Maud Olofssons förslag att inkomstbepröva barnbidragen verkar ha runnit ut i sanden så snart det presenterades. Även om jag ska försöka argumentera emot det så tycker jag att det på ett sätt är synd. Centern har visat en vilja att ifrågasätta invanda sanningar om den svenska välfärdspolitiken på ett sätt som är väldigt upplyftande, och som är en del av den långsiktiga idédebatt som alliansen måste föra om vi på lång sikt ska ändra folks föreställningar och kunna vinna mandat för större reformer än vad vi fick 2006.
Egentligen är jag ju för mer behovsprövning inom välfärden, och det finns ett intressant anslag när centerns företrädare tillstår att målet för deras politik är att gynna de allra sämst ställda - Keynes berömda citat om hur ekonomers och politiska filosofers idéer tränger ner även till de mest praktiskt lagda beslutsfattare gör sig osökt påmint, med hänvisning til Rawls. Men massor med ekonomer har redan varit ute och beklagat de negativa marginaleffekter som skulle uppstå när man tar bort barnbidraget även för medelinkomsttagare samtidigt som man inte sänker skatten med motsvarande mängd utan snarare omfördelar dessa pengar till barnfamiljer med årsinkomst under halvmiljonen. Det är en öppen fråga hur rawlsiansk denna reform skulle vara: vad är störst - de pengar som går förlorade pga de ökade marginaleffekterna men som annars skulle kunnat omfördelas till de sämst ställda, eller de pengar som de fattiga barnfamiljerna skulle få med förslaget? Men eftersom jag inte är rawlsian menar jag att frågan är fel ställd.
Så går vi då tillbaka till Nussbaum, som jag inte har bloggat om på ett tag, men som har bidat sin tid för en situation som denna. En nussbaumiansk ansats skulle identifiera de grundläggande förmågor som alla människor behöver för att leva ett gott mänskligt liv, och hävda att det är statens uppgift att förse alla människor med de medel de behöver för att kunna utöva dessa förmågor. Jag, å min sida, ser här embryot till en motivering för den behovsprövade välfärdsstaten: staten ska hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva, men i övrigt lämna folk åt sig själva. (Problemet med negativa marginaleffekter löser jag genom att införa en deus ex machina: förr eller senare kommer tillväxten att ha sett till att även en låginkomsttagare kommer att ha betydligt mer pengar än vad som krävs för att tillgodose de grundläggande förmågorna. Alltså kommer det att löna sig tillräckligt mycket rent ekonomiskt att gå från bidrag till arbete för att folk också ska göra det, men vi är inte där än. För övrigt är inte minimeringen av negativa marginaleffekter det enda värdet i politiken.)
Då skulle väl saken vara glasklar, eller hur? Vi ger pengar till de familjer som är för fattiga för att kunna ge sina barn en bra uppväxt, och i övrigt tar vi bort barnbidragen och sänker skatten med de pengar som kvarstår. Problemet är bara att det är inte familjen som är den primära enheten här, utan barnet självt. Och ett barn kan per definition inte självt tillgodose de allra flesta av dess grundläggande förmågor, som att ha mat för dagen, tak över huvudet, en vettig utbildning, tid för att leka, kärlek, tillgivenhet etc. Alltså måste staten gripa in och hjälpa det med detta genom ekonomiskt stöd, delvis genom barnbidrag, men till största delen genom en subventionerad barnomsorg och i många fall sjuk- och tandvård, samt en helt offentligt finansierad skola. Men man kan också se det, vilket är ganska vanligt, som en omfördelning från en del av individens liv till en annan: det vi egentligen gör är att vi omfördelar pengar via skattsedeln från barnets framtida jag till dess nuvarande. De flesta barn kommer egentligen att ha råd att betala för sin egen skolgång - när de blir vuxna. Men de är inte vuxna nu, och när de blivit vuxna är deras barndom redan överstånden, så då får de betala för andras skolgång istället. (Detta är den stora skillnaden mellan barndom och ålderdom, och anledningen till att jag vill ta bort i stort sett alla arbetsgivaravgifter för att låta folk planera för sin ålderdom och andra eventualiteter själva. Det finns, från vad jag förstår, moral hazard-problem med detta som jag inte kan gå in på här. Låt mig bara säga att jag helt enkelt tycker att dessa uppvägs av den oerhörda fördelen av att möjliggöra för människor att helt och till fullo kunna planera för sin framtid. Det finns ju för övrigt inget som hindrar människor från att välja om de vill fortsätta ge 30 procent av sin lön till staten för att låta den bestämma över pengarna (och därmed inte, om jag förstår saken rätt, ge upphov till några moral hazard-problem) eller själva bestämma över tusentals kronor mer varje månad.)
Så eftersom barnbidraget är nödvändigt för att tillgodose de behovet som barnet, inte familjen, har ska det även fortsättningsvis vara generellt. Men det finns en invändning, inte bara mot barnbidraget, utan mot all generell finansiering av barns behov. Varför ska staten betala, om nu familjen kan betala istället? Bör inte vårdnadshavarnas försörjningsansvar gälla så långt möjligt är?
Jag var på väg att dra upp negativa marginaleffekter igen, men jag hade ju redan bannlyst dem från diskussionen. Men låt oss ta skolan som ett exempel. Anta att vi behovsprövar finansiering av skolan så att bara de föräldrar som inte kan betala för sina barns skolgång får pengar från det offentliga för att betala för det. (Detta skulle för övrigt kräva en grundlagsändring enligt RF 2:21, där lydelsen är väldigt otvetydig. Den offentligt finansierade skolan har därmed ett starkare lagskydd än yttrandefriheten, tycks det mig.) I vilket modernt västland som helst, med flera miljoner invånare, kommer det alltid att dyka upp någon eller några som säger: "Jag vill inte betala för att mitt barn ska gå i skolan. Jag är övertygad om att det finns andra saker som bättre gynnar mitt barn. För övrigt är mitt barn inte det enda värdet, utan jag måste faktiskt spara undan en del pengar för mig själv också." Om vi nu utgår ifrån att vi är goda nussbaumianer, och därmed faktiskt har kommit fram till att en grundläggande utbildning är en av hörnstenarna i ett gott liv, måste vår reaktion vara att låta det offentliga stå för det stackars barnets skolgång, eftersom föräldrarna nu inte vill betala för den. Men om andra föräldrar då märker att det offentliga kommer att betala så länge de bara genuint vägrar betala själva (vad som är en mycket kännbar kostnad, bör det tilläggas) så kollapsar systemet, då det blir rationellt att förmå staten att betala, och därmed landar vi vid en generell finansiering ganska snart.
Problemet är att jag inte är lika säker på hur detta argument fungerar med hänseende på barnbidrag. Det är mycket svårare att mäta om barnbidraget faktiskt går till avsedda ändamål, eftersom vad som är ett avsett ändamål lämnas upp till familjen att bestämma, vilket i och för sig är en väldigt lovvärd princip. Men det utgör nog också, inser jag, motargumentet mot behovsprövning av barnbidrag. Eftersom det är väldigt svårt att avgöra gränsdragningen mellan vårdnadshavarnas och barnets behov blir det också väldigt svårt att avgöra om en viss familj förmår ge sitt barn en tillräckligt bra uppväxt, och vilket stöd man annars behöver. Alltså är det enklare att ge ett generellt bidrag rakt av.
Det finns ett starkt intuitivt argument för att riktigt stora höginkomsttagare knappast behöver barnbidrag. Kanske tappar också marginaleffektsargumentet något av sin kraft när vi kommer upp på de riktigt höga inkomstnivåerna - när vi talar om inkomster över 240 000 kr i månaden hellre än om året, som centern gör. Jag vill inte heller dra argumentet ovan för långt: detta argument (nämligen att behovsprövning ökar byråkratin och därmed är ineffektivt) dyker ofta upp mot behovsprövning generellt. Det enda jag kan säga är väl att det verkar finnas en stor skillnad mellan just barnbidraget, där barnets och vårdnadshavarens behov är svåra att skilja på, och där barnet inte självt utövar kontrollen över pengarna (viktigt!), och t.ex. huruvida en person har tillräckligt med pengar för att kunna lägga undan tillräckligt till sin pension: vi beräknar den mängd pengar som personen måste ha för att kunna leva ett gott liv nu och i framtiden, vi stöttar henne med pengar om hon har för lite, men om vi sedan märker att hon inte lägger undan lika mycket till pensionen som vi beräknade att hon skulle behöva, ja, då är det hennes val. Hon kanske ville spendera sin ålderdom i Sydamerika, där priserna är mycket lägre, och spendera en större del av sina pengar nu medan hon fortfarande befinner sig i sina bästa år, något som hon inte kan göra idag, då staten tar 30 procent av lönen i arbetsgivaravgifter, 30 procent i inkomstskatt och 20 procent i moms. För att citera Financial Times: Sverige är ett underbart land att leva i om man gillar att leva på fickpengar.
torsdag 27 mars 2008
onsdag 19 mars 2008
Ska svenskan vara officiellt språk?
Ibland har jag hört det muttras över att det svenska utredningsväsendet inte är vad det en gång var. De där gedigna jätteluntorna där varenda aspekt av en fråga granskats i minsta detalj av en oväldig generaldirektör någonstans i byråkratin skulle ha ersatts av politiserade, hafsiga beställningsjobb. Bra då att se utredningsbetänkandet om en ny språklag, där mer än 200 sidor läggs ner på att motivera det som egentligen är en kort och i praktiken helt harmlös produkt. (Inte minst förslagets §3, "Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen" verkar ju förta mycket av kraften från den föreslagna språklagen.)
Men ändock. Språk är känsligt, och det märker man inte minst av att utredningen bemödat sig om att infoga en flera sidors sammanfattning på engelska, samt sidlånga sammanfattningar på samtliga nationella minoritetsspråk, därav två varianter av samiska och två varianter av romani. Det har fog för sig, därför att det är inte ett helt okontroversiellt projekt att etablera ett officiellt nationalspråk, låt vara att svenskan de facto varit nationalspråk så länge det varit ett separat språk skilt från fornöstnordiskan. I Frankrike har ju t.ex. franskans grundlagsfästa ställning som republikens enda officiella språk fått motivera en diskriminerande politik mot de inhemska minoritetsspråken, som bretonska, nederländska (i départementet Nord), korsikanska, baskiska, tyska osv, där talarna inte har rätt till utbildning på sitt modersmål. Med hänvisning till sin konstitution har Frankrike inte ratificerat den europeiska minoritetsspråksstadgan. Det har föreslagits att om Frankrike idag ansökt om EU-medlemskap hade man inte fått det innan man behandlat sina minoriteter på ett acceptabelt sätt. Av dylika skäl har jag tidigare varit ganska skeptisk mot att fastslå svenskans officiella ställning i lag.
Men att se på saker utifrån kan ibland få en att ändra sig. Här i England, där engelskan är det kitt som binder samman de människor som rekryterats från hela världen till landets två stora, multikulturella institutioner, dess universitet och dess fotbollslag, blir man väldigt medveten om att det inte kan tas för givet att svenskan, ett språk med tio miljoner talare, kan upprätthållas över alla språkdomäner - inte minst i filosofin kämpar vi med ett slags svengelska, där engelska termer nödtorftigt översatts på ett sätt som ibland är obegripligt om man inte kan hänvisa till det engelska originalet. Följaktligen har också bl.a. Marian Radetzki föreslagit att vi bör gå över till engelska, eftersom det skulle öka tillväxten.
Jag ska inte uppehålla mig för länge vid Radetzki. Han uppvisar bara alltför tydligt den sjukdom som många ekonomer drabbas av, nämligen en tendens att bara betrakta världen utifrån monetära termer. Men innan jag åkte till England hade jag nog varit benägen att hålla med honom om att en stor del av högre utbildning på svenska lika gärna hade kunnat ges upp till förmån för engelskan. Men i exil blir man också mycket mer medveten om svenskans roll som kulturbärare än vad man tidigare varit; man blir medveten om att man aldrig tidigare ställt sig frågan "Är det allom givet att vi har egna översättningar av Windows, Office, Iliaden, Platon, Rawls, att vi har fullvärdiga uppslagsverk, att våra artister väljer att sjunga på vårt språk?" Nej, det är det inte. Jag märker det när jag redigerar på svenska Wikipedia, hur mycket jobb det krävs för att kunna förmedla den typ av kunskap som ligger på gränsen mellan allmänbildning och fackkunskap, på ett sätt som gör att folk inte vänder sig till engelska Wikipedia, som de måste göra idag. (Det är inte så svårt att hitta några som kan knåpa ihop en vettig artikel om Sverige, men desto svårare vad gäller t.ex. dialogen Theaitetos, en av många som saknas idag.)
Och när man får sin primära information på engelska, då bildar man sig begreppen på engelska, och då blir man oförmögen att använda dessa begrepp på svenska. Långsamt tappar man kontrollen över en domän, och sedan nästa... Domänförlust är ett förstadium till språkdöd. Vi är inte där ännu, och framför allt har vi det som många döende språk saknar: en grupp talare som känner stolthet inför sitt språk och inte betraktar det som ett sämre, andra rangens språk, inte lika mycket värt som det "riktiga" språket: engelska, franska eller vad det nu kan vara. (Även svenskan har varit ett sådant språk, ett "killer language", men då i förhållande till samiskan och tornedalsfinskan.) Svenskan är inte ett bättre språk än andra. Svensk kultur är inte bättre än andra folks - det har aldrig funnits en unikt "svensk" kultur, som alla svenskar och endast de har varit delaktiga i. Men att i någon mån värdesätta de kulturella referensramar man växer upp med är en naturlig mänsklig reaktion, och det svenska språket är en sådan referensram, så självklar att man inte tänker på den förrän man befinner sig utanför den. Svenskan är värd att bevara - inte till vilket pris som helst, men om det går med ett par enkla handgrepp - inte för att den har ett objektivt värde, utan för att vi vill att så ska ske. Så enkelt är det.
Så jag motsätter mig inte längre en språklag likt den som har föreslagits. Men jag är också väldigt osäker på om lagförslaget skulle få någon som helst effekt. Det känns i stort sett bara som symbolpolitik. Bättre vore då att identifiera vilka områden där språkpolitiska insatser behövs, inte minst inom högre utbildning. Det kan låta paradoxalt, men en väg till att stärka svenskans ställning där kan kanske vara genom att stärka engelskundervisningen på gymnasiet, inte minst genom att möjliggöra för ungdomar med akademiska ambitioner att läsa mer akademiskt orienterad engelska på gymnasienivå (Björklund har ju tänkt sig något liknande på de yrkesförberedande programmen, så varför inte på de studieförberedande?). Mer kompetenta engelsktalare är bättre på att översätta de begrepp man stöter på i engelsk litteratur till svenska, och behöver inte lära in de akademiska fackbegreppen på engelska, utan kopplar lättare det begrepp man lärt sig på svenska under grundutbildningen till dess engelska motsvarighet i forskningslitteraturen. (Vet man inte att "fallacy" betyder "misstag, felslut" är det svårare att begripa att "det naturalistiska misstaget" är detsamma som "the naturalistic fallacy" inom moralsemantiken.)
Språk handlar till slut om människors val, och om det är rationellt att gå över till engelska kommer folk så småningom att göra det. Det är inte utan nackdelar. Men vi behöver inte göra fördelarna större än vad de är. Det handlar inte om etnonationalism, det handlar om att öka människors valmöjligheter. Den föreslagna språklagen bejakar Sverige som ett multikulturellt och mångspråkligt samhälle, samtidigt som den betonar vikten av att själv kunna välja vilket språk man ska använda inom samhällets alla områden. Det låter som en bra grund för en liberal språkpolitik, även om en sådan behöver mer än bara de tomma fraser som lagförslaget medför.
Men ändock. Språk är känsligt, och det märker man inte minst av att utredningen bemödat sig om att infoga en flera sidors sammanfattning på engelska, samt sidlånga sammanfattningar på samtliga nationella minoritetsspråk, därav två varianter av samiska och två varianter av romani. Det har fog för sig, därför att det är inte ett helt okontroversiellt projekt att etablera ett officiellt nationalspråk, låt vara att svenskan de facto varit nationalspråk så länge det varit ett separat språk skilt från fornöstnordiskan. I Frankrike har ju t.ex. franskans grundlagsfästa ställning som republikens enda officiella språk fått motivera en diskriminerande politik mot de inhemska minoritetsspråken, som bretonska, nederländska (i départementet Nord), korsikanska, baskiska, tyska osv, där talarna inte har rätt till utbildning på sitt modersmål. Med hänvisning till sin konstitution har Frankrike inte ratificerat den europeiska minoritetsspråksstadgan. Det har föreslagits att om Frankrike idag ansökt om EU-medlemskap hade man inte fått det innan man behandlat sina minoriteter på ett acceptabelt sätt. Av dylika skäl har jag tidigare varit ganska skeptisk mot att fastslå svenskans officiella ställning i lag.
Men att se på saker utifrån kan ibland få en att ändra sig. Här i England, där engelskan är det kitt som binder samman de människor som rekryterats från hela världen till landets två stora, multikulturella institutioner, dess universitet och dess fotbollslag, blir man väldigt medveten om att det inte kan tas för givet att svenskan, ett språk med tio miljoner talare, kan upprätthållas över alla språkdomäner - inte minst i filosofin kämpar vi med ett slags svengelska, där engelska termer nödtorftigt översatts på ett sätt som ibland är obegripligt om man inte kan hänvisa till det engelska originalet. Följaktligen har också bl.a. Marian Radetzki föreslagit att vi bör gå över till engelska, eftersom det skulle öka tillväxten.
Jag ska inte uppehålla mig för länge vid Radetzki. Han uppvisar bara alltför tydligt den sjukdom som många ekonomer drabbas av, nämligen en tendens att bara betrakta världen utifrån monetära termer. Men innan jag åkte till England hade jag nog varit benägen att hålla med honom om att en stor del av högre utbildning på svenska lika gärna hade kunnat ges upp till förmån för engelskan. Men i exil blir man också mycket mer medveten om svenskans roll som kulturbärare än vad man tidigare varit; man blir medveten om att man aldrig tidigare ställt sig frågan "Är det allom givet att vi har egna översättningar av Windows, Office, Iliaden, Platon, Rawls, att vi har fullvärdiga uppslagsverk, att våra artister väljer att sjunga på vårt språk?" Nej, det är det inte. Jag märker det när jag redigerar på svenska Wikipedia, hur mycket jobb det krävs för att kunna förmedla den typ av kunskap som ligger på gränsen mellan allmänbildning och fackkunskap, på ett sätt som gör att folk inte vänder sig till engelska Wikipedia, som de måste göra idag. (Det är inte så svårt att hitta några som kan knåpa ihop en vettig artikel om Sverige, men desto svårare vad gäller t.ex. dialogen Theaitetos, en av många som saknas idag.)
Och när man får sin primära information på engelska, då bildar man sig begreppen på engelska, och då blir man oförmögen att använda dessa begrepp på svenska. Långsamt tappar man kontrollen över en domän, och sedan nästa... Domänförlust är ett förstadium till språkdöd. Vi är inte där ännu, och framför allt har vi det som många döende språk saknar: en grupp talare som känner stolthet inför sitt språk och inte betraktar det som ett sämre, andra rangens språk, inte lika mycket värt som det "riktiga" språket: engelska, franska eller vad det nu kan vara. (Även svenskan har varit ett sådant språk, ett "killer language", men då i förhållande till samiskan och tornedalsfinskan.) Svenskan är inte ett bättre språk än andra. Svensk kultur är inte bättre än andra folks - det har aldrig funnits en unikt "svensk" kultur, som alla svenskar och endast de har varit delaktiga i. Men att i någon mån värdesätta de kulturella referensramar man växer upp med är en naturlig mänsklig reaktion, och det svenska språket är en sådan referensram, så självklar att man inte tänker på den förrän man befinner sig utanför den. Svenskan är värd att bevara - inte till vilket pris som helst, men om det går med ett par enkla handgrepp - inte för att den har ett objektivt värde, utan för att vi vill att så ska ske. Så enkelt är det.
Så jag motsätter mig inte längre en språklag likt den som har föreslagits. Men jag är också väldigt osäker på om lagförslaget skulle få någon som helst effekt. Det känns i stort sett bara som symbolpolitik. Bättre vore då att identifiera vilka områden där språkpolitiska insatser behövs, inte minst inom högre utbildning. Det kan låta paradoxalt, men en väg till att stärka svenskans ställning där kan kanske vara genom att stärka engelskundervisningen på gymnasiet, inte minst genom att möjliggöra för ungdomar med akademiska ambitioner att läsa mer akademiskt orienterad engelska på gymnasienivå (Björklund har ju tänkt sig något liknande på de yrkesförberedande programmen, så varför inte på de studieförberedande?). Mer kompetenta engelsktalare är bättre på att översätta de begrepp man stöter på i engelsk litteratur till svenska, och behöver inte lära in de akademiska fackbegreppen på engelska, utan kopplar lättare det begrepp man lärt sig på svenska under grundutbildningen till dess engelska motsvarighet i forskningslitteraturen. (Vet man inte att "fallacy" betyder "misstag, felslut" är det svårare att begripa att "det naturalistiska misstaget" är detsamma som "the naturalistic fallacy" inom moralsemantiken.)
Språk handlar till slut om människors val, och om det är rationellt att gå över till engelska kommer folk så småningom att göra det. Det är inte utan nackdelar. Men vi behöver inte göra fördelarna större än vad de är. Det handlar inte om etnonationalism, det handlar om att öka människors valmöjligheter. Den föreslagna språklagen bejakar Sverige som ett multikulturellt och mångspråkligt samhälle, samtidigt som den betonar vikten av att själv kunna välja vilket språk man ska använda inom samhällets alla områden. Det låter som en bra grund för en liberal språkpolitik, även om en sådan behöver mer än bara de tomma fraser som lagförslaget medför.
onsdag 12 mars 2008
Roms fall och civilisationens slut
Just nu nöjesläser jag Bryan Ward-Perkins The Fall of Rome and the End of Civilization. Ward-Perkins tes är att i motsats till vad många historiker ansett de senaste årtiondena så genomgick verkligen den romerska civilisationen en fullständig kollaps under 400-talet. Den alternativa, och mer fashionabla, tesen är att Rom och de invaderande barbarerna gradvis integrerades och anpassade sig till varandra, och att man snarare än att tala om före och efter 476 (Västroms fall) hellre bör tala om perioden 200-600 som "Late Antiquity", senantiken. Argumenten för detta är delvis att de abrahamitiska religionernas framväxt under denna tid utgjorde ett tydligt brott mot den tidigare situationen, då ju de gamla, hedniska religionerna varit dominerande, men också att den egentliga vändpunkten kom i och med den s.k. tredje århundradets kris, då imperiet drabbades av inbördeskrig mellan dussintals konkurrerande pretendenter samtidigt som vissa delar av riket helt sonika bröt sig loss och förklarade sig självständiga, och andra delar invaderas utifrån. På något sätt lyckades Rom ta sig samman, återställa ordningen och gränserna, och överleva ytterligare 200 år, men mycket av skadan var redan skedd: på grund av den rådande osäkerheten försvårades långväga handel, så stadsbefolkningen kunde bara leva av det som kunde importeras från närområdet. Detta räckte knappast, så många stadsbor drevs ut på landsbygden på jakt efter arbete och bröd, och hamnade i tjänst på stormännens ägor. De drag som vi mest av allt förknippar med medeltidens näringsliv: feodalism, bytesekonomi och ett svagt utvecklat stadsliv, uppstår redan här. Att Västrom sedan invaderades av barbarer och föll var mest en politisk och inte socioekonomisk förändring.
Men denna bild är fel, menar Ward-Perkins. Mängden lyxvaror, framför allt sådant som vanliga människor kunde importera långväga ifrån, minskar oerhört kraftigt från 400-talet till ett par århundraden senare. Innan 476 har de allra flesta tegelpannor på taken; efteråt har man halmtak. Innan 476 har även vanliga människor råd med krukor tillverkade på andra sidan Europa i stora fabriker; efteråt gör man krukorna lokalt. De handelsnätverk och den materiella levnadsstandard som vanliga människor tog del av under romartiden skulle inte återkomma förrän senmedeltiden, 800 år senare. (Det är som om vi först nu skulle ha nått upp till den levnadsnivå man hade under senmedeltiden. Tanken svindlar.)
Det är intressant att notera hur det går mode i de historiska vetenskaperna, inte minst i arkeologin, där olika former av postmoderna teorier gjort framsteg under de senaste årtiondena. I takt med att man har lämnat de anakronistiska föreställningarna om sammanhållna nationer och folkförflyttningar som man gärna använde sig av fram till andra världskriget har det blivit populärt att underbetona folkförflyttning, särskilt på militär väg, som en giltig förklaring till observerade förändringar i materialet. Så började t.ex. Colin Renfrew (tidigare lektor här i Sheffield), ett av indoeuropeistikens största namn, som extrem diffusionistisk immobilist, och menade att kulturella (även språkliga) förändringar i förhistorien spridit sig genom kulturell kontakt: människor flyttade inte på sig, utan det var kulturer och idéer som spridit sig istället. När denna modell sedan befanns inkapabel att förklara de indoeuropeiska språkens spridning genom Europa (eftersom ett språk är en ganska tung sak att flytta på, i jämförelse med en kulturell artefakt) uppfann han det som nu kallas för den "anatoliska hypotesen": indoeuropéerna befann sig i norra Levanten ca. 7000 f.Kr. och uppfann jordbruk genom den neolitiska revolutionen. I och med att jordbrukare dels har högre nativitet än jägar-samlare, och dels behöver sprida ut sig för att göra plats för den växande befolkningen, trängde dessa indoeuropeiska jordbrukare småningom undan de förindoeuropeiska folkslagen, som småningom helt försvann, förmodligen med ett undantag: baskerna. Så de första jordbrukarna var alltså också de första indoeuropéerna.
Renfrews tes verkar accepteras av de flesta arkeologer, men inte av de flesta lingvister. (Hur ska man t.ex. kunna förklara de kopplingar som finns mellan indoeuropeiska och uraliska [dvs. finskugriska samt samojediska] språk och som inte kan härledas till kontaktlån, t.ex. liknande pronominalrötter? De tidiga uralikerna var knappast bönder i Levanten.) Istället verkar lingvisterna acceptera Mallorys och Gimbutas kurganhypotes, dvs. att urindoeuropéerna 4500-2500 f.Kr. var en pastoral befolkning på Ukrainas och Sydrysslands stäpper, och att man därifrån spred sig till Europa och från Centralasien till Indien och Iran. Detta kan mycket väl ha gått till på klassiskt, prepostmodernt sätt genom att en beväpnad ryttarhord svepte in och etablerade sitt herravälde över den "gammaleuropeiska" kultur som fanns dessförinnan, och som nu gick nästan spårlöst förlorad.
Det finns säkert goda vetenskapliga skäl för att acceptera de "mjukare" hypoteserna både när det gäller Västroms fall och när det gäller indoeuropéernas ursprung. Men det går inte att undvika känslan av att debatten i dessa frågor, liksom i många andra där hårda data brister, i så många fall åtminstone delvis består av en projicering av våra samtida förutfattade meningar på äldre historia: något som vi kan se väldigt tydligt i 1800-talets historieskrivning, då (det egentligen ganska nyligen konstruerade) nationsbegreppet kunde tillämpas långt tillbaka i historien, och man kunde tala om oföränderliga folksjälar, som varit konstanta under århundraden. Men det gäller också dagens debatter, och dagens förutfattade meningar. Hellenismen, senantiken, Bysans och andra tidigare ringaktade perioder åtnjuter idag betydligt större vetenskapligt intresse, inte minst därför att vi i dem gärna känner igen drag från vår egen tid. Men dylika liknelser kan endast dras en viss bit. Det påminner oss Ward-Perkins bok handgripligen om.
Men denna bild är fel, menar Ward-Perkins. Mängden lyxvaror, framför allt sådant som vanliga människor kunde importera långväga ifrån, minskar oerhört kraftigt från 400-talet till ett par århundraden senare. Innan 476 har de allra flesta tegelpannor på taken; efteråt har man halmtak. Innan 476 har även vanliga människor råd med krukor tillverkade på andra sidan Europa i stora fabriker; efteråt gör man krukorna lokalt. De handelsnätverk och den materiella levnadsstandard som vanliga människor tog del av under romartiden skulle inte återkomma förrän senmedeltiden, 800 år senare. (Det är som om vi först nu skulle ha nått upp till den levnadsnivå man hade under senmedeltiden. Tanken svindlar.)
Det är intressant att notera hur det går mode i de historiska vetenskaperna, inte minst i arkeologin, där olika former av postmoderna teorier gjort framsteg under de senaste årtiondena. I takt med att man har lämnat de anakronistiska föreställningarna om sammanhållna nationer och folkförflyttningar som man gärna använde sig av fram till andra världskriget har det blivit populärt att underbetona folkförflyttning, särskilt på militär väg, som en giltig förklaring till observerade förändringar i materialet. Så började t.ex. Colin Renfrew (tidigare lektor här i Sheffield), ett av indoeuropeistikens största namn, som extrem diffusionistisk immobilist, och menade att kulturella (även språkliga) förändringar i förhistorien spridit sig genom kulturell kontakt: människor flyttade inte på sig, utan det var kulturer och idéer som spridit sig istället. När denna modell sedan befanns inkapabel att förklara de indoeuropeiska språkens spridning genom Europa (eftersom ett språk är en ganska tung sak att flytta på, i jämförelse med en kulturell artefakt) uppfann han det som nu kallas för den "anatoliska hypotesen": indoeuropéerna befann sig i norra Levanten ca. 7000 f.Kr. och uppfann jordbruk genom den neolitiska revolutionen. I och med att jordbrukare dels har högre nativitet än jägar-samlare, och dels behöver sprida ut sig för att göra plats för den växande befolkningen, trängde dessa indoeuropeiska jordbrukare småningom undan de förindoeuropeiska folkslagen, som småningom helt försvann, förmodligen med ett undantag: baskerna. Så de första jordbrukarna var alltså också de första indoeuropéerna.
Renfrews tes verkar accepteras av de flesta arkeologer, men inte av de flesta lingvister. (Hur ska man t.ex. kunna förklara de kopplingar som finns mellan indoeuropeiska och uraliska [dvs. finskugriska samt samojediska] språk och som inte kan härledas till kontaktlån, t.ex. liknande pronominalrötter? De tidiga uralikerna var knappast bönder i Levanten.) Istället verkar lingvisterna acceptera Mallorys och Gimbutas kurganhypotes, dvs. att urindoeuropéerna 4500-2500 f.Kr. var en pastoral befolkning på Ukrainas och Sydrysslands stäpper, och att man därifrån spred sig till Europa och från Centralasien till Indien och Iran. Detta kan mycket väl ha gått till på klassiskt, prepostmodernt sätt genom att en beväpnad ryttarhord svepte in och etablerade sitt herravälde över den "gammaleuropeiska" kultur som fanns dessförinnan, och som nu gick nästan spårlöst förlorad.
Det finns säkert goda vetenskapliga skäl för att acceptera de "mjukare" hypoteserna både när det gäller Västroms fall och när det gäller indoeuropéernas ursprung. Men det går inte att undvika känslan av att debatten i dessa frågor, liksom i många andra där hårda data brister, i så många fall åtminstone delvis består av en projicering av våra samtida förutfattade meningar på äldre historia: något som vi kan se väldigt tydligt i 1800-talets historieskrivning, då (det egentligen ganska nyligen konstruerade) nationsbegreppet kunde tillämpas långt tillbaka i historien, och man kunde tala om oföränderliga folksjälar, som varit konstanta under århundraden. Men det gäller också dagens debatter, och dagens förutfattade meningar. Hellenismen, senantiken, Bysans och andra tidigare ringaktade perioder åtnjuter idag betydligt större vetenskapligt intresse, inte minst därför att vi i dem gärna känner igen drag från vår egen tid. Men dylika liknelser kan endast dras en viss bit. Det påminner oss Ward-Perkins bok handgripligen om.
söndag 2 mars 2008
Moralens semantik
Dags att bli snäppet mer filosofiska igen. En av frågorna som man stöter på när man bedriver metaetik är frågan om moraliska satsers semantik, det vill säga frågan om vad vi egentligen menar/gör när vi säger att någonting är rätt eller fel (eller gott/dåligt, rättvist/orättvist osv). Det finns två huvudfåror. Kognitivisterna menar att "X är rätt" = "X besitter något slags egenskap, eller så föreligger något annat slags faktum", på samma sätt som "Bollen är rund" = "Bollen har egenskapen att vara sfärisk". Nonkognitivisterna menar att "X är rätt" = "Hurra för X!" eller något annat slags känsloyttring. Så även fast moraliska omdömen verkar se ut, rent grammatiskt, som andra omdömen, så betyder de mutatis mutandis inte samma sak.
Allting går egentligen tillbaka till G.E. Moores verk Principia Ethica från 1903. Vid denna tid ansåg många att det goda var detsamma som något visst naturligt förhållande, t.ex. att leda till mest lycka (utilitaristerna), att stå i enlighet med historiens utveckling (marxisterna, implicit) eller att stå i enlighet med evolutionen (Herbert Spencer). Men, säger Moore, låt oss anta att det goda (eller "godhet") per definition är detsamma som något av dessa ting. Då måste det ju vara en självklarhet att alla saker som besitter någon av dessa naturliga egenskaper också är goda, på samma sätt som det är en självklarhet per definition att 2+2=4: om 2+2 är fyra, behöver vi inte fråga oss om fyra är detsamma som 2+2. Men det är ju inte självklart att det som t.ex. leder till mest lycka också är gott. Så kanske är fallet, men det verkar vara en öppen fråga, och så är fallet med alla naturliga egenskaper. Alltså kan godheten inte definieras i termer av naturliga egenskaper, utan godhet måste vara en icke-naturlig egenskap, något som inte kan tillgås genom vetenskaperna eller genom att använda sinnena.
Det finns anledning att tro att detta argument, som kallas för den öppna frågans argument, är väldigt problematiskt. Till exempel kräver det att alla definitioner är oproblematiska. Men det kan ju finnas öppna frågor även i matematiken, t.ex. Fermats stora sats, som ju bevisades av Wiles mer än 350 år efter att den först formulerades, trots att den kan förstås av den intresserade lekmannen. Men hursomhelst togs öppna frågans argument på stort allvar under 1900-talets första hälft, och det ansågs att det hade bevisats att moraliska satser inte kunde referera till naturliga egenskaper. Men Moores lösning var inte bra heller. Om nu moraliska egenskaper är icke-naturliga, hur kan vi då få kunskap om dem? Varför skulle vi tro att sådana saker existerar? Ligger det inte mycket närmare tillhands att påstå att moraliska omdömen egentligen inte kan vara sanna eller falska i vanlig mening, därför att de bara uttrycker våra känslor eller attityder? Nog skulle vi väl spontant gå med på att våra känslor och attityder till saker och ting spelar en väldigt stor roll för våra moraliska omdömen, och att de i många fall inte utgör de kyliga och beräknande utsagor som vi förknippar med vanliga omdömen?
Så resonerar i alla fall nonkognitivisterna. Det är inte säkert att vi vill ge dem rätt. Andra, t.ex. J.L. Mackie, menar att vi knappast kan gå med på att våra omdömen bara är känsloyttringar: vi vill tilldela dem en betydligt starkare vikt, vi vill säga att vi har rätt, inte bara att vi har en positiv eller negativ inställning till saker och ting. Jag skulle egentligen vilja skriva mer om Mackie här, men det finns det liksom inte plats för. Men det finns ett mer formellt argument mot nonkognitivismen, nämligen det som kallas för Frege-Geach-problemet. Det bygger på följande slutledning:
Att mörda är fel.
Om det är fel att mörda, så är det fel att förmå lillebror att mörda.
Alltså är det fel att förmå lillebror att mörda.
En nonkognitivist skulle vanligtvis mena att "Att mörda är fel" = "Bu för att mörda!", dvs. bara en känsloyttring. Men då skulle slutledningen bli:
Bu för att mörda!
Om "Bu för att mörda!" så "Bu för att förmå lillebror att mörda!"
Alltså "Bu för att förmå lillebror att mörda!"
Men känsloyttringar kan inte spela den roll i logisk induktion som vi verkar tro att "Att mörda är fel" gör här. Det viktiga här är att skilja "Bu för att mörda!", vilket är ett uttryck för en viss attityd, från "Jag ogillar att mörda", som är en rapportering om samma attityd. Följande slutledning skulle verka vettigare:
Jag ogillar att mörda.
Om jag ogillar att mörda så ogillar jag att förmå lillebror att mörda.
Alltså ogillar jag att förmå lillebror att mörda.
Men problemet här rör motstridiga moraliska omdömen. Om denna teori vore sann så skulle "Det är rätt att rösta på socialdemokraterna" = "Jag tycker att det är bra att rösta på socialdemokraterna". Anta att X tycker att det är rätt att rösta på socialdemokraterna. Då menar X att X tycker att det är bra att rösta på socialdemokraterna. Y tycker att det är rätt att rösta på moderaterna, och menar därmed att Y tycker att det är rätt att rösta på moderaterna. X och Y verkar ha motstridiga åsikter, men enligt denna tolkning har de inte det: både X och Y skulle kunna gå med på att X tycker att det är bra att rösta på socialdemokraterna, men det verkar ju inte vara det som man egentligen diskuterar när man står och argumenterar utanför valstugan i valspurten den tredje onsdagen i september. Så denna ansats kan inte hjälpa nonkognitivisterna.
Nu blir det komplicerat. Simon Blackburn har föreslagit något som han kallar för kvasirealism för att råda bot på dessa problem. Kvasirealismen är jättekomplicerad, men går i grunden ut på att vi kan göra två olika saker: vi kan moralisera, och så kan vi säga saker om moral. När vi moraliserar så uttrycker vi oss som om vi uttryckte oss om den naturliga världen, men i själva världen uttrycker vi oss om en moralisk värld. När vi säger saker om moral så kan vi komma fram till att i den naturliga världen finns inga moraliska egenskaper, men när vi moraliserar så finns de - i den värld vi refererar till då, nämligen den moraliska världen! Kvasirealismen överlever Frege-Geach genom att vi kan skriva om moraliska utsagor så att de refererar till den moraliska världen. Så när vi säger "X är rätt" så säger vi i den moraliska världen "X har en viss egenskap [oklart vilket slags]", men i den naturliga världen säger vi "Hurra för X!" Jag kan inte bestämma mig för om detta är genialiskt eller bara skvatt galet.
Det finns ett problem, det så kallade mind-dependence-problemet. Blackburn uttrycker det som följer: Är satsen "Om jag anser att det är rätt att sparka på hundar, så är det rätt att sparka på hundar" korrekt enligt nonkognitivismen? Det vill säga: blir inte bara rätt eller fel vad vi själva tycker, givet att vi bara uttrycker våra känslor och attityder? Blackburn skulle svara nej. Denna fråga är inte en fråga som kan besvaras i den naturliga världen. Det är en fråga för den moraliska världen. Och i denna värld så har vi definitivt inställningen att så inte är fallet. Det vill säga: när vi moraliserar så har vi uppfattningen om att våra moraliska attityders sanning absolut inte är agentrelativ, dvs. relativ till den som har dem.
Blackburns svar är tveksamt, även om ett formellt motbevis är riktigt komplicerat. Allan Gibbard har som svar på detta föreslagit en så kallad "normexpressivism": när vi uttrycker "X är rätt" menar vi "Vi ansluter oss till ett system av normer för vilka handlingar som är tillåtna, påbjudna och förbjudna, som klassificerar X som påbjudet". Frege-Geach undviks genom att det inte finns någon möjlig värld där normsystemet som innehåller normerna "Det är förbjudet att mörda" och "Det är tillåtet att förmå lillebror att mörda" gäller. Med andra ord: normen "Det är förbjudet att mörda" utesluter alla möjliga världar där det är tillåtet att mörda, och då finner vi att det inte finns några möjliga världar kvar där det är tillåtet att förmå lillebror att mörda. (Jag hoppar över lite logiskt trixande som gör det möjligt att uttrycka Geachs exempel på detta sätt.)
Är detta svar plausibelt? Någonstans här ligger forskningsfronten. Själv är jag lite osäker på att frågan är rätt ställd. Det verkar ju som att få har tagit på allvar möjligheten att vi kan mena olika saker med samma moraliska omdömen. Anta att vi upptäcker en utomjordisk art av små förnuftiga hunddjur, som är fullständigt bedårande, men där föräldrarna ibland bestämmer sig för att äta upp sina barn under stort lidande och gnyende. Vi reagerar med chock och bestörtning när vi ser detta för första gången, och skriker "Vad gör ni?! Är ni inte kloka! Så kan man ju inte göra!" Den sista meningen avslöjar att det rör sig om ett moralomdöme, därför att det är en utsaga om acceptabelt och oacceptabelt beteende. Men det är ändå troligt att detta är mycket mer av en känsloyttring än en utsaga om förekomsten av (icke-)naturliga egenskaper. Å andra sidan, när vi har reflekterat över saken, kanske vi kommer fram till att nej, detta beteende är inte acceptabelt. Det är möjligt att vi då fortfarande bara uttrycker vår attityd inför detta, men jag ser inte riktigt att vi kan undvika mind-dependence-problemet (som jag inte är riktigt säker på hur Gibbard undviker). Kanske uttrycker vi helt enkelt ett väldigt tunt faktum, "X är rätt", där "X är rätt" är sant om och endast om X är rätt. (Detta kallas ofta för tarskiansk sanningsteori. Blackburn använder sig också av den, fast endast i moralvärlden.) Vad är det som gör det sant att X är rätt? Det är inget vi uttrycker oss om. Själv tror jag att vi konstruerar moraliska fakta tillsammans med andra, men det är inget jag insisterar på här. Detta inlägg har blivit tillräckligt långt och komplicerat.
Allting går egentligen tillbaka till G.E. Moores verk Principia Ethica från 1903. Vid denna tid ansåg många att det goda var detsamma som något visst naturligt förhållande, t.ex. att leda till mest lycka (utilitaristerna), att stå i enlighet med historiens utveckling (marxisterna, implicit) eller att stå i enlighet med evolutionen (Herbert Spencer). Men, säger Moore, låt oss anta att det goda (eller "godhet") per definition är detsamma som något av dessa ting. Då måste det ju vara en självklarhet att alla saker som besitter någon av dessa naturliga egenskaper också är goda, på samma sätt som det är en självklarhet per definition att 2+2=4: om 2+2 är fyra, behöver vi inte fråga oss om fyra är detsamma som 2+2. Men det är ju inte självklart att det som t.ex. leder till mest lycka också är gott. Så kanske är fallet, men det verkar vara en öppen fråga, och så är fallet med alla naturliga egenskaper. Alltså kan godheten inte definieras i termer av naturliga egenskaper, utan godhet måste vara en icke-naturlig egenskap, något som inte kan tillgås genom vetenskaperna eller genom att använda sinnena.
Det finns anledning att tro att detta argument, som kallas för den öppna frågans argument, är väldigt problematiskt. Till exempel kräver det att alla definitioner är oproblematiska. Men det kan ju finnas öppna frågor även i matematiken, t.ex. Fermats stora sats, som ju bevisades av Wiles mer än 350 år efter att den först formulerades, trots att den kan förstås av den intresserade lekmannen. Men hursomhelst togs öppna frågans argument på stort allvar under 1900-talets första hälft, och det ansågs att det hade bevisats att moraliska satser inte kunde referera till naturliga egenskaper. Men Moores lösning var inte bra heller. Om nu moraliska egenskaper är icke-naturliga, hur kan vi då få kunskap om dem? Varför skulle vi tro att sådana saker existerar? Ligger det inte mycket närmare tillhands att påstå att moraliska omdömen egentligen inte kan vara sanna eller falska i vanlig mening, därför att de bara uttrycker våra känslor eller attityder? Nog skulle vi väl spontant gå med på att våra känslor och attityder till saker och ting spelar en väldigt stor roll för våra moraliska omdömen, och att de i många fall inte utgör de kyliga och beräknande utsagor som vi förknippar med vanliga omdömen?
Så resonerar i alla fall nonkognitivisterna. Det är inte säkert att vi vill ge dem rätt. Andra, t.ex. J.L. Mackie, menar att vi knappast kan gå med på att våra omdömen bara är känsloyttringar: vi vill tilldela dem en betydligt starkare vikt, vi vill säga att vi har rätt, inte bara att vi har en positiv eller negativ inställning till saker och ting. Jag skulle egentligen vilja skriva mer om Mackie här, men det finns det liksom inte plats för. Men det finns ett mer formellt argument mot nonkognitivismen, nämligen det som kallas för Frege-Geach-problemet. Det bygger på följande slutledning:
Att mörda är fel.
Om det är fel att mörda, så är det fel att förmå lillebror att mörda.
Alltså är det fel att förmå lillebror att mörda.
En nonkognitivist skulle vanligtvis mena att "Att mörda är fel" = "Bu för att mörda!", dvs. bara en känsloyttring. Men då skulle slutledningen bli:
Bu för att mörda!
Om "Bu för att mörda!" så "Bu för att förmå lillebror att mörda!"
Alltså "Bu för att förmå lillebror att mörda!"
Men känsloyttringar kan inte spela den roll i logisk induktion som vi verkar tro att "Att mörda är fel" gör här. Det viktiga här är att skilja "Bu för att mörda!", vilket är ett uttryck för en viss attityd, från "Jag ogillar att mörda", som är en rapportering om samma attityd. Följande slutledning skulle verka vettigare:
Jag ogillar att mörda.
Om jag ogillar att mörda så ogillar jag att förmå lillebror att mörda.
Alltså ogillar jag att förmå lillebror att mörda.
Men problemet här rör motstridiga moraliska omdömen. Om denna teori vore sann så skulle "Det är rätt att rösta på socialdemokraterna" = "Jag tycker att det är bra att rösta på socialdemokraterna". Anta att X tycker att det är rätt att rösta på socialdemokraterna. Då menar X att X tycker att det är bra att rösta på socialdemokraterna. Y tycker att det är rätt att rösta på moderaterna, och menar därmed att Y tycker att det är rätt att rösta på moderaterna. X och Y verkar ha motstridiga åsikter, men enligt denna tolkning har de inte det: både X och Y skulle kunna gå med på att X tycker att det är bra att rösta på socialdemokraterna, men det verkar ju inte vara det som man egentligen diskuterar när man står och argumenterar utanför valstugan i valspurten den tredje onsdagen i september. Så denna ansats kan inte hjälpa nonkognitivisterna.
Nu blir det komplicerat. Simon Blackburn har föreslagit något som han kallar för kvasirealism för att råda bot på dessa problem. Kvasirealismen är jättekomplicerad, men går i grunden ut på att vi kan göra två olika saker: vi kan moralisera, och så kan vi säga saker om moral. När vi moraliserar så uttrycker vi oss som om vi uttryckte oss om den naturliga världen, men i själva världen uttrycker vi oss om en moralisk värld. När vi säger saker om moral så kan vi komma fram till att i den naturliga världen finns inga moraliska egenskaper, men när vi moraliserar så finns de - i den värld vi refererar till då, nämligen den moraliska världen! Kvasirealismen överlever Frege-Geach genom att vi kan skriva om moraliska utsagor så att de refererar till den moraliska världen. Så när vi säger "X är rätt" så säger vi i den moraliska världen "X har en viss egenskap [oklart vilket slags]", men i den naturliga världen säger vi "Hurra för X!" Jag kan inte bestämma mig för om detta är genialiskt eller bara skvatt galet.
Det finns ett problem, det så kallade mind-dependence-problemet. Blackburn uttrycker det som följer: Är satsen "Om jag anser att det är rätt att sparka på hundar, så är det rätt att sparka på hundar" korrekt enligt nonkognitivismen? Det vill säga: blir inte bara rätt eller fel vad vi själva tycker, givet att vi bara uttrycker våra känslor och attityder? Blackburn skulle svara nej. Denna fråga är inte en fråga som kan besvaras i den naturliga världen. Det är en fråga för den moraliska världen. Och i denna värld så har vi definitivt inställningen att så inte är fallet. Det vill säga: när vi moraliserar så har vi uppfattningen om att våra moraliska attityders sanning absolut inte är agentrelativ, dvs. relativ till den som har dem.
Blackburns svar är tveksamt, även om ett formellt motbevis är riktigt komplicerat. Allan Gibbard har som svar på detta föreslagit en så kallad "normexpressivism": när vi uttrycker "X är rätt" menar vi "Vi ansluter oss till ett system av normer för vilka handlingar som är tillåtna, påbjudna och förbjudna, som klassificerar X som påbjudet". Frege-Geach undviks genom att det inte finns någon möjlig värld där normsystemet som innehåller normerna "Det är förbjudet att mörda" och "Det är tillåtet att förmå lillebror att mörda" gäller. Med andra ord: normen "Det är förbjudet att mörda" utesluter alla möjliga världar där det är tillåtet att mörda, och då finner vi att det inte finns några möjliga världar kvar där det är tillåtet att förmå lillebror att mörda. (Jag hoppar över lite logiskt trixande som gör det möjligt att uttrycka Geachs exempel på detta sätt.)
Är detta svar plausibelt? Någonstans här ligger forskningsfronten. Själv är jag lite osäker på att frågan är rätt ställd. Det verkar ju som att få har tagit på allvar möjligheten att vi kan mena olika saker med samma moraliska omdömen. Anta att vi upptäcker en utomjordisk art av små förnuftiga hunddjur, som är fullständigt bedårande, men där föräldrarna ibland bestämmer sig för att äta upp sina barn under stort lidande och gnyende. Vi reagerar med chock och bestörtning när vi ser detta för första gången, och skriker "Vad gör ni?! Är ni inte kloka! Så kan man ju inte göra!" Den sista meningen avslöjar att det rör sig om ett moralomdöme, därför att det är en utsaga om acceptabelt och oacceptabelt beteende. Men det är ändå troligt att detta är mycket mer av en känsloyttring än en utsaga om förekomsten av (icke-)naturliga egenskaper. Å andra sidan, när vi har reflekterat över saken, kanske vi kommer fram till att nej, detta beteende är inte acceptabelt. Det är möjligt att vi då fortfarande bara uttrycker vår attityd inför detta, men jag ser inte riktigt att vi kan undvika mind-dependence-problemet (som jag inte är riktigt säker på hur Gibbard undviker). Kanske uttrycker vi helt enkelt ett väldigt tunt faktum, "X är rätt", där "X är rätt" är sant om och endast om X är rätt. (Detta kallas ofta för tarskiansk sanningsteori. Blackburn använder sig också av den, fast endast i moralvärlden.) Vad är det som gör det sant att X är rätt? Det är inget vi uttrycker oss om. Själv tror jag att vi konstruerar moraliska fakta tillsammans med andra, men det är inget jag insisterar på här. Detta inlägg har blivit tillräckligt långt och komplicerat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)