FRA-lagen och förlåtelsen

Som många borgerliga kritiker av FRA-lagen konstaterat så finns det faktiskt grund för en försiktig optimism i FRA-frågan efter de 15 ändringspunkter som alliansregeringen enats om. Risken för missbruk minskar betydligt genom att det endast är regeringen och försvarsmakten som kan beställa spaning, men framför allt genom att dessa beställningar måste få förhandsgodkännande av en specialdomstol. Innan proposition har lagts är det ännu omöjligt att säga exakt hur denna specialdomstol ska vara sammansatt, men förhoppningsvis kommer den att bestå av lagfarna jurister som också har den nödvändiga tekniska kompetensen. Att ha ett system med domare+nämndemän som i en vanlig domstol skulle förvisso ligga i linje med den svenska traditionen av att ha lekmannainflytande över beslut som innebär ingrepp mot enskild, men jag har redan i tidigare inlägg tagit upp den kritik som jag tycker att man kan rikta mot att lekmän som tillsätts direkt av regeringen ska behöva överpröva regeringens begäranden.



Men det är också viktigt att betona att domstolens förehavanden, inte bara FRA:s, maåste kunna bli föremal för politisk granskning. En sistainstansdomstol som den föreslagna kan i princip inte döma fel: lagen är vad domstolen säger att den är. Men om domstolen skulle komma att utarbeta en praxis som leder till politiskt oacceptabla konsekvenser så måste lagen om nödvändigt kunna ändras - i båda riktningarna. Eftersom domstolens beslut gissningsvis kommer att vara hemliga (åtminstone i avseende på exakt vad det är man har sagt ja eller nej till) sa ökar vikten av parlamentarisk kontroll. Detta gäller i synnerhet eftersom det inte finns någon motpart som representerar allmänintresset, och som skulle kunna presentera motargument. Det galler då for domstolen att vara väldigt klar över exakt vilken bevisbörda som regeringen har på sig och exakt vad man måste göra för att uppfylla den.



En annan viktig sak är att man har specificerat vad det är som man får använda signalspaning till. Förvisso finns det fortfarande en slaskpost i form av "internationella föreeteelser som i övrigt är av särskild betydelse för svensk utrikes- säkerhets- och försvarspolitik", men det torde åtminstone utesluta miljöförstöring, finansspekulationer och allt vad man tidigare kunde tänka sig. Framför allt är det ju domstolens roll att göra en proportionalitetsbedömning, vilket gör att regeringen inte bara kan spana på vad som helst genom att hävda att det "är av särskild betydelse...". Om det inte är av särskild betydelse så får man inte spana på det.



Sedan har vi ett par punkter som förvånar mig något, eftersom jag av FRA-anhängarna hade förletts till att tro att de överhuvudtaget inte gick att föra in i en lagstiftning. Den första är att kommunikation mellan avsändare och mottagare i Sverige inte får signalspanas på. Detta var ju kanske den punkt som på det mest uppseendeväckande sättet sken med sin frånvaro i det ursprungliga förslaget. Då hävdades det att det överhuvudtaget inte gick att till 100% göra en sådan bedömning. Antingen har man utvecklat metoder som gör att det går att göra, eller så har Tolgfors, Reinfeldt, FRA och flertalet av de borgerliga riksdagsledamöterna ljugit oss rakt upp i ansiktet, eller så har man lagt in punkten trots att den inte går att uppfylla. Jag hoppas på det första, men med tanke på att det bara är några månader sedan lagen togs så är jag inte särskilt optimistisk. Den andra, snarlika punkten är att man ska underrätta dem som har blivit utsatta för signalspaning om att de har blivit det. Det väcker främst frågan om vad det innebär att ha blivit utsatt för signalspaning, där regeringen säkert vill hävda att det bara gäller dem vars kommunikation faktiskt har fastnat i sökmotorerna, men där kritikerna säkert vill hävda att det gäller alla vars kommunikation överhuvudtaget har skannats av av FRA:s utrustning, dvs. alla som har kommunicerat längs de trafikstråk FRA har fått tillstånd att spana på. En annan sak gäller hur man rent praktiskt ska kunna avgöra detta. Om man skannar igenom ett dokument efter vissa sökbegrepp, och hittar dem men ignorerar allt annat, ska man då skanna igenom hela dokumentet efter en avsändare, som man kan underrätta om att denne har blivit signalspanad på? Eller ska man då bara konstatera att det inte var möjligt att avgöra vem som blev spanad på? Det första verkar representera det mindre intrånget, men verkar förta en del av poängen med denna skrivning. På så sätt är detta ju en skillnad mot mer traditionell spaningsverksamhet av den typ som Säpo och polisen bedriver, som ofta riktar sig mot någon viss person, och där man enkelt kan spara ett telefonsamtal till berörd person. Detsamma gäller även skrivningarna om att information som har snappats upp fran själavårdande samtal måste förstöras.



Det finns all anledning att följa utvecklingen av lagstiftningsarbetet noga, och att inte komma med några definitiva kommentarer innan propositionen ligger på bordet. Det är så många komplicerade aspekter av denna fråga att jag inte vill sitta här och ge intryck av att allt är frid och fröjd. Men man kan ändå konstatera att vi börjar kanske närma oss ett läge där man måste välja att ta den lag som ligger eller inte ha någon signalspaning alls. Socialdemokraternas fortsatta nejsägande vore naturligt om man faktiskt hade någon kritik i sak mot förslaget, men nu är det enda man säger att man hellre borde riva upp och tillsätta en utredning. Det kan vi förstås göra, och det skulle kanske fortfarande vara det bästa, men då måste man kunna presentera några slags konkreta punkter som faktiskt måste ses över. Och det vill de inte göra. Sedan tror jag dessutom att vi aldrig, med den rättshistoria vi har i Sverige, hade fått en socialdemokratisk regering att föreslå att regeringen ska behöva söka tillstånd av en domstol i förhand för att få bedriva spaning. Det strider kraftigt mot socialdemokratins syn på regeringens och domstolsväsendets respektive roller. Men det är klart: när det nu ska skrivas in i lagen så kan ju inte gärna socialdemokraterna ta bort det när de väl kommer tillbaka till makten. Att överhuvudtaget göra några försämringar i det förslag som förhandlats fram skulle leda till en oerhörd svekdebatt.



Så vi får väl se vad som händer. Motståndarna till FRA-lagen ska vara stolta och hyfsat nöjda, medan regeringen också kan vara hyfsat nöjd, men verkligen inte stolt. Och det är därför detta inlägg heter "FRA-lagen och förlåtelsen": kan vi därmed förlåta allt som har hänt och gå vidare? Svaret måste vara nej, av två möjliga skäl. Det första är det enklaste. Det sätt som man har hanterat frågan på från regeringens sida är fortfarande under all kritik. Man kommer inte ifrån att alliansen tvingade sina egna riksdagsledamöter att mot sitt samvete rösta för inskränkningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna, något som gor en fars av både begreppen "personligt mandat" och "fri röstning i samvetsfrågor", för om inte medborgerliga fri- och rättigheter är en samvetsfråga för liberaler, vad ska då vara det? Jag har tidigare gått in utförligt på den kritik som kan riktas mot regeringen ur ett demokratiskt och konstitutionellt hänseende, och jag ska inte upprepa den här.



Men den andra frågan är svårare. Problemet är dessutom att regeringen hela tiden har försvarat varianter av förslaget som har varit ännu mer repressiva än detta. Det förslag som riksdagen skulle ha antagit i juni var groteskt. De ändringar man sedan godkände gjorde det lite bättre, men fortfarande väldigt dåligt. Men från vad jag förstår så hade många av de skyddsinstanser som ändå fanns i det ursprungliga förslaget införts endast efter påtryckningar främst från fp-håll: med andra ord fanns det ännu sämre versioner av förslaget som moderaterna med Odenberg och Reinfeldt i spetsen inte såg några problem med. De ändringar man har tvingats till har hela tiden varit omvändelser under galgen.



Men det är klart, just detta har ju egentligen setts som alliansens och Reinfeldts specialgren: att inte föra den politik man tror på, utan den politik man får igenom. Att vara pragmatisk och lyssnande tillhör politikens villkor, och ansvarsutkrävande bör inte ske utifrån vad man har velat göra, utan vad man faktiskt har gjort. Men det är självfallet oroande när diskrepansen mellan vilja och handling gäller en så central sak som skyddet för medborgarnas integritet, och det kastar framför allt en skugga över moderaterna, vars hantering av frågan både proceduriellt och substantiellt varit den mest tvivelaktiga.



Så då uppstår frågan om man återigen med gott samvete kan rösta på alliansen, vilket jag tidigare hade tvingat mig själv att utesluta. Förmodligen, är väl svaret, även om jag är väldigt tveksam till att förbehållslöst låtsas som om allt är bra igen. Kanske är man som svensk liberal bortskämd med att ha inte bara ett utan flera partier vars ideologiska profil ligger väldigt nära ens egen, och kanske måste man acceptera att man i de flesta fallen måste svälja förtreten och göra en helhetsbedömning. Men jag känner mig betydligt tryggare med fp eller c som garanter för friheten än med moderaterna. Till och med Christofer Fjellner, som ju har fört en heroisk kamp för frihetens försvar i Europaparlamentet, borde inte kunna räkna med svenska liberalers röster nästa år innan han på ett övertygande sätt kan visa att han minsann inte kommer att få några samtal från partikansliet som instruerar honom att rösta för de olika integritetskränkande förslag som läggs fram med oroväckande frekvens i Bryssel, eller åtminstone att han kommer att ignorera sådana samtal, liksom diverse piskor antingen från den moderata partigruppen (där Charlotte Cederschiold ju var för FRA-lagen) eller från EPP-ED (betydligt mindre risk). Har ett parti en gång sagt ja till FRA-förslaget som det ursprungligen låg, då kan det nämligen säga ja till lite vad som helst, och det är väl det som är sensmoralen att ta med sig från hela denna historia.

Att ta allas röster i beaktande

Under de dryga två år som jag var aktiv i kårpolitiken i Uppsala kände jag ofta en oerhörd frustration. Majoriteten, som alltid förde en implicit eller uttalad vänsterpolitik, lyssnade inte på oss som var i opposition. Man brydde sig inte om oss. Vi var inget värda. Visserligen var Uppsala studentkår en demokratiskt uppbyggd organisation. Alla kunde rösta, och de olika kårpartierna fick platser i fullmäktige på proportionell basis. Givetvis hade frustrationen varit ännu större om så inte hade varit fallet, men det spelade ingen roll. Vi upplevde inte kåren som legitim, därför att den inte talade för oss, och vi kunde heller inte gå ur, på grund av kårobligatoriet. Den demokratiska processen sades ge alla möjlighet att göra sin röst hörd, och vi följde skolboken till punkt och pricka: vi bildade eget parti, vi drev valkampanj, vi tog debatten, vi skrev motioner, vi fyllde alltid mangrant våra platser i fullmäktige. Men vi kunde så gott som aldrig påverka. Att vara i permanent minoritet var som att inte finnas alls.

En av anledningarna till att jag inte har bloggat på ett tag har varit att jag har varit upptagen med att skriva klart min masteruppsats. Jag har tidigare skrivit om hur pluralismen egentligen fungerar på ett helt annat sätt än vad Rawls och andra tänkte sig, och jag skrev att jag skulle försöka basera min masteruppsats runt detta. Jag fick också in det i uppsatsen, och jag kallade det för "disintegrerad pluralism" ("segregerad" hade låtit helt fel): en pluralism som inte bygger på att samhället består av ett flertal idésystem, som var för sig bildar tydliga, monolitiska helheter, utan att människor kan ha ståndpunkter i olika frågor som inte har några kopplingar med varandra - en persons åsikter i religionsfrågor avgör inte dennes åsikter om politik, t.ex. Man kan vara kristen och liberal, men även kristen och socialist, även om ens teologiska syn råkar vara väldigt snarlik. Det gör att de politiska åsikterna inte bär på alla ens åsikters tyngd: att kompromissa med ens politiska sanningar innebär inte att man måste kompromissa med ens stora och viktiga metafysiska och teologiska sanningar. Och det gör också att man kan bejaka flera olika värden, att de politiska värdena inte får maximal tyngd, utan att de kan åsidosättas till förmån för andra värden, så att man inte insisterar på att få rätt varenda gång.

Följden blir att politik inte bokstavligen blir en fråga på liv och död, utan att många olika vägar är möjliga att välja för ett pluralistiskt samhälle. Alternativet är förmodligen i praktiken ingen väg alls: Rawls hoppades på att de olika förnuftiga doktrinerna skulle kunna komma överens om grundläggande konstitutionella punkter, men det hoppet är förmodligen förgäves - det kommer alltid att vara någon som säger emot på någon punkt. Men det innebär inte samhällets kollaps, utan bara att de som förlorat striden erkänner sig besegrade och går vidare. Hade de spjärnat emot med hela sitt idésystems tyngd hade konsekvenserna hotat bli ohanterliga.

Detta om detta; jag släppte alltså inte idén om disintegrerad pluralism, men den blev blott en problembeskrivning. Ty problemet kvarstår: liberaler kan visserligen påtvinga andra människor en viss konstitutionell ordning mot deras vilja (vilket skulle bevisas), men vill man det? Den liberala paradoxen kan ju i korthet sägas gå ut på det följande: en liberal stat är en stat som är demokratisk, med skydd för medborgerliga rättigheter och rättsstatens principer, och som har rätt att intressera sig för sina medborgares grundläggande välfärd, t.ex. genom fattigvård eller offentligt finansierad utbildning. Denna ska helst accepteras av alla medborgare. Om de inte gör det måste man presentera några slags skäl för att ignorera avvikarna. T.ex. kan det vara rimligt att ignorera personer som uppenbarligen inte är förnuftiga, t.ex. barn och människor med vissa psykiska sjukdomar. Men det räcker inte. Då skulle man kunna säga att man ger människor ett val: antingen så accepterar de den ordning vi inför, eller så får de lämna landet. Om de stannar kvar så ger de sitt implicita samtycke till den rådande konstitutionella ordningen. Detta får bukt med problemet. Men det gör det också möjligt för en religiös majoritet, som vill påtvinga hela samhället sina religiösa åsikter, att säga till minoriteten: antingen sticker ni eller så accepterar ni. Och detta verkar inte legitimt. Man skulle då kunna säga såhär: i de fall där minoriteten bara kräver att få sina egna negativa rättigheter respekterade är det inte legitimt att påtvinga dem en viss regim, men om de kräver att få inskränka andras negativa rättigheter måste de acceptera att detta krav inte kan tillgodoses. Men problemet är ju att libertarianerna, som vill ha kvar sin rätt till egendom, faller inom den första kategorin. Så då kan vi inte berättiga en stat som har rätt att ta folks egendom för att ge den till behövande. Och då hamnar vi i en stat där människor kan svälta ihjäl på gatan eller där barn kanske inte har råd att gå i skolan. Och där vill inte en liberal hamna.

Då skulle man kunna säga som Gerald Gaus gör, nämligen någonting i stil med det följande: vi kan ignorera dem vars invändningar vi kan visa står i strid med mer grundläggande åsikter som de har. Detta kan möjligen hjälpa oss fram till den minimala staten, men jag tvivlar på att det möjliggör en stat som kan ta några välfärdshänsyn. Libertarianismen är ju t.ex. ett ganska väl sammanhållet system, och det är inte alls uppenbart att det vilar på några tydliga interna motsägelser av det slag Gaus förutser. (Som Quine visade kan två eller flera system vara motstridiga men inbördes koherenta, så att libertarianismen inte kan besegras innebär inte heller att den slår liberalismen.) Och om en viss åsikt inte kan vederläggas så måste vi enligt Gaus respektera en "icke-interventionsbaslinje": vi ingriper inte i människors beteende. Och det betyder att libertarianerna inte ska behöva betala för sånt de inte går med på. Nu skulle man ju kunna hävda att detta inte är ett problem, eftersom libertarianerna är så få, så de förlorade skatteintäkterna blir inte så stora. Men det går inte att skilja en verklig libertarian från en som bara säger sig vara det för skattereduktionens skull. Om vi inför en deklaration där libertarianer kan kryssa i en ruta och slippa kanske 80-90% av sin skatt kommer alla att göra det. Det blir ohållbart.

Det stora problemet är att liberalismen bekänner sig till ett ideal om "offentligt berättigande", dvs. att liberalismen ska bygga på skäl som kan förstås även av andra. Gaus tar detta på största allvar och likställer begreppet "berättigande" med hur detta begrepp används inom epistemologin, och bygger hela sin politiska filosofi på en analogi med epistemologin. Detta kanske fungerar (även om det är osäkert), men många andra försök att formulera detta ideal hamnar ofta i ett läge där inget kan berättigas, eller där det finns stora interna svagheter. (Även Stanford Encyclopedia of Philosophy är tämligen pessimistisk när det gäller möjligheterna att uppnå offentligt berättigande av liberala principer. Själv menar jag att man nog inte får vara alltför ambitiös. Det kanske räcker med att utnyttja principer som ligger i det som Rawls kallade "den offentliga bakgrundskulturen": grundläggande begrepp som rättvisa, skälighet, allas rätt att få sina intressen likvärdigt behandlade, osv.

Det är nog svårt att utifrån dessa kriterier ställa upp en enda formulering av legitimitet som löser allting. Jag skulle dock vilja peka på ett kriterium som jag tror är av avgörande betydelse: att ens åsikter får den vikt som motsvaras av ens andel av väljarkåren. Liberalismen hamnar lätt i en situation där några få människor, nämligen libertarianerna, blir vetoaktörer och kan förhindra aspekter hos statsskicket som många anser vara helt grundläggande. Detta är inte en bra grund för ett pluralistiskt samhälle. Det enda sättet att hantera pluralismen på ett långsiktigt hållbart sätt är att alla får lika inflytande. Det åstadkommer man dock inte genom att ge alla ett veto. Snarare ska man se det som att resultatet av politiskt beslutsfattande måste vara en förhandlingslösning mellan alla parter. Libertarianernas åsikter ges den vikt de är värda - inte särskilt stor, eftersom det inte finns så många av dem. Men de ignoreras inte helt, och blir de fler får de också större inflytande. Och så vidare.

Ett problem är ju hur man rent institutionellt ska åstadkomma detta. Mer direkt deltagande kan vara ett sätt. Kanske kan man experimentera med kvalificerad majoritet för alla beslut, men det ger ju minoriteter överdrivet stort inflytande. Själv tror jag att ett svar kan ligga i att flytta mycket av makten nedåt, t.ex. till kommuner och regioner, men bara om vi får en kommunal politisk process som inte bara är en kopia på mindre skala av det nationella parlamentariska spelet. Mer deltagande, mer deliberation, mer direkt medborgarinput, t.ex. Man kan ju i och för sig fundera på mer exotiska inslag, som en budgetkalkylator som räknar ihop ett genomsnitt av allas budgetförslag, men svårigheten där (förutom att det låter som en helt vansinnig idé) ligger i att förhindra att taktisk röstning helt urholkar systemet.

Men det största problemet ligger i skyddet för medborgerliga rättigheter. Det finns två sätt att argumentera för att grundläggande medborgerliga rättigheter inte legitimt kan kränkas. Det första är att säga att problemet inte existerar: i ett samhälle som kännetecknas av disintegrerad pluralism finns det inga tillräckligt stora doktriner som är intresserade av att förtrycka andra. Detta kanske är sant, men i så fall: varför skulle vi inte kunna gå tillbaka till implicit samtycke? Problemet var ju att den teorin inte fungerade när vi tillämpade den på samhällen där det fanns en aggressiv majoritetsreligion, så vi kan ju inte nu slingra oss och säga att det fallet inte gäller här. Hela grejen med disintegrerad pluralism är ju också att religiös pluralism inte är en förutsättning för politisk pluralism, och att vi därmed inte ska anta att liberala samhällen är religiöst pluralistiska. Snarare tror jag (och detta är extremt vagt, tyvärr) att det från ett skälighetsperspektiv finns en skillnad mellan libertarianerna och den förtryckta religiösa minoriteten. Problemet med libertarianerna var ju att vi inte kunde tillmötesgå deras krav på att slippa betala krav, därför att då skulle snart inga alls betala. Men den religiösa majoriteten kan mycket väl tillmötesgå minoritetens krav på att slippa bli förtryckt: det förändrar ju inte läget för majoriteten. Fast... jag vet inte om detta är så himla övertygande. Snarare kanske man måste säga såhär: majoritetens krav är inte berättigade, eftersom de inte bygger på idéer som finns tillgängliga i den offentliga bakgrundskulturen. Svårigheten ligger i att definiera denna kultur på ett sådant sätt att vi inte hamnar där Rawls hamnade, nämligen att det egentligen bara är genomliberala åsikter som får framföras från början.

Men det är klart, inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter kan motiveras även med begrepp som finns tillgängliga i den offentliga bakgrundskulturen, såsom "anständighet", "allmän ordning", "terrorismbekämpning" osv (vilket ju framgår av FRA-lagen, t.ex.). Detta pekar på vikten av att ett modernt samhälle har ett starkt konstitutionellt skydd för mänskliga rättigheter, trots att det i våra samhällen inte finns några stora majoritetsdoktriner som vill förtrycka oss. Det är svårt att rent konceptuellt definiera vad som utgör ett rättvist utfall i en förhandlingssituation där vissa vill inskränka andras rättigheter. Förmodligen kommer vissa inskränkningar att vara motiverade, men kanske inte så många att det blir stötande mot vår känsla för vad som utgör legitimitet eller inte.

Fullständig legitimitet är väldigt svårt att uppnå, förmodligen omöjligt. Detta är inget negativt, snarare tvärtom: det ger uttryck för vår känsla att det inte finns något statiskt idealtillstånd där allting är perfekt och där politiken lika gärna kan lägga ned efter väl förrättat värv. Men jag tror dock att de flesta demokratiska stater är tillräckligt legitima för att de ska kunna kräva sina medborgares lojalitet, även om vad som krävs för att detta ska uppnås är en fråga som jag inte har kunnat gå in på.

Gäller det även för Uppsala studentkår? Svaret är nog nej. Den skäligaste lösningen är fortfarande att de som inte håller med kårens linje måste få ges möjlighet att bilda en egen kår. De eventuella nackdelar som den kvarvarande majoriteten drabbas av står inte i proportion till den liberala minoritetens situation: att överhuvudtaget aldrig få göra sin röst hörd. Situationen skulle kanske förändras om det fanns en annan politisk kultur i kåren, och man var mer lyhörd inför att det finns olika åsikter och att kåren måste verka i alla studenters intresse, så att alla studenter tjänar på sitt kårmedlemskap. Men vi tjänade inte på att vår kåravgift gick till att kåren skulle propagera för ett betygssystem som vi inte ville ha (för att ta ett exempel), och därmed var inte kåren legitim. Jag tror att den frustration som vi i Halvera.nu kände under vår tid i kårpolitiken var berättigad, och även om väldigt mycket jobb återstår tror jag att det är först nu som jag börjar förstå varför så också var fallet. Min masteruppsats ska ses som ett första utkast som förtjänar kraftig förbättring, men kanske innehåller den en kärna som är värd att ta tillvara på.