Miller i Sheffield

För två veckor sedan var David Miller, professor vid Nuffield College, Oxford, här i Sheffield. Han höll en föreläsning om idén om globalt medborgarskap på torsdagen, och sen var det en heldags rundabordsdiskussion med bl.a. Leif Wenar (Kings College London, tidigare Sheffield) och Luis Cabrera (Birmingham) om globalt medborgarskap och plikter över nationsgränser. Jag ska inte säga så mycket om just Millers idéer, men ämnet ger mig tillfälle att gå in på global rättvisa, som jag inte tror att jag har skrivit så mycket om.

Det är egentligen konstigt, eftersom jag redan för tre och ett halvt år sen skrev min C-uppsats i statskunskap, "Free Trade and Liberal Justice", på det området. Men debatten är ganska komplicerad, och jag har inte haft så mycket att säga. Det har jag kanske inte nu heller, men ett par saker kanske kan sägas ändå.

För det första kan man ju skilja på global rättvisa och global legitimitet, på samma sätt som man kan skilja på hur pass rättvis och hur pass legitim en enskild stat är. I sin artikel "The Problem of Global Justice" (Philosophy and Public Affairs, 2005) presenterade Thomas Nagel ett väldigt inflytelserikt argument för varför det inte finns nån global rättvisa, eller, närmare bestämt, varför vi inte har rättviseplikter (dvs. plikter att verka för en samhällsordning som är rättvis) gentemot människor i andra länder. Nagels argument gick ut på att medan vi har vissa moraliska plikter mot andra oavsett om de är främlingar eller inte, t.ex. plikten att rädda en okänd människas liv om det inte innebär orimliga uppoffringar för oss, kommer rättviseplikter av det dubbla förhållande som vi har gentemot andra i vår egenskap av medborgare. Som medborgare är vi underkastade statens lagar, och kan därmed kräva att bli behandlade jämlikt, eftersom vi inte kan välja om vi vill lyda dessa lagar eller inte. Men en del av denna jämlika behandling är att vi tar del i att forma statens lagar, som medborgare med rösträtt i en demokrati. När vi på det sättet utövar makt över våra medmänniskor (egentligen letar jag efter en svensk motsvarighet till "our fellow citizens", men "våra medmedborgare" låter inget bra) har vi på samma sätt en förpliktelse att behandla dem jämlikt. Därmed uppstår plikten att verka för ett rättvist samhälle. Men eftersom liknande suveräna institutioner inte finns på global nivå har vi ingen sådan plikt. Skulle dessa uppstå kommer dessa plikter också att följa.

Jag är villig att köpa Nagels resonemang, men när det gäller legitimitet, inte rättvisa. Anledningen till att det förhållande vi står i gentemot andra medborgare ger upphov till särskila förpliktelser måste väl vara att vårt maktutövande inte är helt legitimt om vi inte behandlar andra på ett visst sätt. Men det antyder också att medborgarskapets plikter är en fråga om legitimitet, inte rättvisa. Nagel verkar tänka sig att den huvudsakliga indelningen i de plikter vi har gentemot andra är att vi har välgörenhetsplikter mot alla människor (eller nästan alla) och rättviseplikter mot andra medborgare. Men detta verkar inte uttömma de plikter vi kan ha. De plikter vi har gentemot folk som vi har slutit avtal med verkar inte omfattas av varken välgörenhet eller rättvisa. Och detsamma gäller för människor som vi står i ett ömsesidigt beroendeförhållande med.

Låt oss anta att vårt medborgarskap ger upphov till vissa plikter. Om dessa plikter är fullgjorda verkar staten vara fullt legitim. Om dessa plikter inte är fullgjorda, om vi kan kräva mer av andra för att deras maktutövning över oss ska vara helt i sin ordning, verkar det som att staten inte är fullt legitim. Medborgarskapets plikter avgör alltså statens legitimitet. Samtidigt tror de flesta av oss, inklusive jag, att en stat kan vara fullt legitim utan att vara fullt rättvis. I så fall borde vi kunna identifiera ett område där fullgörandet av vissa plikter mot andra inte är nödvändigt för att staten ska vara legitim, men dock för att samhället ska vara rättvist. Och då har vi gjort en skillnad på legitimitets- och rättviseplikter. Den centrala förutsättningen här är att det som motiverar oss att inrätta medborgarskapet på ett visst sätt, med vissa rättigheter och skyldigheter, är vår oro över att de maktförhållanden som medborgarskapet uttrycker inte kommer att vara okej om vi inte ser till att de plikter som utövandet av statlig tvångsmakt för med sig fullföljs. (Talet om plikter ska inte tolkas som att jag är en strikt deontolog. Jag följer huvudsakligen bara Nagels terminologi. Dessutom är det ett bra begrepp ur ett pedagogiskt perspektiv.)

Okej, så detta säger oss två saker. Det ena är att det inte kan finnas något sådant som global legitimitet, eftersom det inte finns en global stat. Det finns inget ofrivilligt maktförhållande mellan människor på överstatlig nivå som är sådant att det ger upphov till plikter och rättigheter som har med legitimitet att göra. I den mån det förekommer maktutövning på överstatlig nivå, som t.ex. i EU, dyker dock frågor om legitimitet givetvis upp. De verkar också dyka upp när stater utövar tvångsmakt mot andra stater, dvs. när en stat börjar föra krig mot en annan. Jag tror att det finns anledning att vara ganska skeptisk gällande hur pass väl stater kan fullgöra sina legitimitetsplikter gentemot medborgare i de stater som de har invaderat, vilket dock inte utesluter humanitär intervention i extrema fall.

Det andra som detta säger oss är att det kan finnas utrymme för rättviseplikter mot människor i andra länder även fast vi inte står i ett medborgarförhållande till dem. Men dessa plikter ser lite annorlunda ut än de plikter som vi har gentemot folk i vårt eget land. På så sätt placerar jag mig i mitten på den skala där Thomas Nagel och andra som förnekar att vi har mer omfattande plikter mot folk i andra länder än ren välgörenhet hamnar på ena sidan (Rawls kanske kan inordnas där också), medan den andra sidan utgörs av kosmopoliter, som i deras mest uttalade form menar att samma rättviseprinciper som gäller på nationell nivå också bör gälla på global nivå. Med andra ord: om en rättvis fördelning av samhällets resurser i Rawls anda är att ojämlikheter enbart kan accepteras när de krävs för att maximera resurserna för de sämst ställda, ska alltså hela världens resurser fördelas enligt denna princip. Detta verkar extremt utopiskt.

Istället följer jag den idé som kanske tidigast uttrycktes i ett svar till Nagel av A. J. Julius ("Nagel's Atlas"). Idén är att våra plikter gentemot andra varierar med graden av interaktion. Baslinjen kan kanske uttryckas i rent hypotetiska termer: du har en plikt att rädda en annan människas liv om det kan göras till en rimlig kostnad för dig själv, därför att du skulle vilja att andra gjorde så mot dig i samma situation. Här verkar det inte krävas att det faktiskt finns några andra människor, än mindre sådana som faktiskt hamnar i liknande situationer (eller som kan rädda dig). Men så snart vi påverkar och påverkas av andra människor börjar vi få plikter som har att göra med hur detta förhållande ska fungera på ett ömsesidigt acceptabelt sätt. Hur omfattande vi tycker att dessa plikter ska vara beror lite på vad vi uppfattar att vi håller på med. Ska man göra nåt slags anspråk på allmängiltighet får man nog säga, enligt vad jag hävdade i ett tidigare inlägg, att dessa plikter inte är särskilt omfattande. Men i vårt eget moraliska liv kan vi ju naturligtvis tycka att vi själva omfattas av ganska krävande plikter. Vårt förhållande till våra vänner är i nån mån frivilligt, och man skulle därför kunna hävda att vi enbart har instrumentella plikter gentemot våra vänner, dvs. såna som är beroende av att vi vill behålla vänskapen, men vi själva kan ju se det på ett helt annorlunda sätt när vi ser det inifrån.

Annorlunda blir det när vårt förhållande med andra innefattar en beroendeställning. Och det är en sådan ställning som de allra flesta människor befinner sig i. Oavsett hur rik du är, är du beroende av att andra gör saker för dig - inte utan betalning, men icke desto mindre. Vissa människor gör oerhörda insatser för andra utan krav på motprestationer. De flesta av oss gör det inte. Om jag hjälper en annan person gör jag det med den tysta förväntningen att den personen ska göra likadant - kanske inte mot mig, men mot andra. Om personen helt och hållet bara tänker på sig själv tycker jag nog att hon får försöka hjälpa sig själv och se hur kul det blir. Och det ger också upphov till vissa förpliktelser hos dem som tar emot andras insatser. Om jag inser att någon erbjuder mig nånting med en förväntan om en motprestation åtar jag mig samtidigt att utföra denna prestation när jag tar emot det som erbjuds. Annars har jag inte gjort mig förtjänt av det.

Det här leder oss kanske inte ända fram till nånting som liknar det vi vanligen kallar för rättvisa, men poängen är att skissera ett porträtt av en värld där det ömsesidiga beroendeförhållande som vi står i gentemot varandra ger upphov till plikter. Dessa plikter går ut på mer än bara välgörenhet, och på mer än att bara ta så mycket man kan komma undan med. Låt oss säga att de afrikanska länderna sa: vi säljer våra naturresurser till Europa, men bara om EU ändrar sin handelspolitik. I och med att de afrikanska ländernas förhandlingsläge är så himla dåligt finns det kanske ingen realistisk chans att de skulle kunna göra verklighet av detta krav. Men det hindrar inte att det skulle vara omoraliskt av EU att köpa naturresurser av de afrikanska länderna och sen inte ändra sin handelspolitik. Vi kan jämföra med att EU och AU skriver under ett avtal om just detta. Då skulle det verka inte bara omoraliskt, utan även stridande mot grundläggande juridiska principer, om EU sen skulle ignorera detta åtagande. Men åtaganden kan vara moraliska även om de inte är juridiska. Pacta sunt servanda, oavsett om de är juridiskt bindande eller ej.

Dylika förväntningar måste kanske uttryckas i ord om de ska gå att fullgöra helt. Men i princip behöver de inte uttryckas för att de ska gälla. Om du håller upp dörren för mig och jag frågar: "Förväntar du dig nu att jag ska hålla upp dörren för andra i framtiden?" skulle du förmodligen först bli ställd av frågan och sen svara ja. De flesta av oss kan tillräckligt mycket om våra medmänniskors psykologi för att kunna avgöra ungefär vilka förväntningar som ingår i ungefär vilka handlingar. Det kan vara betydligt svårare att avgöra när vi har att göra med handlingar som är mycket mer indirekta.

Vad det här resulterar i rent praktiskt är väldigt svårt att säga. Det är också svårt att säga hur plausibel min teori tycks vara när den tillämpas på olika områden. Vissa kommer nog att tycka att den verkar helt orealistisk. Men det enda jag egentligen har velat göra har varit att visa på att det kan finnas ett utrymme för plikter som ligger mellan medborgarskap och välgörenhet, och att dessa samvarierar med vår grad av interaktion med och beroende av varandra. Och därmed har vi i nån mån öppnat dörren på glänt för rättviseplikter, medan jag fortfarande i grunden accepterar Nagels argument om medborgarskapets politiska betydelse. Härmed tar jag avstånd från Rawls och andras resonemang om att rättvisa är "den främsta dygden för samhällets institutioner": som Amartya Sen hävdar ligger rättvisa inte bara i institutioner utan i alla slags interaktioner med andra. Och det är säkerligen detta som förklarar varför Nagel hamnar där han hamnar: om rättvisa ligger i samhällets institutioner kan rättvisa bara förekomma när det finns samhällsinstitutioner. Mer informella former av samarbete, oavsett hur betydelsefullt sånt samarbete är, kan alltså aldrig ge upphov till frågor som rör rättvisa.

En sak som man dock kanske ska komma ihåg är att mitt resonemang nog hade kunnat te sig mindre plausibelt om jag hade framfört det på engelska istället för på svenska. Engelskan skiljer ju, som alla som har läst Rawls i original vet, på justice och fairness. Det är möjligt att de plikter jag har identifierat mer har att göra med fairness än med justice, dvs. med rent spel hellre än rättvisa som sådan. Men i så fall kanske helt enkelt inte rättvisa har särskilt mycket med fördelningsrättvisa att göra alls. Rättvisa kanske i så fall huvudsakligen handlar om juridisk rättvisa, där lika fall bedöms lika, och givetvis kan det fortfarande finnas global rättvisa, eftersom det finns globala regler som upprätthålls av domstolsliknande organ, medan det vi tänker på som fördelningsrättvisa kanske faller under fördelningsfairness. Om så är fallet så går det kanske att leva med. Även en fördelning av resurser som bestäms av staten kan kritiseras som "unfair" utan att det ringer falskt i engelsktalares öron, precis som en fördelning som sker helt utanför statens inblandning, som den där den som skär tårtan får ta första biten själv. Det kanske visar sig vara en förtäckt välsignelse att vi på svenska kan säga att "det är orättvist" utan att därmed inleda oss i några begreppsmässiga förvecklingar, trots de problem det skapar för Rawlsöversättaren. Särskilt mycket möda behöver man nog i vart fall inte ödsla på denna fråga.