Isonomia: en blogg om liberala förvecklingar

Republikanismen och Västerlandet

2011-06-19T16:03:00.000+02:00

Det senaste året har jag tänkt mer och mer på det här med republik och monarki. Det är ju ett ämne som jag berört i ett par inlägg tidigare (såsom här och här). Sen dess har jag, när jag försöker greppa monarkins problem, i allt högre utsträckning kommit att attraheras av den idéströmning i Västerlandets historia som kallas för republikanismen.

Som t.ex. Quentin Skinner och Philip Pettit definierar republikanismen så är det en ideologi som utgår ifrån ett frihetsbegrepp som är distinkt från liberalismens. Det som skiljer republikanismen från liberalismen, enligt republikanerna själva, är att den förstnämnda inte bara uppskattar värdet av att vara fri, utan också menar att verklig frihet måste vara säker. Ett typexempel som Pettit tar upp är en undersåte i en koloni, där det finns en kolonialmakt som har oinskränkt makt att göra vad man vill mot medborgarna. Men kolonialmakten kanske är ganska ointresserad av att utöva den makten, utan föredrar att spela hästpolo och dricka gin och tonic. I så fall behöver inga faktiska frihetsinskränkningar förekomma. Men undersåtarna lever ändå i maktens skugga: närsomhelst kan de utsättas för kolonialherrarnas förtryck, eftersom herrarna skulle kunna slå mot dem när de så behagade. Undersåtarna är fria bara för dagen, men verklig frihet består i att vara fri av egen kraft, hellre än av andras godtycke.

På så sätt menar sig republikanerna ha hittat ett nytt frihetsbegrepp, som är säkrare och mer att föredra än liberalernas, och moderna republikaner är gärna ivriga att betona denna skillnad. Jag är väl kanske mer benägen att säga med Amartya Sen att republikanerna har hittat en dimension av frihetsbegreppet som ofta har ignorerats, men som inte behöver vara oförenlig med liberalismens syn på frihet. Historiskt sett har liberaler och republikaner nästan alltid kämpat för samma saker.

Jag har tidigare skrivit om republikanismen bland annat i samband med FRA-lagen, och jag tog då upp den republikanska insikten om att individens frihet måste skyddas från statligt förtryck, något som även Quentin Skinner själv var inne på när han besökte Sheffield. Men republikanismen betonar också någon form av folksuveränitetstanke: en republik är, såsom den definierades i antiken, en statsform som styrs i allas intresse (res publicae betyder just "de gemensamma tingen"). Mot detta kan ställas bland annat en tidigmedeltida föreställning om riket som kungens personliga ägodel, som invånarna egentligen inte har någon del i.

Vår tids liberaldemokratiska statsskick, där all offentlig makt utgår från folket genom allmän och lika rösträtt och utövas i enlighet med en grundlag som innehåller ett skydd för individens rättigheter, utgör en ganska tillfredsställande tillämpning av republikanska principer. Det jag vill hävda är dock att republikanismen fordrar att vi gör en förändring av statsskicket, nämligen att vi inför en folkvald statschef. Med andra ord finns det en koppling mellan å ena sidan äldre tiders republikanism och å andra sidan det som går under namnet republikanism i dagens Sverige, dvs. det som t.ex. Republikanska föreningen ägnar sig åt.

Anledningen till att jag vill hävda detta är för att Per Gudmundsson i dagens SvD i stort sett hävdar att vi republikaner är bolsjeviker: vi har låtit oss påverkas av Sovjet till att betrakta "fungerande demokratiska institutioner som feodala rester". För mig som liberal är naturligtvis en sån anklagelse besvärande. Men ett sätt att bevisa att Gudmundsson har fel är att visa hur en idéströmning med väldigt stort historiskt djup i den västerländska civilisationen, nämligen den republikanska, kan ge oss argument för införandet av republik i Sverige idag.

Vilka är då dessa argument? Jo, de kommer i två former. Det första argumentet är ett som jag var inne på redan för flera år sen, nämligen att det problematiska med monarkin inte är dess makt utan dess brist på makt. Liberaler har fört en lång kamp i Sverige för en konstitution som skyddar individens grundläggande rättigheter, först gentemot kungamakten, sen gentemot en socialdemokratiskt präglad stat som inte sett någon del av våra liv som off limits. Ska man välja ut två avgörande ögonblick i den kampen så är det antagandet av 1766 års tryckfrihetsförordning, som visserligen avskaffades ganska snart men som sen har fått stå modell för senare versioner och inte minst för själva idén att tryckfriheten bör grundlagsskyddas, och 1994 års grundlagsändringar som gav grundlagsskydd åt Europakonventionen, som från vad jag kan bedöma har haft en klart större praktisk betydelse än de övriga delarna av den fri- och rättighetskatalog som finns i regeringsformens 2 kapitel.

Problemet med fri- och rättighetskataloger är att de är ganska trubbiga verktyg. Att lämna fri- och rättighetsskyddet till domstolar har inte lett oss ur problemen. Svenska jurister är fortfarande, trots uppenbarhetsrekvisitets avskaffande, ytterst medvetna om sin ställning som icke-folkvalda tjänstemän, och Europadomstolen är (visligen) mycket medveten om att dess domar måste kunna fungera i 50 olika länder, och lämnar därmed ofta en ganska vid bedömningsmarginal för medlemsstaterna själva, särskilt i svåra frågor där olika värden står mot varandra. Det fri- och rättighetsskydd våra grundlagar ger oss har inte kunnat skydda oss mot FRA-lagen, datalagringsdirektivet eller mot påtvingad sterilisering och skilsmässa för folk som genomgår könsbyte.

FRA-lagen hade nog aldrig kommit till stånd på Island. Anledningen är att den isländske presidenten säkerligen skulle ha lagt in sitt veto mot en lag som på ett så tydligt sätt inskränkte medborgarnas rättigheter och som dessutom var föremål för så omfattande protester. Lagen skulle ha hänskjutits till en folkomröstning, där den förmodligen skulle ha blivit nedröstad, om man utgår från de opinionsundersökningar som gjordes då. Vad är skillnaden? Jo, eftersom den isländske presidenten är folkvald så kan han anförtros med makt. Vi behöver inte tänka oss en amerikansk lösning där presidenten är landets mäktigaste person. Vi kan fortsätta ha ett i grunden parlamentariskt statsskick, där riksdag och regering själva beslutar om 99 procent av landets politik.. Däremot möjliggör republik en delning av makten över den kvarvarande procenten, som består av beslut som rör demokratins spelregler - däribland medborgerliga fri- och rättigheter - mellan en folkvald statschef och en folkvald riksdag. Stabiliteten och legitimiteten hos det demokratiska systemet värnas. Vi kommer närmare ett permanent skydd för vår frihet, som inte är beroende av de styrandes godtycke.

Det var det första republikanska argumentet för republik, och det svarar mot den republikanska insikten om att säkra skyddsmekanismer behövs för frihetens bevarande. Det andra argumentet är mer komplicerat, och tar sikte på monarkins ställning som nationell symbol. Kort sagt kan man säga att monarkin helt enkelt inte är en särskilt lämplig symbol för ett fritt och självstyrande folk som det svenska.

Vad man säger att monarkin symboliserar beror på hur man anser att historien påverkar symbolers sätt att fungera. Helt enkelt: vilken roll spelar det för monarkins symboliska funktion idag att monarkin genom historien varit den största fienden till de värden som är grundläggande för dagens samhälle?

Det är lätt att missa att det faktiskt är så det förhåller sig. Gudmundson, som tar upp den spanske kungen Juan Carlos ingripande för att rädda den spanska demokratin, förbigår med tystnad att det här landets dåvarande drottning för mindre än hundra år sen planerade en militärkupp för att förhindra att Sverige blev en demokrati, eller hur Gustaf V några år tidigare våldförde sig på några av den svenska konstitutionens mest urgamla principer när han behöll en krets av skuggrådgivare från högerpartiet och tog råd av dem, istället för att styra riket "med råds råde", som den gamla landslagen uttryckte det, dvs. med hjälp av sina öppna rådgivare, regeringen Staaff.* Att de svenska kungarna personligen var en starkt bidragande faktor till att Sverige, i ett västeuropeiskt perspektiv, var ett av de sista länderna att demokratiseras passar liksom inte in i den ljusa och konfliktfria bild av förhållandet mellan monarki och demokrati som Gudmundsson vill teckna. Och då har vi ju inte behövt gå längre tillbaka i historien. Vi skulle kunna tala om det faktum att så fort det svenska folket slutade kvävas av kungaväldet så byggde man under frihetstiden upp ett parlamentariskt statsskick som Voltaire kallade "det friaste i världen". Det ansattes av kuppförsök från drottning Lovisa Ulrika, men det överlevde mer än ett halvsekel innan Gustaf III handgripligen gjorde slut på det. Sverige förföll till en polisstat under kungligt envälde och förlorade en tredjedel av sitt rike, under samma period som USA antog den republikanska statsförfattning som bevarat landets frihet sen dess.**

Så fort kungarna har haft möjligheten så har de bekämpat liberalismen. Att vi idag förväntar oss att kungen ska vara neutral mellan olika ideologier får inte förleda oss till att tro att så alltid varit fallet. Men rojalisterna har givetvis ett motargument i bakfickan. "Låt oss glömma vad kungarna har gjort tidigare," säger de, "och låt oss titta på kungens roll som symbol för Sverige idag."

Det finns bara ett problem med det här. Som jag tidigare skrivit så kan man inte både äta kakan och ha kakan kvar. Antingen betraktar man monarkin som en symbol för Sverige över tid, eller så betraktar man monarkin som en institution som finns här och nu och som bara råkar ha ett långt och inte särdeles ärofullt förflutet. Problemet är bara att det förstnämnda alternativet är det som brukar begagnas av rojalisterna själva, och det är nog det enda alternativ som står dem till buds. Oavsett hur pass bra jobb man tycker att kungligheterna gör så är det nog svårt att med ens en gnutta intellektuell hederlighet försvara att de ska ställas utanför varje form av demokratisk kontroll, om det inte är så att just detta är en central del av monarkin i sig.

Maktlösa undersåtar är slavar i vardande. Fria medborgare utövar makten själva och lyser av inre kraft, istället för att behöva sola sig i andras glans. En symbol är en spegel av verkligheten. Och monarkin är inte en passande symbol för ett fritt folk. Detta gäller i högsta grad om vi låter monarkins symbolvärde motiveras av dess historiska insatser. Men det gäller även om vi låter det motiveras av dess nutida insatser. Om vi befriar monarkin från dess historiska arv återstår... ingenting.

Det finns ingenting i monarkin som påminner oss om att Sverige är en demokrati som är värd att bevara och kämpa för och att vi bör vara stolta över vårt land och det vi har åstadkommit. Vi skulle kunna fortsätta ha en monark som inte får säga något eller göra något, om blott vi i honom kunde se en person som vi själva hade valt, och om blott vi vid något tillfälle kunde komma samman som folk för att själva välja den person som ska vara vår högste representant. Ännu bättre vore en person som har folkets mandat att faktiskt delta i det offentliga samtalet kring viktiga nationella ämnen på ett meningsfullt sätt. När en fjärdedel av ungdomarna säger sig föredra ledare som inte behöver ställas inför ansvar hade det varit väldigt bra om vår statschef hade kunnat förklara varför vi har demokrati, det pris vi har fått betala för att skaffa oss den och varför den är värd att värna. Men vi har en konstitution som begränsar vår statschef till att bara uttrycka intetsägande plattityder.

Frihetens sak skulle gynnas av att Sverige fick en vald statschef. Det är inte en kryptosovjetisk nymodighet utan en mycket gammal insikt. Om man är van vid att betrakta republikkravet som något som huvudsakligen dras fram på socialdemokratiska och vänsterpartistiska partikongresser kan det vara lockande att betrakta det som något socialistiskt påfund. Om man istället betraktar det som den logiska slutpunkten för det svenska folkets månghundraåriga kamp för frihet ter sig ett sånt perspektivt snarare som absurt.

*Om Victoria av Badens kupplaner kan läsas i Stefan Olssons avhandling "Den svenska högerns anpassning till demokratin".

**Att jämföra det svenska statsskickets historiska utveckling med situationen i andra länder under samma tid är viktigt för att motverka anklagelser om anakronism. Man kan svårligen lägga folk till last att de inte verkade för att genomföra idéer som de inte hade någon aning om fanns, men åtminstone från och med Locke bör idén om en begränsad statsmakt grundad på folkets samtycke ha varit närvarande i den europeiska offentligheten och det blir därmed meningsfullt att kritisera kungarna för att de systematiskt våldfört sig på just denna idé.

Visionslöshetens politik

2011-05-11T00:23:00.000+02:00

I senaste Tiden skriver Sverker Sörlin om Reinfeldt och visionslöshetens politik. (Artikeln publicerades ursprungligen i norska Morgenbladet här.) De nya moderaterna erbjuder ingen vision för samhället, ingen roll för det allmänna bortom att kunna lösa människors problem för stunden. Vi lider av "de frias visionslöshet", efter ett citat av Stig Strömholm. Resultatet blir narcissism och likgiltighet. Vi får ett Blade Runner-samhälle, där folk skyndar sig hem efter jobbet för att spendera de pengar som jobbskatteavdraget gett dem. Socialdemokratin måste som svar stå för en syn på politik som ställer krav på människor, som gör dem delaktiga i nånting större, som vågar tänka längre och som vågar stå för en politik som gynnar alla, inte bara den enskilde väljaren.

Sörlins beskrivning är givetvis något av en karikatyr. Likväl tror jag att det ligger ganska mycket i den. Men jag tror att Sörlin underskattar dess rötter - och dess styrka. Han nämner förvisso ganska kortfattat att även Göran Persson var mer av praktisk problemlösare än ideolog, men tycker ändå att Reinfeldt har gått längre, oklart hur. Klart är att han vill ge Reinfeldt äran av att ha gjort nånting nytt i svensk politik. Men för 80-talister som inte minns Olof Palme är talet om politik som visioner mestadels historia, inte bara idag utan så långt tillbaka vi kan minnas. Med vissa undantag: en Birgitta Ohlsson eller en Fredrik Malm kan fortfarande få oss att tro på en värld utan diktatur och fattigdom, Bo Lundgren kunde på sin tid våga utmana välfärdsstaten som idé, vi har fortfarande Vänsterpartiet och Miljöpartiet som ibland har drag av utopism över sig. Men jag tror att synen på politik som problemlösning ligger längre tillbaka i tiden än Reinfeldt. Det är förmodligen en ganska naturlig utveckling av samhällets allt ökande individualisering. Våra värderingar förskjuts visserligen i en alltmer postmaterialistisk riktning, vilket tycks rimma illa med synen på staten som uteslutande ekonomisk problemlösare, men vi förväntar oss inte längre att det allmänna ska skapa en bättre värld i samma utsträckning som tidigare.

Sörlin anklagar Reinfeldt för att vara såväl historie- som framtidslös, en man som bara lever i nuet. Jag tror dock att man mycket väl kan komma till en reinfeldtsk visionslöshet genom en djup historisk medvetenhet. Som Sörlin säger kan Reinfeldts sätt att bedriva politik mycket väl liknas vid Karl Poppers idé om piecemeal engineering: vi ändrar lite här och lite där, men vi river inte upp hela systemet och bygger nytt.

Och det är där jag som liberal börjar känna att Reinfeldts sätt att bedriva politik har något djupt attraktivt över sig. Den sanna historielösheten är den som inte ser den historiska kopplingen mellan utopism och totalitarism, som inte ser baksidan av de stora projekten. Jag har tidigare skrivit på den här bloggen om tvångssteriliseringarna, som framstår som ett typexempel på vad som händer när en vision går snett, när ingen vill eller kan begränsa politikens makt över individen. Det totalitäras skugga vilar över all social ingenjörskonst.

I ett samhälle som blir alltmer individualistiskt och pluralistiskt så sjunker trösklarna för vad vi uppfattar som oacceptabla ingrepp i vårt sätt att leva. Att samkönade par inte tilläts gifta sig kunde förr passera med en axelryckning, men anses nu utgöra ett oacceptabelt fall av särbehandling. Vi tillåter inte längre studenters tvångsanslutning in i studentkårer, och vi ser i allt högre utsträckning förbi bilden av Sverige som ett tidigare etniskt homogent land: vi accepterar inte längre den behandling av det samiska folket som varit regel under århundraden. Vi anförtror individen möjlighet att välja sin egen väg, och lägger färre lagliga hinder i vägen för henne.

Sörlin beklagar "samhällets" och "gemenskapens" död, men verkar (så idéhistoriker han är!) inte se att dessa begrepp, i den mån de tillmäts politisk betydelse, ofta bygger på ett undertryckande av människans inneboende tendens att på detta sätt välja sin egen väg. Han menar att alla gynnas om ett samhälle vågar staka ut en viss riktning och stå för vissa värden, men verkar inte tänka på vad som händer med alla dem för vilka dessa värden är främmande. Reinfeldt, Rawls och Popper skulle gladeligen gå med på att vissa värden - den konstitutionella demokratins värden - måste vara vägledande för ett samhälle, men förkasta idén om politik som berättelsen om den enda vägen. I socialdemokratins Sverige, å andra sidan, är "den svenska modellen", på gott och ont, ett oantastligt värde som inte kan ifrågasättas eller frångås. Om det är den typen av "gemenskap" som Sörlin vill tillbaka till, köpt till priset av en förnekelse av samhällets inneboende åsiktspluralism, så är det inte en gemenskap värd att ha.

Självfallet kan det finnas den typ av problem med visionslöshetens politik som Sörlin pekar på: många av oss känner inte igen sig i en politik som inte beaktar hur politiska åtgärder slår mot andra grupper än den man själv tillhör. Jag låter det vara osagt i vilken mån Alliansen faktiskt står för en sådan politik. Men det jag upplever som verkligt problematiskt, och vilket Sörlin inte nämner så mycket om, är att det finns en extremt stark koppling mellan politik och valbarhet. Det är inte bara så att det politiskt möjliga reduceras till det opinionsmässigt möjliga: så har det varit i alla tider, fastän kanske lite mer uttalat nu. Utan snarare är det så att det som inte engagerar väljarna, det man inte vinner några val på, det blir inte politik överhuvudtaget, och det blir ett meningslöst slöseri med tid att ägna sig åt det.

Men det säger sig självt att sådana frågor inte bara finns kvar, utan de kan också vara av yttersta vikt. Om politik bara är praktisk problemlösning, som uttrycks i att man gör lite småändringar av skatte- eller socialförsäkringssystemen, så är det lätt att se hur man så totalt misslyckas med att förstå den sprängkraft som FRA-lagen kom att ha för dryga tre år sen. Faran är att även demokratin skuffas undan och slutar vara politik. Vem vinner val på att avskaffa tvångssteriliseringen av människor som begår könsbyte eller avskaffa monarkin?

Istället för att låta människor leva sina liv i benign neglect blir därmed visionslöshetens politik en bromskloss på vägen mot ett friare samhälle. Här, om inte förr, bör liberaler sätta ner foten och hävda visionernas plats i politiken.

Det borgerliga och det liberala uppdraget

2011-02-02T14:53:00.001+01:00

Svenskan har sedan ett tag dragit igång en debatt om det man kallar för "det borgerliga uppdraget": Alliansen har vunnit två val i rad och lyckats genomföra mycket av sin politik, så vad bör borgerlighetens uppdrag vara nu? Som ett led i detta har PJ Anders Linder författat en liten skrift med titeln "Välkommen till borgerligheten", som kan laddas ner här. Min huvudreaktion är att om Linder i den här skriften beskriver vad borgerligheten är, då är jag inte borgerlig.

Förvisso tror jag att Linder gör rätt som går ifrån den äldre uppfattningen om "borgerligheten" som en viss samhällsklass, antingen bildad eller förmögen. Jag och många med mig känner inte alls igen oss i den klassiska västerländska kulturen som vår kultur. Vår kultur är istället den moderna populärkulturen av amerikanskt ursprung. Som Linder noterar så sträcker sig borgerligheten som idé långt utanför den traditionella kulturens bärande samhällsklass. Att vara borgerlig är att ha vissa politiska värderingar, inte en viss kultursyn eller livsstil (vilket man annars får intryck av på vissa borgerliga debattörer, t.ex. Elise Claeson).

Borgerligheten är också enligt Linder en bred kyrka: en idétradition som omfattar både liberalism och konservatism och allt däremellan. Alla liberaler är t.ex. förvisso inte borgerliga, erkänner Linder, men man kan gott och väl vara både borgerlig och liberal. Det är dock här som jag känner att det börjar uppstå vissa spänningar i Linders beskrivning av borgerligheten. Kortfattat kan man säga att det verkar finnas två idéer som löper sida vid sida, inte helt utan problem.

Den första idén är den klassiska liberala idén om att alla människor har vissa grundläggande fri- och rättigheter och bör få leva sina liv som de vill. Alltså bör vi ha en mindre stat, så att folk får behålla mer av sina inkomster, och vi bör ha ett starkare skydd för medborgerliga fri- och rättigheter. Mot detta har jag inget att invända.

Den andra idén är att borgerligheten förknippas med vissa dygder (s. 8 f.) såsom "framtidstro, entreprenörskap, kärlek, rättvisa, mod, måttfullhet och klokhet". Borgerlig politik är sån politik som bäst gynnar dessa dygder. Bakom ett sånt program skymtar en aristotelisk statsuppfattning, där det tas för givet att det är statens roll att skapa dygdiga medborgare. Givetvis inser Linder att i många fall gynnas dessa dygder bäst av att staten inte gör saker än att den lägger sig i. Men det verkar tas som tämligen okontroversiellt att staten bör gynna vissa dygder (givetvis inom rimlighetens gräns).

Det finns säkerligen många inom Folkpartiet som skulle känna igen sig i en sån här beskrivning av borgerligheten. Å andra sidan har vissa liberala debattörer snabbt uttalat att liberaler måste diskutera liberalismens uppdrag och inte dras in i en diskussion där man klassas som "borgerliga" per definition. En del av sådant motstånd kan t.ex. komma från vissa socialliberala kretsar som inte delar den borgerliga idén om vikten av en mindre stat. Det är inget argument som lockar mig särskilt mycket. Men jag menar ändå om det här är borgerlighet så vill inte jag vara med.

Mot Linders dygdetik vill jag sätta idén om värdeneutralitet. I motsats till den aristoteliska idén om staten som dygdernas främjare, och den utilitaristiska idén, i vårt land främst företrädd av socialdemokratin, om att staten alltid bör ha den samlade nyttan till föremål för sitt handlande kan man sätta en kantianskt inspirerad idé om att staten bör tillförsäkra individer en jämlik rättsställning. Statens uppgift bör vara att se till att vi alla är lika inför lagen samt i övrigt fria att leva våra liv, med den inskränkningen att friheten måste innebära tillräckligt stora (positiva) möjligheter i praktiken för människor att leva sina liv för att den ska ha ett genuint värde, vilket förutsätter grundläggande välfärds- och trygghetssystem samt en offentligt finansierad utbildning. Men hur vi sen väljer att leva våra liv, vilka dygder vi väljer att förverkliga och föra vidare till våra barn, det bör vara upp till oss. Det grundläggande argumentet är att lika lite som du skulle acceptera att staten diskriminerar mot din livsstil och din uppfattning om det goda, antingen genom att förbjuda dig från att leva ditt liv som du vill eller genom att använda sin makt och sina resurser till att gynna andra uppfattningar, så kan du inte diskriminera mot min uppfattning om det goda. Självfallet finns det en gräns, den berömda millska gränsen där ens egen frihet kränker andras, och även behovet av välfärdsinsatser sätter givetvis en gräns för hur fri man kan vara att disponera över sina egna tillgångar - dock med rättssäkerheten alltid som grund.

Vad detta ideal innebär i praktiken är lite svårt att säga. Trogna läsare vet också att det inte är politikens vardagsmat, skattesatser och socialförsäkringssystem, som mest upptar mina intressen. Jag vill dock ge vissa uppslag.

En liberalism som tar värdeneutraliteten på allvar vågar kritisera kvaliteten som begrepp och värde inom kulturpolitiken, istället för att, som FP gör nu, inte bara helt okritiskt anamma kvalitetsbegreppet utan dessutom verka behandla det som det allt övergripande målet för kulturpolitiken. Det är extremt lätt att falla in i en fälla och tro att bara man är tillräckligt bildad och välinformerad så kommer man att se storheten i den kultur som de stora kulturinstitutionerna producerar och reproducerar. Mot detta skulle man kunna sätta en postmodernistiskt och postkolonialistiskt färgad diskurs om alltings relativism och om hur allting i Västerlandet alltid är uttryck för olika former av förtryck. Det ter sig inte särskilt nyttigt. Bättre är att peka på det som John Rawls kallade för "den förnuftiga pluralismens faktum": i komplicerade, moderna samhällen kommer människor ofrånkomligen att ha olika åsikter om det goda, däribland om vad som räknas för kvalitetskultur, utan att för den sakens skull vara dumma, obildade eller ointresserade tölpar. Vi kan ta två exempel. Det ena gäller debatten om Riitta Vainionpääs politiska broderi på Liljewalchs som jämför Reinfeldt med Hitler. (Fredrik Segerfeldt skriver på Newsmill här och får svar här.) Det andra gäller två musikstycken. Det första är "Happy We" från Händels "Acis och Galatea". (På Spotify här.) Nästa är Fever Rays "Keep The Streets Empty For Me" (också på Spotify). Min uppfattning är att det sistnämnda stycket är betydligt intressantare och mer utmanande för lyssnaren än det förra, som får betecknas som ett slags lätt matinéunderhållning. Andra kan ha olika åsikter. Min poäng är kanske att medan det är en fullt accepterad uppfattning att tycka att all populärkultur är skräp så måste en värdeneutral stat också acceptera uppfattningen att stora delar av den klassiska kulturen och den institutionsproducerade kulturen inte är värdefull heller. En kulturpolitik som betraktar det västerländska kulturarvet, eller åtminstone dess värde, som betydligt mer omstritt skulle sannolikt komma till andra slutsatser än dagens.

Den andra rekommendationen är att ta demokratin på allvar. Liberalismen delar borgerlighetens tvivel på demokratin som samhällets början och slut. Det finns en politisk sfär, där det finns vissa gemensamma angelägenheter som vi måste besluta om på demokratisk grund, men vi måste faktiskt också våga säga att det finns en åtskild privat sfär, dit demokratin inte når. Utan någon form av distinktion mellan politiskt och privat har vi inget skydd mot totalitarismen. (Jag skriver detta fullt medveten om den oerhörda kritik mot distinktionen mellan det privata och det politiska som riktats av feminister, socialister och andra.)

Däremot är en fördjupad och förbättrad demokrati inte samma sak som en demokrati som beslutar över fler områden. Borgerliga debattörer faller ibland in i samma fälla som socialdemokratin aldrig lyckats ta sig ur, nämligen att betrakta den representativa demokratin som demokratins början och slut. Bara man har representation tycks alla demokratiska problem vara lösta, verkar det som. Hos socialdemokraterna beror detta felslut på en genuin övertygelse om att så är fallet, vilket stämmer väl överens med den korporativistiska och paternalistiska samhällssynen hos detta parti. När borgerliga debattörer begår samma felslut beror det dock kanske snarare på att man inte tycker att demokratins villkor är särskilt intressanta.

Allianspartierna har tillsammans med MP verkat för att det ska bli lättare att ordna kommunala folkomröstningar, och man har verkat för att öppna upp politiken genom personval. Den underliggande idén är densamma som driver den liberala demokratin själv, nämligen att man inte behöver vara rädd för att låta folk välja själva. Givetvis förverkligas en sån agenda i mångt och mycket genom att man helt enkelt tar bort vissa beslut från politiken och inför valfrihet. Men det måste också handla om att låta vanliga medborgare komma till tals i beslut som rör dem, inte minst på kommunal nivå, men också i ökad utsträckning på statlig och EU-nivå, samt i kontakt med förvaltningen. Målet behöver inte vara något slags direktdemokrati, men det finns ingen principiell konflikt mellan liberalism och en demokrati som bygger på deltagande, så länge gränserna för politiken är tydliga.

Det tredje uppslaget gäller de dygder som en liberal stat faktiskt skulle kunna gynna, nämligen de medborgerliga. Med Habermas kan man ställa upp ett ideal om "författningspatriotism", där medborgare trots sina olika kulturer, värderingar och bakgrund ändå förenas i lojalitet mot den demokratiska rättsordningen. Vare sig mer eller mindre har vi rätt att förvänta oss i ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. För detta krävs inte en gemensam kulturell bakgrund och kanske inte ens ett gemensamt språk. (Finland, Schweiz och Kanada klarar sig utmärkt utan.) Det krävs dock att nya medborgare informeras om de grundläggande värden som bildar grunden för Sveriges överlevnad som en demokratisk rättsstat, och att man som medborgare förväntas omfatta eller åtminstone inte handla i strid mot dessa värden. Utan att helt vilja motsätta mig skolans uppfostrande roll så skulle jag vilja säga att i den mån staten kan främja dygder bland medborgare så bör det vara dessa. En integrationspolitik som inte bygger på idén om värdeneutralitet är inte en liberal integrationspolitik. Det bör man komma ihåg i ett läge där det blir alltmer lockande för allt fler att ta Sverigedemokraternas tal om "assimilation" på orden.) (Adam Cwejman verkar ge uttryck för i grunden samma idéer.)

Jag har inte talat om en del av de frågor som ligger mig närmast, t.ex. medborgerliga rättigheter och integritet, eftersom det är så uppenbart för mig att dessa måste vara en del av framtidens liberala uppdrag. Den ekonomiska politiken lämnar jag åt mer kunniga att diskutera. Jag har bara velat berör några frågor som jag tycker att den nuvarande mandatperiodens liberala idédebatt borde diskutera.

Säkerhetspolisen och FRA

2010-12-14T22:39:00.000+01:00

Helgens självmordsattentat i Stockholm har aktualiserat frågan om Säkerhetspolisens möjlighet att beställa information från FRA. FRA-lagen har för övrigt även tidigare kommit på tapeten den senaste tiden igen, genom Datainspektionens föredömliga rapport och genom anonyma uppgifter till Ny Teknik om att FRA utbyter information om svenska medborgare med andra underrättelsetjänster.

Dessa är ju egentligen två helt olika frågor, men de förtjänar att tas upp i samma inlägg. Vad utbytet av svenska uppgifter beträffar så finns det flera graverande påståenden i artikeln i Ny Teknik:

1. Statens inspektion för underrättelseverksamheten, SIUN, har inte nog med resurser för att granska det material som lämnas ut. (Se dessutom Ekot här.)

2. FRA hämtar egentligen in innehåll när man i teorin ska inhämta trafikdata, dvs. sånt material som behövs för intern verksamhetsutveckling, vilket dock farligt närmar sig faktisk underrättelseverksamhet. Detta är allvarligt med tanke på att insamling av trafikdata är betydligt sämre reglerad i lag.

3. Försvarsunderrättelsedomstolen sköter inte sitt uppdrag. Med tanke på att FUD bara består av en enda domare, och att dess domar är hemliga, är sådana påståenden givetvis allvarliga. Domstolen är en nyckel i det kontrollsystem som byggts upp kring FRA. Den slitna frågan, quis custodiet ipsos custodes, vem vaktar väktarna, gör sig åter påmind.

För det första är det naturligtvis inte helt klart att de uppgifter som presenteras anonymt är sanna. Med tanke på det motstånd mot FRA som finns riskerar varje anklagelse att tas för sann. FRA säger nu att man har bett SIUN att granska bristerna i verksamheten. Det är välkommet, även om det är oklart om en sådan granskning egentligen kan komma till rätta med de problem som finns. Försvarsunderrättelsedomstolen granskar ingen, och insamling av trafikdata är ju redan tillåtet, så det utgör ju inte någon "brist" i verksamheten utifrån FRA:s perspektiv.

Som Mark Klamberg noterar, och som jag också får intryck av från Datainspektionens rapport, är ändå intrycket att de som arbetar på FRA tar frågorna på allvar. Man har till exempel en avdelning för internkontroll, vilket är positivt: man skulle ju kunna lämpa över allt ansvar på de externa granskningsorganen. Det är dock väldigt lätt att det internt i en så speciell organisation som FRA uppstår en kultur där vissa saker är okej trots att de kanske saknar tydligt lagstöd, och trots att de kanske heller inte skulle få ett sånt stöd om det kom ut att de skedde. Det är därför oerhört viktigt att man i så stor utsträckning som möjligt öppet kan diskutera formerna för FRA:s verksamhet, så att man genom en politisk process kan göra nödvändiga korrigeringar. Det förutsätter dock att det finns politiker som är villiga att se FRA:s verksamhet som ett nödvändigt ont i ett annars öppet samhälle, istället för att se lagreglering och öppen debatt som nånting icke önskvärt i en annars hemlig verksamhet. Försvarsministern är tyvärr inte bland dessa. Det tycks mig snarast som att förändringar för ett stärkt integritetsskydd är lättare att åstadkomma genom att påverka FRA direkt än genom att påverka deras uppdragsgivare: regering och riksdag.

Vilket för oss till Säpo. Jag är inte helt övertygad om att det egentligen gör till eller från om man låter Säkerhetspolisen begära information direkt istället för att gå via regeringen - förutsatt att det nuvarande systemet fungerar, och att de brister som finns avhjälps. Har vi en Försvarsunderrättelsedomstol som bara agerar nickedocka och klubbar igenom ansökningar utan eftertanke så kan inte en utvidgad rätt till sökning komma ifråga. Om fler instanser får rätt att begära sökning ökar också rimligen antalet sökningar och mängden insamlad data, och risken ökar då att data som rör svenska medborgare missbrukas, antingen genom att det slinker med i analysarbetet eller genom att svenska medborgare säljs ut till högstbjudande främmande makt. Säpo har förvisso genom historien visat ett påfallande förakt för den grundlag man i teorin är satt att skydda. Medan dagens ledning inte kan skyllas för tidigare övergrepp manar ändå denna historia till stark restriktivitet med att ge Säpo ökade befogenheter. Men om det finns ett effektivt filter, som förhindrar att felaktiga sökbegrepp godkänns och att svenska medborgare eftersöks, då har jag svårt att se på vilket sätt systemet är värre än idag.

Vilket inte innebär att förslaget om att ge Säpo rätt att begära signalspaning är bra. Morgan Johansson slirade lite på sanningen när han nu i Aktuellt sa att anledningen till att (S) (eller i alla fall han själv, han fick ju backning i riksdagsgruppen) nu går från vallöftet från september att riva upp och göra om är att man förlorade valet. Johansson vet ju mycket väl att regeringen inte har majoritet, och att en motion om att riva upp och tillsätta en parlamentarisk utredning nog skulle ha vissa chanser att gå igenom med SD:s stöd. (SD:s inställning i frågan är väl lite oklar, men det är talande att Johansson inte ens ville pröva den vägen.) Men framför allt är tågordningen helt fel. Om Sverige har problem med att bekämpa terrorismen - och det faktum att vi var en hårsmån från en massaker i helgen utan att Säpo lyckades förhindra det visar väl att vi kanske har det - så måste man väl först och främst se till att förbättra det hederliga förebyggande polisarbetet och använda de resurser man har på bästa sätt, till exempel genom att faktiskt skaffa sig en handlingsplan mot extremism. Först om inte det går, och om hotet är tillräckligt överhängande, måste man överväga mer inträngande och integritetskränkande åtgärder. Dåligt polisarbete får inte bli en ursäkt för urholkade medborgerliga fri- och rättigheter.

Det är glädjande att (S) nu går emot sin egen talesperson och upprätthåller beslutet från sin partikongress. (Hade Centerpartiet hållit fast vid sitt stämmobeslut med samma fasthet hade vi inte haft nån FRA-lag.) Det sämsta vi kan göra nu är att springa igenom lagstiftning utan betänketid. Socialdemokraterna har ett kongressbeslut, men även Alliansen har faktiskt en uppgörelse, och den säger att Säpo inte ska få rätt att begära spaning direkt. Den uppgörelsen bör inte kunna rivas upp utan en genomgripande diskussion inom samtliga fyra partier. Ett förslag om att utöka rätten till signalspaning skulle utgöra en sådan inskränkning av de medborgerliga fri- och rättigheterna som avses i RF 2:12 och en minoritetsbordläggning enligt tredje stycket kan därför bli aktuell: om 10 riksdagsledamöter begär ska förslaget vila i ett år. Så var fallet med den ursprungliga FRA-lagen, och det finns ingen anledning till varför inte V och MP inte ska begära en sådan bordläggning i ett sånt här fall. Bordläggning ska dock vägras om 5/6 av de röstande vill anta förslaget nu, men V+MP utgör inte en blockerande minoritet. Det vore en välgärning av Folkpartiet att åtminstone avstå i en sådan votering, för att därmed låta debatten få ha sin gång. Mänskliga rättigheter ska få ta den tid de kräver.

Liberal kultur

2010-11-03T12:17:00.003+01:00

På Expressen Kultur skriver Johan Hilton om det faktum att i stort sett all politisk teater i Sverige kommer från vänster. För att råda bot på detta, avslutar han, "krävs att Täbyhögern stänger av tv:n, börjar betrakta konsten som något mer än ett tidsfördriv under kommersiella spelregler och masar sig iväg till teatern. Och det, det vet vi ju alla, kommer aldrig att hända." Med andra ord, om högern vill ha högerteater så får den skriva sådan själv. Och det är ju givetvis korrekt: vi kan inte förvänta oss att andra av egen fri vilja ska börja skriva teater (eller annan kultur) som ger uttryck för värderingar som strider mot deras egna, bara för att göra oss glada.

Jag tror dock att Hiltons diagnos förenklar alldeles för mycket. Låt oss säga att du är en ung, oberoende, liberalt sinnad, kulturintresserad person, som ännu inte har socialiserats in i den kulturvärld där liberal teater är en contradiction in terms. Det finns åtminstone tre anledningar till varför du inte skulle vilja skriva liberal teater (eller göra liberal film, eller liberal konst osv.). Dessa kan möjligen vara svåra att skilja från varandra:

1. Liberalismen är inte utopisk. Liberaler tycker förvisso att det finns många fel med dagens samhälle. För många människor saknar jobb. För stora delar av våra liv regleras och kontrolleras av staten, både vad gäller vår ekonomi och våra privatliv. Det finns fortfarande för stora strukturella orättvisor mellan kvinnor och män. Utbildningssystemet lyckas inte ta tillvara alla ungdomars möjligheter. Listan kan göras mycket längre. Men lösningen är inte att göra om samhället i grunden, utan den är att förändra samhället steg för steg. Liberaler utbrister inte från hjärtat med Nietzsche att "vi måste omvärdera alla värden!" Det känns betydligt lättare att göra revolutionär konst, som tillåts måla i stora drag, med tydliga hjältar och skurkar och en tydlig sensmoral, än evolutionär konst, där slutsatserna måste bli mer blandade, försiktiga och mycket mindre dramatiska.

2. De riktigt stora orättvisorna är inte distinkt liberala. De riktigt stora orättvisorna finns i andra länder. Väldigt många människor lever inte i demokratier. Väldigt många människor har svårt att ens skaffa mat för dagen. Väldigt många unga har inte möjlighet att få en bra utbildning. Väldigt många människor förtrycks och hotas på grund av sina åsikter, sin hudfärg, sin sexuella läggning eller sin religion. Om detta kan man göra stor konst, och det har också gjorts. Men det är ändå så, som Tingsten skrev redan för snart åttio år sen, att demokratin har blivit en "överideologi" i vårt samhälle: i vårt samhälle sluter vi upp, de allra flesta av oss, bakom vissa gemensamma värden, och demokrati, mänskliga rättigheter och allas möjlighet att leva ett värdigt liv är bland dessa värden. Konst som berör de verkligt stora orättvisorna skulle därmed få svårt att klassas som liberal konst: den blir demokratisk, i det att dess budskap är ett som alla demokratiskt sinnade människor skulle instämma i.

3. Liberalismen handlar om tänkande. Här riskerar jag att låta som några som jag avskyr, nämligen de nyliberaler och marknadsliberaler som på olika grunder argumenterar för att liberalismen är mer vetenskaplig, mer rationell och mer objektiv. All politik är sist och slutligen värderingsstyrd, och genuina ideologiska meningsskiljaktigheter kan aldrig reduceras enbart till att den ena sidan har koll på fakta medan den andra inte har det. Men det är ändå så att det bästa sättet att åskådliggöra liberalismens budskap inte är att göra teater av det, utan att i en lugn och rationell diskussion lägga fram vilka argumenten för och emot är, varför motargumenten mot liberal politik ter sig mindre hållbara eller attraktiva, och varför förargumenten håller. Nu har inte jag läst Ayn Rand, men det är talande att från vad jag förstår låter hon ändå en av sina hjältar hålla ett radiotal till objektivismens försvar som tar upp cirka 60 sidor i boken, trots att hon i teorin skriver en roman. Om man på samma sätt skulle försöka åskådliggöra Rawls eller Nozicks politiska filosofi i litterär form skulle man ganska snabbt hamna i en föreläsning hellre än en roman.

I LUF:s handlingsprogram har det tidigare hetat att "vreden över människors ofrihet är drivkraften i liberal politik", och den vreden kan man naturligtvis slå mynt av och gestalta i konst. Men det är, som någon föreslog när diskussionen om den formuleringen var uppe, en "rationell vrede", en vrede som leder till tänkande hellre än till känsloutbrott utan verkan. Förvisso handlar konst inte bara om känslor. Förvisso kan konst bära idéer. Men med få undantag har ändå de stora verken, de som verkligen påverkar hur vi tänker på samhället, inte varit konstverk, utan verk skrivna på torr fackprosa eller - i Platons fall - återgivningar av filosofiska dialoger där deltagarna försökt koncentrera sig på de relevanta frågorna så mycket som möjligt. Det gäller för socialistiskt tänkande lika mycket som för liberalt. Marx, Gramsci och Adorno skrev inte teater. Litteratur kan tränga på djupet i människans själsliv på ett sätt som inte vetenskapen eller filosofin kan, och den kan åskådliggöra enskilda situationer där rätt och fel handlande står mot varandra. Men när det handlar om samhällen, när frågorna blir oerhört komplexa, när man måste ställa upp premisser och ur dessa härleda slutsatser och pröva dessa mot oräkneliga invändningar i många led, då är den politiska filosofin, eller kort och gott den samhällsdebatterande fackprosan, ett bättre medel.

Valsystemet revisited

2010-09-23T22:40:00.002+02:00

Trogna läsare av den här bloggen vet ju att jag är oerhört intresserad av konstitutionella frågor i allmänhet och valsystemet i synnerhet, och det har varit en fascinerande - och ibland gastkramande - upplevelse att följa turerna som ledde fram till den situation vi har nu. Medan det givetvis var extremt nära att Alliansen fick egen majoritet så känns det i alla fall lite tillfredsställande att vi nu inte fick majoritet vare sig i mandat eller i röster räknat - det hade känts ännu bittrare att få en majoritet av rösterna men inte i mandat. Nu gör vi det bästa av den situation vi har och försöker få igenom så mycket av vår politik som möjligt.

Det jämna resultatet tänjde vårt valsystem till gränsen, och det är nu logiskt att det kommer en diskussion om huruvida det verkligen tjänar sitt syfte. Jag har tidigare skrivit en hel del om valsystemet, så jag ska begränsa mig till att ta upp en del frågor som aktualiserats av årets val.

Proportionaliteten

Socialdemokraterna fick 112 mandat, men om vi hade haft ett helt proportionellt valsystem (med spärren inräknad) så hade de fått 109. Moderaterna fick 107 mandat men förtjänade bara 106. De mindre partierna fick färre mandat i motsvarande mängd. Den vid det här laget välkända anledningen till detta missförhållande är att S och M fick för många fasta valkretsmandat: de fick fler av de 310 fasta valkretsmandaten än vad de var berättigade till enligt en riksproportionell fördelning av 349 mandat. Alltså blev det färre utjämningsmandat kvar, och full proportionalitet kunde inte säkerställas. Detta har mig veterligen aldrig inträffat tidigare, låt vara att det har varit nära någon gång. Skillnaden i år är kanske att vi har åtta partier istället för sju (eller istället för fem som när valsystemet utformades) och att vi har två stora partier och fem små - de medelstora partierna (8-15 procent) lyser numera med sin frånvaro.

Åt detta skulle man kunna göra åtminstone fyra olika saker:

1. Öka storleken på riksdagen. Då blir det fler mandat att fördela och vi kommer närmare full proportionalitet (om antalet riksdagsledamöter vore lika stort som antalet väljare skulle vi få full proportionalitet...). Detta ter sig politiskt ohållbart, med tanke på att 349 ledamöter redan är en hög siffra för ett så litet land som Sverige.

2. Slå ihop valkretsar. Främst gäller detta valkretsar som ligger inom samma län: Skåne läns södra och västra (= gamla Malmöhus län), Västra Götalands läns norra och södra (= gamla Älvsborgs län) och så vidare. Då får man större valkretsar vilket borgar för mer proportionalitet. Men detta har en direkt påverkan på partiernas inre liv som man kanske bör undvika om det går.

3. Ändra den jämkade uddavalsmetoden. Uddavalsmetoden innebär att mandat fördelas till partierna i enlighet med deras jämförelsetal. Jämförelsetalet är en funktion av antalet röster och hur många mandat man fått tidigare, närmare bestämt r/(2n+1), där r är röstetalet och n är antalet tidigare mandat. Ett parti som konkurrerar om sitt fjärde mandat har alltså jämförelsetalet r/7. Undantaget, det som är det "jämkade" i den jämkade uddatalsmetoden, är att ett partis inledande jämförelsetal är röstetalet delat med 1,4, inte röstetalet delat med 1. Detta gör det svårare för partier att få sitt första mandat, och små partier missgynnas därmed. Om man minskar den inledande divisorn från 1,4 till 1,3, 1,25 eller vad man vill så missgynnas inte de små partierna längre lika mycket.

4. Öka andelen utjämningsmandat. Vi hade från början 310 fasta mandat och 40 utjämningsmandat. När riksdagen minskades från 350 till 349 ledamöter så tog man bort ett utjämningsmandat, så då var det 39 kvar. Dessa framstår nu som alltför få. Om man hade haft 300 fasta mandat och 49 utjämningsmandat så hade man kunnat få en proportionell fördelning. Full proportionalitet skulle man givetvis få om man inte hade några fasta mandat alls, men då skulle man inte kunna garantera en geografiskt proportionell representation. Så nackdelen med att öka andelen utjämningsmandat är att vi kommer att se fler exempel på valkretsar där det ena partiet är större men där det andra partiet har fler mandat, eftersom det andra partiet fick ett utjämningsmandat men inte det första. Vilket parti som får ett utjämningsmandat i en viss valkrets beror nämligen på hur pass väl partiets resultat i den valkretsen står sig i jämförelse med partiets resultat i andra valkretsar: ett utjämningsmandat ska gå till den valkretsen där partiet var närmast att få ett fast mandat. Men på det hela taget torde utjämningsmandaten ändå bli hyfsat proportionellt geografiskt fördelade.

De här lösningarna utesluter inte varandra, men en kombination av (3) och (4) torde ändå vara den enklaste. Det är viktigt att man faktiskt tar problemen med valsystemet på allvar, och att man försöker hitta en genomtänkt lösning som håller på sikt, istället för att antingen höfta till lite grann eller välja en lösning som är skräddarsydd efter dagens politiska förhållanden, som man gjorde på 70-talet och tidigare.

Valprövningen

Värmland var ju en av de valkretsar där striden om mandaten var som jämnast: ett tag såg det ut som att Folkpartiet skulle knipa det fasta mandatet där från S, men så blev det till slut inte. Istället fick FP i Värmland ett av utjämningsmandaten. När Alliansen nu "bara" fick 173 mandat så blev inte striden om mandaten i Värmland direkt avgörande för majoritetsförhållandena i riksdagen, men det var ändå oroande att läsa om det sjabbel med rösterna som förekom i Arvika, där vissa sent inlämnade röster bara dumpades på länsstyrelsen utan att räknas och förseglas hos valnämnden. 50 röster behandlades på det sättet: de avgjorde förmodligen inte utgången, men det går inte att matematiskt utesluta.

Det aktualiserar två problem med systemet för överprövning av val:

1. Den begränsade räckvidden. I vallagen 15:13 kan vi läsa: "Ett omval till riksdagen eller landstingsfullmäktige avser endast det antal fasta mandat och utjämningsmandat som tilldelades den berörda valkretsen vid det upphävda valet." Jag kan inte läsa lagen annat än på följande sätt: låt oss säga att någon överklagar riksdagsvalet på grund av det som hände i Arvika och att Valprövningsnämnden (varom mer nedan) beslutar om omval. Att omvalet hålls i den valkrets där problemet skedde (Värmlands län) och inte i hela valområdet (riket) framstår som helt naturligt. Men det som då sker är, från vad jag kan se, att man tar de mandat som Värmland har fått (de fasta mandaten plus eventuella utjämningsmandat) och håller ett omval i Värmland som gäller dessa mandat. Fördelningen i de andra valkretsarna kan inte påverkas.

Men detta framstår som mycket märkligt. I det här fallet hänger utgången i Värmland ihop med utgången i hela riket, eftersom den påverkar antalet utjämningsmandat! Däremot är resultatet i själva Värmland, när utjämningsmandaten tas med, inte ifrågasatt. Folkpartiet fick inte det fasta mandatet i Värmland, men Nina Larsson sitter ändå kvar i riksdagen genom ett utjämningsmandat. Detta gör för det första att Valprövningsnämnden förmodligen inte ens kommer att besluta om omval (eftersom "rättelse [däribland omval] skall ske bara om det med fog kan antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången"), och för det andra att ett omval i bara Värmland skulle vara meningslöst, eftersom det inte kan påverka utgången i riket.

Jag förstår att ett omval kräver tid och pengar och att det inte är bra för riket om valutgången är oviss. Men i en rättsstat så måste ändå lagarna följas, och lika mycket som det ingår i rättsstaten att myndigheterna följer lagen, lika mycket ingår det att det finns möjlighet till rättelse om de inte gör det (en aspekt som ofta kommer bort i debatten). Nu gäller frågan bara huruvida ett block som redan befinner sig i en stark position ska få ett mandat till eller inte, men det hade kunnat gälla hela regeringsmakten som sådan. Då duger det inte att det saknas möjlighet till upprättelse om misstag begås.

2. Valprövningsnämnden. Jag har tagit upp det här tidigare, och det är värt att ta upp igen: är det verkligen rimligt att den enda instans som kan pröva ett vals giltighet är en politiskt sammansatt valprövningsnämnd? Förvisso tenderar det jämna antalet ledamöter att ge majoriteten och oppositionen en jämlik ställning, och det faktum att ordföranden är eller ska ha varit en ordinarie domare borgar för att det finns en opartisk utslagsröst ifall block skulle stå mot block. Men med undantag för ordföranden så röstar samtliga ledamöter av Valprövningsnämnden i egen sak. De är nominerade av och tillhör samma politiska partier vars intressen påverkas av deras beslut. Det betyder självfallet inte att de inte kan sätta sig över partiintresset och döma som lagen kräver. Men rättvisa måste inte bara skipas, det måste också synas att den skipas. Det absolut rimliga vore att överklaganden av val hamnar hos förvaltningsdomstolarna. Vill man snabba upp hanteringen så kan man antingen skicka dessa ärenden direkt till Regeringsrätten eller låta någon annan domstol utgöra sistainstansrätt, till exempel genom att låta Kammarrätten i Stockholm sammanträda som en Valdomstol vars beslut inte kan överklagas. I en liberal rättsstat upprätthålls lagarna med oväld även när själva suveräniteten är deras föremål. Vi förkastar idén om att suveränen sist och slutligen står över lagarna och kan döma precis som den vill när den dömer i egen sak.

Såja, det var några snabba tankar. Låt mig avsluta med att notera några positiva saker från den här rysaren:

Allmänhetens intresse är stort. Ett jämnt valresultat har en folkbildande effekt genom att folk tvingas sätta sig in i valsystemets mekanismer för att förstå vad som händer. Förhoppningsvis kommer några att ha lärt sig någonting av det här, och det är bra.

Det finns ett starkt stöd för proportionaliteten som princip. Inte någon gång vad jag kunde se framfördes idén att det kanske egentligen bara är bra om S och M blir lite större än vad de förtjänar. Folk vill ha ett rättvist valsystem och förväntar sig också att systemet ska vara rättvist.

Det var en mycket svensk valrysare. Det fanns inga hot om militärkupper. Det fanns inga anklagelser om köpta rösträknare, färdigifyllda valurnor eller döda människor på röstlängderna. Inte heller har regeringen vägrat att acceptera ett valresultat som gick den emot. I den mån det har förekommit misstag så finns det inga misstankar om fusk, utan alla accepterar att det är den mänskliga faktorn som felar. Allt detta tar vi för givet, men det borde vi inte göra. I väldigt många länder kan man inte ta det här för givet. Och till sist: olikt USA 2000 så undviker vi att det slutgiltiga avgörandet sker i en domstol där domarna röstar i enlighet med det parti som utnämnde dem. Fast... det är ju just det Valprövningsnämnden gör att vi inte undviker. Vi ska vara tacksamma att vi lever i en demokrati där vi oftast löser även svåra situationer med sansat lugn och samförstånd, men vi har inte hittat det perfekta systemet än.

Kungligheternas omutbarhet, eller, Antingen får man äta kakan eller ha den kvar

2010-09-13T22:57:00.003+02:00

Med bara några dar kvar till valet borde jag pusha för Alliansen i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet, men jag tänkte ta upp en fråga där jag går emot Alliansen istället. Det handlar om huruvida kungligheterna ska kunna anklagas för mutbrott. Den bröllopsresa som Daniel och Victoria fick betald av EF-chefen hade kunnat rendera dem böter eller fängelse om de hade suttit i regering eller riksdag istället för att vara kungligheter. Att begå mutbrott, dvs. att som offentlig tjänsteman ta emot en muta, behöver inte inbegripa att man har några planer på att ändra sitt agerande eller fatta andra beslut för att man tar emot mutan. Allmänhetens förtroende är ändå skadat. Man har låtit vissa aktörer komma närmare än de borde.

Mutbarhetsdebatten är intressant i ljuset av det som Fokus skriver om monarkin, dvs. att den har väldigt nära band till en mycket liten krets näringslivstoppar. När Maggi Mikaelsson, landshövding i Jämtland, bjöds på en jaktresa av lokala företagare blev hon åtalad. Fallet gick ända upp till HD som frikände henne, med hänvisning till att landshövdingaskapet är ett uppdrag av en ovanligt representativ natur, och att det inte är orimligt att landshövdingen deltar i viss representativ verksamhet även om den bekostas av andra. Att vara kunglighet är att ha ett än mer representativt uppdrag: det är att ha ett uppdrag som enbart går ut på representation. Givetvis gör det att de straffrättsliga kraven höjs på vad som ska anses vara mutbrott. Men jag slås ändå av att det skulle kunna vara ytterst intressant för en åklagare att titta på de resor och tillställningar som kungen bjuds på - det är ju en sak om det är en engångsföreteelse, i synnerhet om det är för att skapa nya kontakter och lära känna folk som man bör känna, men det är en helt annan om det är ett mönster som upprepar sig år ut och år in och har stora värden inblandade.

Kungen har givetvis åtalsimmunitet än så länge hursomhelst,* men nu har Alliansen kommit fram till att man inte heller vill att de övriga kungligheterna (som inte alls är åtalsimmuna) ska omfattas av den personkrets som kan fällas för mutbrott. (De kan antagligen fortfarande fällas för givande av muta.) Den här debatten har ett bredare principiellt värde, eftersom den aktualiserar två fall där monarkins försvarare måste bestämma sig: antingen får man äta kakan eller ha kakan kvar.

1) Antingen är monarkin en offentlig institution eller så är den inte det. Det är för mig självklart att kungligheterna utövar ett offentligt uppdrag. De har visserligen kommit till det uppdraget på ett unikt sätt - antingen genom börd eller genom giftermål - men det förändrar inte saken i sig. Många av monarkins försvarare tycks vilja hävda att den på något sätt står utanför offentligheten, så att de vanliga förväntningar vi har på offentliga myndigheter inte ska gälla här. Visst kan man välja att betrakta kungens jaktresor med Wallenbergarna som en rent privat angelägenhet, men det hade det inte varit för statsministern eller för en generaldirektör. Och det är ju så hovets PR-doktorer har försökt spinna bröllopsresehistorien: som en rent privat gåva från en rent privat vän. Men om monarkin är rent privat kan den heller inte ha ett mandat att agera offentligt, i synnerhet inte som det offentligas allra högsta representanter. Jag slås ibland av hur oerhört svag insikt vissa har om vad detta egentligen innebär. Att bygga en fungerande offentlig demokrati är, för att parafrasera Palme, inte bara hä-hä och häpp-häpp. Man kan inte bara argumentera för att vi ska frångå demokratiska grundprinciper vid tillsättningen av demokratins högsta ämbete med att säga att "ja men det är ju så mysigt med monarki och dom är ju så söta". Det är viktigt med mysiga saker. Det är viktigt med saker som gör oss glada. Men demokratin är fel ställe att ha dem på. Om man ville att monarkin skulle fortsätta utanför demokratin, om den bleve en rent privat institution såsom adeln, så skulle det vara helt okej. Det vore kanske till och med den absolut bästa lösningen. Då skulle vi som är intresserade av demokrati kunna gå vidare och ha ett statschefsämbete som tillsätts demokratiskt och som har reell makt att med råd och dåd värna och främja demokratin och rättsstaten, istället för att ha en person som varken får eller förmår säga någonting intressant om någonting intressant. Samtidigt kan monarkin leva kvar precis som vanligt, och det behöver inte gå någon större nöd på den så länge man förvaltar sina omfattande ägor på ett vettigt sätt, men man får inga skattepengar och man kan inte företräda den svenska staten som sådan.

2) Antingen har monarkin makt eller så har den inte det. Kungen fattar inga beslut. Han har ingen myndighet, och de kungliga hovstaterna är därmed inte ett offentligt verk. Det gör att kungen har rätt att representera Sverige och få skattemedel för detta utan att det förekommer någon offentlig revision på hur dessa medel används, vilket är bisarrt. (Att kungen har ett visst apanage som han äger disponera själv är däremot i grunden helt rimligt, på samma sätt som att statsråden och riksdagsledamöterna får ett arvode. Men apanaget går idag till långt mycket mer än bara privata ändamål.) En av anledningarna till att man nu inte gör kungligheterna åtalbara för mutbrott är att de inte har några befogenheter att fatta beslut. Alltså finns det inga beslut som man skulle kunna ändra på genom mutor. Samtidigt är monarkins tillskyndare alltid oerhört noga med att påpeka vilket fantastiskt jobb monarkin gör för Sverige, och vilka dörrar de öppnar för svenska företag. Förutom det obehagliga i att demokratins högsta ämbete ofta reduceras till nåt slags glorifierat exportfrämjande så går det ju därmed inte att komma ifrån att monarkin enligt detta resonemang tillerkänns makt: visserligen inte makt i en formell mening, men dock makt såsom ordet används, nämligen en förmåga att framtvinga eller förhindra beslut. Och därmed är vi tillbaka till grundfrågan: hur ska man ha det egentligen? Har monarkin makt eller inte? Såsom överåklagare Gunnar Stetler säger i Svenskan så kan det ju rent hypotetiskt mycket väl gå att muta någon av kungligheterna till att lobba för ett företag och inte ett annat. Vi vet ju t.ex. att det var precis det som f.d. prinsessan Sarah Ferguson erbjöd sig att göra: för en viss penning skulle hon kunna se till att företag fick tillträde till hennes ex-make prins Andrew, som ju dessutom har en formell roll som handelsrepresentant för Storbritannien. Det handlar väl kanske inte om att, som Stetler säger, Victoria skulle lobba för VW istället för Volvo, utan mer om att ett litet eller medelstort svenskt företag som annars inte skulle kommit med alls nu kanske får möjlighet att träffa beslutsfattare och investerare i Kina, Indien eller Brasilien. Den här typen av inflytande har kungligheterna för att de är kungligheter. De hade förmodligen inte haft det om de inte hade varit kungligheter. Dessa kontakter upprättas alltså på grund av deras offentliga ställning, och som en del av deras utövande av ett uppdrag å det offentligas vägnar, alltså ett offentligt uppdrag. Självklart är det möjligt att muta dem, och självklart ska de kunna åtalas om de tar emot mutor. Men det vill inte monarkins blinda, fradgande försvarare se. De vill äta kakan och ha kakan kvar.

Förhoppningsvis kommer de rödgröna fram till att man vill göra de kungliga mutbara, och detta skulle i så fall läggas till den ganska korta lista med saker som skulle bli bättre om de rödgröna vinner. Men oavsett vad så har den här debatten varit nyttig. Den har aktualiserat två teman: hur vi ser dels på monarkins ställning och dels på vad de gör. Det är vi som medborgare som måste kräva insyn, och det är vi som medborgare som måste säga att det inte är okej att de personer som ska kunna representera hela allmänheten har extremt starka band till en liten grupp väldigt inflytelserika människor. Som liberal är jag inte emot framgångsrika företagare. Men som liberal är jag emot att medborgarrätt heter pengar, och att sådan framgång ska kunna köpa politiskt inflytande. Det är när allt kommer omkring inte särskilt demokratiskt. Som med så mycket annat vad gäller monarkin så förtjänar Sverige bättre.

*I alla fall gentemot svenska domstolar. De vilande grundlagsändringar som riksdagen kommer att klubba igenom efter valet och som träder i kraft vid årsskiftet innebär nämligen att kungen kan åtalas vid en internationell domstol, ett scenario som torde vara högst hypotetiskt.

Recension: Alexanders arvtagare

2010-07-08T23:24:00.002+02:00

Dags att bli aningen mer kulturella igen. För något år sedan kom jag i kontakt med Jens Jakobsson. Jag vill minnas att hans namn hade dykt upp på Wikipedia som en omfattande bidragare till artiklarna om indogrekerna, ett ämne som länge intresserat mig. Han hade vänligheten nog att skicka mig en artikel om indogrekerna som han hade skrivit. Den (alltför) minnesgode läsaren kommer ihåg att jag tidigare på bloggen uttryckt min saknad av en heltäckande redogörelse för indogrekernas öden och äventyr, när jag recenserade den nu hädangångne Sture Linnérs "Från Alexander till Augustus". Döm därför om min glädje när Jens för ett tag sen meddelade mig att han hade skrivit en bok om hellenismen i öster: "Alexanders arvtagare" (Sekel). Författaren hade dessutom generositeten att erbjuda undertecknad ett recensionsexemplar, detta till trots att jag knappast är en expert på hellenismen, och sålunda inte i stånd att göra en särskilt noggrann bedömning av hur författaren handskats med sitt material.

Men kanske borde inte detta avskräcka mig från att ge mig på att recensera boken. Det är den första som har skrivits på svenska om hellenismen i seleukiderriket, Centralasien och Indien, och tämligen få människor i det svenska språkområdet torde vara kvalificerade att göra en fackmässig granskning av dess innehåll. Dessutom, och än viktigare, så är "Alexanders arvtagare" en bok som skrivits med tanke på den breda allmänheten. Nu är jag förvisso inte helt och hållet obevandrad inom hellenismen, men jag är som sagt alls inte någon expert, men det behöver man kanske förhoppningsvis inte vara heller för att kunna bilda sig en åsikt om boken.

Till saken. "Alexanders arvtagare" handlar om några av de riken som uppstod i västra Asien efter det att Alexander den store först erövrat perserriket och sen avlidit i ung ålder. Hans väldiga imperium splittrades mellan hans generaler, de så kallade diadokerna ("efterföljarna"). Under de kommande dryga 300 åren utkämpade dessa riken ständiga krig mot varandra och inbördes, innan de ett efter ett föll inför nya makter: partherna österifrån och framför allt Rom västerifrån. Det kanske mäktigaste av dessa riken var seleukiderriket, uppkallat efter dess grundare Seleukos, vars maktcentrum låg i norra Mellanöstern. Dess uppgång och fall utgör huvudmotivet i Jakobssons framställning. Men han gör också en omfattande utvikning - där framställningen delvis bygger på egen forskning - om den grekiska civilisationen i Centralasien och Indien, som varade nästan längst av alla hellenistiska riken trots att den under lång tid var avskuren från Västerlandet, och där grekiskt tankegods på ett intressant sätt mötte och blandades med österländskt.

Det är på många sätt en väldigt svår uppgift Jens Jakobsson har tagit på sig. Han vill skriva en populärvetenskaplig bok om ett rike som de allra flesta människor inte har hört talas om, seleukiderriket. Han vill dessutom skriva om grekerna i Centralasien och Indien, som om möjligt är ännu mer okända. Men eftersom bakgrunden är så illa känd måste han dessutom ge en allmän framställning av huvuddragen i den politiska utvecklingen under den hellenistiska eran, utan att förlora fokus. Och han måste göra detta på ett sätt som är begripligt utan att våldföra sig på ett i många avseenden otacksamt källmaterial. Och det får man till allra största del säga att han lyckas med. Framställningen är gedigen och pedagogisk. Man lämnas sällan i sticket som läsare.

Men det är inte bara en begriplig utan också en medryckande bok som Jakobsson har skrivit. Det märks nog att han är gymnasielärare: språket är ledigt, ibland kanske lite väl ledigt för någon som, likt undertecknad, vanligtvis läser torr engelsk akademisk prosa, och han jämför ofta händelser och företeelser med exempel som är välkända för en modern publik. Att han lyckas skriva en bok som är medryckande och lättförstådd samtidigt som han uppenbarligen inte väjer för komplexiteten hos ämnet är värt mycket beröm.

Finns det då någonting negativt att säga om boken? När jag recenserade Linnérs "Från Alexander till Augustus" noterade jag att man inte ska kräva av författaren att han skulle ha skrivit en annan bok än den han har skrivit. Jakobsson är tydlig med att "Alexanders arvtagare" inte är en allmän kultur- och litteraturhistoria. Det är alltså inte så konstigt att sådana frågor får mindre plats i hans framställning. Samtidigt gör det att boken lägger stor tonvikt på den politiska historien - "kungar och krig", helt enkelt - särskilt när boken beskriver seleukidernas växlande framgångar. En läsare som är helt ointresserad av sådan historia finner nog inte boken helt i sin smak - vilket inte utgör en kritik utan bara ett konstaterande. Men när man tänker tillbaka på hur framgångsrikt Linnér handskades med den västliga hellenismens litteratur- och konstliv känner man att man åtminstone skulle vilja ha svaret på frågan om en sådan framställning alls vore möjlig för den östliga hellenismen, i synnerhet eftersom det är den komplexa och synkretistiska naturen hos den hellenistiska kulturen som gör den så fascinerande för oss barn av en globaliserad tid. Men svaret får vänta på en annan bok.

Att klaga på formalia är den sista utvägen för den annars villrådige recensenten. Men "Alexanders arvtagare" hade ändå kunnat dra nytta av en sista genomläsning. Det är lite för mycket Hermeias på ena raden och Hermaios på den andra (när det handlar om samma person), att en drottning kallas för någons bror och så vidare, för att det inte ska störa läsningen, även om man givetvis fortfarande förstår innehållet. Man skulle nog också kunna ha gjort mer med kartmaterialet. Det finns förvisso ett par kartor, men de skulle ha kunnat vara fler och mer detaljerade, och ha förts in i början på boken istället för i mitten. Och transkriberingen av namn är lite svajig. Åtminstone heter den romerska provinsen Cappadocia Kappadokien på svenska och inte som i boken Cappadocien.

Men allt detta är egentligen ganska obetydliga kommentarer. Huvudbudskapet är att man bör läsa "Alexanders arvtagare" om man har det minsta intresse av historia eller av antiken. Framför allt bör man läsa "Alexanders arvtagare" om man har det minsta intresse av att vidga sina vyer, att låra sig någonting man inte visste tidigare. För lära sig saker, det ser Jens Jakobsson definitivt till att man kommer att få göra i riklig mängd. Ett betyg så gott som något för en bok om historia.

Prinsessbröllop och fotbolls-VM

2010-06-29T23:21:00.005+02:00

Att känns sympati för kungahuset är som att heja på ett fotbollslag. Mer och mer har den liknelsen framträtt när jag försöker fånga en idé om monarkin som har vuxit fram i mitt sinne ett bra tag nu. Jag skriver den här bloggen i stor utsträckning för att få ner såna här idéer på pränt, och nu är den tillräckligt mogen för att plockas fram.

Men first things first. Visst, jag läser givetvis svenska tidningar på nätet när jag är i England, och prinsessbröllopet har inte undgått mig heller (jag har ju bloggat om det här), men jag trodde inte att det skulle vara såhär illa. Jag kommer hem till Sverige ca. fyra dagar innan bröllopet, och finner att det helt dominerar TV-sändningarna. SVT har en studio på Operans tak där de sänder timme in och timme ut i flera dagars tid. TV4 har inte ens rätt att sända någonting från bröllopsceremonierna, men spenderar ändå en hel dag med att bevaka bröllopet. Överallt ser man reklam där ett bröllopstema eller ordet "love" har smugits in på ett sätt som anspelar på bröllopet även om sakerna som ska säljas är helt ordinära. Det är som en personkult, fast i en demokrati. Och bortom all bröllopsbevakning, och bortom den principiella debatten, som ändå har kommit fram i viss mån, kvarstår det faktum att samtliga närmast berörda är innehavare av statens högsta offentliga ämbeten, men som i den gärningen får mindre djupträngande granskning än ett genomsnittligt landstingsråd. Det är inte bristen på kritisk granskning under bröllopsupptakten som upprör så mycket som bristen på densamma under de övriga år då det inte är bröllop. Att offentliga ämbetsinnehavare, oavsett ställning, ständigt ska granskas och ifrågasättas är, hoppas jag, en okontroversiell ståndpunkt för såväl republikaner som rojalister.

Jag hade egentligen tänkt läsa igenom de böcker som har skrivits i monarkifrågan under våren, främst av Göran Hägg samt PJ Anders Linder och Per Svensson, och sedan skrivit nånting om bröllopet, men det har givetvis inte hunnits med. Jag har för övrigt tagit upp de mest centrala punkterna i min republikanism, inte minst i det ovan länkade inlägget. Men jag ska ändå försöka ta upp en ganska specifik idé. Jag kan nämligen inte undgå att lägga märke till att många reagerar helt annorlunda inför monarkin än vad jag gör. Jag har nämligen aldrig vad jag kan minnas känt någon större vare sig entusiasm eller avsky inför kungahuset. Det har liksom aldrig angått mig. Jag kan alltså inte förstå de känslor som de flesta människor tycks ha inför monarkin genom introspektion. Jag måste försöka rekonstruera dem baserat på vad jag ser omkring mig. Givetvis förstår jag att folks känslor är väldigt olika, men kanske kan det vara möjligt att göra en väldigt grov generalisering som gäller åtminstone för vissa.

Och här är då idén. Att heja på monarkin är som att heja på ett fotbollslag, både till sin natur och i dess konsekvenser. Det är en kärlek som inte är rationell, som inte är överlagd, som inte grundar sig på principiella överväganden. (Kan någon kärlek grunda sig på principiella överväganden?) Det kan också vara en känsla som man motsätter sig att behöva granska kritiskt, och som man anser bör få stå för sig själv, utan att den ska behöva påverka eller påverkas av andra saker.

På samma sätt är det med kärleken till ett fotbollslag. Den finns liksom bara där, i alla fall hos ett genuint fan. Få sådana fans överger sitt lag med åren, oavsett hur frusterande det kan vara. Och precis som med monarkin så förändras personbesättningen, men kärleken till institutionen består.

Och här är poängen. En sådan kärlek behöver inte vara nånting negativt. Den kan binda samman nationer eller städer, och den kan bygga broar mellan människor som inte annars har nånting gemensamt. Förmodligen måste vi ha åtminstone nånting liknande att hänga upp oss på. Ytterst få samhällen eller gemenskaper tycks klara sig utan sådana känslomässiga bindningar, oavsett om de berör ett idrottslag, ett religiöst samfund, en abstrakt nationalidé eller en aktad person. Våra lojaliteter utgör en viktig del av vår identitet.

Men kärleken till monarkin eller fotbollslaget har likväl ett alternativ, nämligen författningspatriotism, såsom den definieras av Habermas. Författningspatriotism, som jag förstår Habermas, är en lojalitet mot landets författning och dess politiska instutioner som inte baseras på irrationell känslosamhet utan på en nykter bedömning av att en demokratisk konstitution är legitim, och att den därmed både är värd att stödja och kan göra anspråk på vårt stöd. Detta är en bedömning som vi kan göra oavsett vilken etnicitet eller religion vi tillhör, eftersom en legitim demokratisk konstitution betraktar alla som lika inför lagen och inte grundar sig på värderingar som bara är acceptabla för medborgarna om de tillhör rätt etnisk eller religiös grupp.

När jag skrev om författningspatriotism förra året i det ovan länkade inlägget hävdade jag att relationen mellan stat och nation, och de känslor som vi förknippar med de båda, är mer komplicerat än att vi endast kan känna en torr författningspatriotism inför våra offentliga institutioner medan de verkligt djupa känslorna är förbehållna nationen, om vi nu sätter värde på vårt medlemskap av en sådan. Och kungahuset utgör närmast skolexemplet på detta: monarkin är en offentlig, statlig institution men omfattas av känslor som vanligen förknippas med andra, icke-offentliga institutioner.

Är det nånting fel med det då? Att monarkin ger lite glans i tillvaron och att det är roligt att ha nånting att samlas kring verkar användas som ett argument för att den ska få finnas kvar. "Varför inte ha den kvar," säger man, "den gör ju ändå ingen skada?" Och som jag har hävdat så instämmer jag i att den typ av känslor som många har gentemot monarkin inte behöver vara skadliga. Kanske kan de till och med vara nyttiga.

Jag har tidigare argumenterat för att problemet med monarkin inte kanske ligger så mycket i vad den är som i vad den inte är: så länge vi har en monarki kan vi inte ha en fungerande maktdelning mellan olika statsorgan, och vi går miste om den röst som en opartisk men demokratiskt vald statschef skulle kunna ha bidragit med i den offentliga debatten. Men det som ytterligare driver mig är att jag känner att den som vill berättiga monarkin med att den är en rolig anakronism begår nåt slags kategorimisstag. Monarkin är en offentlig institution. Märkligt nog tycks inte alla ha insett detta: att det som kungen faktiskt gör är att han är vår demokratis högste representant. Men som sådan är han faktiskt inte särskilt effektiv. Han har ingen som helst möjlighet att förmedla eller upprätthålla demokratiska värderingar, eftersom han inte får eller kan säga särskilt mycket om dem. När jag tänker på ett par av de personer som hade kunnat spela den rollen, som genom sin livsgärning och sin personlighet hade kunnat fungera som den högste representanten för just den svenska demokratin, som t.ex. Astrid Lindgren eller Sture Linnér, så blir jag nedstämd över att vi har ett statschefsämbete som inte ens är i närheten av att förverkliga sin potential.

Jag är villig att köpa att kungen i folks ögon fungerar som ett slags nationell symbol. Detta förklarar de känslor som många har inför honom, känslor som aldrig skulle kunna överföras till riksdagens talman även om denne gjordes till statschef, en idé som jag tidigare har laborerat med. Men som jag ser det så är det inte en statschefs uppgift att fungera som en symbol för nationen, utan för staten, för det offentliga. Vi reagerar olika inför vår nation. Vissa identifierar sig inte alls med den, medan andra upphöjer den till ett värde över allt annat. Vi har människor i det här landet som identifierar sig med olika nationer. Vissa drömmer om ett hemland i Assyrien eller Kurdistan. Andra identifierar sig som medlemmar av det samiska folket, ett folk vars existens nästa år kommer att erkännas i grundlagen. Åter andra betraktar sig som världsmedborgare, människor utan land. Men vi är alla medborgare i staten Sverige, och bör visa någon form av lojalitet mot den. Det är den typen av värderingar som en statschef närmast per definition bör försöka förmedla. Men folkets känslor inför kungen förblir likt deras känslor inför fotbollslandslaget: varma och helhjärtade, men politiskt och demokratiskt närmast intetsägande. Den bestående känslan är att vi förtjänar bättre.

Det har varit lämpligt att ta upp fotbollsmetaforen just nu, eftersom det ju pågår ett fotbolls-VM. Känslan av att ha lämnats utanför medan alla andra har fest är lika påtaglig där som med prinsessbröllopet. Men jag har efter mycket om och men fastnat inför ett lag som jag kan heja på: Tyskland. Inte bara har de ett ungt lag som spelar rolig fotboll, de har också en konstitution utan motstycke i Europa, som genomsyras av insikten om att en demokratiskt stat bör vara så inrättad, att den bevarar och förmedlar demokratiska värderingar till nästa generation, och som därmed har valt det statsskick som bäst kan göra det, nämligen det republikanska. Jag önskar att Sverige hade kommit till samma insikt.

Försenade tankar om det brittiska valet

2010-05-22T22:50:00.003+02:00

Den här bloggen har aldrig haft för vana att kommentera saker i rättan tid, utan snarare precis så mycket för sent att läsaren börjar undra vad det finns för poäng i att göra ett inlägg nu. Det är en bra vana, eftersom den ibland tillåter en viss distans till skeendena.

Jag tror att mitt och många andras tips inför det val som ägde rum för ett par veckor sedan var att Tories skulle få en knapp majoritet, men så blev det inte, vilket måste beskrivas som ett stort misslyckande för David Cameron. Tories hade under den förra mandatperioden ofta haft en betryggande ledning i opinionsmätningarna, men när det verkligen kom till kritan så kunde partiet inte omvandla denna ledning till röster. Man förde en valkampanj som var splittrad och med ett budskap om det stora samhället, "Big Society", som inte visade sig vara det bästa uttrycket för partiets idéer.

Valet 2010 var märkligt i så måtto att det inte gav någon vinnare. Ett parti kan förlora valet i den bemärkelsen att man inte ingår i regeringen, men ändå vinna valet genom att man går framåt, som Folkpartiet 2002, eller gå bakåt men ändå vinna valet genom att man tar plats i regeringen, som Folkpartiet 2006. Det som avgör vad som är en vinst respektive förlust är de målsättningar man har. Labour, som det sittande regeringspartiet, måste ha haft som målsättning att kunna fortsätta. Att förlora regeringsmakten är att förlora valet, även om det är en förlust som man givetvis till stor del räknat med. Tories, med stöd av de långsiktiga opinionssiffrorna, siktade på egen majoritet. Och Lib Dems hade definitivt inte förväntat sig att man skulle tappa mandat, låt vara att man gick marginellt framåt i väljaropinionen - därtill hade uppsvinget för Nick Clegg efter den första valdebatten burit på alltför många löften.

Så blev det då, högst överraskande, en koalition mellan Tories och Lib Dems. Det ska bli extremt intressant att se hur denna koalition fungerar, i synnerhet i jämförelse med den svenska alliansregeringen, vars karaktär av liberalkonservativ koalitionsregering på ytan påminner väldigt mycket om den brittiska, men som ju är ett betydligt mer naturligt äktenskap. Skillnaden i självuppfattning mellan de brittiska och de svenska partierna är väldigt tydlig: den största skillnaden är att Lib Dems anser sig som någon form av vänsterparti medan Folkpartiet under lång tid har betraktat högern som sina mest naturliga allierade, men det finns också en skillnad i att Moderaterna har anammat starkare liberala inslag i sin ideologi än vad Torypartiet har gjort.

Men framför allt finns det en skillnad i regeringskultur. Det brittiska politiska systemet är konfrontativt. Har man under lång tid ett tvåpartisystem får man majoritetsregeringar, och det politiska spelet blir därmed alltid ett spel med bara motståndare och inga allierade. Majoritetsvalsystemet bidrar till detta genom att små svängningar i opinionen får stora konsekvenser i mandatfördelningen. Det var intressant att som svensk se de förfärade reaktioner många britter hade på de regeringsförhandlingar som skedde mellan partierna, där Lib Dems noga sonderade alla alternativ innan man fastnade för det som man ansåg vara det mest lämpliga både för partiet och för landet. Att överhuvudtaget ge sig in i förhandlingar om regeringsmakten, att vara villig att kompromissa och ge och ta, verkade många britter betrakta som svekfullt i sig. Många både bland politiska kommentatorer och mina brittiska vänner verkade ta för givet att oavsett vilken lösning som förhandlingarna fick skulle det bli nyval inom sex till tolv månader.

De enda som inte verkar ha trott på det är kanske koalitionspartiernas ledare själva, och det är nog tur det. Samtliga tre stora partier är fullt rimliga, demokratiska partier, majoritetsförhållandena är klara, det finns inga extrema grupperingar som lurar i vassen - att man i ett sånt läge inte skulle kunna reda upp en regering som klarar sig mer än ett år saknar motstycke i Europa. Och det finns inget som säger att inte det nuvarande läget med hung parliaments upprepas. Att man då skulle behöva gå till nyval kanske nån gång varje årtionde för att man inte kan prata med varandra är ohållbart.

Bättre då att tydligt klargöra redan från början att den nya regeringen ämnar sitta mandatperioden ut, såsom de bägge partiledarna har gjort. Det är för övrigt svårt att se att man skulle kunna göra annorlunda. En av de saker som koalitionen har kommit överens om är att man ska införa fasta mandatperioder för parlamentet: det ska inte vara möjligt för premiärministern att själv bestämma valdatum. Att man då skulle säga att "men vi vill visst ha fasta mandatperioder, bara inte just för den här regeringen" skulle vara hycklande. Dessutom har Lib Dems lyckats få igenom ett löfte om en folkomröstning om införandet av Alternative Vote, alltså det valsystem där väljarna rangordnar partierna i enmansvalkretsar och där den valda måste ha en majoritet av väljarnas preferenser, inte bara fler än alla andra, såsom fallet är idag. Detta kommer givetvis att gynna Lib Dems, som är näst största parti på många håll, och det ökar sannolikheten för att hängda parlament blir regel snarare än undantag.

Att de bägge partiledarna verkar ha en mer realistisk syn på den politiska verkligheten än de flesta andra gör att jag känner mig försiktigt optimistisk inför detta regeringssamarbete. På samma sätt som med Alliansen 2006 är det dags nu - dags för förändring, men framför allt dags för Liberaldemokraterna, efter 65 år i opposition, att ta plats på regeringsbänkarna i underhuset. Det kan inte uteslutas att priset för detta kan bli högt: många som tillhör vänsterfalangen inom Lib Dems kan komma att stödja Labour i nästa val, på samma sätt som borgerliga partier som samarbetar med Socialdemokraterna i Sverige ofta blir bestraffade. Men om man inte är redo att ta ansvar inför väljarna ska man inte heller söka det. Bättre att under fem år få kunna påverka samhällsutvecklingen än att under tjugo år beklaga sig över den, även om man får betala ett pris i mandat.

På många områden finns det också förhoppningar om att partierna kommer att ta ut varandras dåliga sidor. Lib Dems har fört in en starkare tonvikt på skattesänkningar för de sämst ställda, på samma sätt som i Sverige. Tories, å andra sidan, har en politik för stabila statsfinanser som starkare betonar nedskärningar av uppblåst byråkrati än skattehöjningar. Tories har behövt acceptera att Lissabonfördraget är verklighet, och deras oerhört destruktiva förslag att riva upp Human Rights Act, som införlivar Europakonventionen med brittisk rätt, har skrinlagts i sin nuvarande form. Samtidigt har Tories lyckats behålla sitt vallöfte om att öka valfriheten inom välfärden genom att införa friskolor enligt svensk modell. Just valfrihetsfrågor är annars, för att göra en mer teoretisk utvikning, ett område som angloamerikanskt liberalt tänkande helt enkelt inte brukar uppvisa någon större medvetenhet inför, i alla fall inte jämfört med Sverige.

Visst finns det tvistefrågor. Lib Dems har inte alls samma progressiva syn på kärnkraften som sitt svenska systerparti, och man motsätter sig också en förnyelse av kärnvapenstridsspetssystemet Trident. Tories har fått igenom att ett tak ska införas på antalet utomeuropeiska invandrare, något som oroar en vän av liberal invandringspolitik. (Å andra sidan kommer man inte längre att sätta asylsökande barn i häkte eller utvisa personer som hotas i sina hemländer på grund av sin sexuella läggning.) Men huvudintrycket är ändå att den regering som vi nu har är betydligt bättre än vad som skulle ha varit fallet om något av partierna hade fått bilda regering själva.

I serien "Ordförande Persson" sa ordförande Persson vid ett tillfälle någonting i stil med att man som regering ibland begår klavertramp, man fattar fel beslut, men att man sen sitter där och kan inget göra åt det, därför att det skulle kosta för mycket rent politiskt att riva upp och göra rätt. Det var någonting som var extremt tydligt under slutskedet av den socialdemokratiska regeringstiden, och som var en av de faktorer som gjorde att Alliansens seger var så oerhört hoppingivande. På samma sätt öppnar den nya regeringens tillkomst upp ett beslutsfönster, särskilt vad gäller reform av det politiska systemet. Att man ska införa fasta mandatperioder och ha folkomröstning om att ändra valsystemet har jag redan nämnt. Men man vill dessutom demokratisera överhuset, förmodligen genom att införa ett system där 80 procent väljs med proportionellt valsystem och resterande 20 procent utnämns. Man vill också se över de extremt destruktiva förtalslagarna, som genom sin utformning försvårar seriös debatt i de mest skilda ämnen inte bara i Storbritannien utan också, genom sina generösa forumregler, i andra delar av världen, inte minst USA.

Men framför allt sätter man integriteten i främsta rummet. Ökad reglering av kameraövervakning. Nej till nationella ID-kort (en stor fråga i Storbritannien, inte minst på grund av fruktan att det kan leda till ett sluttande plan) och ett nationellt identitetsregister. Nej till att skolor ska få ta fingeravtryck på barn utan målsmans tillstånd. (Alliansen: läs och lär.) Nej till missbruk av antiterrorlagstiftning, som till exempel när den kollapsade isländska Icesavebankens tillgångar frystes med hänvisning till sådana lagrum. Och så vidare, och så vidare. Både Tories och Lib Dems tar dessa frågor på allvar istället för att ta dem för givna, vilket bland annat visas av att integritets- och MR-frågorna sägs ha varit en av de största stötestenarna i de ganska snabbt strandade förhandlingarna mellan Labour och Lib Dems.

Till sist: jag tror att jag i mitt inlägg innan det brittiska valet förutspådde att valdeltagandet skulle sjunka. Så blev det inte: den täta valkampen övervann den apati som utgiftsskandaler och valsystemet hade gett upphov till. Positivt, mycket positivt, var också att stödet för kryptofascisterna i BNP kollapsade. Man förlorade till exempel samtliga sina 12 mandat i kommunfullmäktige i Barking i London. (Att Labour därmed har samtliga 51 mandat i fullmäktige kan man leva med.) Extremvänstern i Respect förlorade också sitt underhusmandat i Londonvalkretsen Bethnal Green & Bow. Däremot vann Folkpartiets systerparti Alliance Party, det enda stora parti på Nordirland som överbryggar religionsgränserna, sitt första mandat i parlamentet någonsin, och detta inte långt efter att dess partiledare David Ford utsetts till Nordirlands första justitieminister.

Valresultatet var inte tillräckligt tydligt för att markera en klar brytning med det gamla, på det sätt som skedde med Alliansens seger 2006 eller Obamas seger 2008. Men det innebar ändå en positiv utveckling på många plan. Den nya regeringen står inför stora utmaningar, inte minst i form av det stora budgetunderskottet. Det ska bli intressant att se hur den hanterar dessa utmaningar, liksom hur det går med reformerna av det politiska systemet. Partierna kommer att behöva hantera djupt motstridiga både inre och yttre förväntningar, och det är för tidigt att säga om de kommer att lyckas - därtill kan vi helt enkelt för lite om förutsättningarna för koalitionsregerande i Storbritannien. Men som sagt - jag är försiktigt optimistisk.

Gästinlägg

2010-04-29T16:46:00.001+02:00

Ville bara tipsa om att jag fick äran att skriva ett gästinlägg på Fredrik Malms blogg, där jag skriver om det kommande brittiska valet och varför jag kommer att rösta på Lib Dems i lokalvalet i Sheffield. Trogna läsare känner igen en del av de tankar jag tidigare haft kring det brittiska politiska systemet.

Tankar om den liberala demokratin VII: De omänskliga

2010-04-11T23:54:00.002+02:00

Under en flygresa från Arlanda till Manchester sträckläste jag Torbjörn Nilssons nyutkomna bok "De omänskliga". Boken handlar om tre skeenden i 2000-talets svenska politik: dataintrångsskandalen, FRA-debatten samt SSU:s interna strider.

De olika delarna av boken läste jag med olika känslor. Jag är åtminstone ytligt bekant med många av de personer som förekom i dataintrångsskandalen, vilket naturligtvis ger det hela en särskild prägel. Nilsson lägger stor vikt vid att LUF under Fredrik Malms ordförandeskap utvecklades i samma riktning som Folkpartiet: mot en mer mediestyrd organisation där 80-20-frågorna dominerade. Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen: från min horisont i Uppsala dominerade fortfarande det klassiska idéarbetet, med diskussioner om Rawls och Locke och Mills slaveriargument. Folkpartiet gick framåt och LUF fick fler medlemmar, så vi fick mer pengar och kunde köra bättre kampanjer. Men den bästa kampanjen, "Democracy on Tour", handlade om demokratiturism i länder som Kuba och Singapore, och det är knappast någon traditionell röstmaximeringsfråga. Och i vårt distrikt valde vi också att fokusera kampanjen på hederligt folkbildningsarbete, med en serie öppna seminarier och föreläsningar på Café Linné. En förmodligen på längre sikt betydligt viktigare utveckling var att förbundet ekonomiskt och allmänpolitiskt sett för första gången på länge tydligt positionerade sig till höger om Folkpartiet, dvs. gick i en mer marknadsliberal riktning. Idag finns det en bred majoritet inom förbundet för slopad statlig inkomstskatt och slopat statligt kulturstöd, något som står i bjärt kontrast med Folkpartiets politik. Dessa ställningstaganden ifrågasattes överhuvudtaget inte vid senaste kongressen i Nässjö, där det inte förelåg en enda motion om att ta bort dem (vilket sannerligen inte berodde på en brist på motioner i allmänhet).

Men nog om interna LUF-angelägenheter. Nilssons bok är full av tragedier, falskspel och ofrivillig humor, men den enda gång det verkligt knyter sig i magen och man måste kontrollera sina känslor är när striden om FRA-lagen går mot sitt slut. Det är inte första gången som jag läst om hur Karl Sigfrid får sitta ensam mot dussintals moderata riksdagsledamöter som en efter en går till personangrepp mot honom, men jag mår lika illa varje gång. Det går inte att ha förtroende för Moderaterna i fri- och rättighetsfrågor efter detta. Det går för övrigt inte att ha förtroende för något av allianspartierna i dessa frågor, men särskilt inte för Moderaterna. Man drabbas av en känsla av fullständig vanmakt och stumt raseri. Allting är meningslöst. Det finns inget man kan göra. Förbered dig på att assimileras.

Jag vill ta tag i den känslan och se vad man kan göra av den. Nilssons bok är väldigt tydlig: det politiska spelet har sin egen logik, och det fungerar på ett helt annat sätt än vad den demokratiteoretiska diskussionen säger att politik bör fungera på. Det upplysta, deliberativa samtalet och det breda folkliga deltagandet skymtar med sin frånvaro, och kommer så alltid att göra. Hoppas man på förbättringar är man en blåögd idealist.

Det finns tre olika sätt att förhålla sig till en sån syn på politiken och på samhället. Det första är det man skulle kunna kalla för det machiavelliska. Här använder jag "machiavellisk" i Isaiah Berlins efterföljd: en person har en machiavellisk syn på tillvaron om denne erkänner att det finns värdekonflikter som gör att man inte alltid kan få alla bra saker samtidigt. Det finns enligt detta synsätt en oundviklig konflikt mellan procedur och resultat: visst skulle det vara bra om alla spelade rent, om det fanns en starkare interndemokrati osv. men då skulle ingen få nånting gjort. Alternativet till att spela smutsigt är att spela rent och förlora, och det är värre. Så tror jag att många av de som varit inblandade i de skandaler som Nilsson beskriver tänker, oavsett vilka man anser de positiva konsekvenserna vara. I Karl Sigfrids fall, om vi hårdrar det, måste han väga det negativa i att han blir personligen ansvarig för att Sverige tar ett halvt steg på vägen mot en polisstat mot det positiva i att få en välavlönad politisk karriär med möjlighet till inflytande senare. Det som gör att vi har så blandade känslor över det Sigfrid gör är att vi faktiskt känner att det finns vissa saker som vi skulle offra mycket för att bekämpa. Antingen är Sigfrid fullständigt principlös, en quisling i vardande, eller så känner han att FRA-lagen faktiskt rent politiskt går att leva med, och det är oklart vad som är värre. (För att spetsa till frågan på filosofiskt manér: hade Sigfrid vikt sig för partipiskan om förslaget hade gällt att införa en fascistisk militärdiktatur i landet? Förhoppningsvis inte.)

I andra fall så är de positiva konsekvenserna av det fula spelet även politiska. Visst, det är brottsligt och omoraliskt att bryta sig in i sossarnas datornätverk, men gör man inte det så kanske man förlorar valet. Gränsen mellan moral och konvention är hårfin i vissa fall: det är okej att förfölja motståndarpartier iförd tuppdräkt, men det är inte okej att telefonterrorisera motståndarkandidater nattetid. Man hade kunnat tänka sig att även det senare "bara hade varit en del av spelet". (Det finns politiska system där det är "en del av spelet" att döda sina motståndare.) Om vissa metoder blir tillräckligt etablerade förlorar man småningom helt känslan för att man gör ett moraliskt val, där man gör nånting dåligt för att vinna nånting bra. Eftersom alla gör det, eller eftersom man alltid har gjort det, så måste det ju vara okej. Eller hur?

Och det är på det sättet som den machiavelliska synen på politik i mångt och mycket blir en självuppfyllande profetia. Ganska ofta får man en känsla av att Nilsson presenterar sin beskrivning av hur svensk politik fungerar i termer av naturlagar: det är så här för att det måste vara så här. Men så är det ju inte. En väldigt starkt etablerad konvention i svensk politik, särskilt inom socialdemokratin, är att den som aspirerar på en partiledarpost inte får erkänna öppet att hon gör det. Detta får den bisarra effekten att det 2006 inte fanns några uttalade kandidater till partiledarvalet i ett av Europas mest framgångsrika partier. Men detta är ingen naturlag. Vi kan bara gå till Israel, där det är lag på att partierna måste välja sina ordföranden i direkta medlemsval. Där måste givetvis den som är intresserad själv kandidera öppet. Även i ungdomsförbunden är det vanligare att man kandiderar öppet till ordförandeposterna.

Detsamma gäller för partipiskan. De flesta partier har en sådan oavsett var de befinner sig i världen, men den kan vara olika stark i olika länder och i olika frågor. Det finns ingen naturlag som säger att det måste råda partipiska i frågor som rör inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Det har ju av hävd inte rått partipiska i löst definierade så kallade "samvetsfrågor". Borde inte åtminstone ett liberalt parti betrakta sina medmänniskors fri- och rättigheter som en samvetsfråga?

Och så vidare, och så vidare. Det är nog förvisso så att vissa institutionella strukturer gynnar vissa former av beteende, men institutionella strukturer kan förändras, låt vara att det ofta kan vara svårt och trögt. Men har man från början inställningen att de finns där för evigt så kommer de garanterat att göra det.

Så vad ska man göra? Den andra hållningen man kan ta till politik är den privata. Man erkänner att det finns en konflikt mellan procedur och resultat, men man väljer dilemmats andra horn. "Ska det vara på det här sättet så vill jag inte vara med." Det är förvisso ett val som miljoner svenskar har gjort: vissa genom att inte rösta när de tidigare röstat, andra genom att inte vara med i partier eller rörelser som de tidigare varit med i. Och finner man sig i det, är man lycklig med det valet, så innebär det också ett totalt förkastande av den nyantika teorin om människan som en i grunden politisk varelse. På ett sätt är detta ett liberalt val: man bekräftar sig själv som privatperson, man vänder ryggen mot den offentliga arenan och lever sitt liv på sina egna villkor. Problemet är bara dels att det förutsätter att någon annan gör jobbet: den offentliga makten utgår från folket, men om folket aldrig utövar den makten blir ingenting gjort. Men det förutsätter också att de som utövar makten gör det på ett sätt som gör det möjligt för en själv att fortsätta leva sitt liv på ens egna villkor. Men när detta riskerar att inte vara fallet, ja, då har man inget val. FRA-lagen i dess ursprungliga formulering innehöll inget förbud mot att svenska medborgares kommunikation skulle avlyssnas. Man kan fortsätta leva som privatperson endast under förutsättning att det inte finns något man kan göra åt detta faktum: att allt politiskt engagemang, av vilket slag det vara månde, är dödsdömt på förhand. Finns det en positiv lärdom man kan dra av FRA-debatten så är det dock att detta inte stämmer. Det svenska politiska systemet visade sig vara väldigt svårt att påverka utifrån, men inte omöjligt.

Och därmed står vi vid en tredje ståndpunkt, den sammanbitet hoppfulla. Man måste stå på sig, annars kommer någon annan att göra det. Det finns fruktansvärda orättvisor i samhället. Staten kränker folks rättigheter men kan inte hållas ansvarig eller förmås att betala skadestånd för det. FRA spanar på svenska medborgare utan lagstöd. Folk är helt värnlösa om de skulle råka felbehandlas av polis eller väktare. De grundlagsfästa rättigheterna är i många fall knappt värda pappret de är skrivna på. Vi har inte rätt att välja den person som ska vara vår högste representant, vars barn blir föremål för en statssponsrad personkult. Det är väldigt lätt att då känna att man bara borde strunta i allt det här och vända sig inåt, mot det lilla livet. Men då ska man komma ihåg att det kunde varit värre, och att om man helt slutar bry sig om politik så kommer det att bli värre. I totalitära samhällen förlorar även det lilla livet sin integritet: man blir inte sin egen man utan någon annans talande redskap, en slav i vardande. Att leva sitt eget liv blir en (kontra)revolutionär, statsfientlig handling, vare sig man vill det eller inte. Om man inte engagerar sig för att bevara den friheten blir allting annat också meningslöst.

Men om det kan vara värre så kan det också bli bättre. Våra mor- och farföräldrars generation tvångssteriliserade 20,000 av sina medmänniskor. Idag skulle sådana övergrepp aldrig accepteras. Vi har avskaffat dödsstraff och tortyr. Vi har religionsfrihet och fri radio och TV. Allt detta har krävt årtionden av kamp, men vi har lyckats. Det saknas inte stridsfrågor för nästa generation att ta itu med, men det går att göra framsteg i det lilla som tillsammans betyder nånting. Och kanske kan man också förändra folks attityder om hur politik måste, kan och bör bedrivas. Om den machiavelliska synen på politik riskerar att bli en självuppfyllande profetia kan även den sammanbitet hoppfulla bli det, åtminstone i någon mån. Redan idag finns det gränser. Man skällde ut Karl Sigfrid på ett sätt som aldrig kan accepteras, men han hade haft livet i behåll om han hade röstat nej. I Nordkorea, däremot, tvekar man inte att avrätta tjänstemän som fattar impopulära beslut. Låt oss ta det därifrån. Låt oss se vad vi kan göra. Det skadar inte att försöka.

Val i England

2010-04-06T18:19:00.002+02:00

Idag upplöste den brittiska drottningen parlamentet, och torsdagen den 6:e maj blir det val. Opinionsläget är oklart. Enligt två mätningar som publicerades idag leder de konservativa med tio procentenheter, medan enligt en tredje leder de bara med fyra procent. Enligt de förra skulle Tories förmodligen få egen majoritet, medan enligt den senare skulle det nästan säkerligen bli ett hung parliament - dvs. att inget parti skulle få egen majoritet. Den allmänna uppfattningen är att årets val medför den största möjligheten för ett hängt parlament på mer än 30 år. Rent allmänt torde den möjligheten ha ökat över tid: både Liberaldemokraterna och övriga partier har stadigt ökat sitt antal platser i parlamentet, och det gör att det krävs mer av de två stora partierna för att få majoritet.

Den nu påbörjade valrörelsen tydliggör många av de paradoxer som djupt präglar det brittiska politiska systemet. För att ta ett exempel: Liberaldemokraternas enda chans till något som helst politiskt inflytande ligger i att man uppnår en vågmästarställning, men det är samtidigt en roll som man förefaller tämligen oförberedda eller oförmögna att spela. Som en kommentator anmärkte: Lib Dems avskyr Tories men kan omöjligen stödja Gordon Brown, vars auktoritet är kraftigt undergrävd. Hade vi talat 1997, då världen var ung och löftesrik och Tony Blair ännu inte hade ljugit inför sitt eget parlament för att få igenom Irakkriget, hade man kunnat tänka sig en koalitionsregering mellan Labour och Lib Dems. Idag verkar den möjligheten helt utesluten. Framför allt finns det en stark konstitutionell konvention som säger att ledaren för det största partiet i underhuset bör bilda regering, och det partiet kommer nästan säkerligen att vara Tories. Därmed torde den säkraste gissningen vara att Tories vid ett hung parliament kommer att försöka sig på att bilda en minoritetsregering, och sen sitta så länge den regeringen får stöd. Med tanke på att vilken regering som än tillträder kommer att behöva genomföra neddragningar inom den offentliga sektorn för att komma tillrätta med det omfattande underskottet så framstår risken att en minoritetsregering ska falla inom en relativt kort tid som ganska stor. Undantaget är om Tories bara saknar en handfull mandat för att få egen majoritet. Då kan man kanske söka stöd hos enskilda ledamöter hos de två andra stora partierna, liksom hos småpartier från Nordirland, Wales och Skottland, och hos oberoende ledamöter, som förmodligen kommer att vara fler än de är nu.

Oberoende ledamöter, ja. Vi kommer att få se många kandidater som ställer upp på en antikorruptionsplattform med tanke på de skandaler som varit kring parlamentsledamöternas utgifter. Nu har det gått ett år sen skandalvindarna blåste som värst, och den ekonomiska återhämtningen har förmodligen återtagit sin plats som den viktigaste frågan. Men man ska inte underskatta den djupa alienation och det djupa förakt som många väljare kommit att känna som ett resultat av skandalerna. Synen av ett parlament vars flesta ledamöter verkade kapabla att göra i stort sett vadsomhelst för att berika sig själva ökade på ett politikermisstroende som redan var omfattande. Problemet är att eftersom samtliga etablerade partier i större eller mindre mån var indragna finns det inget alternativ för misströstande väljare - inget förutom soffan eller BNP och andra extrema missnöjespartier. Den ovissa valrörelsen kanske lockar några att ta sig till valurnorna, men det fruktas allmänt att valdeltagandet kommer bli lägre än lägstanivån från 2001 års val. Då var det 59 procent.

Den siffran är ett av många skäl varför Storbritanniens politiska system inte utgör ett föredöme för Sverige, tvärtemot vad vissa hävdar, både socialdemokrater och borgerliga. En gång i tiden låg valdeltagandet i Storbritannien på samma nivå som övriga Västeuropa - idag är det ett av Västeuropas allra lägsta. Att folk fritt väljer att inte utöva sin rösträtt behöver inte vara ett problem i sig, men det är i många fall en indikator på djupare problem. Många känner att det politiska systemet inte arbetar för dem. Valsystemet gör att det är ytterst svårt för nya partier att komma in i parlamentet. När det italienska politiska systemet kollapsade i början på 90-talet i kölvattnet efter korruptionsskandaler dök nya partier upp som kunde kanalisera folkets vrede. Här finns det som sagt vissa oberoende kandidater som förmodligen har en bra chans att bli invalda, men någon tillstymmelse till en enad politisk rörelse mot korruption och för att återupprätta folkets förtroende för politiken finns det inte.

Och bristen på intresse är paradoxal, eftersom parlamentsvalet för de flesta britter är det enda val som betyder något. Skottarna, nordirländarna och i viss mån walesarna och londonborna kan utse politiker som har ganska stora möjligheter att bestämma över lokala frågor, men för de flesta britter är det parlamentet i Westminster som har absolut störst makt. Förutsättningarna borde vara gynnsamma: ett enda val mellan tydliga regeringsalternativ avgör landets öde. Inget plottrande med olika direktvalda kammare eller maktdelning mellan olika nivåer eller mellan olika delar av statsmakten, eller med självständiga domstolar och oberoende myndigheter som lägger sig i eller obstruerar. En socialdemokrats våta dröm, helt enkelt. Så nära den perfekta centralstaten som vi kommer i Västeuropa. Och ändock - ändock ett valdeltagande som redan nu ligger mer än 20 procentenheter under Sveriges.

Jag tror att det ligger en djup politisk poäng nånstans härunder. Politisk pluralism inspirerar. När vi har fler partier med en verklig chans att komma in i parlamentet och få en rättvis andel av platserna, när vi har fler möjligheter att uttrycka vår folkvilja, när fler av de valda ledamöterna befinner sig på nära avstånd, och när vi har möjligheterna och viljan att ständigt hålla våra politiker ansvariga, istället för att bara dumpa över ansvaret på dem en gång vart fjärde eller femte år, då ökar intresset för politik, då ökar deltagandet, och då ökar också förmodligen förtroendet för politikerna. Det sägs ibland att för många val gör folk valtrötta. Vad det brittiska politiska systemet visar är att även om man koncenterar allting till ett enda jätteval så är inte det till någon nytta om inte folk har ett grundläggande förtroende för det politiska systemet.

Bristen på pluralism, bristen på deltagande och bristen på maktdelning är också nära sammankopplade med två andra brister: bristen på öppenhet och bristen på rättighetsskydd, både som orsak och verkan. Nu har man förvisso en Freedom of Information Act som ska göra många offentliga handlingar tillgängliga för allmänheten, men den är inte komplett. Förra årets utgiftsskandaler hade förmodligen aldrig kommit till allmän kännedom, eller åtminstone inte i sådan detalj, om inte en tjänsteman hade sålt en CD med information om utgifter till högstbjudande tidning (och då har inte Storbritannien samma meddelarskydd som Sverige).

Och än allvarligare är också det bristande rättighetsskyddet, som jag skulle bedöma som ännu mer bristande än i Sverige. I teorin kan parlamentet åsidosätta samtliga medborgerliga rättigheter genom en serie enkla majoritetsbeslut. Europakonventionen har visserligen införlivats i engelsk rätt genom 1998 års Human Rights Act, men den har Tories sagt att de ska riva upp och ersätta med nånting annat, högst oklart vad. En parlamentsakt kan rivas upp på samma sätt som den antogs, och därmed är rättighetsskyddet väldigt tunt.

Precis som i Sverige kan dessutom många av bristerna förklaras med den bristfälliga juridiska kulturen. Domstolarna är ytterst lojala mot parlamentet, och har få möjligheter att sätta sig över parlamentets beslut även när dessa kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Denna brist på rättighetsskydd tillsammans med det centraliserade politiska systemet är det som ligger till grund för de omfattande och systematiska kränkningar av integriteten som under många år har varit standard. Sådana kränkningar har vi ständigt och jämt varit utsatta för i Sverige de senaste åren, oavsett regering, men de är ännu mycket värre i Storbritannien, där människor kan gripas och hållas inlåsta i veckor utan att vara skäligen misstänkta, utan domstolsprövning och utan att veta vad man misstänks för. Möjligen finns det visst hopp i det att opinionen verkar ha svängt och att den allmänna acceptansen för den här typen av övergrepp har minskat, samt i det att både Lib Dems och Tories har motsatt sig de värsta kränkningarna. Men ett verkligt systemskifte får vi inte innan Storbritannien får en skriven konstitution, och det är ännu väldigt långt borta - i synnerhet eftersom Tories inte verkar anse att det finns ett behov därav. Men med ett mer pluralistiskt politiskt system, som bättre hade kunnat svara upp mot medborgarnas förväntningar och där fler röster hade kunnat komma till tals, hade den här situationen inte behövt uppstå. Precis som med FRA-lagen i Sverige kommer integritetskränkningar till stånd ofta genom en politisk process där det offentliga samtalet och det allmänna deltagandet brister, och där de folkvalda faktiskt inte uppfyller de förväntningar som folk ställer på dem.

Finns det då inget som är bra med det brittiska politiska systemet? Åjo, ett par saker finns det allt. Man har tydliga regler för kampanjbidrag, något som Sverige helt obegripligt nog saknar. Man har ett överhus som åtminstone i någon mån kan utgöra en fördröjande och granskande instans, och som också är öppet för andra än karriärpolitiker. Man är bättre på att berömma och belöna de medborgare som har gjort gagneliga gärningar. Man har av hävd bättre lyckats bevara parlamentets centrala roll i det politiska systemet - i år är det faktiskt första gången som vi kommer att få se den typ av partiledardebatter i en TV-studio som vi i Sverige vant oss vid under lång tid. Tidigare har den enda arenan för muntlig politisk debatt av det här slaget varit underhuset. Dessutom måste samtliga ministrar sitta i parlamentet enligt en mycket djupt rotad parlamentarisk konvention - men det utgör i praktiken inget hinder för en premiärminister att utnämna vem den vill eftersom en tilltänkt minister alltid kan utnämnas till lord och således ta plats i överhuset, något som verkar bli allt vanligare. Men jag tippar ändå på att betydligt fler av Blairs och Browns kabinettsledamöter satt i underhuset när de blev utnämnda än vad Göran Perssons statsråd gjorde.

Så hur kommer det att gå då? Ja, vi får väl se - politiska spådomar har aldrig varit min styrka. I och med att ett hung parliament för många britter verkar så oattraktivt så kanske vi får se en knapp Torymajoritet. Om David Cameron är rätt man att komma tillrätta med de risiga offentliga finanserna återstår att se. Som han själv sade vid Tories' valupptakt idag: det kan knappast bli värre. Den globala ekonomiska återupphämtningen kommer förvisso att få effekt även i Storbritannien, men den läxa vi i Sverige lärde oss på 90-talet, nämligen att ansvarstagande offentliga finanser är en nödvändig förutsättning för hållbara välfärdssatsningar på lång sikt, den har inte Labour lärt sig. Det kommer att bli ett jämnt val, precis som i Sverige 2006, men precis som i det valet känns det som att regeringen är för tröttkörd, förtroendet för urholkat, att alltför mycket har lagts på hög, för att folket ska vara villiga att ge dem en chans till. Det ska hursomhelst bli väldigt intressant att följa på plats.

Skinner i Sheffield och okunnighetens politik

2010-03-03T21:49:00.004+01:00

Quentin Skinner, en av de största nu levande politiska idéhistorikerna, var i Sheffield idag och föreläste över ämnet "A Genealogy of Liberty". Jag ska inte i detalj återberätta vad som sades, men en del av föreläsningen fick mig att tänka på en idé som jag haft under en längre tid.

Begreppet "genealogi", såsom det användes av Nietzsche och såsom det används i nutida idéhistoriska sammanhang, verkar ungefär betyda att vi spårar ett begrepps innebörd genom att se varifrån det kommer, genom att analysera dess historia, hellre än att genomföra abstrakt begreppsanalys av det slag som var i full sving i 1950-talets analytiska filosofi. En frihetens genealogi innebär alltså helt enkelt ett försök att se hur frihetsbegreppet har utvecklats över tid. Skinner började med att titta på Hobbes, och dennes ytterst smala frihetsbegrepp: vi är fria så länge ingen annan rent fysiskt hindrar oss att förflytta oss nånstans. Detta begrepp har sedan utvidgats med alltfler villkor, vilket någonstans leder oss över gränsen från negativ till positiv frihet: från frihet som frånvaron av yttre hinder till frihet som någonting som kommer inifrån.

Skinner tog upp Hannah Arendt och Charles Taylor som exempel på tänkare som i Hegels anda betraktar den mänskliga tillvaron som inneboende normativ: Arendt talade om hur frihet och politik är samma sak i så måtto som vita activa, det aktiva livet, är det sanna livet. Vi är fria när vi deltar i det politiska livet tillsammans med de andra medlemmarna i vårt samhälle. Människan är ett zoon politikon, ett politiskt djur. Till detta lägger Taylor, som Skinner läser honom, även insikten om att människan är en andlig varelse, och vår frihet förutsätter att vi bekräftar denna sida hos oss själva.

Liberaler, å andra sidan, tenderar att försvara idén om ett värdeneutralt samhälle. Staten ska inte ta ställning för en viss idé om det goda livet (med vilket inte per automatik förstås "det njutningsfulla livet" på det sätt man använder termen när man talar om att "leva det goda livet"). Denna idé kan försvaras enligt åtminstone två strategier. Jag har ödat en hel del virtuellt bläck på att analysera den rawlsianska strategin: det som krävs för att vi ska kunna leva med varandra är att vi respekterar varandra och erkänner att vi alla har en förmåga att bilda oss en uppfattning om det goda, och att våra uppfattningar om det goda kommer att skilja sig åt. Om vi verkligen behandlar varandra som fria och jämlika medmänniskor måste vi försöka att organisera våra samhällen så att de inte bygger på någon enskild genomgripande uppfattning om det goda. Staten ska inte ta ställning varken för eller emot någon genomgripande uppfattning om det goda. Endast om statens makt utövas med hänvisning till idéer och värderingar som alla kan ansluta sig till, oavsett vilken syn på det goda livet man har, är staten legitim.

Den idén är i grunden attraktiv, och min huvudsakliga kritik, som jag inte ska upprepa här, är att den helt enkelt inte räcker ända fram: vi är inte bara oeniga om det goda, vi är också oeniga om vad som krävs för att ett samhälle ska vara legitimt eller inte. Men idag ska jag tala om den reaktion som jag vanligen brukar ha när jag ser idéer liknande Arendts och Taylors om det högsta goda, och det är att fråga: "Jaså, och hur vet ni det?" En sån fråga kan motiveras av åtminstone fyra olika sätt att se på frågan om det goda livet:

1. Enligt det första synsättet har Arendt och Taylor fel därför att en annan teori om det goda livet är att föredra. Ingen agnosticism här alltså.

2. Enligt det andra synsättet gör Arendt och Taylor fel som låter sin teori om det goda livet få politiska konsekvenser. Man behöver inte vara agnostisk vad gäller frågan om det goda livet när man reflekterar över frågan som privatperson, men så fort man tar steget ut på den genuint offentliga arenan bör man vara det. Detta är det rawlsianska svaret.

3. Enligt ett tredje synsätt bör man endast föra fram idéer om det goda livet med ytterst stor försiktighet, eftersom det är svårt eller omöjligt att känna till de rätta svaren på dessa frågor. Detta är ett renodlat agnostiskt svar.

4. Till sist kan man hävda att det helt enkelt inte finns något svar, eller i alla fall inget bra svar, på frågan om vad det goda livet är. Detta kan jämföras med att ha en ateistisk inställning till religion.

Jag anser egentligen att (4) är rätt, men (1) och (3) är de mer intressanta kritiska linjerna här. Om Arendt och Taylor vill göra deras idéer om det goda livet till vägledande inom politiken måste de, åtminstone så länge de erkänner att folk kommer att ha andra åsikter än dem, ta på sig en roll som innebär att deras syn på det goda livet ska ges företräde framför andras. Det är en ganska märklig sak att göra ur ett rent moraliskt perspektiv, eftersom man därmed tycks bryta mot den grundläggande föreställningen om att alla människor ska ha samma rätt till inflytande över politiken. Att bryta mot idén om den värdeneutrala staten är alltså att bryta mot demokratins idé, och att ta ett halvt steg på väg mot diktatur.

Men att överhuvudtaget framkasta idén att det finns ett rätt sätt att leva sitt liv på är på något sätt att ge sig själv en särställning även rent epistemologiskt. Vad är det som får mig att tro att just jag, av alla människor, har hittat fram till det enda rätta sättet att leva, när så många människor inte håller med mig? Är inte det att drabbas av storhetsvansinne? Notera att denna skeptiska undran inte är densamma som det ofta förekommande argumentet att moralisk/etisk oenighet i sig visar på att det inte finns några moraliska/etiska sanningar. Man kan naturligtvis tro att det finns moraliska/etiska sanningar, men att det är i stort sett omöjligt att nå fram till dem, eller i alla fall till en heltäckande redogörelse för dem.

Charles Taylor, såsom varandes katolik, skulle möjligen kunna komma undan detta. Han skulle kunna argumentera för att det är Gud, inte han själv, som avgör vad som är det rätta sättet att leva. Att andra människor inte håller med Taylor kan bero på att de helt enkelt inte tror på Gud, och att ifrågasätta Guds existens är ett annorlunda företag i det att vi förmodligen har lättare att acceptera att vårt svar på den frågan måste vara det enda rätta, även om vi respekterar att andra tycker olika. Man skulle då behöva argumentera i termer av att Taylor inte kan vara säker på att han har uttolkat Guds vilja på rätt sätt och så vidare. Annars finns det kanske inte mycket mer att säga. Vi är inte bara oeniga, utan radikalt oeniga.

Den radikala oenigheten yttrar sig även i människosyn. Taylor kan inte betrakta oss skeptiker rörande det goda livet som människor som i allmänhet är kompetenta att bilda sig en respektabel uppfattning om hur man ska leva. Hade vi varit en på miljonen hade vi kunnat avfärdas såsom enstaka räknefel. Men nu är det inte så, snarare tvärtom: i Sverige får man nog räkna med att en stor andel av befolkningen inte bekänner sig till ett sätt att leva som de anser vara universellt giltigt för alla människor, och i synnerhet inte till just Taylors syn på hur vi bör leva. Idén om det politiska livet som det högsta goda får sina största problem just i att det verkar finnas väldigt mycket annat som är viktigt: familj, hobbyer, vänner, resor, tid över för att reflektera och bara vara. Faktum är att många verkar sträva efter ungefär samma saker i stora drag. Däremot skiljer vi oss åt betydligt i de specifika detaljerna, vilket är det som gör oss till individer, och dessutom anser vi oss ofta nog inte leva våra liv enligt universellt giltiga normer.

Ibland funderar jag på varför jag är liberal. Oftast blir det snabba svaret nånting i stil med: "Jag vill bara att människor ska få leva sina liv som de vill." Men detta svar går snabbt att fördjupa: jag kan inte vilja nånting annat, för även om jag fick bestämma över människors liv skulle jag inte veta hur de skulle leva. Vilken grund har jag att stå på? Det finns inget att ta på, inget att bygga på. En person som inte aspirerar på att föra fram en teori om det goda livet som är giltig även för andra människor kan inte annat än vara värdeneutral: hon omfattar inga värden som skulle kunna påtvingas andra. Likaledes en person som, likt Isaiah Berlin, anser att det finns flera olika inkommensurabla värden: vi kan inte jämföra eller rangordna de värden som finns. På vilken grund skulle man då kunna prioritera det ena värdet framför det andra?

Vi skulle alltså kunna tala om en okunnighetens politik: vi kan inte göra annat än att förhålla oss neutrala, eftersom vi inte vet vad alternativet skulle vara. En sådan syn på politik är inte den jag försvarar i min forskning om legitimitet, eftersom det bygger på antaganden som är onödigt kontroversiella, men det är nog det som är den underliggande drivkraften.

Den grundläggande invändningen är att om vi inte vet vad som är rätt eller fel vet vi inte heller om värdeneutralitet är rätt eller fel. Vi hamnar i ett ingenmansland. Detta ser omedelbart ut att vara en invändning mot Isaiah Berlins värdepluralism. Om vi är för värdeneutralitet, är då inte detta i sig ett värde? Och därmed kan vi ju jämföra och rangordna olika värden, åtminstone högst partiellt.

Men det är inte lika klart att detta är en invändning mot neutralitet mellan olika sätt att se på det goda livet. Man behöver inte argumentera för värdeneutralitet genom att säga att folk lever ett gott liv om de bor i en värdeneutral stat. Man kan föra argumentet i andra termer. Det är nu vi kan förstå Rawls i viss mån ganska kryptiska idé om att det rätta föregår det goda: det finns normer om rätt handlande mot varandra som föregår gynnandet av det goda. Det implicita antagandet är ett slags icke-interventionsantagande: vi har åtminstone ingen grund att ingripa i varandras förehavanden om vi saknar anledning anta att våra medmänniskor handlar fel, och eftersom vi inte har en teori om det goda livet kan vi inte dra slutsatsen att våra medmänniskor lever på fel sätt. Däremot kanske de handlar fel mot varandra - det kan inte en liberal teori vara neutral inför, vilket enklast kan ses genom att den annars skulle behöva vara neutral inför folkmord och tyranni. (Däremot behöver inte den djupare metaetiska grunden för dessa bedömningar tröskas igenom alltför noggrant.)

Värdeneutralitet kan förenas med många olika sätt att organisera samhället, och på det sättet kanske argumentet från värdeneutralitet till liberalism inte alls är komplett. Det är tämligen oklart hur långt man t.ex. skulle komma med ett argument för marknadsekonomi som baserar sig på värdeneutralitet. Säkerligen skulle man komma bort från den rena planekonomin, som bygger produktionsbeslut på antaganden om vad människor vill (eller ännu hellre bör) ha, men frågan är om man skulle kunna slita tvisten mellan en egalitär vänsterliberalism och en marknadskramande nyliberalism på detta sätt, och om detta alls är målet. Det går att försvara interventioner i marknadsekonomin i värdeneutrala termer, vilket är både bra och oroande för oss mjäkiga mittenliberaler som tycker om marknadsekonomi men som samtidigt inte är redo att gå till storms mot varje form av välfärdsinsatser. När jag läser The Guardians ständigt återkommande argumentation mot friskolor enligt den svenska modellen (som Tories vill införa), där det alltid påpekas att de svenska friskolorna har lett till ökad ojämlikhet, vill jag ofta bara utbrista: "Jo, men det ena står inte i proportion till det andra! Finns det inget värde i att folk bara får välja den utbildning de vill åt sina barn, så länge finansieringsmodellen är rättvis?" Det är oklart huruvida idén om värdeneutralitet hjälper mig här. Å ena sidan försvåras vissa föräldrars möjlighet att ge den utbildning de vill åt sina barn betydligt, vilket kan ses som en inskränkning i deras möjlighet att leva i enlighet med sin uppfattning om det goda livet, men å andra sidan sker detta ingrepp inte för att främja en viss uppfattning om det goda livet, utan bara med hänvisning till rent politiska värden såsom jämlikhet och rättvisa. Jag måste alltså förutsätta att människor bör ha rätt åtminstone till en skyddad sfär inom vilken de kan fullfölja det liv de vill leva, en rätt som antingen grundar sig på en positiv uppfattning om att staten tillkommer just för att förbättra människors liv, eller på en negativ uppfattning om att vi annars skulle begå ett ingrepp mot andra som vi inte skulle tåla begicks mot oss själva. Men det är ett lite annorlunda argument än ren värdeneutralitet, så det tar jag inte upp här.

Historien och moralen: Sandel, Rawls och slaveriets avskaffande

2010-02-04T15:16:00.005+01:00

Som jag tidigare sagt försöker John Rawls i Political Liberalism och senare i artikeln "Tillbaka till idén om offentligt förnuft" argumentera för idén att den offentliga debatten, i synnerhet när den berör centrala frågor om konstitutionen och grundläggande rättvisa, bör hålla sig neutral vad gäller frågor om det goda och om filosofiska och metafysiska sanningar. Om vi är medborgare som deltar i det offentliga samtalet bör vi inte argumentera för våra åsikter i centrala politiska frågor genom att referera till våra åsikter om det goda. Om jag t.ex. argumenterar emot abort med hänvisning till att det strider mot naturrätten (ett typiskt exempel i den amerikanska debatten) och får igenom mitt förslag så skulle mina meningsmotståndare, som kanske har en annan syn på vad naturrätt är och om det överhuvudtaget finns nån sådan, inte alls begripa varför lagen ser ut på det sätt den gör. Men i demokratiska samhällen är den politiska makten symmetrisk: vi styr och vi styrs; vi både utövar och underkastas den politiska makten samtidigt. Vi får därmed en skyldighet att utöva vår politiska makt på ett sånt sätt att minoriteten kan förstå varför vi gör det och kan acceptera vår maktutövning som legitim - vi skulle inte kräva mindre om vi var i deras ställning.

Den här liberala uppfattningen om att den offentliga debatten bör vara neutral med avseende på frågor om det goda fick under 1980-talet mothugg av de så kallade kommunitaristerna. I sin recension av Political Liberalism ifrågasätter Michael Sandel, en av de ledande kommunitaristerna, Rawls' avskillnad mellan politik och moral. Han tar exemplet med en debatt mellan Abraham Lincoln och Stephen Douglas år 1858 om slaveriets avskaffande. Frågan gällde huruvida slaveri skulle vara tillåtet eller inte i de nya territorier (områden i USA som hade rätt till självstyre men inte, såsom delstaterna, rätt att delta i politiken på federal nivå) som bildades allt eftersom unionen utvidgade sig över den amerikanska kontinenten. Lincolns inställning var att slaveriet var fel och att man förvisso inte skulle avskaffa det (inte då i alla fall - senare avskaffade ju Lincoln slaveriet under inbördeskriget) men åtminstone inte tillåta att det skulle förekomma på fler ställen. Douglas, däremot, framställde sig inte heller som en vän till slaveriet, men hävdade att idén om folksuveränitet borde komma först och att den federala regeringen och kongressen alls inte borde lägga sig i frågan: det borde vara upp till varje territorium att självt bestämma hur man ville göra. Detta vänder sig Lincoln emot. Sandel ger ett belysande citat från debatten (i min översättning):

[Vem som helst kan förorda politisk neutralitet] om han inte ser något fel med
slaveriet, men ingen kan logiskt säga så om han ser något fel med det;
för ingen kan logiskt säga att han inte bryr sig om man röstar för eller emot
något som är fel. Han kan säga att han inte bryr sig om man röstar för eller
emot en sak som är honom likgiltig, men han måste logiskt ha ett val mellan en
rätt och en fel sak. Han påstår att de samhällen som vill ha slavar har en rätt
att ha dem. Och det har de om det inte är fel att ha dem. Men om det är fel, kan
han inte säga att folk har en rätt att göra fel.

Och senare: "Är det inte ett falskt statsmannaskap som försöker bygga upp ett politiskt system på grundvalen av att inte alls bry sig om precis det som alla faktiskt bryr sig allra mest om?"

Rawls menar naturligtvis inte att vi inte får använda några argument alls när vi diskuterar centrala politiska frågor på den offentliga arenan. Men vi får bara använda en begränsad uppsättning argument, nämligen såna som kan hämtas från den "offentliga politiska kulturen" i vårt land. Såna idéer är inte beroende av en viss moralisk eller religiös inställning utan är såna som alla människor kan ställa sig bakom. Kristna, muslimer, asatroende och ateister kan t.ex. alla stödja demokratins ideal, liksom utilitarister såväl som kantianer. Och i den offentliga politiska kulturen i det samhälle vi lever i finns det givetvis många goda argument mot slaveri. Frågan är helt enkelt en icke-fråga, i USA så väl som i Europa.

Men Sandel hävdar att så inte var fallet i USA strax innan inbördeskriget. Varken konstitutionen, självständighetsförklaringen eller Högsta Domstolens rättspraxis var oförenlig med slaveriet. Detta uttömmer nu inte slaverimotståndarnas möjligheter helt, låt vara att Sandel verkar tycka det. Det kan fortfarande finnas möjlighet till kritik av slaveriet inom ramen för den offentliga politiska kulturen. Den offentliga politiska kulturen kan ju innehålla värden som kan utgöra grunden för argument för olika åsikter, såsom t.ex. i FRA-debatten där olika balansgångar mellan säkerhet och integritet ställdes mot varandra. Ingen kan rimligen förneka att både säkerhet och integritet är viktiga värden för ett demokratiskt samhälle, men frågan gällde hur vi går balansgången på bästa sätt.

Men Sandels kritik ligger på ett djupare plan. Abolitionisterna drevs av djupt rotade moraliska värderingar som de inte var beredda att kompromissa med, ofta grundade i religiösa föreställningar om människors lika värde. Dessa argument förde de också fram, dels för att de var effektiva, men också för att det var dessa idéer som faktiskt drev dem. Rawls erkänner detta och försöker invända att det amerikanska samhället i mitten på 1800-talet inte var "välordnat", vilket betyder att vi inte har nån plikt att hålla oss till idén om offentligt förnuft.

Sandels invändning är att så kanske det är, men det ursäktar inte abolitionisterna. De hade förmodligen inte för avsikt att verka för det offentliga förnuftets ideal hursomhelst, så de skulle fortfarande ha idéer om förhållandet mellan stat och moral som liberalerna måste betrakta som orimliga. Deras kamp mot slaveriet var bara ett led i en strävan att förverkliga det de uppfattade som Guds lag på jorden, inte att kämpa för ett samhälle där liberala idéer om värdeneutralitet var möjliga. Slutsatsen blir alltså att liberalerna inte kan försvara kampen mot slaveriet.

Redan här verkar det ju som att Sandels argument är lite tunt. Det är ju faktiskt fullt möjligt att hålla med abolitionisterna i vissa delar och inte i andra. Det Sandel kanske egentligen vill ha sagt är att vi kan drivas av värderingar som är så viktiga för oss att vi helt enkelt väljer att åsidosätta idén om offentligt förnuft när vi argumenterar för dem. Och om dessa värderingar är acceptabla i ett demokratiskt samhälle så har vi en konflikt som är besvärlig för liberalerna. Rawls verkar t.ex. vilja hävda att det är förenligt med idén om offentligt förnuft att vara abortmotståndare (liksom givetvis att vara -förespråkare), annars skulle ju en stor del av den amerikanska befolkningen klassas som orimlig på direkten. Däremot får abortmotståndarna inte argumentera för sin sak i religiösa termer. Men är detta verkligen ett rimligt krav att ställa på dem?

Rawls tvingas antingen svara ja, eller så måste han kraftigt snäva in tillämpningsområdet för idén om offentligt förnuft. Detta får honom att lägga in ett förbehåll: man kan hänvisa till genomgripande värden, om man dessutom hänvisar till "politiska" (alltså icke-genomgripande) värden som i sig är tillräckligt starka för att stödja ens tes. Det är inte helt klart att detta gör det möjligt för honom att hantera debatter såsom abortfrågan, men det är i alla fall ett klart steg på vägen.

Det jag istället reflekterade över när jag läste Sandels redogörelse för slaveridebatten på 1800-talet var att den sätter fokus på hur man ska förhålla sig till sitt eget samhälles politiska historia. 1850-talet är tillräckligt långt fram i tiden för att grunddragen i de moderna ideologierna ska ha hunnit utvecklas, det finns en borgerlig offentlighet där olika åsikter kan komma fram, och det finns därmed en offentlig politisk kultur där maktutövningen vilar på värden som kan utsättas för offentlig granskning och debatt. Samtidigt finns det skriande orättvisor: det amerikanska slaveriet är kanske det tydligaste exemplet, men i Sverige kan man peka på den extremt ojämlika fördelningen av politiskt inflytande, diskrimineringen av kvinnor, bristen på religionsfrihet, en stat som inte förmår förhindra att dess befolkning svälter, osv. Ska vi därmed klampa in i den tidens debatt och tillämpa våra tiders värderingar, eller ska vi förhålla oss avvaktande? Risken är å ena sidan att man hamnar i ett slags anakronism om man fördömer missförhållandena kategoriskt utan att titta på vad som faktiskt hade kunnat göras för att avhjälpa dem, men å andra sidan att man står passiv inför liknande missförhållanden idag. Richard Rorty berömde t.ex. Political Liberalism för att den var "historicistisk", men Rorty är i stort sett ensam om att inte se detta som ett problem. Historicismen skulle framför allt yttra sig i att den offentliga politiska kulturen är ett resultat av ett lands särskilda politiska historia, men också i att idén om politisk liberalism bara är tillämpbar på vissa typer av samhällen, nämligen moderna, demokratiska västerländska samhällen.

Problemet med detta är inte bara att vi inte kan argumentera mot orättvisor i andra delar av världen, utan också att vi därmed riskerar att sakna en bra motivering för varför liberala värden överhuvudtaget bör gälla i våra egna samhällen, annat än att det råkar vara så att de gör det och inte mer med det. Återigen är Rorty i stort sett ensam om att inte tycka att detta är ett problem.

Det finns fog för att kalla Political Liberalism ett historicistiskt verk, för Rawls anstränger sig inte särskilt mycket för att motivera varför vi skulle vara liberaler. Om man skulle försöka sig på att konstruera ett möjligt argument för politisk liberalism skulle det dock i korthet kunna gå ut på att om vi överhuvudtaget ska kunna ha ett fungerande samhälle, vilket är nödvändigt för att förverkliga i stort sett alla tänkbara värden, måste det finnas vissa gemensamma regler som de flesta människor följer och som upprätthålls på ett någorlunda ordnat sätt. Det enda moraliskt acceptabla sättet att bestämma vilka dessa regler ska vara och vem som ska ha rätten att upprätthålla dem är att vi på ett hyfsat demokratiskt sätt beslutar om reglerna (eller väljer dem som ska besluta om dem) och att de regler som finns i samhället är såna att människor kan förstå varför de finns där, oavsett t.ex. vilken religiös uppfattning man har, såsom nämndes ovan.

Ett sånt här argument förutsätter det Rawls kallar för "den förnuftiga pluralismens faktum", nämligen att människor på goda grunder kan ha olika åsikter rörande genomgripande frågor. (Sandel försöker ifrågasätta det också, men jag kommer inte att försöka besvara hans argumentation här.) Vi kan därmed kanske se utkastet till en viss sorts historicism: den politiska liberalismen kan bara tillämpas på samhällen där det råder nån form av pluralism, därför att annars förlorar den mycket av sin motivation. På 1800-talet hade vi sen länge uppfyllt dessa kriterier, och därmed kan slaverisamhället kritiseras för att det behandlar människor på ett oacceptabelt sätt. Problemet är ju dock att det argument som jag snabbt presenterade för den politiska liberalismen inte kommer att verka särskilt övertygande för de flesta. Rawls tänkte sig att den politiska liberalismen skulle kunna grundas på en "överlappande konsensus": mitt argument duger för mig, medan andra kommer att ha argument som funkar för dem. Problemet med ett samhälle såsom USA på 1800-talet är ju att den politiska liberalismen är ifrågasatt. Svaret måste kanske bli att de som ifrågasätter den politiska liberalismen är orimliga: de vill inte använda den politiska makten på ett acceptabelt sätt, och vi kan därmed bortse från dem på ungefär det sätt vi kan bortse från nazister och fundamentalister idag. Men varför det ska vara fallet är dock oklart. Här verkar vi stå vid en återvändsgränd där vi inte har något annat val än att hänvisa till argument som inte är interna i den politiska liberalismen i sig. Det måste finnas nåt slags yttre grundval, nånting att hänga upp den på.

Det här är ju inte ett helt nytt argument mot politisk liberalism. Det är också lite oklart var vi hamnar med det. Idén om den värdeneutrala staten och om offentligt förnuft finns fortfarande kvar. I så måtto har inte Sandel uppnått sitt mål. Men däremot kan man inte, som Rawls, hävda att den politiska liberalismen förmår berättiga sig själv. Detta är ett problem man kan leva med så länge som de grupper som förkastar grunddragen i det liberala samhället är små och marginaliserade. Däremot blir det ett större problem när de inte är det, som fallet var med slaveriförespråkarna i USA, och som fallet är med diverse icke-demokratiska länder idag. Det grundläggande dilemmat, valet mellan dogmatism och slapp tolerans, finns fortfarande kvar. Rawls kan inte hjälpa oss att komma närmre en lösning, tvärtom: det är just den här frågan som är kanske det största problemet när han diskuterar global rättvisa, främst i Folkens rätt. Vi hamnar i en klassisk apori: frågan kvarstår, svaret dröjer.

Valsystem och deras effekter

2010-01-12T19:58:00.005+01:00

Henrik Oscarsson refererar till en studie som Valmyndigheten gjort å Grundlagsutredningens vägnar om effekter av olika valsystem. Studien är intressant men bitvis ganska märkligt gjord. Den första frågan är hur man ska simulera effekterna av ett majoritetsvalsystem i Sverige. Då måste man ju dela in landet i 349 valkretsar. Valmyndigheten har använt sig av landets kommuner som proxy: man har gett var och en av de 290 kommunerna varsitt mandat, och sen har man delat ut resterande mandat mellan kommunerna och delat upp de större kommunerna i enlighet med kommunvalkretsarna. Problemet är bara att det gynnar partier som är större i små kommuner, i det här fallet kanske framför allt (S) i små kommuner i skogslänen. Det går faktiskt att slå ihop mindre kommuner och ge större kommuner fler mandat. Svårigheten blir ju att om man ger de större kommunerna såpass många mandat (vilket man måste) att man måste dela upp kommunvalkretsarna i flera riksdagsvalkretsar så blir det väldigt trögt att addera ihop alla valdistrikt för hand, men det torde ju inte vara något problem för Valmyndigheten, eftersom det inte borde vara några större problem att svänga ihop ett program som gör att man kan addera ihop valdistrikt på ett enkelt och smidigt sätt. (Att det är ett väldigt tradigt jobb att räkna ihop resultat för storstadsvalkretsarna var den avgörande anledningen till att jag, efter att ha räknat ut resultatet för 2002 års val, inte orkade upprepa hela processen igen för 2006.)

Nåväl. Men det märkliga är sen att man gör en beräkning utifrån de partidata som finns, dvs. alla partier antas ställa upp vart och ett för sig, och sen får det största partiet mandatet i valkretsen. Även med 2006 års data med ett historiskt svagt S och ett historiskt starkt M och borgerlig majoritet överlag ger detta givetvis en förkrossande majoritet för Socialdemokraterna: 296 mandat mot Moderaternas 53. 85 procent av mandaten, med andra ord, fast då ska man ha i åtanke att S förmodligen gynnas av att de små kommunerna är överrepresenterade.

Det här hade väl varit intressant som en inledande övning, men det märkliga är att det här är den enda fördelningen som görs. Sen går man över till att kolla på blandade system: dels ett där hälften av mandaten tillsätts via majoritetsval och hälften via proportionella val, och dels ett tyskt system där den hälft som inte tillsätts via majoritetsval fungerar som utjämningsmandat.

Men inte i något alternativ ställs ett borgerligt mot ett rödgrönt alternativ, trots att det ju är det som skulle bli resultatet. Det finns egentligen två olika modeller som man kan tänka sig. Enligt den första modellen går de olika partierna helt enkelt ihop enligt blockgränserna. Partier som inte kan tänka sig att inordna sig ett blockövergripande parti får helt enkelt rikta in sig på EU-valet, där EU-regler gör att vi inte kan införa proportionella val. Den andra modellen innebär ett system liknande det franska, där det parti som får en majoritet av rösterna i valkretsen vinner, men om inget parti får egen majoritet så går de två största partierna i varje valkrets vidare till en andra omgång. Det möjliggör för partier att överleva i områden där både de och deras block är starka.

Med utgångspunkt i 2002 års val delade jag in Sverige i 349 valkretsar och räknade enligt detta system. Mandatfördelningen skulle bli såhär:

S: 246 (70,5%)
C: 9 (2,6%)
M: 52 (14,9%)
FP: 29 (8,3%)
KD: 13 (3,7%)

Jag antog, för enkelhetens skull, att om S stod mot ett borgerligt parti i den andra omgången skulle V:s och MP:s väljare rösta på S och de borgerliga väljarna hålla ihop inom blocket. Om S står mot V (22 valkretsar) röstar MP på V och de borgerliga partierna på S. Om S står mot Norrbottenspartiet (två valkretsar) röstar MP och V på Törnman och de borgerliga på S (väldigt svårt att bedöma, men det spelar ingen större roll). Om M och FP står mot varann (18 valkretsar) röstar C och de rödgröna på FP och KD på M (C och KD följer därmed sin respektive grupptillhörighet i EU-parlamentet). Givetvis skulle den verkliga bilden vara mycket mer komplex än såhär. Man skulle t.ex. kunna utnyttja eventuella data över vilka partier väljarna anser vara näst bäst för att göra bättre simuleringar.

2002 års val var ett relativt typiskt val i det att S+V+MP fick en klar men inte förkrossande majoritet. I det läget får alltså S mer än 70 procent av mandaten. Vi kan dra oss till minnes att om en majoritet av riksdagens ledamöter vill genomföra en grundlagsändring så kan en tredjedel av riksdagen framtvinga en beslutande folkomröstning. Men om 2002 års val hade genomförts med det här systemet skulle inte borgerligheten haft en tredjedel av rösterna. I ett läge med så stora majoriteter får vi ett allt-eller-inget-skydd mot majoritetstyrannin: den enda möjligheten för oppositionen att hindra oacceptabla grundlagsändringar är att vinna nästa val, som kanske utkämpas på helt andra frågor än just grundlagsfrågor. Misslyckas man med det har man ingenting kvar som man kan sätta emot.

Vi noterar att V och MP inte får några mandat alls. V lyckas ta sig till en hel del andraomgångar men väl där är man chanslösa mot S (vilket jag också tror stämmer ganska väl med verkligheten). MP skulle nog ha haft en väldigt bra chans i eventuella andraomgångar men man kommer inte dit (Peter Eriksson-effekten i Kalix, där MP fick 44 procent av rösterna, gällde bara kommunalvalet). Detta illustrerar ett väldigt allvarligt problem för majoritetsvalsystemet: vissa idéer mobiliserar väljare som är geografiskt koncentrerade, medan andra idéer mobiliserar folk lite varstans. Men eftersom majoritetsvalsystemet gynnar geografisk koncentration så kommer de förstnämnda idéerna att ha störst genomslag i valet. Deras väljare kommer att gynnas och de väljare som har de andra idéerna kommer att missgynnas.

Det enda sättet för V och MP att ha något inflytande och få nåt slags representation skulle vara om man kunde tvinga Socialdemokraterna att stödja deras kandidater och ge dem politiska eftergifter i utbyte mot att V och MP stöder Socialdemokraternas kandidater i övrigt. Ett sådant system skulle dock förutsätta att Socialdemokraternas väljare verkligen också röstar på det parti som partiledningen säger åt dem att rösta på, vilket väl får antas vara ganska tveksamt. Men det skulle också förutsätta att V:s och MP:s partiledningar kan göra samma sak, eftersom annars har de inget förhandlingsvapen, och det är väl ännu mer tveksamt. Hela systemet har en doft av kohandel som för tankarna till studentpolitiken men som är helt omöjlig att tillämpa i stor skala. Resultatet skulle alltså kunna bli att Socialdemokraterna kan vara oberoende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet och styra med gigantiska majoriteter i ryggen, samtidigt som den borgerliga splittringen fortgår, i alla fall så länge det finns en rödgrön majoritet i grunden. Jag har som sagt inte räknat på 2006 års val helt och hållet, men en försiktig prognos är att vi skulle få en knapp borgerlig majoritet, där Moderaterna skulle ha en väldigt stor del av Alliansens mandat. Det är möjligt att FP och C skulle kunna överleva som ett socialliberalt alternativ genom att gå ihop - såna beräkningar har inte gjorts.

Så hur skulle det bli om man hade blandade system? Tja, även här har vi brist på bra simuleringar. Valmyndighetens rena blandsystem (hälften majoritet, hälften PR) förutsätter att partier inte går ihop, vilket gör att S tar 132 av de 174 enmansmandaten och får en stabil majoritet på 197 mandat (enligt 2006 års siffror). De rödgröna som helhet får 218 mandat (62,5%). Men om vi antar nån form av borgerlig valsamverkan skulle förmodligen bilden vara ganska annorlunda. Gissningsvis skulle det bli väldigt jämnt, och Moderaterna skulle givetvis ha en mycket starkare position i en borgerlig majoritet enligt detta system.

Valmyndigheten experimenterar lite mer med olika block när de räknar på det tredje systemet, det tyska, där alltså hälften av mandaten fungerar som utjämningsmandat. Men även där är konstellationerna märkliga: i scenario 1 står alla partier var för sig som tidigare, i scenario 2 har vi borgerlig men inte rödgrön valsamverkan och i scenario 3 har vi två block men FP och MP står utanför blocken. Varför man inte räknar på hela de två blocken är oklart.

I scenario 1 räcker inte utjämningsmandaten till utan S går fram knappt, dock utan att Alliansen tappar sin majoritet. I de två andra systemen uppnås ett proportionellt resultat.

I sin kommentar till Valmyndighetens utredning påpekar Henrik Oscarsson att forskning visar att majoritetsvalsystem oftare leder till högerregeringar och till sänkta transfereringar. De borgerliga försatte alltså en "historisk chans" att ändra på valsystemet eftersom S också var för ett majoritetsvalsystem, menar Oscarsson.

Tja, det hade väl varit en historisk chans om det enda målet med författningspolitiken hade varit att gynna det egna partiet. Och det finns väl klara indikationer på att såna överväganden har spelat stor roll i svensk författningspolitik, inte minst för det (s)törsta partiet. Men även om det vore så att insikten om att majoritetsvalsystem gynnar högern vore mera välkänd bland de borgerliga skulle det förhoppningsvis inte leda till en kursomsvängning. För det första skulle ju Allianspartierna tvingas gå ihop, vilket skulle vara jobbigt i sig. Inte ens FP och C lyckas ju gå ihop, så hur skulle socialliberaler, nyliberaler och homofober kunna samsas inom ett parti? Men som jag har sagt tidigare: majoritetsvalsystemet öppnar upp för resultat som är fundamentalt orättvisa och illegitima. Det gör att väldigt många väljare kommer att bo i valkretsar där de har väldigt små möjligheter att påverka utgången. Det diskriminerar som sagt mot minoriteter som råkar vara utspridda över landet istället för att bo koncentrerat i vissa områden. Det bygger in en tröghet i det politiska systemet genom att nya partier inte kan göra sig gällande. Om det tillämpas på kommunal nivå också kommer det att leda till att en hel del kommuner i stort sett blir helt utan en fungerande opposition. Det leder till ett kraftigt minskat valdeltagande. Och det ökar kraftigt risken att partier eller koalitioner får en majoritet av mandaten utan att ha fått en majoritet av rösterna.

Dessa argument biter inte på Socialdemokraterna, för vilka det hägrande hoppet om fler mandat fäller avgörandet. Men för en borgerlighet som faktiskt bryr sig om den konstitutionella demokratins idéer, där demokratins spelregler inte bestäms av politiskt egenintresse utan av en vilja att uppnå ett effektivt skydd för medborgerliga fri- och rättigheter och ett förverkligande av folkstyrelsen, har de förhoppningsvis en viss betydelse.

Så vad ska man då göra? Jag har tidigare skrivit om personvalet, så jag ska inte ta upp det här. Valmyndigheten berör också frågan om ändrade valkretsindelningar, vilket jag inte har så mycket att säga om, men man tar också upp frågan om en minskad riksdag. Enligt deras beräkningar skulle de rödgröna få majoritet om man minskar antalet ledamöter till 175.

I stort sett samtliga människor jag har diskuterat frågan med verkar vara av den bergfasta övertygelsen att riksdagens storlek måste minskas dramatiskt. Själv är jag inte alls lika övertygad, och man skulle därmed kunna vänta sig att jag skulle använda Valmyndighetens resultat till stöd för mitt resonemang. Men jag är inte så säker på att Valmyndighetens metod är den bästa. Om jag förstår den rätt har man behållit samtliga 29 valkretsar men minskat mandaten med hälften, och också minskat antalet utjämningsmandat med hälften (till 19, gissar jag). En genomsnittlig valkrets skulle ha kanske 5-6 mandat, och det är inte nog för att ge alla partier mandat. 19 utjämningsmandat räcker inte till, eftersom sossarna får för många mandat.

Tja, man får väl då helt enkelt börja slå ihop valkretsar och öka antalet utjämningsmandat. Ett proportionellt resultat ger Alliansen 89 mandat och de rödgröna 86. Det är inte storleken det är fel på, utan sättet att uppnå proportionalitet. Västra Götalands län består av fem valkretsar och Skåne län av fyra, så där finns lite att jobba med utan att man behöver tvinga ihop olika län i en valkrets.

Till sist berör Valmyndigheten frågan om valkretsspärrar. Det är egentligen märkligt att den frågan inte diskuteras mer. Idag är ju spärren för fördelning av de fasta valkretsmandaten 4 procent av rösterna i riket eller 12 procent av rösterna i valkretsen. I Finland finns inga spärrar alls, men heller inga utjämningsmandat, och liknande system hade vi i Sverige innan 1970 års val. I Norge och Danmark gäller att det finns småpartispärrar till utjämningsmandaten, men inte till valkretsmandaten.

Valmyndigheten tar upp en gammal motion från en viss centerpartistisk riksdagsledamot vid namn Alf Svensson - det tar fem sekunder innan man ser att motionen kommer från år 1987 och att det alltså är den gamle KD-ledaren som ju satt på centermandat genom den valtekniska samverkan som C och KDS ingick inför 1985 års val. Motionen föreslår ett väldigt komplicerat system med kraftigt sänkta spärrar för de fasta valkretsmandaten (1 procent i riket eller 8 procent i valkretsen) och sen en möjlighet för partierna under 4 procent i riket att få ett högst begränsat antal utjämningsmandat, dock inte mer än 6 mandat med de fasta mandaten inräknade. Föga förvånande är denna motion skriven innan KDS kom in i riksdagen 1991, men Pär Nuder ville damma av idén om en proportionalitetstrappa genom att införa en begränsad proportionalitet mellan 3 och 6 mandat. Det räknar dock inte Valmyndigheten på, kanske för att sossarna aldrig brydde sig om att ta fram en fungerande modell för det förslaget, vad vet jag.

Nåväl. Som Valmyndigheten säger så skulle SD med 2006 års siffror få 3 fasta mandat och 3 utjämningsmandat om man införde Alfs förslag. Som fördelningen faller sig skulle Alliansens mandat därmed minska till 174 och man skulle förlora sin majoritet, vilket ju verkar väldigt oattraktivt, fast...

...inte om man slopar samtliga småpartispärrar för de fasta mandaten men behåller dem oförändrade för utjämningsmandaten. Med dagens spärr på 4 procent får vi därmed exakt det norska systemet, låt vara att det systemet, såvitt jag förstår, gynnar landsbygdsvalkretsarna på storstädernas bekostnad, nåt som det svenska systemet inte gör.

Då skulle SD få sina 3 fasta mandat, nog för att få en viss representation men inte nog för att ta bort Alliansens majoritet. Går vi längre tillbaka skulle Norrbottenspartiet ha fått ett mandat 2002, och vi kan anta, fast jag inte har räknat på det, att MP skulle få ett par mandat 1991, KD kanske något från Jönköpings län under 1980-talet. Ny Demokrati, som inte hade lika starka regionala fästen som SD har nu, skulle dock fortfarande ryka all världens väg 1994.

Fördelen med en sån här reform skulle vara att den minskar dramatiken kring fyraprocentsspärren. Ett parti som är på väg uppåt kommer att behöva ta det ansvar och utsättas för den granskning som det innebär att sitta i riksdagen redan innan man har tagit sig över spärren, vilket ju kanske t.ex. skulle göra att SD idag skulle vara ett parti på nedgång om de skulle ha visat sig oförmögna att hantera sina mandat från 2006, medan ett parti som är på nedgång ändå kan behålla en plattform i rikspolitiken.

Samtidigt skulle inte ett avskaffande av spärrarna störa majoritetsförhållandena alltför mycket. År 2006 var ett ovanligt jämnt val, och SD fick också ett av de högsta resultat som något parti har fått utan att klara fyraprocentsspärren, samtidigt som man dessutom har starka regionala fästen. Ändå överlevde Alliansens majoritet. Samtidigt krävs det ändå ett omfattande organiseringsarbete för att kunna konkurrera om riksdagsmandat. Med en helt avskaffad spärr skulle en av effekterna kunna vara att missnöjda minoriteter inom partierna kan pressa ut partiledningarna genom att hota att bilda eget om man inte får igenom sina krav. Detta undviker man med en avskaffad spärr: det är bara att kolla på Norge, visserligen har man haft svaga regeringar då och då men partisplittring är inte orsaken till det.

Så visst finns det reformer man skulle kunna genomföra inom valsystemet. Jag vill avsluta med att byta ämne lite grann och puffa för en genialisk sådan, som Gunnar Andrén har föreslagit: inför skrivare i vallokalerna.

Idén är alltså såhär, om jag har förstått den rätt. Väljaren går till vallokalen. Bakom varje skärm finns en pekskärm och en skrivare. Väljaren väljer det alternativ den vill rösta på, både parti och eventuell personröst. Skrivaren skriver ut valsedlarna, väljaren stoppar dem i kuverten på vanligt manér och sen ger den dem till valförrättarna som vanligt.

Fördelarna är oändliga. Partierna badar i valsedlar varje valår. Om jag minns rätt omfattar tryckbidraget från staten en mängd valsedlar som uppgår till tre gånger fler valsedlar än antalet väljare - för varje parti och varje val. Det är åtta partier som har rätt till tryckbidrag, och med tre samtidiga val och ca. 7 miljoner röstberättigade blir detta i runda slängar en halv miljard valsedlar, och då har jag ändå inte räknat med de partier som beställer egna sedlar, blanka valsedlar osv. Nu behöver man bara trycka upp så många valsedlar som antalet röster som läggs.

Rättssäkerheten ökar. Det verkar ha varit allvarliga problem med att valsedlar stals från vissa vallokaler vid EP-valet förra sommaren, men det skulle man ju komma över med det här systemet.

Alla partier får samma villkor. Nystartade partier behöver inte lägga en förmögenhet på att trycka sina valsedlar, och lokala partier får samma villkor som nationella.

Utlandsröstningen blir enklare. Som det är nu är ambassader och konsulat bara skyldiga att tillhandahålla "blanka partivalsedlar", dvs. valsedlar där partinamn men inte själva listan står tryckt, om jag förstått det rätt. Nu var iofs. Valmyndigheten snäll nog att skicka riktiga valsedlar för de partier som har rätt till gratis tryckning till mig inför EP-valet när jag bad om det, men annars får hugade väljare vända sig till partierna, antar jag. Men enligt förslaget krävs det ju bara att man installerar det här systemet på ambassaden ifråga och så fungerar den precis som en riktig vallokal. Man skulle kanske också kunna lägga en del av de pengar man sparar in på att inte behöva trycka en halv miljard valsedlar varje valår på att ha röstmottagning på fler konsulat, något som man sparat in på de senaste åren.

Partierna behöver inte mobilisera en armé med fotfolk för att stå utanför vallokalerna varje valdag. Det är förvisso en fin tradition, men en som blir allt svårare att upprätthålla i takt med att medlemmarna blir äldre och färre.

Samtidigt är själva röstningen fortfarande manuell: valsedlarna är lika fysiska som de som vi har idag, väljaren kan själv inspektera dem innan den lägger dem i kuverten osv. De argument som ibland framförs mot elektronisk röstning gäller inte det här förslaget eftersom det helt enkelt inte är en form av elektronisk röstning.

En sån här reform torde vara helt okontroversiell och skulle förhoppningsvis, om man lyckas få med partierna på banan, kunna träda i kraft innan valet 2014. Inga grundlagsändringar krävs heller. Se där en reform av valadministrationen som skulle vara praktisk, genomförbar och bra.

Miller i Sheffield

2009-12-10T18:35:00.007+01:00

För två veckor sedan var David Miller, professor vid Nuffield College, Oxford, här i Sheffield. Han höll en föreläsning om idén om globalt medborgarskap på torsdagen, och sen var det en heldags rundabordsdiskussion med bl.a. Leif Wenar (Kings College London, tidigare Sheffield) och Luis Cabrera (Birmingham) om globalt medborgarskap och plikter över nationsgränser. Jag ska inte säga så mycket om just Millers idéer, men ämnet ger mig tillfälle att gå in på global rättvisa, som jag inte tror att jag har skrivit så mycket om.

Det är egentligen konstigt, eftersom jag redan för tre och ett halvt år sen skrev min C-uppsats i statskunskap, "Free Trade and Liberal Justice", på det området. Men debatten är ganska komplicerad, och jag har inte haft så mycket att säga. Det har jag kanske inte nu heller, men ett par saker kanske kan sägas ändå.

För det första kan man ju skilja på global rättvisa och global legitimitet, på samma sätt som man kan skilja på hur pass rättvis och hur pass legitim en enskild stat är. I sin artikel "The Problem of Global Justice" (Philosophy and Public Affairs, 2005) presenterade Thomas Nagel ett väldigt inflytelserikt argument för varför det inte finns nån global rättvisa, eller, närmare bestämt, varför vi inte har rättviseplikter (dvs. plikter att verka för en samhällsordning som är rättvis) gentemot människor i andra länder. Nagels argument gick ut på att medan vi har vissa moraliska plikter mot andra oavsett om de är främlingar eller inte, t.ex. plikten att rädda en okänd människas liv om det inte innebär orimliga uppoffringar för oss, kommer rättviseplikter av det dubbla förhållande som vi har gentemot andra i vår egenskap av medborgare. Som medborgare är vi underkastade statens lagar, och kan därmed kräva att bli behandlade jämlikt, eftersom vi inte kan välja om vi vill lyda dessa lagar eller inte. Men en del av denna jämlika behandling är att vi tar del i att forma statens lagar, som medborgare med rösträtt i en demokrati. När vi på det sättet utövar makt över våra medmänniskor (egentligen letar jag efter en svensk motsvarighet till "our fellow citizens", men "våra medmedborgare" låter inget bra) har vi på samma sätt en förpliktelse att behandla dem jämlikt. Därmed uppstår plikten att verka för ett rättvist samhälle. Men eftersom liknande suveräna institutioner inte finns på global nivå har vi ingen sådan plikt. Skulle dessa uppstå kommer dessa plikter också att följa.

Jag är villig att köpa Nagels resonemang, men när det gäller legitimitet, inte rättvisa. Anledningen till att det förhållande vi står i gentemot andra medborgare ger upphov till särskila förpliktelser måste väl vara att vårt maktutövande inte är helt legitimt om vi inte behandlar andra på ett visst sätt. Men det antyder också att medborgarskapets plikter är en fråga om legitimitet, inte rättvisa. Nagel verkar tänka sig att den huvudsakliga indelningen i de plikter vi har gentemot andra är att vi har välgörenhetsplikter mot alla människor (eller nästan alla) och rättviseplikter mot andra medborgare. Men detta verkar inte uttömma de plikter vi kan ha. De plikter vi har gentemot folk som vi har slutit avtal med verkar inte omfattas av varken välgörenhet eller rättvisa. Och detsamma gäller för människor som vi står i ett ömsesidigt beroendeförhållande med.

Låt oss anta att vårt medborgarskap ger upphov till vissa plikter. Om dessa plikter är fullgjorda verkar staten vara fullt legitim. Om dessa plikter inte är fullgjorda, om vi kan kräva mer av andra för att deras maktutövning över oss ska vara helt i sin ordning, verkar det som att staten inte är fullt legitim. Medborgarskapets plikter avgör alltså statens legitimitet. Samtidigt tror de flesta av oss, inklusive jag, att en stat kan vara fullt legitim utan att vara fullt rättvis. I så fall borde vi kunna identifiera ett område där fullgörandet av vissa plikter mot andra inte är nödvändigt för att staten ska vara legitim, men dock för att samhället ska vara rättvist. Och då har vi gjort en skillnad på legitimitets- och rättviseplikter. Den centrala förutsättningen här är att det som motiverar oss att inrätta medborgarskapet på ett visst sätt, med vissa rättigheter och skyldigheter, är vår oro över att de maktförhållanden som medborgarskapet uttrycker inte kommer att vara okej om vi inte ser till att de plikter som utövandet av statlig tvångsmakt för med sig fullföljs. (Talet om plikter ska inte tolkas som att jag är en strikt deontolog. Jag följer huvudsakligen bara Nagels terminologi. Dessutom är det ett bra begrepp ur ett pedagogiskt perspektiv.)

Okej, så detta säger oss två saker. Det ena är att det inte kan finnas något sådant som global legitimitet, eftersom det inte finns en global stat. Det finns inget ofrivilligt maktförhållande mellan människor på överstatlig nivå som är sådant att det ger upphov till plikter och rättigheter som har med legitimitet att göra. I den mån det förekommer maktutövning på överstatlig nivå, som t.ex. i EU, dyker dock frågor om legitimitet givetvis upp. De verkar också dyka upp när stater utövar tvångsmakt mot andra stater, dvs. när en stat börjar föra krig mot en annan. Jag tror att det finns anledning att vara ganska skeptisk gällande hur pass väl stater kan fullgöra sina legitimitetsplikter gentemot medborgare i de stater som de har invaderat, vilket dock inte utesluter humanitär intervention i extrema fall.

Det andra som detta säger oss är att det kan finnas utrymme för rättviseplikter mot människor i andra länder även fast vi inte står i ett medborgarförhållande till dem. Men dessa plikter ser lite annorlunda ut än de plikter som vi har gentemot folk i vårt eget land. På så sätt placerar jag mig i mitten på den skala där Thomas Nagel och andra som förnekar att vi har mer omfattande plikter mot folk i andra länder än ren välgörenhet hamnar på ena sidan (Rawls kanske kan inordnas där också), medan den andra sidan utgörs av kosmopoliter, som i deras mest uttalade form menar att samma rättviseprinciper som gäller på nationell nivå också bör gälla på global nivå. Med andra ord: om en rättvis fördelning av samhällets resurser i Rawls anda är att ojämlikheter enbart kan accepteras när de krävs för att maximera resurserna för de sämst ställda, ska alltså hela världens resurser fördelas enligt denna princip. Detta verkar extremt utopiskt.

Istället följer jag den idé som kanske tidigast uttrycktes i ett svar till Nagel av A. J. Julius ("Nagel's Atlas"). Idén är att våra plikter gentemot andra varierar med graden av interaktion. Baslinjen kan kanske uttryckas i rent hypotetiska termer: du har en plikt att rädda en annan människas liv om det kan göras till en rimlig kostnad för dig själv, därför att du skulle vilja att andra gjorde så mot dig i samma situation. Här verkar det inte krävas att det faktiskt finns några andra människor, än mindre sådana som faktiskt hamnar i liknande situationer (eller som kan rädda dig). Men så snart vi påverkar och påverkas av andra människor börjar vi få plikter som har att göra med hur detta förhållande ska fungera på ett ömsesidigt acceptabelt sätt. Hur omfattande vi tycker att dessa plikter ska vara beror lite på vad vi uppfattar att vi håller på med. Ska man göra nåt slags anspråk på allmängiltighet får man nog säga, enligt vad jag hävdade i ett tidigare inlägg, att dessa plikter inte är särskilt omfattande. Men i vårt eget moraliska liv kan vi ju naturligtvis tycka att vi själva omfattas av ganska krävande plikter. Vårt förhållande till våra vänner är i nån mån frivilligt, och man skulle därför kunna hävda att vi enbart har instrumentella plikter gentemot våra vänner, dvs. såna som är beroende av att vi vill behålla vänskapen, men vi själva kan ju se det på ett helt annorlunda sätt när vi ser det inifrån.

Annorlunda blir det när vårt förhållande med andra innefattar en beroendeställning. Och det är en sådan ställning som de allra flesta människor befinner sig i. Oavsett hur rik du är, är du beroende av att andra gör saker för dig - inte utan betalning, men icke desto mindre. Vissa människor gör oerhörda insatser för andra utan krav på motprestationer. De flesta av oss gör det inte. Om jag hjälper en annan person gör jag det med den tysta förväntningen att den personen ska göra likadant - kanske inte mot mig, men mot andra. Om personen helt och hållet bara tänker på sig själv tycker jag nog att hon får försöka hjälpa sig själv och se hur kul det blir. Och det ger också upphov till vissa förpliktelser hos dem som tar emot andras insatser. Om jag inser att någon erbjuder mig nånting med en förväntan om en motprestation åtar jag mig samtidigt att utföra denna prestation när jag tar emot det som erbjuds. Annars har jag inte gjort mig förtjänt av det.

Det här leder oss kanske inte ända fram till nånting som liknar det vi vanligen kallar för rättvisa, men poängen är att skissera ett porträtt av en värld där det ömsesidiga beroendeförhållande som vi står i gentemot varandra ger upphov till plikter. Dessa plikter går ut på mer än bara välgörenhet, och på mer än att bara ta så mycket man kan komma undan med. Låt oss säga att de afrikanska länderna sa: vi säljer våra naturresurser till Europa, men bara om EU ändrar sin handelspolitik. I och med att de afrikanska ländernas förhandlingsläge är så himla dåligt finns det kanske ingen realistisk chans att de skulle kunna göra verklighet av detta krav. Men det hindrar inte att det skulle vara omoraliskt av EU att köpa naturresurser av de afrikanska länderna och sen inte ändra sin handelspolitik. Vi kan jämföra med att EU och AU skriver under ett avtal om just detta. Då skulle det verka inte bara omoraliskt, utan även stridande mot grundläggande juridiska principer, om EU sen skulle ignorera detta åtagande. Men åtaganden kan vara moraliska även om de inte är juridiska. Pacta sunt servanda, oavsett om de är juridiskt bindande eller ej.

Dylika förväntningar måste kanske uttryckas i ord om de ska gå att fullgöra helt. Men i princip behöver de inte uttryckas för att de ska gälla. Om du håller upp dörren för mig och jag frågar: "Förväntar du dig nu att jag ska hålla upp dörren för andra i framtiden?" skulle du förmodligen först bli ställd av frågan och sen svara ja. De flesta av oss kan tillräckligt mycket om våra medmänniskors psykologi för att kunna avgöra ungefär vilka förväntningar som ingår i ungefär vilka handlingar. Det kan vara betydligt svårare att avgöra när vi har att göra med handlingar som är mycket mer indirekta.

Vad det här resulterar i rent praktiskt är väldigt svårt att säga. Det är också svårt att säga hur plausibel min teori tycks vara när den tillämpas på olika områden. Vissa kommer nog att tycka att den verkar helt orealistisk. Men det enda jag egentligen har velat göra har varit att visa på att det kan finnas ett utrymme för plikter som ligger mellan medborgarskap och välgörenhet, och att dessa samvarierar med vår grad av interaktion med och beroende av varandra. Och därmed har vi i nån mån öppnat dörren på glänt för rättviseplikter, medan jag fortfarande i grunden accepterar Nagels argument om medborgarskapets politiska betydelse. Härmed tar jag avstånd från Rawls och andras resonemang om att rättvisa är "den främsta dygden för samhällets institutioner": som Amartya Sen hävdar ligger rättvisa inte bara i institutioner utan i alla slags interaktioner med andra. Och det är säkerligen detta som förklarar varför Nagel hamnar där han hamnar: om rättvisa ligger i samhällets institutioner kan rättvisa bara förekomma när det finns samhällsinstitutioner. Mer informella former av samarbete, oavsett hur betydelsefullt sånt samarbete är, kan alltså aldrig ge upphov till frågor som rör rättvisa.

En sak som man dock kanske ska komma ihåg är att mitt resonemang nog hade kunnat te sig mindre plausibelt om jag hade framfört det på engelska istället för på svenska. Engelskan skiljer ju, som alla som har läst Rawls i original vet, på justice och fairness. Det är möjligt att de plikter jag har identifierat mer har att göra med fairness än med justice, dvs. med rent spel hellre än rättvisa som sådan. Men i så fall kanske helt enkelt inte rättvisa har särskilt mycket med fördelningsrättvisa att göra alls. Rättvisa kanske i så fall huvudsakligen handlar om juridisk rättvisa, där lika fall bedöms lika, och givetvis kan det fortfarande finnas global rättvisa, eftersom det finns globala regler som upprätthålls av domstolsliknande organ, medan det vi tänker på som fördelningsrättvisa kanske faller under fördelningsfairness. Om så är fallet så går det kanske att leva med. Även en fördelning av resurser som bestäms av staten kan kritiseras som "unfair" utan att det ringer falskt i engelsktalares öron, precis som en fördelning som sker helt utanför statens inblandning, som den där den som skär tårtan får ta första biten själv. Det kanske visar sig vara en förtäckt välsignelse att vi på svenska kan säga att "det är orättvist" utan att därmed inleda oss i några begreppsmässiga förvecklingar, trots de problem det skapar för Rawlsöversättaren. Särskilt mycket möda behöver man nog i vart fall inte ödsla på denna fråga.

Neuromancer at 25

2009-11-26T23:03:00.003+01:00

Det är för lite kultur på den här bloggen, brukar jag säga så fort jag ska skriva nånting om kultur. Men eftersom detta bara sker nån gång i halvåret blir det inte så mycket mer med det. Trots allt har jag bara mig själv att skylla för att det inte skrivs mer om kultur... Nåväl. Jag har nu gått tillbaka och börjat läsa om William Gibsons "Neuromancer". Jag brukar hävda att ingen annan bok har haft ett lika stort inflytande på hur jag betraktar samhället och dess möjligheter i stort. Med tanke på att det måste vara åtminstone sex-sju år sen jag läste boken sist får jag åtminstone säga att den hittills inte har gjort mig besviken - annars kan ungdomskärlekar blekna över tid.

Jag har läst "Neuromancer" två gånger tidigare, varav den första måste ha varit för nästan tio år sen. Det som har följt under dessa tio år är åtminstone fyra saker: för det första en helt annan medvetenhet om bokens bredare kulturella påverkan, först via "Snow Crash", ett annat av mina tonårs favoritverk, och sen via de två "Ghost in the Shell"-filmerna och inte minst "Matrix", i mitt tycke bara en blek kopia av det verkliga tinget. För det andra, givetvis att jag idag kan läsa boken med ett bättre grepp om de språkliga nyanserna och strukturen. Jag minns att jag uppfattade bokens struktur som lite lätt förvirrande första gången jag läste den. Nu känns det betydligt klarare, dels eftersom jag vet mer om hur den är upplagd, och dels eftersom jag helt enkelt kan lite bättre engelska. För det tredje att jag är tio år äldre och därmed kan se på boken med andra ögon. Jag ryckte till när jag såg att Case, bokens huvudperson, är lika gammal som jag, 24 år. Medan min egen generation kämpar med sin ständiga kvartslivskris har Case i sanning sina bästa år redan bakom sig: han har gått från att vara en stigande stjärna i cyberrymden till att tvingas agera mellanhand för allehanda skumraskaffärer för att hålla uppe sitt missbruk i Chiba, ett ingenmansland utanför all lag och ordning, eftersom hans nervsystem har lidit permanent skada efter att han försökte stjäla från fel personer.

För det fjärde och sista: det har gått tio år. 1999 var det femton år sen Neuromancer skrevs. Nu är det 25, ett kvartssekel. Förvisso är det oklart exakt när boken utspelar sig: definitivt under detta århundrade, förmodligen kanske runt 2040-2070. Men vissa saker var utdaterade redan tio år efter att boken skrevs, såsom det tänkta tredje världskriget mellan USA och Sovjet. Just omnämnandet av Operation Screaming Fist, flyg- och datorräden mot den sovjetiska datacentralen i Kirensk, är ironiskt eftersom Sovjet låg så långt efter det framväxande informationssamhället i Väst.

Och precis som i "Johnny Mnemonic" (som jag inte har läst men sett på film) har verkligheten hunnit ikapp Gibson snabbare än han kunnat ana. Johnny Mnemonic är en kurir som har utplånat sitt egna långtidsminne för att kunna lagra data i hjärnan, data som han förmedlar mellan sändare och mottagare - hela 40 gigabyte! Min egen laptop, två och ett halvt år gammal och en av de billigare modellerna, har 100 GB. I Neuromancer dealar Case bland annat med data, t.ex. "3 megabytes of hot RAM". En dator med en gig RAM såldes just på Tradera för under 2000 kr. Det är 30 gånger mer.

Men det är inte det som är det viktiga. Snarare är det det att vi har hunnit utveckla vår egen datorbaserade civilisation, och att utvecklingen går allt snabbare. Trots Gibsons virtual reality-visioner blir man inte längre fascinerad av själva datorkraften, allt det man kan göra med datorerna: visst, vi kan inte dyka in i cyberspace med alla våra sinnen, men det känns inte som att vi går miste om nåt i termer av vad vi kan få reda på. Problemet med de prognoser om det framtida VR-samhället som kom fram i vågskvalpet bakom Netscape i mitten på 90-talet var att det kändes lite oklart vad det skulle vara bra för. Varför ska jag behöva gå mellan olika hus i en virtuell värld för att komma till de olika ställen jag vill, när ett par knapptryckningar med autokomplettering tar mig dit mycket snabbare hursomhelst? Man behöver inte gå in i en bokhandel för att handla böcker: det, om något, torde vara nåt vi har lärt oss sedan dotcom-bubblan.

Gibsons fokus på den kommersiella delen av cyberrymden är i någon mån inte förvånande: det var en aspekt av elektronisk dataöverföring som utvecklades starkt under 80-talet. I en SOU om datapolitik från mitten av 80-talet kan man t.ex. läsa att datorstyrda överföringar mellan banker har ökat starkt i bl.a. USA, men att detta förmodligen inte kommer att behövas i Sverige, "på grund av vårt välutvecklade girosystem". Tja, femton år senare var ju Internetbanker vardagsmat i Sverige men närmast okända i USA. Men poängen är att civilsamhället på Internet, i form av bloggar, Facebookgrupper, memer, Wikipedia, den ständiga tillgången på all slags information, är tämligen frånvarande hos Gibson. Det är alltid extremt enkelt att beskylla de som har försökt skåda in i framtiden för att ha missat just det som faktiskt har hänt, och det vill jag inte göra. Men poängen är att Neuromancers ställning som framtidsvision inom datorsektorn bleknar för varje år som vi faktiskt skapar vår egen framtid. "The future ain't what it used to be", som Yogi Berra sa. Men samtidigt, om vi sätter in Neuromancer i en kontext där Macintosh lanserade Apple II-reklamen ("why 1984 won't be like '1984'") och där IBM i snabb takt förlorade sin marknadsledande ställning eftersom man inte förstod varför folk överhuvudtaget skulle vilja ha persondatorer, är själva idén om en värld som kopplas samman genom en gemensam tillgång på data, där varje kvarter, varje gathörn är en pumpande, vitglödgad nod av informationsutbyte, där data i rätt persons händer är hårdvaluta på ett sätt som pengar för länge sen har slutat vara, en framtidsbeskrivning som pekar åt rätt håll. Så har inte alltid varit fallet: minns alla prognoser om att man år 2000 skulle ha sitt eget rymdskepp och äta piller istället för mat.

Men det som kanske fascinerar och oroar mest är ändå det dystopiska och samtidigt frihetliga draget, en slags vagt anarkokapitalistisk dystopi, som representerar en postmodern dystopism. Medan 1900-talets modernistiska dystopier ("Sköna nya värld", "1984", "Kallocain", "Fahrenheit 451") alla hade utgått från de totalitära dragen i modernismen och det modernistiska samhället och försökt se baksidan hos upplysningsidealens rationella monism, utgör Neuromancer ett av de första försöken att skapa en dystopi där det snarare är avsaknaden av en överordnad samhällsordning som förmår verka för rättvisa och ett värdigt liv som är problemet. I Chiba kan ingen höra dig skrika: Gibson säger explicit att stan är en samhällsform som fungerar enligt socialdarwinistiska principer, där den som står stilla eller går för snabbt fram försvinner i djupet. På det sättet har Gibson skrivit fram en samhällsvision som överlever bortom de informationstekniska landvinningarna.

Men den är inte enbart negativ. Det som gör att Neuromancer spelar en så stor roll för mig personligen är att jag, liksom Case, kan uppleva detta samhälle, manifesterat i cyberspace genom Matrisen, nästan på ett religiöst sätt: i summan av våra handlingar, våra utbyten med varandra, tecknad i linjer av bländande neon bland nattlandskapets städer, "otänkbar komplexitet... likt stadens ljus, borttynande", ser Case något som är större än vi är, var och en av oss, just därför att det är summan av allt vi är. För första gången kan vi få en glimt av mänskligheten som sådan, på tröskeln till att kunna göra verklighet av sin fulla potential, när alla gamla begränsningar i tid och rum ömsas av liksom ett intorkat skinn. Som Hayek påminner oss går detta inte att kontrollera: ingen mänsklig hjärna kan förutse hur ett sådant komplext system kommer att utvecklas, och det går därmed inte att styra, det är emergent, det väljer sin egen väg, lagenligt och samtidigt planlöst. Det är skrämmande, det är smutsigt, det är hänsynslöst och det är storslaget. Vi tittar på i rysande beundran, såsom när vi, liksom major Kusanagi, möter oss själva på väg mot vattenytan, med hela staden i nattstrålande tystnad runtomkring oss. "Nu se vi såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte." Och kanske är det ett sista desperat hopp för liberalismen, för all politik, ett enda värde efter alla värdens död: att människans samvaro inte strävar mot ett högre mål, utan är ett mål i sig, på samma sätt som många finner en skönhet och ett värde i den mångfald av komplexa livsformer som evolutionen gett upphov till, trots avsaknaden av ett högre syfte. Detta medför inga politiska konsekvenser. En sådan roll kan inte skönheten spela. Men det ger oss en visshet om att även om vi måste omvärdera alla värden kan det samhälle som är ett resultat av människors fria val ändå ha ett värde i sig. Den stumma hänförelse vi känner över vad vi människor kan skapa är nog för att känna att vår gemensamma strävan inte är förgäves.

Mänskliga rättigheter och legitimitet

2009-11-12T16:27:00.010+01:00

Ytterligare ett spin-off-inlägg från min läsning av Sen: i jämförelse med Rawls och de flesta andra engelskspråkiga liberala filosofer av idag är Sen betydligt mer sympatiskt inställd till det utilitaristiska idéarvet - men så är ju också Sen i grunden ekonom, och där har ju utilitarismen alltid setts med blidare ögon, och också i stor del tjänat som implicit teoretisk grund för mycket av modern nationalekonomi. Inte minst Adam Smith spelar en genomgående roll som teoretisk förebild, låt vara kanske inte till riktigt lika stor del som i "Utveckling som frihet". Det är inte ofta man idag ser Smiths idé om en "opartisk betraktare" dammas av och behandlas som ett intressant och trovärdigt begrepp, medan ju Aristoteles, Hobbes, Locke, Hume och Kant regelbundet citeras här och där av andra tänkare.

Men däremot går Sen föga förvånande i svaromål mot Benthams påstående att mänskliga rättigheter utgör "nonsens på styltor". Sens argument är att Bentham har förväxlat moraliska med juridiska rättigheter, men att mänskliga rättigheter inte behöver vara del av den gällande rätten för att vara moraliskt giltiga. Därefter går Sen vidare och diskuterar de ekonomiska och sociala rättigheternas ställning som riktiga mänskliga rättigheter. Han tar upp och bemöter två invändningar: dels att ekonomiska och sociala rättigheter inte är institutionaliserade på det sätt som politiska rättigheter är, och dels att det kanske inte är möjligt att förverkliga dem (t.ex. för att en stat är för fattig för att kunna lagstifta om betald semester). Men det som är intressant, och det som fick mig att skriva det här inlägget, är att han inte bemöter det argument som jag alltid betraktat som det mest naturliga, men vilket kanske inte är så okomplicerat som jag tidigare har trott.

Med min LUF-bakgrund har jag länge haft en betydligt mer skeptisk inställning till de ekonomiska och sociala rättigheternas ställning som "riktiga" mänskliga rättigheter än vad de flesta liberala filosofer verkar ha. Nussbaum verkar t.ex. ta det som en självklarhet att vissa sociala rättigheter ska skrivas in i grundlagen, men i Sverige är det bara rätten till grundskola som är inskriven i regeringsformen - däremot talar ju RF 1:2 vitt och brett om en massa andra sociala och ekonomiska målsättningar som det allmänna ska sträva mot. Ibland framhålls det ju i den svenska debatten att även dessa vaga ord - just på grund av att de är vaga - bör tas bort ur grundlagen och kanske sättas i ett företal om de nu ska förekomma alls.

Samtidigt vill jag givetvis inte säga att det inte är viktigt att barn ska få gå i skola eller att alla har möjlighet att få sjukvård. Det libertarianska synsättet är ju att detta ur ett politiskt perspektiv inte spelar någon som helst roll alls, samt att att tillförsäkra befolkningen sociala rättigheter i sig strider mot de mänskliga rättigheterna - nämligen vår mänskliga rätt till egendom, som inte får kränkas utan egendomsinnehavarens samtycke. Som jag har sagt ett flertal gånger avvisar jag ett sånt synsätt.

Jag avvisar också det synsättet, som jag också har diskuterat tidigare och som nog också en del liberaler reflexmässigt antar, att det faktum att sociala rättigheter inte är mänskliga rättigheter gör att vi inte kan tala om dem som "rättigheter" alls - inte ens som juridiska rättigheter. Men bara för att alla barn har rätt att gå i skola, och bara för att detta också är en rätt som alla barn bör ha, så betyder det inte att rätten till utbildning per automatik är en mänsklig rättighet. Här är ett av Sens exempel belysande. En person bör ha rätt att inte hela tiden bli uppringd mitt i natten av sina otrevliga grannar. Detta är en rättighet som hon moraliskt sett bör ha, och den kan också i någon mån politiskt regleras, t.ex. genom lagar som förbjuder liknande trakasserier. Men det är inte en mänsklig rättighet, av det slag som behöver sättas upp på den Stora Listan över Mänskiga Rättigheter. Den är helt enkelt inte viktig nog för att tillmätas en sån betydelse. (Vi noterar att exemplet inte är beroende av att det är privata aktörer, dvs. grannarna, som står för kränkningen och inte staten - statliga tjänstemän ska inte heller ringa upp folk mitt i natten, men det gör det i mitt tycke ändå inte till en Mänsklig Rättighet.)

Så det finns moraliska rättigheter som inte är juridiska, och det finns moraliska och juridiska rättigheter som inte är mänskliga. Men vad är det då som avgör om en rättighet är en mänsklig rättighet eller inte? En mänsklig rättighet är universell, dvs. den ska i mån av möjlighet gälla i alla samhällen och för alla medborgare. Och det är här som jag tror att meningarna börjar glida isär mellan mig och t.ex. Sen. Ta t.ex. rätten att inte få sin nattsömn störd. Visst ska den gälla alla människor? (Det finns givetvis alltid undantag, här liksom för såna rättigheter som odiskutabelt hör hemma på Stora Listan, men nu talar vi om normalfall.) Men det i sig gör den ändå inte till en mänsklig rättighet, eftersom den inte är viktig nog. (Förvisso kan man hävda att den faller under ett bredare paraply, t.ex. rätten till skydd mot ofredande, och att den rätten bör räknas som en mänsklig rättighet, men detta kriterium är inte avgörande. Rätten till en advokat brukar ofta anses som en mänsklig rättighet i sig, trots att den skulle kunna analyseras som en del av en mer övergripande rätt till en rättvis rättsprocess (due process of law).)

Så ett förslag, vilket väl är det som Sen ansluter sig till, är att om rättigheter är universella och tillräckligt viktiga så blir de mänskliga rättigheter. Eftersom det är viktigt med sjukvård och eftersom alla människor bör ha rätt till sjukvård blir alltså rätten till sjukvård en mänsklig rättighet. Detta verkar enkelt och tilltalande vid första påseendet, men jag tycker ändå inte att det når ända fram. Många stater, även demokratiska, underlåter att göra saker som vi anser vara viktiga. Men det är ändå så att det är bara kränkningen av vissa typer av rättigheter som föranleder oss att anse att det är befogat att kritisera andra stater och att på detta sätt gripa in i deras inre angelägenheter och inre politiska debatt. Rätten till betald semester är inskriven i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och den är inte helt oviktig, men vi skulle inte förvänta oss att våra regeringar skarpt kritiserade stater som inte lever upp till denna rättighet. Däremot förväntar vi oss starka internationella reaktioner, kanske t.o.m. väpnad intervention som en sista utväg, när t.ex. folkmord och andra brott mot mänskligheten äger rum.

Skillnaden är, menar jag, att vissa rättigheter är avgörande för en stats legitimitet, medan andra inte är det. En stat som systematiskt massmördar sin egna befolkning saknar all legitimitet. En stat som på demokratisk väg beslutar att man inte ska tvinga arbetsgivare att tillhandahålla betald semester gör det inte. Så enkelt är det.

Jag har tidigare diskuterat legitimitet, knappast förvånande eftersom det är ämnet för min avhandling, och där förfäktat ungefär följande idé: en stat är fullt legitim om och endast om alla rimliga (reasonable) medborgare anser den vara det. Självklart finns det utrymme för rimlig oenighet rörande vilken roll de mänskliga rättigheterna spelar för en stats legitimitet och exakt vilka dessa rättigheter är. Men denna ganska subjektivistiska definition av legitimitet kräver också av oss att vi själva bildar oss en uppfattning om vad vi anser vara en legitim stat, och utesluter inte på något sätt att vi kritiserar andras uppfattningar. Så det är i detta ljus, vår egen strävan efter att reflektera över vad legitimitet innebär, som vi ska betrakta mitt förslag till definition.

Blir då detta inte cirkulärt? Vi ska alltså betrakta vissa rättigheter som mänskliga rättigheter eftersom de är avgörande för legitimitet, och vi ska betrakta legitimitet i termer av vissa rättigheter, nämligen de mänskliga rättigheterna. Uppgiften blir givetvis att försöka ge skäl för varför vissa rättigheter är avgörande och inte andra. Jag ska omedelbart säga att detta kommer att bli väldigt spekulativt, eftersom jag huvudsakligen sysslat med vad som menas med en legitim stat och inte under vilka villkor vi, var och en av oss, bör anse staten vara legitim. Däremot saknas det ju inte sådana försök från andra liberala filosofer. Rawls olika försök att definiera statens legitimitet, t.ex., fungerar alldeles utmärkt just som en privat definition, som vi själva kan gå runt och bära omkring på när vi funderar över vad som krävs för att vi ska sluta betrakta staten som legitim och istället börja betrakta den som en våldsregim (skulle t.ex. FRA-lagen, i sin ursprungliga utformning, ha puttat den svenska staten över kanten till illegitimitetens avgrund? Svaret är förmodligen nej, men det är ett exempel på en sån fråga).

Man skulle kunna börja precis varsomhelst, och oavsett var man börjar skulle det leda till att man skulle behöva utveckla ett fullfjädrat politisk-filosofiskt system, och det kommer inte att hända i detta inlägg. Men om man t.ex. utgår från Rawls idé om reciprocitet skulle man kunna hävda, med hänvisning till det näst senaste inlägget, att vi genom att leva i ett samhälle med andra och med gemensamma krafter bygga upp det åtar oss vissa förpliktelser och får vissa rättigheter när det kommer till hur samarbetsreglerna i detta samhälle ska regleras, i synnerhet eftersom dessa regler ska upprätthållas med våld och vi inte har valt att vara med. Inte minst det faktum att vi själva är villiga att spela med på lika villkor skapar en rätt att bli sålunda behandlade av andra som delar denna inställning, och en motsvarande förpliktelse hos oss att behandla dem på motsvarande sätt. Vi har rätt till en likvärdig röst när samhällets regler ska beslutas, och vi har rätt att få våra viktigaste privata intressen skyddade från intrång utan egen beskyllan. Om vi anklagas för att ha brutit mot de regler som gäller så har vi rätt att få denna anklagelse prövad enligt en rättvis process och att inte dömas enligt andra regler än de som faktiskt gällde när handlingen begicks. Och så vidare.

Så varför ska inte ekonomiska och sociala rättigheter föras upp på denna lista? Det ska de, och det är därför som liberaler tenderar att vara för någon form av välfärdssamhälle, i stället för att låta sådana saker beslutas helt av marknaden. Men denna lista är ändå inte en lista över de rättigheter som krävs för att staten ska vara legitim. Legitimitet handlar om rätten att besluta om vilka regler som ska gälla i ett samhälle och upprätthålla dessa regler. Det kan mycket väl hävdas att staten måste förse alla människor med en grundläggande utbildning, där information om vilka rättigheter och skyldigheter som gäller ingår, för att staten ska kunna ha rätt att upprätthålla lagar och regler. Det är inte alls lika självklart att samma sak gäller i fallet med rätt till sjukvård. Vi kan tycka att det är något väldigt fel på ett samhälle där vanliga, hårt arbetande människor inte har råd att bli sjuka. Men det är inte samma sak som att säga att den stat som upprätthåller samhällets regler därmed har förlorat sin rätt att göra det, att den har blivit en våldsregim. Där verkar det som att de traditionella liberaldemokratiska rättigheterna spelar en betydligt viktigare roll.

Det här var ett extremt inkomplett argument, men så har också inlägget redan vuxit sig extremt långt. Men ungefär såhär skulle man kunna argumentera för att ekonomiska och sociala rättigheter - med vissa undantag - inte bör inkluderas på listan över mänskliga rättigheter, trots att de flesta av dem bör tillerkännas medborgarna, och trots att de är väldigt viktiga. Det som från början var en väldigt enkel, intuitivt tilltalande idé visar sig kräva en hel del argumentation för att fås att flyta. Men allting är alltid mer komplicerat än det verkar vara, i detta fall som i andra.

Handlar demokrati uteslutande om det offentliga samtalet?

2009-10-29T15:11:00.008+01:00

Just nu håller jag på och läser Amartya Sens nyutkomna "The Idea of Justice". Det ska egentligen bli en recension av den, så jag ska inte avslöja för mycket av mina tankar kring boken just nu, men den ger mig anledning att ta upp en idé som har legat i bakhuvet ett längre tag nu.

Sen inleder den fjärde och sista delen av boken med att fastslå att en oerhört central del av demokratin är "public reasoning", som man väl med en blinkning åt svensk politisk diskurs kan översätta med "det offentliga samtalet". Rawls uttrycker sig snarlikt när han talar om "public reason", som har översatts med "offentligt förnuft". Idén är alltså att det offentliga samtalet kanske är demokratins verkliga kärna, det som är det allra värdefullaste med demokratin. Men som Sen säger så har statsvetare huvudsakligen kommit att fokusera sig på demokratins institutioner, inte minst de formella institutionerna, framför allt i de empiriska studierna men kanske även i normativa teorier. (Ett sånt bias har väl även jag gjort mig skyldig till, så många inlägg som jag har skrivit om valsystem och grundlagar. Nåväl.)

Att läsa Sen, Rawls, Habermas, Gutmann & Thompson, Charles Larmore, Josh Cohen, Bruce Ackerman och snart sett samtliga (amerikanska) samtida liberala politiska filosofer som skriver om demokrati är att inse att det man lärde sig på statskunskapen i Uppsala back in 2005 inte alltid var en rättvisande bild, i alla fall inte av den normativa demokratiteorin. Där, liksom i många översiktsverk (t.ex. Helds utmärkta "Demokratimodeller") gör man en lös uppdelning i val-, deltagar- och deliberativ demokrati, där valdemokrati förknippas med namn som Joseph Schumpeter, deltagardemokrati med namn som Carole Pateman och deliberativ demokrati med namn som Habermas och Jon Elster. (Se detta inlägg för en närmare genomgång.) Man behandlar de två förstnämnda teorierna som de två huvudmotståndarna, men noterar att man nu kanske kan börja tala om tre olika huvudteorier eftersom deliberativisterna har börjat knacka på dörren de senaste åren. Däremot framkastar man många inte minst praktiska invändningar mot det deliberativa demokratiidealet, framför allt att deliberativister menar att vi ska resonera oss fram till konsensuslösningar men att detta i praktiken inte går, och den aningslöse studenten lämnar "Demokratins problem"-kursen med känslan av att "jaja, deliberativ demokrati verkar intressant och tilltalande men funkar knappast i verkligheten".

Men när man sen läser alla dessa författare som jag nämnde ovan så är bilden en annan. "Deliberativ demokrati" är ett honnörsord, namn som Schumpeter nämns överhuvudtaget inte som några som man har att förhålla sig till, och de praktiska problemen med deliberativ demokrati nämns i stort sett aldrig, eftersom man sedan länge har övergivit (eller aldrig ansett) att målet faktiskt är att man ska kunna resonera sig fram till en fullständig enighet kring diverse politiska frågor. Med andra ord: det som i läroböckerna nästan framstod som en fringeteori tas här som en knappast ifrågasatt sanning.

Givetvis är detta nog till viss del ett utslag av att en statsvetenskaplig kurs i demokratiteori och ett filosofiskt resonerande kring demokrati har olika fokus. I och med att statsvetenskapen studerar politiska institutioner till så stor grad blir det naturligt att ge teorier som huvudsakligen fokuserar sig på hur dessa bör utformas ganska stort fokus. Det tenderar ju också alltid att finnas en viss grad av eftersläpning i hur läroböcker på grundnivå presenterar forskningslandskapet, har jag märkt - alternativt att det i framkanten av forskningen finns en viss grad av närsynthet. Men att närma sig moderna teorier om deliberativ demokrati med den förutfattade inställningen att dessa inte utgör det enda och självklara sättet att se på demokrati gör ju att man kan ställa en del frågor till dem som kan vara intressanta.

Som jag nämnde ovan så finns det många som kallar sig deliberativister (eller det gör de inte, de kallar sig "deliberativa demokrater", men det blir för långt att skriva) utan att anse att vi ska sätta oss ner och prata till dess att alla faktiskt har kommit överens om alla politiska frågor. Habermas säger t.ex. helt enkelt att deliberationen ska fortgå så länge den kan, och sen ska vi kort och gott rösta om saken. Rawls skulle väl kanske säga nåt liknande, låt vara att han, som god liberal, betonar att såna majoritetsomröstningar inte får tillåtas inkräkta på våra centrala mänskliga rättigheter, som bör åtnjuta ett starkt grundlagsskydd.

Så långt kan man alltså inte anklaga deliberativisterna för att vara orealistiska. Däremot kan man ifrågasätta Sens och de andras antagande om att det offentliga samtalet utgör själva kärnan i demokratin. I ett perfekt fungerande offentligt samtal deltar alla medborgare på lika villkor. Vi har alltså alla samma möjlighet att påverka politiken. Vi behöver inte oroa oss för att andra människor har gängat ihop sig och bildat kartell mot oss. Vårt vapen är styrkan i våra argument, men vi för inte fram dem med inställningen att vi ska försvara dem till varje pris, utan förlorar vi debatten så finner vi oss inte bara i det, utan vi går därifrån upplysta, tänkandes att "man lär sig nånting nytt varje dag man lever". Men så går det naturligtvis inte till i verkligheten, av två skäl.

Det första skälet är att vi naturligtvis rent praktiskt inte alla kan samtala med varandra på en och samma gång. Det är värt att notera att Sens definition av det offentliga samtalet är betydligt mindre högtravande än t.ex. Habermas. Vikten av offentligt förnuft handlar istället t.ex. om att endast i samhällen som tillåter fria medier kan människor bilda sig en allsidig uppfattning och hålla de styrande ansvariga, t.ex. om de inte griper in när det råder svält i landet (ett ämne som ju Sen har studerat noggrant). Med livaktiga och fria medier och andra arenor för offentlig debatt så kommer många olika åsikter fram, trots att vi inte alla kan samtala med varandra.

Men det andra skälet är mer problematiskt: vi är för det första inte kognitivt utrustade för att alltid kunna betrakta våra åsikter så neutralt och på ett så stort avstånd som vi måste göra för att kunna ändra oss även när vi förlorar en debatt, inte minst därför att vi kanske helt enkelt inte förstår att vi har förlorat även fast vi har gjort det. För det andra kan det kanske helt enkelt vara så att det inte går, objektivt sett, att säga att den ena parten har begått ett misstag och bör ge upp sina åsikter. Kanske går det att föra fram bra och sammanhängande skäl till förmån för båda sidor. Då kommer inte det offentliga samtalet att lyckas ge enighet.

Det är förvisso omöjligt att förneka att det offentliga samtalet är extremt viktigt för en demokrati. Vad skulle hända om ingen någonsin skulle diskutera politiska frågor med andra, eller om vi bara skulle diskutera dem inom en liten krets, och våra slutsatser aldrig skulle nå ut till andra? Rawls ställer "offentligt förnuft" och "icke-offentligt förnuft" (non-public reason) mot varandra: inom t.ex. religiösa samfund, privata klubbar och andra mer eller mindre slutna sällskap finns det icke-offentliga förnuftet. En demokrati utan offentligt förnuft skulle endast kunna diskutera politiska frågor inom dessa icke-offentliga arenor. Diskussionen och besluten skulle bli lidande, och både deras uppfattade och verkliga legitimitet skulle skadas: den uppfattade legitimiteten genom att folk som hamnar i minoritet skulle ha betydligt svårare att förstå bevekelsegrunderna hos majoriteten, och den verkliga legitimiteten genom att färre arenor där folk möts leder till minskad tolerans och ökar risken för beslut som är okänsliga eller medvetet diskriminerande.

Men jag tror inte att tidigare generationers förståelse av demokrati huvudsakligen i institutionella termer och i termer av omröstningar helt saknar fog. Om man verkligen accepterar att det offentliga samtalet inte leder till enighet finns det bara en metod som återstår, nämligen att rösta. Och det finns skäl att tro att enighet kommer att saknas på ganska många punkter, och att många av våra viktigaste politiska konflikter är såna att de inte kan lösas genom samtal, ens med god vilja. (Att skillnaderna mellan blocken i jämförelse verkar små beror inte nödvändigtvis och i alla lägen på att de egentliga ideologiska skillnaderna är små, utan på att man i den politiska debatten endast väljer att söka det mandat man kan få. Men enighet på ytan genom taktiska anpassningar till det rådande politiska opinionsläget är inte helt vad deliberativisterna vill ha.)

Men ett kanske ännu starkare argument rör deltagande. På 1800-talet i Sverige hade en mycket stor del av den vuxna befolkningen inte rösträtt. Det enda sättet de kunde försöka delta i sitt lands styrelse på var genom att använda den yttrande- och organisationsfrihet de faktiskt hade. Innan ståndsriksdagens avskaffande hade den framväxande medelklassen, t.ex. journalister och advokater, ingen rösträtt (försåvitt de inte råkade tillhöra adeln) men de kunde ändå i någon mån påverka sitt samhälle genom att delta i det offentliga samtalet. Men som vi direkt kan se utgör inte detta något bra substitut för faktiska omröstningar. Förvisso kan man invända att ett perfekt fungerande offentligt samtal är ett fullgott substitut för deltagande i omröstningar, men som vi har sett skulle antagandet om ett fullständigt perfekt offentligt samtal leda till att deliberativ demokrati framstår som helt orealistiskt.

Den känsla som demokratin kan ge och som gör det demokratiska styrelseskicket till det mest legitima, det är känslan av att man äger frågan, av att man har reella möjligheter att påverka. Att bara ha rösträtt men veta att man aldrig kan påverka de andra för att de ändå inte lyssnar ger inte denna känsla till fullo, men det ger inte heller att bara ha yttranderätt men ingen rösträtt, vilket alla som åkt som icke-ombud till en parti- eller ungdomsförbundskongress kan intyga. Oavsett hur bra det offentliga samtalet fungerar så förverkligar inte den idag extremt representativa svenska demokratin sin fulla potential innan vi får fler formella vägar att påverka. Det behövs både och.

Det är svårt att säga att nåt är fel

2009-10-18T23:00:00.006+02:00

Två seminarier de senaste veckorna har båda försatt mig i en position där jag har känt att jag inte har hållit med den närvarande talaren som presenterat en artikel, men där det har varit svårt att sätta fingret på vad det är som är så problematiskt. Av tradition inleds alltid institutionens doktorandseminarier för terminen med att en av lärarna presenterar ett arbete, och den här terminen talade Helen Frowe om soldaters ansvar för folkrättsbrott i krig. Det hon hävdade var att soldater som begår folkrättsbrott inte borde kunna invända till sitt försvar att de därtill var nödda och tvungna eftersom de med hänsyn till sin personliga säkerhet inte hade något egentligt alternativ - vi tänker oss ett läge där soldater får order av sitt befäl att döda en grupp civila, vilket soldaterna inte vill men vilket de ändå gör, eftersom de annars kommer att ställas inför krigsrätt och avrättas. Jag tycker att de i det läget borde ha rätt att invända att de inte hade något val, åtminstone om de inte hade något val att gå med i armén från början (därför att det t.ex. rådde värnplikt) eller om de inte visste om de situationer som de skulle ställas inför (därför att denna typ av order och denna typ av bestraffning var något som effektivt tystades ner av armén ifråga). Men det tyckte inte Helen.

I måndags var jag på ett seminarium på statsvetenskapliga institutionen med John Charvet, professor emeritus vid LSE, som försökte argumentera för att de egalitära liberalernas (Dworkin, Rawls osv.) åsikt att det faktum att alla är lika mycket värda skulle leda till ett samhälle med omfattande omfördelning, utan att det enda som gick att motivera var att staten hjälpte medborgarna att utvecklas till autonoma människor. Nåväl; i puben efter seminariet hamnade jag bredvid honom och var därmed tvungen att försöka förklara och försvara mitt avhandlingsprojekt. Det fanns en skillnad mellan oss som jag försökte tassa runt men som ändå är väldigt viktig: jag anser att det är svårt att berättiga staten till människor som inte vill erkänna dess legitimitet, därför att de alltid har många vägar att slingra sig ur, men jag kunde märka att han inte riktigt köpte det. Om t.ex. libertarianerna har fel när de vägrar acceptera en välfärdsstat så har de fel, tycktes han mena, och därmed skulle diskussionen mellan liberaler och libertarianer vara avslutad.

Och de här två fallen har en tydlig beröringspunkt, nämligen att den soldat som tvingas begå folkrättsbrott i sin armés namn, en armé som han antingen tvingades eller lurades att gå med i, och den medborgare som genom födseln befinner sig i en stat vars grundläggande principer hon finner det omöjligt att acceptera, båda hamnar i en omöjlig sits. Det mina meningsmotståndare kräver är att de ska göra saker som är extremt svåra för dem att acceptera, helt utan egen förskyllan. Fast det kan ju i och för sig gälla i många situationer, moraliska eller inte, så låt mig omformulera mig: det jag reagerade mot i fallet med folkrättsbrottet var att människor tvingas välja mellan ett alternativ som är extremt kostsamt för de själva, eller handla omoraliskt, utan att kunna påverka denna situation.

Moralen kan förvisso vara krävande i många lägen. Om jag anser att jag under inga omständigheter får döda andra människor därför att min moral förbjuder mig det kanske jag måste acceptera att behöva sättas i fängelse eller till och med avrättas för vapenvägran. Allt annat skulle vara irrationellt: jag skulle behöva fundera över huruvida det till exempel kan vara rätt att döda som en sista utväg för att slippa dö själv, antingen om den jag dödar är den som annars kommer döda mig eller om det är någon annan. Om jag bara struntar i problemet så bryter jag, medvetet eller ej, mot mina egna principer.

Nu kan det ju onekligen tyckas som om jag håller på att blanda ihop två saker här. Det första är vad folk tycker är rätt, och det andra är vad som verkligen är rätt. Om min tes för det första överhuvudtaget ska ha någon bärkraft eller något intresse så fordras det ju att oenighet i moralfrågor inte till syvende och sist endast vilar på att den ena parten resonerar irrationellt. Att mena att det kan finnas rum för rationell oenighet i moralfrågor är ju, beroende på hur man uppfattar "rationalitet", förvisso inte helt okontroversiellt. Så skulle t.ex. kantianer hävda att den etiska egoismen bygger på ett rationalitetsmisstag (och en del etiska egoister förmodligen hävda samma sak om kantianismen). Kant menade ju att det kategoriska imperativet höll ovillkorligen för varje förnuftig varelse som sådan, inte nödvändigtvis på grund av att det kategoriska imperativet kommer sig av några platonska moraliska egenskaper som svävar runt däruppe, utan genom att det är det enda som förnuftiga varelser kan komma fram till utan att begå en självmotsägelse. (I alla fall är det så jag förstår Christine Korsgaards förvisso inte oomstridda tolkning av Kant.)

Om kantianer verkligen tror att deras teorier kan härledas från den klassiska logikens lagar (och det har jag hört att det finns vissa som gör, tro det eller ej) så får jag väl helt enkelt säga att jag är rätt säker på att de har fel. Det går att tro, säga och handla på ett sådant sätt att man blir en levande självmotsägelse, men utrymmet för det är nog betydligt mindre än vad kantianer tror. Här kan man ju t.ex. hänvisa till det rawlsianska begreppet "reflektivt ekvilibrium": moraliskt tänkande handlar inte om en iskall härledning från orubbliga förstaprinciper, utan om en ständigt pågående process där vi försöker få våra intuitioner om rätt och fel i enskilda situationer att stämma överens med våra överlagda bedömningar om allmänna moraliska principer och dylikt, liksom med vad vi vet om världen i övrigt. Och beroende på vilken input man får i denna process kan det finnas ett visst utrymme för att utfallet blir annorlunda. Och även om man skulle vara så fundamentalistisk att man härleder all moral från förstaprinciper betyder den kantianska idén att samtliga förstaprinciper utom deras skulle vara irrationella. Det har varit lockande att tänka sig att om moralen är som logiken så är moraliska förstaprinciper likt logiska axiom: de motiveras inte med hänvisning till andra axiom, utan genom att när vi försöker vederlägga dem så hänvisar vi implicit till dem. På samma sätt har man då tänkt sig att vissa moraliska principer är sådana att vi inte kan leva utan dem. Men det är ett extremt omfattande krav som förmodligen helt enkelt inte håller.

Nåväl. Så då står vi alltså med flera olika (dock långt ifrån samtliga) moraliska system som samtliga är rationella. Men bara för att något verkar vara sammanhängande betyder det inte att det är rätt. Och frågan kvarstår: om människor aldrig kan tvingas betala ett högt pris för att handla moraliskt med mindre än att de själva godkänt det moraliska systemet, är inte detta en kapitulation inför relativismen?

Tja, kanske inte. Om jag ville skulle jag kunna argumentera ungefär såhär: det tycks förvisso som om vi har vissa plikter mot varandra endast utifrån situationen. Om jag bor på en öde ö, utan någon som helst kontakt med andra människor, och ett skeppsbrott inträffar precis utanför stranden och en person som jag inte känner håller på att drunkna, kan det tyckas som att jag har en ganska uppenbar plikt att försöka hjälpa honom om jag kan, hellre än att bara titta på. Men många plikter uppstår ur förpliktelser som vi åtar oss i kraft av vad vi gör. Har jag tagit anställning som badvakt har jag helt andra förpliktelser att rädda människor, kanske med fara för mitt eget liv, än om jag bara är en förbipasserande, därför att det följer av de åtaganden inte har gjort. Är vi med i leken får vi leken tåla. Men som jag sa direkt i inledningen: den typen av åtaganden har inte gjorts av den som föds in i en stat som hon inte kan förmå sig att acceptera, eller av den som tvingas gå med i en armé eller går med under falska förespeglingar. Nu hävdade ju både Sokrates (i Kriton) och Locke att om staten förser oss med tjänster som vi villigt tar emot och utnyttjar så ådrar vi oss en plikt att visa staten ett visst mått av trohet i gengäld. Den som utnyttjar allmänna resurser, t.ex. allmänna vägar, ansåg Locke ha gett sitt tysta samtycke till staten. Vill man inte vara med i leken får man prompt isolera sig. Men att isolera sig på detta sätt är väldigt svårt i moderna samhällen, liksom att säga nej till tjänster som staten ger en i lägen där man inte riktigt är i ett läge där man kan neka, från början därför att man som barn inte kan fatta den typen av rationella beslut, och sedan därför att man kanske helt enkelt inte har ett fysiskt val: staten ger en saker vare sig man vill det eller inte. Så doktrinen om tyst samtycke tycks inte ha någon större bärkraft, även fast den verkar vara tilltalande vid första påseendet.

Så att säga att någonting krävs av en utan egen förskyllan är svårt, i synnerhet om det är en tung börda att bära. Vi kan förvisso hävda att människor bör ta på sig vissa åtaganden, och därmed fullgöra de förpliktelser som följer därpå, men de blir inte skyldiga att fullgöra förpliktelserna innan de har tagit på sig de saker vi tycker de ska ta på sig. Bara det faktum att de har fel och vi har rätt är inte nödvändigtvis nog.

Detta är i alla fall ett argument som undviker anklagelsen om vulgärrelativism. Huruvida det håller för närmare granskning låter jag vara osagt för stunden. Men det skjuter en kraftig bevisbörda över på de som vill påstå att människor måste offra väldigt mycket för att uppfylla moraliska plikter som de knappast är medvetna om att de har tagit på sig.

Till sist: detta leder inte till en perfekt värld. I fallet där en soldat ombeds döda en oskyldig person om han inte själv vill dö så måste antingen soldaten utan egen förskyllan offra sig själv, eller så måste en oskyldig civilperson dö. Det är ett tragiskt dilemma som inte går att komma undan. Men så kan det vara ibland, vilket jag ju tidigare har nämnt här på bloggen.

Tankar om den liberala demokratin 6,5: Disneyland med dödsstraff

2009-09-28T00:00:00.006+02:00

Jag har aldrig varit i Singapore. Men av det jag sett förväntar jag mig en kosmopolitisk stad, med djärv och toppmodern arkitektur blandat med en touch av den gamla världens koloniala charm, ett blomstrande näringslivsklimat, en effektiv och opartisk förvaltning, universitet i världsklass, ett rikt kultur-, nöjes- och idrottsutbud (t.ex. gårdagens F1-lopp) samt renhet, lugn och ordning. Vad mer skulle man kunna begära? Detta inlägg motiveras av en kortare diskussion under en blöt kväll i Uppsala tidigare i veckan men är egentligen en fortsättning på min behandling av frågan om demokratin som egenvärde; därav titeln.

En gång för många år sen, när jag ännu var ung i LUF, hamnade jag i en diskussion med en annan LUF:are som hävdade att om man kunde införa det perfekta samhället, med en liten stat, valfrihet inom välfärden, en välfungerande skola, och så vidare, och så vidare, så skulle man ju kunna avskaffa demokratin. Varför hålla på och rösta när det inte finns så mycket som behöver förbättras? Det som ligger närmast till hands är ju att hävda att det alltid finns saker som behöver förbättras. Liberalismen har inga utopier. Men just det örat ville Tobias Holdstock inte lyssna på den dagen. Och det är inte säkert att han behöver göra det heller. Som jag skrev i ett av mina första inlägg så kan nattväktarstaten för vissa nyliberaler och libertarianer utgöra ett slags utopi. Nattväktarstaten reglerar inte hela samhället, snarare tvärtom. Därför behöver dess permanenta existens inte utgöra ett hot mot idén om att det perfekta samhället inte finns, att samhället alltid utvecklas.

Självklart kan de lösningar som nattväktarstaten erbjuder alltid ifrågasättas. Polisen och militären kanske inte gör sitt jobb som de ska, och domstolarna kanske dömer efter fel lagar. Och för vissa kommer dessa frågor att vara så brännande eller så intressanta att dessa personer ändå kommer att vilja investera sin tid i att verka politiskt för en viss riktning, om de har möjlighet därtill. Men för de flesta andra kanske det inte finns så mycket som behöver förändras att det är värt att bry sig. Det är förvisso sant att det är extremt svårt att förklara det politiska engagemang som faktiskt sker genom en rational choice-modell där folk engagerar sig för att de tror att de kommer att få ut politiska resultat ur sitt engagemang. I ett land med miljoner medborgare kan ingen påverka särskilt mycket alls bara genom att gå och rösta, men folk går likväl och röstar, och lägger ner mycket politiskt engagemang i övrigt. Men därav kan man inte dra slutsatsen att folk skulle fortsätta bry sig lika mycket om politiken även fast väldigt få frågor stod på spel. Vi kan bara titta på kårval och kyrkoval i Sverige, på val till de maktlösa kommunerna i Storbritannien (cirka 30 procents deltagande) eller till Europaparlamentet för att se att när människor inte uppfattar att särskilt mycket står på spel så röstar de inte. (När jag läste statskunskap i Uppsala tog en av mina läroböcker upp en anekdot om ett lokalval i Polen strax efter frigörelsen från kommunismen. I hela valdistriktet röstade bara en person, nämligen en av de två kandidaterna - och han röstade på den andre kandidaten!)

Nåväl. Om Singapore nu faktiskt fungerar så väl som man får intrycket av att det verkar göra, varför är det då ett problem att landet är, om inte en diktatur, så i alla fall en regim där möjligheterna för oppositionen att verka och tävla om röster i val på lika villkor är extremt begränsade? Man kan alltid dra det instrumentalistiska argumentet att en effektiv opposition är nödvändigt för att landet ska styras väl. Men om landet nu faktiskt styrs väldigt väl, vad är då nyttan med en opposition? Och vad är nyttan med att ge oppositionen möjlighet att tävla på lika villkor om folk i gemen ändå accepterar de styrande eftersom de gör ett bra jobb? Kan man inte se det kontrakt som legitimerar de styrandes makt att styra i andra termer än rent valmässiga? Kan det inte finnas möjlighet för en lyssnande regering att ändå kunna sätta örat mot marken och fånga upp stämningarna hos gräsrötterna och ute i landet och lova bot och bättring ändå? Är det inte så de svenska Socialdemokraterna har klarat sig utan öppna ledarstrider under hela sin partihistoria?

Den poäng jag vill pröva i detta inlägg är att den instrumentalistiska synen på demokrati, som är väldigt vanlig hos många ny- och marknadsliberala tänkare (i den mån de överhuvudtaget intresserar sig för demokrati och inte bara för mera marknad), får djupare konsekvenser än man kanske först anar. Om man tittar på de traditionella liberala mänskliga rättigheterna kan man göra en vanlig uppdelning i politiska, medborgerliga och sociala. Denna uppdelning kan få lite olika utseende beroende på hur man ser det. De medborgerliga rättigheterna brukar väl ibland karakteriseras som de rättigheter som tillkommer medborgarna gentemot suveränen, och som utgör begränsningar av suveränens makt över medborgarna. Att inte ställas inför rätta för gärningar som inte var straffbelagda när de begicks är ett sånt exempel. De politiska rättigheterna kan på så sätt också karakteriseras som de rättigheter som medborgarna har att själva utöva politisk makt - att ta del i den suveränitet som i en demokratisk stat tillkommer folket som sådant. Rösträtten är en sådan rättighet. Men hur ska man karakterisera yttrandefriheten? Å ena sidan är det ju en negativ rättighet: den ger ingen rätt att hävda att man ska förses med medel för att yttra sig (såsom att staten ska ge en en tryckpress) utan endast att staten inte får ingripa i ens försök att yttra sig, och den ser då ut att vara en medborgerlig rättighet. Men å andra sidan kan det ju hävdas att det är en politisk rättighet i det att yttrandefriheten får sitt tydligaste berättigande genom den roll den spelar för demokratin.

Framför allt kan det hävdas att den politiska yttrandefriheten är en politisk rättighet. Om medborgarnas politiska engagemang i en nästan perfekt stat inte är särskilt viktigt, varför ska då rätten till sådant engagemang vara särskilt viktig? Och om rätten att påverka staten genom att rösta eller att organisera sig inte är så himla viktig, varför ska då rätten att påverka staten genom att ge uttryck för sina åsikter vara så himla viktig? Rätt åsikter får man ju fortfarande uttrycka. Och åsikter som inte är rätt, tja, de ger ju inte samhället några större fördelar av att uttryckas.

Det jag vill hävda här är givetvis inte att folk som Friedman, Hayek, Nozick (i synnerhet inte Nozick, se nedan) osv. inte vill ha yttrandefrihet, utan bara att om man accepterar deras idéer så står man med en brist på argument. För om frihet huvudsakligen är friheten att handla med andra utan oundgängliga besök av skattmasen så kommer frågor om yttrandefrihet på sikt att förlora sin kraft. De kan vara väldigt viktiga i stater som är väldigt långt från det marknadsliberala idealet. Men ju bättre staten blir, desto mer förlorar de sin relevans.

Jag kan se ett par vägar ut ur detta problem. Den enklaste, men också stängda, vägen är att peka på lord Actons maxim om att "makt korrumperar, och fullständig makt korrumperar fullständigt". Den här vägen är stängd därför att vi antar att staten fungerar väl, trots att den redan saknar en välfungerande opposition. Den andra vägen är naturrättslig: man måste, med Nozick, anta att människor i ett naturtillstånd aldrig skulle gå med på att kontraktera bort sin yttrandefrihet till staten. Här kan man nog också till och med få demokratin tillbaka på köpet: hur skulle folk kunna gå med på att kontraktera bort sin bestämmanderätt över de frågor som staten ska besluta över, om de inte fick en jämlik andel i denna bestämmanderätt i gengäld? Men denna väg är också stängd för slentrianmässiga antirealister som Friedman och Hayek. (Moralisk antirealism är bra; slentrianmässig antirealism som inte intresserar sig för problemen är mindre bra.)

Den tredje vägen är John Stuart Mills och John Miltons, där man blott kan citera den senares Areopagitica:

Though all the winds of doctrine were let loose to play upon the earth, so Truth
be in the field, we do injuriously by licensing and prohibiting to misdoubt her
strength. Let her and Falsehood grapple; who ever knew Truth put to the worse,
in a free and open encounter.

Idén är att det trots allt finns en väldigt stor nytta med att tillåta avvikande åsikter, trots att de, om de skulle genomföras, skulle leda samhället fel. Folk blir till exempel bättre upplysta om de rättare åsikternas innehåll och varför de är rätt. Men om vi nu fortsätter tala om den politiska sfären har vi ju redan konstaterat att folk i allmänhet kanske inte bryr sig så mycket, och inte behöver eller ens borde bry sig, om det som händer i politiken. Låt rätt och fel och sånt skötas av politiker medan vanliga människor kan fortsätta med att tjäna pengar. Visst kanske man kan ha akademisk frihet och sånt men någon folkbildande verkan har inte den politiska yttrandefriheten (eller ska inte ha) enligt det synsätt vi har följt.

Nej, den egentliga kraften får denna idé först om vi antar Mills bredare perspektiv, nämligen att människor som engagerar sig politiskt växer, och att detta växande är nånting värdefullt. Mill räknas vanligtvis som en av utilitaristerna, men han är en perfektionistisk utilitarist. Och att få uttrycka sina åsikter och försvara dem i det offentliga samtalet är givetvis en av de absolut viktigaste delarna av ett politiskt och medborgerligt engagemang. (Jag vet inte om det är det Mill säger, men det är det jag säger.) Och detta kräver en idé om mänskligt växande, och om värde, som går bortom de ekonomiska utilitaristernas likställande av nytta och preferenstillfredsställelse.

Sen finns det ju den jobbiga vägen också, den som säger att nattväktarstaten, liksom varje samhällsskick, aldrig kommer att kunna undvika djupgående opposition, och att vår respekt för alla människor kräver att vi försöker mildra denna opposition genom att åtminstone ge folk möjlighet att uttrycka sina åsikter och välja representanter som kan påverka samhället i den riktning de vill ha. Men det skulle ju förutsätta att man på goda grunder kan välja att inte hålla med de ekonomiska utilitaristernas argumentation och faktiskt inte vara för en nattväktarstat, och det är väldigt svårt att svälja för vissa.* Men den vägen försvarade jag i det inlägg på vilket detta är en fortsättning, så det ska jag inte göra här.

*Helt parentetiskt är detta också ett av mina stora problem med Ken Binmore, som visserligen inte är nyliberal men dock ekonom: att han inte inser att hans teorier om rationalitet, som ligger till grund för hans rättviseteori, kan och kommer ifrågasättas av andra och att man därför inte kan agera utifrån dessa teorier med lika stor säkerhet som han vill göra. Men till det ska jag återkomma när jag väl läser om Binmore igen.

Författningspatriotism

2009-09-16T00:05:00.007+02:00

När man bor utomlands får man ganska ofta skäl att reflektera över vad det är som gör att man har känslor av gemenskap med vissa grupper och inte med andra. Ränderna går inte ur, som man säger, och det är ju inte så att man så fort man flyttar från ett land till ett annat går över till att intressera sig lika mycket och ha samma känslor för det nya landet som man hade för det gamla. Hemlängtan känner nog nästan alla expatrierade, vissa så mycket att det förr eller senare driver dem hem igen, medan andra endast känner det vid vissa tillfällen och i liten omfattning. Men frågan har också en central politisk betydelse. Sedan det moderna nationsbegreppet uppstod under 1800-talet har det varit vanligt att definiera en nation som en "ödesgemenskap", ofta tätt sammanbunden med en viss religion, ett särskiljande språk och en särskiljande politisk gemenskap - nationalstaten. Kommunitaristerna har också påmint oss om värdet av lokala värdegemenskaper som håller ihop lokalsamhällen. Robert Putnams forskning om socialt kapital, summan av våra kontakter med andra människor, dyker ofta upp i såna sammanhang, liksom vikten av att sådant kapital skapar broar till andra människor hellre än att det skapar isolerade subkulturer inom ett samhälle.

Men våra samhällen förändras. Ytterst få samhällen har historiskt varit helt monokulturella - Island och Nordkorea utgör exempel. Vi har aldrig haft ett läge där nation och religion har sammanfallit helt eftersom religioner har korsat nationsgränser och ständigt utgjort en utmaning mot nationens anspråk på att sitta inne med all sanning ett folk behöver, och när människor har fått och kunnat välja religion själva har många vänt den religion som dominerat i deras samhälle ryggen. Och i en tid när fri rörlighet över nationsgränser är en förutsättning för att upprätthålla den dynamiska ekonomi som i sin tur gör välfärdssamhället ekonomiskt möjligt kommer människor från andra länder och andra kulturer alltid att finnas i alla samhällen. Men Västerlandet har också "återupptäckt" de minoriteter som alltid har funnits där. De tydligaste exemplen är de länder som koloniserats från Väst såsom Kanada, USA och Australien. Dels har urbefolkningens rättigheter uppmärksammats, och i Kanadas fall har även den quebecanska minoritetens kamp för självbestämmande varit en återkommande fråga. Men denna "återupptäckt", i många fall framdriven av en växande mobilisering bland undertryckta och icke-erkända grupper, har också gällt den gamla världen. Det historiska förhållandet mellan samerna och den svenska staten är inte så väldigt mycket annorlunda från förhållandet mellan ursprungsbefolkning och stat i den nya världens gamla kolonier. Och walesares, tornedalsfinnars, finlandssvenskars, katalaners och rätoromaners kamp för sitt språk, sin identitet och sin plats i en multinationell stat liknar i mångt och mycket den kamp som quebecaner och maorier för. (Vi noterar att av dessa grupper har tornedalsfinnarna överlägset minst språkliga rättigheter. Old habits die hard, men vi noterar också att den nuvarande regeringen har förbättrat minoritetspolitiken på många sätt.)

Med anledning av detta har Jürgen Habermas argumenterat för nånting som han kallar "författningspatriotism" (Verfassungspatriotismus). Termen är illa vald, i mitt tycke. Habermas argument verkar vara, så gott jag nu kan förstå honom, att det finns en skillnad mellan lagarnas fakticitet och deras legitimitet (Faktizität und Geltung). Å ena sidan så äger lagarna en viss fakticitet: de utgör i moderna rättsstater de normer som staten förväntar sig att medborgarna följer och som den också i huvudsak ser till att medborgarna faktiskt följer. (Såvitt jag förstår hade de kunnat sakna fakticitet dels om staten hade varit misslyckad och dels om "lagar" bara hade varit ett sken för att dölja ett effektivt men dock laglöst maktutövande.) Men å andra sidan säger ju detta ingenting om lagarnas legitimitet. Så hur ska vi förvänta oss att medborgarna uppfattar lagarna som legitima? (Detta är ju ett lite annat problem än hur vi ska förvänta oss att lagarna faktiskt är legitima, men det lämnar vi åt sidan. Läs själva och se om ni förstår mer än jag gjorde.)

Ja, i ett mångkulturellt samhälle kan vi ju inte använda lojaliteten mot en viss nation och dess praktiker som grund. Folk kanske inte tillhör den nationen eller den specifika etniska gruppen. Så därför måste lojaliteten mot lagarna baseras endast på "politiska" argument, genom att folk respekterar och värdesätter demokratins och rättsstatens principer. Dessa kan sen tolkas inom ramen för den specifika nationen eller folkgruppens historia men gäller för alla medborgare likafullt.

Problemet med termen "författningspatriotism" är väl att termen "patriotism" ofta innefattar nånting djupare än detta. Bara att lojalt gå med på och acceptera lagarna behöver inte innebära patriotiska känslor. Expatrierade accepterar varje dag lagar som de aldrig skulle drömma om att införa i sina egna länder, utfärdade av politiska system som de kanske anser strider mot deras djupaste politiska principer (diktaturer som Saudiarabien, Kina eller FAE är bra exempel), i många fall förmodligen därför att de inte anser att det är deras roll att ifrågasätta - de ingår inte i den politiska gemenskapen i landet ifråga utan förväntar sig bara att behandlas i enlighet med de lagar som gäller i landet där de bor. Men de kan kanske ha mycket svårare att acceptera vissa lagar och andra politiska förhållanden i sina egna länder, där de känner att de kan göra vissa berättigade anspråk som inte uppfylls. Det är just känslan att det som händer i ens land angår och berör en på ett djupt plan som gör att man kräver rättvisa och bättring.

Och det jag vill peka på i detta inlägg är att kopplingen mellan stat och nation ändå är mer komplicerad än att ens förhållande till ens nation är känslomässigt medan ens förhållande till ens stat är rent politiskt och förnuftsbaserat. De av oss som skrek halsarna av oss när Zlatan gjorde mål i sista sekunden mot Ungern gjorde inte det därför att Zlatan representerar den svenska nationen. Nationer har inga landslag. Subnationella (i betydelsen "understatliga) politiska enheter som Wales, Färöarna och Nya Kaledonien kan ha det, men inte Québec. Och det är långt ifrån bara etniska svenskar som stödjer det svenska landslaget - snarare tvärtom, tycker jag mig märka. Man kan ju dra en östlig parallell och jämföra med de tusentals finlandssvenskar i t.ex. Österbotten och Åland som lever, tänker och drömmer enbart på svenska, men som likväl går ut och hugger sönder TV:n när Finland förlorar mot Sverige i hockey. Eller ännu bättre, länder som Irak och Belgien, där fotbollen utgör en av få förenande faktorer, och där man definitivt kan tala om att olika nationer sammanlever inom samma stat, tveklöst så i det belgiska fallet.

Men det är ju inte heller staten Sveriges politiska sammansättning som skapar dylika känslor. Det är i och för sig en öppen fråga huruvida ens inställning till t.ex. det svenska landslaget skulle förändras av att samhället i stort förändrades - om Sverige skulle sluta vara en demokrati, skulle det då spela roll? Men oavsett vad så är inte enbart det faktum att Sverige är en demokrati en tillräcklig förutsättning för patriotiska känslor, för det finns många demokratier i världen. Vi kanske till och med anser att vissa av dem har lyckats bättre än oss i vissa avseenden (trots att The Economist har utnämnt Sverige till "det mest demokratiska landet i världen") - jag tänker osökt på Tyskland med dess republikanska författning, evighetsklausuler, författningsdomstol, tvåkammarparlament, positiva parlamentarism, grundlagsfäst rätt till motstånd, osv. utan att för den sakens skull känna större lojalitet mot Tyskland än mot Sverige.

Jag inser att jag inte riktigt vet vart jag är på väg, så jag ska snabbt skissa en lösning. Kommunitaristerna har ofta med rätta anklagats för att göra orealistiska antaganden rörande möjligheten till att det ska finnas lokala eller nationella värdegemenskaper som människor kan identifiera sig med. Även om våra samhällen skulle vara helt etniskt homogena så blir vi mer och mer olika varandra inbördes. Tidigare har det funnits stora skillnader i värderingar och livsstil mellan klasser - skillnader som naturligtvis i varierande grad än finns kvar. Men vi ser också hur såna skillnader uppstår mellan generationer. Hur ska de tusentals förstagångsväljare som röstade på Piratpartiet i somras ens kunna föra en politisk diskussion med sina mor- och farföräldrars generation, där många (givetvis långt ifrån alla) inte ens vet vad Internet eller fildelning är, än mindre varför frågor som berör det är så viktiga? Man kan likt Sverigedemokraterna drömma sig tillbaka till ett tänkt Sverige, ett Sverige som aldrig har varit i närheten av att finnas, där alla var sammansvetsade i en enda samhällskropp med gemensamma värderingar och en gemensam livssyn, men dit kommer vi inte inom ramen för en modern civilisation.

Vissa människor är världsmedborgare och rör sig både mentalt och fysiskt över nationsgränser med nästan samma lätthet som över kommungränser. De flesta av oss är lite trögrörligare än så. Vissa av oss bär med sig en historia och en identitet som likväl placerar delar eller hela deras lojalitet någon annanstans - kanske i ett hemland som inte ens finns, såsom Kurdistan eller Assyrien. Men trots att vi yngre förmodligen har mer gemensamt med unga människor i andra västländer än med pensionärsgenerationen i vårt eget land så känner vi oss antingen inte som en del av något land alls, eller som en del av ett land som vi på något sätt fötts till, på något sätt ärvt. Det finns förvisso de svenskar som mer eller mindre på rent politiska grunder väljer att flytta från sosse-Sverige till USA, bli medborgare där, och identifiera sig helhjärtat med sitt nya land. Men de är extremt få, låt vara att alternativet ibland kan te sig lockande under svåra, kalla år i opposition. (Ett par av mina vänner funderade på att satsa storkovan på en rödgrön seger inför valet 2006. Skulle alliansen vinna skulle det klart uppväga förlusten av pengarna, men skulle de rödgröna vinna skulle de ha en startplåt för att bygga sig ett nytt liv någon annanstans. Men de gjorde det inte.)

Min försiktiga och snabba skiss mynnar ut i detta: kanske är en "nation" ett betydligt lösare begrepp än vad både Habermas och Sverigedemokraterna antar. Kanske är en mångkulturell nation inte en självmotsättning utan snarare en möjlighet om vi vill ha det så. Det ligger nära till hands att referera till Benedict Andersons teori om "imagined communities": en nation är en "tänkt gemenskap", inte en gemenskap vars existens föregår vår vetskap om den. Vi skulle kunna betrakta alla svensktalande, både i Sverige och i Finland, som en enda svensk nation. Men vi gör inte det, vare sig i Sverige eller i Finland, trots att vi inte bara har vårt språk gemensamt utan även en lång gemensam historia, kultur och religion. Däremot betraktar tyskarna folkgrupper som under lång tid varit skilda från den tyska samhällskroppen som nationsmedlemmar - Volksdeutsche - med rätt att återvända till Tyskland, och samma gäller för dem som definieras som judar i den israeliska lagstiftningen, varav vissa grupper verkar ha ytterst lite gemensamt med den judiska folkgruppen i stort.

Och då kanske begreppet "författningspatriotism" förlorar lite av sin intuitiva charm. Att lojalt acceptera lagarna i ett samhälle kan man göra oavsett om man anser sig tillhöra samhällsgemenskapen eller inte. Att erkänna dem som legitima i moralisk mening kanske kräver att man omfattar vissa politiska värderingar. Men att gå längre och faktiskt inte bara vara undersåte utan även medborgare kräver kanske att man identifierar sig på ett djupare plan med det land man bor i - antingen med staten definierad som en nation, eller med staten som den politiska ramen för ens nation. Och när stat och nation sammanflyter, när man inte uppfattar t.ex. den svenska nationen och staten Sverige som två skilda saker, kanske är det då som institutioner som representerar staten, såsom fotbollslag och grundlagar, kan omfattas med den kärlek folk vanligen visar institutioner som representerar ens nation, såsom älskade kulturella verk eller sedvänjor. Att detta inte kräver så mycket homogenitet och enfald som vissa antagit, och att man därför som liberal kanske inte ska betrakta ens ett begrepp som "nationalstat" med automatisk skepsis, givet att det har "tänkts" fram på rätt sätt, är min enkla och försiktiga tes.

PS. Jag inser nu att exemplet med fotbollslag kan ha varit illa valt, i det att jag inte nödvändigtvis vill hävda att det måste finnas nånting som är en "belgisk nation" bara för att det finns ett belgiskt fotbollslag som medborgarna i Belgien hejar på. Vi kan jämföra med lojaliteten mot ett klubblag som i många fall givetvis är grundad på att laget ifråga representerar ens stad eller ibland stadsdel, men ganska ofta inte - det skulle inte förklara de miljoner fans som hejar på en klubb i ett annat land, t.ex. Samtidigt är nog dessa fans, hur många de än är i absoluta antal, ändå relativt sett i klar minoritet. Målet är inte att fastslå några entydiga riktlinjer utan bara att peka på tendenser. Och anekdotiskt verkar tendensen vara t.ex. att företrädare för partier som verkar för ökat flamländskt självstyre uppvisar en betydligt mindre lojalitet gentemot allbelgiska institutioner - så började ju t.ex. Yves Leterme (flamländare, namnet till trots) sjunga på "Marseljäsen" när han ombads sjunga den belgiska nationalsången, och då var ju han till och med premiärminister på federal nivå. En bättre förklaring kan kanske vara att om vi följer en idrottstävling tenderar vi att välja att heja på det lag som närmast representerar det område vi identifierar oss med - så hejar jag slentrianmässigt på Uppland i TV-pucken och Europa i Ryder Cup. Här kommer väl min egen livshistoria fram - eftersom Uppsala saknat ett fotbollslag i den absoluta Sverigeeliten har väl min lojalitet huvudsakligen riktats mot landslaget genom åren, och alltså är det naturligt för mig att tänka på idrottslojalitet i dessa termer. Men jag vill fortfarande hävda att när det gäller institutioner som är genuint och per definition riksomfattande så krävs det någon form av identifiering med den gemenskap som omfattas av dem, närmare bestämt den typ av identifiering som kan kallas "nationell", för att man ska älska och inte bara respektera dem. Gud vad långt det här blev.

(O)moderna perspektiv på grundlagen

2009-08-31T14:28:00.002+02:00

Detta inlägg skulle från början handlat om Sverker Gustavssons kapitel om den svenska grundlagen i antologin "Svensk politik mellan folkhem och Europa" (2008, red. Li Bennich-Björkman och Paula Blomqvist). Men nu föll det sig så att jag i förmiddags råkade läsa Ulf Bernitz' och Kjell Å Modéers båda bidrag till den relativt nyutkomna antologin "Författningskulturer" (2008, red. Anders Mellbourn), och de två tänkte jag också anknyta till. Bernitz skriver om rättighetsskyddets utveckling i Sverige och Europa sedan andra världskrigets slut, medan Modéer tar upp frågan om en "samhällsreligion": dels frågan om grundlagens förhållande till religionen och dels frågan om synen på grundlagen i samhället. Det de båda bidragen har gemensamt är att de implicit ger uttryck för att den syn på grundlagen som man hittar hos Gustavsson, den traditionellt svenska, håller på att förändras och också är ovanlig i ett bredare europeiskt perspektiv.

Man ska inte läsa folk så att de är dummare än de är, som Rawls påminner oss i sin Lectures on the History of Political Philosophy. Gustavssons kapitel om grundlagen skiljer sig väldigt mycket från hur jag hade skrivit ett kapitel om Sveriges grundlagar om jag hade fått det förtroendet. Men Gustavsson är statsvetare, och för en empiriskt inriktad statsvetare är den centrala frågan hur grundlagarna påverkar det svenska politiska livet. För rättsvetare som Bernitz och Modéer är frågan snarare vilken roll de spelar i och för rättssystemet, medan för en politisk filosof som mig är frågan snarare hur konstitutionen bör se ut, bland annat för att kunna legitimera den stat som den inrättar.

Det är därför jag reagerar när Gustavsson presenterar sin tes (och den är han inte ensam om, bör nog tilläggas) att de verkligt viktiga frågorna i svensk politik, såsom t.ex. socialförsäkringssystemens utformning, utbildningspolitik, kärnkraft och även EU-medlemskapet, har ansetts för viktiga för att regleras i grundlagen. Grundlagen tar bara upp de frågor som det inte råder någon politisk strid om, en hållning som Gustavsson kallar för "minimalism". Mot denna minimalism ställer han två alternativ, en "socialdemokratisk" inställning som menar att fler sociala rättigheter bör grundlagsregleras, och en "liberaldemokratisk", där t.ex. rätten till egendom och fri rörlighet för varor och tjänster bör grundlagsfästas. Runt andra konstitutionella frågor råder det, menar Gustavsson (såsom jag uppfattar honom), i stort sett konsensus.

Det är förvisso sant att det ibland förekommer förslag i de riktningar som Gustavsson nämner. Särskilt egendomsskyddet har varit föremål för strävanden efter grundlagsreglering av borgerliga politiker, och det har också i viss mån uppnåtts. Och socialdemokraterna i Grundlagsutredningen gav sig på det svåra konststycket att dels sätta folksuveräniteten som en absolut central princip för statsskicket, men också hävda att folksuveräniteten borde inskränkas i frågor som socialdemokraterna inte tycker om, dvs. att det borde krävas kvalificerad majoritet för utförsäljning av statlig egendom. Nåväl.

Om man ska beskriva den svenska författningspolitiska debatten idag så är det svårt att inte känna att Gustavssons redogörelse missar ett par viktiga poänger, som bättre kommer fram i Modéers och inte minst Bernitz inlägg, nämligen när det gäller skyddet för mänskliga fri- och rättigheter. Striden har stått mellan socialdemokrater, som har satt folksuveräniteten så högt att man egentligen aldrig har kunnat förlika sig med tanken på att människor har vissa grundläggande fri- och rättigheter som staten helt enkelt inte ska få kränka (att staten inte bör kränka dessa rättigheter är en annan sak och där har det ju länge rått en bredare samsyn), och å andra sidan liberaldemokrater, som ju menar att medborgarna måste tillförsäkras sådana grundläggande fri- och rättigheter. Här låg 1974 års regeringsform länge långt efter den västerländska standard som de amerikanska och tyska författningarna satt för länge sedan, men i och med införandet av den kanske enskilt största författningsändringen inom ramen för vår nuvarande RF, nämligen RF 2:23 (en paragraf som jag inte kan se att Gustavsson ens nämner), som förklarar att svensk lag inte får strida mot Europakonventionen, så har vi kommit någorlunda upp till scratch. Och det är här det blir svårt att hålla politik, juridik och filosofi isär, därför att liberaldemokraternas insisterande på ett effektivt rättsskydd har en filosofisk grund. Liberaldemokrater håller inte med om att frågor rörande fri- och rättigheter och en tydlig reglering av kompetensfördelningen mellan statsorganen och formerna för det demokratiska styrelseskicket är oviktiga. Tvärtom, anledningen till att det är just de frågorna som är värda att regleras i grundlagen och inte andra frågor är just att det är de frågorna som är de viktigaste: det är de som avgör statens legitimitet. Och till skillnad från socialdemokraterna så anser inte liberaler att majoritetsbeslut är tillräckliga för att legitimera statens maktutövning - definitivt nödvändiga, men det krävs också att de andra benen i den liberala demokratin är på plats, nämligen medborgerliga fri- och rättigheter samt en effektiv rättsstat. Och i takt med att Sverige har integrerats mer och mer i ett bredare europeiskt sammanhang genom EU-medlemskapet (vilket Gustavssons kritiska inställning mot framgår med all önskvärd tydlighet mellan raderna) så har även dessa tankar gjort comeback i den svenska politiska debatten med förnyad styrka, vilket Bernitz och Modéer diskuterar - att de har funnits där tidigare vet var och en som har läst sin Chydenius, men de fann det nog svårt att göra sig gällande när den svenska liberalismen levde i Herbert Tingstens skugga. (Tingsten var bra på många sätt men också väldigt nära Uppsalaskolan i sin syn på ideologi och idékritik.)

Det är inte utan att det känns som att Gustavssons beskrivning av det svenska författningslivet är lite omodern, eller i alla fall att den kanske utgår från hur socialdemokrater skulle betrakta författningens roll, medan många borgerliga förmodligen har ett helt annat synsätt. Den amerikanska och tyska situationen, där en stark författning spelar en viktig roll i medborgarnas uppfattning om förhållandet mellan medborgarna och staten och dess legitimitet, är ett mål att sträva mot, någonting som inte bara gäller för andra länder med andra traditioner utan som vi kan uppnå här i Sverige också, och där ett första självklart steg är att grundlagens bestämmelser redan idag bör betraktas som oöverträdbara, och att grundlagen också bör göras mer oöverträdbar, dels genom att man kanske tar bort de programstadgande bestämmelserna i t.ex. RF 1:2, dels genom att man skärper och fördjupar rättsskyddet (genom att t.ex. införa skydd för rätten till integritet och rätten till en rättvis rättegång och ta bort uppenbarhetsrekvisitet) men också genom att man inför effektiva rättsmedel för individen att värna sin rätt, där inte minst kravet på en författningsdomstol brukar stå i centrum. Att det känns så väldigt märkligt att höra att den liberaldemokratiska författningssynen skulle kräva ett grundlagsfästande av fri rörlighet för varor och tjänster beror på att dessa rättigheter inte är avgörande för statens legitimitet: liberaler anser att den mycket stora staten, som hämmar marknadsekonomin, är mycket dum och dålig, men inte att den är illegitim. Det får libertarianerna stå för. Självklart speglar detta ett problem: i den klassiska liberalismen är det starka egendomsskyddet inte bara en självklarhet utan även grunden för de andra rättigheterna (så t.ex. med property-begreppet hos Locke), medan moderna liberaler vill ha starka fri- och rättigheter men samtidigt en stat som tar ett ansvar för sina medborgares välfärd.

Begreppet "modern" har en dubbeltydighet inneboende: dels kan det betyda det som är i ropet för stunden, men det kan också referera till modernitet som en viss avgränsad era i västerländsk historia, vare sig man menar den era som började med upptäckten av Amerika eller den 1900-talsrörelse som kallas modernismen. Om jag säger att Gustavssons syn på författningen känns omodern i det att den i någon mån är överspelad så kan jag också säga att de perspektiv som Bernitz och Modéer diskuterar också är omoderna, i det att de naturrättsliga tankar som ligger till grund för idéerna om ett starkt rättsskydd som en av den legitima statens grunder har sitt ursprung långt före 1900-talets modernistiska syn på rätten (väl exemplifierad av Uppsalaskolan), som jag nämnde innan. Och de konstitutionella problem som Modéer skissar, dvs. vilken roll som författningen bör spela i ett samhälle som blir mer och mer mångkulturellt och inte bara post- utan även nyreligiöst, och allt mindre homogent, kan sägas leda fram till en syn på författningen som är omodern, eller icke-modern, i det att den är sen- eller postmodern. Till detta kommer också att författningen får en roll att spela som i Sverige är blott potentiell, men som i länder som t.ex. USA, Tyskland, Frankrike och Norge den länge haft, nämligen att fungera som en samlande symbol för en befolkning som ingenting annat kan samla, en tanke som hos Habermas benämns Verfassungspatriotismus. Det ska jag skriva mer om någon annan gång, kanske redan i nästa inlägg, men idag vill jag avsluta med att säga att så länge vi tror att Sverige är sig självt nog i författningspolitiskt hänseende och att diskussionerna runt grundlagens utformning och roll i stort sett är avslutade så kommer vi aldrig att inse de egentliga valmöjligheter vi har, på detta liksom på andra områden. Som tur är pekar väl utvecklingen åt ett annat håll. En levande demokrati kan idag klara sig utan varken författning eller en författningsdiskussion, oavsett hur läget kunde vara på 1960-talet.

Rösträttsålder och straff

2009-08-25T16:07:00.004+02:00

Man kunde ha trott att jag hade bestämt mig för att stanna vid exakt hundra inlägg, för mitt senaste var också mitt hundrade. Men så var det inte. Precis som för två år sen tänkte jag ägna ett inlägg åt en fråga som diskuterades vid den senaste LUF-kongressen. Då var det manlig omskärelse - och då tillhörde jag den vinnande sidan. Nu är det rösträttsåldern, och där förlorade jag stort, låt vara att min hållning där, att rösträttsåldern skulle sänkas till 15 år, var lite lätt quixotisk (som engelsmännen skulle säga) så det var kanske ingen större förlust. Frågan är också ganska så komplicerad.

Den tes som jag drev på kongressen i Nässjö härförleden var egentligen inte ett argument för 15-årig rösträtt, utan för att rösträtt och straffmyndighetsålder bör sammanfalla. Och tycker man att 15-åringar ska kunna straffas för lagbrott så följer att då bör de också ha rösträtt. Varför då? Jo, såhär. Vad är det som gör att vi kan förvänta oss att en människa ska lyda lagen? Jo, först och främst hoppas vi ju att personen i fråga ska tycka att lagen är rätt, dvs. att personen skulle göra som lagen säger även om lagen inte fanns. Lagen kan ändå spela en roll i detta fall, därför att det kan vara så att någon tycker att lagen i sig är rätt men vill ändå bara följa den under förutsättning att alla andra gör likadant. Man riskerar att känna sig lurad och utnyttjad om man är den ende som betalar skatten medan alla andra bara utnyttjar de pengar man betalt. Men vad händer om man inte alls håller med om att lagen bör se ut som den gör? Jo, man kan fortfarande förväntas åtlyda lagen om den är legitim, dvs. först och främst att den har utfärdats av en legitim myndighet. Och vad gör en myndighet legitim? Tja, som jag ser det så är detta en fråga som måste bedömas av var och en. Det finns inget entydigt svar, och även om det finns det så kräver den liberala respekten för vars och ens person att man erkänner att människor på goda grunder kan ha olika åsikter om vad som krävs för att staten ska vara legitim och att dessa åsikter bör tillerkännas lika respekt. Majoriteten av befolkningen kanske på goda grunder tycker att en viss stat är legitim, men jag kanske på goda grunder inte tycker att majoritetens samtycke är tillräckligt för att legitimera staten, t.ex. för att det kanske inte innehåller ett tillräckligt starkt skydd mot majoritetstyranni. (Att jag på det här sättet öppnar upp för oenighet på goda grunder rörande vad som krävs för att staten ska vara legitim är det som skiljer denna argumentation från de vanliga liberala resonemangen som man hittar t.ex. hos Rawls, Charles Larmore och andra.) Men det måste vara på goda grunder: rasisten som tycker att han ska rätt att förtrycka vissa människor på grund av ras, och att deras åsikter inte alls ska räknas, har inte goda grunder. Han betraktar samhället på ett helt annat sätt än vi andra, nämligen som en sammanslutning bara av vissa människor och inte av alla som bor inom ett visst område.

En väldigt god grund för att förneka att staten har rätt att påtvinga mig dess lagar är ju att jag inte har möjlighet att påverka dem. Självfallet kan man ju säga att alla har möjlighet att påverka lagarna, därför att alla har yttrandefrihet och kan delta i debatten. Men detta brukar ju inte vara vad vi menar med ordet. Det var inte nånting som det tidiga 1900-talets rösträttskämpar nöjde sig med, och det finns det naturligtvis bra skäl till: i en representativ demokrati kan vi inte förvänta oss att de valda representanterna ska representera hela folket om de inte kan hållas ansvariga inför hela folket. Det fördemokratiska Sveriges riksdagsmän kunde vara hur paternalistiskt välvilliga som helst mot arbetarklassen, men arbetarrörelsen gjorde säkerligen en korrekt bedömning i att det var först när man kunde välja sina egna representanter som man kunde få sina intressen bäst representerade.

Och eftersom 15-åringar inte har rösträtt, så måste vi alltså dra slutsaten att de också på goda grunder kan hävda att de inte har någon skyldighet att lyda lagarna. En uppenbar invändning är ju att de kommer att ha rösträtt, när de blir äldre. Fast ett argument enligt denna form verkar genast svagare om vi tänker oss att man då kan höja den svenska rösträttsåldern till 60 år med hänvisning till att "jamen alla får ju rösta förr eller senare så det spelar ju ingen roll att en majoritet av den vuxna befolkningen saknar möjlighet att påverka". Man kan ju i och för sig säga att de tre år som det går mellan straffmyndighets- och rösträttsålder är så få att det inte spelar någon större roll. Men det är fortfarande så att detta ändå verkar utgöra en god grund för vissa människor att förneka att staten saknar rätt att påtvinga sina lagar på dem.

Men om man är så himla tillåtande och subjektivistisk vad gäller vad som är legitimt och inte, finns det då inte en risk att ingen stat kan vara legitim? Jo, det finns inte bara en risk, jag skulle vilja hävda att det är en ofrånkomlig slutsats i ett modernt samhälle. Fast låt mig omformulera svaret. Jag menar inte att staten därmed ska lägga ner. Man skulle kunna säga att det skulle skapa ännu mer illegitimitet. Fast det är inte korrekt, skulle andra hävda, därför att legitimitet per se bara är en egenskap som vi kan tillämpa på stater (i alla fall i denna användning av ordet) och ett samhälle utan stat kan inte vara varken legitimt eller illegitimt. Men grundtanken är ändå att människor som vill vara med och bygga ett samhälle tillsammans med andra kommer att acceptera att det bör finnas en stat, därför att detta projekt endast blir möjligt om vi spelar enligt vissa gemensamma regler som en stat kan upprätthålla. Och det är den typen av människor gentemot vilka vi har en plikt att försöka berättiga staten: de vill vara med och spela samhällsbyggarspelet med oss, så då bör vi vilja vara med och spela med dem. Och med undantag för totalitära eller helt misslyckade stater så tycker vi väl lite till mans att en illegitim stat är bättre än ingen stat alls. Det finns ju grader i helvetet. Det betyder inte att staten är berättigad bara för att det är en stat. Men det betyder att den är berättigad om det är den stat vars existens minimerar förekomsten av illegitimitet, därför att något bättre kan vi inte hoppas på: per definition kan vi inte få en bättre stat, och att avskaffa staten är ännu sämre.

Skulle då en sänkning av rösträttsåldern till 15 år öka eller minska statens legitimitet? Förmodligen skulle det nog inte göra någon större skillnad, men jag har svårt att se att det skulle minska den, i alla fall bland de grupper som är rimliga och resonliga, de grupper som vi inkluderar bland dem som vi vill berättiga staten till. För givet att folk mellan 15 och 18 år alls är kapabla att delta i statens styrelse, så bör vi vilja inkludera dem. Vi vill ju att det samhälle vi bygger ska vara till för alla, inte bara för de få. Och om de inte är kapabla att delta i statens styrelse så bör vi väl inte heller förvänta oss att de ska kunna lyda lagarna. Eller? Det beror på vad man menar med "kapabel" och "kunna". Som de här begreppen har använts i t.ex. Rawls diskussion om "reasonableness" så har de tolkats ganska tillåtande.

Det andra alternativet, som kanske är mer attraktivt, är att omtolka vad som menas med de krav som vi ställer på unga lagöverträdare. Redan idag så är ju påföljdssystemet för minderåriga och unga lagöverträdare väsentligen annorlunda än för vuxna. Från min egen erfarenhet som nämndeman i flera ungdomsmål så kan jag intyga att mycket av det som påföljdsfrågan kretsar kring i domstolen rör just de sociala insatserna. De ska hjälpa den dömde att komma till rätta med de problem denne har, men också vara tillräckligt betungande för att faktiskt uppfattas som straff. Man skulle ju kunna gå över till att helt sluta tala om brott och straff för att mera tala om vårdbehov och vårdinsatser. Men problemet är ju att den juridiska prövningen ändå är det som avgör huruvida en insats kan komma ifråga: även om en ungdom har förklarat sig redo att genomgå ett föreslaget program ska han eller hon givetvis ändå inte ådömas att fullgöra det om personen ifråga befinns vara oskyldig till det brott som denne är åtalad för. Det är svårt att se att det skulle fungera på något annat sätt.

Mot allt detta kan man invända, såsom förbundsstyrelsen gjorde i sitt svar, att själva synen på straff som rehabilitering innebär att man helt gör sig av med dessa idéer om att staten måste berättiga sina lagar till dem som förväntas följa dem. Det vore naturligtvis väldigt synd om så blev fallet. Det är förmodligen också ohållbart. En stat som vill fungera måste i första hand avskräcka folk från att bryta mot lagen. Skulle inga straff följa på lagbrott så skulle över tid samhällets stabilitet riskeras. Vissa lagbrytare kanske måste låsas in för att de helt enkelt är för farliga för samhället för att de ska kunna släppas lösa. Andra måste låsas in androm till varnagel. I ett samhälle som det svenska kan vi tillåta oss en lite annan inställning. Vi har resurser som gör att vi kan försöka bekämpa brott genom att bekämpa orsakerna till brott, och som gör att vi kan försöka inrikta oss på att göra det möjligt för brottslingar att komma tillbaka till samhället. Men det löser inte den grundläggande liberala frågan: hur kommer det sig att staten har rätt att upprätthålla sina lagar trots att vissa medborgare förkastar dem? Att bara säga att "jamen det straff du får är ju för ditt eget bästa" är inte bra nog. Det stämmer kanske för de brottslingar som lider av psykiska sjukdomar eller sociala problem och som av dessa anledningar inte är redo att ta sin plats som samhällsmedborgare utan vidare stöd. Men för de som bryter mot lagen därför att de inte tycker att staten är legitim så hjälper inte det.

Det här är ett bra exempel på hur man kan tillämpa den syn på legitimitet som jag utvecklar i min avhandling på praktiska politiska frågor. Just den här frågan hade jag faktiskt med i en fotnot, men den kommer nog inte med. Andra frågor som rör rätten till lika inflytande, inte bara i teorin utan också i praktiken, kommer dock definitivt att behandlas. Men de avsnitten har jag inte skrivit än.

EP-valet

2009-06-09T18:15:00.009+02:00

Fyra procent. Så illa gick det för FP bland åldersgruppen 18-29 enligt SVT:s Valu. Detta samtidigt som FP gör ett val som överträffar alla rimligt ställda förväntningar: 13,6 procent och tre mandat. Men vi är inte ensamma: alla riksdagspartier utom MP och V hade sitt starkaste stöd bland pensionärerna, och Vänsterpartiet hade starkast stöd i gruppen 50-64 (vilket bekräftar bilden av 50-talisterna som den rödaste generationen). MP och piraterna dominerar bland de yngre väljarna. Samtidigt går S framåt i inre Norrland men kollapsar till fjärde plats i Stockholms stad. (I mitt valdistrikt i Uppsala, Ekeby-Studentstaden, är man till och med femte parti, efter MP, FP, M och PP, i den ordningen.) Bilden av en svensk politisk scen som blir alltmer splittrad, både geografiskt och generationsmässigt, förstärks. Detta är en trend som fortsätter från 2006, där de rödgröna hade vunnit valet om inte Stockholms län hade räknats in - i Bollnäs gick man till och med framåt.

Med undantag för Miljöpartiet ser alltså bilden inte särskilt ljus ut för något av de etablerade partierna. Vänsterpartiet gör ett katastrofval. Socialdemokraterna kommer inte ur fläcken, trots att man har hundratusentals röster att hämta från Junilistan och Vänsterpartiet. Centerpartiet och Kristdemokraterna står och stampar, liksom Moderaterna. Och medan Folkpartiet kan glädjas åt stora framgångar måste man samtidigt känna en oro över att man missar de unga väljarna - trots att LUF är starkare och aktivare än på flera år. Kan det finnas ett samband med att partiet enligt Valmyndigheten hade lägst andel kandidater inom åldersgruppen 18-29 och högst andel över 65 av de större partierna?

När det uppstår alltför stora klyftor mellan de som styr och de som inte befinner sig vid makten får vi ett legitimitetsproblem. Om det finns nånting som de etablerade partierna möjligen kan utnyttja så är det att det verkar som att skillnaden mellan yngre och äldre väljare har att göra med prioriteringar hellre än åsikter. Yngre har uppenbarligen valt att prioritera integritets- och miljöfrågorna och har sålunda valt att rösta på de partier som har prioriterat de frågorna hårdast - ett tämligen rationellt val. Äldre har inte gjort samma prioriteringar, eller har valt att rösta mer på person än på sakfrågor. Men min poäng är att det hade varit mer oroväckande för systemets stabilitet om de yngre istället hade prioriterat t.ex. att avskaffa LAS för att man ser att det missgynnar unga som försöker ta sig in på arbetsmarknaden och att man tycker att det är orimligt med så starkt skydd för dem som redan har jobb när en tredjedel av alla unga kan vara arbetslösa nästa år. I så fall hade olika intressen dragit åt olika håll och då hade vi verkligen kunnat få ett legitimitetsproblem om de etablerade partierna hade valt att försvara etablerade intressen. Det är den utvecklingen jag tycker att vi har sett på kontinenten i finanskrisens spår, låt vara att de exakta lösningarna som många av de demonstrerande ungdomarna vill se ofta är ganska oklara. Istället blir det nu för de svenska partierna en fråga om: hur kan vi diversifiera vårt budskap? Hur kan vi ta upp de frågor som unga väljare är intresserade av och kommunicera till dem att vi har vettiga lösningar? Att ta de utmaningarna på allvar borde vara nog för att förhindra piraterna att komma in i riksdagen 2010, och det ökade intresset för att använda sociala medier i kampanjsyften tyder på att det finns en viss vilja att göra det också. Vi får se.

I Storbritannien noteras att BNP tar sina första två mandat, varav ett i valkretsen Yorkshire and the Humber, som innefattar Sheffield. I själva Sheffield fick partiet 10 procent av rösterna. BNP är, som jag tidigare skrivit, ett rasistiskt parti som inte tillåter svarta, hinduer, muslimer eller sikher bland sina medlemmar och som tidigare haft väldigt tydliga antisemitiska tongångar. Även här ser vi en legitimitetskris, men det är ingenting långsamt framväxande och eventuellt, utan nånting som i högsta grad redan har inträffat. De massiva skandaler som rullats upp runt de utgifter som parlamentariker yrkat ersättning för har skadat bilden av parlamentet på ett sätt som är svårt att föreställa sig i Sverige. I stort sett hela politikerkåren betraktas nu som fifflare av en stor andel av befolkningen, och det är svårt att inte delvis ge dem rätt, eftersom många parlamentariker uppenbarligen inte har använt ersättningssystemen för att kompensera utgifter som är oundvikligen sammankopplade med utövningen av deras uppdrag utan för att helt enkelt berika sig själva. Man talar redan om en kommande masslakt vid nästa val då många parlamentariker antingen kommer att hindras av sina partier från att ställa upp eller kommer att förlora. Oberoende kandidater som ställer upp på ett "rent" mandat kommer att ha goda möjligheter att vinna i några valkretsar. Och i skuggorna väntar BNP, som gynnas av att många vänder sig bort från politiken och går till soffan i stället. Nu vann man ändå sina mandat ganska knappt och man överskred knappast sina förväntningar. Men många valde att proteströsta mot de etablerade partierna genom att rösta på det EU-kritiska UKIP, som blev näst största parti. UKIP är populister men inga rasister, men det finns nog många väljare som inte kommer att dra den gränsen vid nästa parlamentsval, där UKIP har betydligt sämre chanser att ta mandat eftersom deras politik är så tydligt EU-inriktad. Så många av deras väljare går nog till BNP och det kan vara nog för att ge partiet en chans på nåt mandat även i Westminster.

Som ett svar på detta håller man på att genomföra förändringar i det politiska systemet. Parlamentet ska inte längre vara självreglerande som man varit tidigare utan utsättas för oberoende kontroll. Det verkar också finnas ett kraftigt växande stöd inom Labour för en övergång till Alternative Vote istället för det nuvarande majoritetsvalsystemet. Tories vill inte ha en förändring men det är möjligt att Labour kallar till en folkomröstning inför nästa val, som nu ser ut att bli ca. maj 2010 efter att Brown överlevt ett kuppförsök inom det egna partiet, och det är fullt möjligt att man vinner en sådan folkomröstning även om Tories faktiskt vinner valet. Det skulle leda till ökade möjligheter för Liberaldemokraterna att vinna mandat, samtidigt som det också förmodligen skulle leda till minskade möjligheter för BNP eftersom antirasistiska väljare skulle välja vilket annat demokratiskt parti som helst framför BNP. (Vi kan här jämföra med Frankrike där Front National har haft extremt svårt att vinna platser i nationalförsamlingen enligt det likartade tvåomgångssystemet man har där.)

Sedan 1960-talet har statsvetare talat i termer av "cleavages": stora klyvningar i europeiska länder som delar upp människor och som förklarar varför man röstar som man gör. Dessa klyvningar i samhället har inte bara med politiska åsikter att göra utan även med andra typer av beteende. Sålunda röstar svenskar och finnar i Finland annorlunda, därför att man talar olika språk (och likaledes i Belgien), bönder röstar på centerpartierna men inte stadsborna, arbetare röstar på arbetarpartierna medan tjänstemännen och överklassen röstar på liberalerna och högern, och det finns även en klyfta mellan kyrklighet och sekularism som t.ex. de liberala partierna i den latinska världen ofta är ett uttryck för, liksom kanske även de kristdemokratiska partierna i Norden. Dessa klyftor har försvagats och frågan har varit: är det för att klyftor generellt försvagas eller för att nya klyftor växer fram? Kanske är det senare det rätta svaret, i alla fall i nån mån. Om vi lämnar den akuta systemkrisen i Storbritannien därhän ser vi ändå i Europa hur främlingsfientliga partier går framåt, liksom liberala och gröna partier (där Piratpartiet nog i bred mening kan räknas in, liksom FI). Det rör sig om väljare som i många fall befinner sig på helt olika sidor av globaliseringen och den moderna utvecklingen. Många protesterar också genom att inte gå och rösta alls. (Hade vi haft samma valdeltagande i Storbritannien 2009 som 2004 hade BNP förmodligen inte kommit in.) Det rör sig också om väljare som i mångt och mycket lever åtskilda liv, precis som arbetare och tjänstemän, katoliker och protestanter, landsbygdsbor och stadsbor, eller de som åtskiljs av olika språk eller nationalitet, som i de gamla klyvningarna, låt vara att bilden inte är lika tydlig på grund av fragmentiseringen i det moderna samhället.

Och i mitten har vi "gammelpartierna", eller i alla fall de socialdemokratiska, socialistiska och konservativa partierna, som ska försöka formulera svar och strategier för att bemöta de framväxande skilnaderna. Detta har stora partier traditionellt sett varit väldigt bra på. Men den europeiska socialdemokratin verkar ha hamnat i en långvarig systemkris som man har svårt att ta sig ur. I Frankrike och Italien har man inte lyckats slå mynt av ett omfattande missnöje med de borgerliga regeringarna. I Spanien, England och Tyskland sitter man i regering men ser ut att gå mot förlust. I ett stort EU-land som Polen är socialdemokratin redan marginaliserad, och i Norden, socialdemokratins traditionella fäste, har man tappat rollen som regeringsbärande parti. Frågan är om de borgerliga partierna kommer att gå samma öde till mötes, och vad resultatet blir om man undgår att göra det. Sarkozys och Berlusconis flörtande med hårdare tag och hårdföra linjer har gett resultat väljarmässigt men samtidigt alienerat många ungdomar. Kan den svenska Alliansen formulera en politik som bejakar de värderingar och drivkrafter som drev många ungdomar att rösta på Piratpartiet eller Miljöpartiet? Misslyckas man med det skapar man långsiktiga problem för sig själva. Det finns dock ändå bättre förutsättningar i Sverige: medan politiker som Sarkozy och Berlusconi är konservativa eller populister måste Alliansen i bred mening beskrivas som liberal (med ett kristdemokratiskt bihang). Som många tidigare har påpekat verkar det som att Moderaternas kräftgång i valet till stor del berodde på att man var oklara med att kommunicera de frihetliga värderingar som moderat politik ska bygga på. Det blev för mycket sunda statsfinanser och för lite självbestämmande. Det kan vara ett frihetligare budskap som krävs för att överbrygga det sista gapet mellan Alliansen och de rödgröna. Det kan också vara det som krävs för att förmå unga väljare att inse att Alliansen ändå i nån mån vill dem väl och, för att citera statsministern, inte är ute efter att jävlas med folk. Ett sådant budskap bör knappast vara Folkpartiet främmande, men det parti som har kommit närmast att föra ut det hittills har varit Centern.

På samma sätt väntar en stor uppgift för David Cameron om/när han vinner nästa val. Han lär nog lyckas bättre med den än den nuvarande Labourregeringen, om inte annat för att den sittande regeringen är så tröttkörd efter 12 års styre och har sådan brist på idéer att det är väldigt svårt att se att den skulle kunna lägga grunden för en förnyelse av brittisk politik. Kanske kan en konservativ seger 2010 leda till förnyad entusiasm inför det politiska systemet på det sätt Tony Blair gjorde 1997 eller Barack Obama 2008. Med tanke på att Cameron hittills har varit relativt oklar i att måla upp en politisk linje och inte har lyckats fokusera sitt budskap på det sätt Obama gjorde eller som Alliansen lyckades 2006 känns det dock just nu som att Cameron mest kommer att vinna valet på att Labour förlorade. Detta kan fortfarande ge honom ett starkt parlamentariskt mandat men det är oklart hur starkt det folkliga mandatet kommer att vara, särskilt om valdeltagandet minskar i skandalernas spår, BNP och UKIP snor ytterligare röster, och han tvingas hantera dels kanske en förlust i en folkomröstning om valsystemet, men framför allt frågan om hur Storbritannien ska förhålla sig till Lissabonfördraget.

Om vi ser en framväxande klyfta i Sverige känns det alltså som att det politiska systemet i Storbritannien mer och mer glider ner i en avgrund av apati, politikerförakt och en allmän brist på legitimitet eller känslan av att man kan påverka. I båda fallen gäller att väljarna har visat att om inte gammelpartierna tänker nytt så kommer väljarna göra det åt dem. Möjligen är det detta som är vägen ut: partierna kan av ren självbevarelsedrift tvingas vända sig till sina väljare och be om deras förtroende på ett nytt sätt när majoritetsvalsystem, offentliga partistöd och småpartispärrar inte längre räcker till. Detta gäller inte minst Folkpartiet, som står inför den till synes lätta men ack så svåra uppgiften att återupprätta sina liberala kredentialer inför en ungdomsgeneration som i mångt och mycket är väldigt liberal. Annars är det svårt att se hur man på sikt skulle kunna förse partiet med väljare och medlemmar, och det vore synd om den svenska liberala rörelsen skulle bli omsprungen av sina egna värderingar.

Tankar om den liberala demokratin VI: Demokratin som egenvärde

2009-05-17T17:18:00.003+02:00

Jag hade egentligen tänkt skriva det här inlägget redan innan jag läste Håkan Boströms ledare i DN häromdan, men den känns ändå som en bra plats att börja. Boström noterar med hänvisning till en nyutgiven bok om unga socialdemokraters politiska visioner att det finns en inneboende spänning inom den unga högersocialdemokratin: å ena sidan tror man att man genom rätt politisk ingenjörskonst kan få fram ett bättre samhälle ovanifrån, på ett rationellt och expertmässigt sätt, men å andra sidan vill man också ha mer deltagande, mindre toppstyre och mer gräsrotsaktivism.

Samma paradox gäller för den unga liberalismen, låt vara kanske mindre uttalad. Jag har sällan fört så fruktlösa debatter i LUF som när jag försökt argumentera för en stark lokaldemokrati. Argumentationen emot verkar helt oklanderlig. Mycket av det kommuner och landsting gör ska istället individer få välja själva genom pengsystem. Vi behöver inga utbildningsnämnder, vi behöver ingen sjukvårdspolitik på landstingsnivå, eftersom folk själva ska få välja vilken skola de vill sätta sina barn i eller vilket sjukhus de vill gå till när de blir sjuka - allting givetvis inom ramen för ett offentligt finansieringssystem. Och detta ska gälla över hela landet eller varför inte inom hela EU, så att det inte finns något behov för kommuner och landsting att ha egna riktlinjer eller föra en egen politik inom hela området. "Kommuner ska syssla med vägar och parkförvaltning", säger man, och så var det inte mer med det. Detta kopplas med ett förakt mot kommunalpolitiken, som man betraktar som småaktig, intrigerande och inkompetent, epitet som förvisso inte är helt oförtjänta.

Ganska mycket detsamma gäller för demokratin på den statliga nivån. "Den tyska konstitutionen är bra", säger man, och jag nickar eftersom jag tänker på evighetsklausulen, den grundlagsfästa motståndsrätten och den väldigt väl utförda balansen mellan en effektiv statsmakt och ett effektivt skydd för den liberala demokratin, men sen fortsätter man, "för där är folkomröstningar förbjudna." Folkomröstningar är dåliga eftersom de leder till dåliga resultat, alternativt därför att de bara är sätt att lösa upp politiska knutar. Riktiga politiker fattar svåra beslut själva, utan att konsultera folket. Och genomgående är synen på demokratin instrumental: demokratin är bra eftersom det är det enda system som möjliggör ett liberalt samhälle. Ganska många dristar sig till och med att säga att om det inte vore så, skulle ett annat politiskt system vara att föredra. Detta verkar attraktivt tills man frågar sig hur ett samhälle vars politiska system inte byggde på att all offentlig makt utgår från folket genom allmänt och lika deltagande skulle vara bättre på att förverkliga liberala värderingar. Demokrati är ett flexibelt begrepp och behöver inte innebära just den högst indirekta, representativa demokrati som vi har idag.

Det slår mig när jag tänker på denna fråga att man kan sätta in den instrumentella synen på demokrati i ett schema. Generellt sett kan man skilja på två idealtyper när det kommer till att besvara en fråga av typen "Vad är rätt?" Den ena idealtypen är vad jag (ganska felaktigt) ska kalla för instrumentalister: det rätta är någon given lösning L, och vi väljer en procedur för att välja lösningar som vi hoppas ska vara så bra på att generera L som möjligt. Den andra idealtypen är proceduralisterna: det rätta är vadhelst som resulterar från någon procedur P, och vi väljer P med referens till olika typer av värden som vi vill att vår procedur ska förverkliga.

Den proceduriella synen på demokrati är ett levande alternativ inom demokratiteori och liberal teori, låt vara ett omdiskuterat sådant. Frågan är som alltid inom modern liberalism hur man kan bygga en stat som är legitim, som går att berättiga för medborgare vars politiska, religiösa och moraliska åsikter skiljer sig väldigt mycket åt, och en möjlig lösning är att bygga institutioner som folk kan samlas runt, och sen får vi se vad som kommer ut därav. Det kan mycket väl vara så, som någon har anmärkt, att det är betydligt lättare att bygga legitima institutioner än att bygga legitima politiska lösningar. Man kan tänka sig två olika scenarier: (1) vi är överens (på ett ungefär) om vad ett rättvist samhälle är för något, men vi håller inte med varandra om vilka procedurer (demokratiska eller annorledes) vi ska ha för att välja det, och (2) vi är överens (på ett ungefär) om att demokratin är en legitim procedur för att välja politiska lösningar, men vi håller inte med varandra om vilka dessa lösningar är. Tanken är att (2) verkar som ett betydligt mer realistiskt alternativ än (1). Alltså ska politiska filosofer, om de nu är så intresserade av legitimitet och berättigande som de påstår sig vara, sluta tala så mycket om politiska lösningar och börja tala mer om procedurer. Synen når sin skolastiska höjdpunkt hos Fred D'Agostino, som utvecklar en sinnrik modell för ett författningskonvent, påstår att en stat endast är berättigad om dess författning har utvecklats av ett sådant konvent (helt obeaktat att inget sådant konvent naturligtvis har hållits) och påstår sen att han minnsan inte ska ge sig in i diskussionen om vilka konstitutionella lösningar som det här hypotetiska konventet bör välja, eftersom han inte vill föregripa konventets arbete!

Det tycks mig som att den sortens resonemang missar en viktig poäng, nämligen att i en demokrati så kan vi samtidigt diskutera politikens former och dess innehåll. Den rena proceduralismen kan inte leda till att man slutar diskutera frågan om "vilka politiska lösningar måste till för att skapa ett rättvist samhälle?" bara för att man har kommit överens om att det rättvisa samhället får sitt berättigande från att det väljs i en legitim demokratisk procedur. I så fall blir proceduralismen som sådan inkoherent. (Och det är möjligt att det finns en annan, subtilare sorts inkoherens här, nämligen att en medborgare i en proceduriell demokrati inte kan diskutera vilka politiska lösningar hon vill ha utan att ta upp skäl för och emot att välja dem, men den enda egentliga anledningen till varför deras genomförande kan rättfärdigas är inte dessa skäl, utan den anledningen att de har valts genom en legitim procedur. Men det är ju inget skäl att föredra den ena lösningen framför den andra.)

Jag tänker inte komma ut som nåt slags fullblodsprocedurialist, därför att även det är bara ett möjligt perspektiv i ett pluralistiskt samhälle. Vissa människor anser att legitimitet kommer ur legitima procedurer. Andra människor anser att det kommer ur legitima lösningar. Ett verkligt legitimt samhälle, menar jag, är ett som tar alla dessa olika perspektiv, i den mån de är rimliga och förenliga med ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle, och behandlar dem på lika villkor och försöker berättiga samhället utifrån varje enskild invånares perspektiv (med nyssnämnda restriktioner). Det låter sig naturligtvis inte göras. Men det kan vara en målsättning att sträva mot. Och det hindrar inte (utan förutsätter snarare) att varje enskild individ, när hon utforskar sitt eget samvete och sina egna värderingar, kommer fram till vad hon sätter upp för villkor för att hon ska motiveras att erkänna statens legitimitet. (Jag erkänner att det blir en aning förvirrande och jag får se om det går att svetsa ihop allt det här till nånting sammanhängande.)

Så vad är poängen? Att genomföra en väldigt kraftig centralisering av all offentlig reglering till statlig nivå skulle, är jag rädd, betyda att avståndet mellan medborgare och beslut, som redan idag är alldeles för stort, ökar ytterligare. Olika människor kommer att ha olika syn på hur den offentliga verksamheten ska organiseras. Att ha ett starkt lokalt självbestämmande innebär att det politiska systemet blir känsligare inför lokala åsiktsskillnader och gör det möjligt för fler personer att känna att de har ett system som fungerar för dem. Man kan naturligtvis tänka sig hybridlösningar, som att alla kommuner och landsting, eller för den delen kanske varje medborgare, får välja om man vill gå med i ett statligt pengsystem eller om man vill hålla fast vid kommunala, offentligt skötta lösningar. Vi kan tycka att de som inte vill ha pengsystem utan som vill att det offentliga ska bestämma vilka skolor och sjukhus folk ska använda har fel, och på ett plan ska vi naturligtvis föra debatten mot dem. Men det hindrar inte att vi samtidigt kan säga att ett samhälle som är så legitimt som möjligt ska vara lika känsligt inför deras åsikter och försöka tillfredsställa dem så långt det går. Nu är förvisso inte pengsystem någon fråga som kommer att alienera den förlorande sidan av befolkningen, men det finns andra frågor där det kan vara betydligt viktigare att vara medveten om att där det finns vinnare finns det också förlorare.

Så långt har jag (i stort sett) hävdat att det liberala alternativet är att om folk i nån del av landet vill ha ett visst system så ska de (inom rimliga gränser) också få ha det. Då kommer så många människor som möjligt att bo i en del av landet där man känner att man har det system man vill ha, och det är en viktig liberal princip eftersom liberalismen nånstans ändå bygger på medborgarnas frivilliga samtycke. Och längre än så tänkte jag egentligen inte gå, förutom att jag också vill ge ytterligare ett argument för att en stark lokaldemokrati kan vara nånting att ha. Som jag noterade tidigare så är det ofta så att människor kan acceptera lösningar som de inte håller med om, förutsatt att dessa lösningar har valts genom procedurer som de anser vara legitima. Alla tänker inte så och det är viktigt att respektera det (i linje med budskapet i detta inlägg). Men som jag nämnde i mitt förra inlägg om England så innebär en omfattande centralisering också ett fjärmande av besluten från medborgarna och det innebär i sin tur att desillusioneringen och alieneringen ökar. Med en stark och välfungerande lokaldemokrati ökar chansen att medborgarna känner att man ändå kan påverka utvecklingen där man bor, i de frågor som berör en i ens vardag, trots att man kanske inte alltid får exakt de lösningar man vill ha. Detta ska inte läsas som ett stöd för lokalpolitiken såsom den fungerar idag, men det ska läsas som ett stöd för att stärka och fördjupa den kommunala demokratin hellre än att åderlåta den. Jag vill inte gå så långt som att hävda att demokratiskt deltagande har ett egenvärde i sig, att det möjliggör ett aristoteliskt förverkligande av vårt sanna livsmål (som vissa har hävdat, typ Jon Elster), men jag tror att det kan ha ett egenvärde trots att det inte leder till bättre politik. Och det är här den stora klyftan går mellan mig och majoriteten i LUF, skulle jag gissa.

Tankar om den liberala demokratin V: Valsystemet

2009-05-05T23:49:00.008+02:00

Jag läser i The Guardian att man fruktar att det högerextrema, ja rentav rasistiska, BNP, British National Party, ska bli invalda i Europaparlamentsvalet i juni, inte bara med ett mandat, utan med flera. I Storbritannien har man ju numera, liksom överallt i Europa, proportionella val till EP, vilket naturligtvis underlättar BNP:s chanser. Men jag har även talat med unga konservativa i Sheffield som på allvar tror att BNP har en chans att ta mandat i underhuset nästa år, trots (eller kanske på grund av) majoritetsvalprincipen. Redan idag har BNP flera platser i kommunfullmäktigen, vilket säger betydligt mer än det gör i Sverige när man betänker att majoritetsvalsystemet innebär att det alltså finns områden i England där BNP, de svenska Nationaldemokraternas systerparti, är största parti. Och detta alltså redan nu, innan den ekonomiska nedgången hunnit avspegla sig i allmänna val.

Det finns många orsaker till detta, men en anledning som nämns i Guardian är att klyftan mellan politiker och väljare har blivit alldeles för stor. Många områden där BNP gjort framsteg är traditionella Labourfästen, men där man nu tappat förtroendet för partiet och där soffliggarpartiet är det enda som kan konkurrera med högerextremisterna - en kamp som de förra också ofta vinner: valdeltagandet i lokalvalen förra året i Barnsley norr om Sheffield låg under 35%, för att ta ett exempel, och i lokala fyllnadsval kan deltagandet vara ännu lägre. Valdeltagandet i underhusvalen är givetvis högre men ligger ändå på runt 60%, långt under det som skulle vara smärttröskeln i de flesta västeuropeiska länder.

Artikeln i Guardian nämner också en film på Youtube av bloggaren Moston Martyr, som beskriver nedgången i Moston, en arbetarstadsdel i Manchester. Jag hittar den och sätter på. Det är chockerande. Hela kvarter där vartenda fönster, varenda dörr är igenbommad och knappt en människa på gatan i det som en gång var områden fulla med liv och rörelse. Samtidigt är "martyr" ett för tillåtande ord. Det finns en unken populism och en nödtorftigt dold rasism i videons budskap som äcklar. Men man förstår samtidigt desperationen? Vad kan man göra, när man inte kan påverka, när ens röst, oavsett hur man röstar, inte har någon inverkan på politiken, när Labour i vissa val har mer än 70% och det inte spelar nån roll om man går och röstar eller inte, när den kommunala demokratin har avsnörpts och centraliserats och man inte kan vända sig till lokala företrädare som kan ta ett helhetsansvar för utvecklingen?

Jag tänker på det när jag läser Gunnar Wetterbergs artikel på DN Debatt om att införa ett majoritetsvalsystem i Sverige. Wetterberg är inte dum, olikt många andra som förespråkar ett systembyte. Han inser att, som han själv skriver, att i Storbritannien och i många andra länder är det just majoritetsvalsystemet som får en del av skulden för de politiska systemfel som man har där. Om jag läser honom rätt vill han att man ska ha "fyllnadsmandat" som ska fördelas "proportionellt". Kanske åsyftar han därmed ett läge som ibland rått i Italien, där ca. 3/4 av mandaten i underhuset väljs i enmansvalkretsar men där resten fördelas proportionellt. Jag tror det.

Jag har tänkt och funderat på valsystem i många år men det är först när jag läser den här artikeln som det slår mig som en blixt från klar himmel: anledningen till att majoritetsvalsystem verkar vara så attraktiva för många i Sverige är att man sammanblandar två helt olika system som har två olika effekter och som man hoppas kunna förverkliga på en och samma gång! Därför hoppas man kunna få allting på en och samma gång: handlingskraftigare regeringar, bättre debatter, starkare band mellan väljare och valda, större pluralism, mer oberoende ledamöter som också har bredare kunskaper, en starkare kontrollmakt, färgstarkare politiker, och man slipper hamna i ett FRA-läge där majoriteten av lagstiftarna mot sin vilja piskas in till att göra nånting som regeringen men inte folket vill.

Jag tror att folk sällan har tänkt igenom vad det innebär att Sverige skulle införa ett majoritetsvalsystem inom ramen för ett parlamentariskt statsskick. Många av de onekliga fördelar som det amerikanska systemet, till exempel, medför är helt beroende av maktdelningen mellan presidenten och kongressens båda kamrar. Inte minst senatorerna kan, vill och måste helt själva ta ansvar för sina beslut. Då måste man kunna nånting om allt, samtidigt som man också måste kunna allt om nåt, nämligen i det utskott man sitter. Väljarna vet att man inte röstar på en regering utan endast på en kongressledamot och därmed förväntar man sig också att personen ifråga bara ska ansvara inför sin valkrets och inte inför sitt parti eller sin regering, eftersom partier i egentlig mening inte existerar och man ändå inte kan påverka regeringens vara eller icke vara.

I Sverige, däremot, skulle vi införa enmansvalkretsar i en politisk kultur som präglas av den leninistiska partikulturen, där partilinjen alltid råder och där många ledamöter sätter en ära i att aldrig i sin riksdagskarriär ha röstat emot den. Vad skulle det krävas för att t.ex. det socialdemokratiska partiet skulle hamna i ett läge där deras egna ledamöter skulle rösta emot partilinjen i regeringsställning? "Bättre kandidater", kanske ni tänker, och det är väl det majoritetsvalsystemet ska få fram? Men så enkelt är det inte, därför att så fungerar det visserligen i USA, men om man ser till t.ex. England så är det valkretsföreningarna som röstar fram kandidaterna, och de är lika blodfattiga som i Sverige. Att ha bindande primärval är betydligt bättre än att inte ha det, men det gör fortfarande att ledamöterna huvudsakligen ansvarar inför sina valkretsföreningar. Jag vågar tveklöst påstå att väljarna i Storbritannien väljer ett parti, en regering och en statsminister, och inte en enskild parlamentariker, på i stort sett ungefär samma sätt som i Sverige. Och en brist på politruker och broilers finns det sannerligen inte. Den enda skillnaden är att de tenderar att ha läst PPE vid Balliol College, Oxford, innan de kommer in i parlamentet.

Och så måste det väl vara, om man ska ha handlingskraftiga regeringar med starka majoriteter? Men nu får folk faktiskt ta och bestämma sig här. Antingen får man säga att Sverige bör bli som USA, där självständiga kongressledamöter kan representera folkviljan i varje landområde och bromsa in den verkställande maktens självsvåldighet, eller så får man säga att Sverige bör bli som Storbritannien, där regeringen kan agera helt utan att behöva bry sig om koalitionspartners, remissinstanser, förlorade omröstningar eller opposition. Man kan inte både äta kakan och ha kakan kvar.

Allt detta betyder inte att Wetterberg inte har pekat på några väldigt viktiga problem för det nuvarande systemet. Men det är problem som, tror jag, bäst löses inom dess ram. De problem som Wetterberg pekar på är, som följer:

Anonymiteten (dvs. bristen på koppling mellan väljare och valda): Kan brytas genom ett fritt personval, men det medges att vi inte helt kommer undan problemet så länge inte varje väljare har en specifik parlamentariker att gå till. Då skulle man kunna införa det tyska systemet (förenklat: att hälften av mandaten utses i enmansvalkretsar och att den andra hälften fungerar som utjämningsmandat så att man får riksproportionalitet samtidigt som det finns en koppling mellan väljare och valda). Men vi ska inte heller förvänta oss att omedelbart få det brittiska systemet, där i stort sett varje vuxen medborgare vet namnet på sin underhusledamot. Britterna måste veta det, därför att de kontaktar sina riksdagsledamöter för att få hjälp med problem och svar på många frågor där vi svenskar mycket hellre skulle vända oss till våra kommuner eller till relevant myndighet.

Ledningsmakten: Här gör Wetterberg en jämförelse med Putin. Det är lite mer komplicerat än så. Förenade Ryssland fick inte sådär jättemånga röster i dumavalet 2003 - bara 38%. Att man fortfarande hade den majoritet man hade berodde dels på spärrarna men till ännu större del på majoritetsvalsystemet (och naturligtvis i grunden på systemfelen inom den ryska demokratin, men det är en annan sak). Efter valet 2002 satt jag mig ner och delade in hela Sverige i 340 ungefär lika stora valkretsar (dvs. inte kommuner som proxy utan riktiga valkretsar) och räknade på resultaten. Även om man slog ihop rösterna blockvis skulle sossarna ha fått ca. 70% av riksdagsplatserna. Det är ledningsmakt.

Utarmningen: Read my lips - fritt personval. Bristen på färgstarka kandidater är betydligt mer komplicerad än bara det proportionella valsystemet. Återigen: partipiskan kommer att bestå även med ett systembyte, och det gör det svårt att locka människor som bryter mot mönster och vågar sticka ut. Det skulle snarare bli etter värre om vi fick ett renodlat tvåpartisystem (vilket vi skulle få med systembyte enligt Duvergers lag) eftersom de personer som idag är småpartiledare och kan sticka ut då skulle vara ministrar eller skuggministrar och behöva inordna sig.

Ansvarslösheten: Read my lips - fritt personval. Det är inte bättre i England, snarare tvärtom. Med en proportionell fördelning av utskottsplatser i t.ex. KU kvarstår i alla fall möjligheten att minoritetsregeringar skulle kunna få backning i frågor där man gjort bort sig. I England skulle Laila Freivalds omedelbart fått avgå efter tsunamikatastrofen, därför att där har man ministerstyre. I Sverige tvangs hon tekniskt sett avgå på grund av Säpos agerande kring Muhammedkarikatyrerna, men att hon hade en misstroendeförklaring hängande över sig gjorde också sitt till. Men det skulle hon aldrig haft om det suttit 70% sossar i riksdagen.

Stuprören (dvs. att ledamöterna specialiserar sig bara inom sina utskottsområden): Det här är också lite mer komplicerat. Riksdagen klassificeras ibland liksom den amerikanska kongressen som ett "working parliament", dvs. ett parlament som aktivt lagstiftar, medan det brittiska underhuset klassificeras som ett "debating parliament" där det är den politiska debatten som står i fokus. Sanningen är väl att i praktiken gör riksdagen ingetdera, men man har kvar en stark utskottsorganisation och en stark fokusering på utskottens arbete just för att tanken är att man ska lagstifta. Om vi vill ge upp det så kan vi väl göra det, men då måste vi erkänna att vi inte kommer att få bättre kontrollmakt eller mer oberoende ledamöter. Kom ihåg: i kongressen har man väldigt starka utskott, politiker som visserligen har en bred allmänpolitisk bildning men som ändå är högspecialiserade, och debatter som oftast är direkt tråkiga.

Så vad ska man göra? Read my lips - fritt personval. Och då måste vi som väljare börja ställa krav på våra politiker på ett helt annat sätt än idag. Det vi såg under FRA-debatten var en bra början: vi förväntade oss av ledamöterna av Sveriges riksdag att de skulle representera sina väljare och inte sina partier. Och visst kan man minska ner riksdagens storlek och slå ihop lite utskott som Wetterberg föreslår. Men egentligen handlar det kanske mer om att det krävs en kulturrevolution i synen på hur partier fungerar och vad ett parti är för nånting. Om partierna börjar fungera mer som öppna, dynamiska nätverk och mindre som hierarkiska och slutna organisationer, en agenda som killarna på ADL outtröttligt driver, då får vi också på sikt en annan syn på vad det innebär att representera ett parti, och därmed också på vad det innebär att representera sina väljare. Och därmed får vi också en demokrati folk kan tro på, olikt USA eller Storbritannien där 40-50% av väljarna känner sig så desillusionerade att de inte ens kan ta sig till vallokalen vart fjärde år för att välja sitt lands ledare.

Bristen på ett demos

2009-04-22T13:58:00.003+02:00

Så EU-parlamentets ITRE-utskott röstade med stor majoritet för att behålla ändringsförslag 138 som en del av parlamentets förslag till EU:s telekompaket. Detta har i Sverige fått stor uppmärksamhet och beskrivits som en nödvändig seger i kampen om det fria Internet. Vi förfasar oss över att fransmän, italienare och andra ens funderar på att använda EU som ett politiskt organ för att reglera Internet. Detta har fått mycket stor uppmärksamhet i Sverige och alla tidningar skriver om det. Jag läser The Guardian och The Independent för att se vad de skriver. Ingenting. Jag läser Le Monde för att se vad fransmännen skriver - det var ju deras förslag som röstades ner. Först hittar jag ingenting heller, men till sist ser jag att det finns en artikel på tekniksidorna. Men i borgerliga Le Figaro står det ingenting. Inte heller i Frankfurter Allgemeine, vars EU-bevakning vanligtvis verkar vara betydligt mer omfattande än svenska tidningars - jag kan för dålig tyska för att läsa den regelbundet.

Det är inte ett nytt klagomål rörande EU att unionen inte kan vara en fullfjädrad demokrati eftersom man saknar ett gemensamt demos - om en demokrati är ett folkstyre, vad är då Europas "folk"? Eller snarare, var är den europeiska offentligheten? Det finns inga gemensamma massmedier och inga gemensamma partier. Ibland brukar man också klaga på att det inte finns ett gemensamt språk, om nu detta är ett avgörande hinder. Det är väldigt lätt att vifta bort den typen av problem och säga nånting i stil med att "våra ideologier förenar oss mer än våra nationaliteter skiljer oss", att i grunden så spelar det ingen roll vilket land vi kommer ifrån därför att en socialist eller liberal i ett land är detsamma som en socialist eller liberal i ett annat land och därför ser den politiska debatten ut på samma sätt i olika länder och därför spelar det ingen roll om den vi kommunicerar med bor i ens eget land eller i nåt annat.

Slagordet har en kärna av sanning i sig men dess tillämpning är för svepande. I Sverige för vi en debatt där integritet, upphovsrätt och friheten på Internet verkar spela en betydligt större roll än i många andra länder - utan att de frågorna för den sakens skull helt ignoreras där. Vi har en relativt stor och medveten bloggosfär som är insatt och som tror, nej vet, att man kan förändra. Vi har kommit längre med att utveckla en digital offentlighet i form av t.ex. Newsmill än vad jag kan bedöma att man har gjort i t.ex. Storbritannien och det finns därför möjlighet att få genomslag i dessa frågor på ett annat sätt i Sverige. Allt detta resulterar i att det finns en livlig debatt där grundreflexen för många deltagare är liberal och frihetlig, mot regleringar och för ett fritt flöde av information. Ibland går detta så långt som att det närmast utgör en konsensus. Debatten är slut, vi har kommit fram till att t.ex. Mikkorapporten om att registrera bloggar eller förslag om att stänga av folk från Internet måste röstas ner. (I dagens läge hade vi tyckt samma sak om datalagringsdirektivet. I spåren av FRA-lagen skulle inte Thomas Bodström kunna ha fått igenom ett sånt förslag utan att ställas inför ett misstroendevotum.) Och därmed förväntar vi oss att så också ska ske. Men det sker inte, därför att besluten fattas på Europanivå, där den överväldigande majoriteten av makten ligger hos människor som inte har en aning om vad som försiggår i den svenska offentliga sfären. Och därmed misslyckas den nationella deliberationen, det nationella offentliga samtalet, med att vara en kanal mellan medborgarna och folket, och därmed står vi inför en legitimitetskris, vilket delvis förklarar det högt uppskruvade tonläget och den frustration många känner när det gäller såna här frågor på EU-nivå.

När världen var ung och EU öppnade sig österut, för en sisådär fem år sen, kände vi alla en stor EU-fori, vi skålade i champagne för EU:s utvidgning 1:a maj och drömde om ett enat Europa. F-ordet, federaliststämpeln, var nånting vi var stolta över att bära. Vi kämpade hårt för att Sverige inte skulle stänga sina gränser och införa övergångsregler, och vi vann. Vi fick småningom rätt, fruktan för social turism var ogrundad, men det visste vi att vi hade redan från början.

Än nu då? Nu känns det som att euforin har falnat. FP går till EU-val under parollen "Sveriges mest EU-vänliga parti" men det känns bara så 2004. Moderaterna går till val på en mer "nationalistisk" EU-politik, men det är inte nationalism vi behöver. Vi har sett den typen av attityd hos Sarkozy liksom generationer av franska politiker, som har försökt göra EU till ett Frankrike i miniatyr och inte dragit sig för att kasta alla principer över bord och bara gynna sitt eget land när de kunnat. Det känns tydligare än nånsin som om vi istället behöver större respekt för varandra, större förståelse för olika länders olika lösningar, och därmed kanske inte heller mer av EU, eftersom så mycket av EU:s verksamhet, inte alls bara på IT-området utan ännu mer inom jordbrukspolitiken, bygger på att vissa länder vägrar lyssna på andra. Fransmännen vägrar lyssna på svenskarna, så vi fortsätter ge en massa stöd till de franska bönderna, och vi fortsätter flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg som ingen vill ha utom fransmännen. Därför att de inte lyssnar.

Ett land som Sverige har en historia, under vars gång man har fattat vissa institutionella vägval, som under årens lopp har kommit att betraktas som uttryck för vissa sorters värderingar. I Sverige är vi för allemansrätten, vi är för offentlighetsprincipen och klarspråk, vi är för att arbetsmarknadens parter ska lösa sina problem själva, och vi är för jämställdhet och abort. Alla är inte för dessa saker, men tillräckligt många för att det är de här värderingarna som kommer att värdesättas och lyftas fram som politikens grund i det offentliga samtalet. Andra länder har fattat andra val, och i åter andra länder är frågorna fortfarande hett omstridda och det råder ingen nationell konsensus just här, men kanske dock på andra områden där man i Sverige t.ex. inte har det. Där EU väljer ett alternativ framför ett annat, och där EU:s val får efterverkningar nere på nationell nivå, riskeras legitimiteten hos det land vars modell körs över. Som Rawls mycket riktigt påpekade så måste man, om man vill grunda sina beslut på resonemang som alla människor kan acceptera och anse rimliga (även om de inte håller med om dem), lyfta fram idéer som finns i samhällets "offentliga bakgrundskultur". Idéer om t.ex. offentlighetsprincipen och allemansrätten är bra exempel på såna idéer. Men när ett land förlorar en omröstning i EU, där vi plötsligt står med en lösning som vi tog upp och kom fram till att vi inte ville ha, så har det här försöket till offentligt berättigande misslyckats, därför att vi inte kan se hur man kan konstruera en argumentation för den lösningen inom ramen för vår offentliga bakgrundskultur, och därför upplever vi en legitimitetskris: vi ser inte hur andra människor kan vara rimliga och förnuftiga i att komma fram till de ståndpunkter de har.

Och det är därför jag inte längre vet om jag är bekväm med slagordet "Sveriges EU-vänligaste parti". Om det känns som att andra länder: Frankrike, Tyskland, Italien, inte längre lyssnar på oss, om det känns som att vi ständigt riskerar att få lagstiftning knäsatt som inskränker våra friheter och som vi inte vill ha, hur lång tid kommer det att ta innan folk börjar ifrågasätta legitimiteten i EU-samarbetet som sådant och fråga sig om inte vi, liksom Norge, kan stå utanför det hela? Det vore väldigt synd. Det skulle inte vara för att EU-projektet som sådant var feltänkt, utan för att vi inte lyssnade på varandra. Men när jag ser de förslag som kommer från EU-nivå, som Mikkorapporten, telekompaketet, datalagringsdirektivet, IPRED2, det framtida ACTA osv. osv. undrar jag om man helt enkelt inte har stängt av. Eller om man vill lyssna men att vi inte kan göra våra röster hörda. Jag tror att EU måste integreras mera om man ska klara finanskrisen och sen lägga grunden för att hantera framtidens utmaningar. Men då måste vi försöka gå med stormsteg mot en europeisk offentlighet: vi måste läsa i ökad utsträckning vad debattörer och intellektuella i andra länder skriver, vi måste utkräva ansvar av politiker och tjänstemän i kommissionen, parlamentet och i andra länder, vi måste kräva av regeringar att de debatterar varann emellan som representanter för de partier och politiska inriktningar de är och är tydliga med var alternativen består, vi måste få mer EU-bevakning i våra medier och större kunskaper, och vi måste kräva att inte bara sitta där helt oinformerade när plötsligt lagförslag som påverkar våra friheter är uppe för omröstning och vi inte har hört nånting om det tidigare. Men vi kan inte fortsätta såhär för då kommer det inte att funka. Och jag letar förgäves efter ett parti som har förstått det här men jag tror inte ens att FP har gjort det. Är man Sveriges EU-vänligaste parti finns det ju gränser, inbillade eller annorledes, för hur kritiska man kan vara.

Vad ska vi ha politisk filosofi till?

2009-03-30T00:39:00.016+02:00

Igår lördag var det workshop här i Sheffield, med Simon Blackburn som en av talarna. Jag har tidigare försökt skriva om Blackburn, Gibbard och metaetik, och Blackburns föredrag, som bar den något missvisande titeln "Perils of Constructivism", handlade huvudsakligen om hur man skulle kunna integrera en deflationistisk sanningsteori in i en expressivistisk teori om metaetik. Men det ska jag inte skriva om idag. Istället ska jag skriva om ett annat föredrag, som Jimmy Lenman (för övrigt min handledare), höll innan dess, där han försökte skapa en syntes mellan konstruktivism och expressivism på humeansk grund. Lenmans argument representerar en position i en dikotomi där Gerald Cohen kan sägas utgöra den andra polen, om man utgår från hans artikel "Facts and Principles" från 2007 och hans nyutkomna bok Rescuing Justice and Equality. I båda dessa filosofers argumentation finns det ganska mycket som händer samtidigt, men jag ska försöka koncentrera mig på en intressant beröringspunkt.

Som inläggets rubrik antyder är frågan: vad ska vi ha politisk filosofi till? Cohen verkar anse att det ska gå ut på att söka upp "faktaokänsliga" principer som uttrycker olika typer av värden. Ta t.ex. frågan om att hålla löften. Det är bra att hålla löften. Det kan vi formulera i en princip P1: "Man ska hålla sina löften". Men bör vi alltid hålla våra löften? Det tycker inte jag och det tycker ingen annan heller. Om jag har lovat att träffa dig om en kvart, men jag på vägen dit upptäcker en person som är i uppenbart behov av hjälp, och jag är den ende som just då kan hjälpa den här personen, måste det rätta uppenbarligen vara att jag ska bryta mitt löfte mot dig för att hjälpa den här personen. Så därmed ser vi att P1 endast fungerar i vissa situationer. Jaha, så då kan vi fråga oss nånting i stil med: "Varför ska vi hålla våra löften i vissa situationer men inte i andra?" Och ett möjligt svar skulle kunna vara: "Om vi inte håller våra löften kan andra människor inte lita på att vi gör det vi säger. Det blir omöjligt att planera för framtiden, och omöjligt att genomföra våra livsprojekt. Men om vi hjälper människor att genomföra sina livsprojekt bättre genom att bryta våra löften så bör vi bryta våra löften under speciella omständigheter." Vi kanske till och med kan formulera detta i en princip P2: "Man bör agera på ett sånt sätt att det blir möjligt för andra att förverkliga sina livsprojekt." Men denna princip håller inte heller, för alla livsprojekt förtjänar inte att förverkligas. (Hitlers livsprojekt, till exempel.) Så då kan vi hävda att även P2 bara förtjänar att förverkligas i vissa situationer. Men vad är det som förklarar detta? Jo, kanske nånting liknande: "Vi värdesätter att människor kan förverkliga sina livsprojekt, därför att vi betraktar människor som självständiga individer med ett egenvärde. I den mån andras agerande kränker människovärdet måste vi välja att skydda detta värde." Och vi kanske till och med kan komma fram till en princip P3: "Behandla alla människor alltid som ett mål och aldrig endast som ett medel." (Detta är en av Kants formuleringar av det kategoriska imperativet. Jag hoppar över några steg i argumentationen från P2 till P3.)

Principerna P1 och P2 visade sig vara faktakänsliga: de gällde bara under förutsättning av att vissa fakta gällde. Men P3 är en möjlig kandidat till en faktaokänslig princip: en princip som alltid gäller. Och Cohens argument är att dessa faktaokänsliga principer är vad den politiska filosofin ska ägna sig åt att försöka hitta. Han är ganska oklar över vilka dessa principer är eller om det kan finnas flera olika principer och hur vi i så fall ska välja mellan dem. Han är vidare ganska oklar över hur vi når fram till dessa principer från början. Om det är nånting jag tror mig ana så är det att han nog menar att vad principen för rättvisa egentligen är, när vi har tagit bort alla de faktakänsliga formuleringar som Rawls och andra svänger sig med, är nånting i stil med "Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". (Cohen hymlar trots allt inte med att han är marxist.)

Lenman, å andra sidan, liksom Rawls och de flesta andra politiska filosofer, menar att politisk filosofi är ett praktiskt företag. En metafor som han ofta använder är att två personer ska dela lägenhet tillsammans. För att detta projekt ska lyckas måste de helt enkelt komma överens om vissa förhållningsregler, och de måste därmed bilda sig en uppfattning om vilka förhållningsregler som de vill ha. Dessa regler måste också på något sätt vara rimliga, eftersom den andre också ska kunna gå med på dem. Visst kan vi tycka att den bästa lösningen är en lösning där bara den andre städar och diskar, men det är knappast nåt realistiskt förslag.

På samma sätt förhåller det sig med samhället. Ett samhälle kan ses som en sammanslutning av jämlika individer som delar ett gemensamt öde, som måste leva tillsammans och hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem. Men moralen är mer än bara ett modus vivendi, ett sätt att leva tillsammans. I fallet med lägenheten kan vi flytta nån annanstans om vi inte kan komma överens med den andre. Och på samma sätt kan en stat delas upp i flera olika, om olika grupper i olika delar av landet inte känner att man vill vara med på det gemensamma projektet längre. Men det är svårare när man har olika grupper inom samma del av landet, som t.ex. människor med olika politisk uppfattning. Ska vi kunna leva tillsammans kan vi i längden inte bara försöka påtvinga människor så mycket som vi kan få ut, utan snarare försöka föreslå villkor som vi betraktar som rättvisa och rimliga. Om vi alla gör detta skapar vi en stabilitet i systemet som gör att spelreglerna inte ändras när styrkeförhållandena förändras.

På det hela taget är denna berättelse, som också i stora drag stöds av Sharon Street vid NYU, ganska attraktiv. Den förklarar hur man kan vara moralisk även om det inte skulle finnas några moraliska fakta. Människan är en väljande varelse: vi måste välja vad vi ska göra och hur vi ska handla, för vi har inget annat val. Att inte välja är också ett val. I den mån vi går bortom de rent praktiska valen och söker efter allmänna principer (som t.ex. Kants kategoriska imperativ) så är det för att hitta ökad stabilitet i våra val, men också för att försöka förstå varför vi tycker det vi tycker. När vi sätts under tryck och våra åsikter sätts i fråga vill vi kunna gå tillbaka och hitta svar på varför vi väljer just det ena alternativet hellre än det andra.

I nån mån kan vi därmed ägna oss åt det teoretiska sökande som Cohen vill att vi ska ägna oss åt. Men det är aldrig huvudsaken, och det är oklart om vi nånsin kan leta efter principer som är så teoretiska att de aldrig kan säga oss vad vi ska göra, inte ens i någon liten del. (I motsats till detta verkar Cohen mena att sökandet efter såna principer ändå har ett värde.)

Det är ett märkligt faktum att den politiska filosofin väldigt sällan kan ge konkret vägledning om vad vi bör göra, trots att det är just den del av filosofin som intresserar sig för hur samhället ska se ut. Delvis beror detta på grund av en rädsla för kontroverser: om jag inbegriper mig i ett teoretiskt resonemang blir det lättare för mig att övertyga mina läsare om att jag har rätt, om jag inte påtvingar dem något resonemang om praktisk politik. Men det beror nog delvis också på ett sökande efter en sanning som inte finns där: den platonska sanningen om det goda samhällets idé, högt därupp i det blå.

Ska jag på nåt sätt invända mot Lenmans och Streets resonemang så är det nog att det är för politiskt, och för rawlsianskt. Moral handlar inte bara om politik. Det handlar också om frågor där vi kanske inte förväntar oss att andra ska hålla med oss, men där vi ändå måste välja. Vi kan ha moraliska synpunkter på människors livsval utan att vilja omsätta dem i politisk praktik. Delvis kanske detta bara är ett resultat av ett sökande för ökad stabilitet i våra politiska överväganden, men jag är inte säker på att det egentligen fångar vad vi gör när vi t.ex. säger att "bonusar är moraliskt förkastliga, men jag vill inte lagstifta bort dem".

Dessutom ingår det i resonemanget att vi försöker hitta principer för samlevnad människor emellan som andra skäligen kan gå med på. Som Rawls säger är detta ett uttryck för principen om reciprocitet, att vilja samarbeta under skäliga villkor under förutsättning att andra gör likadant, något som ligger emellan mutual advantage (att samarbeta under villkor som kanske är oskäliga, så länge som de är bättre än att inte samarbeta alls) och altruism (där vi inte värnar vår egen rätt utan håller oss till ett avtal oavsett om vår samarbetspartner gör det). Och det låter ju bra. Problemet är bara att vi kanske inte realistiskt sett kan uppnå detta. Hur kan vi rimligen förvänta oss att alla andra ska kunna gå med på våra förslag, när vi vet hur uppdelade folk är och hur långt vi står från varandra inom alla möjliga områden? Vi måste kunna inse detta och ändå vilja framkasta förslag för hur vi ska leva med varandra som förtjänar att kallas för moraliska.

Fler och fler filosofer har börjat inse att liberalismens försök att berättiga staten för alla medborgare, och därmed hitta fram till en stat som är helt legitim, är förgäves. Då kan vi antingen ge upp denna ambition, vända oss från det praktiska, och försöka hitta de principer som ändå utgör de sanna och rätta, eller så kan vi bli mer praktiska och försöka hitta grunder som vi kan stå på för att sedan kunna gå vidare och komma på förslag för hur samhället kan göras lite bättre. Det finns filosofer som gör det - Martha Nussbaum är ett bra exempel, men det finns många andra. Själv tror jag att det är just det vi måste göra för att den politiska filosofin inte ska bli helt irrelevant, och jag hoppas också att min avhandling kan bidra till detta projekt i någon liten mån.

Tankar om den liberala demokratin IV: IT och demokrati

2009-03-12T23:01:00.005+01:00

Joshua Cohen, som kanske är den som främst försökt skapa en syntes mellan senrawlsiansk liberalism och deliberativ demokrati, skriver i Boston Review om IT och demokrati. (Länken ursprunligen från Thom Brooks.) Det är ett kärt gammalt ämne för mig, då jag skrev min B-uppsats i statskunskap om just hur de politiska partierna hade tänkt sig att den nya tekniken skulle kunna förbättra demokratin - genom att förstärka den representativa demokratin eller genom att möjliggöra mer deltagande och deliberation. Uppsatsen var ganska dålig, men frågeställningen fortfarande relevant. (I vår blir det fyra år sen jag skrev den. Herregud vad tiden går.)

Som den deliberativist han är listar Cohen fyra habermasianskt influerade kriterier för en idealiskt genomförd diskussion: den ska vara (1) deliberativ (dvs. förnuftsstyrd), (2) alla ska ha jämlik och billig tillgång till information, (3) lika möjligheter för offentligt inflytande, och (4) grundas på högkvalitativ information. Hans bedömning är att internets påverkan när det gäller (1) är osäker, (2) och (3) positiv, och (4) oroande.

Rörande (1): visserligen grupperar folk ihop sig i kluster inom bloggosfären så att man till största delen bara läser och kommenterar varandras bloggar, men det finns inget som säger att man inte gör det IRL (eller AFK, som man numera måste säga för att hänga med).

Vad gäller (2) och (3) så har informationen blivit billigare och enklare att ta del av, och alla kan numera utöva inflytande på den offentliga debatten genom att blogga eller kommentera. Det är inte jämlikt, men det är bättre än det var.

Vad gäller (4) ser Cohen en stor fara i att gratiskulturen tränger ut tidningar och att traditionell journalistik blir kommersiellt omöjlig att bedriva. Han föreslår tre möjliga lösningar: (a) privata stiftelser, (b) offentliga tryckta medier, (c) presstöd efter upplaga. (Att gå så långt som den svenska modellen och ge extra stöd till andratidningar är förmodligen ett för stort steg till och med för en vänsterliberal som Cohen...)

Jaha, så långt Cohen. Vad säger vi om detta? Det är ju lockande att koppla (4) till den debatt runt medborgarjournalistik som har förts på Newsmill de senaste veckorna i och med Gömda-debatten och så vidare. En lärdom från FRA-debatten är att man måste skilja ut agnarna från vetet i debatten. Problemet är kanske inte att ha tillgång till högkvalitativ information. Bloggosfären lyckades driva fram betydligt mer kunskap om FRA-frågan än vad gammelmedierna gjorde, och bloggare som Henrik Alexandersson har spelat en roll i att sätta ljuset på t.ex. Mikkorapportens förslag om att tvångsregistrera bloggare på ett sätt som aldrig skulle ha hänt annars. I princip finns det ingenting journalister kan göra som inte bloggare kan. I praktiken kommer det nog vara svårare att få de helhetsbilder och den syntes av information som riktigt bra journalistik kan bidra med. Men det kanske går jämt upp. Problemet är att skilja ut den bra informationen från den dåliga. Journalistiken sätter spärrar och kvalitetskontroller som oftast garanterar ett minimum av kvalitet hos det som publiceras. Några såna spärrar har inte bloggosfären, och det krävs medborgare som har en väldigt bra förmåga att bedöma kvaliteten på argumentation för att skilja agnarna från vetet. Medborgarna måste på ett sätt bli sina egna journalister i det att man måste kunna göra sin egen källkritik och sin egen granskning av ett resonemangs hållbarhet. Alternativet är att det dyker upp en ny sorts kvalitetskontroller som t.ex. Huffington Post, dvs. att det finns ett antal noder som summerar och länkar till den bästa och mest relevanta informationen. Alla kan fortfarande publicera sig, men det är inte samma sak som att alla andra vet att du finns.

Men i FRA-debattens spår vill jag nog också hävda att deliberativiteten inom bloggosfären inte är så osäker som Cohen påstår. Snarare utgjorde FRA-debatten ett slags alternativ deliberation där folk från väldigt olika sidor i politiken deltog och länkade och kommenterade varandra. Förvisso stod de allra flesta av dessa människor på samma sida i själva sakfrågan. Men det säger förmodligen mer om själva förslaget. Inom frågor där stridslinjerna redan är dragna finns det nog en klar risk att man halkar in i olika läger och inte bryr sig om vad motståndarna tycker. Men i situationer där frågorna är mer komplexa, emergenta och går på tvärs mot de traditionella klyftorna kanske bloggosfären kan spela en viktig roll i att forma det offentliga samtalet. Det kan åtminstone inte bli värre än vad det brukar vara i den representativa demokratin, nämligen att partierna diskuterar inom sig och kommer fram till sina ståndpunkter, och det var det.

Och det för mig också över till nånting hos Cohen (och hos deliberativa demokrater generellt) som jag alltid har haft lite svårt för (måhända orättvist), nämligen att man diskuterar väldigt mycket hur det goda samtalet ska se ut, men det spelar ju överhuvudtaget ingen roll om inte de politiska institutionerna finns på plats för att se till att detta samtal faktiskt får betydelse. Den deliberativa demokratin har alltid haft nånting djupt utopiskt över sig: idealet är att vi alla deltar i en rationell, prestigelös och sökande debatt, och sen när vi har diskuterat så långt det går så röstar vi om vad vi har kommit fram till. Utifrån det perspektivet blir naturligtvis huvudfrågan: hur säkrar vi en så bra offentlig debatt som möjligt? Men den egentliga frågan är snarare: hur kommer det offentliga samtalet beslutsfattande tillgodo? Och det är inte bara en fråga om IT, utan framför allt en fråga om inställning hos partierna. När det gäller konkreta policyfrågor så är det helt enkelt ganska meningslöst att vilja ha ett bra offentligt samtal om inte partierna lyssnar på vad man säger.

Det är den frågan vi kanske hellre borde diskutera. Hur kan vi utöva påtryckningar på partierna så att de inser att den traditionella representativa modellen, där vi ger dem mandat att göra vad de vill i fyra år, inte längre uppfattas som legitim? Mot slutet av FRA-debatten kändes det definitivt som att de flesta bloggare kunde mer om frågan än de flesta riksdagsledamöter. Om man måste fatta egna beslut, om man måste tänka själv, då måste man också se till att göra sig mer välinformerad. Men om det ska fungera för det politiska systemet så måste partierna visa betydligt mer öppenhet än vad man gjort hittills. Problemet med framför allt Moderaterna men även Folkpartiet har varit att man inte har velat vända sig till folk och föra en diskussion, annat än på ett mycket grundläggande plan. Det nya är att ganska vanliga människor via bloggosfären nu inte bara kan ange en generell inriktning för politiken ("mer jobb, satsa på de äldre, VSO"), utan också delta i policydiskussioner som ett slags extra remissinstans. Att, som Alliansen gör, be om folks åsikter i ett "Samtal med Sverige" uppfattas säkert som innovativt och djärvt, och det ska inte förkastas. Men det är inte det som just informationstekniken kan hjälpa folk att göra. Det är inte just dessa förväntningar som folk ställer på partierna. Det är inte så man vill vara med och delta.

Alltså: i en particentrerad demokrati som den svenska så gäller att så länge partierna vägrar att lyssna så har IT inte spelat nån roll alls för demokratin. Det är i detaljerna, inte i de stora övergripande ideologiska frågorna, som vi ska förvänta oss positiva förändringar, och när partierna lyssnar så tror jag att vi ser att vi kommer närmare det deliberativa idealet än vi var tidigare. Om vi inte ska behöva göra detta till en valfråga genom att hota med att rösta på Piratpartiet så krävs det att ett annat slags partikultur förs in genom att de som är aktiva inom partierna kommer in med en annan bild av hur politik egentligen kan gå till. Detta kommer aldrig att ske inom Socialdemokraterna. Det kan svårligen ske inom Moderaterna. Det skulle mycket väl kunna ske inom Folkpartiet, men där har man inte ens börjat fundera. Alla talar om Barack Obama, men ingen gör nåt, ingen har förstått hur man engagera folk, ingen är intresserad av att ta de risker som krävs för att vinna. Att partiernas medlemsantal fortsätter att sjunka torde vara ytterligare bevis på att folk idag förväntar sig att politik ska gå till på ett annat sätt. Jag önskar att jag kunde avsluta detta inlägg med att säga nånting positivt, men jag vet inte riktigt vad. Som så ofta när det gäller Sverige frustreras man inte så mycket av vad vi har, som vad vi skulle kunna ha, den ouppfyllda potential som ligger i träda. Det gäller även vår demokrati.

Ett stilla republikanskt vemod

2009-02-25T14:09:00.005+01:00

Gårdagens kronprinsessförlovning har gjutit nytt liv i monarkidebatten, triggad av t.ex. en exceptionellt märklig artikel på Newsmill. För min egen del var det helt naturligt att milla "glad" inför "kronprinsessan" och "arg" inför "monarkin", eftersom jag försöker hålla personerna borta från sakfrågan, något som inte alla republikaner alltid gör.

Men "arg" beskriver egentligen inte mina känslor särskilt mycket bättre än de andra millningsalternativen "uttråkad", "nyfiken" eller "glad". "Besviken" skulle nog vara bättre. Eller kanske snarare "vemodig". Jag har tidigare hävdat att kanske det starkaste argumentet för en republik är att en demokratiskt vald statschef kan dela makten med riksdag och regering och därmed minska risken för atrociteter* och majoritetstyranni. Detta är fortfarande ett argument, men det är framför allt ett argument för att inte, som många gör, betrakta monarkidebatten som en konstitutionell ickefråga: snarare har vår lösning av statschefsfrågan ett avgörande sammanhang med andra konstitutionella lösningar. Men vi är ju delvis i färd med att skapa ett konstitutionellt ramverk som bygger runt det faktum att vi sitter med en helt och hållet ceremoniell statschef, därav starkare lagprövning, hårdare krav på höga domstolsutnämningar osv. Jag tror också att folk över tiden har börjat väldigt starkt förvänta sig att statschefen ska vara just ceremoniell, och att det skulle vara svårt, för att inte säga orealistiskt, att införa ett system som i Finland, där presidenten har viss makt, för att inte tala om Frankrike eller USA.

Så låt oss då idag tala om traditioner istället, för det är traditionens makt som monarkin till ganska stor del bygger på. Det stilla vemod jag känner uppstår när jag inser att jag förmodligen livet ut kommer att vara medborgare i en stat som jag aldrig helt och hållet kan identifiera mig med, och att detta är nånting negativt. Det går att argumentera för att monarkin är förenlig med demokratin, och på ett sätt är detta givetvis korrekt: Sverige är en monarki och likaledes en demokrati, och eftersom monarken inte ens formellt sett har nån möjlighet att påverka demokratin utgör monarkins fortsatta existens inte ett latent hot mot demokratin (som man t.ex. skulle kunna hävda i Storbritanniens fall, låt vara att det låter lite krystat). Men det är betydligt svårare att hävda att monarkin förkroppsligar eller representerar demokratiska eller medborgerliga värderingar, och det är här mitt problem ligger. Vi har olikt många andra länder egentligen inga traditioner som representerar såna värderingar överhuvudtaget. Till skillnad från äldre tiders monarki behöver dagens monark inte inhämta riksdagens godkännande för att få styra. Han eller hon tar över tronen enbart i kraft av sin person. Vi har en nationaldag som inte firas i någon större utsträckning, och som inte heller firas till åminnelse av uppenbart demokratiska händelser. 6 juni 1523 innebar förvisso att Gustav Vasa valdes till kung, och det var ett viktigt datum i det att det grundlade den moderna svenska statens självständighet. Men det har ingenting med demokrati att göra. 6 juni 1809 innebar en ny regeringsform, men ståndsriksdagen blev kvar, och kungamakten var större och yttrandefriheten mer inskränkt än under frihetstiden. Vi skulle förvisso kunna fira 6 juni till åminnelse av 1974, då vi antog vår nuvarande regeringsform, men vi gör inte det. Och inte ens den representerar nån milstolpe i den svenska demokratins historia: den kodifierar huvudsakligen förändringar som redan införts ett halvsekel tidigare, samtidigt som den bevarar monarkin och i dess ursprungliga variant inte innehöll några egentliga skrivningar om skyddet för de mänskliga rättigheterna, som tillkom några år senare. Dessutom hade de flesta konkreta politiska förändringarna såsom enkammarriksdagen redan införts genom den partiella författningsreformen några år tidigare. Det hindrar inte att man kan eller kanske till och med bör skänka vår nuvarande grundlag en extra tanke den 6 juni - jag gör i alla fall det. Men det är i så fall en tanke som är uppblandad med många "what-might-have-beens".

För ett par år sen, det måste ha varit 2006, hörde jag Robert Putnams Johan Skytte-prisföreläsning. Han talade om hur de europeiska länderna skulle hantera utmaningen att bevara och bygga upp socialt kapital mellan olika grupper i alltmer mångkulturella samhällen. Hans förslag var att satsa just på att bygga upp medborgerliga institutioner och traditioner som folk skulle kunna samlas kring, som i USA. Problemet är att det är väldigt svårt att se vilken roll den svenska monarkin skulle kunna spela i ett sånt sammanhang. De traditioner som den representerar är inte demokratiska. De är inte heller uppenbart begripliga, i den meningen att många människor nog har väldigt svårt att förstå vad monarkin egentligen står för. Det är väldigt svårt att tro att man skulle kunna bygga en medborgerlig lojalitet runt demokratiska värden på monarkin, i synnerhet eftersom de flestas inställning till monarkin verkar vara att "den är ju egentligen inte förenlig med demokratin, men vi kan väl ha den kvar så länge den inte gör nån skada". Ett problem med monarkin är ju just att den har blivit, måste bli, så blodfattig för att överleva att den överhuvudtaget har slutat att spela en egentlig statschefsfunktion, utan att nånting har dykt upp för att ersätta den.

Anta att man då inför en förändring och låter riksdagen godkänna monarken vid varje tronskifte. Skulle det lösa problemet? Man kan förvisso rikta demokratiteoretiska invändningar mot en sån process: om riksdagen bara får säga ja eller nej till en given kandidat har man inte ett reellt val, om monarken väljs på livstid så kan han/hon inte ställas till svars osv. Men ett större problem är nog att huvudaktören i fråga fortfarande inte är riksdagen eller folket utan tronarvingen. Det jag vill komma till är att de demokratiska traditioner vårt land förtjänar måste sätta folket i huvudrollen: vi ska kunna samlas runt dem för att fira vad vi, som folk, har åstadkommit och känna den medborgerliga stolthet som kännetecknar en sann republik. Det är det jag vill men det är inte där vi är idag.

Och det finns i detta sammanhang tillfälle till ett annat slags vemod: vemodet över vår bristfälliga politiska process. Jag har alltid varit djupt pessimistisk rörande utsikterna för en svensk republik. Det finns liksom ingen möjlighet att föra upp kungafrågan på agendan. Vi har haft en omfattande grundlagsutredning, men monarkin har varit ett av få undantag från dess utredningsområde, och det finns inga tecken på att en utredning kommer att komma. Vi har en riksdag där det finns en majoritet för en republik men som inte vill ta i frågan. Och till syvende och sist finns det en folkopinion som av många politiker betraktas som hätsk och oresonlig, och som blint kommer att slå till mot alla försök att rucka på monarkin det minsta. Jag vet inte om det är så. Jag tror att folk fortsätter att hålla fast vid sina åsikter tills det kommer en punkt då man måste börja samla in ny information och ta ställning igen. Jag tror framför allt inte att särskilt många skulle bry sig ett dugg om t.ex. en tronarvinge skulle behöva inhämta riksdagens godkännande för att bli monark, men som jag nämnde ovan så skulle det inte egentligen lösa de stora problemen. Jag vet inte vad som är lösningen. Några statsvetare föreslog för några år sen i "Den konstitutionella revolutionen" att man skulle införa ett riksföreståndarämbete som skulle sköta monarkins representativa uppgifter, medan monarken skulle bli kvar i bakgrunden. Det kanske vore en lösning. En mer realistisk lösning vore kanske hellre att riksdagens talman fick en större och mer offentlig roll, och att man gradvis börjar se mer av talmannen och mindre av kungafamiljen, till dess att några årtionden senare man "med ett pennstreck", för att citera Palme, kan ändra RF och skriva att talmannen är rikets statschef och lämna kungahuset lika konstitutionellt oreglerat som riddarhuset, ständigt närvarande men likafullt bortglömt. Om man sen tycker att det är en bra lösning med talmannen som statschef är en annan sak, men det kan vi ju ändra på då.

*128 träffar på Google.

Kan man överhuvudtaget vara liberal?

2009-02-09T12:16:00.004+01:00

Jag borde inte skriva om detta. Jag borde fortsätta tröska igenom mitt senaste försök till utkast till avhandlingsavsnitt inför handledningsmötet på torsdag. Men när Roland PM i stort sett försöker hävda att man antingen måste vara konservativ eller socialist på Svenskans ledarblogg idag måste jag aktningsfullt be om att få gå i svaromål.

Vi kan göra en uppdelning av människors politiska åskådningar enligt två dimensioner: ekonomi och värden. Man kan då få ett fyrfältsdiagram av samma snitt som t.ex. Political Compass, där vänster betyder vänster (i ekonomiskt hänseende), höger betyder höger, upp betyder en auktoritär moralsyn och ner betyder en frihetlig. Det RPM vill hävda är att om man är vänster måste man också befinna sig långt ner, och om man är höger måste man befinna sig långt upp. Om man kollar på de diagram som Political Compass-teamet har skapat över den politiska situationen i några olika länder ser man också mycket riktigt att det är så de centrala politiska skiljelinjerna verkar gå.

RPM vill särskilja två stycken psyken: "Slutsatserna är givna. Antingen är man höger eller vänster, mischmaschet är en myt. Antingen är syftet med ditt liv att först dra ditt strå till stacken eller att först förverkliga dig själv. Det första är högerpsyket, det andra är vänsterpsyket." Detta kan nog också på ett sätt vara korrekt. Som jag tidigare har pekat på så kan vi t.ex. titta på Inglehart-Welzelkartan där man å ena sidan kan skilja på traditionella och sekulära-rationalistiska värderingar, och å andra sidan på överlevnad kontra självförverkligande, något som verkar ha vissa likheter med RPM:s skillnad mellan "att dra sitt strå till stacken" och att "förverkliga sig själv". Vi ser där också en lös korrelation mellan sekulära-rationalistiska värderingar och självförverkligande, med den postkommunistiska världen som det stora undantaget, där sekularism och överlevnadsinstinkt, båda påtvingade av de kommunistiska regimerna, går ihop.

Jag ville från början egentligen bara avfärda RPM:s artikel som konservativt svammel, men jag tror att han har kommit fram till nånting som är ganska intressant, i alla fall om vi fokuserar på skillnaden mellan mentaliteterna och ignorerar hur RPM menar att denna rent sakpolitiskt manifesterar sig. Jag har tidigare skrivit om skillnaderna mellan amerikansk och svensk liberalism, och en av skillnaderna där är att den amerikanska liberalismen i väldigt hög utsträckning förkroppsligar en vänstermentalitet. Den svenska liberalismen, å andra sidan, tenderar ju att betrakta sig själv som en högerrörelse i ekonomiskt hänseende och en frihetsrörelse i värderingshänseende. (RPM verkar också hävda att svenska liberaler därmed måste tycka att de rika ländernas välfärd orsakar de fattiga ländernas misär. Men det är en ekonomisk tes, byggd på marxistisk utsugningsteori, som den svenska liberalismen i sin egenskap av en kapitalistisk rörelse förkastar, och har inget med värdefrågor att göra.)

Jag tror dock att talet om självförverkligande är väldigt centralt. En av anledningarna till att Sverige är det land i världen vars folk lägger störst betoning på självförverkligande är nog att det finns en bred koalition av socialdemokrater och liberaler som förenas kring detta värde. Det är nog helt rätt att påstå att självförverkligande är ett viktigt liberalt värde. Frågan är bara hur man omsätter det till praktisk politik. Och det är där som risken med den stora staten finns: en stor stat och omfattande regler för vad människor får och inte får göra omintetgör detta självförverkligande. Helst borde vi därmed försöka minska ner på staten, för att ge människor mer kontroll över sina pengar och större förmåga att fatta sina egna val. Men om inte det går borde vi försöka eliminera de inslag i den allmänna välfärdsstaten som försvårar för människor att välja själva, som t.ex. när en viss del av din lön varje månad går till arbetsgivaravgifter, utan möjlighet för dig att lägga den på annat och sålunda ta den långsiktiga kontrollen över ditt liv.

Det kan vara vanskligt att stirra sig blind på USA, för där ser den politiska verkligheten annorlunda ut än i andra länder. Det kan också vara vanskligt att stirra sig blind på landdiagrammen i Political Compass, för de skildrar bara enskilda politiska partier. Men mycket av variationen sker inom partierna, och t.ex. mellan generationer. Större delen av den unga svenska borgerligheten skulle förmodligen beskriva sig själv som höger om mitten i ekonomiska frågor och mer frihetlig än traditionell i värdefrågor. Men det får man inte syn på om man bara tittar på partiernas officiella ståndpunkter. Man ska därvidlag, särskilt om man betraktar t.ex. socialdemokraterna, inte heller glömma bort den andra sidan av myntet, nämligen den vänsterkommunitarism som kräver en stark stat för att upprätthålla samhällelig gemenskap och sammanhållning: det "folkhem" som Per Albin lånade av den konservative tänkaren Kjellén. Och där kan det också vara värt att komma ihåg att medan RPM hävdar att grupper som ofta förespråkar låga skatter tenderar att vara religiösa, något som säkert kan vara sant i USA, så är det i alla fall min starka uppfattning att i Sverige går kristendom och socialism hand i hand: jag tror nog man hittar proportionellt sett fler ateister bland den liberala, självförverkligande högern än bland den socialistiska, moralkonservativa vänstern.

Allting är alltid mer komplicerat, och detaljerna riskerar att gå förlorade i generella resonemang. Jag tvivlar inte på att de som står för en frihetlig höger befinner sig i minoritet, generellt sett. Men det gör inte deras åsikter till osammanhängande per se.

Ska vi folkomrösta om kärnkraften?

2009-02-05T23:44:00.005+01:00

PJ raljerar över Olof Ruins påstående att svensk konstitutionell praxis kräver att vi ska hålla en ny folkomröstning om kärnkraften nu när alliansen har kommit överens om att bygga nya reaktorer. För mig, som tidigare har uttalat mig väldigt positivt om ökat deltagande i politiken, blir frågan lite knepigare. Men man kan dela upp argumenten för en folkomröstning i tre lösa grupper:

1. Vi ska folkomrösta eftersom det är i enlighet med konstitutionell praxis.
2. Vi ska göra det därför att demokratin kräver att vi inte åsidosätter folkets röst (oavsett vad praxis säger).
3. Vi ska göra det därför att det generellt sett är bra med ökat deltagande.

Som PJ hävdar så kan nog (1) ignoreras. Svensk konstitutionell praxis och konstitutionella konventioner är helt enkelt för dåligt utvecklade. Vi ignorerade folkomröstningsresultatet i högertrafikfrågan, och det är tveksamt om vi följde folkviljan i ATP-frågan. Vår konstitutionella praxis utvecklas ständigt och kan ändras över tid om så behövs.

De flesta argumenten för folkomröstning härrör sig nog från ett slags allmänt hållen åsikt att beslut som har fattats av folket endast kan rivas upp av folket. Och generellt sett håller jag med om detta. Det vore väldigt märkligt om vi beslutade att gå ur EU utan en ny folkomröstning, till exempel. Men problemet med kärnkraftsfrågan är att ingen någonsin har tagit ställning till det förslag som nu ligger på bordet, nämligen att bibehålla kärnkraften under överskådlig tid. Man kan istället se folkomröstningen 1980 som en omröstning om det bästa sättet att bedriva avveckling på. Det blir därmed svårt att säga vilken vilja folket överhuvudtaget uttryckte 1980, om man var för bibehållen kärnkraft eller om man inte var det. Det finns vissa situationer där alternativen är så pass tydliga att det går att ställa folket inför en ja-eller-nejsituation. Antingen går vi med i EU vid en given tidpunkt eller så går vi inte med under överskådlig tid. Det folket röstar för måste rimligen tolkas som folkets vilja som inte kan motsägas utan en ny folkomröstning. Men det enda man egentligen kan säga om 1980 års folkomröstning är att folket inte var för linje 1. Fast det är klart... hade linje 1 ställts mot bibehållen kärnkraft under överskådlig tid hade en seger för linje 1 kunnat tolkas som att det var just den linjen folket var för, och att man därmed inte kunde avveckla enligt linje 2 eller linje 3.

Som man frågar får man svar, och om inte folket styr agendan så kommer inte ett folkomröstningsresultat i en komplicerad fråga som kärnkraften nödvändigtvis att vara en god indikator på folkviljan. Det betyder inte att man inte ska folkomrösta, men man måste i så fall betrakta folkomröstningen som just rådgivande, och ta resultatet för vad det är. I kärnkraftsomröstningens fall tolkades resultatet av riksdagen som att folket sagt ja till avveckling 2010. Det är väldigt oklart hur många av linje 2-väljarna 1980 som ansåg sig säga just detta med sin röst. Jag tror också att det kan vara värt att påminna om att 1980 utgjorde ett slags nadir för den direktdemokratiska idén. På 50-talet hade man varit ganska positivt inställd till folkomröstningar, därav de två folkomröstningar som hölls under den perioden. Men i takt med den centralistiska statssocialismens frammarsch i Sverige minskade tilltron till folkomröstningar. Att man dock röstade om kärnkraften torde väl endast kunna förklaras med att det var en så pass besvärlig fråga både för socialdemokraterna och för regeringen Fälldin. Det är en annan anledning till att man ska vara lite försiktig med folkomröstningsresultat: i Sverige, olikt många andra länder där omröstningar kan tillkomma på medborgarinitiativ, utgör inte folkomröstning ett exempel på att folket tar tillbaka den makt som man delegerat till lagstiftarna, utan på att politikerna lånar ut den makt till folket som nominellt tillhör folket, och på politikernas villkor.

Skulle det vara fel att ha en ny folkomröstning? Nej, det tycker jag inte. Men problemet i svensk politik är att vi har folkomröstningar då och då utan att det finns någon klar konsensus kring, regler för, eller knappt ens debatt runt vilken roll folkomröstningar ska spela i vår demokrati och hur de ska gå till. Det finns en utbredd skepsis mot folkomröstningar inom den svenska liberalismen, och det är folkomröstningar som den om kärnkraften som ger hela institutet ett dåligt rykte, och med rätta.

Vi kan ställa två frågor: (a) När ska man ha en ny folkomröstning i ett ämne som det redan har folkomröstats om? (b) När och hur bör man ha folkomröstningar i framtiden? (Tanken är att om man har vettiga regler för folkomröstningar så följer automatiskt att deras resultat endast kan åsidosättas av en ny folkomröstning eller genom att frågan helt upphör, t.ex. om vi säger ja till att behålla kungahuset genom folkomröstning och det sedan utslocknar på naturlig väg.)

Som svar på (a) säger jag: det är rimligt att kräva folkomröstning om vi ska gå ur EU eller införa euron, eftersom det fanns två tydliga alternativ som mer eller mindre uttömde den logiska rymden. Däremot är det inte nödvändigt med en ny folkomröstning om kärnkraften, låt vara att det inte heller är något större fel med det förslaget.

Vad gäller (b) måste man skilja på ett läge där vi går över till mycket mer deltagande och ett läge där vi bevarar huvuddragen i dagens representativa system. Det är endast i det förra läget som vi kan börja argumentera för en folkomröstning enligt (3) ovan, dvs. att om många olika beslut ska fattas enligt direkt deltagande borde vi rimligen folkomrösta el. dyl. om kärnkraften. Nu finns det givetvis de liberaler som menar att vi aldrig borde ha några folkomröstningar. Det håller jag inte alls med om. Vi kan skilja på frågor där man bör ha folkomröstningar och frågor där man kan men inte måste ha dem. Till de förra hör samtliga konstitutionella frågor där det råder oenighet och även viktiga konstitutionella frågor där det inte råder någon större oenighet, men där det dock finns en viktig poäng i att man kan gå tillbaka och härleda legitimiteten hos vår författning till folkets samtycke. (Det gör att jag tycker att man borde ha antagit 1974 års regeringsform genom en folkomröstning. Det är inte för sent att skriva en ny och bättre författning och anta den på det sättet.) Det är svårare att dra en tydlig gräns för vilka frågor som bör falla inom den senare gruppen. Man kan argumentera för att endast de beslut som ändrar politikens ramar bör ha folkets stöd, och att vi sedan bör lämna det åt politikerna att bedriva politik inom dessa ramar. En grundläggande förutsättning för att det ska vara en acceptabel strategi är att detta ändå medför ett tillräckligt mått av demokratisk förankring. Och det kan finnas en poäng i att ha en politisk process där man tydliggör alternativen och skapar tydliga alternativ där man måste kompromissa med vissa saker för att få andra, vilket skulle vara ett argument för representativ demokrati. Låt oss gå med på det för argumentationens skull, även om jag tror att detta kan göras inom ramar som tillåter betydligt mer deltagande än dem vi har idag. Men problemet är att samtidigt som de representanter väljarna väljer ska stå för det dagliga styret av landet på kort sikt, ska de också ta ställning till de långsiktiga frågor som råkar vara aktuella för stunden, som t.ex. kärnkraften, euron, socialförsäkringssystemen osv. Det är frågor där man måste välja ett system som ska vara på plats under en längre tid, i alla fall sett till huvuddragen, och därför är det väldigt viktigt med demokratisk förankring, men det kan vara omöjligt att säga t.ex. "jag vill ha de rödgrönas kortsiktiga ekonomiska politik, men jag stödjer alliansen i synen på kärnkraftsfrågan".

Och om det då går att särskilja dessa frågor i någon rimlig grad så verkar det som om det vore betydligt lämpligare att avgöra dessa långsiktiga frågor direkt än att låtsas som att politikerna har fått ett demokratiskt mandat att avgöra dem, vilket kanske inte alls är fallet. Om besluten går majoritetsviljan emot riskerar man att få stora legitimitetsproblem, om inte nu så åtminstone på sikt. Men för att man undvika såna problem så krävs det också att man antingen har väldigt tydliga alternativ eller låter alternativen växa fram underifrån och hittar nåt slags lösning för att skilja dem åt, t.ex. genom Alternative Vote (dvs. att väljarna rangordnar de olika alternativen, och att om ingetdera får egen majoritet så tar man bort den linje som fått färst* röster och fördelar dess väljares andrahandsröster till de andra alternativen, och så håller man på tills nåt alternativ fått en majoritet).

Det är värt att komma ihåg att det jag har argumenterat för endast är att det bör vara tillåtet att hålla folkomröstningar i dessa frågor. Det är inget måste, olikt grundläggande konstitutionella frågor. Kärnkraften torde vara en sån fråga där man skulle kunna ha en folkomröstning, men det är inget måste. Ska man undvika en folkomröstning i liknande frågor bör man dock vara väldigt säker på att man har folklig legitimitet för sitt beslut. Det tror jag också att alliansen har. Snarare är det de rödgröna som borde fundera på att gå till folket om de vill sätta sina avvecklingsplaner i verket. Ett beslut att behålla kan alltid omprövas. Ett beslut att avveckla kan det inte.

*Ett godkänt ord enligt svensk språkvård.

Amerikansk och svensk liberalism II: La bouche de la loi

2009-01-19T22:23:00.002+01:00

Om man ska skriva om legitimitet kommer man ganska snart in på frågor som befinner sig i en skärningspunkt mellan rättsfilosofi och politisk filosofi. Om statens legitimitet består i att den ger människor skäl att åtlyda dess lagar för deras egen skull hamnar man ganska snabbt i frågan "Vilka skäl kan vi ha att åtlyda lagarna för deras egen skull?" och därmed "Vad är det med lagar som gör att vi har skäl att åtlyda dem för deras egen skull?" och om man inte aktar sig är man snart inne på områden som snarare hör den allmänna rättsläran till. Man skulle möjligen kunna bedriva en viss arbetsdelning i det att den politisk-filosofiska frågan "Varför bör vi åtlyda lagarna?" åtskiljs från den rättsfilosofiska frågan "Varför tenderar vi att åtlyda lagarna?", men man märker också att frågorna går ihop, särskilt om man som jag anser att de flesta människor som åtlyder lagarna i liberala stater också har ganska bra skäl för att göra det, och att uppgiften för liberaler ligger i att visa för dem som inte gör det varför de borde.

Men jag ska inte försöka ge något svar på den frågan idag. Istället ska jag säga att så fort man börjar läsa någonting inom engelskspråkig analytisk politisk filosofi om det filosofiska förhållandet mellan juridik och politik, eller om förhållandet mellan rättsfilosofiska och politisk-filosofiska frågor, så drabbas man av en provinsialism som är helt enastående. När man först möter den oerhört omfattande och livaktiga litteratur som behandlar dessa frågor slås man av ett slags avundsjuka: juridiken är så mycket mer politisk och filosofisk i de engelsktalande länderna, och därmed så mycket mer intressant, och därmed så mycket mer kapabel att användas som ett instrument för att värna människors rätt än i Sverige, där vi är inskränkta och kuvade av arvet efter Hägerström, Lundstedt och Olivecrona. Men snart inser man att provinsialismen gäller för båda parter, ty alla som skriver om förhållandet mellan juridik och politisk filosofi - Raz, Dworkin, Nussbaum, Rawls - verkar förutsätta att vi befinner oss i ett common law-system, oavsett om det är USA, Storbritannien, Indien (Nussbaum), Australien (Kukathas) eller Kanada (Kymlicka, McKinnon). Och på den europeiska kontinenten gör man förvisso inte det.

Nu är rättsvetenskap en nationell vetenskap på ett sätt som filosofi inte är, och det hade kanske varit alla dessa författare förlåtet om de hade tolkat det så att rättsfilosofi skriven på engelska huvudsakligen bör handla om rättssystem i de engelsktalande länderna, som nästan uteslutande är common law. Men politisk filosofi, inte minst liberal sådan, bör ha större ambitioner än så. Även om man gör som den senare Rawls och inskränker sig till att bara filosofera runt liberala, konstitutionella demokratier står det klart att dessa måste innefatta olika rättssystem, dels common law-systemen, dels det som på engelska kallas "civil law"-systemen, dvs. de kontinentala system som tagit inflytande av romersk rätt och Code Napoléon, och sedan de nordiska systemen, som kan ses som en särskild underavdelning av de sistnämnda men som av många betraktas som en egen gren, eftersom receptionen av romersk rätt varit mindre omfattande här, och vi har egna inhemska rättstraditioner att falla tillbaka på.

Det finns en märkbar stolthet över common law-systemen bland de engelskspråkiga författarna. För att tala med Hayek (som också satte värde på common law) kan man säga att common law har vuxit fram som ett spontant organiserat juridiskt system, där domare i avgörande fall har försökt hitta fram till rätten, och där tidigare beslut fått en prejudicerande verkan som sedan legat till grund för följande beslut, utan att det har funnits något egentligt behov av att lagstifta. Lagstiftning förekommer givetvis, och har vuxit sig betydligt mer omfattande under de senaste århundradena, men har också kunnat åsidosättas av domarna när så har befunnits motiverat, vilket delvis förklarar alla de bisarra lagar som man ibland hittar i England och USA: eftersom de inte tillämpas kan de lika gärna vara kvar. Rättstillämpningen anses följa det allmänna rättsmedvetandet såsom det har utvecklats under århundradena hellre än statsmaktens infall, låt vara att parlamentet i Storbritannien har mycket omfattande möjligheter att stifta lagar som domstolarna måste rätta sig efter.

Framför allt är mitt intryck att domstolarna anser sig svara på själva sakfrågan, "Har detta agerande varit rätt? Har X brutit mot det tillåtna, antingen gentemot det allmänna eller gentemot käranden Y?" medan domstolarna i de kontinentala rättssystemen mer anser sig böra svara på frågan: "Vad anser lagen om detta agerande? Har X brutit mot lagens krav?" På detta sätt blir domstolen la bouche de la loi, lagens språkrör, hellre än den instans som själv finner lagen, som i common law. I common law tar domarna stöd i den skrivna lagen för att finna rätten, medan i Norden tar man stöd av det allmänna rättsmedvetandet för att uttolka den skrivna lagen. Brittiska domstolar har traditionellt sett varit förbjudna att konsultera parlamentets protokoll för att få hjälp med att tolka lagen, medan svenska domstolar betraktar förarbetena, bland annat utskottsbetänkanden och kammarprotokoll, som sina viktigaste hjälpmedel.

Men om common law är spontant framvuxen ur det allmänna rättsmedvetandet följer ju också att den är överlägsen endast om alternativen inte är det. Civil law tänks alltså vara recipierad utifrån och kodifierad enligt suveränens önskemål utan koppling till det allmänna rättsmedvetandet. Jag kommer här framför allt att tänka på John Mikhail, rättsvetare vid Georgetown, som har försökt utveckla en universell moralisk grammatik, en moralisk motsvarighet till Chomskys teori om en medfödd språklig förmåga, där juridiska termer och begrepp spelar väldigt stor roll. Mikhail tänker sig nämligen att vi är ett slags "medfödda jurister" och att vi redan vid tidig ålder kan göra väldigt avancerade distinktioner mellan olika juridiska begrepp, utan att någon har presenterat sådana distinktioner för oss, vilket därmed endast kan förklaras av att vi har en medfödd förmåga att göra det (det berömda så kallade poverty of the stimulus-argumentet). Poängen här är att Mikhail inskränker sitt resonemang endast till sådana begrepp som har vuxit fram genom common law, eftersom dessa, eftersom de har vuxit fram ur det allmänna rättsmedvetandet, kan tänkas vara medfödda. Därmed torde också följa att de kontinentala rättssystemens begrepp och distinktioner inte är det, eller i alla fall inte till samma grad.

Denna bild är givetvis i varierande grad förenklad. Inte minst den nordiska rätten beror i högre grad än den kontinentala på prejudikat och rättspraxis, och lekmannainflytandet bevarar dess flexibilitet och lyhördhet. Men det finns givetvis viktiga process- och straffrättsliga skillnader: i amerikansk rätt får ingen två gånger utsättas för fara för liv och lem, vilket betyder att den som frikänns av juryn går fri för alltid, medan i svensk rätt är det självklart att åklagaren har rätt att överklaga en friande dom till högre instans. I amerikansk rätt betyder ett erkännande att frågan om straff automatiskt kommer upp, och hörsägen får inte tas i beaktande av juryn när man avgör skuldfrågan, medan i svensk rätt råder fri bevisvärdering, vilket innebär att både erkännande och hörsägen ska ges det bevisvärde det har av domstolen. Både nordisk rätt och common law har ansett det vara viktigt att man ska prövas av sina jämlikar, men det har lett till ett nämndemannaförfarande i Sverige och ett juryförfarande i de engelskspråkiga länderna.

Så vad spelar då detta för roll för den politiska filosofin? Jag tror att det spelar en ganska omfattande roll, mer omfattande än jag kan utveckla här. När t.ex. Rawls lyfter fram HD som "the supreme exemplar of public reason", dvs. den instans som mest av allt måste argumentera utifrån skäl som är oberoende av någon enskild rimlig genomgripande doktrin om det goda, låter detta ganska märkligt i svenska öron. Inte så att svenska HD borde tillåtas att lyfta fram argument som t.ex. är hämtade från någon viss religion eller moralteori, utan mest att det är ett väldigt märkligt krav att ställa på en domstol i t.ex. ett svenskt rättsväsende, eftersom argumentation i svåra juridiska frågor, särskilt i högsta instans, ofta består av ett ganska tekniskt utvärderande av olika förarbetsuttalanden, möjligen med viss hjälp från allmängiltiga juridiska principer och den allmänna rättskänslan. Men återigen avgör man inte själva sakfrågan, utan vad lagen säger om själva sakfrågan.

Framför allt kan vi inte förvänta oss att domstolarna ska värna vår rätt om inte den skrivna lagen, den som bestäms av demokratiskt valda församlingar, inte gör det. Att svenska HD skulle hitta på en implicerad rätt till privatliv som i Roe v. Wade är nästan otänkbart. I de sämsta fallen resulterar svensk rättstillämpning i ett slags ovilja att överhuvudtaget pröva de materiella förutsättningarna för att ett visst rättsligt förhållande ska vara uppfyllt. Om det nu står i RF 1:1 att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att den svenska folkstyrelsen förverkligas bl.a. genom kommunalt självstyre skulle man ju förvänta sig att svenska domstolar prövar vad som krävs av ett kommunalt självstyre för att folkstyrelsen ska kunna förverkligas. Men icke, utan riksdagen kan lägga vilka restriktioner som helst på det kommunala självstyret (t.ex. utjämningssystemet) utan att det möter några hinder. Det är i sig inget stort problem rent sakpolitiskt, men det är ett problem att så mycket av våra grundlagar bara är tomma ord, och att det inte bara beror på hur de är skrivna utan även på rättstillämpningen.

Anledningen till att rättsfilosofin har en ojämförligt mycket svagare ställning i det offentliga samtalet i Sverige än i USA kan vara att den helt enkelt inte har så mycket att säga om politiska frågor. Ska man fundera kring liberalismens förutsättningar mot en nordisk bakgrund kanske man helt enkelt ska hoppa över att säga någonting alls om juridiken, för den har kanske ingen påverkan. Och det i sig är väl den skillnad mellan amerikansk och svensk liberalism som jag ville peka på i detta inlägg: amerikansk liberalism är starkt uppbunden med medborgarrättsrörelsen, som i mångt och mycket vann sina största segrar på den juridiska arenan, och som också utkämpar sina viktigaste strider där idag. Det går inte att undvika att säga någonting om det juridiska systemet i USA om man vill säga någonting om politiken. Det gör det kanske inte heller i Sverige, men man behöver inte säga lika mycket. Insikten om detta, och vad det får för konsekvenser för en liberalism som försöker ha ett genuint globalt tilltal, har ännu inte spritt sig inom den analytiska filosofin.

Till sist en brasklapp: liberaler har de senaste 30 åren fört en kamp för kodifiering, för stärkt skydd för mänskliga rättigheter, för konstitutionalism, vars största seger än så länge måste sägas vara Europakonventionens införlivande med svensk grundlag - förmodligen av större vikt än ett eventuellt avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet. EU-medlemskapet har inneburit en juridisering av politiken, och fler och fler förväntar sig att domstolarna ska värna deras rätt. Men många av de centrala mål som liberaler har kämpat för har gällt just den rättsliga utformningen: det är lagarna som styr hur domstolarna agerar, och vill man att domstolarna ska värna de mänskliga rättigheterna i ökad utsträckning får man ändra grundlagen, hellre än att ägna sig åt rättsfilosofisk argumentation. Men ändå innebär de senaste årtiondenas framgångar att förhållandet mellan juridik och politisk filosofi kommer att bli mer komplicerat i Sverige än tidigare. Det är möjligt att vi ser en konvergens, och att europeiska liberaler måste intressera sig betydligt mer för t.ex. Europa- och EG-domstolarnas sätt att resonera kring rätt, demokrati och rättigheter i framtiden. Men än så länge kvarstår skillnaderna.

Tankar om legitimitet

2008-12-23T19:33:00.005+01:00

Jag har inte skrivit så värst mycket rena filosofiska inlägg på sistone, eftersom jag i stort sett har försökt genomföra det projekt jag skisserade rörande undvikandet av tragedi, och har än så länge inte haft så mycket att tillägga runt det. Jag skrev då att det jag försökte argumentera emot var idén om att det centrala liberala projektet var att offentligt berättiga staten för dess medborgare. Jag uttryckte en tveksamhet om att detta överhuvudtaget var möjligt, och föreslog att man då skulle fokusera på att försöka minimera politikens tragiska konsekvenser.

Men det finns en komplicerande faktor, och det är att offentligt berättigande av många författare har haft en nära koppling till legitimitetsbegreppet. Hos de flesta liberala filosofer som har skrivit om detta hittar man inte någon djupare diskussion om exakt vad det innebär att staten är legitim, utan man tycks helt enkelt ta legitimitet som ett grundläggande moraliskt begrepp som avgör om en stat är moraliskt acceptabel eller inte. Utifrån det perspektivet skulle man ju helt enkelt kunna skära av kopplingen mellan offentligt berättigande och legitimitet och komma på något annat legitimitetsbegrepp som passar bättre.

Om man söker på "authority" i Stanford Encyclopedia of Philosophy får man en kortfattad diskussion av vad som egentligen menas med legitimitet ur ett moralfilosofiskt perspektiv, tillsammans med en uppmaning till politiska filosofer att inte gräva ner sig alltför mycket i de exakta definitionerna. Artikelförfattaren, Tom Cristiano vid Arizona, diskuterar tre definitioner av legitim politisk myndighet: berättigat tvång, förmågan att pålägga plikter på folk, samt rätten att styra. Som Cristiano säger så fångar de olika definitionerna olika delar av legitimitetsbegreppet, så jag ska inte försöka argumentera för endast en aspekt till de andras nackdel.

En legitim stat har rätt att utfärda lagar och upprätthålla dem. Betyder det därmed att alla människor har övervägande skäl att åtlyda dem? Nej, det skulle jag inte vilja hävda. Om en person drivs av sitt samvete till att värnpliktsvägra eller till andra former av civil olydnad behöver vi inte säga antingen att (1) personen ifråga var irrationell eller begick något slags epistemiskt fel, eller (2) att personen inte ansåg att staten var legitim. Jag skulle vilja hävda att det är möjligt att anse att staten är legitim samtidigt som man i ett enskilt fall inte känner att man kan agera som lagen kräver. Detta gäller samtidigt som staten också har rätt att upprätthålla lagen och bestraffa dem som bryter mot den.

Så har man då rätt att göra vad man vill trots att lagen är legitim? Nej, naturligtvis inte. Man har inte rätt att begå mord på oskyldiga, till exempel. Faktum är att man inte har rätt att begå mord på oskyldiga även om lagen tillåter det, eller om det inte finns någon lag alls. Och förmodligen har en stat som är illegitim rätt att upprätthålla en lag som förbjuder mord trots att regimen är illegitim. Det jag ville komma till är bara är att det är att kräva för mycket av människor om vi förväntar oss att de alltid ska åtlyda legitima lagar. Däremot måste de betrakta det faktum att lagen är legitim som ett skäl som talar för att lyda lagen, och förmodligen också erkänna statens rätt att upprätthålla lagen - vilket ju många som bedriver civil olydnad också anser.

Det jag ville komma till är då nånting i denna stil: en legitim stat ger människor ett skäl att åtlyda dess lagar (och staten en rätt att upprätthålla dem). Detta måste vara den praktiska effekten av att en stat är legitim. Det kan inte bara vara något slags löst moraliskt begrepp, utan måste ha en viss praktisk effekt. Denna definition kan tolkas både de dicto och de re. Man skulle kunna ställa upp något slags kriterium för vad som krävs för att en stat ska vara legitim, och sedan hävda att när en stat uppfyller detta kriterium har medborgarna ett skäl att åtlyda dess lagar, men man kan också diskutera vad som krävs av en stat för att medborgarna ska ha ett skäl att åtlyda dess lagar, och sedan hävda att staten då per definition är legitim. Tidigare har jag mest betraktat legitimitetsbegreppet på det förra sättet, men nu börjar jag förstå att det kanske ska betraktas på det senare.

För varför är offentligt berättigande så nära kopplat till legitimitet? Man skulle ju bara kunna säga på måfå att en stat som kan berättigas offentligt är bra, och att en stat som är legitim är bra, så de begreppen har ungefär samma extension. Men man kan också säga såhär: att berättiga staten offentligt innebär att vi vänder oss till de berörda människorna och talar till dem i termer som de kan förstå, som är offentligt gångbara oavsett vem som lyssnar, och när vi har gjort detta har vi gett alla människor ett skäl att åtlyda statens lagar, och därmed är ju staten legitim! Så då är ju offentligt berättigande och legitimitet kopplade till varandra nästan per definition. Och då blir det ju plötsligt mycket mer problematiskt att säga att vi ska hoppa över offentligt berättigande och ägna oss åt nånting annat.

Jag tror att ett viktigt grundantagande som jag gör är att legitimitet är nånting väldigt grundläggande, nånting som inte utgör slutpunkten för staten utan snarare dess början, från vilken man kan gå vidare med vidare politik och filosoferande, och ta sikte på andra mål, t.ex. rättvisa. Om jag har rätt i att de teorier om offentligt berättigande som finns idag lider av stora problem och mynnar ut i att ingenting egentligen kan berättigas betyder det att vi redan idag kan förhålla oss till lagen lite som vi vill: om vi har bra skäl att bryta lagen kan vi göra det, och det faktum att lagen är lag spelar ingen roll. Vi kan aldrig invända mot någon som t.ex. inte betalar sin TV-licens genom att säga att "lagar ska följas", utan måste övertyga den personen att hon har en moralisk plikt att betala sin TV-licens, något som kanske inte alltid gäller (särskilt inte om alla som har en dator med Internetuppkoppling ska behöva betala licens, som ju ibland diskuteras).

Det kan ju tyckas som att detta inte är något problem. Jag har läst en kommentator till Locke som menade att Lockes diskussion om legitimitet visar att det inte kan finnas någon legitim myndighet, men att vi kan ha skäl att åtlyda illegitima myndigheter ändå. Men som alltid i filosofi eller all vetenskap har man något slags utgångspunkt som man börjar ifrån, och målet är att "rädda fenomenen". I mitt fall utgår jag ifrån det moderna liberala pluralistiska projektet, som tar samhällets mångfald inom snart sagt alla områden för given, och går vidare därifrån och frågar sig hur vi kan etablera en stat som är legitim och helst också rättvis. Så då borde vi väl först och främst se om vi kan rädda legitimiteten på något sätt.

Ett problem är att många liberaler anser att det faktum att många verkar tycka att staten är legitim inte betyder att den är legitim. Kanske anser de att om folk skulle bli filosofer skulle de börja förstå att de kanske egentligen inte har skäl att lyda lagen, eftersom det visar sig att staten egentligen inte är offentligt berättigad, och därmed skulle de sluta tycka att den är legitim. Kanske är det bara det väldigt enkla konstaterandet (som ju t.ex. Hayek kraftigt bestrider) att människor måste kunna förstå varför staten är inrättad som den är, varför staten är legitim. Och jag har i dagsläget inte egentligen något bra svar på det här problemet. Men nog är det frapperande att det inte finns särskilt många människor som helt struntar i lagarna. Många människor bryter mot lagen. Men skulle man pressa dem och trycka på att de faktiskt bryter mot lagar som har stiftats på ett demokratiskt och rättssäkert sätt, och ta upp konsekvenserna av att folk kan bryta mot lagen lite hursomhelst, skulle de åtminstone känna sig lite skamsna och mena att "ja, ja, man ska inte bryta mot lagen, men att inte betala sin TV-licens/fildela/köpa ut åt sina kompisar är väl inte så farligt". Kanske är det bara det som krävs för att de ska anse att det faktum att lagen är lag är ett skäl för att åtlyda den, även om de anser sig ha övervägande skäl att inte göra det, och kanske är det bara det som krävs för att staten ska vara legitim.

Men det här är ju inte särskilt övertygande. Folk som inte har en egentlig anledning att betrakta staten som legitim kan ju lika gärna ändra sig när de känner för det. Men skulle man återigen pressa folk och fråga dem: "Varför tycker du att lagar ska följas?" skulle de nog kunna dra upp anledningar som är bra, vettiga och som är rumsrena i det offentliga samtalet: man ska lyda lagarna för att vi lever i en demokrati, man ska lyda lagarna för tänk om alla kunde bryta lagarna hur som helst, man kan lika gärna lyda lagarna eftersom de drabbar alla lika, osv. På det sättet uttrycker vi något slags idé om att samhället är en gemenskap som syftar till allas vinning, och om att en demokrati som beaktar alla människors lika värde och värnar allas likhet inför lagen har rätt att upprätthålla sina lagar. (Väldigt få som blir ertappade med att begå ett småbrott som t.ex. fortkörning skulle ju hävda att de helt underkänner polisens och domstolarnas rätt att upprätthålla lagarna och bestraffa en för ens brott, och att det enda skälet till att man lyder deras utslag är att man inte har tillräckligt stor vapenmakt för att stå emot dem. Detta gäller till och med många som anser sig oskyldigt dömda.)

Vi får se vad allt detta mynnar ut i. Men väldigt mycket liberal teori just nu handlar om att ge och ta skäl i något slags offentligt samtal, och jag är inte särskilt optimistisk om att det offentliga samtalet kan uppfylla den funktionen. Det verkar som att många människor är fullt kapabla att förstå och acceptera bra och vettiga skäl för varför staten är legitim och handlar därefter, och kanske borde vi börja där istället. Jag tror att vi måste vara mycket mer känsliga inför den politiska verkligheten än vad många liberala tänkare tenderar att vara, men jag är också medveten om att det riskerar att leda till att liberal filosofi får ett väldigt lokalt och tidsbundet uttryck: vad händer om vi plötsligt får en stor mängd människor som helt förkastar statens legitimitet, även om de fortsätter att lyda lagarna av andra skäl? Kan vi komma på något slags teori om varför staten ändå är legitim för dem? Jag har tidigare hintat om att vi kanske skulle kunna åsidosätta folks invändningar om vi genom demokratiska institutioner gav dem tillräckligt inflytande över beslutsfattandet, men jag är mycket mer tveksam till det nu. Vi får som sagt se om jag kommer på något. För en gångs skull påstår jag mig inte ha alla svar.

Små steg i rätt riktning

2008-12-18T23:32:00.003+01:00

Så har då äntligen Grundlagsutredningen presenterat sitt förslag, och det positiva är att det är en enig beredning, något som jag inte trott var möjligt, framför allt med tanke på Vänsterpartiets inställning till sänkta personvalsspärrar. Jag har ju tidigare skrivit en hel del om författningspolitik generellt, så jag ska försöka att inte göra någon detaljanalys - en sån kan man t.ex. hitta här. Jag har egentligen alltid undrat om utredningen skulle föreslå några som helst förändringar, med tanke på att den tillsattes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen när Persson och Nuder blev irriterade över att Miljöpartiet kunde utöva utpressning mot sossarna och ville se om det fanns stöd för majoritetsval. (Ett sådant stöd hade man knappast i det egna partiet.) Den frågan kom ju bort ganska snabbt, får man väl lov att säga såhär i efterhand.

Det är lätt att peka på det som inte gjordes men som borde ha gjorts. Vi fick framför allt inga skilda valdagar. Vi fick en sänkning av personvalsspärren men inte ett fullständigt avskaffande, och fem procent är fortfarande ganska mycket. Vi fick ingen avskaffad valprövningsnämnd, utan riksdagen prövar fortfarande efter riksdagsval om den tillträdande riksdagen är lagenligt vald, utan möjlighet till överklagande. Och framför allt måste man väl konstatera att vi inte fick en bred folklig debatt om författningen. För att det skulle ha skett borde man nog ha tagit med alla delar av författningen (även avsnitten om monarkin och statsskickets grunder) liksom bredare demokratifrågor, t.ex. partiernas roll, men framför allt arbetat på ett helt annat sätt, kanske helt utan representanter för riksdagens partier.

Sverige är ett land som idag inte tycks lida av allvarliga och angelägna strukturella brister inom det politiska eller ekonomiska området, till skillnad från t.ex. Italien. Vår demokrati fungerar med normala mått mätt ganska bra. The Economist har till och med hävdat att Sverige är världens mest demokratiska land, vilket man kan ställa sig lite undrande över. Men det som ändå, både på ekonomins och demokratins område väcker en viss känsla av frustration är att vi inte ens är i närheten av att förverkliga vår potential. De förändringar som föreslås är inte helt marginella. Ett slopat uppenbarhetsrekvisit är väldigt viktigt, därför att även om Europakonventionen skyddar många av våra medborgerliga rättigheter måste skyddet för demokratins procedurer vara lika starkt. Men det är fortfarande så att en majoritet av svenskarna bara går till valurnorna vart fjärde år, vilket som utredningen visar är unikt i västvärlden. Det kommer fortfarande att vara så att de interna partistrukturerna missgynnar kandidater med utländsk bakgrund, trots att väljarna genom sitt personval uttrycker att man vill se dem som sina representanter i riksdagen. Och i den debatt om svenskkontrakt och svenska värderingar som just nu förs har vi återigen missat chansen att låta grundlagen utgöra grundvalen för vad folk uppfattar att Sverige som politisk gemenskap står för (även om inte alla medborgare håller med om vad som står i den).

Men man kan också se det från ett annat håll. Grundlagsfrågor är sådant som vi kan och kommer att tycka olika om. Att vi lyckas enas om åtminstone några reformer som tar den svenska författningen i rätt riktning är i det sammanhanget positivt. Kanske måste vi inse att det alltid, för alla, oavsett politisk inriktning, kommer att finnas ett glapp mellan vad man vill ha och vad man kommer att få. Sossarna ville göra det omöjligt för riksdagen att sälja av statlig egendom med enkel majoritet, för att ge sig själva vetorätt över statens ägande. Det fick de inte igenom, och det ska vi vara tacksamma för. Jag skulle vilja avskaffa monarkin och dela makten mellan riksdagen och en demokratiskt utsedd president. Det var inte ens med på dagordningen. Men det är sånt man kanske måste acceptera. Det kan komma en dag då den debatten också förs på allvar, men vi är inte där än, och min gissning är att vi inte kommer att komma dit som ett resultat av principiella överväganden, utan först när något slags skandal eller oacceptabel situation inträffar.

Men det jag inte riktigt kommer ifrån är just själva processen: att vi låter innehållet i våra grundlagar bestämmas av politikerna snarare än genom en principiell och bred folklig debatt. Det går att lägga fram bra och sakliga argument för i stort sett alla de författningspolitiska ståndpunkter som Socialdemokraterna har. Men det går likafullt inte att undvika känslan av att man har just de ståndpunkter man har därför att det gynnar egenintresset. Partiets makt blir större om man inte har personval. Möjligheten för socialdemokratiska regeringar att bestämma blir större om inte domstolarna kan lägga sig i, likaså för socialdemokratiska fullmäktigemajoriteter om möjligheten till kommunala folkinitiativ begränsas. Eftersom väljarna ofta använder lokalvalen som en möjlighet att uttrycka missnöje med sittande regering, och eftersom sittande regeringar ofta har lägre opinionsstöd i mitten på mandatperioderna, och eftersom de flesta sittande regeringar i Sverige är socialdemokratiska, gynnas socialdemokraterna av en gemensam valdag. Som jag tidigare sagt vill man ge sig själva vetorätt genom att kräva kvalificerad majoritet (eller två riksdagsbeslut) för avyttring av statlig egendom, men inte för tvångsinlösning, statliga köp av företag eller införande av statliga monopol. I debattartikeln på Newsmill säger man dessutom att man ville minska andelen utjämningsmandat, vilket ju skulle leda till att stora partier gynnas på de små partierna bekostnad - att det skulle kunna leda till att regeringar kommer till makten som överhuvudtaget inte fick väljarnas mandat bekommer dem inte. (Att man i den socialdemokratiska debattartikeln sen listar fem grundprinciper som man har tagit som utgångspunkt för sitt arbete, men inte säger någonting om mänskliga rättigheter eller rättsstaten i någon av dem bekräftar ju bara vad jag skrev i förra inlägget, nämligen att man är helt ointresserade av de frågorna.)

Konsekvent och genomgående ser vi att partiintresset ljuger inte. Det förhållandet att den konstitutionella debatten åtminstone i viss utsträckning drivs av makthunger hellre än av principiella argument utifrån respekten för demokratin och den enskilda människans okränkbarhet är ett allvarligt problem, och det ger den konstitutionella debatten en känsla av ovärdighet, at vara en fasad för ett politiskt spel. De föreslagna författningsförändringarna är små steg i rätt riktning. Vi får mer deltagande genom införandet av kommunala folkinitiativ (även om fullmäktige kan avslå dem med två tredjedelars majoritet) och vi får ett större skydd för de medborgerliga rättigheterna genom uppenbarhetsrekvisitets avskaffande, införandet av en rätt till rättvis rättegång och till integritet, en stärkt roll för riksdagsutskotten och en mer rättssäker domarutnämning, för att nämna några punkter. Men vi får absolut inte tolka utredningens förslag och det kommande propositionsarbetet som att debatten kring demokratins grundvalar därmed har avslutats i vår tid. Snarare måste vi se till att den bara har börjat.

Det är alltid mer komplicerat

2008-12-01T00:17:00.007+01:00

För ett par dagar sedan förstod jag äntligen Kent. Som väldigt många andra har jag naturligtvis lyssnat på det mesta de har producerat genom åren, men det var först när jag läste Andres Lokkos recension av den senaste samlingsboxen som jag såg hur bitarna föll på plats. Det ska nog till en kritiker som Lokko för att se hur texter som på ytan verkar vara helt obegripliga, eller åtminstone i grund och botten verkar handla om helt typiska popämnen egentligen utgör väldigt djupsinta försök att orientera sig i det postsocialdemokratiska Sverige, Sverige efter Olof Palme och finanskrisen:

Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra

Men Kent är egentligen inget politiskt band. De ägnar sig åt att analysera och beskriva samhället mer än att kritisera det. Skillnaden blir tydlig när man jämför med BBC:s nya dramaserie, med Kenneth Branagh som Wallander. För att ge brittiska tittare en blixtintroduktion till det samhällskritiska budskapet hos Mankell låter man TV:s debattprogram stå på som bakgrundsljud där en politiker summerar samhällsutvecklingen ungefär i stil med att "vår statsminister blev mördad, ekonomin kollapsade, och nu har vi blivit ett helt vanligt land". Och i det vanliga landet Sverige sker saker som inte skulle kunnat ske i Sverige, det socialdemokratiska landet, vilket förser Wallander med saker att göra.

Jag tror att poängen med detta inlägg framträder i själva skrivandeprocessen: så fort jag försöker skriva något om den socialdemokratiska drömmen och hur vi ska förhålla oss till den så tvekar jag, därför att jag inte vet vad som är rätt svar. Det är alltid nånting annat, några andras, nånting som vi som 80-talister har att förhålla oss till men aldrig var delaktiga i, nånting som kanske till och med bara var en myt: kanske fanns det aldrig någon stor socialdemokratisk "berättelse" vars fall Mankell och Kent analyserar utifrån sina skilda ståndpunkter? Hur ska vi kunna veta? Vi började skolan 1992, året då ekonomin föll. Mina politiska minnen börjar bokstavligen med Berlinmurens fall, 500 procents ränta och hur vi möttes i skolan med medlidande kommentarer som "Det brukade vara mycket bättre, men nu när ni börjar skolan så har vi inga pengar."

Ja, hur ska man egentligen förhålla sig till ett sådant budskap? Hur ska man egentligen kunna förhålla sig till hur saker och ting brukade vara, när de ligger i det förflutna? Sjöwall-Wahlöös och Mankells samhällskritik riktar sig mot den socialdemokratiska berättelse som de var med om att skriva men som visade sig ohållbar, medan t.ex. Kent och Arne Dahl ställer sig frågan: jaha, så vad ska vi göra nu då? Det är intressant att jämföra Mankell med Arne Dahl, för även fast det finns många likheter (båda är samhällskritiska författare från vänster som tar in internationella dimensioner i sina författarskap) känns det ändå som att just berättelsen om den folkhemsdröm som försvann inte är lika närvarande hos Dahl. Jag vill gärna tro att det är en generationsfråga, men jag vet inte. Och vad ska man då göra av den samhällskritik som vår generation kommer att skriva, vi som bara känner den socialdemokratiska drömmen som något som föregick oss? Tja, förhoppningsvis kommer vi att kräva rätten att själva formulera våra egna visioner om vad vi vill att vårt samhälle ska vara, precis som 68-generationen en gång gjorde.

Allting är alltid mer komplicerat. I England märker jag hur folk som skriver om Sverige, t.ex. Polly Toynbee, hänger kvar vid den gamla socialdemokratiska bilden av Sverige som om ingenting hade hänt, eller så är det av ondo om någonting händer. Det är först när de konservativa har börjat driva införandet av friskolor som deras huvudförslag inom skolpolitiken som folk har börjat få upp ögonen för att Sverige från 90-talet och framåt faktiskt också har kännetecknats av en hel del valfrihetsreformer. Och den svenska modellen bygger inte bara på mycket välfärd, utan också på insikten att systemen måste utformas så att de är hållbara för en liten, öppen, exportberoende ekonomi. Till skillnad från Storbritannien har staten aldrig varit en stor företagsägare i Sverige. Det finns nämligen ingen anledning att anta att staten skulle vara en särskilt bra företagsägare, och om inte företagen är väl skötta klarar de inte den internationella konkurrensen, och det gynnar knappast de anställda.

Jag tänker på att allting alltid är mer komplicerat när jag läser Ola Larsmos artikel om svenska värderingar, i samband med moderaternas förslag om ett svenskkontrakt, där en av aspekterna är att man vill föra vidare svenska värderingar "om jämställdhet och så vidare", för att citera Per Schlingmann. Larsmo förhåller sig vist nog ganska skeptisk till talet om svenska värderingar, men påstår dock att för honom utgör jämlikhet kanske kärnan i de svenska värderingarna.

Jag ska inte vara alltför polemisk. Jämlikhet är förmodligen ett ganska bra förslag, i den meningen att det förmodligen fångar en hel del av de värderingar folk faktiskt har. Ett annat förslag skulle kunna från World Values Survey och den så kallade Inglehart-Welzelkartan, där Sverige är det land som allra tydligast kombinerar sekulära värderingar med "self expression", alltså att förverkliga sig själv hellre än att bara fokusera på överlevnad. Svenskarna fokuserar mer på självförverkligande än något annat folk i världen gör. Och detta för mig vidare, till Berggren & Trägårdhs provokativt betitlade bok "Är svensken människa?", där de, från vad jag förstår, hävdar att poängen med den svenska modellen egentligen är att en stark stat gör människor oberoende av varandra och därmed fria att leva sina liv som de vill.

Och då har vi kanske rört oss ett stycke bort ifrån jämlikhet som det enda värdet. Då har vi hittat fram till en svensk modell som egentligen inte är socialistisk utan i grunden liberal, som inte bejakar det solidariska, homogena klassintresset utan istället skillnaderna och mångfalden. Med anknytning till mitt senaste inlägg vill jag säga att jag tror att vi måste ha ett frihetsbegrepp, inte bara ett jämlikhetsbegrepp, om vi ska förstå detta. Jag tror att det ligger en hel del i tanken på den svenska modellen som i grunden både solidarisk och frihetsbejakande, men det är just denna dubbelhet som kommer bort i bruset, som ofta ignoreras av folk som betraktar Sverige utifrån, oavsett om det är "Wallander"-producenterna eller Polly Toynbee.

Och därför måste det finnas en samhällskritik som är lika dubbel. Där det finns ofrihet, där det finns förmynderi, där måste det också finnas samhällskritik. Det gör det inte idag. Men vi får se, kanske kommer det att ändras med tiden. Niklas Ekdal har försökt göra upp med vänsterdominansen inom deckarbranschen. Vi får se om andra följer efter.

Amerikansk och svensk liberalism

2008-11-13T23:38:00.005+01:00

Ibland är det ganska lätt att känna sig som en främmande fågel i det landskap som den angloamerikanska liberala debatten utgör. I en ganska välkänd artikel från 1970-talet identifierar Ronald Dworkin liberalismen med stöd för New Deal-projektet och benämner bland annat den brittiske labourpolitikern Roy Jenkins som "liberal". (Jenkins hamnade sedan i SDP som ju sen gick ihop med liberalerna för att bilda Lib Dems, så till slut fick ju Dworkin rätt, men det kunde han ju inte veta då.) Men det som framför allt sticker i ögonen är att Dworkin menar att liberalismen, liksom alla andra politiska ideologier, egentligen inte är intresserad av att värna friheten eller att hitta en balans mellan frihet och jämlikhet, utan bara är intresserad av jämlikhet - det är bara det att liberalismens uppfattning om vad det innebär att behandla människor som jämlikar skiljer sig från konservatismen och från socialismen. I artikeln menar Dworkin också att detta också mycket väl kan kräva att liberalismen tar ställning för planekonomi, men att liberalerna, oavsett om man fastnar för marknadsekonomi eller planekonomi, likväl inte kommer att vara särskilt entusiastiska inför endera alternativet.

Om Dworkin tänkte sin artikel som en beskrivning av vad liberaler och konservativa faktiskt ansåg och anser sig själva göra, har han naturligtvis fel. Varken liberaler eller konservativa anser sig själva uteslutande försöka behandla människor som jämlikar. Visserligen skulle man kunna beskriva liberalismens politik som att den går ut på att behandla människor som jämlikar: man skulle kunna lägga fram en beskrivning av vad det innebär att behandla människor som jämlikar som ger samma sakpolitiska resultat. (Till exempel: det ingår inte i det begreppet att alla barn ska tilldelas skolplats efter en i förväg fastställd plan, lika för alla. Därför bör föräldrarna få välja sina barns skolgång själva, och därför bör vi ha skolpeng. Däremot ingår det att alla barn ska ha samma möjlighet att få gå i skolan från början.) Men man skulle lika väl kunna säga att det är friheten som driver liberalismen: för att kunna utöva sin frihet måste man ha utbildning och kunskap, och därför måste alla barn få gå i skola, men det finns ingenting som säger att man måste gå i skola enligt en ovanifrån fastställd plan, utan snarare finns det starka frihetsargument för att föräldrarna själva borde få välja. Eller så kanske det är något slags blandning: Rawls talade alltid om medborgarna som "fria och jämlika", där olika delar av hans rättviseteori är uttryck för olika delar av hans teori om personer.

Hursomhelst: poängen med denna lilla utflykt var att visa på den förvirring och vilsenhet som man som nordeuropeisk liberal står inför när man konfronteras med den angloamerikanska debatten. I USA och Storbritannien gör socialliberaler och socialdemokrater gemensam sak mot marknadsliberalismen och konservatismen; i norra Europa tenderar socialliberaler, marknadsliberaler och konservativa att göra gemensam sak mot socialdemokratin. De erfarenheter som alliansbygget har gett oss har lett till att man inom alliansens partier och framför allt ungdomsförbund har fått ökad respekt för varandra. Den senaste tidens ideologiska utveckling inom centern och moderaterna har gjort att Sverige idag har en regering som består av tre i bred bemärkelse liberala partier, samt ett litet värdekonservativt parti i form av kd. Från ett svenskt perspektiv är det naturligt att säga att det finns mer som förenar liberaler än som skiljer dem, och att liberaler borde stå på samma sida om den politiska skiljelinjen. Men det är knappast den bild man får när man ser på den angloamerikanska liberalismen, som är en självmedvetet vänsterinriktad rörelse, i motsats till nyliberaler som ofta föredrar att dela parti och regering med i vissa fall extremt konservativa krafter. Men ju starkare flankerna är, som Dworkins närmast socialistiska liberalism och t.ex. Friedmans och Hayeks ganska principfasta nyliberalism, desto mindre tydligt blir det att skillnaderna ligger längs ett kontinuum av åsikter som glider in i varandra.

Problemet med dagens akademiska liberalism är att det är svårt att hitta verktyg för att säga det som svenska liberaler ofta vill säga, nämligen att den socialdemokratiska välfärdsstaten är legitim men oliberal. En av de saker jag insåg när jag läste Nozick var att en rent rättighetsbaserad liberalism inte kan göra detta. Antingen har liberalismen en stark naturrättsligt grundad äganderätt, och därmed blir välfärdsstaten illegitim eftersom den kränker folks rättigheter, eller så har liberalismen inte det, och därmed blir välfärdsstaten inte oliberal, eftersom den inte kränker några rättigheter. Det går inte att dra en gräns mot libertarianismen alternativt socialdemokratin. Så liberaler måste försöka bygga sin teori på något annat än mänskliga rättigheter, dvs. se mänskliga rättigheter som det som ska motiveras hellre än det man kan utgå ifrån och ta som grund för vidare filosofi.

Fast ibland undrar jag om inte detta resonemang är lite förhastat. En av de skillnader som åtminstone tidigare har funnits mellan liberaler och socialdemokrater är att liberaler har värdesatt mänskliga rättigheter, vilket socialdemokraterna egentligen inte har gjort. Under de diskussioner som föregick 1974 års regeringsform varnade socialdemokraterna för att mänskliga rättigheter inte fick stå i vägen för "angelägna sociala reformer": ett totalt uppochnervändande av Rawls' rättviseteori, alltså. Och sedan dess har ju i stort sett alla reformer till skydd för de mänskliga rättigheterna drivits på av liberaler, medan socialdemokraterna antingen har visat att man fortfarande inte har ändrat sin grundläggande syn (som t.ex. det vanliga argumentet mot lagprövning om att domstolarna inte borde kunna åsidosätta riksdagens beslut, vilket visar att man tycker att folksuveräniteten är viktigare än skydda människor från övergrepp, förtryck och tyranni, vilket en liberal helt enkelt inte håller med om) eller tyst accepterat reformerna eftersom man helt enkelt inte tycker att frågorna är särskilt viktiga.

Så visserligen skulle man kunna hävda att sossarnas inställning i rättighetsfrågor skiljer dem från liberalerna, men det finns ändå något som ligger och skaver. Det är ju fortfarande inte så att man kan skilja en socialdemokratisk syn på ekonomi och fördelning från en liberal genom att hänvisa till olika rättighetskataloger. Jag tror att det helt enkelt handlar om att liberaler anser att ekonomisk frihet, inte minst individens frihet att själv kunna tjäna och handha sina egna pengar genom eget arbete, har ett värde, vilket socialdemokraterna inte gör. Och där har vi nog också skillnaden mellan nordeuropeiska och angloamerikanska liberaler, för det tycker inte heller de senare. Som Thomas Nagel skriver i kapitlet "Rawls and Liberalism" i "Cambridge Companion to Rawls" var det Rawls' stora förtjänst att han förenade liberalernas intresse för mänskliga rättigheter och individens rätt att välja livsstil med socialdemokratins fokus på social rättvisa. Ekonomisk frihet dyker aldrig upp som ett egenvärde hos Rawls, Dworkin eller de andra kanoniska vänsterliberala författarna. Det kan vara viktigt för att gynna effektivitet och ge pengar till omfördelning, men aldrig ett värde i sig. Detta gäller även om vi tänker på att de olika parterna i Rawls' ursprungsposition anser att möjligheten att uppdra och genomföra en livsplan är en av de primära sociala nyttigheter som de vet att de värdesätter, även bakom okunnighetens slöja. När parterna jämför och väger in de olika primära nyttigheterna och fattar sitt beslut bakom slöjan finns det inget utrymme i de efterföljande rättviseprinciperna för ekonomisk frihet. Den enda friheten som erkänns är rätten till sin egen livsstil, och den enda rollen för ekonomin är den distributiva.

Finns det då någon som kan ge uttryck för den nordeuropeiske liberalens försök att både äta kakan och ha kakan kvar genom att varken vara socialdemokrat eller minimalstatare? Den enda jag kan komma på är (återigen) Nussbaum. I sina tidiga politiska verk (t.ex. "Aristotelian Social Democracy" från mitten på 80-talet) avfärdar hon ganska abrupt ekonomisk frihet som något slags värde, och hon har aldrig riktigt kunnat skaka av sig Aristoteles' och Marx' förakt inför det liv som bara går ut på att bli rik snabbt (zoê chremastikê). Men när man studerar utvecklingsländer som Indien, i synnerhet utifrån ett feministiskt perspektiv, blir man ganska snabbt medveten om den oerhörda ofrihet och oförmåga som det innebär att vara beroende av andra för sin försörjning och att inte kunna äga och själv bestämma över sina ägodelar. Alltså inkluderar nu Nussbaum förmågan att kunna äga egendom som en av de byggstenar som är oersättliga i ett gott mänskligt liv. (Vilket alltså inte innebär att hon menar att man måste äga egendom för att leva ett gott liv, bara att man måste kunna göra det om man så vill.)

Det geniala med Nussbaums verk är ju också att det kan tolkas i lite olika riktningar. Staten måste se till att alla människor kan uppfylla vissa grundförmågor som ingår i ett gott liv, men därutöver har staten inga uppenbara uppgifter. Det är ju också så att staten inte själv aktivt måste se till att människorna lever bra liv om den inte måste: i ett rikt land som Sverige kanske de flesta skulle kunna uppfylla sina grundläggande förmågor själva utan att staten behövde ingripa. Kanske skulle i så fall socialdemokraterna framstå som de paternalister de ibland är, när de påtvingar människor just deras välfärdssystem, hellre än att låta dem välja själva om de så vill. Nussbaum kan i alla fall peka ut riktningen för varför det är någonting negativt att Sverige är ett land där man i jämförelse med andra länder lever på fickpengar.

Alliansens mardröm

2008-11-04T00:01:00.004+01:00

Magasinet Neo skriver om det scenario vi inte vill tänka på men som vi alla vet kan hända: sd kommer in i riksdagen 2010 och blir vågmästare. Det är värt att påpeka att just nu ser det inte så ut: om man följer de tio senaste mätningarna har de rödgröna en klar ledning på över 14 procent och sd ligger under fyra procent. Det finns två skäl som talar för att vi dock är närmare ett dödläge än vad mätningarna utvisar: för det första har bara en mätning gjorts sedan socialdemokratins fiasko i regeringsfrågan, och den mätningen visar ett kraftigt tapp för de rödgröna, och för det andra kan det finnas ett mörkertal av väljare som egentligen kommer att rösta på sd fast de inte vill erkänna det. Dessutom går alltid oppositionen bra mitt i mandatperioden, medan regeringen brukar komma tillbaka mot slutet, medan småpartier generellt har svårt att få ut sitt budskap mitt emellan valen då ingen är intresserad av politik. Hur lågkonjunkturen kommer att påverka sd:s chanser är svårt att säga: å ena sidan visar den senaste Synovatemätningen att sd går tillbaka, kanske därför att folk inte vill chansa på populistiska partier i kristider, men å andra sidan kan partiet kanske komma tillbaka när den akuta finanskrisen förbyts i en "vanlig" lågkonjunktur, som ju brukar gynna missnöjespartier. Sammantaget måste man konstatera att mardrömsscenariet inte kan uteslutas, även om det idag verkar sannolikare att de rödgröna får majoritet även om sd kommer in.

Neo presenterar tre scenarier för hur Sverige skulle kunna styras om sd blir vågmästare: alliansen sitter kvar i minoritet och söker stöd där stöd kan fås; socialdemokraterna bildar koalition med mittenpartierna; socialdemokraterna och moderaterna bildar stor koalition. Det finns åtminstone två scenarier till som är tänkbara: de rödgröna partierna bildar minoritetsregering med alliansens tysta medgivande, och alliansen och miljöpartiet bildar en finländsk koalition. Men allt detta beror på hur det parlamentariska läget faktiskt blir. Det finns egentligen två frågor som kan vara intressanta att ställa: (1) blir alliansen eller de rödgröna det största blocket? (2) kommer alliansen att kunna bilda majoritet med miljöpartiet? Beroende på hur dessa frågor besvaras kan vi tänka oss fyra scenarier (egentligen sex om alliansen och de rödgröna blir lika stora, men så roligt ska vi inte ha). Vi antar att socialdemokraterna kan bilda majoritet med både moderaterna samt en kombination av fp+c+mp. Jag ska först påminna om dagsläget:

Alliansen: 178
Socialisterna (s+v): 152
Mp: 19
Sd: 0

Med dessa förutsättningar kan vi tänka oss följande scenarier (de exakta siffrorna är bara i illustrationssyfte):

Scenario 1:
Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 20
Sd: 24

De rödgröna är det största blocket, och alliansen kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta är just nu det troligaste scenariet.) Rent konstitutionellt kan man naturligtvis tänka sig att alliansen sitter kvar som minoritetsregering, men eftersom man ju faktiskt har förlorat valet kan man tänka sig att det kommer att finnas ett tryck på regeringen att avgå. Dessutom skulle regeringen vara beroende av att mp och sd lägger ner sina röster (och om s+v blir större än alliansen räcker inte ens det), alternativt att socialdemokraterna gör det, och den typen av stöd kan vara svårt att hitta. I detta scenario känns det som mest realistiskt att socialdemokraterna bildar en bred mittenregering. Alternativet är att s+mp bildar en minoritetsregering med passivt eller aktivt stöd från fp och/eller c, vilket skulle möjliggöra för mittenpartierna att bevara alliansen inför 2014 men samtidigt förneka dem ansvar och ändå öppna upp för den vanliga borgerliga svekdebatten (se bara på centern under 90-talet).

Med ett par smärre ändringar får vi scenario 2:

Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 22
Sd: 22

De rödgröna är det största blocket, men alliansen kan bilda majoritet med miljöpartiet. Den stora frågan här blir hur miljöpartiet kommer att agera. Vi saknar egentligen vana av att diskutera regeringsfrågor i Sverige med utgångspunkt från annat än den rent parlamentariska kontexten. Ta Finland som exempel: medan statsminister Vanhanen efter det senaste riksdagsvalet hade kunnat sitta kvar med koalitionen c+s+sfp valde han att istället byta till koalitionen c+saml+sfp+gröna. Anledningen: eftersom samlingspartiet hade gått framåt och socialdemokraterna gått tillbaka var det naturligt att respektera väljarnas vilja och ta med samlingspartiet i regeringen. Å andra sidan var det önskvärt att bevara regeringens blocköverskridande karaktär, och därför togs de gröna med istället för kristdemokraterna. I Sverige, å andra sidan, satt regeringen Persson kvar efter valet 1998, trots att socialdemokraterna gjort ett katastrofval. Poängen med detta är att i detta scenario skulle det gå att hävda att en allians+mp-regering skulle vara demokratiskt olämplig, trots att det vore parlamentariskt möjligt, eftersom alliansen ju faktiskt förlorade valet. Om man går på den linjen skulle en mittenkoalition förmodligen te sig som det troligaste. För detta talar också att det rent politiskt är långt ifrån klart att mp skulle vilja sätta sig i en koalition med alliansen om man kunde göra annorlunda. Riktigt komplicerat blir det dock i scenario 3:

Alliansen: 159
Socialisterna: 143
Mp: 15
Sd: 32

Alliansen är det största blocket men kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta förutsätter, som synes, väldigt stora framgångar för sd: ca 9 procent. Det torde också vara det minst sannolika scenariet, allt sammantaget.) I detta läge skulle det kanske finnas en viss frestelse för alliansen i att sitta kvar som minoritetsregering. En mittenkoalition skulle ex hypothesi få majoritet, men det skulle krävas att s+mp+fp+c samtliga gick ihop (vilket i och för sig inte är ett problem, därför att det är fullt tänkbart oavsett det parlamentariska läget att fp och c går in i en mittenkoalition gemensamt, även om den blir överstor, för att få ut så mycket borgerlig politik som möjligt och för att sprida bördan av att ha gått över blockgränsen). Men vi skulle kanske också i detta besvärliga läge se vissa röster som krävde en stor koalition (även om jag tror att det scenariet är väldigt osannolikt). Att sitta kvar som minoritetsregering skulle dels leda till en oerhörd svekdebatt rörande att man ger sd inflytande, och dels vara politiskt besvärligt just med tanke på hur stora sd är, men just detta faktum skulle kanske också vara ett argument för att inte stänga ute sd från allt beslutfattande. Betydligt lättare för alliansen blir det dock med scenario 4:

Alliansen: 170
Socialisterna: 143
Mp: 21
Sd: 15

Alliansen är det största blocket och kan bilda majoritet med miljöpartiet. Detta är just nu inte heller särskilt sannolikt, men det är mer sannolikt än att alliansen skulle bli det största blocket och inte få majoritet med mp. Detta läge liknar närmast situationen 1991-94 (förutom att mp då befann sig utanför riksdagen) och här skulle nog frestelsen att sitta kvar som minoritetsregering vara som allra störst: allt som krävs är passivt eller aktivt stöd från något parti som helst för att man ska få igenom sin politik. Å ena sidan är sd inget kvasiborgerligt parti som ny demokrati var, och kommer nog att rösta mot alliansen oftare, men å andra sidan är miljöpartiet ett parti som man kan nå uppgörelser med. Men om den typen av uppgörelser blir vanliga så blir det ju tänkbart att alliansen och mp efterhand går ihop och bildar koalition.

Om sverigedemokraterna faktiskt blir vågmästare hoppas jag att den efterföljande regeringsbildningsprocessen innehåller två saker: (1) den speglar valresultatet; (2) den leder till en majoritetsregering med en tydlig opposition. Båda punkterna är livsviktiga, därför att de möjliggör för väljarna att genom sitt agerande faktiskt byta sammansättning på sin regering, samtidigt som man också håller sd borta från inflytande. Det idealiska skulle vara ett gentleman's agreement mellan mittenpartierna om att det block som blir störst ska få styra: om de rödgröna blir störst kommer fp och c att bidra till en mittenregering, medan om alliansen blir störst kommer de och mp att ingå en koalition. Detta skulle vara önskvärt, eftersom ansvarsutkrävande blir mest effektivt om väljarna på förhand vet hur man ska kunna sparka ut de styrande, men det är givetvis också orealistiskt.

För den liberala rörelsens vidkommande är naturligtvis en koalitionsregering mellan alliansen och miljöpartiet det mest önskvärda, eftersom man då får både en tydlig majoritet, en tydlig opposition, och en övervägande liberal politik, men kanske också det mest orealistiska. Som Neo framställer de tre scenarierna så framstår en alliansregering i minoritet som det effektivaste sättet att avslöja sd som de klåpare de är. Det gör det ju också möjligt att hålla ihop alliansen, som har kostat väldigt mycket i tid och kraft för alla inblandade, och som är en investering som inte ges upp lättvindigt. Men jag känner mig ändå väldigt tveksam med tanke på vilket parti sd faktiskt är: skulle man kraftigt förbättra sig med åren kan man naturligtvis tänka sig en omprövning, men där är vi inte än. Och skulle de rödgröna göra de framgångar som opinionsmätningarna spår borde en mittenkoalition ändå vara det bästa (kanske det enda) alternativet, i synnerhet eftersom socialdemokraterna under Mona Sahlin förmodligen är en mycket lättsammare samarbetspartner än man var under Göran Persson.

Det Neo och jag dock är helt överens om är att en stor koalition mellan s och m är det absolut sämsta alternativet. Visserligen får man en majoritetsregering, men man får också en koalition som är nästan omöjlig att rösta bort, vilket ju har visat sig vara det absolut bästa sättet att få partier som sd att växa till oanade höjder. Men framför allt är det partikulturen som skrämmer mig: vi skulle få en regering där all form av idealism, all form av idé- och värdepolitik, skulle behöva vika för "realism" och kallt kalkylerande pragmatism. Den ovilja att föra en ingående diskussion i sakfrågor när man inte behöver som vi såg hos regeringen i FRA-frågan skulle sannolikt bli kutym. Det enda som Sveriges liberaler kan göra är att slå ihop centern och folkpartiet och gemensamt fortsätta liberalismens historiska kamp mot överhet, byråkrati och maktfullkomlighet. Kristdemokraterna kommer att lämnas åt sitt öde: förmodligen har man nog med kärnväljare för att stanna över fyraprocentsspärren på kort sikt, men partiet kommer att behöva gå en ökenvandring värre än vänsterpartiet och dess öde på lång sikt skulle vara ovisst.

2006 trodde vi att vi såg början på något nytt: en borgerlig regering tillträdde i relativt ljusa ekonomiska tider och skulle förhoppningsvis kunna bli omvald 2010. Kanske såg vi istället början på slutet för den gamla ordningen med blockpolitik, stabila regeringar och enighet kring humanistiska kärnvärden. Det behöver inte bli så. Men jag tror att vi måste ta debatten mer ingående med sverigedemokraterna för att undvika att så ska bli fallet, genom att sätta ljuset på vad de egentligen tycker, inte alls bara i invandringsfrågan utan även i andra frågor. (Vad tycker till exempel de väljare som tvekar mellan socialdemokraterna, sd och soffan om att sd vill avskaffa värnskatten?) Vi behöver inte ge sd mer utrymme än vad som krävs. Men om vi inte reflekterar över vad som kan hända på valnatten 2010 så kommer vi att få betydligt större problem än vi behöver få.