Dygdetik

Internetuppkoppling fixade sig ganska snabbt, men att hitta någonting att blogga om har varit trögare. Men eftersom jag nu ändå ska läsa en kurs om dygdetik, och har lite halvt om halvt läst in mig på det under veckan, tänkte jag skriva lite om det. Men som med alla etiska teorier så finns det alla upptänkliga varianter, så det får bli lite förenklat.

I dess mest "revisionistiska" form, det vill säga den som tydligast utgör ett avståndstagande från den uppdelning mellan deontologi (Kant, pliktetik) och utilitarism som varit allenarådande 1900-1950 inom den analytiska sfären, förkastar dygdetiken helt den frågeställning som de två andra teorierna sysslat med: hur bör jag handla? (Deontologi: handla i enlighet med en moralisk lag. Utilitarism: maximera nyttan.) utan ställer sig frågan: vilket slags människa ska jag vara? Vilken karaktär ska jag ha? Frågor om "rätt" och "fel" blir meningslösa, eller åtminstone utan svar, medan frågan om vad man bör göra eller undvika blir instrumentell: om personen P har intresse I och handlingen H främjar I så bör P göra H om hon vill främja I. Frågan: vad bör P göra? ges alltså inget fast svar, utan det beror på innehållet i I. (Detta är en mycket grov förenkling.)

Min poäng är att detta är det verkligt tilltalande med dygdetiken: den gör det möjligt att bedriva moralfilosofi även om man, som jag, råkar vara en moralisk skeptiker. Men problemen hopar sig snabbt. Det stora problemet är vilket slags person man egentligen ska vara. De ganska många dygdteoretiker som söker sig tillbaka till Aristoteles för inspiration söker svaret i en teori om människans blomstring: Aristoteles hävdar i korthet att människans mål är att handla i enlighet med det högsta goda, det högsta goda för oss är lycka (eudaimonia, som mer har innebörden blomstring/fulländning), och det uppnår vi genom förnuftig själslig verksamhet i enlighet med dygd. Dygderna är lite olika (rättvisa, mod, måttfullhet, vänskap, frikostighet osv.), men enligt Aristoteles själv är de högsta dygderna de intellektuella, och det bästa livet är det intellektuella, där man kontemplerar de eviga, teoretiska sanningarna (sanningar som inte kan vara annorlunda, t.ex. matematiska).

Jahaja. Egentligen är det nog inte orättvist att säga att just denna del av Aristoteles etik i mångt och mycket ignoreras av moderna dygdteoretiker, som mer fokuserar på de dagliga dygderna (rättvisa, vänskap osv.) Men problemet är att man ibland får svårigheter med att förklara varför folk ska ha de här dygderna. Visserligen känner en riktigt dygdig person glädje när hon utövar dygden (enligt Aristoteles uppvisar en annan person endast viljestyrka, men inte dygd), men det är inte för glädjes skull som vi ska vara dygdiga, det är för att förverkliga oss själva. Vilket ber om frågan: varför ska vi förverkliga oss själva? Åtminstone Martha Nussbaum har mig veterligen inget bra svar på frågan. Aristoteles själv verkar luta åt att frågan är meningslös: personer (yngre athenska män av god börd) som har fått en korrekt uppväxt vet med sig att dygden är det högsta goda, det som ska uppnås, medan andra (kvinnor, tölpar) inte kan veta detta. Detta är bara ett av många exempel på hur djupt rotad Aristoteles är i sin tids grekiska föreställningsvärld, en commonsensefilosof om någon, vilket gör att man ganska lätt hamnar i anakronismer när man ska försöka utgå från Aristoteles idag. Detta bekymrar sällan filosofer, men desto mer idéhistoriker.

Något som jag försökte göra i min C-uppsats i praktisk filosofi var att visa på hur de aristoteliska dygderna skulle kunna motiveras för självintresserade, rationella agenter genom evolutionär spelteori. Även om man inte vill köpa just det resonemanget så är det ändå klart att en teori om det goda livet för oss människor blir endast så innehållsrik ("tjock" på filosofspråk) som vi människor gör den till. Många dygdetiker riskerar att framstå som ganska moraliserande (vad nu det bokstavligen ska betyda) om de förespråkar ett livsideal som de flesta inte skulle vilja nå upp till. Vår status som biologiska varelser gör att det ofta går att säga någonting om vad ett gott mänskligt liv skulle innehålla (nog med mat för att överleva, till exempel, för den som inte håller med torde redan ha svultit sig till döds), men är det verkligen sant att vi alltid hellre skulle vilja vara matematiker (om vi kunde) än lastbilschaufförer, affärsmän eller statsvetare?

Jag var på väg att ställa den retoriska följdfrågan: skulle vi vara lyckligare? Men jag kom på att denna fråga kanske inte är relevant. Vi kanske lider av en sjukdom, till exempel demens, men vi känner oss samtidigt lyckliga, kanske till och med ovetande om att vi har sjukdomen. Vi kanske till och med känner oss lyckligare än vad vi skulle göra om vi levde ett ganska vanligt liv, med vardagens livspussel och slit i stålverket. Men jag tror att de flesta av oss ändå hellre skulle leva detta vanliga liv än att vara dementa, och detta är någonting som ger dygdetiken mycket av dess intuitiva kraft: vår vilja att bygga ett komplett och fulländat liv, där vi förverkligar vår kapacitet, hellre än att bara nå njutning och behovstillfredsställelse.

Det publiceras ibland undersökningar som visar att vi inte är lyckligare idag än för X antal år sedan, trots att vi har blivit X kronor rikare, lever X år längre, osv. Det är en tanke som slår mig först nu, men jag tror att just vår vilja att förverkliga oss själva är det som underligger mångas (åtminstone min) reaktion mot dessa undersökningar, nämligen att jag ändå inte skulle vilja gå tillbaka till det som var förr, att jag ändå tycker att detta samhälle utgör ett framsteg. Sedan behöver inte ökad rikedom vara detsamma som ökat självförverkligande. Men det kan vara så att de går hand i hand, åtminstone i ett liberalt samhälle. Dygdetiken, särskilt när den grundas på en ganska tjock teori om det goda livet, får ofta stå i motsats till det liberala samhället, där staten inte främjar en viss uppfattning om det goda, och där människans möjligheter att förverkliga sin ekonomiska vinning får stort spelrum. Men denna konflikt kan vara något mindre än dygdteoretikerna själva inser.

Sådär ja

Då har jag omlokaliserat till Sheffield, England, där jag kommer att spendera ett år med att läsa en forskningsförberedande masters i politisk teori. Kommer att fortsätta blogga när jag hittar en stabilare Internetuppkoppling.

Larsmo förvirrad om socialliberalismen

Ola Larsmo skriver om socialliberalism och integritet på DN Kultur. Han verkar mena att åsikten att staten inte ska samla in och offentliggöra data om medborgarna som staten inte behöver för att fullgöra sina uppgifter innebär socialliberalismens död.

Jag måste säga att folkpartiets utveckling de senaste fem åren har gjort mig mer känslig för språkets makt, och då inte bara i det att man har lyckats skapa politiskt glödstoff av den egentligen inte så kontroversiella tesen att det är viktigt att kunna svenska för att lyckas i dagens svenska samhälle. Nej, snarare känns det som att så länge det råder en total begreppsförvirring är det omöjligt att ens kunna diskutera Fp:s politiska utveckling på ett korrekt sätt. Vi har ett läge där folkpartiet ibland beskrivs nästan i termer av två falanger, å ena sidan Leijonborg-Björklund-Jakobsson-Pehrson-Rojas-Sabuni-falangen ("kravliberalerna", kort och gott), och å den andra socialliberalerna, på avtagande, i minoritet. Man skulle då kunna tro att "socialliberal", om det ska utgöra antitesen till kravliberalerna, skulle innebära en tendens som huvudsakligen tar ställning för en postkolonialt inspirerad integrationspolitik, en traditionell "flumskola" (som har få om överhuvudtaget några anhängare inom fp), ett värnande om integriteten i rättspolitiska frågor, men, i detta fall, en önskan om att alla uppgifter som rör individers förmögenhet, bostad osv. ska vara offentligt tillgängliga. (Om Björklund är inkonsekvent, vilket Larsmo antyder, måste hans exakta meningsmotståndare likaledes vara det.)

Nu kan "socialliberalism" ha två något andra betydelser i svensk politik. Den första är kopplad till diverse frisinnade kretsar och omfattar ett försvar för en välvilligt paternalistisk socialpolitik, med en mycket restriktiv alkoholpolitik och en repressiv narkotikapolitik, samt i många fall också ett starkt engagemang för en miljöpolitik som innebär en något mindre tro på marknadens och kärnkraftens förmåga att lösa många viktiga miljöfrågor än hos partiet i stort. Denna linje kan ibland ta sig mer bisarra intryck, som i den insändare jag såg i Tidningen NU härom veckan: "i Hjo [eller ngn annan kommun på Vg-slätten] är tre av åtta fp-ledamöter i fullmäktige engagerade i diverse frikyrkor och ytterligare tre i Svenska Kyrkan, så visst lever socialliberalismen, oavsett vad tidningarna skriver." (Exakta siffror kan ha varit annorlunda.) Med andra ord: att vara socialliberal blir därmed att vara kyrkligt engagerad. Kul att veta för oss ateister, att vi på förhand är uteslutna från folkpartiets dominerande idéströmning...

Men. Den andra strömningen är den som i angloamerikansk diskurs helt enkelt kallas för "liberalism": ett stöd för en omfattande, generell och värdeneutral välfärdsstat. Detta är socialliberalism enligt Westerberg och Ullenhag, och om detta är socialliberalism så bör nog samtliga ovan apostroferade kravliberaler (med möjligt undantag för timbroiten Rojas) betraktas som goda socialliberaler.

Begreppsförvirringen skulle kunna redas upp lite genom en enkel tillämpning av Political Compass' tvådimensionella koordinatsystem, där politiken har två dimensioner, en traditionell ekonomisk höger-vänsterdimension (skattenivåer, offentligt ägande o. dyl.) och en moralisk-kulturell "upp-ner"-dimension (upp = auktoritär, ner = frihetlig), som mycket förenklat mäter hur pass värdeneutral staten ska vara. Men det känns ändå som att skiljelinjerna dras helt olika från fråga till fråga: kravliberalerna är kanske mer frihetliga än de frisinnade i synen på alkoholpolitik, men mer auktoritära i synen på språkkrav för medborgarskap, men ändå förenade med dessa i att ligga till vänster om LUF och Carl B Hamilton i frågan om platt skatt.

Vissa frågor går inte heller så lätt att placera in på denna karta. Någon som argumenterar för ökade kontrollkrav på sjukskrivna kan göra det utifrån en värdekonservativ syn på att staten tydligare ska upprätthålla en definition av rätt och fel beteende, medan en annan kan vara en marknadsliberal som vill försöka hålla statens utgifter nere. Arbetslinjen kan motiveras på båda sätt, vilket torde ha underlättat dess acceptans bland den största delen av alliansen.

Summa summarum: det känns väldigt dogmatiskt av Larsmo att dra likhetstecken mellan socialliberalism och ett ställningstagande för offentliga förmögenhetsuppgifter, när de underliggande politiska stridslinjerna är så komplicerade. Jag tycker mig ha en ganska bra bild av vilka som tycker ungefär vad inom Fp, men när denna bild inte är den som framställs i media har man ganska svårt att föra en intelligent diskussion om Fp med människor som inte tillhör den liberala rörelsen, vilket är synd. (En diskussion kan man alltid föra, men ens egna bidrag måste ofta begränsa sig till "Jo, partiledningen är dålig. Ja, jag har tappat tron. Nej, nästa gång röstar jag kanske på centern istället." utan att man själv i sitt inre är redo att tydligt ta ställning för eller emot, eftersom landskapet är så kuperat.

Till sist: Larsmo diskuterar i sin artikel både FRA-frågan och förmögenhetsdatafrågan, utan att lyfta fram att det handlar om två helt olika avvägningar: i det första fallet mellan medborgarnas integritet och säkerhet, och i det andra mellan integritet och offentlighet. Eftersom det är fråga om två helt olika frågor kan man naturligtvis göra två helt olika bedömningar utan att vara inkonsistent. Det finns också goda argument för varför liberaler kan ta ställning för integriteten: integriteten är en frihetsfråga, nämligen min frihet från alltför omfattande insyn i mitt privata liv mot min vilja, vilket utgör en inskränkning av min privata sfär, medan offentlighetsprincipen är en rätttighet, som ålägger någon annan, staten, att inhämta och låta offentliggöra vissa uppgifter. Är ett avskaffande av offentliga förmögenhetsdata en inskränkning av tryckfriheten? Bara om denna förstås i positivt hänseende. Du är fortfarande inte hindrad att avslöja vad människor tjänar i lön, men det kan bli svårare att få tag på uppgifterna.

Bara för att offentlighetsprincipen i svensk rättstradition har behandlats som en del av tryckfriheten betyder det inte att den rent begreppsligt är det; snarare är det som Björklund säger huvudsakligen ett sätt att hålla våra offentliga makthavare ansvariga. Detta ändamål uppfyller naturligtvis även tryckfriheten, och kanske var det därför de två kom att införas i samma veva under frihetstidens sista tid, men det betyder som sagt inte att de två är av samma natur (men dock liknande).

Friheten och valfriheten

Stefan Jonsson går på DN Kultur till storms mot valfriheten inom välfärden, som han kallar "meningslös och förnedrande". Istället bör man göra som storbolagsdirektörerna och låta andra ordna saker åt en istället. Då blir man verkligen fri, eftersom "frihet är att kunna slippa välja". Detta är rent begreppsanalytiskt väldigt tveksamt, men kraftigt influerad av min pågående läsning av Rawls' "Lectures on the History of Political Philosophy" väljer jag att göra en barmhärting tolkning av Jonsson: han menar kanske någonting i stil med följande. Det finns andra saker som vi hellre skulle vilja göra än att lägga tid på att välja mellan ungefär likvärdiga alternativ, i synnerhet om informationskostnaderna är höga. Då skulle vi vinna på att minska ner antalet alternativ (kanske bara till ett enda) och därmed minska våra informationskostnader.

Jag ska vara ärlig: det är möjligt att han har rätt i detta. Rational ignorance är trots allt en klar möjlighet. Men hans resonemang bygger på antagandet att valfrihet inte leder till konkurrensvinster för konsumenten som överstiger transaktionskostnaderna. Här tror jag att han i många fall helt enkelt har fel, och han verkar överhuvudtaget helt omedveten om att detta ens är ett argument i debatten. Jag tror att elever blir mer motiverade av att gå ett gymnasieprogram med den inriktning och de ämnen de själva har valt, hellre än att detta bestäms av staten. Jag tror att det kan finnas ett väldigt stort värde i att kunna vända sig till den husläkare man känner, litar på och själv har valt, istället för att ha fått en sig anvisad av någon annan. Det finns en väldigt stor paradox i att vi kan bestämma om livets triviala saker, som vilken läsksort eller tandkräm vi vill ha, men att många av de mest grundläggande sakerna i vårt samhälle: vem som ska utbilda våra barn, vem som ska vårda oss när vi blir sjuka, vem som ska ta hand om våra föräldrar när de blir gamla, vem vi får gifta oss med (om vi inte råkar vara heterosexuella) ligger eller tills nyligen har legat utanför vår bestämmanderätt.

Det kan naturligtvis kännas väldigt skönt att slippa välja. Ända fram till den dag då du inser att det val någon annan fattat åt dig inte är det du själv skulle ha fattat. Med en mer välinformerad befolkning, som inser att den socialdemokratiska enhetsstatens metoder inte är den enda vägen, att det finns annan pedagogik, andra vårdformer, andra elbolag som inte plöjer ner stora summor i kolkraftverk i Tyskland, kommer också kraven på valfrihet. Nu läser inte jag Ordfront, nu vet inte jag vilka siffror och fakta som deras skribenter har använt sig av i sin argumentation mot människors rätt att själva bestämma, men det faktum att folket har valt att ge sitt mandat till en regering som har sökt ett tydligt valfrihetsmandat, och att det förmodligen endast kommer att ge tillbaka det till en socialdemokrati som har visat att man accepterar valfriheten som en grundläggande del av den moderna välfärden, talar sitt tydliga språk. Alla verkar inte känna igen sig i Stefan Jonssons beskrivning.

Till sist kan jag inte hålla mig, utan jag måste undra vad den rent begreppsmässiga skillnaden mellan de val vi gör på marknaden och i politiken är. Om detta resonemang kan tillämpas på val av skola, vård och omsorg, varför då inte på politik i största allmänhet? Transaktionskostnaderna för politiska val är väldigt stora, och många upplever nog att det antingen inte finns ett parti som står för deras åsikter, eller att alla partier (åtminstone de tydliga regeringsalternativen) står för ungefär samma saker. Hade Stefan Jonsson varit en företrädare för en upplyst, ganska progressiv teknokrati som Singapore hade han utan omsvep kunnat publicera exakt samma krönika som ett argument för den apatiska halvdemokrati som råder i Singapore. Med en stat så stor som den svenska blir de allmänna politiska valen av väldigt stor betydelse. Men samma argument som förklarar varför det är rationellt, rättvist och effektivt med demokrati kan nog också förklara varför det är bättre med valfrihet.

(Nu har jag inte ens börjat ta upp Hayeks tes om att staten inte har tillräckligt med information för att kunna fatta bra centralplanerade beslut, eller den värdeepistemologiska tes som underligger åsikten att statsmakten kan ha den information som krävs för att öht fatta ett beslut i stället för ett annat, eller de minoritetspolitiska (i bred bemärkelse) aspekterna på valfrihet, eller den självtjänande natur som public policy kan ha, och som public choicarna, trots alla sina brister, i någon mån sätter fingret på. Egentligen borde jag skriva ett nytt inlägg endast om dessa aspekter, men det gör jag nog inte. Men de finns där likafullt.)

Postmodernismen är en liberalism

Igår hamnade jag i en diskussion om postmodernism, med en person med vänstersympatier. Jag menar att postmodernismen bäst går att förena med en liten liberal stat. Han hävdade att det var fullt möjligt att förena dessa vänstersympatier med postmodernism: eftersom det inte finns några objektiva värden handlar politisk argumentation bara om att försöka övertyga andra om de värden som man redan har. Alltså kan man ha vilka värden som helst. Jag måste säga att jag blev svaret skyldig: som ofta när jag ger mig in i politiska eller filosofiska diskussioner kommer jag på svaret först långt i efterhand. Men om jag hade kommit på det då, skulle jag svarat honom ungefär såhär.

Jag vill ändå tro att satsen "Det finns inga objektivt existerande värden" i sig är sann. Som Hägerström sade: "Det finns kunskap om moral, men inte i moral." Jag vill nämligen tro att det finns saker som är sanna. Om satsen "Inga satser är sanna" vore sann, skulle nämligen även denna sats inte vara sann, och sålunda skulle dess motsats, "Någon sats är sann" vara sann. Och har man väl öppnat upp för att det skulle finnas sanna satser, är inte satsen "Inga satser är sanna förutom denna" en särskilt bra kandidat, jämfört med satsen "Mina fingrar har vid något tillfälle berört ett tangentbord", eller what have you. Cogito ergo sum.

Jag vill gå så djupt, därför att jag vill öppna upp för att det finns logiska sanningar, som i sin tur medför metaetiska sanningar. Antingen är P sant eller icke-P. Alltså finns det antingen objektiva värden eller så finns de inte. (Detta är i och för sig inte en metaetisk sanning, utan en sanning om metaetiska satser, en metametaetisk [3 träffar på Google] sanning. Herregud.) Alltså: om någon påstår att det finns objektiva värden har denna person fel.

Politisk maktutövning idag styrs implicit av en uppfattning att det finns objektiva värden. Låt oss ta en socialistisk regering, för exemplets skull. Denna använder den våldsapparat som står till statens förfogande för att samla in skatt för att använda till en nivellerande transfereringspolitik, trots att det rimligtvis finns vissa som motsätter sig detta. Om en ledamot av regeringen ombads berättiga detta och svarade: "Vi gör detta för att vi tycker att det är rätt", ber han om följdfrågan: "Appellerar ni då inte till en teori om objektiva värden? Om satsen 'X är rätt' ska kunna berättiga er till vidare handlande kan den inte endast vara en expression för en viss känsla eller attityd. [Eller?] Den måste utgöra en sats om ett visst sakförhållande."

Han kan då försöka slingra sig genom att appellera till en naturalistisk semantik, och där är han, märkligt nog, på mycket säkrare mark än vad han själv inser. Enklare sagt: han kan säga detta: "Nej, vi appellerar inte till en teori om objektiva värden. Det vi snarare menar med satsen 'X är rätt' är till exempel 'X är ett led i förverkligandet av vårt egenintresse'." (Han kan nog inte säga "'X är rätt' är samma som 'Vi anser att X är rätt', ty det leder till en logisk regress. Varför säger han då inte bara "X är ett led i förverkligandet av vårt egenintresse"? Kanske för att han inte vet att det är det han menar, eller "borde" mena, vad vet jag.)

Okej, detta är extremt förvirrat, nästan värre än vanligt. Jag menade i mitt tidigare inlägg att man kan använda en naturalistisk moralteori för att motivera en liberal demokrati, men vi ska återigen inte följa detta spår här, eftersom jag inte hinner utveckla denna tanke i detalj de kommande 7-10 åren. Men har jag rätt återstår bara för vår socialistiske kamrat att erkänna att satsen 'X är rätt' appellerar till en teori om moralisk realism. Då är frågan: vilken stat kan åstadkommas utan att avkräva moraliska ställningstaganden? Svaret: den stat som alla människor kan samtycka till inom loppet av sitt vanliga liv. Detta torde dock i och för sig inte vara en liberal stat, utan snarare en libertariansk minimalstat, inom vars ram människor kan, för att följa Nozick, efterfölja sina egna utopier efter hjärtans lust. Den påstår sig dock inte själv främja en viss fördelning före någon annan, eller göra någonting mot någon människas vilja. (Dock underlåta mycket.)

Herregud. En person som verkligen kan postmodernismen, eller som bara är beväpnad med allmänt filosofiskt skarpsinne, skulle kunna ta motorsågen och göra sågspån av ovanstående redogörelse. Egentligen skulle jag behöva fundera igenom detta ett par dagar innan jag lägger upp det. Men detta är det svar jag skulle kunna avleverera idag, en dag senare. Trögtänkt som jag är har jag nog kommit på något riktigt skarpsynt när det är dags att gå i pension.