torsdag 31 januari 2008

Personvalet

DN föreslår på ledarplats att personvalet ska göras om så att spärrarna tas bort och det ska bli möjligt att kryssa flera kandidater - ingen övre gräns nämns, så man får anta att DN vill att det ska vara möjligt att kryssa så många man vill. Som flitiga läsare av denna blogg nog har kunnat ana sig till, så är jag för ett fritt personval. Men jag tror också att jag är för det förslag som DN lägger fram, åtminstone framför att avskaffa spärrarna men ge möjlighet att bara rösta på en kandidat.

Socialdemokraterna ondgör sig över att man med ett fritt personval kan bli vald med bara några hundra röster. Som Johan Ingerö mycket riktigt påpekar så ger den interna partidemokratin ett ännu tunnare mandat, där den verkliga makten ligger i några få händer. Detta hade kunnat vara acceptabelt, och kanske till och med att föredra, om personerna som dessa få händer tillhörde hade varit representativa för partiets väljare - men så är inte fallet: det har det aldrig varit, men framför allt är det inte så idag. Enligt traditionell partidemokratisk teori ska partierna fungera som kanaler för medborgarnas politiska engagemang och därmed spegla inte bara medborgarnas åsikter utan även utgöra ett tvärsnitt av den politiskt aktiva befolkningen - som ju förhoppningsvis ska vara ganska många. Men det är partiernas misslyckande på denna punkt, som idag har betydligt mer med åsikter och profilering att göra än med bristande social representativitet, som leder till krav på ett direktare mandat för de valda.

Det tjusiga med DN:s förslag är dock att det effektivt undanröjer den socialdemokratiska kritiken. Ett extremt exempel är moderaterna i Stockholms läns valkrets 2006, där Fredrik Reinfeldt fick 86,20% av de avlagda personrösterna. Det gjorde att de andra kandidaterna fick dela på ganska få röster, samtidigt som (m) fick hela 17 mandat. Anti Avsan skulle således som siste man ha blivit invald med 186 röster - av över 250 000 moderatväljare! Det är inte omöjligt att förstå att socialdemokraterna kan använda detta som ett skräckexempel på vad personvalet kan åstadkomma. Men om väljarna kan kryssa flera olika personer, kanske till och med riktigt många, så ökar ju möjligheten att uttrycka mer nyanserade preferenser, och det är först och främst det som jag ser som fördelen med DN:s förslag.

En annan fördel blir att det åter blir möjligt att stryka kandidater - genom att kryssa alla utom just den man vill ha bort. Ingerö motsätter sig ett återinförande av strykningar, eftersom han fruktar att politiker som fattar obehagliga beslut på så sätt skulle kunna röstas bort. Det kan vara en effekt, men effekten kan också mycket väl bli att det blir lättare att avsätta folk som helt enkelt inte sköter sig, men som av sina partier fortfarande anses kompetenta. (Laila Freivalds, om hon nu hade suttit i riksdagen som utrikesminister, kommer osökt ifråga.) Fast det behövs ju ingenting så drastiskt som kompletta strykningar för att ändå missgynna bleka, inaktiva riksdagsledamöter som kanske bara någon enstaka procent av de vanliga väljarna skulle kunna namnge. (Hur många skulle t.ex. kunna namnge Ola Rask, ca. 200 personröster, innan den bostadsskandal som sedan blev hans fall?)

Den stora frågan är om ett ökat personvalsinslag kommer att förändra den interna partidynamiken. Det är här jag ser både det stora problemet och den stora möjligheten med fritt personval. Problemet är att det på kort sikt är oklart om personvalet skulle kunna förstärka parlamentarismen och göra den starkare: om partipiskan fortfarande viner lika hårt, och socialdemokratiska riksdagsledamöter i majoritet fortfarande skulle behandlas mest som röstboskap med av gruppledningen kraftigt inskränkt motionsrätt, och om lojaliteten mot partiet fortfarande väger tyngre än lojaliteten mot väljarna, då är ganska lite vunnet. Vi kommer att ha roligare valkampanjer och förhoppningsvis lite kompetentare och mer kommunikativa riksdagsledamöter, och det finns hursomhelst ett starkt principiellt argument i att väljarna ska ha ett så stort avgörande som möjligt över vem som ska representera dem, men den faktiska lagstiftningen skulle inte förändras.

Jag har länge ansett det vara en avgörande insikt att parlamentarismen, denna numera närmast heliga gral i den svenska författningen, ofta försvagar parlamentet hellre än förstärker det. För om parlamentarismen bara innebär att riksdagsmajoriteten bara väljer en regering, som sedan har så gott som öppet mandat att driva igenom vadhelst man vill, då har riksdagen i själva verket mycket litet inflytande över lagstiftningen annat än på ett rent symboliskt plan. Se på USA! President Bushs parti hade majoritet i kongressens båda kamrar i flera år, men ändå håller han nu på att gå till historien som en av de mest misslyckade presidenterna någonsin. Varför då? Jo, därför att han i stort sett misslyckades med att driva igenom någon av de stora inrikespolitiska reformerna han föresatt sig, därför att en republikansk president inte kan lita på att en republikansk kongress driver igenom hans förslag. Han måste sälja dem till kongressen först, och detta misslyckades han med. Det som förenar den amerikanska kongressen och Europaparlamentet är att de är "working parliaments": deras ledamöter måste snickra ihop allianser som kan godtas på många olika håll för att få igenom lagstiftning, och det finns en oförutsägbarhet kring hela processen som jag alltid har betraktat som ett starkt skydd mot den form av majoritetstyranni som egentligen döljer ett fjärdedelstyranni: majoritetens av majoriteten tyranni.

Bisarrt nog brukar den svenska riksdagen av hävd inordnas bland dessa "working parliaments", i motsats mot t.ex. underhuset i Westminster, som är ett "debating parliament", där man främst debatterar förslagen hellre än petar i dem och kritiskt granskar dem. (Det exakta avståndet mellan regeringspartiet och oppositionen i kammaren är två svärdslängder och ett par tum.) Ibland får jag känslan av att riksdagen är ingetdera: den böjer sig så gott som alltid för regeringens diktat (främst när sossarna styr), men är inte heller det centrum för den politiska debatten som det brittiska underhuset är. Många är de ministrar som tvingats avgå i Storbritannien för att de helt enkelt inte klarat av att värja sig mot oppositionen i underhuset - få är de svenska statsråd som tvingats avgå av samma skäl (Ingegerd Wärnersson utgör möjligen undantaget som bekräftar regeln). Att oppositionen och inte medierna kan få en minister på fall är något som stärker parlamentarismen och gör den relevant.

Vad vill jag säga med detta? Jo: den svenska parlamentarismen har en stor potential som den inte utnyttjar. Det går att förhålla sig mer självständigt mot sin regering, och det går att få fram folk som utövar sin kontrollmakt mer som blodhundar än som riksrevisorer. Detta är inte bara viktigt för liberaler, som ser maktdelning och maktbalans värda namnet som ett värn för friheten. Det är också viktigt för att göra parlamentarismen, den svenska demokratins centralpunkt, relevant och intressant för väljarna, och för att få fram ett bättre och effektivare regeringsarbete. Men då krävs det den sak som skiljer både kongressen och underhuset från riksdagen: ledamöter som både i praktiken och mentalt känner sin största lojalitet mot sina väljare, inte mot sina partier. Om vi kommer dit med fritt personval vet jag inte. Men vi måste göra ett försök.

onsdag 23 januari 2008

Rätten till utbrytning

Vad har Trångsund och Kosovo gemensamt? Jo, båda kommer under året att besluta om utbrytning ur större enheter, Huddinge kommun respektive Serbien. Socialdemokraterna respektive de serbiska nationalisterna och Ryssland rasar. Det lilla jag förstår av serbernas argumentation verkar röra sig längs linjen: "Kosovo är en viktig del av serbernas nationella identitet, så därför måste Kosovo även i fortsättningen vara en del av Serbien." Av Wikipedia att döma verkar annars många av invändningarna handla om rent proceduriella frågor: det vore fel om Kosovo blev självständigt, eftersom det skulle strida mot Serbiens territoriella suveränitet. (Det verkar också vara Rysslands linje.) Men det är i och för sig inte ett skäl. Om serberna gick med på att Kosovo skulle bli självständigt skulle ju inga folkrättsliga principer brytas. Och argumentet för detta ("Kosovo är Serbiens hjärta") verkar vara ganska svagt: det förutsätter att ett folk (serberna) har rätt att påtvinga ett annat (kosovoalbanerna) sitt styre om det är nödvändigt för att förverkliga sin nationella identitet. Med samma argumentation skulle Litauen kunna göra anspråk på områden långt in i Vitryssland och Ukraina. Vad hade serberna tyckt om albanerna (rent hypotetiskt) hade råkat utkämpa ett slag vid Novi Sad, som hade varit centralt i att forma den albanska nationella identiteten? Serberna har dock en poäng i att kosovoserberna har utsatts för omfattande förföljelser och trakasserier sedan 1999. Detta är dock inget argument mot självständighet oavsett vad (Serbien hade nog motsatt sig självständighet för Kosovo även om serberna blivit bättre behandlade och skyddade), men det är lite förvånande att inte världssamfundet ställt större krav på t.ex. en finländsk lösning (likvärdig konstitutionell behandling av albaner och serber obeaktat att de förra är betydligt fler) som villkor för att godkänna självständighet för Kosovo. (Min bild är att ett självständigt Kosovo skulle komma att vara enspråkigt albanskt rent konstitutionellt, men jag kan ha fel.)

Om serbernas argumentation doftar unket av nationalistisk identitetspolitik har socialdemokraterna i Huddinge ett lite mer sofistikerat argument. Redan i den romerska familjerätten hittar man maximen Quod omnes tangit ab omnibus approbari debet: det som berör alla ska godkännas av alla, och detta har man tagit fasta på, låt vara i andra ordalag: eftersom det kommer att kosta pengar även för dem som bor i västra Huddinge om Trångsund-Skogås bryter sig ut så borde västra Huddinge också få vara med och rösta. (En sådan folkomröstning hölls för några år sedan, och medan en majoritet av kommunens samtliga invånare röstade nej till utbrytning röstade en majoritet av invånarna i Trångsund-Skogås ja.)

För det första kan man ställa sig väldigt frågande till alternativen, som för Huddingeborna är "ja" och "nej". Hade jag, när jag bodde i Sverige, fått rösta i frågan om Knivsta skulle bryta sig loss från Uppsala hade jag velat svara: "Helst inte, men om det är det de vill, så gärna för mig." Som alla studenter av deontisk logik vet så är det stor logisk skillnad på "X bör ske" och "Det är tillåtet att X". De (förmodligen ganska många) Huddingebor som inte egentligen bryr sig och som tycker att det där får Trångsundsborna besluta om själva ges inga alternativ.

Men framför allt kan man fråga sig med vilken legitimitet ett visst organ kan påstå sig ha att utöva makt över folk som egentligen inte vill underkasta sig detta organ. Liberalismen, som alltsedan Locke har satt folkets samtycke som rättesnöret för legitim maktutövning, skulle i normalfallet dra öronen åt sig, och anse att detta utgör ett allvarligt problem. Till exempel Rawls och Scanlon skulle då i detta läge börja fundera på vilka skäl vi kan ha för att ignorera dessa personer. Att de skulle förlora ekonomiskt på det jämfört med att leva i en nattväktarstat skulle vanligtvis anses vara ett dåligt argument, som vi har skäl att bortse ifrån: sådana personer är inte rimliga, eftersom de inte letar efter principer som är "skäliga" (fair). (En nattväktarstat är inte skälig eller rimlig, eftersom fattiga barn kanske inte skulle få gå i skolan osv.) Men i detta fall rör det sig om att Huddingebornas ekonomiska förlust (ungefär 800 kr/invånare) ska ställas mot Trångsundsbornas ökade möjlighet att besluta om sina egna angelägenheter (samt, för den delen, de västra Huddingebornas, som inte behöver ta Trångsundsborna i beaktande längre).

Det känns lite fel att påstå att rätten till självbestämmande övertrumfar samtliga ekonomiska överväganden. Om Kiruna och Gällivare, detta Lapplands Dubai, ville bilda en självständig stat med fullständig kontroll över järnmalmen skulle många nog anse detta vara orättvist. (Jag ignorerar det faktum att Kiruna och Gällivare inte själva äger malmfälten.) Om Skåne, å andra sidan, ville bilda en självständig stat skulle det kanske finnas många invändningar mot detta, men rent ekonomisk rättvisa skulle spela en lite mindre roll. Det lite oroväckande med socialdemokraterna argumentation är den fullständiga bristen på förståelse för självbestämmande som ett demokratiskt värde, och att ekonomiska överväganden är de enda som spelar roll. Unionsupplösningen kostade nog också en slant, men där gick inte socialdemokraterna ut på barrikaderna tillsammans med amiral Lindman & Co.

Är 800 kronor ett tillräckligt pris att förvänta sig att människor ska betala för andras rätt till självbestämmande? Skillnaden mellan Trångsund och Kiruna är att själva ekonomin är sekundär: Trångsundsborna förlorar pengar på en delning, men vill ändå göra det, medan skälet för den hypotetiska republiken Kiruna är just pengarna. I det senare fallet kan vi fråga oss om det verkligen är en rimlig princip att människor bara ska få ta pengarna och sticka - vissa skulle tycka det, men alla skulle inte hålla med. Men i Trångsundsfallet, liksom Knivsta, Nykvarn, Bjurholm och andra exempel på kommundelning, är det viljan att bestämma själva, särskilt när man tillhört en lite avskild del av kommunen med en viss särskild identitet, som är den drivande faktorn. Att människor på detta sätt vill ta makten i sina egna händer och komma närmare beslutsfattandet över sina gemensamma angelägenheter borde anses mer värt än väldigt mycket pengar och borde välkomnas av socialdemokraterna istället för att viftas bort med teknokratiska argument, men inget annat är väl att vänta av det parti som tvingade igenom 60-talets kommunsammanläggningar. Hur annorlunda detta är mot den deliberativa och deltagandedemokratiska teoribildning som socialdemokratiskt orienterade tänkare (David Held, Jürgen Habermas, Anthony Giddens) formulerat i andra länder, och hur det liberala demokratiidealet egentligen kommer närmare dessa teorier än vad de svenska socialdemokraterna gör är något som jag länge tänkt skriva om - men inte just nu. Jag vill bara lägga till en kort disclaimer om att jag implicit har antagit att Trångsund röstar för självständighet. Det återstår att se, men oavsett vad som beslutas är det invånarna själva som har den slutliga makten i sina händer - precis som det ska vara i en demokrati.

måndag 14 januari 2008

Jag blir inte klok på England

Jag läser Andres Lokkos recension av filmen Control om Ian Curtis från Joy Division. Lokko drar tydliga paralleller mellan 70-talets Macclesfield där Curtis bodde och det nordvästra London år 2008 som han stiger ut i efter filmens slut: "Bilderna från 70-talets slut tecknar en bild av en samhällsklass som under sin livstid fortfarande sällan lämnar den här ön, oftast inte ens äger ett pass. I inget annat västland är unga människors drömmar och förväntningar så lågt ställda som i norra England och Skottland."

Jag skulle kunna ta det som vanlig kulturpessimism om jag inte visste att South Yorkshire, där Sheffield ligger, har fått EU-bidrag eftersom det är ett av de fattigaste områdena i EU-15. Grimethorpe, ett litet gruvsamhälle utanför Barnsley ett par mil från Sheffield fick under 90-talet ett rykte om sig som ett av de fattigaste ställena i Västeuropa. Jag har inte varit i Grimethorpe, men jag kan tänka mig hur det ser ut. Det mesta ser nämligen ganska likadant ut i England, särskilt i gamla industristäder som Barnsley och Doncaster, där jag har varit.

Jag skulle kunna skriva om klasskillnader, för ett stycke från där jag bor ligger valkretsen Sheffield Hallam, den rikaste valkretsen utanför London, och där Labour fick 12,6% av rösterna vid förra valet - och inte lär det bli mer nästa gång. (Mandatet innehas för övrigt av Nick Clegg, Lib Dems nye partiledare.) Jag minns den debatt som vi hade i universitetets debattsällskap någon gång i mitten på förra terminen om positiv diskriminering. Även om jag inte minns några ord eller citat blev en sak väldigt tydlig som man inte tänker lika mycket på i Sverige: i England spelar det roll var du växer upp, därför att det spelar roll vilken skola du går på. Särskilt möjligheten att komma in på Oxbridge ökar kraftigt om du går på privatskola (vilket dock inte hindrar att en majoritet av Oxbridges studenter faktiskt har gått i statliga skolor).

Men nya undersökningar visar att detta inte beror på snobberi i antagningsprocessen från Oxbridge, vilket man tidigare har misstänkt. Istället beror det minst lika mycket på att lärare vid statliga skolor i utsatta områden inte rekommenderar Oxbridge ens till sina mest begåvade studenter. Om inte ens lärarna, som kanske är de enda i en elevs kontaktnät som har läst vid universitetet, är redo att inspirera sina elever till att sikta så högt som möjligt, vem ska då göra det?

Vilket för oss tillbaka till citatet från Lokkos artikel ovan: de klasskillnader som är så tydliga i England behöver inte ens till huvuddelen handla om mätbara skillnader i inkomst eller kvaliteten på skolorna (även om jag har ett starkt intryck av att skillnaden mellan bra och dåliga skolor är mycket större i England än i t.ex. Norden). Det kan handla minst lika mycket om mentalitet: en jantelagsanda där arbetarbarnet bliver vid sin läst och inte vågar spränga sina gränser. Det är inte romantiskt. Det är bara grått och trist.

Jag skulle kunna skriva om klasskillnader, men det är tidsskillnader man märker tydligast: skillnaden mellan gammalt och nytt, mellan före och efter. Jag börjar mer och mer tro att stål- och gruvindustrins kollaps i södra Yorkshire och kringliggande områden på sikt kan ha gjort området en stor tjänst. Regionen, inte minst Sheffield, har behövt finna sig andra nischer, andra sätt att skaffa sig en utkomst, som har fört området mer i takt med den kreativa ekonomin. Sheffields centrala delar är en förvirrande blandning av nedgångna, typiskt engelskt bruna tegelhus och bakgator (bild), och coola, moderna byggnader (samma plats, om man vänder sig 180 grader) som står i stark kontrast med varandra. Det är lätt att se vad Sheffield har varit. Det är ganska lätt att se vart man förhoppningsvis är på väg. Det är svårare att se vad staden är idag, och det gäller lite varstans: den skinande nya tågstationen i Barnsley, det nya köpcentret i Doncaster, den "Rotherham Renaissance" som förvandlar centrum i Sheffields tvillingstad osv.

Nej, ibland blir jag inte klok på det här landet. Här bygger man hus som är minst lika moderna och välutrustade som i Sverige, kanske ännu mer, för dem som har råd, samtidigt som de allra flesta bor i gamla viktorianska tegelhus som inte har ändrats på hundra år. Men det känns dock som att saker och ting är på väg åt rätt håll, delvis tack vare Thatcher, och delvis tack vare Blair. Jag ska avsluta med en dikt av Roger McGough som står på väggen i Winter Gardens, hjärtat i de senaste årens upprustning:

When they closed the foundries
and the mills
You could have taken
to the hills
But you stayed

Might have given up the ghost
but instead
You took a deep breath
forged ahead
Bright as a blade

***

I like this place
my son a student here
City of space
open skies and stars
Sheffield
Twinned with Mars

Förutom att det vore lite svårt att tänka sig någonting liknande i Uppsala (åtminstone idag, historiska exempel saknas ju inte) så känner man en framtidsanda som i alla fal förkunnar att allting inte är som det var för 30 år sedan på Joy Divisions dagar. Och tur är väl det.

fredag 4 januari 2008

Amerikansk och svensk demokrati

Ja, nu är det nära. Om bara några timmar börjar de första resultaten komma in från caucuses i Iowa. Jag skulle kunna skriva något om de olika kandidaterna, och det lär jag säkert göra under de kommande månaderna, men jag tänker istället skriva om den amerikanska demokratin.

En vanlig amerikansk medborgare har vanligtvis möjlighet att rösta i t.ex. följande val: borgmästare, skoldistriktsstyrelse, countyfullmäktige, sheriff, lokal domare, lokal åklagare, countyts skattekommissionär, delstatens representanthus, delstatens senat, delstatens generalåklagare, delstatens vice guvernör, delstatens guvernör, kongressens båda kamrar, samt presidentvalet. Lägg därtill kanske ett halvdussin primärval, ett par ytterligare små val, samt någon lokal folkomröstning eller två så är vi uppe i 20-25 olika val utan problem. Motsvarande siffra för en svensk medborgare är fyra (Europaparlamentsvalet inberäknat). Folkomröstningar, även lokala, är ganska sällsynta. Om vi antar att personen ifråga är partimedlem (vilket är betydligt ovanligare i Sverige än att vara registrerad partisympatisör med rätt att delta i primärvalen i USA) får man rösta i de så kallade primärvalen i de svenska partierna, som dock inte alls är bindande på samma sätt som i USA. Att rösta fram partiets ordförande, och därmed dess statsministerkandidat, är otänkbart, även i t.ex. miljöpartiet. I många fall undviker man också de öppna strider och diskussioner som är självklara i de amerikanska partierna, vilket gör att "väljarna" (i detta fall kongressombuden) får köpa grisen i säcken.

Den bisarra process som det senaste socialdemokratiska partiledarvalet utgjorde är ett bra exempel. Det fanns inga kandidater. Tvärtom bedyrades det från alla möjliga olika håll att ordförandeskapet inte var någonting som någon ville ha eller ens tänkte på, och att den som till slut blev partiledare egentligen gjorde det mer av pliktkänsla än av en egentlig vilja att ta på sig uppdraget. Om detta vore sant skulle det socialdemokratiska ordförandeskapet vara helt väsensskilt från samtliga motsvarande poster i världen. Ingen annanstans är det nämligen tänkbart att ingen av partiets ledande företrädare skulle ha ägnat ordförandeskapet, med dess utomordentliga möjligheter att senare bli statsminister, en tanke, eller att detta var något som ingen ville åt. Så fungerar inte politik, allra minst SAP.

Det gjorde att lokalföreningar, arbetarekommuner och länsförbund nominerade helt i blindo, utan att veta vem som var kandidat, eller vad dessa stod för, eftersom de inte iddes presentera något som helst program eller plattform. Därför nominerades så gott som alltid flera olika kandidater till en post som bara en kunde beträda. Trots dessa säkerhetsåtgärder blev många nomineringar helt bortkastade, eftersom ingen av de nominerade ville ställa upp. Tyvärr är det inte bättre inom de flesta partier. Och att kandidater ska fortsätta ta strid efter att valberedningen, denna ack så svenska institution, sagt sitt, är extremt sällsynt - folkpartiets partiledarval 1995, då Maria Leissner ställde upp mot och besegrade valberedningens kandidat Bo Könberg, är kanske det enda exemplet.

Jag kan inte bestämma mig för om detta drag i svensk politik är socialistiskt eller konservativt. Jag tror att det har drag av båda. Det ignorerar en av liberalismens centrala upptäckter, något som är ett definierande drag för det västerländska statsskicket, nämligen att öppen konkurrens om makten mellan olika partier och fraktioner inte behöver vara någonting negativt, utan snarare stärkande. Om alla tycker samma sak kommer inga nya idéer fram. Om diskussion och debatt måste föras slutet för att inte komma upp på ytan blir bidragen färre och resultaten når inte lika fler. Dessutom blir det svårare för alla att komma till tals. En artonårig förstagångsväljare i Iowa har ett större inflytande över vem som ska bli hennes nästa president än vad hundra vanliga partimedlemmar har i Sverige. Hennes röst är en, medan summan av deras är noll.

Men jag kommer inte ifrån den odör av leninistisk partiteori som vilar över vårt partisystem, därför att den klassiska organismtanken är inte någon typiskt socialistisk tanke, även om man hittar den lite varstans i socialdemokratisk ideologi om man gräver tillräckligt djupt. Nej, öppen kamp och intressemotsättning hör socialismen till minst lika mycket som liberalismen. Istället måste det handla om något annat: en världsbild där staten i sig visserligen inte är en korporativ samhällsorganism, men där partiet, såsom representant för dem som har den moraliska rätten att styra staten, är det. Att bråka och vara framfusig är att sätta sitt eget intresse framför partiets. Det är inte schysst eller snällt mot andra att tro att man själv skulle vara den som kan göra jobbet bäst. Jag minns ett citat från Peter Esaiassons avhandling "Svenska valkampanjer", där någon 1800-talskonservativ från den gamla skolan sade att politik handlar om "förtroende, inte självförtroende", som svar på "nyliberalernas" krav på att kandidater skulle offentliggöra sina program och sina idéer. Jag är nästan förvånad över att ingen av socialdemokratins apologeter valde samma formulering i våras.

Så, nu har jag hyllat klart. Det finns många problem med det amerikanska systemet. Domstolarna är för politiserade. Särintressen med pengar har för stort inflytande på det politiska systemet. Det är för svårt för tredjepartier att ta sig fram, inte minst för att de öppet diskrimineras i vissa stater. Gerrymandering gör att antalet genuint öppna kongressdistrikt sjunker för varje val som går. Men man har gjort en insikt: personer spelar roll. Det spelar roll vilka personer, inte bara vilka partier, som har makten, och därför ger man personer, inte bara partier, mandat att utöva sin del av makten. Alternativet är ett system där man förnekar att personer spelar roll, och tar ifrån väljarna makten att utkräva personligt ansvar, vilket gör att de enskilda personernas makt bara växer ytterligare. Att detta system praktiserades av socialdemokraterna framgår tydligt när man betänker den bestörtning som socialdemokratiska företrädare visade upp 2005-2006 inför tanken på att några av de ansvariga för ett av Sveriges största politiska misslyckanden i modern tid, tsunamikatastrofen, skulle behöva ta sitt ansvar och avgå. Man menade att det skulle vara väljarnas sak att avsätta dem. Må så vara, men vad ska väljarna göra, när det inte finns några medel för att göra detta? Ingen väljare utanför Södermanland röstade på Göran Persson 2006. Ingen väljare röstade någonsin på Laila Freivalds eller Lars Danielsson. Att då hävda att det ska vara väljarnas sak att avsätta dem är barockt, och det amerikanska systemet visar på den fiktion som det svenska systemet innebär. Det går att hålla personer ansvariga på ett annat sätt än genom deras partier. Och för en liberal innebär detta ett välkommet hinder mot den maktkoncentration som kommer ur Lord Actons maxim: "Makt korrumperar. Och fullständig makt korrumperar fullständigt."

Så det var ändå inte helt sluthyllat. Men nu återstår bara väntan på de första resultaten. Man får aldrig en perfekt kandidat i amerikansk politik. Men allt utom Mike Huckabee och John Edwards skulle duga. Jag återkommer när jag har bestämt mig närmare.