Säkerhetspolisen och FRA

Helgens självmordsattentat i Stockholm har aktualiserat frågan om Säkerhetspolisens möjlighet att beställa information från FRA. FRA-lagen har för övrigt även tidigare kommit på tapeten den senaste tiden igen, genom Datainspektionens föredömliga rapport och genom anonyma uppgifter till Ny Teknik om att FRA utbyter information om svenska medborgare med andra underrättelsetjänster.

Dessa är ju egentligen två helt olika frågor, men de förtjänar att tas upp i samma inlägg. Vad utbytet av svenska uppgifter beträffar så finns det flera graverande påståenden i artikeln i Ny Teknik:

1. Statens inspektion för underrättelseverksamheten, SIUN, har inte nog med resurser för att granska det material som lämnas ut. (Se dessutom Ekot här.)

2. FRA hämtar egentligen in innehåll när man i teorin ska inhämta trafikdata, dvs. sånt material som behövs för intern verksamhetsutveckling, vilket dock farligt närmar sig faktisk underrättelseverksamhet. Detta är allvarligt med tanke på att insamling av trafikdata är betydligt sämre reglerad i lag.

3. Försvarsunderrättelsedomstolen sköter inte sitt uppdrag. Med tanke på att FUD bara består av en enda domare, och att dess domar är hemliga, är sådana påståenden givetvis allvarliga. Domstolen är en nyckel i det kontrollsystem som byggts upp kring FRA. Den slitna frågan, quis custodiet ipsos custodes, vem vaktar väktarna, gör sig åter påmind.

För det första är det naturligtvis inte helt klart att de uppgifter som presenteras anonymt är sanna. Med tanke på det motstånd mot FRA som finns riskerar varje anklagelse att tas för sann. FRA säger nu att man har bett SIUN att granska bristerna i verksamheten. Det är välkommet, även om det är oklart om en sådan granskning egentligen kan komma till rätta med de problem som finns. Försvarsunderrättelsedomstolen granskar ingen, och insamling av trafikdata är ju redan tillåtet, så det utgör ju inte någon "brist" i verksamheten utifrån FRA:s perspektiv.

Som Mark Klamberg noterar, och som jag också får intryck av från Datainspektionens rapport, är ändå intrycket att de som arbetar på FRA tar frågorna på allvar. Man har till exempel en avdelning för internkontroll, vilket är positivt: man skulle ju kunna lämpa över allt ansvar på de externa granskningsorganen. Det är dock väldigt lätt att det internt i en så speciell organisation som FRA uppstår en kultur där vissa saker är okej trots att de kanske saknar tydligt lagstöd, och trots att de kanske heller inte skulle få ett sånt stöd om det kom ut att de skedde. Det är därför oerhört viktigt att man i så stor utsträckning som möjligt öppet kan diskutera formerna för FRA:s verksamhet, så att man genom en politisk process kan göra nödvändiga korrigeringar. Det förutsätter dock att det finns politiker som är villiga att se FRA:s verksamhet som ett nödvändigt ont i ett annars öppet samhälle, istället för att se lagreglering och öppen debatt som nånting icke önskvärt i en annars hemlig verksamhet. Försvarsministern är tyvärr inte bland dessa. Det tycks mig snarast som att förändringar för ett stärkt integritetsskydd är lättare att åstadkomma genom att påverka FRA direkt än genom att påverka deras uppdragsgivare: regering och riksdag.

Vilket för oss till Säpo. Jag är inte helt övertygad om att det egentligen gör till eller från om man låter Säkerhetspolisen begära information direkt istället för att gå via regeringen - förutsatt att det nuvarande systemet fungerar, och att de brister som finns avhjälps. Har vi en Försvarsunderrättelsedomstol som bara agerar nickedocka och klubbar igenom ansökningar utan eftertanke så kan inte en utvidgad rätt till sökning komma ifråga. Om fler instanser får rätt att begära sökning ökar också rimligen antalet sökningar och mängden insamlad data, och risken ökar då att data som rör svenska medborgare missbrukas, antingen genom att det slinker med i analysarbetet eller genom att svenska medborgare säljs ut till högstbjudande främmande makt. Säpo har förvisso genom historien visat ett påfallande förakt för den grundlag man i teorin är satt att skydda. Medan dagens ledning inte kan skyllas för tidigare övergrepp manar ändå denna historia till stark restriktivitet med att ge Säpo ökade befogenheter. Men om det finns ett effektivt filter, som förhindrar att felaktiga sökbegrepp godkänns och att svenska medborgare eftersöks, då har jag svårt att se på vilket sätt systemet är värre än idag.

Vilket inte innebär att förslaget om att ge Säpo rätt att begära signalspaning är bra. Morgan Johansson slirade lite på sanningen när han nu i Aktuellt sa att anledningen till att (S) (eller i alla fall han själv, han fick ju backning i riksdagsgruppen) nu går från vallöftet från september att riva upp och göra om är att man förlorade valet. Johansson vet ju mycket väl att regeringen inte har majoritet, och att en motion om att riva upp och tillsätta en parlamentarisk utredning nog skulle ha vissa chanser att gå igenom med SD:s stöd. (SD:s inställning i frågan är väl lite oklar, men det är talande att Johansson inte ens ville pröva den vägen.) Men framför allt är tågordningen helt fel. Om Sverige har problem med att bekämpa terrorismen - och det faktum att vi var en hårsmån från en massaker i helgen utan att Säpo lyckades förhindra det visar väl att vi kanske har det - så måste man väl först och främst se till att förbättra det hederliga förebyggande polisarbetet och använda de resurser man har på bästa sätt, till exempel genom att faktiskt skaffa sig en handlingsplan mot extremism. Först om inte det går, och om hotet är tillräckligt överhängande, måste man överväga mer inträngande och integritetskränkande åtgärder. Dåligt polisarbete får inte bli en ursäkt för urholkade medborgerliga fri- och rättigheter.

Det är glädjande att (S) nu går emot sin egen talesperson och upprätthåller beslutet från sin partikongress. (Hade Centerpartiet hållit fast vid sitt stämmobeslut med samma fasthet hade vi inte haft nån FRA-lag.) Det sämsta vi kan göra nu är att springa igenom lagstiftning utan betänketid. Socialdemokraterna har ett kongressbeslut, men även Alliansen har faktiskt en uppgörelse, och den säger att Säpo inte ska få rätt att begära spaning direkt. Den uppgörelsen bör inte kunna rivas upp utan en genomgripande diskussion inom samtliga fyra partier. Ett förslag om att utöka rätten till signalspaning skulle utgöra en sådan inskränkning av de medborgerliga fri- och rättigheterna som avses i RF 2:12 och en minoritetsbordläggning enligt tredje stycket kan därför bli aktuell: om 10 riksdagsledamöter begär ska förslaget vila i ett år. Så var fallet med den ursprungliga FRA-lagen, och det finns ingen anledning till varför inte V och MP inte ska begära en sådan bordläggning i ett sånt här fall. Bordläggning ska dock vägras om 5/6 av de röstande vill anta förslaget nu, men V+MP utgör inte en blockerande minoritet. Det vore en välgärning av Folkpartiet att åtminstone avstå i en sådan votering, för att därmed låta debatten få ha sin gång. Mänskliga rättigheter ska få ta den tid de kräver.

Liberal kultur

På Expressen Kultur skriver Johan Hilton om det faktum att i stort sett all politisk teater i Sverige kommer från vänster. För att råda bot på detta, avslutar han, "krävs att Täbyhögern stänger av tv:n, börjar betrakta konsten som något mer än ett tidsfördriv under kommersiella spelregler och masar sig iväg till teatern. Och det, det vet vi ju alla, kommer aldrig att hända." Med andra ord, om högern vill ha högerteater så får den skriva sådan själv. Och det är ju givetvis korrekt: vi kan inte förvänta oss att andra av egen fri vilja ska börja skriva teater (eller annan kultur) som ger uttryck för värderingar som strider mot deras egna, bara för att göra oss glada.

Jag tror dock att Hiltons diagnos förenklar alldeles för mycket. Låt oss säga att du är en ung, oberoende, liberalt sinnad, kulturintresserad person, som ännu inte har socialiserats in i den kulturvärld där liberal teater är en contradiction in terms. Det finns åtminstone tre anledningar till varför du inte skulle vilja skriva liberal teater (eller göra liberal film, eller liberal konst osv.). Dessa kan möjligen vara svåra att skilja från varandra:

1. Liberalismen är inte utopisk. Liberaler tycker förvisso att det finns många fel med dagens samhälle. För många människor saknar jobb. För stora delar av våra liv regleras och kontrolleras av staten, både vad gäller vår ekonomi och våra privatliv. Det finns fortfarande för stora strukturella orättvisor mellan kvinnor och män. Utbildningssystemet lyckas inte ta tillvara alla ungdomars möjligheter. Listan kan göras mycket längre. Men lösningen är inte att göra om samhället i grunden, utan den är att förändra samhället steg för steg. Liberaler utbrister inte från hjärtat med Nietzsche att "vi måste omvärdera alla värden!" Det känns betydligt lättare att göra revolutionär konst, som tillåts måla i stora drag, med tydliga hjältar och skurkar och en tydlig sensmoral, än evolutionär konst, där slutsatserna måste bli mer blandade, försiktiga och mycket mindre dramatiska.

2. De riktigt stora orättvisorna är inte distinkt liberala. De riktigt stora orättvisorna finns i andra länder. Väldigt många människor lever inte i demokratier. Väldigt många människor har svårt att ens skaffa mat för dagen. Väldigt många unga har inte möjlighet att få en bra utbildning. Väldigt många människor förtrycks och hotas på grund av sina åsikter, sin hudfärg, sin sexuella läggning eller sin religion. Om detta kan man göra stor konst, och det har också gjorts. Men det är ändå så, som Tingsten skrev redan för snart åttio år sen, att demokratin har blivit en "överideologi" i vårt samhälle: i vårt samhälle sluter vi upp, de allra flesta av oss, bakom vissa gemensamma värden, och demokrati, mänskliga rättigheter och allas möjlighet att leva ett värdigt liv är bland dessa värden. Konst som berör de verkligt stora orättvisorna skulle därmed få svårt att klassas som liberal konst: den blir demokratisk, i det att dess budskap är ett som alla demokratiskt sinnade människor skulle instämma i.

3. Liberalismen handlar om tänkande. Här riskerar jag att låta som några som jag avskyr, nämligen de nyliberaler och marknadsliberaler som på olika grunder argumenterar för att liberalismen är mer vetenskaplig, mer rationell och mer objektiv. All politik är sist och slutligen värderingsstyrd, och genuina ideologiska meningsskiljaktigheter kan aldrig reduceras enbart till att den ena sidan har koll på fakta medan den andra inte har det. Men det är ändå så att det bästa sättet att åskådliggöra liberalismens budskap inte är att göra teater av det, utan att i en lugn och rationell diskussion lägga fram vilka argumenten för och emot är, varför motargumenten mot liberal politik ter sig mindre hållbara eller attraktiva, och varför förargumenten håller. Nu har inte jag läst Ayn Rand, men det är talande att från vad jag förstår låter hon ändå en av sina hjältar hålla ett radiotal till objektivismens försvar som tar upp cirka 60 sidor i boken, trots att hon i teorin skriver en roman. Om man på samma sätt skulle försöka åskådliggöra Rawls eller Nozicks politiska filosofi i litterär form skulle man ganska snabbt hamna i en föreläsning hellre än en roman.

I LUF:s handlingsprogram har det tidigare hetat att "vreden över människors ofrihet är drivkraften i liberal politik", och den vreden kan man naturligtvis slå mynt av och gestalta i konst. Men det är, som någon föreslog när diskussionen om den formuleringen var uppe, en "rationell vrede", en vrede som leder till tänkande hellre än till känsloutbrott utan verkan. Förvisso handlar konst inte bara om känslor. Förvisso kan konst bära idéer. Men med få undantag har ändå de stora verken, de som verkligen påverkar hur vi tänker på samhället, inte varit konstverk, utan verk skrivna på torr fackprosa eller - i Platons fall - återgivningar av filosofiska dialoger där deltagarna försökt koncentrera sig på de relevanta frågorna så mycket som möjligt. Det gäller för socialistiskt tänkande lika mycket som för liberalt. Marx, Gramsci och Adorno skrev inte teater. Litteratur kan tränga på djupet i människans själsliv på ett sätt som inte vetenskapen eller filosofin kan, och den kan åskådliggöra enskilda situationer där rätt och fel handlande står mot varandra. Men när det handlar om samhällen, när frågorna blir oerhört komplexa, när man måste ställa upp premisser och ur dessa härleda slutsatser och pröva dessa mot oräkneliga invändningar i många led, då är den politiska filosofin, eller kort och gott den samhällsdebatterande fackprosan, ett bättre medel.

Valsystemet revisited

Trogna läsare av den här bloggen vet ju att jag är oerhört intresserad av konstitutionella frågor i allmänhet och valsystemet i synnerhet, och det har varit en fascinerande - och ibland gastkramande - upplevelse att följa turerna som ledde fram till den situation vi har nu. Medan det givetvis var extremt nära att Alliansen fick egen majoritet så känns det i alla fall lite tillfredsställande att vi nu inte fick majoritet vare sig i mandat eller i röster räknat - det hade känts ännu bittrare att få en majoritet av rösterna men inte i mandat. Nu gör vi det bästa av den situation vi har och försöker få igenom så mycket av vår politik som möjligt.

Det jämna resultatet tänjde vårt valsystem till gränsen, och det är nu logiskt att det kommer en diskussion om huruvida det verkligen tjänar sitt syfte. Jag har tidigare skrivit en hel del om valsystemet, så jag ska begränsa mig till att ta upp en del frågor som aktualiserats av årets val.

Proportionaliteten

Socialdemokraterna fick 112 mandat, men om vi hade haft ett helt proportionellt valsystem (med spärren inräknad) så hade de fått 109. Moderaterna fick 107 mandat men förtjänade bara 106. De mindre partierna fick färre mandat i motsvarande mängd. Den vid det här laget välkända anledningen till detta missförhållande är att S och M fick för många fasta valkretsmandat: de fick fler av de 310 fasta valkretsmandaten än vad de var berättigade till enligt en riksproportionell fördelning av 349 mandat. Alltså blev det färre utjämningsmandat kvar, och full proportionalitet kunde inte säkerställas. Detta har mig veterligen aldrig inträffat tidigare, låt vara att det har varit nära någon gång. Skillnaden i år är kanske att vi har åtta partier istället för sju (eller istället för fem som när valsystemet utformades) och att vi har två stora partier och fem små - de medelstora partierna (8-15 procent) lyser numera med sin frånvaro.

Åt detta skulle man kunna göra åtminstone fyra olika saker:

1. Öka storleken på riksdagen. Då blir det fler mandat att fördela och vi kommer närmare full proportionalitet (om antalet riksdagsledamöter vore lika stort som antalet väljare skulle vi få full proportionalitet...). Detta ter sig politiskt ohållbart, med tanke på att 349 ledamöter redan är en hög siffra för ett så litet land som Sverige.

2. Slå ihop valkretsar. Främst gäller detta valkretsar som ligger inom samma län: Skåne läns södra och västra (= gamla Malmöhus län), Västra Götalands läns norra och södra (= gamla Älvsborgs län) och så vidare. Då får man större valkretsar vilket borgar för mer proportionalitet. Men detta har en direkt påverkan på partiernas inre liv som man kanske bör undvika om det går.

3. Ändra den jämkade uddavalsmetoden. Uddavalsmetoden innebär att mandat fördelas till partierna i enlighet med deras jämförelsetal. Jämförelsetalet är en funktion av antalet röster och hur många mandat man fått tidigare, närmare bestämt r/(2n+1), där r är röstetalet och n är antalet tidigare mandat. Ett parti som konkurrerar om sitt fjärde mandat har alltså jämförelsetalet r/7. Undantaget, det som är det "jämkade" i den jämkade uddatalsmetoden, är att ett partis inledande jämförelsetal är röstetalet delat med 1,4, inte röstetalet delat med 1. Detta gör det svårare för partier att få sitt första mandat, och små partier missgynnas därmed. Om man minskar den inledande divisorn från 1,4 till 1,3, 1,25 eller vad man vill så missgynnas inte de små partierna längre lika mycket.

4. Öka andelen utjämningsmandat. Vi hade från början 310 fasta mandat och 40 utjämningsmandat. När riksdagen minskades från 350 till 349 ledamöter så tog man bort ett utjämningsmandat, så då var det 39 kvar. Dessa framstår nu som alltför få. Om man hade haft 300 fasta mandat och 49 utjämningsmandat så hade man kunnat få en proportionell fördelning. Full proportionalitet skulle man givetvis få om man inte hade några fasta mandat alls, men då skulle man inte kunna garantera en geografiskt proportionell representation. Så nackdelen med att öka andelen utjämningsmandat är att vi kommer att se fler exempel på valkretsar där det ena partiet är större men där det andra partiet har fler mandat, eftersom det andra partiet fick ett utjämningsmandat men inte det första. Vilket parti som får ett utjämningsmandat i en viss valkrets beror nämligen på hur pass väl partiets resultat i den valkretsen står sig i jämförelse med partiets resultat i andra valkretsar: ett utjämningsmandat ska gå till den valkretsen där partiet var närmast att få ett fast mandat. Men på det hela taget torde utjämningsmandaten ändå bli hyfsat proportionellt geografiskt fördelade.

De här lösningarna utesluter inte varandra, men en kombination av (3) och (4) torde ändå vara den enklaste. Det är viktigt att man faktiskt tar problemen med valsystemet på allvar, och att man försöker hitta en genomtänkt lösning som håller på sikt, istället för att antingen höfta till lite grann eller välja en lösning som är skräddarsydd efter dagens politiska förhållanden, som man gjorde på 70-talet och tidigare.

Valprövningen

Värmland var ju en av de valkretsar där striden om mandaten var som jämnast: ett tag såg det ut som att Folkpartiet skulle knipa det fasta mandatet där från S, men så blev det till slut inte. Istället fick FP i Värmland ett av utjämningsmandaten. När Alliansen nu "bara" fick 173 mandat så blev inte striden om mandaten i Värmland direkt avgörande för majoritetsförhållandena i riksdagen, men det var ändå oroande att läsa om det sjabbel med rösterna som förekom i Arvika, där vissa sent inlämnade röster bara dumpades på länsstyrelsen utan att räknas och förseglas hos valnämnden. 50 röster behandlades på det sättet: de avgjorde förmodligen inte utgången, men det går inte att matematiskt utesluta.

Det aktualiserar två problem med systemet för överprövning av val:

1. Den begränsade räckvidden. I vallagen 15:13 kan vi läsa: "Ett omval till riksdagen eller landstingsfullmäktige avser endast det antal fasta mandat och utjämningsmandat som tilldelades den berörda valkretsen vid det upphävda valet." Jag kan inte läsa lagen annat än på följande sätt: låt oss säga att någon överklagar riksdagsvalet på grund av det som hände i Arvika och att Valprövningsnämnden (varom mer nedan) beslutar om omval. Att omvalet hålls i den valkrets där problemet skedde (Värmlands län) och inte i hela valområdet (riket) framstår som helt naturligt. Men det som då sker är, från vad jag kan se, att man tar de mandat som Värmland har fått (de fasta mandaten plus eventuella utjämningsmandat) och håller ett omval i Värmland som gäller dessa mandat. Fördelningen i de andra valkretsarna kan inte påverkas.

Men detta framstår som mycket märkligt. I det här fallet hänger utgången i Värmland ihop med utgången i hela riket, eftersom den påverkar antalet utjämningsmandat! Däremot är resultatet i själva Värmland, när utjämningsmandaten tas med, inte ifrågasatt. Folkpartiet fick inte det fasta mandatet i Värmland, men Nina Larsson sitter ändå kvar i riksdagen genom ett utjämningsmandat. Detta gör för det första att Valprövningsnämnden förmodligen inte ens kommer att besluta om omval (eftersom "rättelse [däribland omval] skall ske bara om det med fog kan antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången"), och för det andra att ett omval i bara Värmland skulle vara meningslöst, eftersom det inte kan påverka utgången i riket.

Jag förstår att ett omval kräver tid och pengar och att det inte är bra för riket om valutgången är oviss. Men i en rättsstat så måste ändå lagarna följas, och lika mycket som det ingår i rättsstaten att myndigheterna följer lagen, lika mycket ingår det att det finns möjlighet till rättelse om de inte gör det (en aspekt som ofta kommer bort i debatten). Nu gäller frågan bara huruvida ett block som redan befinner sig i en stark position ska få ett mandat till eller inte, men det hade kunnat gälla hela regeringsmakten som sådan. Då duger det inte att det saknas möjlighet till upprättelse om misstag begås.

2. Valprövningsnämnden. Jag har tagit upp det här tidigare, och det är värt att ta upp igen: är det verkligen rimligt att den enda instans som kan pröva ett vals giltighet är en politiskt sammansatt valprövningsnämnd? Förvisso tenderar det jämna antalet ledamöter att ge majoriteten och oppositionen en jämlik ställning, och det faktum att ordföranden är eller ska ha varit en ordinarie domare borgar för att det finns en opartisk utslagsröst ifall block skulle stå mot block. Men med undantag för ordföranden så röstar samtliga ledamöter av Valprövningsnämnden i egen sak. De är nominerade av och tillhör samma politiska partier vars intressen påverkas av deras beslut. Det betyder självfallet inte att de inte kan sätta sig över partiintresset och döma som lagen kräver. Men rättvisa måste inte bara skipas, det måste också synas att den skipas. Det absolut rimliga vore att överklaganden av val hamnar hos förvaltningsdomstolarna. Vill man snabba upp hanteringen så kan man antingen skicka dessa ärenden direkt till Regeringsrätten eller låta någon annan domstol utgöra sistainstansrätt, till exempel genom att låta Kammarrätten i Stockholm sammanträda som en Valdomstol vars beslut inte kan överklagas. I en liberal rättsstat upprätthålls lagarna med oväld även när själva suveräniteten är deras föremål. Vi förkastar idén om att suveränen sist och slutligen står över lagarna och kan döma precis som den vill när den dömer i egen sak.

Såja, det var några snabba tankar. Låt mig avsluta med att notera några positiva saker från den här rysaren:

Allmänhetens intresse är stort. Ett jämnt valresultat har en folkbildande effekt genom att folk tvingas sätta sig in i valsystemets mekanismer för att förstå vad som händer. Förhoppningsvis kommer några att ha lärt sig någonting av det här, och det är bra.

Det finns ett starkt stöd för proportionaliteten som princip. Inte någon gång vad jag kunde se framfördes idén att det kanske egentligen bara är bra om S och M blir lite större än vad de förtjänar. Folk vill ha ett rättvist valsystem och förväntar sig också att systemet ska vara rättvist.

Det var en mycket svensk valrysare. Det fanns inga hot om militärkupper. Det fanns inga anklagelser om köpta rösträknare, färdigifyllda valurnor eller döda människor på röstlängderna. Inte heller har regeringen vägrat att acceptera ett valresultat som gick den emot. I den mån det har förekommit misstag så finns det inga misstankar om fusk, utan alla accepterar att det är den mänskliga faktorn som felar. Allt detta tar vi för givet, men det borde vi inte göra. I väldigt många länder kan man inte ta det här för givet. Och till sist: olikt USA 2000 så undviker vi att det slutgiltiga avgörandet sker i en domstol där domarna röstar i enlighet med det parti som utnämnde dem. Fast... det är ju just det Valprövningsnämnden gör att vi inte undviker. Vi ska vara tacksamma att vi lever i en demokrati där vi oftast löser även svåra situationer med sansat lugn och samförstånd, men vi har inte hittat det perfekta systemet än.

Kungligheternas omutbarhet, eller, Antingen får man äta kakan eller ha den kvar

Med bara några dar kvar till valet borde jag pusha för Alliansen i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet, men jag tänkte ta upp en fråga där jag går emot Alliansen istället. Det handlar om huruvida kungligheterna ska kunna anklagas för mutbrott. Den bröllopsresa som Daniel och Victoria fick betald av EF-chefen hade kunnat rendera dem böter eller fängelse om de hade suttit i regering eller riksdag istället för att vara kungligheter. Att begå mutbrott, dvs. att som offentlig tjänsteman ta emot en muta, behöver inte inbegripa att man har några planer på att ändra sitt agerande eller fatta andra beslut för att man tar emot mutan. Allmänhetens förtroende är ändå skadat. Man har låtit vissa aktörer komma närmare än de borde.

Mutbarhetsdebatten är intressant i ljuset av det som Fokus skriver om monarkin, dvs. att den har väldigt nära band till en mycket liten krets näringslivstoppar. När Maggi Mikaelsson, landshövding i Jämtland, bjöds på en jaktresa av lokala företagare blev hon åtalad. Fallet gick ända upp till HD som frikände henne, med hänvisning till att landshövdingaskapet är ett uppdrag av en ovanligt representativ natur, och att det inte är orimligt att landshövdingen deltar i viss representativ verksamhet även om den bekostas av andra. Att vara kunglighet är att ha ett än mer representativt uppdrag: det är att ha ett uppdrag som enbart går ut på representation. Givetvis gör det att de straffrättsliga kraven höjs på vad som ska anses vara mutbrott. Men jag slås ändå av att det skulle kunna vara ytterst intressant för en åklagare att titta på de resor och tillställningar som kungen bjuds på - det är ju en sak om det är en engångsföreteelse, i synnerhet om det är för att skapa nya kontakter och lära känna folk som man bör känna, men det är en helt annan om det är ett mönster som upprepar sig år ut och år in och har stora värden inblandade.

Kungen har givetvis åtalsimmunitet än så länge hursomhelst,* men nu har Alliansen kommit fram till att man inte heller vill att de övriga kungligheterna (som inte alls är åtalsimmuna) ska omfattas av den personkrets som kan fällas för mutbrott. (De kan antagligen fortfarande fällas för givande av muta.) Den här debatten har ett bredare principiellt värde, eftersom den aktualiserar två fall där monarkins försvarare måste bestämma sig: antingen får man äta kakan eller ha kakan kvar.

1) Antingen är monarkin en offentlig institution eller så är den inte det. Det är för mig självklart att kungligheterna utövar ett offentligt uppdrag. De har visserligen kommit till det uppdraget på ett unikt sätt - antingen genom börd eller genom giftermål - men det förändrar inte saken i sig. Många av monarkins försvarare tycks vilja hävda att den på något sätt står utanför offentligheten, så att de vanliga förväntningar vi har på offentliga myndigheter inte ska gälla här. Visst kan man välja att betrakta kungens jaktresor med Wallenbergarna som en rent privat angelägenhet, men det hade det inte varit för statsministern eller för en generaldirektör. Och det är ju så hovets PR-doktorer har försökt spinna bröllopsresehistorien: som en rent privat gåva från en rent privat vän. Men om monarkin är rent privat kan den heller inte ha ett mandat att agera offentligt, i synnerhet inte som det offentligas allra högsta representanter. Jag slås ibland av hur oerhört svag insikt vissa har om vad detta egentligen innebär. Att bygga en fungerande offentlig demokrati är, för att parafrasera Palme, inte bara hä-hä och häpp-häpp. Man kan inte bara argumentera för att vi ska frångå demokratiska grundprinciper vid tillsättningen av demokratins högsta ämbete med att säga att "ja men det är ju så mysigt med monarki och dom är ju så söta". Det är viktigt med mysiga saker. Det är viktigt med saker som gör oss glada. Men demokratin är fel ställe att ha dem på. Om man ville att monarkin skulle fortsätta utanför demokratin, om den bleve en rent privat institution såsom adeln, så skulle det vara helt okej. Det vore kanske till och med den absolut bästa lösningen. Då skulle vi som är intresserade av demokrati kunna gå vidare och ha ett statschefsämbete som tillsätts demokratiskt och som har reell makt att med råd och dåd värna och främja demokratin och rättsstaten, istället för att ha en person som varken får eller förmår säga någonting intressant om någonting intressant. Samtidigt kan monarkin leva kvar precis som vanligt, och det behöver inte gå någon större nöd på den så länge man förvaltar sina omfattande ägor på ett vettigt sätt, men man får inga skattepengar och man kan inte företräda den svenska staten som sådan.

2) Antingen har monarkin makt eller så har den inte det. Kungen fattar inga beslut. Han har ingen myndighet, och de kungliga hovstaterna är därmed inte ett offentligt verk. Det gör att kungen har rätt att representera Sverige och få skattemedel för detta utan att det förekommer någon offentlig revision på hur dessa medel används, vilket är bisarrt. (Att kungen har ett visst apanage som han äger disponera själv är däremot i grunden helt rimligt, på samma sätt som att statsråden och riksdagsledamöterna får ett arvode. Men apanaget går idag till långt mycket mer än bara privata ändamål.) En av anledningarna till att man nu inte gör kungligheterna åtalbara för mutbrott är att de inte har några befogenheter att fatta beslut. Alltså finns det inga beslut som man skulle kunna ändra på genom mutor. Samtidigt är monarkins tillskyndare alltid oerhört noga med att påpeka vilket fantastiskt jobb monarkin gör för Sverige, och vilka dörrar de öppnar för svenska företag. Förutom det obehagliga i att demokratins högsta ämbete ofta reduceras till nåt slags glorifierat exportfrämjande så går det ju därmed inte att komma ifrån att monarkin enligt detta resonemang tillerkänns makt: visserligen inte makt i en formell mening, men dock makt såsom ordet används, nämligen en förmåga att framtvinga eller förhindra beslut. Och därmed är vi tillbaka till grundfrågan: hur ska man ha det egentligen? Har monarkin makt eller inte? Såsom överåklagare Gunnar Stetler säger i Svenskan så kan det ju rent hypotetiskt mycket väl gå att muta någon av kungligheterna till att lobba för ett företag och inte ett annat. Vi vet ju t.ex. att det var precis det som f.d. prinsessan Sarah Ferguson erbjöd sig att göra: för en viss penning skulle hon kunna se till att företag fick tillträde till hennes ex-make prins Andrew, som ju dessutom har en formell roll som handelsrepresentant för Storbritannien. Det handlar väl kanske inte om att, som Stetler säger, Victoria skulle lobba för VW istället för Volvo, utan mer om att ett litet eller medelstort svenskt företag som annars inte skulle kommit med alls nu kanske får möjlighet att träffa beslutsfattare och investerare i Kina, Indien eller Brasilien. Den här typen av inflytande har kungligheterna för att de är kungligheter. De hade förmodligen inte haft det om de inte hade varit kungligheter. Dessa kontakter upprättas alltså på grund av deras offentliga ställning, och som en del av deras utövande av ett uppdrag å det offentligas vägnar, alltså ett offentligt uppdrag. Självklart är det möjligt att muta dem, och självklart ska de kunna åtalas om de tar emot mutor. Men det vill inte monarkins blinda, fradgande försvarare se. De vill äta kakan och ha kakan kvar.

Förhoppningsvis kommer de rödgröna fram till att man vill göra de kungliga mutbara, och detta skulle i så fall läggas till den ganska korta lista med saker som skulle bli bättre om de rödgröna vinner. Men oavsett vad så har den här debatten varit nyttig. Den har aktualiserat två teman: hur vi ser dels på monarkins ställning och dels på vad de gör. Det är vi som medborgare som måste kräva insyn, och det är vi som medborgare som måste säga att det inte är okej att de personer som ska kunna representera hela allmänheten har extremt starka band till en liten grupp väldigt inflytelserika människor. Som liberal är jag inte emot framgångsrika företagare. Men som liberal är jag emot att medborgarrätt heter pengar, och att sådan framgång ska kunna köpa politiskt inflytande. Det är när allt kommer omkring inte särskilt demokratiskt. Som med så mycket annat vad gäller monarkin så förtjänar Sverige bättre.

*I alla fall gentemot svenska domstolar. De vilande grundlagsändringar som riksdagen kommer att klubba igenom efter valet och som träder i kraft vid årsskiftet innebär nämligen att kungen kan åtalas vid en internationell domstol, ett scenario som torde vara högst hypotetiskt.

Recension: Alexanders arvtagare

Dags att bli aningen mer kulturella igen. För något år sedan kom jag i kontakt med Jens Jakobsson. Jag vill minnas att hans namn hade dykt upp på Wikipedia som en omfattande bidragare till artiklarna om indogrekerna, ett ämne som länge intresserat mig. Han hade vänligheten nog att skicka mig en artikel om indogrekerna som han hade skrivit. Den (alltför) minnesgode läsaren kommer ihåg att jag tidigare på bloggen uttryckt min saknad av en heltäckande redogörelse för indogrekernas öden och äventyr, när jag recenserade den nu hädangångne Sture Linnérs "Från Alexander till Augustus". Döm därför om min glädje när Jens för ett tag sen meddelade mig att han hade skrivit en bok om hellenismen i öster: "Alexanders arvtagare" (Sekel). Författaren hade dessutom generositeten att erbjuda undertecknad ett recensionsexemplar, detta till trots att jag knappast är en expert på hellenismen, och sålunda inte i stånd att göra en särskilt noggrann bedömning av hur författaren handskats med sitt material.

Men kanske borde inte detta avskräcka mig från att ge mig på att recensera boken. Det är den första som har skrivits på svenska om hellenismen i seleukiderriket, Centralasien och Indien, och tämligen få människor i det svenska språkområdet torde vara kvalificerade att göra en fackmässig granskning av dess innehåll. Dessutom, och än viktigare, så är "Alexanders arvtagare" en bok som skrivits med tanke på den breda allmänheten. Nu är jag förvisso inte helt och hållet obevandrad inom hellenismen, men jag är som sagt alls inte någon expert, men det behöver man kanske förhoppningsvis inte vara heller för att kunna bilda sig en åsikt om boken.

Till saken. "Alexanders arvtagare" handlar om några av de riken som uppstod i västra Asien efter det att Alexander den store först erövrat perserriket och sen avlidit i ung ålder. Hans väldiga imperium splittrades mellan hans generaler, de så kallade diadokerna ("efterföljarna"). Under de kommande dryga 300 åren utkämpade dessa riken ständiga krig mot varandra och inbördes, innan de ett efter ett föll inför nya makter: partherna österifrån och framför allt Rom västerifrån. Det kanske mäktigaste av dessa riken var seleukiderriket, uppkallat efter dess grundare Seleukos, vars maktcentrum låg i norra Mellanöstern. Dess uppgång och fall utgör huvudmotivet i Jakobssons framställning. Men han gör också en omfattande utvikning - där framställningen delvis bygger på egen forskning - om den grekiska civilisationen i Centralasien och Indien, som varade nästan längst av alla hellenistiska riken trots att den under lång tid var avskuren från Västerlandet, och där grekiskt tankegods på ett intressant sätt mötte och blandades med österländskt.

Det är på många sätt en väldigt svår uppgift Jens Jakobsson har tagit på sig. Han vill skriva en populärvetenskaplig bok om ett rike som de allra flesta människor inte har hört talas om, seleukiderriket. Han vill dessutom skriva om grekerna i Centralasien och Indien, som om möjligt är ännu mer okända. Men eftersom bakgrunden är så illa känd måste han dessutom ge en allmän framställning av huvuddragen i den politiska utvecklingen under den hellenistiska eran, utan att förlora fokus. Och han måste göra detta på ett sätt som är begripligt utan att våldföra sig på ett i många avseenden otacksamt källmaterial. Och det får man till allra största del säga att han lyckas med. Framställningen är gedigen och pedagogisk. Man lämnas sällan i sticket som läsare.

Men det är inte bara en begriplig utan också en medryckande bok som Jakobsson har skrivit. Det märks nog att han är gymnasielärare: språket är ledigt, ibland kanske lite väl ledigt för någon som, likt undertecknad, vanligtvis läser torr engelsk akademisk prosa, och han jämför ofta händelser och företeelser med exempel som är välkända för en modern publik. Att han lyckas skriva en bok som är medryckande och lättförstådd samtidigt som han uppenbarligen inte väjer för komplexiteten hos ämnet är värt mycket beröm.

Finns det då någonting negativt att säga om boken? När jag recenserade Linnérs "Från Alexander till Augustus" noterade jag att man inte ska kräva av författaren att han skulle ha skrivit en annan bok än den han har skrivit. Jakobsson är tydlig med att "Alexanders arvtagare" inte är en allmän kultur- och litteraturhistoria. Det är alltså inte så konstigt att sådana frågor får mindre plats i hans framställning. Samtidigt gör det att boken lägger stor tonvikt på den politiska historien - "kungar och krig", helt enkelt - särskilt när boken beskriver seleukidernas växlande framgångar. En läsare som är helt ointresserad av sådan historia finner nog inte boken helt i sin smak - vilket inte utgör en kritik utan bara ett konstaterande. Men när man tänker tillbaka på hur framgångsrikt Linnér handskades med den västliga hellenismens litteratur- och konstliv känner man att man åtminstone skulle vilja ha svaret på frågan om en sådan framställning alls vore möjlig för den östliga hellenismen, i synnerhet eftersom det är den komplexa och synkretistiska naturen hos den hellenistiska kulturen som gör den så fascinerande för oss barn av en globaliserad tid. Men svaret får vänta på en annan bok.

Att klaga på formalia är den sista utvägen för den annars villrådige recensenten. Men "Alexanders arvtagare" hade ändå kunnat dra nytta av en sista genomläsning. Det är lite för mycket Hermeias på ena raden och Hermaios på den andra (när det handlar om samma person), att en drottning kallas för någons bror och så vidare, för att det inte ska störa läsningen, även om man givetvis fortfarande förstår innehållet. Man skulle nog också kunna ha gjort mer med kartmaterialet. Det finns förvisso ett par kartor, men de skulle ha kunnat vara fler och mer detaljerade, och ha förts in i början på boken istället för i mitten. Och transkriberingen av namn är lite svajig. Åtminstone heter den romerska provinsen Cappadocia Kappadokien på svenska och inte som i boken Cappadocien.

Men allt detta är egentligen ganska obetydliga kommentarer. Huvudbudskapet är att man bör läsa "Alexanders arvtagare" om man har det minsta intresse av historia eller av antiken. Framför allt bör man läsa "Alexanders arvtagare" om man har det minsta intresse av att vidga sina vyer, att låra sig någonting man inte visste tidigare. För lära sig saker, det ser Jens Jakobsson definitivt till att man kommer att få göra i riklig mängd. Ett betyg så gott som något för en bok om historia.

Prinsessbröllop och fotbolls-VM

Att känns sympati för kungahuset är som att heja på ett fotbollslag. Mer och mer har den liknelsen framträtt när jag försöker fånga en idé om monarkin som har vuxit fram i mitt sinne ett bra tag nu. Jag skriver den här bloggen i stor utsträckning för att få ner såna här idéer på pränt, och nu är den tillräckligt mogen för att plockas fram.

Men first things first. Visst, jag läser givetvis svenska tidningar på nätet när jag är i England, och prinsessbröllopet har inte undgått mig heller (jag har ju bloggat om det här), men jag trodde inte att det skulle vara såhär illa. Jag kommer hem till Sverige ca. fyra dagar innan bröllopet, och finner att det helt dominerar TV-sändningarna. SVT har en studio på Operans tak där de sänder timme in och timme ut i flera dagars tid. TV4 har inte ens rätt att sända någonting från bröllopsceremonierna, men spenderar ändå en hel dag med att bevaka bröllopet. Överallt ser man reklam där ett bröllopstema eller ordet "love" har smugits in på ett sätt som anspelar på bröllopet även om sakerna som ska säljas är helt ordinära. Det är som en personkult, fast i en demokrati. Och bortom all bröllopsbevakning, och bortom den principiella debatten, som ändå har kommit fram i viss mån, kvarstår det faktum att samtliga närmast berörda är innehavare av statens högsta offentliga ämbeten, men som i den gärningen får mindre djupträngande granskning än ett genomsnittligt landstingsråd. Det är inte bristen på kritisk granskning under bröllopsupptakten som upprör så mycket som bristen på densamma under de övriga år då det inte är bröllop. Att offentliga ämbetsinnehavare, oavsett ställning, ständigt ska granskas och ifrågasättas är, hoppas jag, en okontroversiell ståndpunkt för såväl republikaner som rojalister.

Jag hade egentligen tänkt läsa igenom de böcker som har skrivits i monarkifrågan under våren, främst av Göran Hägg samt PJ Anders Linder och Per Svensson, och sedan skrivit nånting om bröllopet, men det har givetvis inte hunnits med. Jag har för övrigt tagit upp de mest centrala punkterna i min republikanism, inte minst i det ovan länkade inlägget. Men jag ska ändå försöka ta upp en ganska specifik idé. Jag kan nämligen inte undgå att lägga märke till att många reagerar helt annorlunda inför monarkin än vad jag gör. Jag har nämligen aldrig vad jag kan minnas känt någon större vare sig entusiasm eller avsky inför kungahuset. Det har liksom aldrig angått mig. Jag kan alltså inte förstå de känslor som de flesta människor tycks ha inför monarkin genom introspektion. Jag måste försöka rekonstruera dem baserat på vad jag ser omkring mig. Givetvis förstår jag att folks känslor är väldigt olika, men kanske kan det vara möjligt att göra en väldigt grov generalisering som gäller åtminstone för vissa.

Och här är då idén. Att heja på monarkin är som att heja på ett fotbollslag, både till sin natur och i dess konsekvenser. Det är en kärlek som inte är rationell, som inte är överlagd, som inte grundar sig på principiella överväganden. (Kan någon kärlek grunda sig på principiella överväganden?) Det kan också vara en känsla som man motsätter sig att behöva granska kritiskt, och som man anser bör få stå för sig själv, utan att den ska behöva påverka eller påverkas av andra saker.

På samma sätt är det med kärleken till ett fotbollslag. Den finns liksom bara där, i alla fall hos ett genuint fan. Få sådana fans överger sitt lag med åren, oavsett hur frusterande det kan vara. Och precis som med monarkin så förändras personbesättningen, men kärleken till institutionen består.

Och här är poängen. En sådan kärlek behöver inte vara nånting negativt. Den kan binda samman nationer eller städer, och den kan bygga broar mellan människor som inte annars har nånting gemensamt. Förmodligen måste vi ha åtminstone nånting liknande att hänga upp oss på. Ytterst få samhällen eller gemenskaper tycks klara sig utan sådana känslomässiga bindningar, oavsett om de berör ett idrottslag, ett religiöst samfund, en abstrakt nationalidé eller en aktad person. Våra lojaliteter utgör en viktig del av vår identitet.

Men kärleken till monarkin eller fotbollslaget har likväl ett alternativ, nämligen författningspatriotism, såsom den definieras av Habermas. Författningspatriotism, som jag förstår Habermas, är en lojalitet mot landets författning och dess politiska instutioner som inte baseras på irrationell känslosamhet utan på en nykter bedömning av att en demokratisk konstitution är legitim, och att den därmed både är värd att stödja och kan göra anspråk på vårt stöd. Detta är en bedömning som vi kan göra oavsett vilken etnicitet eller religion vi tillhör, eftersom en legitim demokratisk konstitution betraktar alla som lika inför lagen och inte grundar sig på värderingar som bara är acceptabla för medborgarna om de tillhör rätt etnisk eller religiös grupp.

När jag skrev om författningspatriotism förra året i det ovan länkade inlägget hävdade jag att relationen mellan stat och nation, och de känslor som vi förknippar med de båda, är mer komplicerat än att vi endast kan känna en torr författningspatriotism inför våra offentliga institutioner medan de verkligt djupa känslorna är förbehållna nationen, om vi nu sätter värde på vårt medlemskap av en sådan. Och kungahuset utgör närmast skolexemplet på detta: monarkin är en offentlig, statlig institution men omfattas av känslor som vanligen förknippas med andra, icke-offentliga institutioner.

Är det nånting fel med det då? Att monarkin ger lite glans i tillvaron och att det är roligt att ha nånting att samlas kring verkar användas som ett argument för att den ska få finnas kvar. "Varför inte ha den kvar," säger man, "den gör ju ändå ingen skada?" Och som jag har hävdat så instämmer jag i att den typ av känslor som många har gentemot monarkin inte behöver vara skadliga. Kanske kan de till och med vara nyttiga.

Jag har tidigare argumenterat för att problemet med monarkin inte kanske ligger så mycket i vad den är som i vad den inte är: så länge vi har en monarki kan vi inte ha en fungerande maktdelning mellan olika statsorgan, och vi går miste om den röst som en opartisk men demokratiskt vald statschef skulle kunna ha bidragit med i den offentliga debatten. Men det som ytterligare driver mig är att jag känner att den som vill berättiga monarkin med att den är en rolig anakronism begår nåt slags kategorimisstag. Monarkin är en offentlig institution. Märkligt nog tycks inte alla ha insett detta: att det som kungen faktiskt gör är att han är vår demokratis högste representant. Men som sådan är han faktiskt inte särskilt effektiv. Han har ingen som helst möjlighet att förmedla eller upprätthålla demokratiska värderingar, eftersom han inte får eller kan säga särskilt mycket om dem. När jag tänker på ett par av de personer som hade kunnat spela den rollen, som genom sin livsgärning och sin personlighet hade kunnat fungera som den högste representanten för just den svenska demokratin, som t.ex. Astrid Lindgren eller Sture Linnér, så blir jag nedstämd över att vi har ett statschefsämbete som inte ens är i närheten av att förverkliga sin potential.

Jag är villig att köpa att kungen i folks ögon fungerar som ett slags nationell symbol. Detta förklarar de känslor som många har inför honom, känslor som aldrig skulle kunna överföras till riksdagens talman även om denne gjordes till statschef, en idé som jag tidigare har laborerat med. Men som jag ser det så är det inte en statschefs uppgift att fungera som en symbol för nationen, utan för staten, för det offentliga. Vi reagerar olika inför vår nation. Vissa identifierar sig inte alls med den, medan andra upphöjer den till ett värde över allt annat. Vi har människor i det här landet som identifierar sig med olika nationer. Vissa drömmer om ett hemland i Assyrien eller Kurdistan. Andra identifierar sig som medlemmar av det samiska folket, ett folk vars existens nästa år kommer att erkännas i grundlagen. Åter andra betraktar sig som världsmedborgare, människor utan land. Men vi är alla medborgare i staten Sverige, och bör visa någon form av lojalitet mot den. Det är den typen av värderingar som en statschef närmast per definition bör försöka förmedla. Men folkets känslor inför kungen förblir likt deras känslor inför fotbollslandslaget: varma och helhjärtade, men politiskt och demokratiskt närmast intetsägande. Den bestående känslan är att vi förtjänar bättre.

Det har varit lämpligt att ta upp fotbollsmetaforen just nu, eftersom det ju pågår ett fotbolls-VM. Känslan av att ha lämnats utanför medan alla andra har fest är lika påtaglig där som med prinsessbröllopet. Men jag har efter mycket om och men fastnat inför ett lag som jag kan heja på: Tyskland. Inte bara har de ett ungt lag som spelar rolig fotboll, de har också en konstitution utan motstycke i Europa, som genomsyras av insikten om att en demokratiskt stat bör vara så inrättad, att den bevarar och förmedlar demokratiska värderingar till nästa generation, och som därmed har valt det statsskick som bäst kan göra det, nämligen det republikanska. Jag önskar att Sverige hade kommit till samma insikt.

Försenade tankar om det brittiska valet

Den här bloggen har aldrig haft för vana att kommentera saker i rättan tid, utan snarare precis så mycket för sent att läsaren börjar undra vad det finns för poäng i att göra ett inlägg nu. Det är en bra vana, eftersom den ibland tillåter en viss distans till skeendena.

Jag tror att mitt och många andras tips inför det val som ägde rum för ett par veckor sedan var att Tories skulle få en knapp majoritet, men så blev det inte, vilket måste beskrivas som ett stort misslyckande för David Cameron. Tories hade under den förra mandatperioden ofta haft en betryggande ledning i opinionsmätningarna, men när det verkligen kom till kritan så kunde partiet inte omvandla denna ledning till röster. Man förde en valkampanj som var splittrad och med ett budskap om det stora samhället, "Big Society", som inte visade sig vara det bästa uttrycket för partiets idéer.

Valet 2010 var märkligt i så måtto att det inte gav någon vinnare. Ett parti kan förlora valet i den bemärkelsen att man inte ingår i regeringen, men ändå vinna valet genom att man går framåt, som Folkpartiet 2002, eller gå bakåt men ändå vinna valet genom att man tar plats i regeringen, som Folkpartiet 2006. Det som avgör vad som är en vinst respektive förlust är de målsättningar man har. Labour, som det sittande regeringspartiet, måste ha haft som målsättning att kunna fortsätta. Att förlora regeringsmakten är att förlora valet, även om det är en förlust som man givetvis till stor del räknat med. Tories, med stöd av de långsiktiga opinionssiffrorna, siktade på egen majoritet. Och Lib Dems hade definitivt inte förväntat sig att man skulle tappa mandat, låt vara att man gick marginellt framåt i väljaropinionen - därtill hade uppsvinget för Nick Clegg efter den första valdebatten burit på alltför många löften.

Så blev det då, högst överraskande, en koalition mellan Tories och Lib Dems. Det ska bli extremt intressant att se hur denna koalition fungerar, i synnerhet i jämförelse med den svenska alliansregeringen, vars karaktär av liberalkonservativ koalitionsregering på ytan påminner väldigt mycket om den brittiska, men som ju är ett betydligt mer naturligt äktenskap. Skillnaden i självuppfattning mellan de brittiska och de svenska partierna är väldigt tydlig: den största skillnaden är att Lib Dems anser sig som någon form av vänsterparti medan Folkpartiet under lång tid har betraktat högern som sina mest naturliga allierade, men det finns också en skillnad i att Moderaterna har anammat starkare liberala inslag i sin ideologi än vad Torypartiet har gjort.

Men framför allt finns det en skillnad i regeringskultur. Det brittiska politiska systemet är konfrontativt. Har man under lång tid ett tvåpartisystem får man majoritetsregeringar, och det politiska spelet blir därmed alltid ett spel med bara motståndare och inga allierade. Majoritetsvalsystemet bidrar till detta genom att små svängningar i opinionen får stora konsekvenser i mandatfördelningen. Det var intressant att som svensk se de förfärade reaktioner många britter hade på de regeringsförhandlingar som skedde mellan partierna, där Lib Dems noga sonderade alla alternativ innan man fastnade för det som man ansåg vara det mest lämpliga både för partiet och för landet. Att överhuvudtaget ge sig in i förhandlingar om regeringsmakten, att vara villig att kompromissa och ge och ta, verkade många britter betrakta som svekfullt i sig. Många både bland politiska kommentatorer och mina brittiska vänner verkade ta för givet att oavsett vilken lösning som förhandlingarna fick skulle det bli nyval inom sex till tolv månader.

De enda som inte verkar ha trott på det är kanske koalitionspartiernas ledare själva, och det är nog tur det. Samtliga tre stora partier är fullt rimliga, demokratiska partier, majoritetsförhållandena är klara, det finns inga extrema grupperingar som lurar i vassen - att man i ett sånt läge inte skulle kunna reda upp en regering som klarar sig mer än ett år saknar motstycke i Europa. Och det finns inget som säger att inte det nuvarande läget med hung parliaments upprepas. Att man då skulle behöva gå till nyval kanske nån gång varje årtionde för att man inte kan prata med varandra är ohållbart.

Bättre då att tydligt klargöra redan från början att den nya regeringen ämnar sitta mandatperioden ut, såsom de bägge partiledarna har gjort. Det är för övrigt svårt att se att man skulle kunna göra annorlunda. En av de saker som koalitionen har kommit överens om är att man ska införa fasta mandatperioder för parlamentet: det ska inte vara möjligt för premiärministern att själv bestämma valdatum. Att man då skulle säga att "men vi vill visst ha fasta mandatperioder, bara inte just för den här regeringen" skulle vara hycklande. Dessutom har Lib Dems lyckats få igenom ett löfte om en folkomröstning om införandet av Alternative Vote, alltså det valsystem där väljarna rangordnar partierna i enmansvalkretsar och där den valda måste ha en majoritet av väljarnas preferenser, inte bara fler än alla andra, såsom fallet är idag. Detta kommer givetvis att gynna Lib Dems, som är näst största parti på många håll, och det ökar sannolikheten för att hängda parlament blir regel snarare än undantag.

Att de bägge partiledarna verkar ha en mer realistisk syn på den politiska verkligheten än de flesta andra gör att jag känner mig försiktigt optimistisk inför detta regeringssamarbete. På samma sätt som med Alliansen 2006 är det dags nu - dags för förändring, men framför allt dags för Liberaldemokraterna, efter 65 år i opposition, att ta plats på regeringsbänkarna i underhuset. Det kan inte uteslutas att priset för detta kan bli högt: många som tillhör vänsterfalangen inom Lib Dems kan komma att stödja Labour i nästa val, på samma sätt som borgerliga partier som samarbetar med Socialdemokraterna i Sverige ofta blir bestraffade. Men om man inte är redo att ta ansvar inför väljarna ska man inte heller söka det. Bättre att under fem år få kunna påverka samhällsutvecklingen än att under tjugo år beklaga sig över den, även om man får betala ett pris i mandat.

På många områden finns det också förhoppningar om att partierna kommer att ta ut varandras dåliga sidor. Lib Dems har fört in en starkare tonvikt på skattesänkningar för de sämst ställda, på samma sätt som i Sverige. Tories, å andra sidan, har en politik för stabila statsfinanser som starkare betonar nedskärningar av uppblåst byråkrati än skattehöjningar. Tories har behövt acceptera att Lissabonfördraget är verklighet, och deras oerhört destruktiva förslag att riva upp Human Rights Act, som införlivar Europakonventionen med brittisk rätt, har skrinlagts i sin nuvarande form. Samtidigt har Tories lyckats behålla sitt vallöfte om att öka valfriheten inom välfärden genom att införa friskolor enligt svensk modell. Just valfrihetsfrågor är annars, för att göra en mer teoretisk utvikning, ett område som angloamerikanskt liberalt tänkande helt enkelt inte brukar uppvisa någon större medvetenhet inför, i alla fall inte jämfört med Sverige.

Visst finns det tvistefrågor. Lib Dems har inte alls samma progressiva syn på kärnkraften som sitt svenska systerparti, och man motsätter sig också en förnyelse av kärnvapenstridsspetssystemet Trident. Tories har fått igenom att ett tak ska införas på antalet utomeuropeiska invandrare, något som oroar en vän av liberal invandringspolitik. (Å andra sidan kommer man inte längre att sätta asylsökande barn i häkte eller utvisa personer som hotas i sina hemländer på grund av sin sexuella läggning.) Men huvudintrycket är ändå att den regering som vi nu har är betydligt bättre än vad som skulle ha varit fallet om något av partierna hade fått bilda regering själva.

I serien "Ordförande Persson" sa ordförande Persson vid ett tillfälle någonting i stil med att man som regering ibland begår klavertramp, man fattar fel beslut, men att man sen sitter där och kan inget göra åt det, därför att det skulle kosta för mycket rent politiskt att riva upp och göra rätt. Det var någonting som var extremt tydligt under slutskedet av den socialdemokratiska regeringstiden, och som var en av de faktorer som gjorde att Alliansens seger var så oerhört hoppingivande. På samma sätt öppnar den nya regeringens tillkomst upp ett beslutsfönster, särskilt vad gäller reform av det politiska systemet. Att man ska införa fasta mandatperioder och ha folkomröstning om att ändra valsystemet har jag redan nämnt. Men man vill dessutom demokratisera överhuset, förmodligen genom att införa ett system där 80 procent väljs med proportionellt valsystem och resterande 20 procent utnämns. Man vill också se över de extremt destruktiva förtalslagarna, som genom sin utformning försvårar seriös debatt i de mest skilda ämnen inte bara i Storbritannien utan också, genom sina generösa forumregler, i andra delar av världen, inte minst USA.

Men framför allt sätter man integriteten i främsta rummet. Ökad reglering av kameraövervakning. Nej till nationella ID-kort (en stor fråga i Storbritannien, inte minst på grund av fruktan att det kan leda till ett sluttande plan) och ett nationellt identitetsregister. Nej till att skolor ska få ta fingeravtryck på barn utan målsmans tillstånd. (Alliansen: läs och lär.) Nej till missbruk av antiterrorlagstiftning, som till exempel när den kollapsade isländska Icesavebankens tillgångar frystes med hänvisning till sådana lagrum. Och så vidare, och så vidare. Både Tories och Lib Dems tar dessa frågor på allvar istället för att ta dem för givna, vilket bland annat visas av att integritets- och MR-frågorna sägs ha varit en av de största stötestenarna i de ganska snabbt strandade förhandlingarna mellan Labour och Lib Dems.

Till sist: jag tror att jag i mitt inlägg innan det brittiska valet förutspådde att valdeltagandet skulle sjunka. Så blev det inte: den täta valkampen övervann den apati som utgiftsskandaler och valsystemet hade gett upphov till. Positivt, mycket positivt, var också att stödet för kryptofascisterna i BNP kollapsade. Man förlorade till exempel samtliga sina 12 mandat i kommunfullmäktige i Barking i London. (Att Labour därmed har samtliga 51 mandat i fullmäktige kan man leva med.) Extremvänstern i Respect förlorade också sitt underhusmandat i Londonvalkretsen Bethnal Green & Bow. Däremot vann Folkpartiets systerparti Alliance Party, det enda stora parti på Nordirland som överbryggar religionsgränserna, sitt första mandat i parlamentet någonsin, och detta inte långt efter att dess partiledare David Ford utsetts till Nordirlands första justitieminister.

Valresultatet var inte tillräckligt tydligt för att markera en klar brytning med det gamla, på det sätt som skedde med Alliansens seger 2006 eller Obamas seger 2008. Men det innebar ändå en positiv utveckling på många plan. Den nya regeringen står inför stora utmaningar, inte minst i form av det stora budgetunderskottet. Det ska bli intressant att se hur den hanterar dessa utmaningar, liksom hur det går med reformerna av det politiska systemet. Partierna kommer att behöva hantera djupt motstridiga både inre och yttre förväntningar, och det är för tidigt att säga om de kommer att lyckas - därtill kan vi helt enkelt för lite om förutsättningarna för koalitionsregerande i Storbritannien. Men som sagt - jag är försiktigt optimistisk.

Gästinlägg

Ville bara tipsa om att jag fick äran att skriva ett gästinlägg på Fredrik Malms blogg, där jag skriver om det kommande brittiska valet och varför jag kommer att rösta på Lib Dems i lokalvalet i Sheffield. Trogna läsare känner igen en del av de tankar jag tidigare haft kring det brittiska politiska systemet.

Tankar om den liberala demokratin VII: De omänskliga

Under en flygresa från Arlanda till Manchester sträckläste jag Torbjörn Nilssons nyutkomna bok "De omänskliga". Boken handlar om tre skeenden i 2000-talets svenska politik: dataintrångsskandalen, FRA-debatten samt SSU:s interna strider.

De olika delarna av boken läste jag med olika känslor. Jag är åtminstone ytligt bekant med många av de personer som förekom i dataintrångsskandalen, vilket naturligtvis ger det hela en särskild prägel. Nilsson lägger stor vikt vid att LUF under Fredrik Malms ordförandeskap utvecklades i samma riktning som Folkpartiet: mot en mer mediestyrd organisation där 80-20-frågorna dominerade. Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen: från min horisont i Uppsala dominerade fortfarande det klassiska idéarbetet, med diskussioner om Rawls och Locke och Mills slaveriargument. Folkpartiet gick framåt och LUF fick fler medlemmar, så vi fick mer pengar och kunde köra bättre kampanjer. Men den bästa kampanjen, "Democracy on Tour", handlade om demokratiturism i länder som Kuba och Singapore, och det är knappast någon traditionell röstmaximeringsfråga. Och i vårt distrikt valde vi också att fokusera kampanjen på hederligt folkbildningsarbete, med en serie öppna seminarier och föreläsningar på Café Linné. En förmodligen på längre sikt betydligt viktigare utveckling var att förbundet ekonomiskt och allmänpolitiskt sett för första gången på länge tydligt positionerade sig till höger om Folkpartiet, dvs. gick i en mer marknadsliberal riktning. Idag finns det en bred majoritet inom förbundet för slopad statlig inkomstskatt och slopat statligt kulturstöd, något som står i bjärt kontrast med Folkpartiets politik. Dessa ställningstaganden ifrågasattes överhuvudtaget inte vid senaste kongressen i Nässjö, där det inte förelåg en enda motion om att ta bort dem (vilket sannerligen inte berodde på en brist på motioner i allmänhet).

Men nog om interna LUF-angelägenheter. Nilssons bok är full av tragedier, falskspel och ofrivillig humor, men den enda gång det verkligt knyter sig i magen och man måste kontrollera sina känslor är när striden om FRA-lagen går mot sitt slut. Det är inte första gången som jag läst om hur Karl Sigfrid får sitta ensam mot dussintals moderata riksdagsledamöter som en efter en går till personangrepp mot honom, men jag mår lika illa varje gång. Det går inte att ha förtroende för Moderaterna i fri- och rättighetsfrågor efter detta. Det går för övrigt inte att ha förtroende för något av allianspartierna i dessa frågor, men särskilt inte för Moderaterna. Man drabbas av en känsla av fullständig vanmakt och stumt raseri. Allting är meningslöst. Det finns inget man kan göra. Förbered dig på att assimileras.

Jag vill ta tag i den känslan och se vad man kan göra av den. Nilssons bok är väldigt tydlig: det politiska spelet har sin egen logik, och det fungerar på ett helt annat sätt än vad den demokratiteoretiska diskussionen säger att politik bör fungera på. Det upplysta, deliberativa samtalet och det breda folkliga deltagandet skymtar med sin frånvaro, och kommer så alltid att göra. Hoppas man på förbättringar är man en blåögd idealist.

Det finns tre olika sätt att förhålla sig till en sån syn på politiken och på samhället. Det första är det man skulle kunna kalla för det machiavelliska. Här använder jag "machiavellisk" i Isaiah Berlins efterföljd: en person har en machiavellisk syn på tillvaron om denne erkänner att det finns värdekonflikter som gör att man inte alltid kan få alla bra saker samtidigt. Det finns enligt detta synsätt en oundviklig konflikt mellan procedur och resultat: visst skulle det vara bra om alla spelade rent, om det fanns en starkare interndemokrati osv. men då skulle ingen få nånting gjort. Alternativet till att spela smutsigt är att spela rent och förlora, och det är värre. Så tror jag att många av de som varit inblandade i de skandaler som Nilsson beskriver tänker, oavsett vilka man anser de positiva konsekvenserna vara. I Karl Sigfrids fall, om vi hårdrar det, måste han väga det negativa i att han blir personligen ansvarig för att Sverige tar ett halvt steg på vägen mot en polisstat mot det positiva i att få en välavlönad politisk karriär med möjlighet till inflytande senare. Det som gör att vi har så blandade känslor över det Sigfrid gör är att vi faktiskt känner att det finns vissa saker som vi skulle offra mycket för att bekämpa. Antingen är Sigfrid fullständigt principlös, en quisling i vardande, eller så känner han att FRA-lagen faktiskt rent politiskt går att leva med, och det är oklart vad som är värre. (För att spetsa till frågan på filosofiskt manér: hade Sigfrid vikt sig för partipiskan om förslaget hade gällt att införa en fascistisk militärdiktatur i landet? Förhoppningsvis inte.)

I andra fall så är de positiva konsekvenserna av det fula spelet även politiska. Visst, det är brottsligt och omoraliskt att bryta sig in i sossarnas datornätverk, men gör man inte det så kanske man förlorar valet. Gränsen mellan moral och konvention är hårfin i vissa fall: det är okej att förfölja motståndarpartier iförd tuppdräkt, men det är inte okej att telefonterrorisera motståndarkandidater nattetid. Man hade kunnat tänka sig att även det senare "bara hade varit en del av spelet". (Det finns politiska system där det är "en del av spelet" att döda sina motståndare.) Om vissa metoder blir tillräckligt etablerade förlorar man småningom helt känslan för att man gör ett moraliskt val, där man gör nånting dåligt för att vinna nånting bra. Eftersom alla gör det, eller eftersom man alltid har gjort det, så måste det ju vara okej. Eller hur?

Och det är på det sättet som den machiavelliska synen på politik i mångt och mycket blir en självuppfyllande profetia. Ganska ofta får man en känsla av att Nilsson presenterar sin beskrivning av hur svensk politik fungerar i termer av naturlagar: det är så här för att det måste vara så här. Men så är det ju inte. En väldigt starkt etablerad konvention i svensk politik, särskilt inom socialdemokratin, är att den som aspirerar på en partiledarpost inte får erkänna öppet att hon gör det. Detta får den bisarra effekten att det 2006 inte fanns några uttalade kandidater till partiledarvalet i ett av Europas mest framgångsrika partier. Men detta är ingen naturlag. Vi kan bara gå till Israel, där det är lag på att partierna måste välja sina ordföranden i direkta medlemsval. Där måste givetvis den som är intresserad själv kandidera öppet. Även i ungdomsförbunden är det vanligare att man kandiderar öppet till ordförandeposterna.

Detsamma gäller för partipiskan. De flesta partier har en sådan oavsett var de befinner sig i världen, men den kan vara olika stark i olika länder och i olika frågor. Det finns ingen naturlag som säger att det måste råda partipiska i frågor som rör inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Det har ju av hävd inte rått partipiska i löst definierade så kallade "samvetsfrågor". Borde inte åtminstone ett liberalt parti betrakta sina medmänniskors fri- och rättigheter som en samvetsfråga?

Och så vidare, och så vidare. Det är nog förvisso så att vissa institutionella strukturer gynnar vissa former av beteende, men institutionella strukturer kan förändras, låt vara att det ofta kan vara svårt och trögt. Men har man från början inställningen att de finns där för evigt så kommer de garanterat att göra det.

Så vad ska man göra? Den andra hållningen man kan ta till politik är den privata. Man erkänner att det finns en konflikt mellan procedur och resultat, men man väljer dilemmats andra horn. "Ska det vara på det här sättet så vill jag inte vara med." Det är förvisso ett val som miljoner svenskar har gjort: vissa genom att inte rösta när de tidigare röstat, andra genom att inte vara med i partier eller rörelser som de tidigare varit med i. Och finner man sig i det, är man lycklig med det valet, så innebär det också ett totalt förkastande av den nyantika teorin om människan som en i grunden politisk varelse. På ett sätt är detta ett liberalt val: man bekräftar sig själv som privatperson, man vänder ryggen mot den offentliga arenan och lever sitt liv på sina egna villkor. Problemet är bara dels att det förutsätter att någon annan gör jobbet: den offentliga makten utgår från folket, men om folket aldrig utövar den makten blir ingenting gjort. Men det förutsätter också att de som utövar makten gör det på ett sätt som gör det möjligt för en själv att fortsätta leva sitt liv på ens egna villkor. Men när detta riskerar att inte vara fallet, ja, då har man inget val. FRA-lagen i dess ursprungliga formulering innehöll inget förbud mot att svenska medborgares kommunikation skulle avlyssnas. Man kan fortsätta leva som privatperson endast under förutsättning att det inte finns något man kan göra åt detta faktum: att allt politiskt engagemang, av vilket slag det vara månde, är dödsdömt på förhand. Finns det en positiv lärdom man kan dra av FRA-debatten så är det dock att detta inte stämmer. Det svenska politiska systemet visade sig vara väldigt svårt att påverka utifrån, men inte omöjligt.

Och därmed står vi vid en tredje ståndpunkt, den sammanbitet hoppfulla. Man måste stå på sig, annars kommer någon annan att göra det. Det finns fruktansvärda orättvisor i samhället. Staten kränker folks rättigheter men kan inte hållas ansvarig eller förmås att betala skadestånd för det. FRA spanar på svenska medborgare utan lagstöd. Folk är helt värnlösa om de skulle råka felbehandlas av polis eller väktare. De grundlagsfästa rättigheterna är i många fall knappt värda pappret de är skrivna på. Vi har inte rätt att välja den person som ska vara vår högste representant, vars barn blir föremål för en statssponsrad personkult. Det är väldigt lätt att då känna att man bara borde strunta i allt det här och vända sig inåt, mot det lilla livet. Men då ska man komma ihåg att det kunde varit värre, och att om man helt slutar bry sig om politik så kommer det att bli värre. I totalitära samhällen förlorar även det lilla livet sin integritet: man blir inte sin egen man utan någon annans talande redskap, en slav i vardande. Att leva sitt eget liv blir en (kontra)revolutionär, statsfientlig handling, vare sig man vill det eller inte. Om man inte engagerar sig för att bevara den friheten blir allting annat också meningslöst.

Men om det kan vara värre så kan det också bli bättre. Våra mor- och farföräldrars generation tvångssteriliserade 20,000 av sina medmänniskor. Idag skulle sådana övergrepp aldrig accepteras. Vi har avskaffat dödsstraff och tortyr. Vi har religionsfrihet och fri radio och TV. Allt detta har krävt årtionden av kamp, men vi har lyckats. Det saknas inte stridsfrågor för nästa generation att ta itu med, men det går att göra framsteg i det lilla som tillsammans betyder nånting. Och kanske kan man också förändra folks attityder om hur politik måste, kan och bör bedrivas. Om den machiavelliska synen på politik riskerar att bli en självuppfyllande profetia kan även den sammanbitet hoppfulla bli det, åtminstone i någon mån. Redan idag finns det gränser. Man skällde ut Karl Sigfrid på ett sätt som aldrig kan accepteras, men han hade haft livet i behåll om han hade röstat nej. I Nordkorea, däremot, tvekar man inte att avrätta tjänstemän som fattar impopulära beslut. Låt oss ta det därifrån. Låt oss se vad vi kan göra. Det skadar inte att försöka.

Val i England

Idag upplöste den brittiska drottningen parlamentet, och torsdagen den 6:e maj blir det val. Opinionsläget är oklart. Enligt två mätningar som publicerades idag leder de konservativa med tio procentenheter, medan enligt en tredje leder de bara med fyra procent. Enligt de förra skulle Tories förmodligen få egen majoritet, medan enligt den senare skulle det nästan säkerligen bli ett hung parliament - dvs. att inget parti skulle få egen majoritet. Den allmänna uppfattningen är att årets val medför den största möjligheten för ett hängt parlament på mer än 30 år. Rent allmänt torde den möjligheten ha ökat över tid: både Liberaldemokraterna och övriga partier har stadigt ökat sitt antal platser i parlamentet, och det gör att det krävs mer av de två stora partierna för att få majoritet.

Den nu påbörjade valrörelsen tydliggör många av de paradoxer som djupt präglar det brittiska politiska systemet. För att ta ett exempel: Liberaldemokraternas enda chans till något som helst politiskt inflytande ligger i att man uppnår en vågmästarställning, men det är samtidigt en roll som man förefaller tämligen oförberedda eller oförmögna att spela. Som en kommentator anmärkte: Lib Dems avskyr Tories men kan omöjligen stödja Gordon Brown, vars auktoritet är kraftigt undergrävd. Hade vi talat 1997, då världen var ung och löftesrik och Tony Blair ännu inte hade ljugit inför sitt eget parlament för att få igenom Irakkriget, hade man kunnat tänka sig en koalitionsregering mellan Labour och Lib Dems. Idag verkar den möjligheten helt utesluten. Framför allt finns det en stark konstitutionell konvention som säger att ledaren för det största partiet i underhuset bör bilda regering, och det partiet kommer nästan säkerligen att vara Tories. Därmed torde den säkraste gissningen vara att Tories vid ett hung parliament kommer att försöka sig på att bilda en minoritetsregering, och sen sitta så länge den regeringen får stöd. Med tanke på att vilken regering som än tillträder kommer att behöva genomföra neddragningar inom den offentliga sektorn för att komma tillrätta med det omfattande underskottet så framstår risken att en minoritetsregering ska falla inom en relativt kort tid som ganska stor. Undantaget är om Tories bara saknar en handfull mandat för att få egen majoritet. Då kan man kanske söka stöd hos enskilda ledamöter hos de två andra stora partierna, liksom hos småpartier från Nordirland, Wales och Skottland, och hos oberoende ledamöter, som förmodligen kommer att vara fler än de är nu.

Oberoende ledamöter, ja. Vi kommer att få se många kandidater som ställer upp på en antikorruptionsplattform med tanke på de skandaler som varit kring parlamentsledamöternas utgifter. Nu har det gått ett år sen skandalvindarna blåste som värst, och den ekonomiska återhämtningen har förmodligen återtagit sin plats som den viktigaste frågan. Men man ska inte underskatta den djupa alienation och det djupa förakt som många väljare kommit att känna som ett resultat av skandalerna. Synen av ett parlament vars flesta ledamöter verkade kapabla att göra i stort sett vadsomhelst för att berika sig själva ökade på ett politikermisstroende som redan var omfattande. Problemet är att eftersom samtliga etablerade partier i större eller mindre mån var indragna finns det inget alternativ för misströstande väljare - inget förutom soffan eller BNP och andra extrema missnöjespartier. Den ovissa valrörelsen kanske lockar några att ta sig till valurnorna, men det fruktas allmänt att valdeltagandet kommer bli lägre än lägstanivån från 2001 års val. Då var det 59 procent.

Den siffran är ett av många skäl varför Storbritanniens politiska system inte utgör ett föredöme för Sverige, tvärtemot vad vissa hävdar, både socialdemokrater och borgerliga. En gång i tiden låg valdeltagandet i Storbritannien på samma nivå som övriga Västeuropa - idag är det ett av Västeuropas allra lägsta. Att folk fritt väljer att inte utöva sin rösträtt behöver inte vara ett problem i sig, men det är i många fall en indikator på djupare problem. Många känner att det politiska systemet inte arbetar för dem. Valsystemet gör att det är ytterst svårt för nya partier att komma in i parlamentet. När det italienska politiska systemet kollapsade i början på 90-talet i kölvattnet efter korruptionsskandaler dök nya partier upp som kunde kanalisera folkets vrede. Här finns det som sagt vissa oberoende kandidater som förmodligen har en bra chans att bli invalda, men någon tillstymmelse till en enad politisk rörelse mot korruption och för att återupprätta folkets förtroende för politiken finns det inte.

Och bristen på intresse är paradoxal, eftersom parlamentsvalet för de flesta britter är det enda val som betyder något. Skottarna, nordirländarna och i viss mån walesarna och londonborna kan utse politiker som har ganska stora möjligheter att bestämma över lokala frågor, men för de flesta britter är det parlamentet i Westminster som har absolut störst makt. Förutsättningarna borde vara gynnsamma: ett enda val mellan tydliga regeringsalternativ avgör landets öde. Inget plottrande med olika direktvalda kammare eller maktdelning mellan olika nivåer eller mellan olika delar av statsmakten, eller med självständiga domstolar och oberoende myndigheter som lägger sig i eller obstruerar. En socialdemokrats våta dröm, helt enkelt. Så nära den perfekta centralstaten som vi kommer i Västeuropa. Och ändock - ändock ett valdeltagande som redan nu ligger mer än 20 procentenheter under Sveriges.

Jag tror att det ligger en djup politisk poäng nånstans härunder. Politisk pluralism inspirerar. När vi har fler partier med en verklig chans att komma in i parlamentet och få en rättvis andel av platserna, när vi har fler möjligheter att uttrycka vår folkvilja, när fler av de valda ledamöterna befinner sig på nära avstånd, och när vi har möjligheterna och viljan att ständigt hålla våra politiker ansvariga, istället för att bara dumpa över ansvaret på dem en gång vart fjärde eller femte år, då ökar intresset för politik, då ökar deltagandet, och då ökar också förmodligen förtroendet för politikerna. Det sägs ibland att för många val gör folk valtrötta. Vad det brittiska politiska systemet visar är att även om man koncenterar allting till ett enda jätteval så är inte det till någon nytta om inte folk har ett grundläggande förtroende för det politiska systemet.

Bristen på pluralism, bristen på deltagande och bristen på maktdelning är också nära sammankopplade med två andra brister: bristen på öppenhet och bristen på rättighetsskydd, både som orsak och verkan. Nu har man förvisso en Freedom of Information Act som ska göra många offentliga handlingar tillgängliga för allmänheten, men den är inte komplett. Förra årets utgiftsskandaler hade förmodligen aldrig kommit till allmän kännedom, eller åtminstone inte i sådan detalj, om inte en tjänsteman hade sålt en CD med information om utgifter till högstbjudande tidning (och då har inte Storbritannien samma meddelarskydd som Sverige).

Och än allvarligare är också det bristande rättighetsskyddet, som jag skulle bedöma som ännu mer bristande än i Sverige. I teorin kan parlamentet åsidosätta samtliga medborgerliga rättigheter genom en serie enkla majoritetsbeslut. Europakonventionen har visserligen införlivats i engelsk rätt genom 1998 års Human Rights Act, men den har Tories sagt att de ska riva upp och ersätta med nånting annat, högst oklart vad. En parlamentsakt kan rivas upp på samma sätt som den antogs, och därmed är rättighetsskyddet väldigt tunt.

Precis som i Sverige kan dessutom många av bristerna förklaras med den bristfälliga juridiska kulturen. Domstolarna är ytterst lojala mot parlamentet, och har få möjligheter att sätta sig över parlamentets beslut även när dessa kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Denna brist på rättighetsskydd tillsammans med det centraliserade politiska systemet är det som ligger till grund för de omfattande och systematiska kränkningar av integriteten som under många år har varit standard. Sådana kränkningar har vi ständigt och jämt varit utsatta för i Sverige de senaste åren, oavsett regering, men de är ännu mycket värre i Storbritannien, där människor kan gripas och hållas inlåsta i veckor utan att vara skäligen misstänkta, utan domstolsprövning och utan att veta vad man misstänks för. Möjligen finns det visst hopp i det att opinionen verkar ha svängt och att den allmänna acceptansen för den här typen av övergrepp har minskat, samt i det att både Lib Dems och Tories har motsatt sig de värsta kränkningarna. Men ett verkligt systemskifte får vi inte innan Storbritannien får en skriven konstitution, och det är ännu väldigt långt borta - i synnerhet eftersom Tories inte verkar anse att det finns ett behov därav. Men med ett mer pluralistiskt politiskt system, som bättre hade kunnat svara upp mot medborgarnas förväntningar och där fler röster hade kunnat komma till tals, hade den här situationen inte behövt uppstå. Precis som med FRA-lagen i Sverige kommer integritetskränkningar till stånd ofta genom en politisk process där det offentliga samtalet och det allmänna deltagandet brister, och där de folkvalda faktiskt inte uppfyller de förväntningar som folk ställer på dem.

Finns det då inget som är bra med det brittiska politiska systemet? Åjo, ett par saker finns det allt. Man har tydliga regler för kampanjbidrag, något som Sverige helt obegripligt nog saknar. Man har ett överhus som åtminstone i någon mån kan utgöra en fördröjande och granskande instans, och som också är öppet för andra än karriärpolitiker. Man är bättre på att berömma och belöna de medborgare som har gjort gagneliga gärningar. Man har av hävd bättre lyckats bevara parlamentets centrala roll i det politiska systemet - i år är det faktiskt första gången som vi kommer att få se den typ av partiledardebatter i en TV-studio som vi i Sverige vant oss vid under lång tid. Tidigare har den enda arenan för muntlig politisk debatt av det här slaget varit underhuset. Dessutom måste samtliga ministrar sitta i parlamentet enligt en mycket djupt rotad parlamentarisk konvention - men det utgör i praktiken inget hinder för en premiärminister att utnämna vem den vill eftersom en tilltänkt minister alltid kan utnämnas till lord och således ta plats i överhuset, något som verkar bli allt vanligare. Men jag tippar ändå på att betydligt fler av Blairs och Browns kabinettsledamöter satt i underhuset när de blev utnämnda än vad Göran Perssons statsråd gjorde.

Så hur kommer det att gå då? Ja, vi får väl se - politiska spådomar har aldrig varit min styrka. I och med att ett hung parliament för många britter verkar så oattraktivt så kanske vi får se en knapp Torymajoritet. Om David Cameron är rätt man att komma tillrätta med de risiga offentliga finanserna återstår att se. Som han själv sade vid Tories' valupptakt idag: det kan knappast bli värre. Den globala ekonomiska återupphämtningen kommer förvisso att få effekt även i Storbritannien, men den läxa vi i Sverige lärde oss på 90-talet, nämligen att ansvarstagande offentliga finanser är en nödvändig förutsättning för hållbara välfärdssatsningar på lång sikt, den har inte Labour lärt sig. Det kommer att bli ett jämnt val, precis som i Sverige 2006, men precis som i det valet känns det som att regeringen är för tröttkörd, förtroendet för urholkat, att alltför mycket har lagts på hög, för att folket ska vara villiga att ge dem en chans till. Det ska hursomhelst bli väldigt intressant att följa på plats.

Skinner i Sheffield och okunnighetens politik

Quentin Skinner, en av de största nu levande politiska idéhistorikerna, var i Sheffield idag och föreläste över ämnet "A Genealogy of Liberty". Jag ska inte i detalj återberätta vad som sades, men en del av föreläsningen fick mig att tänka på en idé som jag haft under en längre tid.

Begreppet "genealogi", såsom det användes av Nietzsche och såsom det används i nutida idéhistoriska sammanhang, verkar ungefär betyda att vi spårar ett begrepps innebörd genom att se varifrån det kommer, genom att analysera dess historia, hellre än att genomföra abstrakt begreppsanalys av det slag som var i full sving i 1950-talets analytiska filosofi. En frihetens genealogi innebär alltså helt enkelt ett försök att se hur frihetsbegreppet har utvecklats över tid. Skinner började med att titta på Hobbes, och dennes ytterst smala frihetsbegrepp: vi är fria så länge ingen annan rent fysiskt hindrar oss att förflytta oss nånstans. Detta begrepp har sedan utvidgats med alltfler villkor, vilket någonstans leder oss över gränsen från negativ till positiv frihet: från frihet som frånvaron av yttre hinder till frihet som någonting som kommer inifrån.

Skinner tog upp Hannah Arendt och Charles Taylor som exempel på tänkare som i Hegels anda betraktar den mänskliga tillvaron som inneboende normativ: Arendt talade om hur frihet och politik är samma sak i så måtto som vita activa, det aktiva livet, är det sanna livet. Vi är fria när vi deltar i det politiska livet tillsammans med de andra medlemmarna i vårt samhälle. Människan är ett zoon politikon, ett politiskt djur. Till detta lägger Taylor, som Skinner läser honom, även insikten om att människan är en andlig varelse, och vår frihet förutsätter att vi bekräftar denna sida hos oss själva.

Liberaler, å andra sidan, tenderar att försvara idén om ett värdeneutralt samhälle. Staten ska inte ta ställning för en viss idé om det goda livet (med vilket inte per automatik förstås "det njutningsfulla livet" på det sätt man använder termen när man talar om att "leva det goda livet"). Denna idé kan försvaras enligt åtminstone två strategier. Jag har ödat en hel del virtuellt bläck på att analysera den rawlsianska strategin: det som krävs för att vi ska kunna leva med varandra är att vi respekterar varandra och erkänner att vi alla har en förmåga att bilda oss en uppfattning om det goda, och att våra uppfattningar om det goda kommer att skilja sig åt. Om vi verkligen behandlar varandra som fria och jämlika medmänniskor måste vi försöka att organisera våra samhällen så att de inte bygger på någon enskild genomgripande uppfattning om det goda. Staten ska inte ta ställning varken för eller emot någon genomgripande uppfattning om det goda. Endast om statens makt utövas med hänvisning till idéer och värderingar som alla kan ansluta sig till, oavsett vilken syn på det goda livet man har, är staten legitim.

Den idén är i grunden attraktiv, och min huvudsakliga kritik, som jag inte ska upprepa här, är att den helt enkelt inte räcker ända fram: vi är inte bara oeniga om det goda, vi är också oeniga om vad som krävs för att ett samhälle ska vara legitimt eller inte. Men idag ska jag tala om den reaktion som jag vanligen brukar ha när jag ser idéer liknande Arendts och Taylors om det högsta goda, och det är att fråga: "Jaså, och hur vet ni det?" En sån fråga kan motiveras av åtminstone fyra olika sätt att se på frågan om det goda livet:

1. Enligt det första synsättet har Arendt och Taylor fel därför att en annan teori om det goda livet är att föredra. Ingen agnosticism här alltså.

2. Enligt det andra synsättet gör Arendt och Taylor fel som låter sin teori om det goda livet få politiska konsekvenser. Man behöver inte vara agnostisk vad gäller frågan om det goda livet när man reflekterar över frågan som privatperson, men så fort man tar steget ut på den genuint offentliga arenan bör man vara det. Detta är det rawlsianska svaret.

3. Enligt ett tredje synsätt bör man endast föra fram idéer om det goda livet med ytterst stor försiktighet, eftersom det är svårt eller omöjligt att känna till de rätta svaren på dessa frågor. Detta är ett renodlat agnostiskt svar.

4. Till sist kan man hävda att det helt enkelt inte finns något svar, eller i alla fall inget bra svar, på frågan om vad det goda livet är. Detta kan jämföras med att ha en ateistisk inställning till religion.

Jag anser egentligen att (4) är rätt, men (1) och (3) är de mer intressanta kritiska linjerna här. Om Arendt och Taylor vill göra deras idéer om det goda livet till vägledande inom politiken måste de, åtminstone så länge de erkänner att folk kommer att ha andra åsikter än dem, ta på sig en roll som innebär att deras syn på det goda livet ska ges företräde framför andras. Det är en ganska märklig sak att göra ur ett rent moraliskt perspektiv, eftersom man därmed tycks bryta mot den grundläggande föreställningen om att alla människor ska ha samma rätt till inflytande över politiken. Att bryta mot idén om den värdeneutrala staten är alltså att bryta mot demokratins idé, och att ta ett halvt steg på väg mot diktatur.

Men att överhuvudtaget framkasta idén att det finns ett rätt sätt att leva sitt liv på är på något sätt att ge sig själv en särställning även rent epistemologiskt. Vad är det som får mig att tro att just jag, av alla människor, har hittat fram till det enda rätta sättet att leva, när så många människor inte håller med mig? Är inte det att drabbas av storhetsvansinne? Notera att denna skeptiska undran inte är densamma som det ofta förekommande argumentet att moralisk/etisk oenighet i sig visar på att det inte finns några moraliska/etiska sanningar. Man kan naturligtvis tro att det finns moraliska/etiska sanningar, men att det är i stort sett omöjligt att nå fram till dem, eller i alla fall till en heltäckande redogörelse för dem.

Charles Taylor, såsom varandes katolik, skulle möjligen kunna komma undan detta. Han skulle kunna argumentera för att det är Gud, inte han själv, som avgör vad som är det rätta sättet att leva. Att andra människor inte håller med Taylor kan bero på att de helt enkelt inte tror på Gud, och att ifrågasätta Guds existens är ett annorlunda företag i det att vi förmodligen har lättare att acceptera att vårt svar på den frågan måste vara det enda rätta, även om vi respekterar att andra tycker olika. Man skulle då behöva argumentera i termer av att Taylor inte kan vara säker på att han har uttolkat Guds vilja på rätt sätt och så vidare. Annars finns det kanske inte mycket mer att säga. Vi är inte bara oeniga, utan radikalt oeniga.

Den radikala oenigheten yttrar sig även i människosyn. Taylor kan inte betrakta oss skeptiker rörande det goda livet som människor som i allmänhet är kompetenta att bilda sig en respektabel uppfattning om hur man ska leva. Hade vi varit en på miljonen hade vi kunnat avfärdas såsom enstaka räknefel. Men nu är det inte så, snarare tvärtom: i Sverige får man nog räkna med att en stor andel av befolkningen inte bekänner sig till ett sätt att leva som de anser vara universellt giltigt för alla människor, och i synnerhet inte till just Taylors syn på hur vi bör leva. Idén om det politiska livet som det högsta goda får sina största problem just i att det verkar finnas väldigt mycket annat som är viktigt: familj, hobbyer, vänner, resor, tid över för att reflektera och bara vara. Faktum är att många verkar sträva efter ungefär samma saker i stora drag. Däremot skiljer vi oss åt betydligt i de specifika detaljerna, vilket är det som gör oss till individer, och dessutom anser vi oss ofta nog inte leva våra liv enligt universellt giltiga normer.

Ibland funderar jag på varför jag är liberal. Oftast blir det snabba svaret nånting i stil med: "Jag vill bara att människor ska få leva sina liv som de vill." Men detta svar går snabbt att fördjupa: jag kan inte vilja nånting annat, för även om jag fick bestämma över människors liv skulle jag inte veta hur de skulle leva. Vilken grund har jag att stå på? Det finns inget att ta på, inget att bygga på. En person som inte aspirerar på att föra fram en teori om det goda livet som är giltig även för andra människor kan inte annat än vara värdeneutral: hon omfattar inga värden som skulle kunna påtvingas andra. Likaledes en person som, likt Isaiah Berlin, anser att det finns flera olika inkommensurabla värden: vi kan inte jämföra eller rangordna de värden som finns. På vilken grund skulle man då kunna prioritera det ena värdet framför det andra?

Vi skulle alltså kunna tala om en okunnighetens politik: vi kan inte göra annat än att förhålla oss neutrala, eftersom vi inte vet vad alternativet skulle vara. En sådan syn på politik är inte den jag försvarar i min forskning om legitimitet, eftersom det bygger på antaganden som är onödigt kontroversiella, men det är nog det som är den underliggande drivkraften.

Den grundläggande invändningen är att om vi inte vet vad som är rätt eller fel vet vi inte heller om värdeneutralitet är rätt eller fel. Vi hamnar i ett ingenmansland. Detta ser omedelbart ut att vara en invändning mot Isaiah Berlins värdepluralism. Om vi är för värdeneutralitet, är då inte detta i sig ett värde? Och därmed kan vi ju jämföra och rangordna olika värden, åtminstone högst partiellt.

Men det är inte lika klart att detta är en invändning mot neutralitet mellan olika sätt att se på det goda livet. Man behöver inte argumentera för värdeneutralitet genom att säga att folk lever ett gott liv om de bor i en värdeneutral stat. Man kan föra argumentet i andra termer. Det är nu vi kan förstå Rawls i viss mån ganska kryptiska idé om att det rätta föregår det goda: det finns normer om rätt handlande mot varandra som föregår gynnandet av det goda. Det implicita antagandet är ett slags icke-interventionsantagande: vi har åtminstone ingen grund att ingripa i varandras förehavanden om vi saknar anledning anta att våra medmänniskor handlar fel, och eftersom vi inte har en teori om det goda livet kan vi inte dra slutsatsen att våra medmänniskor lever på fel sätt. Däremot kanske de handlar fel mot varandra - det kan inte en liberal teori vara neutral inför, vilket enklast kan ses genom att den annars skulle behöva vara neutral inför folkmord och tyranni. (Däremot behöver inte den djupare metaetiska grunden för dessa bedömningar tröskas igenom alltför noggrant.)

Värdeneutralitet kan förenas med många olika sätt att organisera samhället, och på det sättet kanske argumentet från värdeneutralitet till liberalism inte alls är komplett. Det är tämligen oklart hur långt man t.ex. skulle komma med ett argument för marknadsekonomi som baserar sig på värdeneutralitet. Säkerligen skulle man komma bort från den rena planekonomin, som bygger produktionsbeslut på antaganden om vad människor vill (eller ännu hellre bör) ha, men frågan är om man skulle kunna slita tvisten mellan en egalitär vänsterliberalism och en marknadskramande nyliberalism på detta sätt, och om detta alls är målet. Det går att försvara interventioner i marknadsekonomin i värdeneutrala termer, vilket är både bra och oroande för oss mjäkiga mittenliberaler som tycker om marknadsekonomi men som samtidigt inte är redo att gå till storms mot varje form av välfärdsinsatser. När jag läser The Guardians ständigt återkommande argumentation mot friskolor enligt den svenska modellen (som Tories vill införa), där det alltid påpekas att de svenska friskolorna har lett till ökad ojämlikhet, vill jag ofta bara utbrista: "Jo, men det ena står inte i proportion till det andra! Finns det inget värde i att folk bara får välja den utbildning de vill åt sina barn, så länge finansieringsmodellen är rättvis?" Det är oklart huruvida idén om värdeneutralitet hjälper mig här. Å ena sidan försvåras vissa föräldrars möjlighet att ge den utbildning de vill åt sina barn betydligt, vilket kan ses som en inskränkning i deras möjlighet att leva i enlighet med sin uppfattning om det goda livet, men å andra sidan sker detta ingrepp inte för att främja en viss uppfattning om det goda livet, utan bara med hänvisning till rent politiska värden såsom jämlikhet och rättvisa. Jag måste alltså förutsätta att människor bör ha rätt åtminstone till en skyddad sfär inom vilken de kan fullfölja det liv de vill leva, en rätt som antingen grundar sig på en positiv uppfattning om att staten tillkommer just för att förbättra människors liv, eller på en negativ uppfattning om att vi annars skulle begå ett ingrepp mot andra som vi inte skulle tåla begicks mot oss själva. Men det är ett lite annorlunda argument än ren värdeneutralitet, så det tar jag inte upp här.

Historien och moralen: Sandel, Rawls och slaveriets avskaffande

Som jag tidigare sagt försöker John Rawls i Political Liberalism och senare i artikeln "Tillbaka till idén om offentligt förnuft" argumentera för idén att den offentliga debatten, i synnerhet när den berör centrala frågor om konstitutionen och grundläggande rättvisa, bör hålla sig neutral vad gäller frågor om det goda och om filosofiska och metafysiska sanningar. Om vi är medborgare som deltar i det offentliga samtalet bör vi inte argumentera för våra åsikter i centrala politiska frågor genom att referera till våra åsikter om det goda. Om jag t.ex. argumenterar emot abort med hänvisning till att det strider mot naturrätten (ett typiskt exempel i den amerikanska debatten) och får igenom mitt förslag så skulle mina meningsmotståndare, som kanske har en annan syn på vad naturrätt är och om det överhuvudtaget finns nån sådan, inte alls begripa varför lagen ser ut på det sätt den gör. Men i demokratiska samhällen är den politiska makten symmetrisk: vi styr och vi styrs; vi både utövar och underkastas den politiska makten samtidigt. Vi får därmed en skyldighet att utöva vår politiska makt på ett sånt sätt att minoriteten kan förstå varför vi gör det och kan acceptera vår maktutövning som legitim - vi skulle inte kräva mindre om vi var i deras ställning.

Den här liberala uppfattningen om att den offentliga debatten bör vara neutral med avseende på frågor om det goda fick under 1980-talet mothugg av de så kallade kommunitaristerna. I sin recension av Political Liberalism ifrågasätter Michael Sandel, en av de ledande kommunitaristerna, Rawls' avskillnad mellan politik och moral. Han tar exemplet med en debatt mellan Abraham Lincoln och Stephen Douglas år 1858 om slaveriets avskaffande. Frågan gällde huruvida slaveri skulle vara tillåtet eller inte i de nya territorier (områden i USA som hade rätt till självstyre men inte, såsom delstaterna, rätt att delta i politiken på federal nivå) som bildades allt eftersom unionen utvidgade sig över den amerikanska kontinenten. Lincolns inställning var att slaveriet var fel och att man förvisso inte skulle avskaffa det (inte då i alla fall - senare avskaffade ju Lincoln slaveriet under inbördeskriget) men åtminstone inte tillåta att det skulle förekomma på fler ställen. Douglas, däremot, framställde sig inte heller som en vän till slaveriet, men hävdade att idén om folksuveränitet borde komma först och att den federala regeringen och kongressen alls inte borde lägga sig i frågan: det borde vara upp till varje territorium att självt bestämma hur man ville göra. Detta vänder sig Lincoln emot. Sandel ger ett belysande citat från debatten (i min översättning):

[Vem som helst kan förorda politisk neutralitet] om han inte ser något fel med
slaveriet, men ingen kan logiskt säga så om han ser något fel med det;
för ingen kan logiskt säga att han inte bryr sig om man röstar för eller emot
något som är fel. Han kan säga att han inte bryr sig om man röstar för eller
emot en sak som är honom likgiltig, men han måste logiskt ha ett val mellan en
rätt och en fel sak. Han påstår att de samhällen som vill ha slavar har en rätt
att ha dem. Och det har de om det inte är fel att ha dem. Men om det är fel, kan
han inte säga att folk har en rätt att göra fel.

Och senare: "Är det inte ett falskt statsmannaskap som försöker bygga upp ett politiskt system på grundvalen av att inte alls bry sig om precis det som alla faktiskt bryr sig allra mest om?"

Rawls menar naturligtvis inte att vi inte får använda några argument alls när vi diskuterar centrala politiska frågor på den offentliga arenan. Men vi får bara använda en begränsad uppsättning argument, nämligen såna som kan hämtas från den "offentliga politiska kulturen" i vårt land. Såna idéer är inte beroende av en viss moralisk eller religiös inställning utan är såna som alla människor kan ställa sig bakom. Kristna, muslimer, asatroende och ateister kan t.ex. alla stödja demokratins ideal, liksom utilitarister såväl som kantianer. Och i den offentliga politiska kulturen i det samhälle vi lever i finns det givetvis många goda argument mot slaveri. Frågan är helt enkelt en icke-fråga, i USA så väl som i Europa.

Men Sandel hävdar att så inte var fallet i USA strax innan inbördeskriget. Varken konstitutionen, självständighetsförklaringen eller Högsta Domstolens rättspraxis var oförenlig med slaveriet. Detta uttömmer nu inte slaverimotståndarnas möjligheter helt, låt vara att Sandel verkar tycka det. Det kan fortfarande finnas möjlighet till kritik av slaveriet inom ramen för den offentliga politiska kulturen. Den offentliga politiska kulturen kan ju innehålla värden som kan utgöra grunden för argument för olika åsikter, såsom t.ex. i FRA-debatten där olika balansgångar mellan säkerhet och integritet ställdes mot varandra. Ingen kan rimligen förneka att både säkerhet och integritet är viktiga värden för ett demokratiskt samhälle, men frågan gällde hur vi går balansgången på bästa sätt.

Men Sandels kritik ligger på ett djupare plan. Abolitionisterna drevs av djupt rotade moraliska värderingar som de inte var beredda att kompromissa med, ofta grundade i religiösa föreställningar om människors lika värde. Dessa argument förde de också fram, dels för att de var effektiva, men också för att det var dessa idéer som faktiskt drev dem. Rawls erkänner detta och försöker invända att det amerikanska samhället i mitten på 1800-talet inte var "välordnat", vilket betyder att vi inte har nån plikt att hålla oss till idén om offentligt förnuft.

Sandels invändning är att så kanske det är, men det ursäktar inte abolitionisterna. De hade förmodligen inte för avsikt att verka för det offentliga förnuftets ideal hursomhelst, så de skulle fortfarande ha idéer om förhållandet mellan stat och moral som liberalerna måste betrakta som orimliga. Deras kamp mot slaveriet var bara ett led i en strävan att förverkliga det de uppfattade som Guds lag på jorden, inte att kämpa för ett samhälle där liberala idéer om värdeneutralitet var möjliga. Slutsatsen blir alltså att liberalerna inte kan försvara kampen mot slaveriet.

Redan här verkar det ju som att Sandels argument är lite tunt. Det är ju faktiskt fullt möjligt att hålla med abolitionisterna i vissa delar och inte i andra. Det Sandel kanske egentligen vill ha sagt är att vi kan drivas av värderingar som är så viktiga för oss att vi helt enkelt väljer att åsidosätta idén om offentligt förnuft när vi argumenterar för dem. Och om dessa värderingar är acceptabla i ett demokratiskt samhälle så har vi en konflikt som är besvärlig för liberalerna. Rawls verkar t.ex. vilja hävda att det är förenligt med idén om offentligt förnuft att vara abortmotståndare (liksom givetvis att vara -förespråkare), annars skulle ju en stor del av den amerikanska befolkningen klassas som orimlig på direkten. Däremot får abortmotståndarna inte argumentera för sin sak i religiösa termer. Men är detta verkligen ett rimligt krav att ställa på dem?

Rawls tvingas antingen svara ja, eller så måste han kraftigt snäva in tillämpningsområdet för idén om offentligt förnuft. Detta får honom att lägga in ett förbehåll: man kan hänvisa till genomgripande värden, om man dessutom hänvisar till "politiska" (alltså icke-genomgripande) värden som i sig är tillräckligt starka för att stödja ens tes. Det är inte helt klart att detta gör det möjligt för honom att hantera debatter såsom abortfrågan, men det är i alla fall ett klart steg på vägen.

Det jag istället reflekterade över när jag läste Sandels redogörelse för slaveridebatten på 1800-talet var att den sätter fokus på hur man ska förhålla sig till sitt eget samhälles politiska historia. 1850-talet är tillräckligt långt fram i tiden för att grunddragen i de moderna ideologierna ska ha hunnit utvecklas, det finns en borgerlig offentlighet där olika åsikter kan komma fram, och det finns därmed en offentlig politisk kultur där maktutövningen vilar på värden som kan utsättas för offentlig granskning och debatt. Samtidigt finns det skriande orättvisor: det amerikanska slaveriet är kanske det tydligaste exemplet, men i Sverige kan man peka på den extremt ojämlika fördelningen av politiskt inflytande, diskrimineringen av kvinnor, bristen på religionsfrihet, en stat som inte förmår förhindra att dess befolkning svälter, osv. Ska vi därmed klampa in i den tidens debatt och tillämpa våra tiders värderingar, eller ska vi förhålla oss avvaktande? Risken är å ena sidan att man hamnar i ett slags anakronism om man fördömer missförhållandena kategoriskt utan att titta på vad som faktiskt hade kunnat göras för att avhjälpa dem, men å andra sidan att man står passiv inför liknande missförhållanden idag. Richard Rorty berömde t.ex. Political Liberalism för att den var "historicistisk", men Rorty är i stort sett ensam om att inte se detta som ett problem. Historicismen skulle framför allt yttra sig i att den offentliga politiska kulturen är ett resultat av ett lands särskilda politiska historia, men också i att idén om politisk liberalism bara är tillämpbar på vissa typer av samhällen, nämligen moderna, demokratiska västerländska samhällen.

Problemet med detta är inte bara att vi inte kan argumentera mot orättvisor i andra delar av världen, utan också att vi därmed riskerar att sakna en bra motivering för varför liberala värden överhuvudtaget bör gälla i våra egna samhällen, annat än att det råkar vara så att de gör det och inte mer med det. Återigen är Rorty i stort sett ensam om att inte tycka att detta är ett problem.

Det finns fog för att kalla Political Liberalism ett historicistiskt verk, för Rawls anstränger sig inte särskilt mycket för att motivera varför vi skulle vara liberaler. Om man skulle försöka sig på att konstruera ett möjligt argument för politisk liberalism skulle det dock i korthet kunna gå ut på att om vi överhuvudtaget ska kunna ha ett fungerande samhälle, vilket är nödvändigt för att förverkliga i stort sett alla tänkbara värden, måste det finnas vissa gemensamma regler som de flesta människor följer och som upprätthålls på ett någorlunda ordnat sätt. Det enda moraliskt acceptabla sättet att bestämma vilka dessa regler ska vara och vem som ska ha rätten att upprätthålla dem är att vi på ett hyfsat demokratiskt sätt beslutar om reglerna (eller väljer dem som ska besluta om dem) och att de regler som finns i samhället är såna att människor kan förstå varför de finns där, oavsett t.ex. vilken religiös uppfattning man har, såsom nämndes ovan.

Ett sånt här argument förutsätter det Rawls kallar för "den förnuftiga pluralismens faktum", nämligen att människor på goda grunder kan ha olika åsikter rörande genomgripande frågor. (Sandel försöker ifrågasätta det också, men jag kommer inte att försöka besvara hans argumentation här.) Vi kan därmed kanske se utkastet till en viss sorts historicism: den politiska liberalismen kan bara tillämpas på samhällen där det råder nån form av pluralism, därför att annars förlorar den mycket av sin motivation. På 1800-talet hade vi sen länge uppfyllt dessa kriterier, och därmed kan slaverisamhället kritiseras för att det behandlar människor på ett oacceptabelt sätt. Problemet är ju dock att det argument som jag snabbt presenterade för den politiska liberalismen inte kommer att verka särskilt övertygande för de flesta. Rawls tänkte sig att den politiska liberalismen skulle kunna grundas på en "överlappande konsensus": mitt argument duger för mig, medan andra kommer att ha argument som funkar för dem. Problemet med ett samhälle såsom USA på 1800-talet är ju att den politiska liberalismen är ifrågasatt. Svaret måste kanske bli att de som ifrågasätter den politiska liberalismen är orimliga: de vill inte använda den politiska makten på ett acceptabelt sätt, och vi kan därmed bortse från dem på ungefär det sätt vi kan bortse från nazister och fundamentalister idag. Men varför det ska vara fallet är dock oklart. Här verkar vi stå vid en återvändsgränd där vi inte har något annat val än att hänvisa till argument som inte är interna i den politiska liberalismen i sig. Det måste finnas nåt slags yttre grundval, nånting att hänga upp den på.

Det här är ju inte ett helt nytt argument mot politisk liberalism. Det är också lite oklart var vi hamnar med det. Idén om den värdeneutrala staten och om offentligt förnuft finns fortfarande kvar. I så måtto har inte Sandel uppnått sitt mål. Men däremot kan man inte, som Rawls, hävda att den politiska liberalismen förmår berättiga sig själv. Detta är ett problem man kan leva med så länge som de grupper som förkastar grunddragen i det liberala samhället är små och marginaliserade. Däremot blir det ett större problem när de inte är det, som fallet var med slaveriförespråkarna i USA, och som fallet är med diverse icke-demokratiska länder idag. Det grundläggande dilemmat, valet mellan dogmatism och slapp tolerans, finns fortfarande kvar. Rawls kan inte hjälpa oss att komma närmre en lösning, tvärtom: det är just den här frågan som är kanske det största problemet när han diskuterar global rättvisa, främst i Folkens rätt. Vi hamnar i en klassisk apori: frågan kvarstår, svaret dröjer.