Det borgerliga och det liberala uppdraget

Svenskan har sedan ett tag dragit igång en debatt om det man kallar för "det borgerliga uppdraget": Alliansen har vunnit två val i rad och lyckats genomföra mycket av sin politik, så vad bör borgerlighetens uppdrag vara nu? Som ett led i detta har PJ Anders Linder författat en liten skrift med titeln "Välkommen till borgerligheten", som kan laddas ner här. Min huvudreaktion är att om Linder i den här skriften beskriver vad borgerligheten är, då är jag inte borgerlig.

Förvisso tror jag att Linder gör rätt som går ifrån den äldre uppfattningen om "borgerligheten" som en viss samhällsklass, antingen bildad eller förmögen. Jag och många med mig känner inte alls igen oss i den klassiska västerländska kulturen som vår kultur. Vår kultur är istället den moderna populärkulturen av amerikanskt ursprung. Som Linder noterar så sträcker sig borgerligheten som idé långt utanför den traditionella kulturens bärande samhällsklass. Att vara borgerlig är att ha vissa politiska värderingar, inte en viss kultursyn eller livsstil (vilket man annars får intryck av på vissa borgerliga debattörer, t.ex. Elise Claeson).

Borgerligheten är också enligt Linder en bred kyrka: en idétradition som omfattar både liberalism och konservatism och allt däremellan. Alla liberaler är t.ex. förvisso inte borgerliga, erkänner Linder, men man kan gott och väl vara både borgerlig och liberal. Det är dock här som jag känner att det börjar uppstå vissa spänningar i Linders beskrivning av borgerligheten. Kortfattat kan man säga att det verkar finnas två idéer som löper sida vid sida, inte helt utan problem.

Den första idén är den klassiska liberala idén om att alla människor har vissa grundläggande fri- och rättigheter och bör få leva sina liv som de vill. Alltså bör vi ha en mindre stat, så att folk får behålla mer av sina inkomster, och vi bör ha ett starkare skydd för medborgerliga fri- och rättigheter. Mot detta har jag inget att invända.

Den andra idén är att borgerligheten förknippas med vissa dygder (s. 8 f.) såsom "framtidstro, entreprenörskap, kärlek, rättvisa, mod, måttfullhet och klokhet". Borgerlig politik är sån politik som bäst gynnar dessa dygder. Bakom ett sånt program skymtar en aristotelisk statsuppfattning, där det tas för givet att det är statens roll att skapa dygdiga medborgare. Givetvis inser Linder att i många fall gynnas dessa dygder bäst av att staten inte gör saker än att den lägger sig i. Men det verkar tas som tämligen okontroversiellt att staten bör gynna vissa dygder (givetvis inom rimlighetens gräns).

Det finns säkerligen många inom Folkpartiet som skulle känna igen sig i en sån här beskrivning av borgerligheten. Å andra sidan har vissa liberala debattörer snabbt uttalat att liberaler måste diskutera liberalismens uppdrag och inte dras in i en diskussion där man klassas som "borgerliga" per definition. En del av sådant motstånd kan t.ex. komma från vissa socialliberala kretsar som inte delar den borgerliga idén om vikten av en mindre stat. Det är inget argument som lockar mig särskilt mycket. Men jag menar ändå om det här är borgerlighet så vill inte jag vara med.

Mot Linders dygdetik vill jag sätta idén om värdeneutralitet. I motsats till den aristoteliska idén om staten som dygdernas främjare, och den utilitaristiska idén, i vårt land främst företrädd av socialdemokratin, om att staten alltid bör ha den samlade nyttan till föremål för sitt handlande kan man sätta en kantianskt inspirerad idé om att staten bör tillförsäkra individer en jämlik rättsställning. Statens uppgift bör vara att se till att vi alla är lika inför lagen samt i övrigt fria att leva våra liv, med den inskränkningen att friheten måste innebära tillräckligt stora (positiva) möjligheter i praktiken för människor att leva sina liv för att den ska ha ett genuint värde, vilket förutsätter grundläggande välfärds- och trygghetssystem samt en offentligt finansierad utbildning. Men hur vi sen väljer att leva våra liv, vilka dygder vi väljer att förverkliga och föra vidare till våra barn, det bör vara upp till oss. Det grundläggande argumentet är att lika lite som du skulle acceptera att staten diskriminerar mot din livsstil och din uppfattning om det goda, antingen genom att förbjuda dig från att leva ditt liv som du vill eller genom att använda sin makt och sina resurser till att gynna andra uppfattningar, så kan du inte diskriminera mot min uppfattning om det goda. Självfallet finns det en gräns, den berömda millska gränsen där ens egen frihet kränker andras, och även behovet av välfärdsinsatser sätter givetvis en gräns för hur fri man kan vara att disponera över sina egna tillgångar - dock med rättssäkerheten alltid som grund.

Vad detta ideal innebär i praktiken är lite svårt att säga. Trogna läsare vet också att det inte är politikens vardagsmat, skattesatser och socialförsäkringssystem, som mest upptar mina intressen. Jag vill dock ge vissa uppslag.

En liberalism som tar värdeneutraliteten på allvar vågar kritisera kvaliteten som begrepp och värde inom kulturpolitiken, istället för att, som FP gör nu, inte bara helt okritiskt anamma kvalitetsbegreppet utan dessutom verka behandla det som det allt övergripande målet för kulturpolitiken. Det är extremt lätt att falla in i en fälla och tro att bara man är tillräckligt bildad och välinformerad så kommer man att se storheten i den kultur som de stora kulturinstitutionerna producerar och reproducerar. Mot detta skulle man kunna sätta en postmodernistiskt och postkolonialistiskt färgad diskurs om alltings relativism och om hur allting i Västerlandet alltid är uttryck för olika former av förtryck. Det ter sig inte särskilt nyttigt. Bättre är att peka på det som John Rawls kallade för "den förnuftiga pluralismens faktum": i komplicerade, moderna samhällen kommer människor ofrånkomligen att ha olika åsikter om det goda, däribland om vad som räknas för kvalitetskultur, utan att för den sakens skull vara dumma, obildade eller ointresserade tölpar. Vi kan ta två exempel. Det ena gäller debatten om Riitta Vainionpääs politiska broderi på Liljewalchs som jämför Reinfeldt med Hitler. (Fredrik Segerfeldt skriver på Newsmill här och får svar här.) Det andra gäller två musikstycken. Det första är "Happy We" från Händels "Acis och Galatea". (På Spotify här.) Nästa är Fever Rays "Keep The Streets Empty For Me" (också på Spotify). Min uppfattning är att det sistnämnda stycket är betydligt intressantare och mer utmanande för lyssnaren än det förra, som får betecknas som ett slags lätt matinéunderhållning. Andra kan ha olika åsikter. Min poäng är kanske att medan det är en fullt accepterad uppfattning att tycka att all populärkultur är skräp så måste en värdeneutral stat också acceptera uppfattningen att stora delar av den klassiska kulturen och den institutionsproducerade kulturen inte är värdefull heller. En kulturpolitik som betraktar det västerländska kulturarvet, eller åtminstone dess värde, som betydligt mer omstritt skulle sannolikt komma till andra slutsatser än dagens.

Den andra rekommendationen är att ta demokratin på allvar. Liberalismen delar borgerlighetens tvivel på demokratin som samhällets början och slut. Det finns en politisk sfär, där det finns vissa gemensamma angelägenheter som vi måste besluta om på demokratisk grund, men vi måste faktiskt också våga säga att det finns en åtskild privat sfär, dit demokratin inte når. Utan någon form av distinktion mellan politiskt och privat har vi inget skydd mot totalitarismen. (Jag skriver detta fullt medveten om den oerhörda kritik mot distinktionen mellan det privata och det politiska som riktats av feminister, socialister och andra.)

Däremot är en fördjupad och förbättrad demokrati inte samma sak som en demokrati som beslutar över fler områden. Borgerliga debattörer faller ibland in i samma fälla som socialdemokratin aldrig lyckats ta sig ur, nämligen att betrakta den representativa demokratin som demokratins början och slut. Bara man har representation tycks alla demokratiska problem vara lösta, verkar det som. Hos socialdemokraterna beror detta felslut på en genuin övertygelse om att så är fallet, vilket stämmer väl överens med den korporativistiska och paternalistiska samhällssynen hos detta parti. När borgerliga debattörer begår samma felslut beror det dock kanske snarare på att man inte tycker att demokratins villkor är särskilt intressanta.

Allianspartierna har tillsammans med MP verkat för att det ska bli lättare att ordna kommunala folkomröstningar, och man har verkat för att öppna upp politiken genom personval. Den underliggande idén är densamma som driver den liberala demokratin själv, nämligen att man inte behöver vara rädd för att låta folk välja själva. Givetvis förverkligas en sån agenda i mångt och mycket genom att man helt enkelt tar bort vissa beslut från politiken och inför valfrihet. Men det måste också handla om att låta vanliga medborgare komma till tals i beslut som rör dem, inte minst på kommunal nivå, men också i ökad utsträckning på statlig och EU-nivå, samt i kontakt med förvaltningen. Målet behöver inte vara något slags direktdemokrati, men det finns ingen principiell konflikt mellan liberalism och en demokrati som bygger på deltagande, så länge gränserna för politiken är tydliga.

Det tredje uppslaget gäller de dygder som en liberal stat faktiskt skulle kunna gynna, nämligen de medborgerliga. Med Habermas kan man ställa upp ett ideal om "författningspatriotism", där medborgare trots sina olika kulturer, värderingar och bakgrund ändå förenas i lojalitet mot den demokratiska rättsordningen. Vare sig mer eller mindre har vi rätt att förvänta oss i ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. För detta krävs inte en gemensam kulturell bakgrund och kanske inte ens ett gemensamt språk. (Finland, Schweiz och Kanada klarar sig utmärkt utan.) Det krävs dock att nya medborgare informeras om de grundläggande värden som bildar grunden för Sveriges överlevnad som en demokratisk rättsstat, och att man som medborgare förväntas omfatta eller åtminstone inte handla i strid mot dessa värden. Utan att helt vilja motsätta mig skolans uppfostrande roll så skulle jag vilja säga att i den mån staten kan främja dygder bland medborgare så bör det vara dessa. En integrationspolitik som inte bygger på idén om värdeneutralitet är inte en liberal integrationspolitik. Det bör man komma ihåg i ett läge där det blir alltmer lockande för allt fler att ta Sverigedemokraternas tal om "assimilation" på orden.) (Adam Cwejman verkar ge uttryck för i grunden samma idéer.)

Jag har inte talat om en del av de frågor som ligger mig närmast, t.ex. medborgerliga rättigheter och integritet, eftersom det är så uppenbart för mig att dessa måste vara en del av framtidens liberala uppdrag. Den ekonomiska politiken lämnar jag åt mer kunniga att diskutera. Jag har bara velat berör några frågor som jag tycker att den nuvarande mandatperiodens liberala idédebatt borde diskutera.