Det senaste året har jag tänkt mer och mer på det här med republik och monarki. Det är ju ett ämne som jag berört i ett par inlägg tidigare (såsom här och här). Sen dess har jag, när jag försöker greppa monarkins problem, i allt högre utsträckning kommit att attraheras av den idéströmning i Västerlandets historia som kallas för republikanismen.
Som t.ex. Quentin Skinner och Philip Pettit definierar republikanismen så är det en ideologi som utgår ifrån ett frihetsbegrepp som är distinkt från liberalismens. Det som skiljer republikanismen från liberalismen, enligt republikanerna själva, är att den förstnämnda inte bara uppskattar värdet av att vara fri, utan också menar att verklig frihet måste vara säker. Ett typexempel som Pettit tar upp är en undersåte i en koloni, där det finns en kolonialmakt som har oinskränkt makt att göra vad man vill mot medborgarna. Men kolonialmakten kanske är ganska ointresserad av att utöva den makten, utan föredrar att spela hästpolo och dricka gin och tonic. I så fall behöver inga faktiska frihetsinskränkningar förekomma. Men undersåtarna lever ändå i maktens skugga: närsomhelst kan de utsättas för kolonialherrarnas förtryck, eftersom herrarna skulle kunna slå mot dem när de så behagade. Undersåtarna är fria bara för dagen, men verklig frihet består i att vara fri av egen kraft, hellre än av andras godtycke.
På så sätt menar sig republikanerna ha hittat ett nytt frihetsbegrepp, som är säkrare och mer att föredra än liberalernas, och moderna republikaner är gärna ivriga att betona denna skillnad. Jag är väl kanske mer benägen att säga med Amartya Sen att republikanerna har hittat en dimension av frihetsbegreppet som ofta har ignorerats, men som inte behöver vara oförenlig med liberalismens syn på frihet. Historiskt sett har liberaler och republikaner nästan alltid kämpat för samma saker.
Jag har tidigare skrivit om republikanismen bland annat i samband med FRA-lagen, och jag tog då upp den republikanska insikten om att individens frihet måste skyddas från statligt förtryck, något som även Quentin Skinner själv var inne på när han besökte Sheffield. Men republikanismen betonar också någon form av folksuveränitetstanke: en republik är, såsom den definierades i antiken, en statsform som styrs i allas intresse (res publicae betyder just "de gemensamma tingen"). Mot detta kan ställas bland annat en tidigmedeltida föreställning om riket som kungens personliga ägodel, som invånarna egentligen inte har någon del i.
Vår tids liberaldemokratiska statsskick, där all offentlig makt utgår från folket genom allmän och lika rösträtt och utövas i enlighet med en grundlag som innehåller ett skydd för individens rättigheter, utgör en ganska tillfredsställande tillämpning av republikanska principer. Det jag vill hävda är dock att republikanismen fordrar att vi gör en förändring av statsskicket, nämligen att vi inför en folkvald statschef. Med andra ord finns det en koppling mellan å ena sidan äldre tiders republikanism och å andra sidan det som går under namnet republikanism i dagens Sverige, dvs. det som t.ex. Republikanska föreningen ägnar sig åt.
Anledningen till att jag vill hävda detta är för att Per Gudmundsson i dagens SvD i stort sett hävdar att vi republikaner är bolsjeviker: vi har låtit oss påverkas av Sovjet till att betrakta "fungerande demokratiska institutioner som feodala rester". För mig som liberal är naturligtvis en sån anklagelse besvärande. Men ett sätt att bevisa att Gudmundsson har fel är att visa hur en idéströmning med väldigt stort historiskt djup i den västerländska civilisationen, nämligen den republikanska, kan ge oss argument för införandet av republik i Sverige idag.
Vilka är då dessa argument? Jo, de kommer i två former. Det första argumentet är ett som jag var inne på redan för flera år sen, nämligen att det problematiska med monarkin inte är dess makt utan dess brist på makt. Liberaler har fört en lång kamp i Sverige för en konstitution som skyddar individens grundläggande rättigheter, först gentemot kungamakten, sen gentemot en socialdemokratiskt präglad stat som inte sett någon del av våra liv som off limits. Ska man välja ut två avgörande ögonblick i den kampen så är det antagandet av 1766 års tryckfrihetsförordning, som visserligen avskaffades ganska snart men som sen har fått stå modell för senare versioner och inte minst för själva idén att tryckfriheten bör grundlagsskyddas, och 1994 års grundlagsändringar som gav grundlagsskydd åt Europakonventionen, som från vad jag kan bedöma har haft en klart större praktisk betydelse än de övriga delarna av den fri- och rättighetskatalog som finns i regeringsformens 2 kapitel.
Problemet med fri- och rättighetskataloger är att de är ganska trubbiga verktyg. Att lämna fri- och rättighetsskyddet till domstolar har inte lett oss ur problemen. Svenska jurister är fortfarande, trots uppenbarhetsrekvisitets avskaffande, ytterst medvetna om sin ställning som icke-folkvalda tjänstemän, och Europadomstolen är (visligen) mycket medveten om att dess domar måste kunna fungera i 50 olika länder, och lämnar därmed ofta en ganska vid bedömningsmarginal för medlemsstaterna själva, särskilt i svåra frågor där olika värden står mot varandra. Det fri- och rättighetsskydd våra grundlagar ger oss har inte kunnat skydda oss mot FRA-lagen, datalagringsdirektivet eller mot påtvingad sterilisering och skilsmässa för folk som genomgår könsbyte.
FRA-lagen hade nog aldrig kommit till stånd på Island. Anledningen är att den isländske presidenten säkerligen skulle ha lagt in sitt veto mot en lag som på ett så tydligt sätt inskränkte medborgarnas rättigheter och som dessutom var föremål för så omfattande protester. Lagen skulle ha hänskjutits till en folkomröstning, där den förmodligen skulle ha blivit nedröstad, om man utgår från de opinionsundersökningar som gjordes då. Vad är skillnaden? Jo, eftersom den isländske presidenten är folkvald så kan han anförtros med makt. Vi behöver inte tänka oss en amerikansk lösning där presidenten är landets mäktigaste person. Vi kan fortsätta ha ett i grunden parlamentariskt statsskick, där riksdag och regering själva beslutar om 99 procent av landets politik.. Däremot möjliggör republik en delning av makten över den kvarvarande procenten, som består av beslut som rör demokratins spelregler - däribland medborgerliga fri- och rättigheter - mellan en folkvald statschef och en folkvald riksdag. Stabiliteten och legitimiteten hos det demokratiska systemet värnas. Vi kommer närmare ett permanent skydd för vår frihet, som inte är beroende av de styrandes godtycke.
Det var det första republikanska argumentet för republik, och det svarar mot den republikanska insikten om att säkra skyddsmekanismer behövs för frihetens bevarande. Det andra argumentet är mer komplicerat, och tar sikte på monarkins ställning som nationell symbol. Kort sagt kan man säga att monarkin helt enkelt inte är en särskilt lämplig symbol för ett fritt och självstyrande folk som det svenska.
Vad man säger att monarkin symboliserar beror på hur man anser att historien påverkar symbolers sätt att fungera. Helt enkelt: vilken roll spelar det för monarkins symboliska funktion idag att monarkin genom historien varit den största fienden till de värden som är grundläggande för dagens samhälle?
Det är lätt att missa att det faktiskt är så det förhåller sig. Gudmundson, som tar upp den spanske kungen Juan Carlos ingripande för att rädda den spanska demokratin, förbigår med tystnad att det här landets dåvarande drottning för mindre än hundra år sen planerade en militärkupp för att förhindra att Sverige blev en demokrati, eller hur Gustaf V några år tidigare våldförde sig på några av den svenska konstitutionens mest urgamla principer när han behöll en krets av skuggrådgivare från högerpartiet och tog råd av dem, istället för att styra riket "med råds råde", som den gamla landslagen uttryckte det, dvs. med hjälp av sina öppna rådgivare, regeringen Staaff.* Att de svenska kungarna personligen var en starkt bidragande faktor till att Sverige, i ett västeuropeiskt perspektiv, var ett av de sista länderna att demokratiseras passar liksom inte in i den ljusa och konfliktfria bild av förhållandet mellan monarki och demokrati som Gudmundsson vill teckna. Och då har vi ju inte behövt gå längre tillbaka i historien. Vi skulle kunna tala om det faktum att så fort det svenska folket slutade kvävas av kungaväldet så byggde man under frihetstiden upp ett parlamentariskt statsskick som Voltaire kallade "det friaste i världen". Det ansattes av kuppförsök från drottning Lovisa Ulrika, men det överlevde mer än ett halvsekel innan Gustaf III handgripligen gjorde slut på det. Sverige förföll till en polisstat under kungligt envälde och förlorade en tredjedel av sitt rike, under samma period som USA antog den republikanska statsförfattning som bevarat landets frihet sen dess.**
Så fort kungarna har haft möjligheten så har de bekämpat liberalismen. Att vi idag förväntar oss att kungen ska vara neutral mellan olika ideologier får inte förleda oss till att tro att så alltid varit fallet. Men rojalisterna har givetvis ett motargument i bakfickan. "Låt oss glömma vad kungarna har gjort tidigare," säger de, "och låt oss titta på kungens roll som symbol för Sverige idag."
Det finns bara ett problem med det här. Som jag tidigare skrivit så kan man inte både äta kakan och ha kakan kvar. Antingen betraktar man monarkin som en symbol för Sverige över tid, eller så betraktar man monarkin som en institution som finns här och nu och som bara råkar ha ett långt och inte särdeles ärofullt förflutet. Problemet är bara att det förstnämnda alternativet är det som brukar begagnas av rojalisterna själva, och det är nog det enda alternativ som står dem till buds. Oavsett hur pass bra jobb man tycker att kungligheterna gör så är det nog svårt att med ens en gnutta intellektuell hederlighet försvara att de ska ställas utanför varje form av demokratisk kontroll, om det inte är så att just detta är en central del av monarkin i sig.
Maktlösa undersåtar är slavar i vardande. Fria medborgare utövar makten själva och lyser av inre kraft, istället för att behöva sola sig i andras glans. En symbol är en spegel av verkligheten. Och monarkin är inte en passande symbol för ett fritt folk. Detta gäller i högsta grad om vi låter monarkins symbolvärde motiveras av dess historiska insatser. Men det gäller även om vi låter det motiveras av dess nutida insatser. Om vi befriar monarkin från dess historiska arv återstår... ingenting.
Det finns ingenting i monarkin som påminner oss om att Sverige är en demokrati som är värd att bevara och kämpa för och att vi bör vara stolta över vårt land och det vi har åstadkommit. Vi skulle kunna fortsätta ha en monark som inte får säga något eller göra något, om blott vi i honom kunde se en person som vi själva hade valt, och om blott vi vid något tillfälle kunde komma samman som folk för att själva välja den person som ska vara vår högste representant. Ännu bättre vore en person som har folkets mandat att faktiskt delta i det offentliga samtalet kring viktiga nationella ämnen på ett meningsfullt sätt. När en fjärdedel av ungdomarna säger sig föredra ledare som inte behöver ställas inför ansvar hade det varit väldigt bra om vår statschef hade kunnat förklara varför vi har demokrati, det pris vi har fått betala för att skaffa oss den och varför den är värd att värna. Men vi har en konstitution som begränsar vår statschef till att bara uttrycka intetsägande plattityder.
Frihetens sak skulle gynnas av att Sverige fick en vald statschef. Det är inte en kryptosovjetisk nymodighet utan en mycket gammal insikt. Om man är van vid att betrakta republikkravet som något som huvudsakligen dras fram på socialdemokratiska och vänsterpartistiska partikongresser kan det vara lockande att betrakta det som något socialistiskt påfund. Om man istället betraktar det som den logiska slutpunkten för det svenska folkets månghundraåriga kamp för frihet ter sig ett sånt perspektivt snarare som absurt.
*Om Victoria av Badens kupplaner kan läsas i Stefan Olssons avhandling "Den svenska högerns anpassning till demokratin".
**Att jämföra det svenska statsskickets historiska utveckling med situationen i andra länder under samma tid är viktigt för att motverka anklagelser om anakronism. Man kan svårligen lägga folk till last att de inte verkade för att genomföra idéer som de inte hade någon aning om fanns, men åtminstone från och med Locke bör idén om en begränsad statsmakt grundad på folkets samtycke ha varit närvarande i den europeiska offentligheten och det blir därmed meningsfullt att kritisera kungarna för att de systematiskt våldfört sig på just denna idé.
söndag 19 juni 2011
onsdag 11 maj 2011
Visionslöshetens politik
I senaste Tiden skriver Sverker Sörlin om Reinfeldt och visionslöshetens politik. (Artikeln publicerades ursprungligen i norska Morgenbladet här.) De nya moderaterna erbjuder ingen vision för samhället, ingen roll för det allmänna bortom att kunna lösa människors problem för stunden. Vi lider av "de frias visionslöshet", efter ett citat av Stig Strömholm. Resultatet blir narcissism och likgiltighet. Vi får ett Blade Runner-samhälle, där folk skyndar sig hem efter jobbet för att spendera de pengar som jobbskatteavdraget gett dem. Socialdemokratin måste som svar stå för en syn på politik som ställer krav på människor, som gör dem delaktiga i nånting större, som vågar tänka längre och som vågar stå för en politik som gynnar alla, inte bara den enskilde väljaren.
Sörlins beskrivning är givetvis något av en karikatyr. Likväl tror jag att det ligger ganska mycket i den. Men jag tror att Sörlin underskattar dess rötter - och dess styrka. Han nämner förvisso ganska kortfattat att även Göran Persson var mer av praktisk problemlösare än ideolog, men tycker ändå att Reinfeldt har gått längre, oklart hur. Klart är att han vill ge Reinfeldt äran av att ha gjort nånting nytt i svensk politik. Men för 80-talister som inte minns Olof Palme är talet om politik som visioner mestadels historia, inte bara idag utan så långt tillbaka vi kan minnas. Med vissa undantag: en Birgitta Ohlsson eller en Fredrik Malm kan fortfarande få oss att tro på en värld utan diktatur och fattigdom, Bo Lundgren kunde på sin tid våga utmana välfärdsstaten som idé, vi har fortfarande Vänsterpartiet och Miljöpartiet som ibland har drag av utopism över sig. Men jag tror att synen på politik som problemlösning ligger längre tillbaka i tiden än Reinfeldt. Det är förmodligen en ganska naturlig utveckling av samhällets allt ökande individualisering. Våra värderingar förskjuts visserligen i en alltmer postmaterialistisk riktning, vilket tycks rimma illa med synen på staten som uteslutande ekonomisk problemlösare, men vi förväntar oss inte längre att det allmänna ska skapa en bättre värld i samma utsträckning som tidigare.
Sörlin anklagar Reinfeldt för att vara såväl historie- som framtidslös, en man som bara lever i nuet. Jag tror dock att man mycket väl kan komma till en reinfeldtsk visionslöshet genom en djup historisk medvetenhet. Som Sörlin säger kan Reinfeldts sätt att bedriva politik mycket väl liknas vid Karl Poppers idé om piecemeal engineering: vi ändrar lite här och lite där, men vi river inte upp hela systemet och bygger nytt.
Och det är där jag som liberal börjar känna att Reinfeldts sätt att bedriva politik har något djupt attraktivt över sig. Den sanna historielösheten är den som inte ser den historiska kopplingen mellan utopism och totalitarism, som inte ser baksidan av de stora projekten. Jag har tidigare skrivit på den här bloggen om tvångssteriliseringarna, som framstår som ett typexempel på vad som händer när en vision går snett, när ingen vill eller kan begränsa politikens makt över individen. Det totalitäras skugga vilar över all social ingenjörskonst.
I ett samhälle som blir alltmer individualistiskt och pluralistiskt så sjunker trösklarna för vad vi uppfattar som oacceptabla ingrepp i vårt sätt att leva. Att samkönade par inte tilläts gifta sig kunde förr passera med en axelryckning, men anses nu utgöra ett oacceptabelt fall av särbehandling. Vi tillåter inte längre studenters tvångsanslutning in i studentkårer, och vi ser i allt högre utsträckning förbi bilden av Sverige som ett tidigare etniskt homogent land: vi accepterar inte längre den behandling av det samiska folket som varit regel under århundraden. Vi anförtror individen möjlighet att välja sin egen väg, och lägger färre lagliga hinder i vägen för henne.
Sörlin beklagar "samhällets" och "gemenskapens" död, men verkar (så idéhistoriker han är!) inte se att dessa begrepp, i den mån de tillmäts politisk betydelse, ofta bygger på ett undertryckande av människans inneboende tendens att på detta sätt välja sin egen väg. Han menar att alla gynnas om ett samhälle vågar staka ut en viss riktning och stå för vissa värden, men verkar inte tänka på vad som händer med alla dem för vilka dessa värden är främmande. Reinfeldt, Rawls och Popper skulle gladeligen gå med på att vissa värden - den konstitutionella demokratins värden - måste vara vägledande för ett samhälle, men förkasta idén om politik som berättelsen om den enda vägen. I socialdemokratins Sverige, å andra sidan, är "den svenska modellen", på gott och ont, ett oantastligt värde som inte kan ifrågasättas eller frångås. Om det är den typen av "gemenskap" som Sörlin vill tillbaka till, köpt till priset av en förnekelse av samhällets inneboende åsiktspluralism, så är det inte en gemenskap värd att ha.
Självfallet kan det finnas den typ av problem med visionslöshetens politik som Sörlin pekar på: många av oss känner inte igen sig i en politik som inte beaktar hur politiska åtgärder slår mot andra grupper än den man själv tillhör. Jag låter det vara osagt i vilken mån Alliansen faktiskt står för en sådan politik. Men det jag upplever som verkligt problematiskt, och vilket Sörlin inte nämner så mycket om, är att det finns en extremt stark koppling mellan politik och valbarhet. Det är inte bara så att det politiskt möjliga reduceras till det opinionsmässigt möjliga: så har det varit i alla tider, fastän kanske lite mer uttalat nu. Utan snarare är det så att det som inte engagerar väljarna, det man inte vinner några val på, det blir inte politik överhuvudtaget, och det blir ett meningslöst slöseri med tid att ägna sig åt det.
Men det säger sig självt att sådana frågor inte bara finns kvar, utan de kan också vara av yttersta vikt. Om politik bara är praktisk problemlösning, som uttrycks i att man gör lite småändringar av skatte- eller socialförsäkringssystemen, så är det lätt att se hur man så totalt misslyckas med att förstå den sprängkraft som FRA-lagen kom att ha för dryga tre år sen. Faran är att även demokratin skuffas undan och slutar vara politik. Vem vinner val på att avskaffa tvångssteriliseringen av människor som begår könsbyte eller avskaffa monarkin?
Istället för att låta människor leva sina liv i benign neglect blir därmed visionslöshetens politik en bromskloss på vägen mot ett friare samhälle. Här, om inte förr, bör liberaler sätta ner foten och hävda visionernas plats i politiken.
Sörlins beskrivning är givetvis något av en karikatyr. Likväl tror jag att det ligger ganska mycket i den. Men jag tror att Sörlin underskattar dess rötter - och dess styrka. Han nämner förvisso ganska kortfattat att även Göran Persson var mer av praktisk problemlösare än ideolog, men tycker ändå att Reinfeldt har gått längre, oklart hur. Klart är att han vill ge Reinfeldt äran av att ha gjort nånting nytt i svensk politik. Men för 80-talister som inte minns Olof Palme är talet om politik som visioner mestadels historia, inte bara idag utan så långt tillbaka vi kan minnas. Med vissa undantag: en Birgitta Ohlsson eller en Fredrik Malm kan fortfarande få oss att tro på en värld utan diktatur och fattigdom, Bo Lundgren kunde på sin tid våga utmana välfärdsstaten som idé, vi har fortfarande Vänsterpartiet och Miljöpartiet som ibland har drag av utopism över sig. Men jag tror att synen på politik som problemlösning ligger längre tillbaka i tiden än Reinfeldt. Det är förmodligen en ganska naturlig utveckling av samhällets allt ökande individualisering. Våra värderingar förskjuts visserligen i en alltmer postmaterialistisk riktning, vilket tycks rimma illa med synen på staten som uteslutande ekonomisk problemlösare, men vi förväntar oss inte längre att det allmänna ska skapa en bättre värld i samma utsträckning som tidigare.
Sörlin anklagar Reinfeldt för att vara såväl historie- som framtidslös, en man som bara lever i nuet. Jag tror dock att man mycket väl kan komma till en reinfeldtsk visionslöshet genom en djup historisk medvetenhet. Som Sörlin säger kan Reinfeldts sätt att bedriva politik mycket väl liknas vid Karl Poppers idé om piecemeal engineering: vi ändrar lite här och lite där, men vi river inte upp hela systemet och bygger nytt.
Och det är där jag som liberal börjar känna att Reinfeldts sätt att bedriva politik har något djupt attraktivt över sig. Den sanna historielösheten är den som inte ser den historiska kopplingen mellan utopism och totalitarism, som inte ser baksidan av de stora projekten. Jag har tidigare skrivit på den här bloggen om tvångssteriliseringarna, som framstår som ett typexempel på vad som händer när en vision går snett, när ingen vill eller kan begränsa politikens makt över individen. Det totalitäras skugga vilar över all social ingenjörskonst.
I ett samhälle som blir alltmer individualistiskt och pluralistiskt så sjunker trösklarna för vad vi uppfattar som oacceptabla ingrepp i vårt sätt att leva. Att samkönade par inte tilläts gifta sig kunde förr passera med en axelryckning, men anses nu utgöra ett oacceptabelt fall av särbehandling. Vi tillåter inte längre studenters tvångsanslutning in i studentkårer, och vi ser i allt högre utsträckning förbi bilden av Sverige som ett tidigare etniskt homogent land: vi accepterar inte längre den behandling av det samiska folket som varit regel under århundraden. Vi anförtror individen möjlighet att välja sin egen väg, och lägger färre lagliga hinder i vägen för henne.
Sörlin beklagar "samhällets" och "gemenskapens" död, men verkar (så idéhistoriker han är!) inte se att dessa begrepp, i den mån de tillmäts politisk betydelse, ofta bygger på ett undertryckande av människans inneboende tendens att på detta sätt välja sin egen väg. Han menar att alla gynnas om ett samhälle vågar staka ut en viss riktning och stå för vissa värden, men verkar inte tänka på vad som händer med alla dem för vilka dessa värden är främmande. Reinfeldt, Rawls och Popper skulle gladeligen gå med på att vissa värden - den konstitutionella demokratins värden - måste vara vägledande för ett samhälle, men förkasta idén om politik som berättelsen om den enda vägen. I socialdemokratins Sverige, å andra sidan, är "den svenska modellen", på gott och ont, ett oantastligt värde som inte kan ifrågasättas eller frångås. Om det är den typen av "gemenskap" som Sörlin vill tillbaka till, köpt till priset av en förnekelse av samhällets inneboende åsiktspluralism, så är det inte en gemenskap värd att ha.
Självfallet kan det finnas den typ av problem med visionslöshetens politik som Sörlin pekar på: många av oss känner inte igen sig i en politik som inte beaktar hur politiska åtgärder slår mot andra grupper än den man själv tillhör. Jag låter det vara osagt i vilken mån Alliansen faktiskt står för en sådan politik. Men det jag upplever som verkligt problematiskt, och vilket Sörlin inte nämner så mycket om, är att det finns en extremt stark koppling mellan politik och valbarhet. Det är inte bara så att det politiskt möjliga reduceras till det opinionsmässigt möjliga: så har det varit i alla tider, fastän kanske lite mer uttalat nu. Utan snarare är det så att det som inte engagerar väljarna, det man inte vinner några val på, det blir inte politik överhuvudtaget, och det blir ett meningslöst slöseri med tid att ägna sig åt det.
Men det säger sig självt att sådana frågor inte bara finns kvar, utan de kan också vara av yttersta vikt. Om politik bara är praktisk problemlösning, som uttrycks i att man gör lite småändringar av skatte- eller socialförsäkringssystemen, så är det lätt att se hur man så totalt misslyckas med att förstå den sprängkraft som FRA-lagen kom att ha för dryga tre år sen. Faran är att även demokratin skuffas undan och slutar vara politik. Vem vinner val på att avskaffa tvångssteriliseringen av människor som begår könsbyte eller avskaffa monarkin?
Istället för att låta människor leva sina liv i benign neglect blir därmed visionslöshetens politik en bromskloss på vägen mot ett friare samhälle. Här, om inte förr, bör liberaler sätta ner foten och hävda visionernas plats i politiken.
onsdag 2 februari 2011
Det borgerliga och det liberala uppdraget
Svenskan har sedan ett tag dragit igång en debatt om det man kallar för "det borgerliga uppdraget": Alliansen har vunnit två val i rad och lyckats genomföra mycket av sin politik, så vad bör borgerlighetens uppdrag vara nu? Som ett led i detta har PJ Anders Linder författat en liten skrift med titeln "Välkommen till borgerligheten", som kan laddas ner här. Min huvudreaktion är att om Linder i den här skriften beskriver vad borgerligheten är, då är jag inte borgerlig.
Förvisso tror jag att Linder gör rätt som går ifrån den äldre uppfattningen om "borgerligheten" som en viss samhällsklass, antingen bildad eller förmögen. Jag och många med mig känner inte alls igen oss i den klassiska västerländska kulturen som vår kultur. Vår kultur är istället den moderna populärkulturen av amerikanskt ursprung. Som Linder noterar så sträcker sig borgerligheten som idé långt utanför den traditionella kulturens bärande samhällsklass. Att vara borgerlig är att ha vissa politiska värderingar, inte en viss kultursyn eller livsstil (vilket man annars får intryck av på vissa borgerliga debattörer, t.ex. Elise Claeson).
Borgerligheten är också enligt Linder en bred kyrka: en idétradition som omfattar både liberalism och konservatism och allt däremellan. Alla liberaler är t.ex. förvisso inte borgerliga, erkänner Linder, men man kan gott och väl vara både borgerlig och liberal. Det är dock här som jag känner att det börjar uppstå vissa spänningar i Linders beskrivning av borgerligheten. Kortfattat kan man säga att det verkar finnas två idéer som löper sida vid sida, inte helt utan problem.
Den första idén är den klassiska liberala idén om att alla människor har vissa grundläggande fri- och rättigheter och bör få leva sina liv som de vill. Alltså bör vi ha en mindre stat, så att folk får behålla mer av sina inkomster, och vi bör ha ett starkare skydd för medborgerliga fri- och rättigheter. Mot detta har jag inget att invända.
Den andra idén är att borgerligheten förknippas med vissa dygder (s. 8 f.) såsom "framtidstro, entreprenörskap, kärlek, rättvisa, mod, måttfullhet och klokhet". Borgerlig politik är sån politik som bäst gynnar dessa dygder. Bakom ett sånt program skymtar en aristotelisk statsuppfattning, där det tas för givet att det är statens roll att skapa dygdiga medborgare. Givetvis inser Linder att i många fall gynnas dessa dygder bäst av att staten inte gör saker än att den lägger sig i. Men det verkar tas som tämligen okontroversiellt att staten bör gynna vissa dygder (givetvis inom rimlighetens gräns).
Det finns säkerligen många inom Folkpartiet som skulle känna igen sig i en sån här beskrivning av borgerligheten. Å andra sidan har vissa liberala debattörer snabbt uttalat att liberaler måste diskutera liberalismens uppdrag och inte dras in i en diskussion där man klassas som "borgerliga" per definition. En del av sådant motstånd kan t.ex. komma från vissa socialliberala kretsar som inte delar den borgerliga idén om vikten av en mindre stat. Det är inget argument som lockar mig särskilt mycket. Men jag menar ändå om det här är borgerlighet så vill inte jag vara med.
Mot Linders dygdetik vill jag sätta idén om värdeneutralitet. I motsats till den aristoteliska idén om staten som dygdernas främjare, och den utilitaristiska idén, i vårt land främst företrädd av socialdemokratin, om att staten alltid bör ha den samlade nyttan till föremål för sitt handlande kan man sätta en kantianskt inspirerad idé om att staten bör tillförsäkra individer en jämlik rättsställning. Statens uppgift bör vara att se till att vi alla är lika inför lagen samt i övrigt fria att leva våra liv, med den inskränkningen att friheten måste innebära tillräckligt stora (positiva) möjligheter i praktiken för människor att leva sina liv för att den ska ha ett genuint värde, vilket förutsätter grundläggande välfärds- och trygghetssystem samt en offentligt finansierad utbildning. Men hur vi sen väljer att leva våra liv, vilka dygder vi väljer att förverkliga och föra vidare till våra barn, det bör vara upp till oss. Det grundläggande argumentet är att lika lite som du skulle acceptera att staten diskriminerar mot din livsstil och din uppfattning om det goda, antingen genom att förbjuda dig från att leva ditt liv som du vill eller genom att använda sin makt och sina resurser till att gynna andra uppfattningar, så kan du inte diskriminera mot min uppfattning om det goda. Självfallet finns det en gräns, den berömda millska gränsen där ens egen frihet kränker andras, och även behovet av välfärdsinsatser sätter givetvis en gräns för hur fri man kan vara att disponera över sina egna tillgångar - dock med rättssäkerheten alltid som grund.
Vad detta ideal innebär i praktiken är lite svårt att säga. Trogna läsare vet också att det inte är politikens vardagsmat, skattesatser och socialförsäkringssystem, som mest upptar mina intressen. Jag vill dock ge vissa uppslag.
En liberalism som tar värdeneutraliteten på allvar vågar kritisera kvaliteten som begrepp och värde inom kulturpolitiken, istället för att, som FP gör nu, inte bara helt okritiskt anamma kvalitetsbegreppet utan dessutom verka behandla det som det allt övergripande målet för kulturpolitiken. Det är extremt lätt att falla in i en fälla och tro att bara man är tillräckligt bildad och välinformerad så kommer man att se storheten i den kultur som de stora kulturinstitutionerna producerar och reproducerar. Mot detta skulle man kunna sätta en postmodernistiskt och postkolonialistiskt färgad diskurs om alltings relativism och om hur allting i Västerlandet alltid är uttryck för olika former av förtryck. Det ter sig inte särskilt nyttigt. Bättre är att peka på det som John Rawls kallade för "den förnuftiga pluralismens faktum": i komplicerade, moderna samhällen kommer människor ofrånkomligen att ha olika åsikter om det goda, däribland om vad som räknas för kvalitetskultur, utan att för den sakens skull vara dumma, obildade eller ointresserade tölpar. Vi kan ta två exempel. Det ena gäller debatten om Riitta Vainionpääs politiska broderi på Liljewalchs som jämför Reinfeldt med Hitler. (Fredrik Segerfeldt skriver på Newsmill här och får svar här.) Det andra gäller två musikstycken. Det första är "Happy We" från Händels "Acis och Galatea". (På Spotify här.) Nästa är Fever Rays "Keep The Streets Empty For Me" (också på Spotify). Min uppfattning är att det sistnämnda stycket är betydligt intressantare och mer utmanande för lyssnaren än det förra, som får betecknas som ett slags lätt matinéunderhållning. Andra kan ha olika åsikter. Min poäng är kanske att medan det är en fullt accepterad uppfattning att tycka att all populärkultur är skräp så måste en värdeneutral stat också acceptera uppfattningen att stora delar av den klassiska kulturen och den institutionsproducerade kulturen inte är värdefull heller. En kulturpolitik som betraktar det västerländska kulturarvet, eller åtminstone dess värde, som betydligt mer omstritt skulle sannolikt komma till andra slutsatser än dagens.
Den andra rekommendationen är att ta demokratin på allvar. Liberalismen delar borgerlighetens tvivel på demokratin som samhällets början och slut. Det finns en politisk sfär, där det finns vissa gemensamma angelägenheter som vi måste besluta om på demokratisk grund, men vi måste faktiskt också våga säga att det finns en åtskild privat sfär, dit demokratin inte når. Utan någon form av distinktion mellan politiskt och privat har vi inget skydd mot totalitarismen. (Jag skriver detta fullt medveten om den oerhörda kritik mot distinktionen mellan det privata och det politiska som riktats av feminister, socialister och andra.)
Däremot är en fördjupad och förbättrad demokrati inte samma sak som en demokrati som beslutar över fler områden. Borgerliga debattörer faller ibland in i samma fälla som socialdemokratin aldrig lyckats ta sig ur, nämligen att betrakta den representativa demokratin som demokratins början och slut. Bara man har representation tycks alla demokratiska problem vara lösta, verkar det som. Hos socialdemokraterna beror detta felslut på en genuin övertygelse om att så är fallet, vilket stämmer väl överens med den korporativistiska och paternalistiska samhällssynen hos detta parti. När borgerliga debattörer begår samma felslut beror det dock kanske snarare på att man inte tycker att demokratins villkor är särskilt intressanta.
Allianspartierna har tillsammans med MP verkat för att det ska bli lättare att ordna kommunala folkomröstningar, och man har verkat för att öppna upp politiken genom personval. Den underliggande idén är densamma som driver den liberala demokratin själv, nämligen att man inte behöver vara rädd för att låta folk välja själva. Givetvis förverkligas en sån agenda i mångt och mycket genom att man helt enkelt tar bort vissa beslut från politiken och inför valfrihet. Men det måste också handla om att låta vanliga medborgare komma till tals i beslut som rör dem, inte minst på kommunal nivå, men också i ökad utsträckning på statlig och EU-nivå, samt i kontakt med förvaltningen. Målet behöver inte vara något slags direktdemokrati, men det finns ingen principiell konflikt mellan liberalism och en demokrati som bygger på deltagande, så länge gränserna för politiken är tydliga.
Det tredje uppslaget gäller de dygder som en liberal stat faktiskt skulle kunna gynna, nämligen de medborgerliga. Med Habermas kan man ställa upp ett ideal om "författningspatriotism", där medborgare trots sina olika kulturer, värderingar och bakgrund ändå förenas i lojalitet mot den demokratiska rättsordningen. Vare sig mer eller mindre har vi rätt att förvänta oss i ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. För detta krävs inte en gemensam kulturell bakgrund och kanske inte ens ett gemensamt språk. (Finland, Schweiz och Kanada klarar sig utmärkt utan.) Det krävs dock att nya medborgare informeras om de grundläggande värden som bildar grunden för Sveriges överlevnad som en demokratisk rättsstat, och att man som medborgare förväntas omfatta eller åtminstone inte handla i strid mot dessa värden. Utan att helt vilja motsätta mig skolans uppfostrande roll så skulle jag vilja säga att i den mån staten kan främja dygder bland medborgare så bör det vara dessa. En integrationspolitik som inte bygger på idén om värdeneutralitet är inte en liberal integrationspolitik. Det bör man komma ihåg i ett läge där det blir alltmer lockande för allt fler att ta Sverigedemokraternas tal om "assimilation" på orden.) (Adam Cwejman verkar ge uttryck för i grunden samma idéer.)
Jag har inte talat om en del av de frågor som ligger mig närmast, t.ex. medborgerliga rättigheter och integritet, eftersom det är så uppenbart för mig att dessa måste vara en del av framtidens liberala uppdrag. Den ekonomiska politiken lämnar jag åt mer kunniga att diskutera. Jag har bara velat berör några frågor som jag tycker att den nuvarande mandatperiodens liberala idédebatt borde diskutera.
Förvisso tror jag att Linder gör rätt som går ifrån den äldre uppfattningen om "borgerligheten" som en viss samhällsklass, antingen bildad eller förmögen. Jag och många med mig känner inte alls igen oss i den klassiska västerländska kulturen som vår kultur. Vår kultur är istället den moderna populärkulturen av amerikanskt ursprung. Som Linder noterar så sträcker sig borgerligheten som idé långt utanför den traditionella kulturens bärande samhällsklass. Att vara borgerlig är att ha vissa politiska värderingar, inte en viss kultursyn eller livsstil (vilket man annars får intryck av på vissa borgerliga debattörer, t.ex. Elise Claeson).
Borgerligheten är också enligt Linder en bred kyrka: en idétradition som omfattar både liberalism och konservatism och allt däremellan. Alla liberaler är t.ex. förvisso inte borgerliga, erkänner Linder, men man kan gott och väl vara både borgerlig och liberal. Det är dock här som jag känner att det börjar uppstå vissa spänningar i Linders beskrivning av borgerligheten. Kortfattat kan man säga att det verkar finnas två idéer som löper sida vid sida, inte helt utan problem.
Den första idén är den klassiska liberala idén om att alla människor har vissa grundläggande fri- och rättigheter och bör få leva sina liv som de vill. Alltså bör vi ha en mindre stat, så att folk får behålla mer av sina inkomster, och vi bör ha ett starkare skydd för medborgerliga fri- och rättigheter. Mot detta har jag inget att invända.
Den andra idén är att borgerligheten förknippas med vissa dygder (s. 8 f.) såsom "framtidstro, entreprenörskap, kärlek, rättvisa, mod, måttfullhet och klokhet". Borgerlig politik är sån politik som bäst gynnar dessa dygder. Bakom ett sånt program skymtar en aristotelisk statsuppfattning, där det tas för givet att det är statens roll att skapa dygdiga medborgare. Givetvis inser Linder att i många fall gynnas dessa dygder bäst av att staten inte gör saker än att den lägger sig i. Men det verkar tas som tämligen okontroversiellt att staten bör gynna vissa dygder (givetvis inom rimlighetens gräns).
Det finns säkerligen många inom Folkpartiet som skulle känna igen sig i en sån här beskrivning av borgerligheten. Å andra sidan har vissa liberala debattörer snabbt uttalat att liberaler måste diskutera liberalismens uppdrag och inte dras in i en diskussion där man klassas som "borgerliga" per definition. En del av sådant motstånd kan t.ex. komma från vissa socialliberala kretsar som inte delar den borgerliga idén om vikten av en mindre stat. Det är inget argument som lockar mig särskilt mycket. Men jag menar ändå om det här är borgerlighet så vill inte jag vara med.
Mot Linders dygdetik vill jag sätta idén om värdeneutralitet. I motsats till den aristoteliska idén om staten som dygdernas främjare, och den utilitaristiska idén, i vårt land främst företrädd av socialdemokratin, om att staten alltid bör ha den samlade nyttan till föremål för sitt handlande kan man sätta en kantianskt inspirerad idé om att staten bör tillförsäkra individer en jämlik rättsställning. Statens uppgift bör vara att se till att vi alla är lika inför lagen samt i övrigt fria att leva våra liv, med den inskränkningen att friheten måste innebära tillräckligt stora (positiva) möjligheter i praktiken för människor att leva sina liv för att den ska ha ett genuint värde, vilket förutsätter grundläggande välfärds- och trygghetssystem samt en offentligt finansierad utbildning. Men hur vi sen väljer att leva våra liv, vilka dygder vi väljer att förverkliga och föra vidare till våra barn, det bör vara upp till oss. Det grundläggande argumentet är att lika lite som du skulle acceptera att staten diskriminerar mot din livsstil och din uppfattning om det goda, antingen genom att förbjuda dig från att leva ditt liv som du vill eller genom att använda sin makt och sina resurser till att gynna andra uppfattningar, så kan du inte diskriminera mot min uppfattning om det goda. Självfallet finns det en gräns, den berömda millska gränsen där ens egen frihet kränker andras, och även behovet av välfärdsinsatser sätter givetvis en gräns för hur fri man kan vara att disponera över sina egna tillgångar - dock med rättssäkerheten alltid som grund.
Vad detta ideal innebär i praktiken är lite svårt att säga. Trogna läsare vet också att det inte är politikens vardagsmat, skattesatser och socialförsäkringssystem, som mest upptar mina intressen. Jag vill dock ge vissa uppslag.
En liberalism som tar värdeneutraliteten på allvar vågar kritisera kvaliteten som begrepp och värde inom kulturpolitiken, istället för att, som FP gör nu, inte bara helt okritiskt anamma kvalitetsbegreppet utan dessutom verka behandla det som det allt övergripande målet för kulturpolitiken. Det är extremt lätt att falla in i en fälla och tro att bara man är tillräckligt bildad och välinformerad så kommer man att se storheten i den kultur som de stora kulturinstitutionerna producerar och reproducerar. Mot detta skulle man kunna sätta en postmodernistiskt och postkolonialistiskt färgad diskurs om alltings relativism och om hur allting i Västerlandet alltid är uttryck för olika former av förtryck. Det ter sig inte särskilt nyttigt. Bättre är att peka på det som John Rawls kallade för "den förnuftiga pluralismens faktum": i komplicerade, moderna samhällen kommer människor ofrånkomligen att ha olika åsikter om det goda, däribland om vad som räknas för kvalitetskultur, utan att för den sakens skull vara dumma, obildade eller ointresserade tölpar. Vi kan ta två exempel. Det ena gäller debatten om Riitta Vainionpääs politiska broderi på Liljewalchs som jämför Reinfeldt med Hitler. (Fredrik Segerfeldt skriver på Newsmill här och får svar här.) Det andra gäller två musikstycken. Det första är "Happy We" från Händels "Acis och Galatea". (På Spotify här.) Nästa är Fever Rays "Keep The Streets Empty For Me" (också på Spotify). Min uppfattning är att det sistnämnda stycket är betydligt intressantare och mer utmanande för lyssnaren än det förra, som får betecknas som ett slags lätt matinéunderhållning. Andra kan ha olika åsikter. Min poäng är kanske att medan det är en fullt accepterad uppfattning att tycka att all populärkultur är skräp så måste en värdeneutral stat också acceptera uppfattningen att stora delar av den klassiska kulturen och den institutionsproducerade kulturen inte är värdefull heller. En kulturpolitik som betraktar det västerländska kulturarvet, eller åtminstone dess värde, som betydligt mer omstritt skulle sannolikt komma till andra slutsatser än dagens.
Den andra rekommendationen är att ta demokratin på allvar. Liberalismen delar borgerlighetens tvivel på demokratin som samhällets början och slut. Det finns en politisk sfär, där det finns vissa gemensamma angelägenheter som vi måste besluta om på demokratisk grund, men vi måste faktiskt också våga säga att det finns en åtskild privat sfär, dit demokratin inte når. Utan någon form av distinktion mellan politiskt och privat har vi inget skydd mot totalitarismen. (Jag skriver detta fullt medveten om den oerhörda kritik mot distinktionen mellan det privata och det politiska som riktats av feminister, socialister och andra.)
Däremot är en fördjupad och förbättrad demokrati inte samma sak som en demokrati som beslutar över fler områden. Borgerliga debattörer faller ibland in i samma fälla som socialdemokratin aldrig lyckats ta sig ur, nämligen att betrakta den representativa demokratin som demokratins början och slut. Bara man har representation tycks alla demokratiska problem vara lösta, verkar det som. Hos socialdemokraterna beror detta felslut på en genuin övertygelse om att så är fallet, vilket stämmer väl överens med den korporativistiska och paternalistiska samhällssynen hos detta parti. När borgerliga debattörer begår samma felslut beror det dock kanske snarare på att man inte tycker att demokratins villkor är särskilt intressanta.
Allianspartierna har tillsammans med MP verkat för att det ska bli lättare att ordna kommunala folkomröstningar, och man har verkat för att öppna upp politiken genom personval. Den underliggande idén är densamma som driver den liberala demokratin själv, nämligen att man inte behöver vara rädd för att låta folk välja själva. Givetvis förverkligas en sån agenda i mångt och mycket genom att man helt enkelt tar bort vissa beslut från politiken och inför valfrihet. Men det måste också handla om att låta vanliga medborgare komma till tals i beslut som rör dem, inte minst på kommunal nivå, men också i ökad utsträckning på statlig och EU-nivå, samt i kontakt med förvaltningen. Målet behöver inte vara något slags direktdemokrati, men det finns ingen principiell konflikt mellan liberalism och en demokrati som bygger på deltagande, så länge gränserna för politiken är tydliga.
Det tredje uppslaget gäller de dygder som en liberal stat faktiskt skulle kunna gynna, nämligen de medborgerliga. Med Habermas kan man ställa upp ett ideal om "författningspatriotism", där medborgare trots sina olika kulturer, värderingar och bakgrund ändå förenas i lojalitet mot den demokratiska rättsordningen. Vare sig mer eller mindre har vi rätt att förvänta oss i ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. För detta krävs inte en gemensam kulturell bakgrund och kanske inte ens ett gemensamt språk. (Finland, Schweiz och Kanada klarar sig utmärkt utan.) Det krävs dock att nya medborgare informeras om de grundläggande värden som bildar grunden för Sveriges överlevnad som en demokratisk rättsstat, och att man som medborgare förväntas omfatta eller åtminstone inte handla i strid mot dessa värden. Utan att helt vilja motsätta mig skolans uppfostrande roll så skulle jag vilja säga att i den mån staten kan främja dygder bland medborgare så bör det vara dessa. En integrationspolitik som inte bygger på idén om värdeneutralitet är inte en liberal integrationspolitik. Det bör man komma ihåg i ett läge där det blir alltmer lockande för allt fler att ta Sverigedemokraternas tal om "assimilation" på orden.) (Adam Cwejman verkar ge uttryck för i grunden samma idéer.)
Jag har inte talat om en del av de frågor som ligger mig närmast, t.ex. medborgerliga rättigheter och integritet, eftersom det är så uppenbart för mig att dessa måste vara en del av framtidens liberala uppdrag. Den ekonomiska politiken lämnar jag åt mer kunniga att diskutera. Jag har bara velat berör några frågor som jag tycker att den nuvarande mandatperiodens liberala idédebatt borde diskutera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)