Ett stilla republikanskt vemod

Gårdagens kronprinsessförlovning har gjutit nytt liv i monarkidebatten, triggad av t.ex. en exceptionellt märklig artikel på Newsmill. För min egen del var det helt naturligt att milla "glad" inför "kronprinsessan" och "arg" inför "monarkin", eftersom jag försöker hålla personerna borta från sakfrågan, något som inte alla republikaner alltid gör.

Men "arg" beskriver egentligen inte mina känslor särskilt mycket bättre än de andra millningsalternativen "uttråkad", "nyfiken" eller "glad". "Besviken" skulle nog vara bättre. Eller kanske snarare "vemodig". Jag har tidigare hävdat att kanske det starkaste argumentet för en republik är att en demokratiskt vald statschef kan dela makten med riksdag och regering och därmed minska risken för atrociteter* och majoritetstyranni. Detta är fortfarande ett argument, men det är framför allt ett argument för att inte, som många gör, betrakta monarkidebatten som en konstitutionell ickefråga: snarare har vår lösning av statschefsfrågan ett avgörande sammanhang med andra konstitutionella lösningar. Men vi är ju delvis i färd med att skapa ett konstitutionellt ramverk som bygger runt det faktum att vi sitter med en helt och hållet ceremoniell statschef, därav starkare lagprövning, hårdare krav på höga domstolsutnämningar osv. Jag tror också att folk över tiden har börjat väldigt starkt förvänta sig att statschefen ska vara just ceremoniell, och att det skulle vara svårt, för att inte säga orealistiskt, att införa ett system som i Finland, där presidenten har viss makt, för att inte tala om Frankrike eller USA.

Så låt oss då idag tala om traditioner istället, för det är traditionens makt som monarkin till ganska stor del bygger på. Det stilla vemod jag känner uppstår när jag inser att jag förmodligen livet ut kommer att vara medborgare i en stat som jag aldrig helt och hållet kan identifiera mig med, och att detta är nånting negativt. Det går att argumentera för att monarkin är förenlig med demokratin, och på ett sätt är detta givetvis korrekt: Sverige är en monarki och likaledes en demokrati, och eftersom monarken inte ens formellt sett har nån möjlighet att påverka demokratin utgör monarkins fortsatta existens inte ett latent hot mot demokratin (som man t.ex. skulle kunna hävda i Storbritanniens fall, låt vara att det låter lite krystat). Men det är betydligt svårare att hävda att monarkin förkroppsligar eller representerar demokratiska eller medborgerliga värderingar, och det är här mitt problem ligger. Vi har olikt många andra länder egentligen inga traditioner som representerar såna värderingar överhuvudtaget. Till skillnad från äldre tiders monarki behöver dagens monark inte inhämta riksdagens godkännande för att få styra. Han eller hon tar över tronen enbart i kraft av sin person. Vi har en nationaldag som inte firas i någon större utsträckning, och som inte heller firas till åminnelse av uppenbart demokratiska händelser. 6 juni 1523 innebar förvisso att Gustav Vasa valdes till kung, och det var ett viktigt datum i det att det grundlade den moderna svenska statens självständighet. Men det har ingenting med demokrati att göra. 6 juni 1809 innebar en ny regeringsform, men ståndsriksdagen blev kvar, och kungamakten var större och yttrandefriheten mer inskränkt än under frihetstiden. Vi skulle förvisso kunna fira 6 juni till åminnelse av 1974, då vi antog vår nuvarande regeringsform, men vi gör inte det. Och inte ens den representerar nån milstolpe i den svenska demokratins historia: den kodifierar huvudsakligen förändringar som redan införts ett halvsekel tidigare, samtidigt som den bevarar monarkin och i dess ursprungliga variant inte innehöll några egentliga skrivningar om skyddet för de mänskliga rättigheterna, som tillkom några år senare. Dessutom hade de flesta konkreta politiska förändringarna såsom enkammarriksdagen redan införts genom den partiella författningsreformen några år tidigare. Det hindrar inte att man kan eller kanske till och med bör skänka vår nuvarande grundlag en extra tanke den 6 juni - jag gör i alla fall det. Men det är i så fall en tanke som är uppblandad med många "what-might-have-beens".

För ett par år sen, det måste ha varit 2006, hörde jag Robert Putnams Johan Skytte-prisföreläsning. Han talade om hur de europeiska länderna skulle hantera utmaningen att bevara och bygga upp socialt kapital mellan olika grupper i alltmer mångkulturella samhällen. Hans förslag var att satsa just på att bygga upp medborgerliga institutioner och traditioner som folk skulle kunna samlas kring, som i USA. Problemet är att det är väldigt svårt att se vilken roll den svenska monarkin skulle kunna spela i ett sånt sammanhang. De traditioner som den representerar är inte demokratiska. De är inte heller uppenbart begripliga, i den meningen att många människor nog har väldigt svårt att förstå vad monarkin egentligen står för. Det är väldigt svårt att tro att man skulle kunna bygga en medborgerlig lojalitet runt demokratiska värden på monarkin, i synnerhet eftersom de flestas inställning till monarkin verkar vara att "den är ju egentligen inte förenlig med demokratin, men vi kan väl ha den kvar så länge den inte gör nån skada". Ett problem med monarkin är ju just att den har blivit, måste bli, så blodfattig för att överleva att den överhuvudtaget har slutat att spela en egentlig statschefsfunktion, utan att nånting har dykt upp för att ersätta den.

Anta att man då inför en förändring och låter riksdagen godkänna monarken vid varje tronskifte. Skulle det lösa problemet? Man kan förvisso rikta demokratiteoretiska invändningar mot en sån process: om riksdagen bara får säga ja eller nej till en given kandidat har man inte ett reellt val, om monarken väljs på livstid så kan han/hon inte ställas till svars osv. Men ett större problem är nog att huvudaktören i fråga fortfarande inte är riksdagen eller folket utan tronarvingen. Det jag vill komma till är att de demokratiska traditioner vårt land förtjänar måste sätta folket i huvudrollen: vi ska kunna samlas runt dem för att fira vad vi, som folk, har åstadkommit och känna den medborgerliga stolthet som kännetecknar en sann republik. Det är det jag vill men det är inte där vi är idag.

Och det finns i detta sammanhang tillfälle till ett annat slags vemod: vemodet över vår bristfälliga politiska process. Jag har alltid varit djupt pessimistisk rörande utsikterna för en svensk republik. Det finns liksom ingen möjlighet att föra upp kungafrågan på agendan. Vi har haft en omfattande grundlagsutredning, men monarkin har varit ett av få undantag från dess utredningsområde, och det finns inga tecken på att en utredning kommer att komma. Vi har en riksdag där det finns en majoritet för en republik men som inte vill ta i frågan. Och till syvende och sist finns det en folkopinion som av många politiker betraktas som hätsk och oresonlig, och som blint kommer att slå till mot alla försök att rucka på monarkin det minsta. Jag vet inte om det är så. Jag tror att folk fortsätter att hålla fast vid sina åsikter tills det kommer en punkt då man måste börja samla in ny information och ta ställning igen. Jag tror framför allt inte att särskilt många skulle bry sig ett dugg om t.ex. en tronarvinge skulle behöva inhämta riksdagens godkännande för att bli monark, men som jag nämnde ovan så skulle det inte egentligen lösa de stora problemen. Jag vet inte vad som är lösningen. Några statsvetare föreslog för några år sen i "Den konstitutionella revolutionen" att man skulle införa ett riksföreståndarämbete som skulle sköta monarkins representativa uppgifter, medan monarken skulle bli kvar i bakgrunden. Det kanske vore en lösning. En mer realistisk lösning vore kanske hellre att riksdagens talman fick en större och mer offentlig roll, och att man gradvis börjar se mer av talmannen och mindre av kungafamiljen, till dess att några årtionden senare man "med ett pennstreck", för att citera Palme, kan ändra RF och skriva att talmannen är rikets statschef och lämna kungahuset lika konstitutionellt oreglerat som riddarhuset, ständigt närvarande men likafullt bortglömt. Om man sen tycker att det är en bra lösning med talmannen som statschef är en annan sak, men det kan vi ju ändra på då.

*128 träffar på Google.

Kan man överhuvudtaget vara liberal?

Jag borde inte skriva om detta. Jag borde fortsätta tröska igenom mitt senaste försök till utkast till avhandlingsavsnitt inför handledningsmötet på torsdag. Men när Roland PM i stort sett försöker hävda att man antingen måste vara konservativ eller socialist på Svenskans ledarblogg idag måste jag aktningsfullt be om att få gå i svaromål.

Vi kan göra en uppdelning av människors politiska åskådningar enligt två dimensioner: ekonomi och värden. Man kan då få ett fyrfältsdiagram av samma snitt som t.ex. Political Compass, där vänster betyder vänster (i ekonomiskt hänseende), höger betyder höger, upp betyder en auktoritär moralsyn och ner betyder en frihetlig. Det RPM vill hävda är att om man är vänster måste man också befinna sig långt ner, och om man är höger måste man befinna sig långt upp. Om man kollar på de diagram som Political Compass-teamet har skapat över den politiska situationen i några olika länder ser man också mycket riktigt att det är så de centrala politiska skiljelinjerna verkar gå.

RPM vill särskilja två stycken psyken: "Slutsatserna är givna. Antingen är man höger eller vänster, mischmaschet är en myt. Antingen är syftet med ditt liv att först dra ditt strå till stacken eller att först förverkliga dig själv. Det första är högerpsyket, det andra är vänsterpsyket." Detta kan nog också på ett sätt vara korrekt. Som jag tidigare har pekat på så kan vi t.ex. titta på Inglehart-Welzelkartan där man å ena sidan kan skilja på traditionella och sekulära-rationalistiska värderingar, och å andra sidan på överlevnad kontra självförverkligande, något som verkar ha vissa likheter med RPM:s skillnad mellan "att dra sitt strå till stacken" och att "förverkliga sig själv". Vi ser där också en lös korrelation mellan sekulära-rationalistiska värderingar och självförverkligande, med den postkommunistiska världen som det stora undantaget, där sekularism och överlevnadsinstinkt, båda påtvingade av de kommunistiska regimerna, går ihop.

Jag ville från början egentligen bara avfärda RPM:s artikel som konservativt svammel, men jag tror att han har kommit fram till nånting som är ganska intressant, i alla fall om vi fokuserar på skillnaden mellan mentaliteterna och ignorerar hur RPM menar att denna rent sakpolitiskt manifesterar sig. Jag har tidigare skrivit om skillnaderna mellan amerikansk och svensk liberalism, och en av skillnaderna där är att den amerikanska liberalismen i väldigt hög utsträckning förkroppsligar en vänstermentalitet. Den svenska liberalismen, å andra sidan, tenderar ju att betrakta sig själv som en högerrörelse i ekonomiskt hänseende och en frihetsrörelse i värderingshänseende. (RPM verkar också hävda att svenska liberaler därmed måste tycka att de rika ländernas välfärd orsakar de fattiga ländernas misär. Men det är en ekonomisk tes, byggd på marxistisk utsugningsteori, som den svenska liberalismen i sin egenskap av en kapitalistisk rörelse förkastar, och har inget med värdefrågor att göra.)

Jag tror dock att talet om självförverkligande är väldigt centralt. En av anledningarna till att Sverige är det land i världen vars folk lägger störst betoning på självförverkligande är nog att det finns en bred koalition av socialdemokrater och liberaler som förenas kring detta värde. Det är nog helt rätt att påstå att självförverkligande är ett viktigt liberalt värde. Frågan är bara hur man omsätter det till praktisk politik. Och det är där som risken med den stora staten finns: en stor stat och omfattande regler för vad människor får och inte får göra omintetgör detta självförverkligande. Helst borde vi därmed försöka minska ner på staten, för att ge människor mer kontroll över sina pengar och större förmåga att fatta sina egna val. Men om inte det går borde vi försöka eliminera de inslag i den allmänna välfärdsstaten som försvårar för människor att välja själva, som t.ex. när en viss del av din lön varje månad går till arbetsgivaravgifter, utan möjlighet för dig att lägga den på annat och sålunda ta den långsiktiga kontrollen över ditt liv.

Det kan vara vanskligt att stirra sig blind på USA, för där ser den politiska verkligheten annorlunda ut än i andra länder. Det kan också vara vanskligt att stirra sig blind på landdiagrammen i Political Compass, för de skildrar bara enskilda politiska partier. Men mycket av variationen sker inom partierna, och t.ex. mellan generationer. Större delen av den unga svenska borgerligheten skulle förmodligen beskriva sig själv som höger om mitten i ekonomiska frågor och mer frihetlig än traditionell i värdefrågor. Men det får man inte syn på om man bara tittar på partiernas officiella ståndpunkter. Man ska därvidlag, särskilt om man betraktar t.ex. socialdemokraterna, inte heller glömma bort den andra sidan av myntet, nämligen den vänsterkommunitarism som kräver en stark stat för att upprätthålla samhällelig gemenskap och sammanhållning: det "folkhem" som Per Albin lånade av den konservative tänkaren Kjellén. Och där kan det också vara värt att komma ihåg att medan RPM hävdar att grupper som ofta förespråkar låga skatter tenderar att vara religiösa, något som säkert kan vara sant i USA, så är det i alla fall min starka uppfattning att i Sverige går kristendom och socialism hand i hand: jag tror nog man hittar proportionellt sett fler ateister bland den liberala, självförverkligande högern än bland den socialistiska, moralkonservativa vänstern.

Allting är alltid mer komplicerat, och detaljerna riskerar att gå förlorade i generella resonemang. Jag tvivlar inte på att de som står för en frihetlig höger befinner sig i minoritet, generellt sett. Men det gör inte deras åsikter till osammanhängande per se.

Ska vi folkomrösta om kärnkraften?

PJ raljerar över Olof Ruins påstående att svensk konstitutionell praxis kräver att vi ska hålla en ny folkomröstning om kärnkraften nu när alliansen har kommit överens om att bygga nya reaktorer. För mig, som tidigare har uttalat mig väldigt positivt om ökat deltagande i politiken, blir frågan lite knepigare. Men man kan dela upp argumenten för en folkomröstning i tre lösa grupper:

1. Vi ska folkomrösta eftersom det är i enlighet med konstitutionell praxis.
2. Vi ska göra det därför att demokratin kräver att vi inte åsidosätter folkets röst (oavsett vad praxis säger).
3. Vi ska göra det därför att det generellt sett är bra med ökat deltagande.

Som PJ hävdar så kan nog (1) ignoreras. Svensk konstitutionell praxis och konstitutionella konventioner är helt enkelt för dåligt utvecklade. Vi ignorerade folkomröstningsresultatet i högertrafikfrågan, och det är tveksamt om vi följde folkviljan i ATP-frågan. Vår konstitutionella praxis utvecklas ständigt och kan ändras över tid om så behövs.

De flesta argumenten för folkomröstning härrör sig nog från ett slags allmänt hållen åsikt att beslut som har fattats av folket endast kan rivas upp av folket. Och generellt sett håller jag med om detta. Det vore väldigt märkligt om vi beslutade att gå ur EU utan en ny folkomröstning, till exempel. Men problemet med kärnkraftsfrågan är att ingen någonsin har tagit ställning till det förslag som nu ligger på bordet, nämligen att bibehålla kärnkraften under överskådlig tid. Man kan istället se folkomröstningen 1980 som en omröstning om det bästa sättet att bedriva avveckling på. Det blir därmed svårt att säga vilken vilja folket överhuvudtaget uttryckte 1980, om man var för bibehållen kärnkraft eller om man inte var det. Det finns vissa situationer där alternativen är så pass tydliga att det går att ställa folket inför en ja-eller-nejsituation. Antingen går vi med i EU vid en given tidpunkt eller så går vi inte med under överskådlig tid. Det folket röstar för måste rimligen tolkas som folkets vilja som inte kan motsägas utan en ny folkomröstning. Men det enda man egentligen kan säga om 1980 års folkomröstning är att folket inte var för linje 1. Fast det är klart... hade linje 1 ställts mot bibehållen kärnkraft under överskådlig tid hade en seger för linje 1 kunnat tolkas som att det var just den linjen folket var för, och att man därmed inte kunde avveckla enligt linje 2 eller linje 3.

Som man frågar får man svar, och om inte folket styr agendan så kommer inte ett folkomröstningsresultat i en komplicerad fråga som kärnkraften nödvändigtvis att vara en god indikator på folkviljan. Det betyder inte att man inte ska folkomrösta, men man måste i så fall betrakta folkomröstningen som just rådgivande, och ta resultatet för vad det är. I kärnkraftsomröstningens fall tolkades resultatet av riksdagen som att folket sagt ja till avveckling 2010. Det är väldigt oklart hur många av linje 2-väljarna 1980 som ansåg sig säga just detta med sin röst. Jag tror också att det kan vara värt att påminna om att 1980 utgjorde ett slags nadir för den direktdemokratiska idén. På 50-talet hade man varit ganska positivt inställd till folkomröstningar, därav de två folkomröstningar som hölls under den perioden. Men i takt med den centralistiska statssocialismens frammarsch i Sverige minskade tilltron till folkomröstningar. Att man dock röstade om kärnkraften torde väl endast kunna förklaras med att det var en så pass besvärlig fråga både för socialdemokraterna och för regeringen Fälldin. Det är en annan anledning till att man ska vara lite försiktig med folkomröstningsresultat: i Sverige, olikt många andra länder där omröstningar kan tillkomma på medborgarinitiativ, utgör inte folkomröstning ett exempel på att folket tar tillbaka den makt som man delegerat till lagstiftarna, utan på att politikerna lånar ut den makt till folket som nominellt tillhör folket, och på politikernas villkor.

Skulle det vara fel att ha en ny folkomröstning? Nej, det tycker jag inte. Men problemet i svensk politik är att vi har folkomröstningar då och då utan att det finns någon klar konsensus kring, regler för, eller knappt ens debatt runt vilken roll folkomröstningar ska spela i vår demokrati och hur de ska gå till. Det finns en utbredd skepsis mot folkomröstningar inom den svenska liberalismen, och det är folkomröstningar som den om kärnkraften som ger hela institutet ett dåligt rykte, och med rätta.

Vi kan ställa två frågor: (a) När ska man ha en ny folkomröstning i ett ämne som det redan har folkomröstats om? (b) När och hur bör man ha folkomröstningar i framtiden? (Tanken är att om man har vettiga regler för folkomröstningar så följer automatiskt att deras resultat endast kan åsidosättas av en ny folkomröstning eller genom att frågan helt upphör, t.ex. om vi säger ja till att behålla kungahuset genom folkomröstning och det sedan utslocknar på naturlig väg.)

Som svar på (a) säger jag: det är rimligt att kräva folkomröstning om vi ska gå ur EU eller införa euron, eftersom det fanns två tydliga alternativ som mer eller mindre uttömde den logiska rymden. Däremot är det inte nödvändigt med en ny folkomröstning om kärnkraften, låt vara att det inte heller är något större fel med det förslaget.

Vad gäller (b) måste man skilja på ett läge där vi går över till mycket mer deltagande och ett läge där vi bevarar huvuddragen i dagens representativa system. Det är endast i det förra läget som vi kan börja argumentera för en folkomröstning enligt (3) ovan, dvs. att om många olika beslut ska fattas enligt direkt deltagande borde vi rimligen folkomrösta el. dyl. om kärnkraften. Nu finns det givetvis de liberaler som menar att vi aldrig borde ha några folkomröstningar. Det håller jag inte alls med om. Vi kan skilja på frågor där man bör ha folkomröstningar och frågor där man kan men inte måste ha dem. Till de förra hör samtliga konstitutionella frågor där det råder oenighet och även viktiga konstitutionella frågor där det inte råder någon större oenighet, men där det dock finns en viktig poäng i att man kan gå tillbaka och härleda legitimiteten hos vår författning till folkets samtycke. (Det gör att jag tycker att man borde ha antagit 1974 års regeringsform genom en folkomröstning. Det är inte för sent att skriva en ny och bättre författning och anta den på det sättet.) Det är svårare att dra en tydlig gräns för vilka frågor som bör falla inom den senare gruppen. Man kan argumentera för att endast de beslut som ändrar politikens ramar bör ha folkets stöd, och att vi sedan bör lämna det åt politikerna att bedriva politik inom dessa ramar. En grundläggande förutsättning för att det ska vara en acceptabel strategi är att detta ändå medför ett tillräckligt mått av demokratisk förankring. Och det kan finnas en poäng i att ha en politisk process där man tydliggör alternativen och skapar tydliga alternativ där man måste kompromissa med vissa saker för att få andra, vilket skulle vara ett argument för representativ demokrati. Låt oss gå med på det för argumentationens skull, även om jag tror att detta kan göras inom ramar som tillåter betydligt mer deltagande än dem vi har idag. Men problemet är att samtidigt som de representanter väljarna väljer ska stå för det dagliga styret av landet på kort sikt, ska de också ta ställning till de långsiktiga frågor som råkar vara aktuella för stunden, som t.ex. kärnkraften, euron, socialförsäkringssystemen osv. Det är frågor där man måste välja ett system som ska vara på plats under en längre tid, i alla fall sett till huvuddragen, och därför är det väldigt viktigt med demokratisk förankring, men det kan vara omöjligt att säga t.ex. "jag vill ha de rödgrönas kortsiktiga ekonomiska politik, men jag stödjer alliansen i synen på kärnkraftsfrågan".

Och om det då går att särskilja dessa frågor i någon rimlig grad så verkar det som om det vore betydligt lämpligare att avgöra dessa långsiktiga frågor direkt än att låtsas som att politikerna har fått ett demokratiskt mandat att avgöra dem, vilket kanske inte alls är fallet. Om besluten går majoritetsviljan emot riskerar man att få stora legitimitetsproblem, om inte nu så åtminstone på sikt. Men för att man undvika såna problem så krävs det också att man antingen har väldigt tydliga alternativ eller låter alternativen växa fram underifrån och hittar nåt slags lösning för att skilja dem åt, t.ex. genom Alternative Vote (dvs. att väljarna rangordnar de olika alternativen, och att om ingetdera får egen majoritet så tar man bort den linje som fått färst* röster och fördelar dess väljares andrahandsröster till de andra alternativen, och så håller man på tills nåt alternativ fått en majoritet).

Det är värt att komma ihåg att det jag har argumenterat för endast är att det bör vara tillåtet att hålla folkomröstningar i dessa frågor. Det är inget måste, olikt grundläggande konstitutionella frågor. Kärnkraften torde vara en sån fråga där man skulle kunna ha en folkomröstning, men det är inget måste. Ska man undvika en folkomröstning i liknande frågor bör man dock vara väldigt säker på att man har folklig legitimitet för sitt beslut. Det tror jag också att alliansen har. Snarare är det de rödgröna som borde fundera på att gå till folket om de vill sätta sina avvecklingsplaner i verket. Ett beslut att behålla kan alltid omprövas. Ett beslut att avveckla kan det inte.

*Ett godkänt ord enligt svensk språkvård.