torsdag 23 september 2010

Valsystemet revisited

Trogna läsare av den här bloggen vet ju att jag är oerhört intresserad av konstitutionella frågor i allmänhet och valsystemet i synnerhet, och det har varit en fascinerande - och ibland gastkramande - upplevelse att följa turerna som ledde fram till den situation vi har nu. Medan det givetvis var extremt nära att Alliansen fick egen majoritet så känns det i alla fall lite tillfredsställande att vi nu inte fick majoritet vare sig i mandat eller i röster räknat - det hade känts ännu bittrare att få en majoritet av rösterna men inte i mandat. Nu gör vi det bästa av den situation vi har och försöker få igenom så mycket av vår politik som möjligt.

Det jämna resultatet tänjde vårt valsystem till gränsen, och det är nu logiskt att det kommer en diskussion om huruvida det verkligen tjänar sitt syfte. Jag har tidigare skrivit en hel del om valsystemet, så jag ska begränsa mig till att ta upp en del frågor som aktualiserats av årets val.

Proportionaliteten

Socialdemokraterna fick 112 mandat, men om vi hade haft ett helt proportionellt valsystem (med spärren inräknad) så hade de fått 109. Moderaterna fick 107 mandat men förtjänade bara 106. De mindre partierna fick färre mandat i motsvarande mängd. Den vid det här laget välkända anledningen till detta missförhållande är att S och M fick för många fasta valkretsmandat: de fick fler av de 310 fasta valkretsmandaten än vad de var berättigade till enligt en riksproportionell fördelning av 349 mandat. Alltså blev det färre utjämningsmandat kvar, och full proportionalitet kunde inte säkerställas. Detta har mig veterligen aldrig inträffat tidigare, låt vara att det har varit nära någon gång. Skillnaden i år är kanske att vi har åtta partier istället för sju (eller istället för fem som när valsystemet utformades) och att vi har två stora partier och fem små - de medelstora partierna (8-15 procent) lyser numera med sin frånvaro.

Åt detta skulle man kunna göra åtminstone fyra olika saker:

1. Öka storleken på riksdagen. Då blir det fler mandat att fördela och vi kommer närmare full proportionalitet (om antalet riksdagsledamöter vore lika stort som antalet väljare skulle vi få full proportionalitet...). Detta ter sig politiskt ohållbart, med tanke på att 349 ledamöter redan är en hög siffra för ett så litet land som Sverige.

2. Slå ihop valkretsar. Främst gäller detta valkretsar som ligger inom samma län: Skåne läns södra och västra (= gamla Malmöhus län), Västra Götalands läns norra och södra (= gamla Älvsborgs län) och så vidare. Då får man större valkretsar vilket borgar för mer proportionalitet. Men detta har en direkt påverkan på partiernas inre liv som man kanske bör undvika om det går.

3. Ändra den jämkade uddavalsmetoden. Uddavalsmetoden innebär att mandat fördelas till partierna i enlighet med deras jämförelsetal. Jämförelsetalet är en funktion av antalet röster och hur många mandat man fått tidigare, närmare bestämt r/(2n+1), där r är röstetalet och n är antalet tidigare mandat. Ett parti som konkurrerar om sitt fjärde mandat har alltså jämförelsetalet r/7. Undantaget, det som är det "jämkade" i den jämkade uddatalsmetoden, är att ett partis inledande jämförelsetal är röstetalet delat med 1,4, inte röstetalet delat med 1. Detta gör det svårare för partier att få sitt första mandat, och små partier missgynnas därmed. Om man minskar den inledande divisorn från 1,4 till 1,3, 1,25 eller vad man vill så missgynnas inte de små partierna längre lika mycket.

4. Öka andelen utjämningsmandat. Vi hade från början 310 fasta mandat och 40 utjämningsmandat. När riksdagen minskades från 350 till 349 ledamöter så tog man bort ett utjämningsmandat, så då var det 39 kvar. Dessa framstår nu som alltför få. Om man hade haft 300 fasta mandat och 49 utjämningsmandat så hade man kunnat få en proportionell fördelning. Full proportionalitet skulle man givetvis få om man inte hade några fasta mandat alls, men då skulle man inte kunna garantera en geografiskt proportionell representation. Så nackdelen med att öka andelen utjämningsmandat är att vi kommer att se fler exempel på valkretsar där det ena partiet är större men där det andra partiet har fler mandat, eftersom det andra partiet fick ett utjämningsmandat men inte det första. Vilket parti som får ett utjämningsmandat i en viss valkrets beror nämligen på hur pass väl partiets resultat i den valkretsen står sig i jämförelse med partiets resultat i andra valkretsar: ett utjämningsmandat ska gå till den valkretsen där partiet var närmast att få ett fast mandat. Men på det hela taget torde utjämningsmandaten ändå bli hyfsat proportionellt geografiskt fördelade.

De här lösningarna utesluter inte varandra, men en kombination av (3) och (4) torde ändå vara den enklaste. Det är viktigt att man faktiskt tar problemen med valsystemet på allvar, och att man försöker hitta en genomtänkt lösning som håller på sikt, istället för att antingen höfta till lite grann eller välja en lösning som är skräddarsydd efter dagens politiska förhållanden, som man gjorde på 70-talet och tidigare.

Valprövningen

Värmland var ju en av de valkretsar där striden om mandaten var som jämnast: ett tag såg det ut som att Folkpartiet skulle knipa det fasta mandatet där från S, men så blev det till slut inte. Istället fick FP i Värmland ett av utjämningsmandaten. När Alliansen nu "bara" fick 173 mandat så blev inte striden om mandaten i Värmland direkt avgörande för majoritetsförhållandena i riksdagen, men det var ändå oroande att läsa om det sjabbel med rösterna som förekom i Arvika, där vissa sent inlämnade röster bara dumpades på länsstyrelsen utan att räknas och förseglas hos valnämnden. 50 röster behandlades på det sättet: de avgjorde förmodligen inte utgången, men det går inte att matematiskt utesluta.

Det aktualiserar två problem med systemet för överprövning av val:

1. Den begränsade räckvidden. I vallagen 15:13 kan vi läsa: "Ett omval till riksdagen eller landstingsfullmäktige avser endast det antal fasta mandat och utjämningsmandat som tilldelades den berörda valkretsen vid det upphävda valet." Jag kan inte läsa lagen annat än på följande sätt: låt oss säga att någon överklagar riksdagsvalet på grund av det som hände i Arvika och att Valprövningsnämnden (varom mer nedan) beslutar om omval. Att omvalet hålls i den valkrets där problemet skedde (Värmlands län) och inte i hela valområdet (riket) framstår som helt naturligt. Men det som då sker är, från vad jag kan se, att man tar de mandat som Värmland har fått (de fasta mandaten plus eventuella utjämningsmandat) och håller ett omval i Värmland som gäller dessa mandat. Fördelningen i de andra valkretsarna kan inte påverkas.

Men detta framstår som mycket märkligt. I det här fallet hänger utgången i Värmland ihop med utgången i hela riket, eftersom den påverkar antalet utjämningsmandat! Däremot är resultatet i själva Värmland, när utjämningsmandaten tas med, inte ifrågasatt. Folkpartiet fick inte det fasta mandatet i Värmland, men Nina Larsson sitter ändå kvar i riksdagen genom ett utjämningsmandat. Detta gör för det första att Valprövningsnämnden förmodligen inte ens kommer att besluta om omval (eftersom "rättelse [däribland omval] skall ske bara om det med fog kan antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången"), och för det andra att ett omval i bara Värmland skulle vara meningslöst, eftersom det inte kan påverka utgången i riket.

Jag förstår att ett omval kräver tid och pengar och att det inte är bra för riket om valutgången är oviss. Men i en rättsstat så måste ändå lagarna följas, och lika mycket som det ingår i rättsstaten att myndigheterna följer lagen, lika mycket ingår det att det finns möjlighet till rättelse om de inte gör det (en aspekt som ofta kommer bort i debatten). Nu gäller frågan bara huruvida ett block som redan befinner sig i en stark position ska få ett mandat till eller inte, men det hade kunnat gälla hela regeringsmakten som sådan. Då duger det inte att det saknas möjlighet till upprättelse om misstag begås.

2. Valprövningsnämnden. Jag har tagit upp det här tidigare, och det är värt att ta upp igen: är det verkligen rimligt att den enda instans som kan pröva ett vals giltighet är en politiskt sammansatt valprövningsnämnd? Förvisso tenderar det jämna antalet ledamöter att ge majoriteten och oppositionen en jämlik ställning, och det faktum att ordföranden är eller ska ha varit en ordinarie domare borgar för att det finns en opartisk utslagsröst ifall block skulle stå mot block. Men med undantag för ordföranden så röstar samtliga ledamöter av Valprövningsnämnden i egen sak. De är nominerade av och tillhör samma politiska partier vars intressen påverkas av deras beslut. Det betyder självfallet inte att de inte kan sätta sig över partiintresset och döma som lagen kräver. Men rättvisa måste inte bara skipas, det måste också synas att den skipas. Det absolut rimliga vore att överklaganden av val hamnar hos förvaltningsdomstolarna. Vill man snabba upp hanteringen så kan man antingen skicka dessa ärenden direkt till Regeringsrätten eller låta någon annan domstol utgöra sistainstansrätt, till exempel genom att låta Kammarrätten i Stockholm sammanträda som en Valdomstol vars beslut inte kan överklagas. I en liberal rättsstat upprätthålls lagarna med oväld även när själva suveräniteten är deras föremål. Vi förkastar idén om att suveränen sist och slutligen står över lagarna och kan döma precis som den vill när den dömer i egen sak.

Såja, det var några snabba tankar. Låt mig avsluta med att notera några positiva saker från den här rysaren:

Allmänhetens intresse är stort. Ett jämnt valresultat har en folkbildande effekt genom att folk tvingas sätta sig in i valsystemets mekanismer för att förstå vad som händer. Förhoppningsvis kommer några att ha lärt sig någonting av det här, och det är bra.

Det finns ett starkt stöd för proportionaliteten som princip. Inte någon gång vad jag kunde se framfördes idén att det kanske egentligen bara är bra om S och M blir lite större än vad de förtjänar. Folk vill ha ett rättvist valsystem och förväntar sig också att systemet ska vara rättvist.

Det var en mycket svensk valrysare. Det fanns inga hot om militärkupper. Det fanns inga anklagelser om köpta rösträknare, färdigifyllda valurnor eller döda människor på röstlängderna. Inte heller har regeringen vägrat att acceptera ett valresultat som gick den emot. I den mån det har förekommit misstag så finns det inga misstankar om fusk, utan alla accepterar att det är den mänskliga faktorn som felar. Allt detta tar vi för givet, men det borde vi inte göra. I väldigt många länder kan man inte ta det här för givet. Och till sist: olikt USA 2000 så undviker vi att det slutgiltiga avgörandet sker i en domstol där domarna röstar i enlighet med det parti som utnämnde dem. Fast... det är ju just det Valprövningsnämnden gör att vi inte undviker. Vi ska vara tacksamma att vi lever i en demokrati där vi oftast löser även svåra situationer med sansat lugn och samförstånd, men vi har inte hittat det perfekta systemet än.

måndag 13 september 2010

Kungligheternas omutbarhet, eller, Antingen får man äta kakan eller ha den kvar

Med bara några dar kvar till valet borde jag pusha för Alliansen i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet, men jag tänkte ta upp en fråga där jag går emot Alliansen istället. Det handlar om huruvida kungligheterna ska kunna anklagas för mutbrott. Den bröllopsresa som Daniel och Victoria fick betald av EF-chefen hade kunnat rendera dem böter eller fängelse om de hade suttit i regering eller riksdag istället för att vara kungligheter. Att begå mutbrott, dvs. att som offentlig tjänsteman ta emot en muta, behöver inte inbegripa att man har några planer på att ändra sitt agerande eller fatta andra beslut för att man tar emot mutan. Allmänhetens förtroende är ändå skadat. Man har låtit vissa aktörer komma närmare än de borde.

Mutbarhetsdebatten är intressant i ljuset av det som Fokus skriver om monarkin, dvs. att den har väldigt nära band till en mycket liten krets näringslivstoppar. När Maggi Mikaelsson, landshövding i Jämtland, bjöds på en jaktresa av lokala företagare blev hon åtalad. Fallet gick ända upp till HD som frikände henne, med hänvisning till att landshövdingaskapet är ett uppdrag av en ovanligt representativ natur, och att det inte är orimligt att landshövdingen deltar i viss representativ verksamhet även om den bekostas av andra. Att vara kunglighet är att ha ett än mer representativt uppdrag: det är att ha ett uppdrag som enbart går ut på representation. Givetvis gör det att de straffrättsliga kraven höjs på vad som ska anses vara mutbrott. Men jag slås ändå av att det skulle kunna vara ytterst intressant för en åklagare att titta på de resor och tillställningar som kungen bjuds på - det är ju en sak om det är en engångsföreteelse, i synnerhet om det är för att skapa nya kontakter och lära känna folk som man bör känna, men det är en helt annan om det är ett mönster som upprepar sig år ut och år in och har stora värden inblandade.

Kungen har givetvis åtalsimmunitet än så länge hursomhelst,* men nu har Alliansen kommit fram till att man inte heller vill att de övriga kungligheterna (som inte alls är åtalsimmuna) ska omfattas av den personkrets som kan fällas för mutbrott. (De kan antagligen fortfarande fällas för givande av muta.) Den här debatten har ett bredare principiellt värde, eftersom den aktualiserar två fall där monarkins försvarare måste bestämma sig: antingen får man äta kakan eller ha kakan kvar.

1) Antingen är monarkin en offentlig institution eller så är den inte det. Det är för mig självklart att kungligheterna utövar ett offentligt uppdrag. De har visserligen kommit till det uppdraget på ett unikt sätt - antingen genom börd eller genom giftermål - men det förändrar inte saken i sig. Många av monarkins försvarare tycks vilja hävda att den på något sätt står utanför offentligheten, så att de vanliga förväntningar vi har på offentliga myndigheter inte ska gälla här. Visst kan man välja att betrakta kungens jaktresor med Wallenbergarna som en rent privat angelägenhet, men det hade det inte varit för statsministern eller för en generaldirektör. Och det är ju så hovets PR-doktorer har försökt spinna bröllopsresehistorien: som en rent privat gåva från en rent privat vän. Men om monarkin är rent privat kan den heller inte ha ett mandat att agera offentligt, i synnerhet inte som det offentligas allra högsta representanter. Jag slås ibland av hur oerhört svag insikt vissa har om vad detta egentligen innebär. Att bygga en fungerande offentlig demokrati är, för att parafrasera Palme, inte bara hä-hä och häpp-häpp. Man kan inte bara argumentera för att vi ska frångå demokratiska grundprinciper vid tillsättningen av demokratins högsta ämbete med att säga att "ja men det är ju så mysigt med monarki och dom är ju så söta". Det är viktigt med mysiga saker. Det är viktigt med saker som gör oss glada. Men demokratin är fel ställe att ha dem på. Om man ville att monarkin skulle fortsätta utanför demokratin, om den bleve en rent privat institution såsom adeln, så skulle det vara helt okej. Det vore kanske till och med den absolut bästa lösningen. Då skulle vi som är intresserade av demokrati kunna gå vidare och ha ett statschefsämbete som tillsätts demokratiskt och som har reell makt att med råd och dåd värna och främja demokratin och rättsstaten, istället för att ha en person som varken får eller förmår säga någonting intressant om någonting intressant. Samtidigt kan monarkin leva kvar precis som vanligt, och det behöver inte gå någon större nöd på den så länge man förvaltar sina omfattande ägor på ett vettigt sätt, men man får inga skattepengar och man kan inte företräda den svenska staten som sådan.

2) Antingen har monarkin makt eller så har den inte det. Kungen fattar inga beslut. Han har ingen myndighet, och de kungliga hovstaterna är därmed inte ett offentligt verk. Det gör att kungen har rätt att representera Sverige och få skattemedel för detta utan att det förekommer någon offentlig revision på hur dessa medel används, vilket är bisarrt. (Att kungen har ett visst apanage som han äger disponera själv är däremot i grunden helt rimligt, på samma sätt som att statsråden och riksdagsledamöterna får ett arvode. Men apanaget går idag till långt mycket mer än bara privata ändamål.) En av anledningarna till att man nu inte gör kungligheterna åtalbara för mutbrott är att de inte har några befogenheter att fatta beslut. Alltså finns det inga beslut som man skulle kunna ändra på genom mutor. Samtidigt är monarkins tillskyndare alltid oerhört noga med att påpeka vilket fantastiskt jobb monarkin gör för Sverige, och vilka dörrar de öppnar för svenska företag. Förutom det obehagliga i att demokratins högsta ämbete ofta reduceras till nåt slags glorifierat exportfrämjande så går det ju därmed inte att komma ifrån att monarkin enligt detta resonemang tillerkänns makt: visserligen inte makt i en formell mening, men dock makt såsom ordet används, nämligen en förmåga att framtvinga eller förhindra beslut. Och därmed är vi tillbaka till grundfrågan: hur ska man ha det egentligen? Har monarkin makt eller inte? Såsom överåklagare Gunnar Stetler säger i Svenskan så kan det ju rent hypotetiskt mycket väl gå att muta någon av kungligheterna till att lobba för ett företag och inte ett annat. Vi vet ju t.ex. att det var precis det som f.d. prinsessan Sarah Ferguson erbjöd sig att göra: för en viss penning skulle hon kunna se till att företag fick tillträde till hennes ex-make prins Andrew, som ju dessutom har en formell roll som handelsrepresentant för Storbritannien. Det handlar väl kanske inte om att, som Stetler säger, Victoria skulle lobba för VW istället för Volvo, utan mer om att ett litet eller medelstort svenskt företag som annars inte skulle kommit med alls nu kanske får möjlighet att träffa beslutsfattare och investerare i Kina, Indien eller Brasilien. Den här typen av inflytande har kungligheterna för att de är kungligheter. De hade förmodligen inte haft det om de inte hade varit kungligheter. Dessa kontakter upprättas alltså på grund av deras offentliga ställning, och som en del av deras utövande av ett uppdrag å det offentligas vägnar, alltså ett offentligt uppdrag. Självklart är det möjligt att muta dem, och självklart ska de kunna åtalas om de tar emot mutor. Men det vill inte monarkins blinda, fradgande försvarare se. De vill äta kakan och ha kakan kvar.

Förhoppningsvis kommer de rödgröna fram till att man vill göra de kungliga mutbara, och detta skulle i så fall läggas till den ganska korta lista med saker som skulle bli bättre om de rödgröna vinner. Men oavsett vad så har den här debatten varit nyttig. Den har aktualiserat två teman: hur vi ser dels på monarkins ställning och dels på vad de gör. Det är vi som medborgare som måste kräva insyn, och det är vi som medborgare som måste säga att det inte är okej att de personer som ska kunna representera hela allmänheten har extremt starka band till en liten grupp väldigt inflytelserika människor. Som liberal är jag inte emot framgångsrika företagare. Men som liberal är jag emot att medborgarrätt heter pengar, och att sådan framgång ska kunna köpa politiskt inflytande. Det är när allt kommer omkring inte särskilt demokratiskt. Som med så mycket annat vad gäller monarkin så förtjänar Sverige bättre.

*I alla fall gentemot svenska domstolar. De vilande grundlagsändringar som riksdagen kommer att klubba igenom efter valet och som träder i kraft vid årsskiftet innebär nämligen att kungen kan åtalas vid en internationell domstol, ett scenario som torde vara högst hypotetiskt.