätt, borde man, om man hatade sin fiende som hade gjort en själv orätt, inte åtala och bestraffa honom, utan hellre använda sin talekonst till att driva åtal mot sig själv och sina vänner, fastän oskyldiga, och bli bestraffade inför folkförsamlingen. Liknelsen med att vända andra kinden till är uppenbar, men precis som i evangelierna väntar rättvisan efter döden: de rättrådiga hamnar i himlen/de lycksaligas öar, medan de orättrådiga hamnar i helvetet/Tartaros.

Det finns också någonting tydligt kantianskt över Sokrates insisterande på att det är gott och förnuftigt i sig att handla i enlighet med dygden och söka det rätta, även om man inte står att vinna materiella fördelar på detta. På samma sätt menar också Sokrates/Platon att bara för att man vill någonting betyder inte det att det är det bästa för en själv. Denna idé, att självförverkligande inte är det samma som lustmaximering, kommer igen hos Aristoteles (och ganska många grekiska tänkare generellt), och är ett vanligt återkommande tema hos moderna neoaristoteliker (och då tänker jag inte på Ayn Rand, som är ett annat kapitel, utan snarare på Martha Nussbaum).

Vi ser också ett par idéer som kommer igen i den senare dialogen "Staten", främst det att politik, statskonst, kan liknas vid andra konster och likaledes kräva samma sorts expertis. Sokrates tar här upp en liknelse som inte förekommer ens i den mer tydligt fascistiska "Staten": han liknar diskussionen om statens ändamål mellan å ena sidan honom själv, och å andra sidan sofister och retorer som Gorgias, Polos och Kallikles (Sokrates opponenter i dialogen), med folket som domare, vid en diskussion mellan en läkare och en kock, med en skara barn som domare. På samma sätt som Sokrates/Platon vill föreskriva folket hårda och tydliga regler i dygdens tjänst, så vill läkaren föreskriva barnen medicin och åderlåtning för att göra dem friska. Men däremot vill sofisterna gå folket till mötes och göra allt vad det ber om, på samma sätt som kocken, för att vinna diskussionen, utlovar att göda barnen med godsaker. Och på samma sätt som barnen dömer till fördel för kocken, så dömer folket till förmån för sofisterna. Och på samma sätt som en vis, paternalistiskt välvillig person kan se att barnen har fel, så kan Sokrates se att folket har fel om sitt eget bästa. Liknelsen kastar en mörk skugga över den soliga, förnuftiga stig man vanligen trampar upp i sällskap med Platon. Med en duns återvänder man till 2000-talet och finner att filosofins möjligheter trots allt är rätt begränsade.

Folkhemmet och globaliseringen

Svenskan startade för några dagar sedan en artikelserie om det mångkulturella samhället. Om detta kan man säga mycket, men låt mig göra en reflektion:

Åtminstone av Sjögrens artikel får man intrycket av att "svenskheten", den svenska socialdemokratiska konsensusstaten, huvudsakligen utmanas (inte nödvändigtvis hotas) av människor som kommer hit och bär med sig andra kulturella synsätt. Hon noterar, vilket säkert är korrekt, att folkhemsmodellens anpassnings- och absorptionsförmåga, förmågan att "förhandla" fram ett nytt folkhem, kommer att bli av avgörande betydelse. Men det hade hon kanske inte behövt mångkulturalismen för att säga:

När jag läste svensk etnologi på 1970-talet slogs jag av den överensstämmelse som fanns över seklerna av svensk historia mellan folket, kyrkan, folkrörelserna och socialdemokratin, det hela präglat av starka drag av puritanism, konsensussträvanden och icke-våld.

Kyrka. Folkrörelser. Till och med socialdemokrati. Dessa begrepp förlorar sin relevans inte bara på grund av invandringen utan på grund av globalisering och postindustrialisering. De gamla berättelserna, om hur den lagbundne kungen, de fria bönderna och den ansvarstagande adeln byggde en nationalstat som liberalerna industrialiserade, och tillsammans med socialdemokraterna i bred samförståndsanda demokratiserade och gjorde till en välfärdsstat, förlorar alla till mycket stor del sin relevans i ett samhälle där mycket av den underliggande socioekonomiska ordningen har förändrats. Jag beklagar inte detta - snarare tvärtom, även om jag i och för sig tycker att just avsaknaden av politiskt våld och omfattande instabilitet kan vara en bra sak att ha. Men det var egentligen inte det jag ville säga med detta inlägg.

Utan snarare att en politisk diskurs där "svenskhet" alltför nära kopplas till de politiska idéer som tidigare har varit rådande hos merparten av befolkningen riskerar att undergräva sig själv. Ibland när man lyssnar på företrädare för arbetarrörelsen slås man av att de vill försöka vinna den politiska diskussionen per definition, genom att sätta den "svenska modellen" som ram inom vilken all politisk debatt måste äga rum. Ibland verkar det nästan som att man slutar att argumentera för sina åsikter i sak, utan bara kort hänvisar till vikten av att bevara den svenska modellen. Och det är då jag känner mig förfrämligad i Sverige.

För vad gör man, om man är född medborgare i ett land med ett idébaserat medborgarskap, men inte känner någon större tilltro till idéerna? Flyttar, naturligtvis, om man inte kan förändra andras sätt att tänka, och det behöver inte vara något problem i det. Det är nog så att det måste finnas vissa grundläggande värderingar i ett samhälle, som människor åtminstone inte aktivt får motsätta sig, för att samhället ska fungera. Men som det ser ut i dagens samhälle kan vi inte bygga dessa värderingar på gemensamma erfarenheter, därför att människors erfarenheter ser helt annorlunda ut, inte bara därför att vi kommer från olika kulturer, utan därför att vi i dagens samhälle har betydligt större möjligheter att forma vår egen upplevelsevärld. Vi ser inte på samma TV-program längre. (Många unga ser knappt på TV alls, vilket märkligt nog framkallar nostalgiska suckar från den vuxenvärld som bara för någon generation sedan gick till storms mot dumburken.) Vi lyssnar inte på samma musik. (Vi har överhuvudtaget inte samma förhållande till, och sätt att se på, musik.) Vi äter inte samma mat. Och kanske är det till och med så, ja, förmodligen är det så, att vi inte ser på samhället och politiken på samma sätt. Att då kunna definiera spelregler för de offentliga angelägenheterna, som både kan åtnjuta människors lojalitet (eller åtminstone tysta acceptans), men som samtidigt kan vara tillräckligt stabila inte bara för att bygga ett fungerande samhälle, utan även ett samhälle som kan växa och utvecklas, är en svårare uppgift idag än den kanske var tidigare, och man kan då inte försöka bygga en medborgarskapstanke, implicit eller explicit, på ett visst partis eller en viss ideologis grund. Men det är inte ett resultat av mångkulturalismen, utan av betydligt bredare samhällsförändringar.

Äntligen!

Linda Nordfors, som driver Sveriges enda konstbyrå, bryter skarpt med de rådande kulturpolitiska normerna på DN Kultur, genom att ifrågasätta att privat finansierad kultur på kommersiell basis verkligen skulle vara så fruktansvärt. Låt mig citera ett längre stycke:

Som konstnär som gärna arbetar med kommersiella förtecken får jag ofta frågan: "Men gör du vad du egentligen vill?" Den frågan bygger på en föreställning att vissa pengar lättare suddar ut personlig vilja och integritet än andra. Frågan förutsätter att det är skillnad på mig och på de konstnärer som får sin huvudsakliga försörjning från bidrag och stöd av olika slag. De följer sitt konstnärliga kall, jag ligger i riskzonen att förblindas av mammon. Är det någon som på fullt allvar tror att konstnärer av en slump känner inspiration att arbeta med barnteater samtidigt som det anslås en ansenlig summa pengar för att stödja barnkultur? Och är det någon som dömer ut det som skapas på grund av detta sammanhang, eller bedömer man de enskilda verken utifrån sin egen kvalitet?

Nordfors pekar på ett allmänt problem med statlig kulturpolitik: man kan inte finansiera allt. Så då måste man sätta ner kriterier för vad som ska finansieras och inte. Om dessa kriterier överhuvudtaget ska bli verkningsfulla så måste de operationaliseras. Men det är givetvis också så att man då, som Nordfors konstaterar, (o)medvetet styr kulturskapandet i en viss riktning. Även väldigt allmänna, icke-diskriminerande kriterier som "kvalitet" eller "mångfald" riskerar att bli gränssättande och styrande, i alla fall när det utarbetas en praxis för hur dessa begrepp ska tolkas. Den som har makten över kriterierna och deras tolkning får en makt över kulturen som endast alternativa finansieringskällor kan bryta. Och riktigt farligt blir det ju om man frångår de allmänna kriterierna för att särskilt inrikta sig på vissa områden eller vissa perspektiv. (Forskningspolitiken har ju enligt vissa ibland riskerat att hamna i det träsket.)

Jag har ingen anledning att förutsätta att Linda Nordfors vill gå hela vägen och slutligen ifrågasätta statens rätt att använda skattebetalarnas pengar för att finansiera sina kulturella favoritprojekt. Men att ifrågasätta den idealisering av den demokratiska centralismen som ganska ofta framskymtar i finansieringsdebatten är ett modigt och viktigt första steg.

Cyberkrig mot Estland - tystnad i Tyskland

Medan cyberattackerna mot Estland i morse var toppnyhet hos The Guardian, nämndes de inte överhuvudtaget i vare sig Frankfurter Allgemeine, Süddeutsche Zeitung, eller Der Spiegel. Kanske fanns nyheten i andra tyska tidningar, men det har jag inte kollat. Man kan verkligen fråga sig hur så olika rapporteringsmönster påverkar den bild av konflikten som människor har. Att ryska myndigheter misstänks ligga bakom cyberattacker mot ett av NATO:s och EU:s medlemsländer är ju en oerhört allvarlig sak. Om det sedan dessutom visar sig att det faktiskt är ryssarna som ligger bakom (vilket estniska tjänstemän redan har gått ut och hävdat), ja då är det den allvarligaste kränkningen av ett västlands suveränitet från ryskt håll sedan de svenska ubåtsjakterna på 1980-talet, eller kanske värre. NATO ligger snubblande nära sitt andra Artikel 5-angrepp i historien, om inte enligt bokstaven (eftersom ingen vet om det som händer ska klassificeras som ett "militärt angrepp" eller inte), så åtminstone i andan. Men det är klart, rapporteras det inte i media så är det ingen som vet om det.

Det är också intressant att notera att de konfliktscenarier som har ältats sedan slutet på 90-talet om cyberkrigets potential kanske börjar att realiseras. Oavsett vem som har gjort det så är detta gissningsvis det allvarligaste försöket hittills att helt destabilisera ett lands elektroniska infrastruktur - myndigheter, departement, partier och organisationer, medier, banker. Nu har man lyckats hantera situationen någorlunda från estländskt håll genom att isolera de angripna sidorna från internationell trafik, men frågan är hur länge man kan ha det så.

Chirac-bashing är aldrig fel

Anne Applebaum skriver med pondus om Jacques Chiracs minst sagt tveksamma utrikespolitiska bedömningar på Expressen Kultur. Nästan allting är citatvärt, men jag fastnade för detta:

På visit i Tunisien proklamerade Chirac att eftersom ”de viktigaste mänskliga rättigheterna är rätten till mat, till hälsa, utbildning och bostad”, så är de mänskliga rättigheterna i Tunisien ”högt utvecklade”. Strunta med andra ord i dissidenterna som misshandlas av polisen.

Jag var på väg att skriva att inget av detta naturligtvis framskymtar i Le Figaros omfattande bokslut över Chirac-eran, men sista meningen röjer dock en viss kritik: "Hans kopplingar till kontinentens sista 'dinosaurier', något som han aldrig förnekade, kunde ge intrycket av att han motsatte sig yngre afrikanska generationers strävanden." (Endast ungefärligt översatt.) Mer än så blir det inte i kritikväg. Men mer avslöjande är nästan citatet i samma artikel från en (icke namngiven) ex-minister: "I 120-130 länder ger Jacques Chirac ifrån sig en positiv image." Ja, jo, det må vara sant, men i hur många länder skulle det fortfarande vara fallet om alla de länderna blev demokratier, och om Frankrikes syn på frihandel och EU:s exporttullar klargjordes för dem, särskilt länderna utanför Cotonou-området?

När Gerhard Schröder förlorade förbundsdagsvalet drog jag en djup suck av lättnad, och det verkar som att Angela Merkels tillträde har medfört en mer realistisk Rysslandspolitik. (Ju mer nyheter som kommer ut från Ryssland om utvecklingen där, desto mer skrämmande och i grunden oroande framstår Schröders helt okritiska krälande inför Putin.) Sarkozys tillträde till presidentposten i Frankrike medför förhoppningsvis en liknande omorientering, men jag är lite för dåligt påläst för att kunna känna någon större optimism. Att han verkar vilja återuppliva det fransk-amerikanska partnerskapet efter fyra års misstro är dock ett positivt tecken. Att han å andra sidan fortfarande verkar värna om protektionism och industrinostalgi tyder dock på att Afrikas hopp till Frankrike åter verkar vara felställt, även om den nye presidenten förhoppningsvis har en mer universalistisk syn på det där med värdet av demokrati.

PS. Chirac-citatet från Applebaum ovan rymmer naturligtvis omfattande filosofiska konsekvenser, som var och en lätt inser. Om Chirac satte sig ner på ett filosofiseminarium med sina åsikter skulle han få allvarliga problem. Hur skulle man överhuvudtaget gå tillväga för att skapa en rättighetsteori som gör att diverse sociala-positiva rättigheter sätts över de grundläggande negativa rättigheterna? Jag kan förstå att man kan ha en rättighetsteori där man inte lexikaliskt överordnar de negativa rättigheterna de positiva. Jag skulle till och med kunna förstå att man menar att grundläggande mänskliga behov som mat, husrum, hälsa och utbildning överordnas politiska rättigheter som allmän rösträtt, även om jag inte delar denna uppfattning, och framför allt inte åsikten att dessa skulle stå i konflikt med varandra. Men att säga att rätten till liv och skydd från godtyckligt frihetsberövande och tortyr och annan kränkande och omänsklig behandling är i sig per definition mindre värd än rätten att gå i skola är en extremt tveksam rättighetsteori, särskilt om den uttalas av statschefen för en västerländsk, liberal demokrati. Hur man rent filosofiskt skulle grunda en sådan rättighetsteori övergår mitt förstånd.

PPS. Idag/imorgon (fredag 17 maj) är det val i Algeriet, och väl värt att notera är att det liberala, sekulära partiet RCD som kämpar för kabylernas rättigheter ställer upp igen, efter att ha bojkottat valet förra gången. Förhoppningsvis är det ett rätt beslut.

K-märkning - för vems skull?

Svenskan tar upp frågan om k-märkning. Egentligen finns ju inte själva begreppet "k-märkning", men eftersom alla ändå använder det så ska begreppet återinföras. Detta är i sig ett glädjande framsteg för de vanliga språkanvändarnas rätt att definiera sitt eget språks betydelser och referenser. Precis som SvD antyder så omöjliggörs möjligheten att föra ett samtal om en viss sak om själva orden man använder kommer att sakna betydelse. Om någon byråkrat eller språkvårdare ges rätten att definiera vilka termer som ska referera till vad inom hennes område kan hon helt enkelt vifta bort den vardagsspråkliga utsagan "Jag anser att Y bör ha egenskapen X" med svaret "Jag/vi har bestämt att termen 'X' antingen inte har någon betydelse, eller har en tom referensmängd. Din utsaga är alltså meningslös." Ridå. (Och jag ska inte ens börja ge mig in på om byråkraten/språkvårdaren då ansluter sig till referensteorin om mening, och på de problem som vidlåder den. Detta skulle handla om byggnadsminnen, inte meningsteori.)

Nåväl. Är det bra att k-märka? Problemet vore mindre om vi talade om byggnader som endast hade ett byggnadshistoriskt intresse - det vill säga inte brukades av människor. Om alla skyddsvärda byggnader per definition befann sig på platser där ingen ville bo, resa eller arbeta kunde vi k-märka vad som helst. Men nu är det inte så.

Jag minns en diskussion för ett par år sedan med en vän som menade att man inte skulle k-märka någonting, eftersom marknaden kunde hantera sådana saker istället. Hon hade definitivt rätt i att det största problemet ur ett kulturarvsperspektiv inte har varit det offentligas passivitet utan dess hyperaktivitet - i att tvärtemot folks åsikter riva ner gamla 1800-talsmiljöer och smälla upp 60-talsfunkis överallt. (Glöm inte det närhelst ni hör en socialdemokrat tala om k-märkning och kulturarvets betydelse.)

Problemet liknar på ett sätt det Buchanan 2003 kallar för "The tragedy of politics". Å ena sidan är den nyttighet som folk upplever i att bevara sina vackra byggnader en public good. Detta är lätt att kontrollera: vackra byggnader är icke-rivaliserande, eftersom den enes njutning av att se Uppsala slott i gryningssol inte inkräktar på den andres njutning, och de är icke-exkluderbara, eftersom i princip alla kan gå dit och titta på dem. Detta gäller särskilt monumentala byggnader i storstadsmiljö som dominerar sin omgivning, eftersom det torde vara näst intill omöjligt för en privat aktör att helt och hållet dölja en sådan byggnad för icke-betalare.

Men å andra sidan innebär förekomsten av en public good att det offentliga måste gå in och reglera dess konsumtion för att uppnå maximal effektivitet, och detta brukar det offentliga ofta göra dåligt och sällan bra. I fallet med k-märkning yttrar sig detta ibland i att diverse arkitekter uppvuxna i världens modernaste land vill k-märka byggnadsmiljöer som för den stora massan av människor snarare utgör public bads, dvs offentliga onyttigheter som man snarare skulle aktivt betala för att bli av med. (Åhlénshuset är ett bra exempel från Uppsala, även om jag börjar märka mer och mer att jag håller på att byråkratiseras som ersättare i kommunens byggnadsnämnd när jag kommer på mig själv med att gillande beundra dess tidstypiskt senmodernistiska drag när jag är nere på stan.) Vem ska avgöra vad som ska k-märkas? Helst människorna själva, måste man konstatera. Men problemet här är ju att folks smak kan förändras. Det som ett årtionde betraktas som ett public bad kan nästa årtioende komma att betraktas som ett public good. Har man då rivit kåken så är kåken riven och kan i praktiken inte byggas upp igen. Men frågan är kanske hur stort detta problem egentligen är, och framför allt vad som är den mest effektiva beslutsregeln - tillåt rivning av det som folk tycker är fult, eller bevara husen år efter år i hopp om att någon, någon gång kommer att tycka om det? Jag vågar chansa på det förra.

Jag tror att k-märkning faktiskt kan vara vettigt i vissa fall på grund av byggnadsmiljöns ställning som public good. Men jag tror också att k-märkning måste utformas mer som en reagerande, lyssnande process där det är medborgarna själva som spelar en stor roll i att besluta vad som ska k-märkas eller inte. Det är endast för deras skull och deras välbefinnande som detta ingrepp i den fria marknaden kan berättigas.


Referenser:
Buchanan, J.M.: "Politics as Tragedy in Several Acts", Economics & Politics, Vol. 15, Jul. 2003, 181-191. Finns i PDF-format lite varstans på nätet.

Kvalitet på högskolan?

Nu är Högskoleverket klara med sin granskning av alla högskoleutbildningar, och resultaten presenteras på DN Debatt. Lite pinsamt är att notera att Uppsala har högst antal utbildningar i landet vars examensrätt har ifrågasatts, men så blir det nog när man har ansvar för en stor mängd småspråk från A-nivå till forskarutbildning med bara någon enstaka disputerad lärare, som fallet är i jämförande indoeuropeisk språkforskning, för att ta ett exempel, även om jag inte vet om examensrätten ifrågasattes just i det fallet.

Hursomhelst: HSV pekar på problemet med att lärosätena inte får några finansiella incitament för att höja kvaliteten, utan endast för att godkänna studenter. Istället för att pengarna slaviskt ska följa studenten så vill man att 5-10 procent ska fördelas efter kvalitet. Spontant känns det som ett ganska bra förslag. Det går att höja kvaliteten på högskolan, om bara viljan finns. Det viktiga är också att HSV föreslår att lärosätena själva får en stark ställning när det handlar om att bedöma kvaliteten. Detta peer-reviewsystem är väldigt viktigt, eftersom alternativet blir att politruker lägger in politiska värderingar i begreppet "kvalitet".

Man kan ju leka med tankeexperimentet att alla pengar skulle fördelas efter kvalitet. Man kan verkligen fråga sig om dagens skillnader mellan hum-sam och tek-nat i fråga om finansieringsnivåer skulle vara så stora då. Om utbildningarna på statskunskapen och biologin vore lika bra, kvalitetsmässigt, så skulle de också få lika mycket pengar. Detta väcker en hel del komplicerade frågeställningar, som främst har att göra med kommensurabiliteten hos kvaliteten på utbildningar från olika vetenskapsområden. Det är en sak att man kan bedöma att nationalekonomin i Lund är bättre än i Skövde, men det är en helt annan sak att bedöma om nationalekonomin i Lund är bättre än matematiken. Det kanske går teoretiskt, men det är nog väldigt svårt att göra i praktiken.

Det blir lite mer marknadstänkande med ett större kvalitetsfokus. Lärosätena kommer att behöva söka andra vinstmaximerande strategier än att bara pressa igenom så många studenter som möjligt. Mindre lärosäten kommer kanske att (som idag) behöva ställa kvalitet kontra kvantitet mot varandra, medan större lärosäten snarare kan använda sin kvalitet som ett argument.

Eller? Kommer man verkligen att behöva ställa kvalitet och kvantitet mot varandra? Det beror väl på vad man menar med kvalitet? Om man tar det Kvalitetsmanifest som SFS utarbetat sägs kvalitet även inbegripa sådana saker som mångfald i utbildningen och en jämn könsfördelning. Nja, det låter snarare som en fråga för antagnings- och urvalssystemen och det interna mångfalds- och jämställdhetsarbetet, liksom en fråga om hur samhället i stort gestaltar sig. (SFS verkar dock ha bättrat sig från det utkast som först förelåg, och som vi från Halvera.nu i vintras fick möjlighet att kommentera. Om jag minns rätt innehöll kvalitet där även sådana saker som att alla studenter lyckades genomföra sin utbildning, vilket minst sagt är lite tveksamt, även om det kan finnas sådana aspekter också.)

Det finns en sak som jag saknar från HSV:s rapport: internationell benchmarking. Det känns extremt svårt att avgöra hur väl svenska utbildningar står sig i en internationell jämförelse. HSV nämner något om det på DN Debatt, men framför allt borde det vara en viktig komponent i lärosätenas dagliga kvalitetsarbete. I högskolesektorn liksom många andra samhällssektorer har vi i Sverige svårt att gå utanför våra egna gränser och ta emot intryck och idéer utifrån. Det är en brist som vi inte har råd med i Bolognaprocessens tidevarv.

70% bra, 30% dålig?

Tony Blair fick ha makten över Labourpartiet i 13 år och Storbritannien i 10 år. Det känns inte som att det finns så mycket mer att tillägga utöver det jag skrev om tredje vägen för ett par dagar sedan, och det som andra har sagt. Men ett par kommentarer:

Kriget i Irak har varit ett misslyckande. Ett opinionsmässigt misslyckande. Förmodligen ett militärt misslyckande. Redan ett humanitärt misslyckande. Det finns många skäl till varför Blair valde att gå i krig i Irak. Men ett av dem måste ha varit insikten om värdet i att bevara den transatlantiska alliansen, i det läge som rådde något mer än ett år efter 11 september, 2001. Bush hade uppenbarligen bestämt sig för att gå in i Irak. Blair hade kunnat två sina händer genom att hålla sig borta från kriget. Hade han gjort det, då hade han förmodligen inte stått i Sedgefield igår och tillkännagivit sin avgång. Men vilka hade konsekvenserna blivit för den angloamerikanska relation som fortsätter även efter att hans tid är slut? Frågan är inte vad som faktiskt skulle ha hänt, frågan är givetvis vilken bedömning Blair själv gjorde i detta läge. När några år har förflutit brukar läget klarna runt kriser som denna; vi får hoppas att så sker även här.

Blair lämnar efter sig åtminstone två förändrade partier: sitt eget och torypartiet. New Labour börjar mer och mer gå på tomgång, samtidigt som David Cameron gör sitt bästa för att fördriva minnet av Thatcher-tiden. Han har lyckats ta Tories från att vara ett litet, skränande, irrelevant parti till att bli potentiella regeringsbildare. Det är ett radikalt annorlunda läge än under Iain Duncan Smith, William Hague eller till och med Michael Howard, som ju ändå lyckades leda partiet framåt i 2005 års val. Egentligen är det bara den oseriösa, flaggviftande euroskepticism som Tories har behövt dras med sedan 70-talet som lever kvar, och som inte visar några tecken på att avta under Cameron. Att Blair inte har lyckats ta och vinna en genomgripande Europadebatt, utan snarare har sopat problemen under mattan, får också hamna på minuskontot. Hur Tories ens ska vara i närheten att kunna hantera EU-frågorna på ett intellektuellt koherent sätt vid ett eventuellt maktövertagande återstår att se. Men vem vet - kanske kan de visa sig vara mer ansvarstagande när ansvaret är deras att ta.

Tredje vägen bar med sig vissa 90-talsförhoppningar om medborgarskap, deltagande och lokalism. Så värst mycket med det har det nu inte blivit. Devolutionen till Skottland framstår kanske som den viktigaste reformen, men om man tänker på hur mycket som utlovades från början (genomgripande reform av överhuset, en allvarlig funderare på proportionell representation, kanske till och med en konstitution som finns på papper) så bidde det en tumme av en vante. Med glättiga utspel och tomma pekpinnar har man försökt styra den offentliga förvaltningen så gott man nu har kunnat. Så värst mycket deltagande och lokalism blir det inte när till exempel skolor och sjukhus fortfarande ligger på statlig nivå. De lokala myndigheternas roll blir ofta att försöka hålla ordning, samla skräp, och ibland samordna olika lokala aktörer till gemensamma insatser för olika saker. Då får man också ett valdeltagande i lokalval som ofta ligger på 30-40%.

Men ändå. I jämförelse med Blair framstår Jacques Chirac och Gerhard Schröder som de opportunistiska dussinpolitiker de oftast var. I jämförelse med det sant reformistiska New Labour ser man hur traditionalistiska och hur lite ifrågasättande, drivande och samhällskritiska de svenska socialdemokraterna ändå är. Blair skapade inte bara en politisk brytning med det gamla. Han gav röst åt en ideologi, som jag ändå tror kan ha framtiden för sig, i Frankrike, USA, Östeuropa. Misstagen kan vi aldrig glömma. Men det är ibland bättre att göra fel än att göra ingenting alls.

Kielos x 2 om identitetspolitik

Egentligen varje inlägg jag hittills har läst av Katrine Kielos har givit uppslag till tankar och funderingar, vilket måste vara ett betyg så gott som något för en blogg. Här två uppmärksammade artiklar om identitetspolitik, dels i Tiden, och dels på Jonas Morians blogg.

Kielos' tes är att Mona Sahlins politik är en form av identitetspolitik, och därmed strider mot det som socialdemokratin står för. Precis som Bo Rothstein har uppmärksammat menar Kielos att det verkar finnas en tydlig konflikt mellan identitetspolitik och visionen om en generell välfärdsstat, där identitetspolitiken förutsätter särbehandling för att motverka diskriminering. Hon skriver:

Svensk socialdemokrati förespråkar generella politiska lösningar. Vår välfärdspolitik omfattar alla, inte bara människor med låga inkomster. Vår rörelse har motsatt sig behovsprövade system eftersom de delar upp människor i ”mottagare” och ”betalare” vilket skapar intressemotsättningar. Vi menar att behovsprövade system är förnedrande för ”mottagaren” som tvingas in i en identitet av hjälplöshet och tacksamhetsskuld gentemot de mer priviligerade. Ett sådant system legitimerar bara ett i grunden orättvist klassamhälle.

Mnja. Även generella system ger ju definitivt upphov till nettobetalare och -mottagare, och många har nog ganska bra koll på vilken grupp av dessa de tillhör. Den taktiska knorren med den generella välfärdspolitiken är ju dock att man genom progressiv beskattning kan ta ut så mycket skatt från höginkomsttagarna att man kan få även medianväljaren att tjäna på välfärdssystemen. Det finns en del forskning som visar att denna egenskap hos den svenska välfärdsmodellen är ganska viktig, och att den upprätthåller det opinionsmässiga stödet för välfärdsstaten på ett annat sätt än i t.ex. USA. Om socialdemokraterna vore socialliberaler i Rawls' anda skulle ju den vanliga medelklassen säkerligen behöva räkna med att lägga undan en tusenlapp i månaden för sina barns universitetsutbildning, medan de hemlösa skulle plockas bort från Stockholms gator och ges mat och husrum istället för att behöva tigga. Kielos själv (liksom många andra socialdemokrater) erkänner som sagt öppet att det inte primärt är de fattiga som är föremål för välfärdsstatens uppmärksamhet, utan folk som har det bättre ställt.

Men åter till identitetspolitiken, för jag tycker att det finns många poänger i Kielos' kritik av Sahlin. Som liberal menar jag att det är självklart att det samhälle man vill sträva efter med hänsyn till kön, etnicitet eller sexualitet är ett samhälle där människors livsval inte struktureras efter dessa kategorier. Kanske är det det Kielos menar med att "dekonstruera begrepp som etnicitet, sexualitet, kön och ras". Målet är att göra dessa egenskaper till egenskaper som alla andra som en individ har. Människors livsval struktureras inte på ett avgörande sätt av om de blir skalliga tidigt eller inte, om inte människor själva gör ett val att lyfta fram denna sida hos sig själva. På samma sätt bör det förhålla sig med etnicitet, sexualitet, kön och ras. Men problemet med identitetspolitiken, som Kielos är inne på, är ju just att den lyfter fram dessa egenskaper hos individer, utan att egentligen sikta på att reducera deras betydelse för individernas handlande. Tillåter identitetspolitiken en egentligen att säga "Nu är vi klara, nu är individerna befriade från sina bojor, nu lägger vi ner särbehandlingen"? Ett övergripande, mer filosofiskt problem med identitetspolitik (och kvotering generellt) är att den gör utfallet till självändamål och inte processen, vilket ju också förutsätter att man centralt har bestämt vad utfallet ska bli, vilket kan vara problematiskt i vissa fall.

Men framför allt kan identitetspolitik verka osynliggörande genom att den lyfter fram vissa drag hos människors identitet istället för andra. Kan vi egentligen säga: "De här dragen hos en människa är så viktiga att vi bör lyfta fram dessa istället för andra?" Det kommer alltid att finnas vissa som vill framhäva andra egenskaper hos sig själva. För svarta kvinnor under medborgarrättsrörelsen kunde deras identitet som svarta ofta vara en viktigare determinant för deras beteende än deras identitet som kvinnor. Är det då rimligt att skapa en identitetspolitik som tar hänsyn till kön men inte till ras? Nej, naturligtvis inte, skulle en identitetspolitiker svara, vi bör ta hänsyn till både kön och ras. Men religion? Politisk åskådning? Yrkeskategori? Civilstånd? Födelseort? Bostadssituation? Det är inte omöjligt att tänka sig vissa förment befriade män i Hyresgästföreningen för vilka deras identitet som hyresgäster är viktigare än deras identitet som män. För att inte tala om den så kallade "studentrörelsen"...

Poängen: identitetspolitik syftar till vissa gruppers lika representation, men inte till den enskilda människans befrielse och kontroll över sitt eget liv. Jag tror inte att man ska utesluta positiv särbehandling i dess mildaste form, och jag tror definitivt inte att man ska blunda för de strukturer som finns i samhället (även om man ibland måste ha lite empiri på fötterna innan man fastslår att det finns strukturer), men målsättningen måste ständigt vara att ge individen i all hennes komplexitet fritt spelrum att forma sitt eget liv. Den grundinställningen verkar identitetspolitiken sakna, men det är den knappast ensam om.

Toynbee om PR + Ska vi lägga ner Lib Dems?

Polly Toynbee brukar vanligtvis stå för en ganska tråkig brownitisk reflexsossighet, men vi håller i alla fall med varandra om att fördelarna med proportionell representation överväger nackdelarna. Det har de senaste åren varit en märklig exercis att observera, när socialdemokraterna under Göran Persson och Pär Nuder motsätter sig skilda valdagar med hänvisning främst till att valdeltagandet skulle minska kraftigt, men ändå pläderar för majoritetsval, som ju enligt all statsvetenskaplig forskning också leder till en kraftig minskning (förmodligen större) i valdeltagandet. Det man sällan tänker på vad gäller Blairs tioårsperiod som premiärminister är ju att han aldrig har varit i närheten av en majoritet av folkets röster: 43% 1997, 40% 2001 och 35% 2005, men har ändå alltid haft en handlingskraftig majoritet (1997-2005 rentav förkrossande) i underhuset.

Det brukar ofta sägas om PR att det blir svårt att bilda handlingskraftiga majoriteter och att det blir svårt med ansvarsutkrävandet. Men väljarna har ju uppenbarligen försökt utkräva ansvar av Blairs regering: 65% röstade på någon annan istället 2005, men han sitter ju ändå kvar, låt vara med minskad majoritet. Jag tror dock i och för sig att det finns en viss poäng i denna kritik, särskilt om man ser på partisystem som det finländska, där koalitionerna ändras efter varje val, och där oppositionen knappast gör anspråk på att representera ett samlat regeringsalternativ som helt vill ersätta det nuvarande. Kanske ett "de facto-tvåpartisystem" som det svenska partisystemet idag är det bästa systemet av alla för ett ansvarsutkrävande, i alla fall när vi väl vet hur oppositionen har tänkt lösa sina regeringsbekymmer om de väl kommer till makten.

Det anknyter ganska mycket till Martin Kettles artikel (också i dagens The Guardian), om att lägga ner Lib Dems. Problemet för Lib Dems är att de så länge någon kan minnas har drivit frågan om införandet av PR (eller AV, STV, MMP eller någon annan lösning), och när de nu har fått det (i form av MMP i separata valkretsar) i Skottland och Wales så visar de sig oförmögna att hantera det. De kan nämligen överhuvudtaget inte redogöra på ett koherent sätt för hur de ska agera nu när inget parti har fått majoritet. Istället harvar de vidare i opposition som vanligt.

Problemet är ju uppenbart inför underhusvalet 2009/2010, som mycket väl kan resultera i ett "hung parliament", alltså att inget parti får majoritet, utan Lib Dems blir vågmästare. Hur ska de agera då? Ska de låta det största partiet bilda regering (som seden verkar bjuda) och ska de i så fall gå i koalition eller i opposition, eller ska de bilda majoritet med andra partier? Väljarnas uppgift i att utkräva ansvar av regeringen Blair/Brown blir ju väsentligen annorlunda beroende på om Lib Dems kommer att hålla en Labourregering under armarna eller inte. Lib Dems tystnad i denna fråga kommer att bli ett problem, särskilt om prognoserna om ett hung parliament håller i sig ju närmare valet vi kommer. (Däremot köper jag kanske inte Kettles idé om att partiet borde lägga ner. Den närmast chockerande stora övervakningsstat som Blair bygger upp visar väldigt tydligt behovet av en liberal opposition, eftersom det inte alls finns samma inbyggda ideologiska motstånd mot övervakningssamhället från Tories sida, låt vara att man idag ligger på rätt linje.)

Kettle argumenterar vidare för att man borde ha ett system med en direktvald borgmästare (och försteminister i Skottland och Wales) som kontrolleras av en vald församling som väljs proportionellt. Det är faktiskt ett ganska bra förslag, även om jag kanske inte köper Kettles argument om att detta skulle vara "normen" för local governments i andra länder. (Och i Skottlands fall är liknelsen till nationella regeringar bättre, och där ser man detta system nästan bara i Latinamerika.) Parlamentarismen står inte över all kritik, även om den sällan ifrågasätts här i Sverige, där ju inte minst monarkins fortlevnad gör det svårt att byta system, även om det är teoretiskt möjligt. Blandningen av proportionell rättvisa, handlingskraft och maktdelning gör det till en intressant modell, även om det också kräver en politisk kultur som kan hantera en cohabitation eller två. Förresten kommer det ju ibland i den svenska debatten upp förslag om direktvalda borgmästare, och detta är ju då vad vi skulle få, och det vore kanske inte så dumt.

Vilket slags folkpartist är jag?

Katrine Kielos lanserar följande test:

1. Vad gör du en vanlig onsdagsförmiddag?

a. Försöker övertala Henry Kissinger per telefon att bli ny krönikör i Axess.
b. marschera, marschera, marschera.
c. Går runt barfota, klappar din hund, stirrar långt ut i fjärran och funderar över hur kvinnorna har det i Saudiarabien.
d. Ställer krav

Svar: C. Jag har förvisso ingen hund, och jag brukar plugga på vardagar (så kanske vore D korrekt: jag ställer krav på mig själv), men på en vanlig lördagsförmiddag är denna beskrivning skrämmande korrekt.

2. Därför är du liberal:

a. Liberalismen är en lattedrinking, volvodriving, bodypiercing, freakshow! Du är inte liberal. Du pratar tyska.
b. För att liberalismen är världens mest effektiva metod att få människor att marschera i raka led.
c. För att du är medelklass, gillar att dricka te ur stora handmålade koppar och har gått Pol.mag i Uppsala.
d. För att det är viktigt att sätta gränser.

Svar: C. Hade jag läst 10 poängs förvaltningsrätt så hade jag kunnat ta ut en pol mag från Uppsala. Att dricka te ur stora handmålade koppar är inte min grej, men jag dricker gärna en hemmagjord espresso ur en minimalistisk titanmugg.

3. Filmkaraktär du identifierar dig med:

a. Du kollar inte på film, du kollar på Axess-teve.
b. Caligula i Hets
c. Francis ”Baby” Hauseman i Dirty Dancing
d. Rymdskeppet Nostromo i Alien

Svar: A. Inte för att jag har Axess-teve, men i andanom.

4. Så bekämpar man terrorister?

a. man skjuter dem med en litteraturkanon.
b. man tar kepsen och mobilen ifrån dem.
c. alla länder som vägrar kvotera sina VAB-dagar ska man skicka interkontinentala missiler på. Hellre sprängd i småbitar än förtryckt av en man!
d. man lyssnar på vad de har att säga (elektroniskt)

Svar: C. De andra sätten verkar ineffektiva.

5. Socialdemokrat du gärna hade velat ha sex med:

a. Olof Palme eller Pär Nuder (arroganta män är bra i sängen)
b. Anna Sjödin (en riktig kvinna med riktig dialekt)
c. Maj-Britt Theorin
d. Thomas Bodström (han är bra på fotboll)

Jag passar nog på den här, tror jag.

6. Du är folkpartist så du dansar inte, men om du hade gjort det hade det varit till denna låt:

a. Zarah Leanders ”Jag vill ha en gondol”
b. Merle Haggards ”Okie from Muskogee”
c. Madonna ”Holiday”
d. The Police ”I’ll be watching you”

Svar: C. Jag tror att det är den enda av de här artisterna som jag har hört.

7. Din favoritskribent på Expressens kultursida är

a. Per Svensson
b. Den där ankan
c. Isobel Hadley Kamptz
d. Björn Wiman

Svar: A. Svårt val det där, mellan Per och Isobel, men jag ogillar den där ankan kraftigt. Eftersom jag läser Expressen Kultur dagligen och inte kan dra mig till minnes vem Björn Wiman är faller väl han bort per automatik.

Efter den folkpartistiska revolutionen:

a. kommer alla visa vördnad inför konung, fosterland och dollar.
b. har alla klippt sig och skaffat sig ett jobb.
c. kommer du inte behöva tjata på din man att han skall diska då duktiga skattesubventionerade Jolanta kommer att ha tagit hand om den saken.
d. kommer det dyka upp nya hot mot det fria samhället. Being paranoid doesn’t mean you´re not followed!

Svar: D. Jag tror inte på revolution, och jag tror inte att samhället någonsin fastnar i ett sluttillstånd. Framför allt är jag inte tillräckligt utopisk för att tro att liberalismen någonsin kommer att ha ett monopol på samhällsdebatten, och jag tror inte att jag skulle vilja leva i ett sådant samhälle heller.

Summa:
A: 2
B: 0
C: 4
D: 1

Flest C

Du är en Birgitta Ohlsson

Din politiska insats består i stort av att ha lurat unga feministiskt intresserade tjejer att rösta för vårdnadsbidrag. Du menade säkert väl. Du är uppriktigt oroad över kvinnors situation. Det lurar otäcka våldtäktsmän i buskarna har du hört, så du kräver bättre belysning av dessa buskar. Du menar säkert väl. Våld mot kvinnor är ett problem, så du kräver att staten skall ge alla kvinnor varsin hund som kan skydda dem. Du menar säkert väl. Det är hemskt att kvinnor blir våldtagna, så du kräver förbud för en våldtäktsman att vistas i samma kommun som sitt offer. Du vill inte förändra samhället, bara få medelklasskvinnor att känna sig lite bättre. Men vad kan man kräva av en folkpartist? You go girl!

I jämförelse med Johan Pehrson (D) och Jan Björklund (B) känns det som jag har hamnat rätt. Men jag vete katten om beskrivningen av Birgitta verkligen gör henne rättvisa.

0,05%

Såg denna artikel från The Economist idag. Det finns 18,651 "senior academics" (förmodligen motsvarande lektorer och över) i Italien. Av dessa är nio under 35.

Inte nio procent. Nio stycken. Motsvarande siffra i Storbritannien är 16. Inte 16 stycken. 16 procent. Sådan är skillnaden mellan ett dynamiskt och ett stagnerande högre utbildningsväsende.

Den tredje vägen

Anthony Giddens intervjuas i Le Monde med anledning av presidentvalet och sin nya bok, som är ett bokslut över Blairs tio år vid makten. Precis som undertecknad skulle han ha svårt att ta ställning för endera kandidaten i det franska valet. Han följer knappast de svenska socialdemokratiska kommentatorerna i att heja fram Ségo hela vägen, om man säger så.

Giddens' tredje väg är ett märkligt projekt. Å ena sidan handlar det om att skapa en reformistisk socialdemokrati, som i stället för att driva bidragslinjen och gå till storms mot dem som tjänar riktigt mycket, satsar på kvalitet i den offentliga sektorn, inte minst med hjälp av public-private partnerships. Framför allt innebär det ett filosofiskt ställningstagande som accepterar och bejakar det Giddens i Le Monde-intervjun kallar för en "strukturell individualism", där människor i det senmoderna* samhället förväntar sig att kontrollera sina liv själva. Det viktiga med tredje vägen, och det som gör att blairismen är väsensskild från det Göran Persson åstadkom under sin tid vid makten, är just att den pragmatiska reformismen med sikte främst på ett autonomibegrepp, inte lika mycket ett jämlikhetsbegrepp, blir själva ideologin, hellre än ett resultat av valstrategiska överväganden. Det som gör Tony Blair helt unik som europeisk politiker idag är att det han gör, rätt eller fel, det gör han inte för att han måste vinna val, utan för att han tycker att det är rätt.

Men Blairs projekt har gått i stå. I takt med att hans egen popularitet har underminerats har det också blivit tydligare att han saknar mandat inom sitt eget parti för många viktiga individualiserande reformer. Brown verkar inte kunna ge Labour den förnyelse som skulle behövas för att ta nya tag. Istället har den andra sidan, minst lika viktig, av tredje vägen-projektet blivit allt tydligare, den som Sörlin hintar om på DN Kultur: tredje vägen är en kommunitarism. Det går nästan inte att tänka sig en mer kommunitaristisk politik i Europa idag än den som Blair för. Labour är inte ett värdekonservativt parti i traditionell mening: man har en liberal grundsyn på kvinnors, minoriteters och icke-heterosexuellas rättigheter. Men samtidigt inför man kameraövervakning med högtalare som ska tala om för folk, särskilt huvtröjsbeklädda ungdomar i underklassområden ("hoodies"), när de beter sig illa. Man ägnar en oerhörd uppmärksamhet på frågan om "antisocialt beteende", något som ju är en politisk icke-fråga i nästan alla andra europeiska länder. Och till detta kommer att man också står för en integrationspolitik där man starkt betonar att invandrargrupper måste följa de värderingar som det brittiska samhället står för. Varför då? Återigen, inte för att man är värdekonservativa, utan för att kommunitarismen betonar vikten av att man har någon form av gemensam värdegrund i ett samhälle, lite oavsett vilken den är. Detta har blivit tydligare och tydligare de senaste åren, och det bidrar till att ge New Labour en moraliserande sida som på sitt sätt är betydligt otrevligare än de politiska misstag man har begått i Irak.

*Jag retar mig alltid på ordet "senmodern". Såhär i skrivandes stund kan jag inte svära på att just Giddens använder begreppet, men Habermas gör det. Man kan ju inte avgöra om en viss tidpunkt befinner sig tidigt eller sent i ett händelseförlopp innan det är slut! Och om moderniteten inte har gått över i en postmodernitet (utan fortfarande håller på, låt vara att den är sen), ja då kan den ju lika gärna hålla på ganska länge till, eller hur? Den utsugning Marx ansåg vara kännetecknande för kapitalismen i dess mest fulländade form visade sig vara ett tecken på dess barndom, och det finns ingen anledning a priori varför de som betecknar dagens ekonomi som "senkapitalistisk" skulle vara närmare sanningen.

BHL

BHL är right on the money, som oftast, på Expressen Kultur idag. Men någon filosof är han naturligtvis inte.

Möjligheterna till en allians mellan royalister och bayrouianer har kommenterats lite här och där de senaste dagarna. Ett problem är att vänsterelefanterna inom PS kommer att sätta stopp för det. Ett annat problem är att Bayrou själv inte har stöd för en vändning åt vänster, inte bland sina väljare (som splittade 40-40 mellan Ségo och Sarko, medan resten stannade hemma), men framför allt inte inom sitt parti. UDF kan få svårt att bilda en egen grupp, eftersom många av deras ledamöter planerar att gå med i UMP-gruppen. Samma sak som när UMP bildades för fem år sedan, alltså. Den franska mitten är alltför svag och splittrad för att kunna spela den roll som mittenkrafter kan spela i andra länders politik.

Ett val mellan pest och vinterkräksjuka

Så har då Nicolas Sarkozy vunnit det franska presidentvalet. Skulle jag stått med ett röstkort i handen i söndags hade jag nog röstat på samma sätt som majoriteten av det franska folket. Men lockelsen att gå ut i det franska solskenet, ta en promenad genom Tuilerierna och låta klockan passera förbi 20 utan att masa mig till vallokalen hade nog varit stark. Några reflektioner:

Sarkozy har lovat att få Frankrike på fötter, men frågan är om hans ekonomiska program är starkt nog. Att avskaffa 35-timmarsveckan borde göra en hel del, men Frankrike har fortfarande inte fått en president som inser det grundläggande värdet av frihandel. Ju längre de franska industrierna och jordbruken skyddas av protektionism, desto längre efter halkar de.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta om en fransk president, men Sarkozys idé om ett minifördrag för EU verkar vara ett vettigt förslag. Lös de institutionella frågorna, möjliggör vidare utvidgning, försök hitta en konstitution som inte bara har en realistisk chans att få stöd från alla EU-länder, utan som också kan hålla i flera årtionden. Att Sarkozy tar detta steg är viktigt; nu väntar vi bara på att David Cameron ska klargöra att även en eventuell toryregering efter 2009/2010 kommer att spela en konstruktiv roll i Europa.

Sarkozy skulle naturligtvis förneka det, men Frankrike är ett delat land. Det är väldigt oklart hur detta kommer att påverkas av Sarkozys tid i Elyséepalatset. Å ena sidan lider Frankrike av kraftiga insider/outsider-problem på arbetsmarknaden, som gör att många unga flyttar till England eller Tyskland på jakt efter jobb. (För comic relief, läs Martin Newlands artikel i Guardian/Observer. Ett par intressanta poänger, men inget som skulle hålla kvar en 28-årig arbetslös akademiker i Paris.) Om Sarkozy kan starta igång Frankrikes ekonomi och få folk i arbete kan kanske dessa problem minska.

Men å andra sidan: Sarkozy får Mauricio Rojas att verka som Masoud Kamali. Det krävs ett annat tilltal för att få banlieuernas unga att känna någon form av förtroende för den franska republiken. Kanske var det synd att Sarkozy övergav sitt förslag om affirmative action (som socialisterna motsatte sig). Något måste i alla fall göras, och det är oklart om Sarkozy har den medvetenhet om detta som krävs.

Till sist: att skåda hur den franska vänstern i form av PCF och PS faller tillbaka i inre fraktionsstrider är alltid roligt. Men vänstern har fortfarande en roll att spela i fransk politik, och det är viktigt att det är Ségolène Royal och inte Laurent Fabius och dennes gelikar som får sista ordet. Royal står för en konstruktiv vänster, vilket är mer än vad man kan säga om många andra i hennes parti.