Ibland är det ganska lätt att känna sig som en främmande fågel i det landskap som den angloamerikanska liberala debatten utgör. I en ganska välkänd artikel från 1970-talet identifierar Ronald Dworkin liberalismen med stöd för New Deal-projektet och benämner bland annat den brittiske labourpolitikern Roy Jenkins som "liberal". (Jenkins hamnade sedan i SDP som ju sen gick ihop med liberalerna för att bilda Lib Dems, så till slut fick ju Dworkin rätt, men det kunde han ju inte veta då.) Men det som framför allt sticker i ögonen är att Dworkin menar att liberalismen, liksom alla andra politiska ideologier, egentligen inte är intresserad av att värna friheten eller att hitta en balans mellan frihet och jämlikhet, utan bara är intresserad av jämlikhet - det är bara det att liberalismens uppfattning om vad det innebär att behandla människor som jämlikar skiljer sig från konservatismen och från socialismen. I artikeln menar Dworkin också att detta också mycket väl kan kräva att liberalismen tar ställning för planekonomi, men att liberalerna, oavsett om man fastnar för marknadsekonomi eller planekonomi, likväl inte kommer att vara särskilt entusiastiska inför endera alternativet.
Om Dworkin tänkte sin artikel som en beskrivning av vad liberaler och konservativa faktiskt ansåg och anser sig själva göra, har han naturligtvis fel. Varken liberaler eller konservativa anser sig själva uteslutande försöka behandla människor som jämlikar. Visserligen skulle man kunna beskriva liberalismens politik som att den går ut på att behandla människor som jämlikar: man skulle kunna lägga fram en beskrivning av vad det innebär att behandla människor som jämlikar som ger samma sakpolitiska resultat. (Till exempel: det ingår inte i det begreppet att alla barn ska tilldelas skolplats efter en i förväg fastställd plan, lika för alla. Därför bör föräldrarna få välja sina barns skolgång själva, och därför bör vi ha skolpeng. Däremot ingår det att alla barn ska ha samma möjlighet att få gå i skolan från början.) Men man skulle lika väl kunna säga att det är friheten som driver liberalismen: för att kunna utöva sin frihet måste man ha utbildning och kunskap, och därför måste alla barn få gå i skola, men det finns ingenting som säger att man måste gå i skola enligt en ovanifrån fastställd plan, utan snarare finns det starka frihetsargument för att föräldrarna själva borde få välja. Eller så kanske det är något slags blandning: Rawls talade alltid om medborgarna som "fria och jämlika", där olika delar av hans rättviseteori är uttryck för olika delar av hans teori om personer.
Hursomhelst: poängen med denna lilla utflykt var att visa på den förvirring och vilsenhet som man som nordeuropeisk liberal står inför när man konfronteras med den angloamerikanska debatten. I USA och Storbritannien gör socialliberaler och socialdemokrater gemensam sak mot marknadsliberalismen och konservatismen; i norra Europa tenderar socialliberaler, marknadsliberaler och konservativa att göra gemensam sak mot socialdemokratin. De erfarenheter som alliansbygget har gett oss har lett till att man inom alliansens partier och framför allt ungdomsförbund har fått ökad respekt för varandra. Den senaste tidens ideologiska utveckling inom centern och moderaterna har gjort att Sverige idag har en regering som består av tre i bred bemärkelse liberala partier, samt ett litet värdekonservativt parti i form av kd. Från ett svenskt perspektiv är det naturligt att säga att det finns mer som förenar liberaler än som skiljer dem, och att liberaler borde stå på samma sida om den politiska skiljelinjen. Men det är knappast den bild man får när man ser på den angloamerikanska liberalismen, som är en självmedvetet vänsterinriktad rörelse, i motsats till nyliberaler som ofta föredrar att dela parti och regering med i vissa fall extremt konservativa krafter. Men ju starkare flankerna är, som Dworkins närmast socialistiska liberalism och t.ex. Friedmans och Hayeks ganska principfasta nyliberalism, desto mindre tydligt blir det att skillnaderna ligger längs ett kontinuum av åsikter som glider in i varandra.
Problemet med dagens akademiska liberalism är att det är svårt att hitta verktyg för att säga det som svenska liberaler ofta vill säga, nämligen att den socialdemokratiska välfärdsstaten är legitim men oliberal. En av de saker jag insåg när jag läste Nozick var att en rent rättighetsbaserad liberalism inte kan göra detta. Antingen har liberalismen en stark naturrättsligt grundad äganderätt, och därmed blir välfärdsstaten illegitim eftersom den kränker folks rättigheter, eller så har liberalismen inte det, och därmed blir välfärdsstaten inte oliberal, eftersom den inte kränker några rättigheter. Det går inte att dra en gräns mot libertarianismen alternativt socialdemokratin. Så liberaler måste försöka bygga sin teori på något annat än mänskliga rättigheter, dvs. se mänskliga rättigheter som det som ska motiveras hellre än det man kan utgå ifrån och ta som grund för vidare filosofi.
Fast ibland undrar jag om inte detta resonemang är lite förhastat. En av de skillnader som åtminstone tidigare har funnits mellan liberaler och socialdemokrater är att liberaler har värdesatt mänskliga rättigheter, vilket socialdemokraterna egentligen inte har gjort. Under de diskussioner som föregick 1974 års regeringsform varnade socialdemokraterna för att mänskliga rättigheter inte fick stå i vägen för "angelägna sociala reformer": ett totalt uppochnervändande av Rawls' rättviseteori, alltså. Och sedan dess har ju i stort sett alla reformer till skydd för de mänskliga rättigheterna drivits på av liberaler, medan socialdemokraterna antingen har visat att man fortfarande inte har ändrat sin grundläggande syn (som t.ex. det vanliga argumentet mot lagprövning om att domstolarna inte borde kunna åsidosätta riksdagens beslut, vilket visar att man tycker att folksuveräniteten är viktigare än skydda människor från övergrepp, förtryck och tyranni, vilket en liberal helt enkelt inte håller med om) eller tyst accepterat reformerna eftersom man helt enkelt inte tycker att frågorna är särskilt viktiga.
Så visserligen skulle man kunna hävda att sossarnas inställning i rättighetsfrågor skiljer dem från liberalerna, men det finns ändå något som ligger och skaver. Det är ju fortfarande inte så att man kan skilja en socialdemokratisk syn på ekonomi och fördelning från en liberal genom att hänvisa till olika rättighetskataloger. Jag tror att det helt enkelt handlar om att liberaler anser att ekonomisk frihet, inte minst individens frihet att själv kunna tjäna och handha sina egna pengar genom eget arbete, har ett värde, vilket socialdemokraterna inte gör. Och där har vi nog också skillnaden mellan nordeuropeiska och angloamerikanska liberaler, för det tycker inte heller de senare. Som Thomas Nagel skriver i kapitlet "Rawls and Liberalism" i "Cambridge Companion to Rawls" var det Rawls' stora förtjänst att han förenade liberalernas intresse för mänskliga rättigheter och individens rätt att välja livsstil med socialdemokratins fokus på social rättvisa. Ekonomisk frihet dyker aldrig upp som ett egenvärde hos Rawls, Dworkin eller de andra kanoniska vänsterliberala författarna. Det kan vara viktigt för att gynna effektivitet och ge pengar till omfördelning, men aldrig ett värde i sig. Detta gäller även om vi tänker på att de olika parterna i Rawls' ursprungsposition anser att möjligheten att uppdra och genomföra en livsplan är en av de primära sociala nyttigheter som de vet att de värdesätter, även bakom okunnighetens slöja. När parterna jämför och väger in de olika primära nyttigheterna och fattar sitt beslut bakom slöjan finns det inget utrymme i de efterföljande rättviseprinciperna för ekonomisk frihet. Den enda friheten som erkänns är rätten till sin egen livsstil, och den enda rollen för ekonomin är den distributiva.
Finns det då någon som kan ge uttryck för den nordeuropeiske liberalens försök att både äta kakan och ha kakan kvar genom att varken vara socialdemokrat eller minimalstatare? Den enda jag kan komma på är (återigen) Nussbaum. I sina tidiga politiska verk (t.ex. "Aristotelian Social Democracy" från mitten på 80-talet) avfärdar hon ganska abrupt ekonomisk frihet som något slags värde, och hon har aldrig riktigt kunnat skaka av sig Aristoteles' och Marx' förakt inför det liv som bara går ut på att bli rik snabbt (zoê chremastikê). Men när man studerar utvecklingsländer som Indien, i synnerhet utifrån ett feministiskt perspektiv, blir man ganska snabbt medveten om den oerhörda ofrihet och oförmåga som det innebär att vara beroende av andra för sin försörjning och att inte kunna äga och själv bestämma över sina ägodelar. Alltså inkluderar nu Nussbaum förmågan att kunna äga egendom som en av de byggstenar som är oersättliga i ett gott mänskligt liv. (Vilket alltså inte innebär att hon menar att man måste äga egendom för att leva ett gott liv, bara att man måste kunna göra det om man så vill.)
Det geniala med Nussbaums verk är ju också att det kan tolkas i lite olika riktningar. Staten måste se till att alla människor kan uppfylla vissa grundförmågor som ingår i ett gott liv, men därutöver har staten inga uppenbara uppgifter. Det är ju också så att staten inte själv aktivt måste se till att människorna lever bra liv om den inte måste: i ett rikt land som Sverige kanske de flesta skulle kunna uppfylla sina grundläggande förmågor själva utan att staten behövde ingripa. Kanske skulle i så fall socialdemokraterna framstå som de paternalister de ibland är, när de påtvingar människor just deras välfärdssystem, hellre än att låta dem välja själva om de så vill. Nussbaum kan i alla fall peka ut riktningen för varför det är någonting negativt att Sverige är ett land där man i jämförelse med andra länder lever på fickpengar.
torsdag 13 november 2008
tisdag 4 november 2008
Alliansens mardröm
Magasinet Neo skriver om det scenario vi inte vill tänka på men som vi alla vet kan hända: sd kommer in i riksdagen 2010 och blir vågmästare. Det är värt att påpeka att just nu ser det inte så ut: om man följer de tio senaste mätningarna har de rödgröna en klar ledning på över 14 procent och sd ligger under fyra procent. Det finns två skäl som talar för att vi dock är närmare ett dödläge än vad mätningarna utvisar: för det första har bara en mätning gjorts sedan socialdemokratins fiasko i regeringsfrågan, och den mätningen visar ett kraftigt tapp för de rödgröna, och för det andra kan det finnas ett mörkertal av väljare som egentligen kommer att rösta på sd fast de inte vill erkänna det. Dessutom går alltid oppositionen bra mitt i mandatperioden, medan regeringen brukar komma tillbaka mot slutet, medan småpartier generellt har svårt att få ut sitt budskap mitt emellan valen då ingen är intresserad av politik. Hur lågkonjunkturen kommer att påverka sd:s chanser är svårt att säga: å ena sidan visar den senaste Synovatemätningen att sd går tillbaka, kanske därför att folk inte vill chansa på populistiska partier i kristider, men å andra sidan kan partiet kanske komma tillbaka när den akuta finanskrisen förbyts i en "vanlig" lågkonjunktur, som ju brukar gynna missnöjespartier. Sammantaget måste man konstatera att mardrömsscenariet inte kan uteslutas, även om det idag verkar sannolikare att de rödgröna får majoritet även om sd kommer in.
Neo presenterar tre scenarier för hur Sverige skulle kunna styras om sd blir vågmästare: alliansen sitter kvar i minoritet och söker stöd där stöd kan fås; socialdemokraterna bildar koalition med mittenpartierna; socialdemokraterna och moderaterna bildar stor koalition. Det finns åtminstone två scenarier till som är tänkbara: de rödgröna partierna bildar minoritetsregering med alliansens tysta medgivande, och alliansen och miljöpartiet bildar en finländsk koalition. Men allt detta beror på hur det parlamentariska läget faktiskt blir. Det finns egentligen två frågor som kan vara intressanta att ställa: (1) blir alliansen eller de rödgröna det största blocket? (2) kommer alliansen att kunna bilda majoritet med miljöpartiet? Beroende på hur dessa frågor besvaras kan vi tänka oss fyra scenarier (egentligen sex om alliansen och de rödgröna blir lika stora, men så roligt ska vi inte ha). Vi antar att socialdemokraterna kan bilda majoritet med både moderaterna samt en kombination av fp+c+mp. Jag ska först påminna om dagsläget:
Alliansen: 178
Socialisterna (s+v): 152
Mp: 19
Sd: 0
Med dessa förutsättningar kan vi tänka oss följande scenarier (de exakta siffrorna är bara i illustrationssyfte):
Scenario 1:
Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 20
Sd: 24
De rödgröna är det största blocket, och alliansen kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta är just nu det troligaste scenariet.) Rent konstitutionellt kan man naturligtvis tänka sig att alliansen sitter kvar som minoritetsregering, men eftersom man ju faktiskt har förlorat valet kan man tänka sig att det kommer att finnas ett tryck på regeringen att avgå. Dessutom skulle regeringen vara beroende av att mp och sd lägger ner sina röster (och om s+v blir större än alliansen räcker inte ens det), alternativt att socialdemokraterna gör det, och den typen av stöd kan vara svårt att hitta. I detta scenario känns det som mest realistiskt att socialdemokraterna bildar en bred mittenregering. Alternativet är att s+mp bildar en minoritetsregering med passivt eller aktivt stöd från fp och/eller c, vilket skulle möjliggöra för mittenpartierna att bevara alliansen inför 2014 men samtidigt förneka dem ansvar och ändå öppna upp för den vanliga borgerliga svekdebatten (se bara på centern under 90-talet).
Med ett par smärre ändringar får vi scenario 2:
Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 22
Sd: 22
De rödgröna är det största blocket, men alliansen kan bilda majoritet med miljöpartiet. Den stora frågan här blir hur miljöpartiet kommer att agera. Vi saknar egentligen vana av att diskutera regeringsfrågor i Sverige med utgångspunkt från annat än den rent parlamentariska kontexten. Ta Finland som exempel: medan statsminister Vanhanen efter det senaste riksdagsvalet hade kunnat sitta kvar med koalitionen c+s+sfp valde han att istället byta till koalitionen c+saml+sfp+gröna. Anledningen: eftersom samlingspartiet hade gått framåt och socialdemokraterna gått tillbaka var det naturligt att respektera väljarnas vilja och ta med samlingspartiet i regeringen. Å andra sidan var det önskvärt att bevara regeringens blocköverskridande karaktär, och därför togs de gröna med istället för kristdemokraterna. I Sverige, å andra sidan, satt regeringen Persson kvar efter valet 1998, trots att socialdemokraterna gjort ett katastrofval. Poängen med detta är att i detta scenario skulle det gå att hävda att en allians+mp-regering skulle vara demokratiskt olämplig, trots att det vore parlamentariskt möjligt, eftersom alliansen ju faktiskt förlorade valet. Om man går på den linjen skulle en mittenkoalition förmodligen te sig som det troligaste. För detta talar också att det rent politiskt är långt ifrån klart att mp skulle vilja sätta sig i en koalition med alliansen om man kunde göra annorlunda. Riktigt komplicerat blir det dock i scenario 3:
Alliansen: 159
Socialisterna: 143
Mp: 15
Sd: 32
Alliansen är det största blocket men kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta förutsätter, som synes, väldigt stora framgångar för sd: ca 9 procent. Det torde också vara det minst sannolika scenariet, allt sammantaget.) I detta läge skulle det kanske finnas en viss frestelse för alliansen i att sitta kvar som minoritetsregering. En mittenkoalition skulle ex hypothesi få majoritet, men det skulle krävas att s+mp+fp+c samtliga gick ihop (vilket i och för sig inte är ett problem, därför att det är fullt tänkbart oavsett det parlamentariska läget att fp och c går in i en mittenkoalition gemensamt, även om den blir överstor, för att få ut så mycket borgerlig politik som möjligt och för att sprida bördan av att ha gått över blockgränsen). Men vi skulle kanske också i detta besvärliga läge se vissa röster som krävde en stor koalition (även om jag tror att det scenariet är väldigt osannolikt). Att sitta kvar som minoritetsregering skulle dels leda till en oerhörd svekdebatt rörande att man ger sd inflytande, och dels vara politiskt besvärligt just med tanke på hur stora sd är, men just detta faktum skulle kanske också vara ett argument för att inte stänga ute sd från allt beslutfattande. Betydligt lättare för alliansen blir det dock med scenario 4:
Alliansen: 170
Socialisterna: 143
Mp: 21
Sd: 15
Alliansen är det största blocket och kan bilda majoritet med miljöpartiet. Detta är just nu inte heller särskilt sannolikt, men det är mer sannolikt än att alliansen skulle bli det största blocket och inte få majoritet med mp. Detta läge liknar närmast situationen 1991-94 (förutom att mp då befann sig utanför riksdagen) och här skulle nog frestelsen att sitta kvar som minoritetsregering vara som allra störst: allt som krävs är passivt eller aktivt stöd från något parti som helst för att man ska få igenom sin politik. Å ena sidan är sd inget kvasiborgerligt parti som ny demokrati var, och kommer nog att rösta mot alliansen oftare, men å andra sidan är miljöpartiet ett parti som man kan nå uppgörelser med. Men om den typen av uppgörelser blir vanliga så blir det ju tänkbart att alliansen och mp efterhand går ihop och bildar koalition.
Om sverigedemokraterna faktiskt blir vågmästare hoppas jag att den efterföljande regeringsbildningsprocessen innehåller två saker: (1) den speglar valresultatet; (2) den leder till en majoritetsregering med en tydlig opposition. Båda punkterna är livsviktiga, därför att de möjliggör för väljarna att genom sitt agerande faktiskt byta sammansättning på sin regering, samtidigt som man också håller sd borta från inflytande. Det idealiska skulle vara ett gentleman's agreement mellan mittenpartierna om att det block som blir störst ska få styra: om de rödgröna blir störst kommer fp och c att bidra till en mittenregering, medan om alliansen blir störst kommer de och mp att ingå en koalition. Detta skulle vara önskvärt, eftersom ansvarsutkrävande blir mest effektivt om väljarna på förhand vet hur man ska kunna sparka ut de styrande, men det är givetvis också orealistiskt.
För den liberala rörelsens vidkommande är naturligtvis en koalitionsregering mellan alliansen och miljöpartiet det mest önskvärda, eftersom man då får både en tydlig majoritet, en tydlig opposition, och en övervägande liberal politik, men kanske också det mest orealistiska. Som Neo framställer de tre scenarierna så framstår en alliansregering i minoritet som det effektivaste sättet att avslöja sd som de klåpare de är. Det gör det ju också möjligt att hålla ihop alliansen, som har kostat väldigt mycket i tid och kraft för alla inblandade, och som är en investering som inte ges upp lättvindigt. Men jag känner mig ändå väldigt tveksam med tanke på vilket parti sd faktiskt är: skulle man kraftigt förbättra sig med åren kan man naturligtvis tänka sig en omprövning, men där är vi inte än. Och skulle de rödgröna göra de framgångar som opinionsmätningarna spår borde en mittenkoalition ändå vara det bästa (kanske det enda) alternativet, i synnerhet eftersom socialdemokraterna under Mona Sahlin förmodligen är en mycket lättsammare samarbetspartner än man var under Göran Persson.
Det Neo och jag dock är helt överens om är att en stor koalition mellan s och m är det absolut sämsta alternativet. Visserligen får man en majoritetsregering, men man får också en koalition som är nästan omöjlig att rösta bort, vilket ju har visat sig vara det absolut bästa sättet att få partier som sd att växa till oanade höjder. Men framför allt är det partikulturen som skrämmer mig: vi skulle få en regering där all form av idealism, all form av idé- och värdepolitik, skulle behöva vika för "realism" och kallt kalkylerande pragmatism. Den ovilja att föra en ingående diskussion i sakfrågor när man inte behöver som vi såg hos regeringen i FRA-frågan skulle sannolikt bli kutym. Det enda som Sveriges liberaler kan göra är att slå ihop centern och folkpartiet och gemensamt fortsätta liberalismens historiska kamp mot överhet, byråkrati och maktfullkomlighet. Kristdemokraterna kommer att lämnas åt sitt öde: förmodligen har man nog med kärnväljare för att stanna över fyraprocentsspärren på kort sikt, men partiet kommer att behöva gå en ökenvandring värre än vänsterpartiet och dess öde på lång sikt skulle vara ovisst.
2006 trodde vi att vi såg början på något nytt: en borgerlig regering tillträdde i relativt ljusa ekonomiska tider och skulle förhoppningsvis kunna bli omvald 2010. Kanske såg vi istället början på slutet för den gamla ordningen med blockpolitik, stabila regeringar och enighet kring humanistiska kärnvärden. Det behöver inte bli så. Men jag tror att vi måste ta debatten mer ingående med sverigedemokraterna för att undvika att så ska bli fallet, genom att sätta ljuset på vad de egentligen tycker, inte alls bara i invandringsfrågan utan även i andra frågor. (Vad tycker till exempel de väljare som tvekar mellan socialdemokraterna, sd och soffan om att sd vill avskaffa värnskatten?) Vi behöver inte ge sd mer utrymme än vad som krävs. Men om vi inte reflekterar över vad som kan hända på valnatten 2010 så kommer vi att få betydligt större problem än vi behöver få.
Neo presenterar tre scenarier för hur Sverige skulle kunna styras om sd blir vågmästare: alliansen sitter kvar i minoritet och söker stöd där stöd kan fås; socialdemokraterna bildar koalition med mittenpartierna; socialdemokraterna och moderaterna bildar stor koalition. Det finns åtminstone två scenarier till som är tänkbara: de rödgröna partierna bildar minoritetsregering med alliansens tysta medgivande, och alliansen och miljöpartiet bildar en finländsk koalition. Men allt detta beror på hur det parlamentariska läget faktiskt blir. Det finns egentligen två frågor som kan vara intressanta att ställa: (1) blir alliansen eller de rödgröna det största blocket? (2) kommer alliansen att kunna bilda majoritet med miljöpartiet? Beroende på hur dessa frågor besvaras kan vi tänka oss fyra scenarier (egentligen sex om alliansen och de rödgröna blir lika stora, men så roligt ska vi inte ha). Vi antar att socialdemokraterna kan bilda majoritet med både moderaterna samt en kombination av fp+c+mp. Jag ska först påminna om dagsläget:
Alliansen: 178
Socialisterna (s+v): 152
Mp: 19
Sd: 0
Med dessa förutsättningar kan vi tänka oss följande scenarier (de exakta siffrorna är bara i illustrationssyfte):
Scenario 1:
Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 20
Sd: 24
De rödgröna är det största blocket, och alliansen kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta är just nu det troligaste scenariet.) Rent konstitutionellt kan man naturligtvis tänka sig att alliansen sitter kvar som minoritetsregering, men eftersom man ju faktiskt har förlorat valet kan man tänka sig att det kommer att finnas ett tryck på regeringen att avgå. Dessutom skulle regeringen vara beroende av att mp och sd lägger ner sina röster (och om s+v blir större än alliansen räcker inte ens det), alternativt att socialdemokraterna gör det, och den typen av stöd kan vara svårt att hitta. I detta scenario känns det som mest realistiskt att socialdemokraterna bildar en bred mittenregering. Alternativet är att s+mp bildar en minoritetsregering med passivt eller aktivt stöd från fp och/eller c, vilket skulle möjliggöra för mittenpartierna att bevara alliansen inför 2014 men samtidigt förneka dem ansvar och ändå öppna upp för den vanliga borgerliga svekdebatten (se bara på centern under 90-talet).
Med ett par smärre ändringar får vi scenario 2:
Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 22
Sd: 22
De rödgröna är det största blocket, men alliansen kan bilda majoritet med miljöpartiet. Den stora frågan här blir hur miljöpartiet kommer att agera. Vi saknar egentligen vana av att diskutera regeringsfrågor i Sverige med utgångspunkt från annat än den rent parlamentariska kontexten. Ta Finland som exempel: medan statsminister Vanhanen efter det senaste riksdagsvalet hade kunnat sitta kvar med koalitionen c+s+sfp valde han att istället byta till koalitionen c+saml+sfp+gröna. Anledningen: eftersom samlingspartiet hade gått framåt och socialdemokraterna gått tillbaka var det naturligt att respektera väljarnas vilja och ta med samlingspartiet i regeringen. Å andra sidan var det önskvärt att bevara regeringens blocköverskridande karaktär, och därför togs de gröna med istället för kristdemokraterna. I Sverige, å andra sidan, satt regeringen Persson kvar efter valet 1998, trots att socialdemokraterna gjort ett katastrofval. Poängen med detta är att i detta scenario skulle det gå att hävda att en allians+mp-regering skulle vara demokratiskt olämplig, trots att det vore parlamentariskt möjligt, eftersom alliansen ju faktiskt förlorade valet. Om man går på den linjen skulle en mittenkoalition förmodligen te sig som det troligaste. För detta talar också att det rent politiskt är långt ifrån klart att mp skulle vilja sätta sig i en koalition med alliansen om man kunde göra annorlunda. Riktigt komplicerat blir det dock i scenario 3:
Alliansen: 159
Socialisterna: 143
Mp: 15
Sd: 32
Alliansen är det största blocket men kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta förutsätter, som synes, väldigt stora framgångar för sd: ca 9 procent. Det torde också vara det minst sannolika scenariet, allt sammantaget.) I detta läge skulle det kanske finnas en viss frestelse för alliansen i att sitta kvar som minoritetsregering. En mittenkoalition skulle ex hypothesi få majoritet, men det skulle krävas att s+mp+fp+c samtliga gick ihop (vilket i och för sig inte är ett problem, därför att det är fullt tänkbart oavsett det parlamentariska läget att fp och c går in i en mittenkoalition gemensamt, även om den blir överstor, för att få ut så mycket borgerlig politik som möjligt och för att sprida bördan av att ha gått över blockgränsen). Men vi skulle kanske också i detta besvärliga läge se vissa röster som krävde en stor koalition (även om jag tror att det scenariet är väldigt osannolikt). Att sitta kvar som minoritetsregering skulle dels leda till en oerhörd svekdebatt rörande att man ger sd inflytande, och dels vara politiskt besvärligt just med tanke på hur stora sd är, men just detta faktum skulle kanske också vara ett argument för att inte stänga ute sd från allt beslutfattande. Betydligt lättare för alliansen blir det dock med scenario 4:
Alliansen: 170
Socialisterna: 143
Mp: 21
Sd: 15
Alliansen är det största blocket och kan bilda majoritet med miljöpartiet. Detta är just nu inte heller särskilt sannolikt, men det är mer sannolikt än att alliansen skulle bli det största blocket och inte få majoritet med mp. Detta läge liknar närmast situationen 1991-94 (förutom att mp då befann sig utanför riksdagen) och här skulle nog frestelsen att sitta kvar som minoritetsregering vara som allra störst: allt som krävs är passivt eller aktivt stöd från något parti som helst för att man ska få igenom sin politik. Å ena sidan är sd inget kvasiborgerligt parti som ny demokrati var, och kommer nog att rösta mot alliansen oftare, men å andra sidan är miljöpartiet ett parti som man kan nå uppgörelser med. Men om den typen av uppgörelser blir vanliga så blir det ju tänkbart att alliansen och mp efterhand går ihop och bildar koalition.
Om sverigedemokraterna faktiskt blir vågmästare hoppas jag att den efterföljande regeringsbildningsprocessen innehåller två saker: (1) den speglar valresultatet; (2) den leder till en majoritetsregering med en tydlig opposition. Båda punkterna är livsviktiga, därför att de möjliggör för väljarna att genom sitt agerande faktiskt byta sammansättning på sin regering, samtidigt som man också håller sd borta från inflytande. Det idealiska skulle vara ett gentleman's agreement mellan mittenpartierna om att det block som blir störst ska få styra: om de rödgröna blir störst kommer fp och c att bidra till en mittenregering, medan om alliansen blir störst kommer de och mp att ingå en koalition. Detta skulle vara önskvärt, eftersom ansvarsutkrävande blir mest effektivt om väljarna på förhand vet hur man ska kunna sparka ut de styrande, men det är givetvis också orealistiskt.
För den liberala rörelsens vidkommande är naturligtvis en koalitionsregering mellan alliansen och miljöpartiet det mest önskvärda, eftersom man då får både en tydlig majoritet, en tydlig opposition, och en övervägande liberal politik, men kanske också det mest orealistiska. Som Neo framställer de tre scenarierna så framstår en alliansregering i minoritet som det effektivaste sättet att avslöja sd som de klåpare de är. Det gör det ju också möjligt att hålla ihop alliansen, som har kostat väldigt mycket i tid och kraft för alla inblandade, och som är en investering som inte ges upp lättvindigt. Men jag känner mig ändå väldigt tveksam med tanke på vilket parti sd faktiskt är: skulle man kraftigt förbättra sig med åren kan man naturligtvis tänka sig en omprövning, men där är vi inte än. Och skulle de rödgröna göra de framgångar som opinionsmätningarna spår borde en mittenkoalition ändå vara det bästa (kanske det enda) alternativet, i synnerhet eftersom socialdemokraterna under Mona Sahlin förmodligen är en mycket lättsammare samarbetspartner än man var under Göran Persson.
Det Neo och jag dock är helt överens om är att en stor koalition mellan s och m är det absolut sämsta alternativet. Visserligen får man en majoritetsregering, men man får också en koalition som är nästan omöjlig att rösta bort, vilket ju har visat sig vara det absolut bästa sättet att få partier som sd att växa till oanade höjder. Men framför allt är det partikulturen som skrämmer mig: vi skulle få en regering där all form av idealism, all form av idé- och värdepolitik, skulle behöva vika för "realism" och kallt kalkylerande pragmatism. Den ovilja att föra en ingående diskussion i sakfrågor när man inte behöver som vi såg hos regeringen i FRA-frågan skulle sannolikt bli kutym. Det enda som Sveriges liberaler kan göra är att slå ihop centern och folkpartiet och gemensamt fortsätta liberalismens historiska kamp mot överhet, byråkrati och maktfullkomlighet. Kristdemokraterna kommer att lämnas åt sitt öde: förmodligen har man nog med kärnväljare för att stanna över fyraprocentsspärren på kort sikt, men partiet kommer att behöva gå en ökenvandring värre än vänsterpartiet och dess öde på lång sikt skulle vara ovisst.
2006 trodde vi att vi såg början på något nytt: en borgerlig regering tillträdde i relativt ljusa ekonomiska tider och skulle förhoppningsvis kunna bli omvald 2010. Kanske såg vi istället början på slutet för den gamla ordningen med blockpolitik, stabila regeringar och enighet kring humanistiska kärnvärden. Det behöver inte bli så. Men jag tror att vi måste ta debatten mer ingående med sverigedemokraterna för att undvika att så ska bli fallet, genom att sätta ljuset på vad de egentligen tycker, inte alls bara i invandringsfrågan utan även i andra frågor. (Vad tycker till exempel de väljare som tvekar mellan socialdemokraterna, sd och soffan om att sd vill avskaffa värnskatten?) Vi behöver inte ge sd mer utrymme än vad som krävs. Men om vi inte reflekterar över vad som kan hända på valnatten 2010 så kommer vi att få betydligt större problem än vi behöver få.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)