Partistödet

FRA-lagen har satt fokus på de allvarliga legitimitetsbrister som den particentrerade demokratimodellen riskerar att behöva dras med i dagens samhälle, där vi ju mer och mer genomlever det som ofta kallas "partiernas död". Just svårigheten att ställa sina riksdagsledamöter till svars i ett system där de känner starkare lojalitet mot sina partier än mot sina väljare ställer till problem när riksdagen fattar beslut som på ett viktigt sätt strider mot många människors grundläggande värderingar, och där man också uppfattar att man fick någonting annat än det man röstade på, men där det är relativt svårt att påverka innehållet i enskilda beslut (snarare än att välja paketlösningar vart fjärde år). Att 77 procent av folket i en undersökning menade att riksdagsledamöternas främsta uppgift var att rösta med sitt eget samvete hellre än med sitt parti får ses som ett svidande underbetyg för den nuvarande demokratimodellen, och detta späs på av det faktum att partierna blir mer och mer toppstyrda och har färre och färre medlemmar.

Samtidigt kommer siffror som visar att partistödet i riksdag, landsting och kommuner bara ökar och nu uppgår till över en miljard. Frågan är om detta stöd är motiverat ur demokratisynpunkt. Det är värt att komma ihåg att partistödet kan ta sig lite olika former. Det administrativa stödet till politiska sekreterare torde vara mindre kontroversiellt - men det kan ifrågasättas om vanliga riksdagsledamöter verkligen behöver politiska sekreterare om de inte anser sig ha en uppgift att faktiskt bedriva politik. Att blott och endast försvara sin egen regerings linje i utskott och kammare torde ju kräva mindre resurser än att dessutom motionera, interpellera, ställa frågor och på annat sätt utöva sin lagstiftnings- och kontrollmakt. Ett omfattande administrativt stöd är en förutsättning för att riksdagsledamöterna ska utöva den makt man faktiskt har, men en än viktigare förutsättning är givetvis att man anser att detta är någonting värt att göra.

Jag har tidigare varit för partistödet. Anledningen till detta är att det hjälper till att skapa en jämn spelplan i ett land där LO spenderar betydligt mer kronor per invånare på valkampanjer än vad som spenderas i USA, eller där Svenskt Näringsliv kan pumpa in absurda mängder pengar när det är dags för folkomröstning i Europafrågor, medan andra aktörer, som t.ex. miljöpartiet, inte har en chans att matcha denna typ av finansiella makt, ens när man tar hänsyn till de olika parlamentariska styrkeförhållandena. Men det är klart, pengar är inte allt: trots LO:s hjälp har socialdemokraterna förlorat fyra av de tio senaste valen, och de hundratals miljoner (eller var det ännu mer?) som Stiftelsen Sverige i Europa disponerade 2003 verkade snarare försämra jasidans chanser än förbättra dem. Och likaledes ser vi i USA att demokraterna lyckas ganska väl trots att republikanerna alltid lyckas spendera mer än dem (men kanske inte i år, från vad det sägs). Det går kanske att köpa val, men det är lättare att göra via vallöften än genom kampanjutgifter.

Dessutom finns det nog något mer pengar att ta av för de förfördelade, om partistödet skulle avskaffas. Skulle vi ha en mer pluralistisk demokratimodell, där olika intressen konkurrerar mer med varandra, skulle det inte alls vara uppseendeväckande om t.ex. Naturskyddsföreningen betalade pengar till miljöpartiets kampanj. Att LO stöder socialdemokraterna, och LRF centern, är mer undantag än regel idag, men det skulle nog vara mer normalt i framtiden. Framför allt skulle man också kunna kräva större insyn i vem som ger pengar till vem: idag är det, obegripligt nog, moderaterna som sätter käppar i hjulet för större insyn. Redan idag går svensk kampanjfinansiering till på ett sätt som i USA skulle leda till korruptionsåtal för de flesta inblandade, om man får tro vad som sägs. Det kan knappast missgynna borgerligheten att tydligt kunna visa att ett amerikanskt presidentval faktiskt kan framstå som ganska billigt i jämförelse med de berg av pengar som LO-kollektivet häller över sina handgånga män i partiet.

Så kanske är inte ojämnhetsargumentet så bra som man skulle kunna tro. Framför allt måste det ställas mot den skada som partistödet utövar idag, nämligen att det gör partierna oberoende av sina medlemmar. I takt med att medlemsantalet sjunker minskar också andelen av partiernas intäkter som kommer från medlemsavgifter, men i och med att man kan höja partistödet för att täcka upp underskotten så får man inget intresse av att behålla sina medlemmar. I någon mån snarare tvärtom: det finns ett intresse hos partiledningarna av att kunna agera oberoende av en gräsrotsopinion som i många fall försöker dra partiet bort från den politiska huvudfåran. I takt med att partierna åldras blir deras medlemssammansättning mindre och mindre representativ för väljarkåren som helhet, och medlemmarna kanske också mindre och mindre benägna att utföra det gräsrotsarbete i valkampanjer som fortfarande kräver ett större uppbåd, men som idag ofta sköts av ungdomsförbunden, som ju i och för sig också dras med vikande medlemssiffror.

Som redan har konstaterats av många statsvetare håller partierna mer och mer på att utveckla sig till valmaskinerier, vars mål är att vinna val och utse personer till offentliga ämbeten. Sådana ämbeten är i Sverige väldigt många, vilket kräver en viss reserv av människor att ta av, men eftersom de är så många kan man också minska dem i takt med att denna reserv minskar, utan att demokratin fördenskull blir mindre verkningsfull, och så sker också på väldigt många håll, inte minst på landsbygden. Sådana partier har inget behov av passiva medlemmar, och människor som endast tänkt sig ett passivt medlemskap har inget behov av att gå med i sådana partier. Den tid då ett partimedlemskap utgjorde en viktig markering av ens sociala identitet är sedan länge förbi. Den tid då policyprocessen inom partierna huvudsakligen gick nedifrån och upp, med en omfattande roll för den vanlige medlemmen, har kanske aldrig funnits, och finns definitivt inte idag. Sammantaget lider partierna avfolkningsdöden: de unga flyr och de gamla blir kvar, men när de dör finns inga som efterträder dem. (Här måste jag flika in en anekdot om en artikel som jag läste i Tidningen NU för tre-fyra år sedan, om folkpartiets minsta lokalavdelning, i Idre. De hade fyra medlemmar, med en sammanlagd ålder på 336 år. Tydligare än så blir det inte.)

Om partierna måste värva medlemmar, måste man också göra det värt för medlemmarna att gå med, genom att göra det möjligt för dem att göra sin röst hörd. "No taxation without representation", och således ingen medlemsavgift utan något slags inflytande. Men om man nu inte behöver värva medlemmar, då behöver man inte lyssna på dem, och därmed bryts det band mellan den politiskt intresserade delen av befolkningen och beslutsfattarna som partierna var tänkta att utgöra. Den renodlade representativa demokratin är ett extremt trubbigt instrument, i jämförelse med demokratins ideal, som är att varje beslut som fattas ska stå i överensstämmelse med majoritetsviljan (underkastat den liberala demokratins skydd mot majoritetsförtryck osv). Att ge den del av befolkningen som har tid och lust förmågan att påverka i närmare detalj, genom att låta dem delta i partierna policyprocess, utgör ett sätt att skärpa till den representativa demokratin, utan att undanröja dess grunddrag. Men nu fungerar inte detta sätt, vilket för oss bort från demokratin och närmare en "polyarki", där flera elitgrupper konkurrerar om makten, men där vanliga medborgare har dåliga möjligheter att påverka politikens innehåll. Då måste vi se oss om efter andra sätt.

Det kan invändas att ett avskaffande av partistödet bara skulle få en gynnsam effekt om det faktiskt bidrog till att partierna blev mer beroende av sina medlemmar, men att så kanske inte kommer att vara fallet, eftersom de hellre kommer att kompensera genom att söka pengar från externa finansiärer. Alltså bör man kanske förbjuda externa finansiärer. Det ligger kanske något i det, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Vanliga medborgare kommer nämligen att kunna påverka politiken ändå, fast man inte är medlemmar i partier, genom att man är medlemmar i påtryckningsorganisationer som kan sätta pengar, och därmed makt, bakom orden. Vill du göra en insats för miljön? Visst kan du gå med i miljöpartiet, men du kommer också att kunna gå med i Naturskyddsföreningen, och se till att ge denna förening ett bättre läge att ställa krav på partierna för att man ska ge dem sitt finansiella stöd. I ett läge där många olika föreningar och intressen konkurrerar med varandra blir inte denna finansiella beroendesituation tillnärmelsevis lika problematisk som den är idag, när bara vissa intressen kan lägga politiska beställningar via checkboken. Så länge som olika intressens ekonomiska makt något sånär beror av hur många medborgare som står bakom dem kommer inte processen att förvridas till förmån för intressen som har pengar men inte väljare bakom sig. Partifinansieringen kommer att behöva vara mer responsiv mot väljarnas intressen, samtidigt som den fortsatt är rättvis - men inte mot partierna, utan mot folkviljan.

Och då måste jag också avsluta med att ta upp den uppenbara invändningen, nämligen att ett avskaffat partistöd bara öppnar upp för de rika att köpa valen. I ett land som Sverige, där den riktigt stora rikedomen är koncentrerad på några få händer, utgör detta förvisso ett större hot än i USA, där toppen på den ekonomiska pyramiden är bredare. Jag kan bara säga att jag inte ser några problem med att införa tak på kampanjbidrag från privatpersoner, företag, eller organisationer som inte huvudsakligen finansieras genom medlemsavgifter. Det är det system man har i USA, och medan det inte är oproblematiskt utgör det ändå en viss reglering på ett sätt som vi inte har i Sverige ens idag. Det är förvisso en restriktion av det fria utbytet, men det är en restriktion som grundar sig på insikten att den fria marknaden ändå bara är en imperfekt demokrati, med allmän och fri, men ej lika, rösträtt. Att även vår politiska demokrati blir mer och mer imperfekt gör dock att vi måste söka efter nya medel för att förbättra den, och att sätta finanseringsmakten direkt i händerna på folket torde vara ett steg i rätt riktning.

Tankar om den liberala demokratin del III: FRA-lagen

Först och främst: det känns tungt. De ändringar som man gjorde i sista stund var visserligen steg i rätt riktning, och de berör flera av de problem som jag pekade på i mitt senaste inlägg, men grundproblemet kvarstår fortfarande: staten kommer nästa år att ha rätt att övervaka svenska medborgares kommunikation med andra svenska medborgare i Sverige. Det är just denna aspekt som gör FRA-lagen så oerhörd och så unik i ett internationellt perspektiv.

Men jag lovade i mitt förra inlägg att skriva om FRA-lagen ur ett demokratiperspektiv, och det tänker jag göra, därför att processen kring denna lag har blottlagt vilka problem den svenska demokratin står inför. Detta gäller både skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter och den politiska beslutsfattandeprocessen som sådan.

Det jag tycker mig ha märkt på bloggarna den senaste tiden är ett slags demokratiskt uppvaknande, där man har dragit sig till minnes det man lärde sig i skolan om hur den svenska demokratin ska fungera, och sedan till sin fasa insett att den inte fungerar på detta sätt. Man har gått till RF 2:6 och läst om hur varje medborgare är skyddad "mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande", och förväntat sig att FRA-lagen därefter borde falla på sin egen orimlighet: FRA-lagen går ju ut på hemlig avlyssning av telefonsamtal och andra förtroliga meddelanden, och detta är ju förbjudet i grundlagen, eller hur?

Men så är ju naturligtvis inte fallet, för det RF ger med ena handen tar den ifrån med den andra: RF 2:12 listar en rad skäl som tillåter riksdagen att begränsa medborgarnas fri- och rättigheter. Med andra ord är RF kap. 2 knappt värt pappret det är skrivet på, vilket visas av att extremt få lagar någonsin ogiltigförklarats enbart utifrån detta lagrum: Åke Green frikändes som bekant med stöd av Europakonventionen, inte regeringsformen. Lagen om förbud mot politisk uniform torde vara undantaget som bekräftar regeln, men annars är det svårt att se att det skulle finnas särskilt mycket kraft bakom RF kap. 2 överhuvudtaget. Det gör ju också att samtliga riksdagspartier, däribland alliansen, kan vara eniga om att införa ett särskilt skydd för integriteten i RF: eftersom detta skydd inte är värt något kostar det heller ingenting.

En annan sak som man har lärt sig är att varje riksdagsledamot sitter på ett personligt mandat. Men när alliansens riksdagsledamöter piskas in att till varje pris rösta på regeringens proposition urholkas även denna myt. Ytterligare en sak är att riksdagen ska utöva kontrollmakt över regeringen. Men när alliansens riksdagsledamöter betraktar det som en långt viktigare dygd att stödja sin regering utan att självständigt reflektera över de lagförslag som man har att rösta om, än att faktiskt ställa sin regering till svars när den begår misstag, ser man att denna kontrollmakt inte är mycket värd. (Det är därför jag börjar bli mer och mer skeptisk till att parlamentariskt sammansatta nämnder kan utöva den kontroll som krävs för att FRA-lagens integritetsskydd ska fungera: förutom att riksdagsledamöter har svårt att besitta den sakkunskap som krävs för att bedöma frågor av så teknisk karaktär så är man dessutom inte oberoende av de maktförhållanden som råder mellan regering och riksdag, och mellan majoritet och opposition. I ljuset av de senaste veckorna bör alliansen ta initiativ till att nominera oberoende experter hellre än sina egna riksdagsledamöter, men av någon anledning har jag svårt att se att detta kommer att hända...)

Vi får också höra från alliansens företrädare att man är för fritt personval, eftersom det stärker banden mellan väljare och valda, men likväl gör man ingen åtskillnad i att piska in sina ledamöter. Detta underminerar kraftigt förtroendet för alliansens egentliga stöd för personvalsreformen, eftersom en anledning till att man är för fritt personval (eller att det överhuvudtaget spelar roll vem som sitter i riksdagen, eller att man alls har en riksdag och inte bara en regering) är ju att ledamöter som sitter på ett personligt mandat kan ha större frihet att rösta, argumentera och driva frågor som de vill.


Men det finns också andra aspekter, som är vagare men minst lika viktiga. Begreppet "det offentliga samtalet" framhålls ibland som ett honnörsord, som det deliberativa ideal som bör prägla vår demokrati, och man beklagar sig gärna över att det offentliga samtalet har blivit en envägskommunikation: politikerna talar och väljarna ska lyssna. Även i detta fall är det en envägskommunkation, men dock tvärtom: väljarna har talat, genom bloggar, genom insändare, genom opinionsmätningar, men politikerna har varken lyssnat eller talat tillbaka. Det har varit så gott som knäpptyst från alliansens håll, och av det som sagts har påfallande många argument antingen varit direkt felaktiga eller helt missförstått kritiken. Det har givetvis funnits mycket slaskargumentation även på nejsidan, men ser man det sammantaget måste man ändå säga att nejsidan vann denna debatt på teknisk knockout. Att alliansen knappt har varit ute på banan i en fråga där så många människor, även bland deras egna anhängare, har varit arga, upprörda och rädda, visar att alliansen inte tar det offentliga samtalets ideal på allvar när det kommer till kritan.

För det är ju så att FRA-lagen blir demokratiteoretiskt intressant, eftersom den på många sätt är ett lackmusprov. För ovanlighetens skull har vi faktiskt att göra med ett otvetydigt exempel på en inskränkning i de medborgerliga fri- och rättigheterna, där den särskilda rätten till tolv månaders minoritetsåterremiss av tio ledamöter kom i spel. Det visar sig att den demokratimodell vi har idag - den socialdemokratiska partidemokratin - inte förmår skydda medborgarnas rättigheter, inte förmår leva upp till sina egna ideal, och inte förmår omsätta varken medborgarnas eller riksdagens vilja i praktiken - i detta fall var folket emot, och hade man haft en fri omröstning utan piska hade även riksdagen förmodligen varit emot.

Sverige har i vissa avseenden haft konstitutionell otur. Parlamentarismen blev närmast en helig gral i svensk politik därför att alternativet var att regeringen skulle utses enligt kungens godtycke. Enkammarriksdagen blev också närmast en helig gral, därför att alternativet var sällsynt dåligt: den gamla första kammaren, med långa mandatperioder, indirekt valsätt och jämlik beslutanderätt framstår som ett internationellt unikum i dålig konstitutionell planering. Den ceremoniella statschefsrollen blev också närmast en helig gral genom Torekovkompromissen, eftersom alternativet var att kungen fortfarande skulle haft formell beslutanderätt över vissa ärenden. De reformer vi genomförde var alla var för sig bra och innebar steg framåt. Men sammantagna har de lett till den typ av demokratimodell vi har, med en fullständig avsaknad av maktdelning. Och i inget fall uttömdes alternativen av det gamla vi hade och det nya vi valde: vi skulle kunna ha gått över till en mer amerikansk modell, där regeringen utses av en folkvald statschef som delar makten med ett tvåkammarparlament. Det skulle ha borgat både för maktdelning och demokratiskt ansvarsutkrävande. Men vi gjorde det inte, och effekterna ser vi nu.

Men jag tror också att en sak vi kan ha lärt oss av historien med FRA-lagen, vilket egentligen inte är en särskilt svår läxa att ta till sig, är att ökat folkligt deltagande i den offentliga debatten och den demokratiska processen inte är något som hotar liberala reformer. Liberalismen är inget elitprojekt, snarare tvärtom: det var när en liten partielit stängde in sig och vägrade lyssna på allt och alla som FRA-lagen kunde genomföras, och det var när vanliga politiskt intresserade människor via bloggar, mail och demonstrationer gick ut och protesterade som det nästan stoppades. När människor är villiga att engagera sig och höja rösten är det för att försvara integriteten, yttrandefriheten och demokratin. Det är en viktig insikt.

Jag skrev i den andra delen av dessa tankar att vi behöver en ny demokratisk diskurs och en ny frihetlig demokrativision, men att arbetet med att överhuvudtaget förklara varför en sådan behövs i sig var ganska omfattande. Jag tror att detta arbete blev lättare genom FRA-lagen, därför att den visade många människor att den demokrati vi har idag inte förmår göra det folk förväntar sig att en demokrati ska göra. Den demokratimodell jag har skisserat de senaste veckorna, med ökat konstitutionellt skydd, mer folkligt deltagande, och ett större inslag av offentlig deliberation och samtal, är i sig inte revolutionerande. Men det är den raka motsatsen till den rena partidemokrati vars funktionssätt vi bevittnat de senaste dagarna, där det inte finns någon maktdelning, där folket inte har något inflytande över den förda politiken, och där politiker inte anser sig ha någon plikt att försvara sina förslag eller att delta i det offentliga samtalet med sina väljare. Denna modell ifrågasätts inte i grunden, utom möjligen av miljöpartiet. Men det är en modell som många är missnöjda med, och missnöje med de demokratiska strukturerna är ett missnöje som en demokrati inte har råd med.

Till sist: om man nu skulle vara för FRA-lagen bör man betänka vilken annan lagstiftning som den nuvarande modellen kan tänkas resultera i, i synnerhet om socialdemokratin återigen skulle få en starkare roll i svensk politik. Vi har sett att det varken politiskt eller konstitutionellt är omöjligt att på ett tydligt sätt inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Vi har också sett att det kan ske ganska snabbt och utan att man egentligen märker vad som håller på att hända innan det är för sent. Det bör mana till eftertanke även hos dem som tycker att avvägningen mellan mänskliga rättigheter och förmågan att bekämpa valutaspekulationer var rätt. Nästa gång kanske det är någon rättighet som ligger dem närmare om hjärtat som inskränks, för ett syfte som de uppfattar som mindre trängande. Men så länge alliansen inte uppfyller den liberala demokratins ideal kommer våra friheter endast att vara beroende av några få ledande politikers goda vilja. Och det är, som vi har sett, ibland inte gott nog.

FRA-lagen

FRA-lagen verkar bli alliansens största politiska misslyckande hittills: en revolt växer inom de egna leden som till slut verkar omfatta alla utom de egna riksdagsgrupperna, ingen vet längre egentligen varför man kommer att rösta som man gör, alla försök från partidistrikt, sidoorganisationer och remissinstanser att mana till besinning faller på döva öron och kvar står partiarbetare och inte minst ungdomsförbundare som inte bara känner en enorm besvikelse, utan också rädsla, och därför desperation. Stämningen är helt annorlunda än under språkkravsdebatten, ett krav som hade ett visst stöd, och även annorlunda än under debatten om övergångsregler. Det känns som att FRA-lagen utgör ett så grovt övertramp att inga lojalitetsband eller hänsyn till partiets eller alliansens framtida väl och ve egentligen spelar någon roll.

Jag tror att synen på lagen beror på vilket perspektiv man har. Från FRA:s sida har man redan en bild av hur lagen kommer att sättas i verket i praktiken, men från en liberal lagstiftares perspektiv måste man fokusera mer på vad som faktiskt står - det finns ingen garanti för att ens de bästa intentionerna kommer att sättas i verket, inte minst när vi vet från tidigare att svensk underrättelsetjänst har en tendens att skarva med reglerna. Framför allt ska lagar gälla tills de ändras, inte tills de som ska tillämpa dem går i pension. Låt oss därför se vad som egentligen står och varför det är problematiskt.

Det är fyra lagar som berörs, varav en är ny och tre existerande ändras. Lagen om försvarsunderrättelseverksamhet ändras för att ta bort rätten att bedriva underrättelseverksamhet till stöd för försvarets uppgift 4, dvs. att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred (främst översvämningar), vilket är bra. Däremot möjliggör man för underrättelseverksamhet att bedrivas för kartläggning av "yttre hot", inte "yttre militära hot", som det står idag.

Att hotbegreppet kan få en extremt vid tolkning framgår av att propositionen explicit nämner ränte- och valutaspekulationer som exempel på sådana hot som avses, vilket Allan Widman (fp) desperat försöker bortförklara på DI.se. Hur kan någon vilja investera i Sverige när deras förehavanden kan avlyssnas av staten? Men detta är ändå inte riktigt poängen. Poängen är dessutom att begreppet "hot" kan ges ett så brett tolkningsutrymme att det blir helt omöjligt för lagstiftaren att förutse vad som faller under begreppet. Snart sagt allting kan ju räknas in, och därmed finns det inga gränser prima facie för vad som får spanas på och inte.

Men sen kommer vi till den nya lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet (som jag kommer att fortsätta kalla för FRA-lagen). Det finns en massa restriktioner och avgränsningar. Några centrala punkter: signalspaningen måste vara automatisk och ske genom att man skapar sökbegrepp. Dessa sökbegrepp får inte vara hänförliga till en viss fysisk person om det inte är av synnerlig vikt för verksamheten, och de ska utformas så att de medför ett så begränsat intrång som möjligt i den personliga integriteten.

Regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer ska ange en närmare inriktning för verksamheten. En sådan inriktning får inte avse en fysisk person. Med andra ord: man får inte säga åt FRA att spana på vad Osama bin Laden har för sig. Däremot får FRA, om det är av synnerlig vikt för verksamheten, söka på ordet "Osama bin Laden", t.ex. för att lokalisera medlemmar av al-Qaida.

Sen kommer någonting märkligt. Om en myndighet (t.ex. MUST) vill meddela närmare inriktning på verksamheten måste man ha tillstånd, och detta tillstånd "får endast lämnas om syftet med inriktningen väger klart tyngre än det integritetsintrång som inhämtning i enlighet med inriktningen kan innebära och detta syfte inte kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt." Men detta gäller bara myndigheter: regeringen kan bestämma om närmare inriktning utan att syftet med inriktningen väger klart tyngre än integritetsintrånget. Regeringen behöver inte ta några sådana hänsyn, och visserligen kan regeringen inte förordna om inriktning på någon enskild person, men en grupp av personer? En organisation? En liten klubb? Det verkar vara helt okej.

Tillstånd till närmare inriktning kan endast lämnas av en parlamentariskt sammansatt nämnd, men återigen: detta gäller inte för den inriktning regeringen beslutar om.

Sedan följer en bestämmelse om att material som berör källskydd och kontakter mellan klient och advokat, liksom överskottsinformation som rör en viss fysisk person, ska förstöras. Och då undrar jag: hur ska detta gå till? Hur avgör man om material berör t.ex. källskydd eller inte? Det mesta kanske fastnar i de automatiserade sökbegreppen, men förr eller senare kan något komma att slinka igenom, och då måste det vara ett mänskligt öga som läser igenom och beslutar om vad som ska slängas. Helt obeaktat att lockelsen att tänka "Men jag visste ju inte att han var journalist" måste vara stor i de fall det rör sig om riktigt intressant information, kvarstår det faktum att det någon har läst, det minns man, oavsett om det inte finns i datorns minne. Och om de som ska radera är samma personer som analyserar materialet, och som skriver rapporter till regeringen, vilket inte lagen på något sätt utesluter, då håller inte källskyddet längre.

Regeringen ska sedan utse en parlamentarisk nämnd för att övervaka verksamheten, särskilt att känslig information förstörs, och sökbegreppens utformning. Låt oss stanna kvar vid sökbegreppen. FRA hävdar att dessa begrepp ska vara väldigt komplicerade, och det bör de nog vara om de ska vara effektiva. För det första finns det inga garantier för att dessa begrepp alltid kommer att vara så komplicerade och exklusiva, men dessutom: om de nu är så komplicerade, hur kan man hoppas att en parlamentariskt sammansatt nämnd, som består av domare och riksdagsledamöter, ska kunna avgöra om de är proportionellt utformade utifrån integritetshänsyn?

Myndigheten får besluta att viss information ska förstöras om dess inhämtning utgör ett intrång som inte står i "rimlig proportion" med syftet för verksamheten. Det låter ju betryggande, men det finns inga garantier för att man kommer att göra det. Som i all liknande offentlig verksamhet är problemet att principaler (lekmän) ska behöva köra över agenter (tjänstemän) i lägen då det är agenterna, dvs. de som agerar på det offentligas uppdrag, som sitter på mest information och sakkunskap, och dessa kommer naturligtvis alltid att hävda att intrången står i "rimlig proportion" till syftena - annars skulle de ju inte beslutat om dem från början! Jag kan se framför mig en sådan nämnd bestående av träiga socialdemokrater och moderater som inte betraktar den personliga integriteten som så viktig att man är beredda att utmana experterna.

Det ska dessutom finnas ett integritetsskyddsråd vid FRA som ska utöva insyn över verksamheten och komma med rekommendationer. Men det finns inga krav på att dessa rekommendationer ska följas.

Lagen avslutar med att säga att beslut enligt lagen inte får överklagas. Ja, det är ju väldigt uppmuntrande, eftersom det ju gör att regeringen mycket väl helt självsvåldigt kan bestämma om sökinriktning på enskild person, och eftersom man inte kan överklaga, kan ingenting göras åt det! Förmodligen kommer besluten om sökinriktning sekretessbeläggas hursomhelst, vilket gör att ingen vet om regeringen följer lagen eller inte! Det är ju rent Kafkaartat.

Dessutom ändras lagen om elektronisk kommunikation på så sätt att alla operatörer som äger gränsöverskridande tråd blir skyldiga att föra över sina signaler till särskilda samverkanspunkter, och lämna all information som FRA begär, om det krävs för att göra spaningen lättare. Jaha. Som om inte allt ovan vore nog så får man inte äga tråd som man vill heller.

Men det jag inte har tagit upp hittills, och det som är en av de allra viktigaste frågorna, är den geografiska avgränsningen. FRA hävdar att kommunikation som härstammar från Sverige ska förstöras, oavsett om den har gått via utländsk tråd på vägen eller inte. Men det finns ingenting i lagen som säger detta. FRA-lagen §2 säger att bara signaler som förs över tråd in i Sverige ska spanas på, och den föreslagna lagen om försvarsunderrättelseverksamhet säger att bara utländska förhållanden ska spanas på. Men om jag sitter i Sverige och skickar ett mail till en annan person som sitter i Sverige, ett mail vars innehåll rör yttre förhållanden, och som går på utländsk tråd på sin väg till Sverige (vilket det förmodligen gör om jag t.ex. skriver ett meddelande på Facebook, vars servrar rimligtvis ligger i USA, eller via mitt mailprogram vid University of Sheffield) så finns det ingenting i lagen som hindrar att jag avlyssnas. Ingenting!

Och detta är ett exempel på det jag skrev i början, nämligen att det beror på vilket perspektiv man har. FRA har en klar bild av hur man vill bedriva sin verksamhet, och enligt denna bild har man möjligheten att filtrera bort information som ursprungligen kommer från Sverige, men enligt lagen har man inga sådana krav på sig. Och nu ska vi tillbaka till det tidigare problemet, därför att egentligen finns det ju ingenting som stoppar regeringen från att ignorera kravet på "utländska förhållanden", därför att sökinriktningarna kommer förmodligen (1) att vara hemliga och (2) kan inte överklagas!

Jag har medvetet försökt läsa den här lagen som Fan läser Bibeln, dock utan att ignorera de skyddsmekanismer som faktiskt finns, därför att det är så man måste göra som liberal. Och det jag tycker mig finna är att många av de skyddsmekanismer som finns faktiskt är väldigt svaga, ännu svagare än jag trodde innan jag faktiskt satte mig ned och läste lagtexten. FRA:s argumentation för lagen förutsätter att vi litar på att de gör vad de säger sig skola göra, men att lita på makthavare utan att ha sanktionsmöjligheter har sällan varit en bra liberal princip.

Jag är inte alls egentligen emot att ge signalspaningen en ny inriktning, bort från traditionell spaning på rysk radiokommunikation och till vår tids hot. Skulle man ha inriktat sig på automatiserad analys av information som finns offentlig på Internet, t.ex. på webbsidor och forum, skulle jag inte ha några problem med det, och förhoppningsvis gör man redan detta. Men den föreslagna verksamheten har inte bara med spaning att göra. Det har med tvångsmedel att göra, därför att det innebär att man tvingar sig till kommunikation som avsändarna vill hålla förtrolig. Och det kan drabba svenska medborgare. Som befinner sig i Sverige. Vars kommunikation endast flyktigt berör utländska förhållanden, eller inte alls. Och det finns ingenting vi kan göra åt det, därför att vi kommer inte att veta om det, och vi kan inte få besluten upphävda även om vi skulle känna till det.

Vi bör känna oss rädda, därför att makt korrumperar, och fullständig makt korrumperar fullständigt, och detta är så nära fullständig makt som Sverige har kommit sedan det karolinska enväldet. Om den här lagstiftningen ska vara i närheten av att vara acceptabel måste den (1) explicit undanta kommunikation som utgår från Sverige från sökning, (2) tvinga även regeringen att söka tillstånd för inriktningsbeslut, (3) möjliggöra för riksdagens ledamöter och ett större antal av riksdagen utsedda medborgarombudsmän att överklaga beslut om inriktning, tillstånd och sökbegrepp, (4) göra insynsrådet oberoende från FRA, men inte minst (5) göra som LUF krävde i veckan och tillsätta en sanningskommission för att se över i vilken mån underrättelse- och säkerhetstjänsterna faktiskt har hållit sig inom lagens ramar historiskt sett. Old habits die hard.

Givet alla dessa problem har jag väldigt svårt att se hur man ska kunna rösta på alliansen med gott samvete 2010, i synnerhet om man går till val på att behålla lagen, och partiernas huvudkandidater utgörs av folk som stöder förslaget. Men det som händer är inte bara ett slag mot integriteten, utan även ett stort demokratiskt problem. Om detta skriver jag mer efter riksdagens omröstning. Nu kan vi bara hoppas på ett mirakel.

Tankar om den liberala demokratin del II

Det finns mycket man kan säga om den pågående Grundlagsutredningen, liksom om författningspolitik i största allmänhet. För att ge något slags stadga ska jag försöka utgå ifrån de punkter som alliansen och miljöpartiet presenterade på DN Debatt för några veckor sedan, och försöka analysera dessa med inspiration av det teoretiska ramverk jag presenterade i förra inlägget.

1. Slopa uppenbarhetsrekvisitet och inför en konstitutionell kammare.

Kommentar: Det är glädjande att se att de blågröna har enat sig om ett slopat uppenbarhetsrekvisit, dvs. att domstolarna endast ska avstå från att tillämpa lag eller förordning som tillkommit i strid mot högre författning om felet är "uppenbart". Problemet med uppenbarhetsrekvisitet är att det implicit tar ställning till förmån för en socialdemokratisk syn på lagstiftning och staten. Låt mig förklara. De flesta rättsfall där grundlagen åberopas gäller fall där lagstiftning inskränker de traditionella liberala fri- och rättigheterna, som yttrandefriheten i Åke Green-målet. I sådana fall ställs rättighetsskydd mot folksuveränitetsprincipen, och uppenbarhetsrekvisitet skapar en inbyggd bias till förmån för folksuveräniteten, genom att lägga en större bevisbörda på försvararna av de medborgerliga rättigheterna. Vi behöver bara tänka oss ett omvänt rekvisit ("Domstolarna ska endast tillämpa lag om det är uppenbart att den inte strider mot de medborgerliga rättigheterna") för att se hur denna bevisbörda fungerar. Att avskaffa uppenbarhetsrekvisitet skapar en bättre balans och också större legitimitet: det är svårt att acceptera en situation där en domstol visserligen kommer fram till att en lag kränker folks rättigheter, men inte på ett uppenbart sätt, och därmed släpper igenom den. Antingen kränks medborgarnas rättigheter på ett otillbörligt sätt eller så kränks de inte på ett sådant sätt.

Vad gäller den "konstitutionella kammaren", eller författningsdomstol, så har jag haft väldigt blandade känslor genom åren, främst därför att jag inte har sett det tydliga behovet: i konstitutionalismens högborg USA hanteras ju grundlagsfrågor liksom i Sverige av allmänna domstolar. Innan jag vet närmare hur en sådan kammare skulle utses blir det svårt att ta ställning. Själv skulle jag vilja se en kammare där ledamöterna utnämns av riksdagen med minoritetsskydd (t.ex. med stöd av 2/3 av ledamöterna), och där man kanske öppnar upp för en bredare krets av ledamöter än bara tidigare domare, t.ex. professorer i rättsvetenskap, statsvetenskap och filosofi, men även någon enstaka f.d. politiker, samhällsdebattör osv.

Det jag uppfattar att man mer generellt vill göra från de fem partiernas sida är att ge grundlagen och de medborgerliga rättigheterna en större plats i vårt statsskick (se punkt 10 nedan). Jag tror dock att man måste ta ett större helhetsgrepp om denna fråga, t.ex. genom att ge grundlagarna direkt rättslig verkan och möjliggöra abstrakt normprövning, så att man kan vända sig till domstolar och få grundlagsvidriga lagar ogiltigförklarade genom att direkt hänvisa till de paragrafer de strider mot, och utan att det föreligger ett konkret rättsfall. (Abstrakt normprövning är kontroversiellt, men det för åtminstone med sig fördelen att man inte behöver pilotfall för att ogiltigförklara en lag, vilket gör att man undviker ett läge där riksdagen stiftar lagar som för med sig så kraftiga straff att ingen vågar bryta mot dem för att se vad som händer, även fast de kanske är grundlagsvidriga.)


Det man egentligen borde göra är kanske att föra in mer av rättsfilosofi och rättighetstänkande på juristutbildningarna, för att bryta det långa grepp som Hägerström och hans lärjungar haft över svensk rättslära, och lära juristerna att tänka på ett annat sätt. USA är en väldigt intressant motsats, där rättsvetenskapen har mycket starkare band till filosofin än jag uppfattar att fallet är i Sverige, och där frågeställningar som vanligtvis skulle betraktats som politisk-filosofiska eller rentav språk- eller medvetandefilosofiska kan utgöra grunden för rättsvetenskapliga uppsatser eller avhandlingar. (Jag tänker t.ex. på John Mikhail, som har tenure vid en juridisk institution fast hans forskning nästan uteslutande handlar om moralpsykologi med fokus på generativ moralisk grammatik och moralens inföddhet. En svensk motsvarighet vore otänkbar.) Hursomhelst är dock detta inget för en grundlagsutredning, och knappast något för lagstiftning heller.

2. Utöka RF kap. 2 med förstärkt skydd för individens privatliv och integritet, liksom en rätt till rättvisa rättegångar.

Att göra det förstnämnda är, från vad jag förstår, redan på gång, eftersom alla partier i integritetsskyddskommittén har enat sig om något liknande - något som ju onekligen ter sig ironiskt i ljuset av den kommande FRA-omröstningen. (Jag borde ägna ett inlägg om FRA-lagen någon gång, men jag orkar inte. Det tar för mycket emot. Hur kan man rösta på alliansen med gott samvete efter detta?) Det är hursomhelst välkommet, i synnerhet om de ovanstående reformerna faktiskt skulle göra den faktiska ordalydelsen av RF kap. 2 relevant.

Att en rätt till rättvisa rättegångar saknas i regeringsformen är smått otroligt, då det är en rätt som har varit av avgörande betydelse för den västerländska rättsutvecklingen och som i många fall erkändes av stater långt innan de var demokratier. Sverige måste vara en av få västerländska stater som inte har en liknande rätt inskriven i sin grundlag för tillfället, och om denna brist skulle tillgodoses vore det välkommet.

3. Inför en närhetsprincip och en proportionalitetsprincip i grundlagen.

Now we're talking. Detta är ett väldigt djärvt förslag, som, om det kombineras med mer judiciell aktivism enligt punkt 1 kan leda till att relationerna mellan stat och kommun ser väldigt annorlunda ut. Kommunföreträdare brukar ofta klaga på (1) att staten ålägger dem en massa saker utan att betala, och (2) att staten sedan detaljreglerar hur kommunerna ska utföra dessa uppgifter. Beroende på exakt hur den föreslagna lydelsen ser ut verkar detta förslag dock öppna för något helt annat: att en domstol fastställer att riksdagen överhuvudtaget inte får besluta i vissa frågor, eftersom de tillhör kommunerna. Det är ett steg på väg mot federalism, och det är väldigt förvånande att moderaterna, som ju vanligtvis inte är några kommunkramare, gått med på det. Nu tror jag i och för sig (utan att ha några bevis) att den föreslagna lydelsen bara är en intention, hellre än något mer konkret. Redan idag vägrar ju domstolarna som regel att lägga någon rättslig tyngd i det skydd för den kommunala självstyrelsen som finns i RF, genom att man avstår från att pröva vad kommunal självstyrelse egentligen består i. På samma sätt skulle nog domstolarna avstå från att pröva vad "närhet" och "proportionalitet" består i, åtminstone så länge grundlagen inte explicit säger: "Lagar får inte stiftas som på ett oproportionerligt sätt inskränker det kommunala självstyret."

Med andra ord är jag rädd att denna punkt bara blir en politisk avsiktsmarkering. Annars möjliggör ett starkt kommunalt självstyre dels rent praktiskt ett större folkligt deltagande, en större lyhördhet för lokala förhållanden och den lokala opinionen, och ökade möjligheter till ett upplyst samtal, eftersom människor har närmare att mötas och diskutera. Det muttras ofta om att det kommunala självstyret är meningslöst eftersom kommunpolitiker är okunniga intriganter som inte känner igen ett principiellt resonemang om det så slog dem i ansiktet, och att det bästa alternativet är att en upplyst riksdag fattar liberala, generella lagar (ofta med något slags pengsystem) som befriar folk från kommunpolitikernas maktlystna godtycke. Detta kan vara sant, men: en välfungerande lokal demokrati är ett betydligt bättre värn för friheten än en centralstat där lagarna kan vara liberala den ena dagen, men när sossarna kommer tillbaka finner man snart att lagarna är generella men oliberala. Problemet är inte att den kommunala demokratin är lokal, utan att den försöker vara rikspolitik i miniatyr, vilket reproducerar i liten skala den nationella nivåns brister utan att dra fördel av den lokala nivåns fördelar. Med andra ord: jag är för en stark lokaldemokrati, och därmed blir denna punkt intressant, eftersom den kan utgöra ett steg i rätt riktning. Men det kräver att man vågar förbättra den lokala demokratin på många viktiga punkter.

4. Ta bort personvalsspärrarna.

Ja, detta var ju knappast oväntat, och jag har tidigare skrivit om vikten av att ha ett starkt personval. Egentligen har jag inte så mycket att tillägga, förutom att det är lite synd att man inte antog DN:s radikala förslag om att folk skulle få kryssa så många kandidater som man ville. Men jag tror ändå att införandet av ett helt fritt personval kommer att få den effekt på valkampanjerna som man ville ha med det nuvarande systemet, men där spärrarna idag är för höga. Det är bara att titta på hur många av dagens riksdagsledamöter som skulle förlorat sina platser till förmån för andra kandidater, inte minst kandidater med utländsk bakgrund, som har mycket lättare att mobilisera stöd bland väljarkåren än hos sina partier. (Hur den postkoloniala falangen av vänsterblocket mot denna bakgrund kan hålla med sina resp. partikamrater i deras motstånd mot ett starkare personval är svårbegripligt.) Kandidater kommer att behöva tänka nytt, ambitiöst, innovativt, och förhoppningsvis kan partiorganisationerna få den roll som de förtjänar i dagens samhälle: en mycket svagare än dagens, eftersom de för länge sedan misslyckats i sin grundläggande roll att vara en legitimerande kanal mellan medborgarna och de valda. Dessutom vill jag återvända till ett argument som jag tidigare har anfört: med starkare personval kan på sikt följa svagare partipiskor, och därmed hamnar vi inte i ett läge som med FRA-lagen, där en majoritet av riksdagen inte vill ha lagen, men där tillräckligt många piskas in för att den ska gå igenom. Det är inte folkstyre utan bara minoritetstyranni.

5. Pröva sittande regerings mandat efter varje val.

Detta är en bra idé som förhoppningsvis bör vara rätt okontroversiell. Ska man lägga något slags ideologisk vinkel på det kan man säga att det är rätt märkligt att vi ger landets ledare ett öppet mandat - det normala i en demokrati är ju att ett mandat delegeras på en viss tid och sedan omprövas utifrån hur vi bedömer att ämbetsinnehavaren i fråga har skött sig. I praktiken talade ju redan Göran Persson som om riksdagsvalet givit honom ett personligt mandat - att införa denna reform skulle göra det tydligare att så också är fallet, dock utan att förglömma att det mandat som riksdagen ger kan riksdagen också återkalla närhelst man finner det för gott.

6. Markera fackutskottens roll i utövandet av kontrollmakten i RF.

Återigen bör inte heller detta vara särskilt kontroversiellt. Här hade jag gärna sett en mer offensiv attityd, med ett program med syfte att få riksdagen att mer likna den amerikanska kongressen, med mer utfrågningar under ed och större press på de svarande att hålla sig till sanningen. Som flera anmärkte under tsunamiutfrågningarna: hade Lars Danielsson ställts inför kongressen hellre än KU hade han kanske suttit i fängelse idag. Men detta verkar väl vara ett fall för riksdagsordningen eller brottsbalken hellre än RF.

7. Ge domstolarna ett eget kapitel, och låt regeringen utnämna domare utifrån förslag från en oberoende nämnd.

Idag grupperas domstolarna tillsammans med de allmänna förvaltningsmyndigheterna i RF - partierna vill skilja dem åt och ge dem olika kapitel. Inget kontroversiellt i det. Vidare vill man bevara regeringens utnämningsmakt över domarna, utifrån förslag från en oberoende nämnd bestående av representanter för andra domare, advokatsamfund och allmänheten. Om denna process inbegriper ett större oberoende än dagens process är jag inte helt säker på - jag är inte helt säker på att man överhuvudtaget föreslår en ändring, eftersom jag har ganska dålig koll på hur processen går till idag. Man skulle förvisso kunna kräva att domarutnämningar skulle gå genom riksdagen, men jag är inte helt säker på att det finns ett uppenbart behov av detta. Särskilt om man har en konstitutionell kammare som utnämns med något slags minoritetsskydd minskar betydelsen av mer omfattande kontroller än dem som finns idag.

8. Skilda valdagar.


Förutom den uppenbara fördelen med skilda valdagar, nämligen att den möjliggör valkampanjer där de lokala frågorna får ett större utrymme, är den största fördelen förmodligen att, som debattörerna skriver, "demokratin motioneras": alla som har varit engagerade i en valkampanj vet att det är då som många väljare sätter sig in i politiken på ett sätt som de inte gör under mellanvalsperioderna. Jag skrev tidigare om den skrämmande okunnighet som råder angående vårt lands mest grundläggande politiska förhållanden, och jag tog redan då upp att folk sätter sig in i politiken när det är dags för valkampanjer, och att hålla val oftare än vad vi gör idag skulle kunna vara ett sätt att öka medborgarkompetensen.

Till sist: socialdemokraterna motsätter sig skilda valdagar med hänvisning till att detta brukar leda till minskat valdeltagande. För det första kan detta mycket väl vara sant, men ett högt valdeltagande är inte det enda värdet. Men det är också mot denna bakgrund helt och hållet obegripligt att ledande socialdemokratiska företrädare uppvisar en så stor entusiasm för majoritetsvalsystem, när vi vet att detta leder till att många väljares röster blir bortkastade, vilket leder till att dessa väljare helt enkelt slutar rösta. Ett valdeltagande på 60% blir inte alls otänkbart i ett majoritetsvalsystem, men detta tycktes inte bekomma herrar Persson och Nuder när debatten begav sig runt 2002-3. Återigen ett tecken på att socialdemokraterna bara använder sig av principiella författningspolitiska argument när det passar dem.

9. Stärkt proportionalitet i kommunalval och möjlighet för kommuner att med kvalificerad majoritet besluta om kommunala extraval.

Det första förslaget är en reform som man tidigare ältat fram och tillbaka, men där man inte hittat någon lösning som passar alla. Problemet är den anakronistiska uppdelningen av medelstora och större kommuner i flera valkretsar, för att tillgodose ett krav på jämn geografisk representation som inte finns. (Utanför Stockholm ställer väl i stort sett alla partier upp med en lista per kommun.) Ju mindre valkretsar, desto mer gynnas de större partierna, och därför styrdes Uppsala 1998-2006 av en rödgrön ledning som inte fått väljarnas mandat. Då kan man antingen slopa de kommunala valkretsarna och införa en småpartispärr på 2 eller 3 procent, eller så kan man införa kommunala utjämningsmandat. Det förra alternativet är nog det enklaste, men det gäller att man sätter spärren tillräckligt lågt för att inte partier i små kommuner med 31 mandat och en valkrets som idag är representerade ska åka ut. Om man bara kan bestämma sig för vilket system man vill ha så bör en sådan reform vara välkommen.

Extravalsfrågan väcker starkare känslor, där vissa menar att en sådan möjlighet skulle vara att underkänna väljarnas val. Problemet med en sådan argumentation är ju att det inte finns någon anledning varför man då skulle ha extraval på nationell nivå, eftersom detta skulle innebära samma sak, men detta brukar man ju tycka är en bra sak, eftersom man på detta sätt kan lösa upp ett stillestånd och ge landet en regering.

När jag funderar på saken så blir jag plötsligt lite mer tveksam till kommunala extraval än jag tidigare varit, just därför att det ju ändå innebär att fullmäktige kan köra över väljarnas val, t.ex. för att försöka driva ut ett litet misshagligt parti ur fullmäktige. Men om vi antar att extravalsfunktionen kommer att användas som det är tänkt, nämligen för att lösa upp politiska kriser, så är jag nog ändå för att införa den: anledningen till att en politisk kris uppstår är ju ofta att de olika partierna inte har kunnat skapa koalitioner som visat sig kunna få en majoritet av väljarnas stöd, antingen för att ingen av de koalitioner som gått till val fick majoritet, eller för att en koalition som fick majoritet brutit ihop. I ett sådant läge är den optimala lösningen att partierna utfärdar nya och bättre förklaringar om vilka man vill styra tillsammans med, och sedan går till väljarna för att söka ett nytt mandat. Det finns ett värde i att de styrandes sammansättning avgörs av väljarna än genom förhandlingar partierna emellan - endast på så sätt kan väljarna veta vem som vill styra med vem, och således utkräva ansvar av dem som faktiskt styr.

10. Gör en språklig översyn av RF och ta med vårt medlemskap och inflytande i EU.

Detta är också ett bra förslag, även om vi nog inte får se den översyn av RF 1:2 som hade varit välkommen, och även om jag tycker att RF 1:1 faktiskt fungerar ganska bra som den står. Däremot kan det nog vara värt att skriva mer om riksdagen och hur den väljs redan i RF kap. 1. Jag avstår från vidare bedömning tills jag har sett vilka formuleringar man tänker sig. Att sätta landets EU-medlemskap på en mer central plats i konstitutionen är en trend som vi har sett mer och mer av, t.ex. i Frankrikes nuvarande konstitution, vill jag minnas. Det måste dock givetvis formuleras på ett sådant sätt att vårt medlemskap i EU inte blir en konstitutionell fråga, i den bemärkelsen att ett enkelt riksdagsbeslut även i framtiden räcker för att möjliggöra ett utträde, men det tar jag för givet.

11. Möjliggör kommunala folkomröstningar i frågor som faller inom den kommunala kompetensen om 10 procent av befolkningen så begär.

Här har vi då äntligen ett praktiskt exempel på ett större steg i mer deltagardemokratisk riktning! 10 procent är en ganska högt satt ribba, särskilt i större kommuner, vilket medför att dylika folkomröstningar bara kommer att genomföras när man har att göra med frågor som är ganska kontroversiella. (Musikens Hus i Uppsala kommer osökt ifråga.) Men det är likväl ett steg framåt, ett tydligt bevis på att det mandat som folket delegerar till sina befullmäktigade just är folkets mandat att delegera, och därmed också folkets att ta tillbaka, och utöva själva när man så önskar. För dem som invänder att det blir omöjligt att utkräva ansvar av en majoritet som inte får ta eget ansvar för sin politik säger jag: så är det alltid, inte bara på kommunal nivå, utan på riksnivå, och det är något som kommer med maktdelning. Att folket beslutar i en viss fråga genom folkomröstning är inget annorlunda ur ett kommunalt ansvarsutkrävandeperspektiv än att riksdagen sätter upp nya pekpinnar för vad kommunerna får och inte får göra. Kan man utkräva ansvar av kommunledningar under de senare förhållandena kan man göra det under de förra.

Men 10 procent är tillräckligt lågt för att många kommunala folkomröstningsförslag åtminstone ska komma på banan, och kan därmed stimulera till debatt och reflektion, även om ingen folkomröstning faktiskt blir av. Fler folkomröstningar kommer förhoppningsvis också att kunna rätta till många av den kommunala politikens brister, där fåfänga, partistrider eller bara viljan att behålla makten hos sig själv ligger i vägen för många nyttiga reformer, eller leder till onödiga projekt, ofta diverse byggnationer.

Det är också väldigt viktigt att inskränka det kommunala folkomröstningsinstitutet till att bara gälla frågor som rör den kommunala kompetensen, eftersom det annars kan komma att användas för att göra diverse populistiska eller rikspolitiska markeringar, vilket urholkar förtroendet för folkomröstningar som ett seriöst demokratiskt verktyg. (Jag tänker t.ex. på kranskommunernas folkomröstningar om trängselskatten.) Men om man använder folkomröstningar för rätt saker är de inget att vara rädd för, vilket många liberaler ofta verkar vara. En spärr på 10 procent torde också undvika att folkomröstningsinstitutet används för rena NIMBY-projekt, genom att man endast kan rösta om sådant som engagerar en större del av kommunen, hellre än bara något enskilt grannskap eller kvarter.

12. Ändra RF för att möjliggöra införandet av kommunalt beslutade trängselskatter.

Tja, något skulle väl miljöpartiet ha för att gå med på de ovanstående punkterna. Återigen dyker väl subsidiaritetsprincipen upp: eftersom trängselavgifter ofta är kommunala frågor bör det vara rimligt att det är kommunerna som beslutar om dem. Men... som exemplet med Stockholm visade så är de egentligen regionala frågor, men om vi nu ska införa storregioner så blir de för små för denna nivå, så vi skulle egentligen behöva en beslutandenivå för storstadsområden eller lokala arbetsmarknader emellan kommun och region. Jag har inget emot denna reform (även om mina åsikter om trängselskatter som sådana är ganska obestämda), men det känns en aning petigt, och ett typiskt exempel på svensk grundlagsstiftning: ingen fråga är för liten för att tas upp, men de verkligt stora frågorna lämnas utanför.

Detta inlägg har ju kommit att handla huvudsakligen om rättighetsskydd och sådana saker, därför att det är där alliansen+mp har valt att lägga tyngdpunkten, och med rätta: det är där de skriande bristerna i vår nuvarande grundlag finns. Egentligen borde man kanske försöka tuffa till skrivningarna om inskränkningar i rättigheter också, för att få mer otvetydiga formuleringar och färre undantag, men det får bli nästa strid.

Förutom personvalet blir det nog ingen reform av valsystemet, och det var nog inte att vänta heller, trots att denna utredning ju egentligen startades upp med syfte att se om det fanns mandat för minskad proportionalitet eller till och med majoritetsval. Det fanns det inte. Det ska bli intressant att se vad av allt detta som kommer att genomföras: socialdemokraterna har sagt att man har kompromissförslag på alla punkter utom skilda valdagar (där jag får hålla med Morgan Johansson om att det är ganska svårt att kompromissa), men hur nära parterna ligger varandra är omöjligt att veta. Det är på det hela taget bra att man skriver en sådan här artikel, oavsett vad Morgan Johansson tycker om att man "förhandlar via debattartiklar", därför att det är oerhört värdefullt för medborgarna att veta hur denna process fortlöper. Egentligen borde man ha gått till väga på ett helt annorlunda sätt, genom att sammankalla ett brett författningskonvent, med omfattande representation för den helt vanliga allmänheten. Lars Leijonborg föreslog en sådan lösning, men ingen lyssnade. Det var synd, och vi får hoppas att man i framtiden kommer att kunna engagera folket på ett bättre sätt i dessa frågor - problemet med Sveriges partidemokrati, inklusive avsaknaden av konstitutionella folkomröstningar, är att författningen blir partiernas sätt att styra sin egna maktkamp hellre än folkets sätt att styra sina makthavare, vilket är en faktor i bristen på en konstitutionell dimension i vårt statsskick.

Men jag vill avsluta med att säga två saker. För det första är det synd att vi fortfarande inte har fått en nationell diskussion runt statschefens roll. Jag tror egentligen att frågan inte är så brännhet och svår att ta i som många tycks tro. Det liberala, borgerliga argumentet för republik, nämligen att en demokratiskt vald statschef kan ha ett starkare mandat och därmed möjliggöra mer av den maktdelning som Sverige behöver, borde ha en viss genomslagskraft nu när intresset för författningsfrågor ökar och fler på den borgerliga sidan börjar inse att vi har omfattande konstitutionella problem som kräver långsiktiga lösningar. Om detta blir nästa eller nästnästa årtiondes stora konstitutionella diskussion återstår att se.

Till sist känns det som att den sittande utredningen inte kan eller kommer att lösa de allra flesta demokratiska problem som Sverige står inför. Hur formar vi demokratin i en tid av partiernas död? Hur ökar vi medborgarkompetensen? Hur kan vi utnyttja den moderna tekniken för att gynna demokratin? Hur kan vi bejaka och hantera den ökande pluralismen och mångfalden i samhället? Vilket utrymme har vi för en demokrati som kännetecknas av större deltagande och deliberation? Vissa av dessa frågor har grundlagsutredningen haft att hantera, och i vissa frågor kanske man börjar formulera svar, men det kommer inte att vara svar som helt och hållet räcker. En del demokratiproblem kan inte lösas på konstitutionell väg, en del kan inte ens lösas genom lagstiftning. Det teoretiska ideal, den deltagardemokrati med deliberativa inslag, jag försvarade i förra inlägget sträcker sig längre än så. Egentligen behöver Sverige en ny demokratiutredning, trots att det var ett årtionde sedan vi hade den gamla, vilket bör ses som ett underbetyg. Men vi behöver inte minst en ny demokratisk diskurs, där liberala och frihetliga krafter, inte bara inom borgerligheten, formulerar ett nytt demokratiskt alternativ, en ny demokrativision, i motsats mot den socialdemokratiskt präglade, centralistiska partidemokrati som rått hittills. Bara att formulera det ideologiska och praktiska imperativ (dvs. varför vi ska ge oss in på det) som ligger bakom en sådan ansats är ett omfattande projekt, och i mitt förra inlägg försökte jag ge ett visst bidrag. Grundlagsutredningen kommer förmodligen att lägga ett förslag som är bättre än det vi har nu, men inte ens om alla 12 punkter ovan skulle gå igenom skulle vi ha mer än börjat ta den demokratidebatt som jag tror att vi måste ta på sikt. Längre fram hoppas jag kanske kunna säga mer om vad vi borde göra, och därmed kunna anknyta lite starkare till den teoretiska ramverket från förra inlägget, men det här får räcka för stunden.