Republikanismen och Västerlandet

Det senaste året har jag tänkt mer och mer på det här med republik och monarki. Det är ju ett ämne som jag berört i ett par inlägg tidigare (såsom här och här). Sen dess har jag, när jag försöker greppa monarkins problem, i allt högre utsträckning kommit att attraheras av den idéströmning i Västerlandets historia som kallas för republikanismen.

Som t.ex. Quentin Skinner och Philip Pettit definierar republikanismen så är det en ideologi som utgår ifrån ett frihetsbegrepp som är distinkt från liberalismens. Det som skiljer republikanismen från liberalismen, enligt republikanerna själva, är att den förstnämnda inte bara uppskattar värdet av att vara fri, utan också menar att verklig frihet måste vara säker. Ett typexempel som Pettit tar upp är en undersåte i en koloni, där det finns en kolonialmakt som har oinskränkt makt att göra vad man vill mot medborgarna. Men kolonialmakten kanske är ganska ointresserad av att utöva den makten, utan föredrar att spela hästpolo och dricka gin och tonic. I så fall behöver inga faktiska frihetsinskränkningar förekomma. Men undersåtarna lever ändå i maktens skugga: närsomhelst kan de utsättas för kolonialherrarnas förtryck, eftersom herrarna skulle kunna slå mot dem när de så behagade. Undersåtarna är fria bara för dagen, men verklig frihet består i att vara fri av egen kraft, hellre än av andras godtycke.

På så sätt menar sig republikanerna ha hittat ett nytt frihetsbegrepp, som är säkrare och mer att föredra än liberalernas, och moderna republikaner är gärna ivriga att betona denna skillnad. Jag är väl kanske mer benägen att säga med Amartya Sen att republikanerna har hittat en dimension av frihetsbegreppet som ofta har ignorerats, men som inte behöver vara oförenlig med liberalismens syn på frihet. Historiskt sett har liberaler och republikaner nästan alltid kämpat för samma saker.

Jag har tidigare skrivit om republikanismen bland annat i samband med FRA-lagen, och jag tog då upp den republikanska insikten om att individens frihet måste skyddas från statligt förtryck, något som även Quentin Skinner själv var inne på när han besökte Sheffield. Men republikanismen betonar också någon form av folksuveränitetstanke: en republik är, såsom den definierades i antiken, en statsform som styrs i allas intresse (res publicae betyder just "de gemensamma tingen"). Mot detta kan ställas bland annat en tidigmedeltida föreställning om riket som kungens personliga ägodel, som invånarna egentligen inte har någon del i.

Vår tids liberaldemokratiska statsskick, där all offentlig makt utgår från folket genom allmän och lika rösträtt och utövas i enlighet med en grundlag som innehåller ett skydd för individens rättigheter, utgör en ganska tillfredsställande tillämpning av republikanska principer. Det jag vill hävda är dock att republikanismen fordrar att vi gör en förändring av statsskicket, nämligen att vi inför en folkvald statschef. Med andra ord finns det en koppling mellan å ena sidan äldre tiders republikanism och å andra sidan det som går under namnet republikanism i dagens Sverige, dvs. det som t.ex. Republikanska föreningen ägnar sig åt.

Anledningen till att jag vill hävda detta är för att Per Gudmundsson i dagens SvD i stort sett hävdar att vi republikaner är bolsjeviker: vi har låtit oss påverkas av Sovjet till att betrakta "fungerande demokratiska institutioner som feodala rester". För mig som liberal är naturligtvis en sån anklagelse besvärande. Men ett sätt att bevisa att Gudmundsson har fel är att visa hur en idéströmning med väldigt stort historiskt djup i den västerländska civilisationen, nämligen den republikanska, kan ge oss argument för införandet av republik i Sverige idag.

Vilka är då dessa argument? Jo, de kommer i två former. Det första argumentet är ett som jag var inne på redan för flera år sen, nämligen att det problematiska med monarkin inte är dess makt utan dess brist på makt. Liberaler har fört en lång kamp i Sverige för en konstitution som skyddar individens grundläggande rättigheter, först gentemot kungamakten, sen gentemot en socialdemokratiskt präglad stat som inte sett någon del av våra liv som off limits. Ska man välja ut två avgörande ögonblick i den kampen så är det antagandet av 1766 års tryckfrihetsförordning, som visserligen avskaffades ganska snart men som sen har fått stå modell för senare versioner och inte minst för själva idén att tryckfriheten bör grundlagsskyddas, och 1994 års grundlagsändringar som gav grundlagsskydd åt Europakonventionen, som från vad jag kan bedöma har haft en klart större praktisk betydelse än de övriga delarna av den fri- och rättighetskatalog som finns i regeringsformens 2 kapitel.

Problemet med fri- och rättighetskataloger är att de är ganska trubbiga verktyg. Att lämna fri- och rättighetsskyddet till domstolar har inte lett oss ur problemen. Svenska jurister är fortfarande, trots uppenbarhetsrekvisitets avskaffande, ytterst medvetna om sin ställning som icke-folkvalda tjänstemän, och Europadomstolen är (visligen) mycket medveten om att dess domar måste kunna fungera i 50 olika länder, och lämnar därmed ofta en ganska vid bedömningsmarginal för medlemsstaterna själva, särskilt i svåra frågor där olika värden står mot varandra. Det fri- och rättighetsskydd våra grundlagar ger oss har inte kunnat skydda oss mot FRA-lagen, datalagringsdirektivet eller mot påtvingad sterilisering och skilsmässa för folk som genomgår könsbyte.

FRA-lagen hade nog aldrig kommit till stånd på Island. Anledningen är att den isländske presidenten säkerligen skulle ha lagt in sitt veto mot en lag som på ett så tydligt sätt inskränkte medborgarnas rättigheter och som dessutom var föremål för så omfattande protester. Lagen skulle ha hänskjutits till en folkomröstning, där den förmodligen skulle ha blivit nedröstad, om man utgår från de opinionsundersökningar som gjordes då. Vad är skillnaden? Jo, eftersom den isländske presidenten är folkvald så kan han anförtros med makt. Vi behöver inte tänka oss en amerikansk lösning där presidenten är landets mäktigaste person. Vi kan fortsätta ha ett i grunden parlamentariskt statsskick, där riksdag och regering själva beslutar om 99 procent av landets politik.. Däremot möjliggör republik en delning av makten över den kvarvarande procenten, som består av beslut som rör demokratins spelregler - däribland medborgerliga fri- och rättigheter - mellan en folkvald statschef och en folkvald riksdag. Stabiliteten och legitimiteten hos det demokratiska systemet värnas. Vi kommer närmare ett permanent skydd för vår frihet, som inte är beroende av de styrandes godtycke.

Det var det första republikanska argumentet för republik, och det svarar mot den republikanska insikten om att säkra skyddsmekanismer behövs för frihetens bevarande. Det andra argumentet är mer komplicerat, och tar sikte på monarkins ställning som nationell symbol. Kort sagt kan man säga att monarkin helt enkelt inte är en särskilt lämplig symbol för ett fritt och självstyrande folk som det svenska.

Vad man säger att monarkin symboliserar beror på hur man anser att historien påverkar symbolers sätt att fungera. Helt enkelt: vilken roll spelar det för monarkins symboliska funktion idag att monarkin genom historien varit den största fienden till de värden som är grundläggande för dagens samhälle?

Det är lätt att missa att det faktiskt är så det förhåller sig. Gudmundson, som tar upp den spanske kungen Juan Carlos ingripande för att rädda den spanska demokratin, förbigår med tystnad att det här landets dåvarande drottning för mindre än hundra år sen planerade en militärkupp för att förhindra att Sverige blev en demokrati, eller hur Gustaf V några år tidigare våldförde sig på några av den svenska konstitutionens mest urgamla principer när han behöll en krets av skuggrådgivare från högerpartiet och tog råd av dem, istället för att styra riket "med råds råde", som den gamla landslagen uttryckte det, dvs. med hjälp av sina öppna rådgivare, regeringen Staaff.* Att de svenska kungarna personligen var en starkt bidragande faktor till att Sverige, i ett västeuropeiskt perspektiv, var ett av de sista länderna att demokratiseras passar liksom inte in i den ljusa och konfliktfria bild av förhållandet mellan monarki och demokrati som Gudmundsson vill teckna. Och då har vi ju inte behövt gå längre tillbaka i historien. Vi skulle kunna tala om det faktum att så fort det svenska folket slutade kvävas av kungaväldet så byggde man under frihetstiden upp ett parlamentariskt statsskick som Voltaire kallade "det friaste i världen". Det ansattes av kuppförsök från drottning Lovisa Ulrika, men det överlevde mer än ett halvsekel innan Gustaf III handgripligen gjorde slut på det. Sverige förföll till en polisstat under kungligt envälde och förlorade en tredjedel av sitt rike, under samma period som USA antog den republikanska statsförfattning som bevarat landets frihet sen dess.**

Så fort kungarna har haft möjligheten så har de bekämpat liberalismen. Att vi idag förväntar oss att kungen ska vara neutral mellan olika ideologier får inte förleda oss till att tro att så alltid varit fallet. Men rojalisterna har givetvis ett motargument i bakfickan. "Låt oss glömma vad kungarna har gjort tidigare," säger de, "och låt oss titta på kungens roll som symbol för Sverige idag."

Det finns bara ett problem med det här. Som jag tidigare skrivit så kan man inte både äta kakan och ha kakan kvar. Antingen betraktar man monarkin som en symbol för Sverige över tid, eller så betraktar man monarkin som en institution som finns här och nu och som bara råkar ha ett långt och inte särdeles ärofullt förflutet. Problemet är bara att det förstnämnda alternativet är det som brukar begagnas av rojalisterna själva, och det är nog det enda alternativ som står dem till buds. Oavsett hur pass bra jobb man tycker att kungligheterna gör så är det nog svårt att med ens en gnutta intellektuell hederlighet försvara att de ska ställas utanför varje form av demokratisk kontroll, om det inte är så att just detta är en central del av monarkin i sig.

Maktlösa undersåtar är slavar i vardande. Fria medborgare utövar makten själva och lyser av inre kraft, istället för att behöva sola sig i andras glans. En symbol är en spegel av verkligheten. Och monarkin är inte en passande symbol för ett fritt folk. Detta gäller i högsta grad om vi låter monarkins symbolvärde motiveras av dess historiska insatser. Men det gäller även om vi låter det motiveras av dess nutida insatser. Om vi befriar monarkin från dess historiska arv återstår... ingenting.

Det finns ingenting i monarkin som påminner oss om att Sverige är en demokrati som är värd att bevara och kämpa för och att vi bör vara stolta över vårt land och det vi har åstadkommit. Vi skulle kunna fortsätta ha en monark som inte får säga något eller göra något, om blott vi i honom kunde se en person som vi själva hade valt, och om blott vi vid något tillfälle kunde komma samman som folk för att själva välja den person som ska vara vår högste representant. Ännu bättre vore en person som har folkets mandat att faktiskt delta i det offentliga samtalet kring viktiga nationella ämnen på ett meningsfullt sätt. När en fjärdedel av ungdomarna säger sig föredra ledare som inte behöver ställas inför ansvar hade det varit väldigt bra om vår statschef hade kunnat förklara varför vi har demokrati, det pris vi har fått betala för att skaffa oss den och varför den är värd att värna. Men vi har en konstitution som begränsar vår statschef till att bara uttrycka intetsägande plattityder.

Frihetens sak skulle gynnas av att Sverige fick en vald statschef. Det är inte en kryptosovjetisk nymodighet utan en mycket gammal insikt. Om man är van vid att betrakta republikkravet som något som huvudsakligen dras fram på socialdemokratiska och vänsterpartistiska partikongresser kan det vara lockande att betrakta det som något socialistiskt påfund. Om man istället betraktar det som den logiska slutpunkten för det svenska folkets månghundraåriga kamp för frihet ter sig ett sånt perspektivt snarare som absurt.

*Om Victoria av Badens kupplaner kan läsas i Stefan Olssons avhandling "Den svenska högerns anpassning till demokratin".

**Att jämföra det svenska statsskickets historiska utveckling med situationen i andra länder under samma tid är viktigt för att motverka anklagelser om anakronism. Man kan svårligen lägga folk till last att de inte verkade för att genomföra idéer som de inte hade någon aning om fanns, men åtminstone från och med Locke bör idén om en begränsad statsmakt grundad på folkets samtycke ha varit närvarande i den europeiska offentligheten och det blir därmed meningsfullt att kritisera kungarna för att de systematiskt våldfört sig på just denna idé.