Tankar om den liberala demokratin VI: Demokratin som egenvärde

Jag hade egentligen tänkt skriva det här inlägget redan innan jag läste Håkan Boströms ledare i DN häromdan, men den känns ändå som en bra plats att börja. Boström noterar med hänvisning till en nyutgiven bok om unga socialdemokraters politiska visioner att det finns en inneboende spänning inom den unga högersocialdemokratin: å ena sidan tror man att man genom rätt politisk ingenjörskonst kan få fram ett bättre samhälle ovanifrån, på ett rationellt och expertmässigt sätt, men å andra sidan vill man också ha mer deltagande, mindre toppstyre och mer gräsrotsaktivism.

Samma paradox gäller för den unga liberalismen, låt vara kanske mindre uttalad. Jag har sällan fört så fruktlösa debatter i LUF som när jag försökt argumentera för en stark lokaldemokrati. Argumentationen emot verkar helt oklanderlig. Mycket av det kommuner och landsting gör ska istället individer få välja själva genom pengsystem. Vi behöver inga utbildningsnämnder, vi behöver ingen sjukvårdspolitik på landstingsnivå, eftersom folk själva ska få välja vilken skola de vill sätta sina barn i eller vilket sjukhus de vill gå till när de blir sjuka - allting givetvis inom ramen för ett offentligt finansieringssystem. Och detta ska gälla över hela landet eller varför inte inom hela EU, så att det inte finns något behov för kommuner och landsting att ha egna riktlinjer eller föra en egen politik inom hela området. "Kommuner ska syssla med vägar och parkförvaltning", säger man, och så var det inte mer med det. Detta kopplas med ett förakt mot kommunalpolitiken, som man betraktar som småaktig, intrigerande och inkompetent, epitet som förvisso inte är helt oförtjänta.

Ganska mycket detsamma gäller för demokratin på den statliga nivån. "Den tyska konstitutionen är bra", säger man, och jag nickar eftersom jag tänker på evighetsklausulen, den grundlagsfästa motståndsrätten och den väldigt väl utförda balansen mellan en effektiv statsmakt och ett effektivt skydd för den liberala demokratin, men sen fortsätter man, "för där är folkomröstningar förbjudna." Folkomröstningar är dåliga eftersom de leder till dåliga resultat, alternativt därför att de bara är sätt att lösa upp politiska knutar. Riktiga politiker fattar svåra beslut själva, utan att konsultera folket. Och genomgående är synen på demokratin instrumental: demokratin är bra eftersom det är det enda system som möjliggör ett liberalt samhälle. Ganska många dristar sig till och med att säga att om det inte vore så, skulle ett annat politiskt system vara att föredra. Detta verkar attraktivt tills man frågar sig hur ett samhälle vars politiska system inte byggde på att all offentlig makt utgår från folket genom allmänt och lika deltagande skulle vara bättre på att förverkliga liberala värderingar. Demokrati är ett flexibelt begrepp och behöver inte innebära just den högst indirekta, representativa demokrati som vi har idag.

Det slår mig när jag tänker på denna fråga att man kan sätta in den instrumentella synen på demokrati i ett schema. Generellt sett kan man skilja på två idealtyper när det kommer till att besvara en fråga av typen "Vad är rätt?" Den ena idealtypen är vad jag (ganska felaktigt) ska kalla för instrumentalister: det rätta är någon given lösning L, och vi väljer en procedur för att välja lösningar som vi hoppas ska vara så bra på att generera L som möjligt. Den andra idealtypen är proceduralisterna: det rätta är vadhelst som resulterar från någon procedur P, och vi väljer P med referens till olika typer av värden som vi vill att vår procedur ska förverkliga.

Den proceduriella synen på demokrati är ett levande alternativ inom demokratiteori och liberal teori, låt vara ett omdiskuterat sådant. Frågan är som alltid inom modern liberalism hur man kan bygga en stat som är legitim, som går att berättiga för medborgare vars politiska, religiösa och moraliska åsikter skiljer sig väldigt mycket åt, och en möjlig lösning är att bygga institutioner som folk kan samlas runt, och sen får vi se vad som kommer ut därav. Det kan mycket väl vara så, som någon har anmärkt, att det är betydligt lättare att bygga legitima institutioner än att bygga legitima politiska lösningar. Man kan tänka sig två olika scenarier: (1) vi är överens (på ett ungefär) om vad ett rättvist samhälle är för något, men vi håller inte med varandra om vilka procedurer (demokratiska eller annorledes) vi ska ha för att välja det, och (2) vi är överens (på ett ungefär) om att demokratin är en legitim procedur för att välja politiska lösningar, men vi håller inte med varandra om vilka dessa lösningar är. Tanken är att (2) verkar som ett betydligt mer realistiskt alternativ än (1). Alltså ska politiska filosofer, om de nu är så intresserade av legitimitet och berättigande som de påstår sig vara, sluta tala så mycket om politiska lösningar och börja tala mer om procedurer. Synen når sin skolastiska höjdpunkt hos Fred D'Agostino, som utvecklar en sinnrik modell för ett författningskonvent, påstår att en stat endast är berättigad om dess författning har utvecklats av ett sådant konvent (helt obeaktat att inget sådant konvent naturligtvis har hållits) och påstår sen att han minnsan inte ska ge sig in i diskussionen om vilka konstitutionella lösningar som det här hypotetiska konventet bör välja, eftersom han inte vill föregripa konventets arbete!

Det tycks mig som att den sortens resonemang missar en viktig poäng, nämligen att i en demokrati så kan vi samtidigt diskutera politikens former och dess innehåll. Den rena proceduralismen kan inte leda till att man slutar diskutera frågan om "vilka politiska lösningar måste till för att skapa ett rättvist samhälle?" bara för att man har kommit överens om att det rättvisa samhället får sitt berättigande från att det väljs i en legitim demokratisk procedur. I så fall blir proceduralismen som sådan inkoherent. (Och det är möjligt att det finns en annan, subtilare sorts inkoherens här, nämligen att en medborgare i en proceduriell demokrati inte kan diskutera vilka politiska lösningar hon vill ha utan att ta upp skäl för och emot att välja dem, men den enda egentliga anledningen till varför deras genomförande kan rättfärdigas är inte dessa skäl, utan den anledningen att de har valts genom en legitim procedur. Men det är ju inget skäl att föredra den ena lösningen framför den andra.)

Jag tänker inte komma ut som nåt slags fullblodsprocedurialist, därför att även det är bara ett möjligt perspektiv i ett pluralistiskt samhälle. Vissa människor anser att legitimitet kommer ur legitima procedurer. Andra människor anser att det kommer ur legitima lösningar. Ett verkligt legitimt samhälle, menar jag, är ett som tar alla dessa olika perspektiv, i den mån de är rimliga och förenliga med ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle, och behandlar dem på lika villkor och försöker berättiga samhället utifrån varje enskild invånares perspektiv (med nyssnämnda restriktioner). Det låter sig naturligtvis inte göras. Men det kan vara en målsättning att sträva mot. Och det hindrar inte (utan förutsätter snarare) att varje enskild individ, när hon utforskar sitt eget samvete och sina egna värderingar, kommer fram till vad hon sätter upp för villkor för att hon ska motiveras att erkänna statens legitimitet. (Jag erkänner att det blir en aning förvirrande och jag får se om det går att svetsa ihop allt det här till nånting sammanhängande.)

Så vad är poängen? Att genomföra en väldigt kraftig centralisering av all offentlig reglering till statlig nivå skulle, är jag rädd, betyda att avståndet mellan medborgare och beslut, som redan idag är alldeles för stort, ökar ytterligare. Olika människor kommer att ha olika syn på hur den offentliga verksamheten ska organiseras. Att ha ett starkt lokalt självbestämmande innebär att det politiska systemet blir känsligare inför lokala åsiktsskillnader och gör det möjligt för fler personer att känna att de har ett system som fungerar för dem. Man kan naturligtvis tänka sig hybridlösningar, som att alla kommuner och landsting, eller för den delen kanske varje medborgare, får välja om man vill gå med i ett statligt pengsystem eller om man vill hålla fast vid kommunala, offentligt skötta lösningar. Vi kan tycka att de som inte vill ha pengsystem utan som vill att det offentliga ska bestämma vilka skolor och sjukhus folk ska använda har fel, och på ett plan ska vi naturligtvis föra debatten mot dem. Men det hindrar inte att vi samtidigt kan säga att ett samhälle som är så legitimt som möjligt ska vara lika känsligt inför deras åsikter och försöka tillfredsställa dem så långt det går. Nu är förvisso inte pengsystem någon fråga som kommer att alienera den förlorande sidan av befolkningen, men det finns andra frågor där det kan vara betydligt viktigare att vara medveten om att där det finns vinnare finns det också förlorare.

Så långt har jag (i stort sett) hävdat att det liberala alternativet är att om folk i nån del av landet vill ha ett visst system så ska de (inom rimliga gränser) också få ha det. Då kommer så många människor som möjligt att bo i en del av landet där man känner att man har det system man vill ha, och det är en viktig liberal princip eftersom liberalismen nånstans ändå bygger på medborgarnas frivilliga samtycke. Och längre än så tänkte jag egentligen inte gå, förutom att jag också vill ge ytterligare ett argument för att en stark lokaldemokrati kan vara nånting att ha. Som jag noterade tidigare så är det ofta så att människor kan acceptera lösningar som de inte håller med om, förutsatt att dessa lösningar har valts genom procedurer som de anser vara legitima. Alla tänker inte så och det är viktigt att respektera det (i linje med budskapet i detta inlägg). Men som jag nämnde i mitt förra inlägg om England så innebär en omfattande centralisering också ett fjärmande av besluten från medborgarna och det innebär i sin tur att desillusioneringen och alieneringen ökar. Med en stark och välfungerande lokaldemokrati ökar chansen att medborgarna känner att man ändå kan påverka utvecklingen där man bor, i de frågor som berör en i ens vardag, trots att man kanske inte alltid får exakt de lösningar man vill ha. Detta ska inte läsas som ett stöd för lokalpolitiken såsom den fungerar idag, men det ska läsas som ett stöd för att stärka och fördjupa den kommunala demokratin hellre än att åderlåta den. Jag vill inte gå så långt som att hävda att demokratiskt deltagande har ett egenvärde i sig, att det möjliggör ett aristoteliskt förverkligande av vårt sanna livsmål (som vissa har hävdat, typ Jon Elster), men jag tror att det kan ha ett egenvärde trots att det inte leder till bättre politik. Och det är här den stora klyftan går mellan mig och majoriteten i LUF, skulle jag gissa.

Ska vi folkomrösta om kärnkraften?

PJ raljerar över Olof Ruins påstående att svensk konstitutionell praxis kräver att vi ska hålla en ny folkomröstning om kärnkraften nu när alliansen har kommit överens om att bygga nya reaktorer. För mig, som tidigare har uttalat mig väldigt positivt om ökat deltagande i politiken, blir frågan lite knepigare. Men man kan dela upp argumenten för en folkomröstning i tre lösa grupper:

1. Vi ska folkomrösta eftersom det är i enlighet med konstitutionell praxis.
2. Vi ska göra det därför att demokratin kräver att vi inte åsidosätter folkets röst (oavsett vad praxis säger).
3. Vi ska göra det därför att det generellt sett är bra med ökat deltagande.

Som PJ hävdar så kan nog (1) ignoreras. Svensk konstitutionell praxis och konstitutionella konventioner är helt enkelt för dåligt utvecklade. Vi ignorerade folkomröstningsresultatet i högertrafikfrågan, och det är tveksamt om vi följde folkviljan i ATP-frågan. Vår konstitutionella praxis utvecklas ständigt och kan ändras över tid om så behövs.

De flesta argumenten för folkomröstning härrör sig nog från ett slags allmänt hållen åsikt att beslut som har fattats av folket endast kan rivas upp av folket. Och generellt sett håller jag med om detta. Det vore väldigt märkligt om vi beslutade att gå ur EU utan en ny folkomröstning, till exempel. Men problemet med kärnkraftsfrågan är att ingen någonsin har tagit ställning till det förslag som nu ligger på bordet, nämligen att bibehålla kärnkraften under överskådlig tid. Man kan istället se folkomröstningen 1980 som en omröstning om det bästa sättet att bedriva avveckling på. Det blir därmed svårt att säga vilken vilja folket överhuvudtaget uttryckte 1980, om man var för bibehållen kärnkraft eller om man inte var det. Det finns vissa situationer där alternativen är så pass tydliga att det går att ställa folket inför en ja-eller-nejsituation. Antingen går vi med i EU vid en given tidpunkt eller så går vi inte med under överskådlig tid. Det folket röstar för måste rimligen tolkas som folkets vilja som inte kan motsägas utan en ny folkomröstning. Men det enda man egentligen kan säga om 1980 års folkomröstning är att folket inte var för linje 1. Fast det är klart... hade linje 1 ställts mot bibehållen kärnkraft under överskådlig tid hade en seger för linje 1 kunnat tolkas som att det var just den linjen folket var för, och att man därmed inte kunde avveckla enligt linje 2 eller linje 3.

Som man frågar får man svar, och om inte folket styr agendan så kommer inte ett folkomröstningsresultat i en komplicerad fråga som kärnkraften nödvändigtvis att vara en god indikator på folkviljan. Det betyder inte att man inte ska folkomrösta, men man måste i så fall betrakta folkomröstningen som just rådgivande, och ta resultatet för vad det är. I kärnkraftsomröstningens fall tolkades resultatet av riksdagen som att folket sagt ja till avveckling 2010. Det är väldigt oklart hur många av linje 2-väljarna 1980 som ansåg sig säga just detta med sin röst. Jag tror också att det kan vara värt att påminna om att 1980 utgjorde ett slags nadir för den direktdemokratiska idén. På 50-talet hade man varit ganska positivt inställd till folkomröstningar, därav de två folkomröstningar som hölls under den perioden. Men i takt med den centralistiska statssocialismens frammarsch i Sverige minskade tilltron till folkomröstningar. Att man dock röstade om kärnkraften torde väl endast kunna förklaras med att det var en så pass besvärlig fråga både för socialdemokraterna och för regeringen Fälldin. Det är en annan anledning till att man ska vara lite försiktig med folkomröstningsresultat: i Sverige, olikt många andra länder där omröstningar kan tillkomma på medborgarinitiativ, utgör inte folkomröstning ett exempel på att folket tar tillbaka den makt som man delegerat till lagstiftarna, utan på att politikerna lånar ut den makt till folket som nominellt tillhör folket, och på politikernas villkor.

Skulle det vara fel att ha en ny folkomröstning? Nej, det tycker jag inte. Men problemet i svensk politik är att vi har folkomröstningar då och då utan att det finns någon klar konsensus kring, regler för, eller knappt ens debatt runt vilken roll folkomröstningar ska spela i vår demokrati och hur de ska gå till. Det finns en utbredd skepsis mot folkomröstningar inom den svenska liberalismen, och det är folkomröstningar som den om kärnkraften som ger hela institutet ett dåligt rykte, och med rätta.

Vi kan ställa två frågor: (a) När ska man ha en ny folkomröstning i ett ämne som det redan har folkomröstats om? (b) När och hur bör man ha folkomröstningar i framtiden? (Tanken är att om man har vettiga regler för folkomröstningar så följer automatiskt att deras resultat endast kan åsidosättas av en ny folkomröstning eller genom att frågan helt upphör, t.ex. om vi säger ja till att behålla kungahuset genom folkomröstning och det sedan utslocknar på naturlig väg.)

Som svar på (a) säger jag: det är rimligt att kräva folkomröstning om vi ska gå ur EU eller införa euron, eftersom det fanns två tydliga alternativ som mer eller mindre uttömde den logiska rymden. Däremot är det inte nödvändigt med en ny folkomröstning om kärnkraften, låt vara att det inte heller är något större fel med det förslaget.

Vad gäller (b) måste man skilja på ett läge där vi går över till mycket mer deltagande och ett läge där vi bevarar huvuddragen i dagens representativa system. Det är endast i det förra läget som vi kan börja argumentera för en folkomröstning enligt (3) ovan, dvs. att om många olika beslut ska fattas enligt direkt deltagande borde vi rimligen folkomrösta el. dyl. om kärnkraften. Nu finns det givetvis de liberaler som menar att vi aldrig borde ha några folkomröstningar. Det håller jag inte alls med om. Vi kan skilja på frågor där man bör ha folkomröstningar och frågor där man kan men inte måste ha dem. Till de förra hör samtliga konstitutionella frågor där det råder oenighet och även viktiga konstitutionella frågor där det inte råder någon större oenighet, men där det dock finns en viktig poäng i att man kan gå tillbaka och härleda legitimiteten hos vår författning till folkets samtycke. (Det gör att jag tycker att man borde ha antagit 1974 års regeringsform genom en folkomröstning. Det är inte för sent att skriva en ny och bättre författning och anta den på det sättet.) Det är svårare att dra en tydlig gräns för vilka frågor som bör falla inom den senare gruppen. Man kan argumentera för att endast de beslut som ändrar politikens ramar bör ha folkets stöd, och att vi sedan bör lämna det åt politikerna att bedriva politik inom dessa ramar. En grundläggande förutsättning för att det ska vara en acceptabel strategi är att detta ändå medför ett tillräckligt mått av demokratisk förankring. Och det kan finnas en poäng i att ha en politisk process där man tydliggör alternativen och skapar tydliga alternativ där man måste kompromissa med vissa saker för att få andra, vilket skulle vara ett argument för representativ demokrati. Låt oss gå med på det för argumentationens skull, även om jag tror att detta kan göras inom ramar som tillåter betydligt mer deltagande än dem vi har idag. Men problemet är att samtidigt som de representanter väljarna väljer ska stå för det dagliga styret av landet på kort sikt, ska de också ta ställning till de långsiktiga frågor som råkar vara aktuella för stunden, som t.ex. kärnkraften, euron, socialförsäkringssystemen osv. Det är frågor där man måste välja ett system som ska vara på plats under en längre tid, i alla fall sett till huvuddragen, och därför är det väldigt viktigt med demokratisk förankring, men det kan vara omöjligt att säga t.ex. "jag vill ha de rödgrönas kortsiktiga ekonomiska politik, men jag stödjer alliansen i synen på kärnkraftsfrågan".

Och om det då går att särskilja dessa frågor i någon rimlig grad så verkar det som om det vore betydligt lämpligare att avgöra dessa långsiktiga frågor direkt än att låtsas som att politikerna har fått ett demokratiskt mandat att avgöra dem, vilket kanske inte alls är fallet. Om besluten går majoritetsviljan emot riskerar man att få stora legitimitetsproblem, om inte nu så åtminstone på sikt. Men för att man undvika såna problem så krävs det också att man antingen har väldigt tydliga alternativ eller låter alternativen växa fram underifrån och hittar nåt slags lösning för att skilja dem åt, t.ex. genom Alternative Vote (dvs. att väljarna rangordnar de olika alternativen, och att om ingetdera får egen majoritet så tar man bort den linje som fått färst* röster och fördelar dess väljares andrahandsröster till de andra alternativen, och så håller man på tills nåt alternativ fått en majoritet).

Det är värt att komma ihåg att det jag har argumenterat för endast är att det bör vara tillåtet att hålla folkomröstningar i dessa frågor. Det är inget måste, olikt grundläggande konstitutionella frågor. Kärnkraften torde vara en sån fråga där man skulle kunna ha en folkomröstning, men det är inget måste. Ska man undvika en folkomröstning i liknande frågor bör man dock vara väldigt säker på att man har folklig legitimitet för sitt beslut. Det tror jag också att alliansen har. Snarare är det de rödgröna som borde fundera på att gå till folket om de vill sätta sina avvecklingsplaner i verket. Ett beslut att behålla kan alltid omprövas. Ett beslut att avveckla kan det inte.

*Ett godkänt ord enligt svensk språkvård.

De jourhavande medborgarna

SvD Idag skrev för ett tag sedan om Erik Amnås teori om de "jourhavande medborgarna": att de flesta människornas medborgerliga engagemang ligger på "stand-byläge" och aktiveras först vid exceptionella eller krisartade situationer, som FRA-lagen och tsunamikatastrofen. Det finns mycket att kommentera i den länkade artikeln, t.ex. detta citat:

Demokratins undergångsprofetior kan tillbakavisas, menar Erik Amnå, därför att de vilar på ”en orättvis demonisering av medborgare i allmänhet och ungdomar i synnerhet”. Att det har blivit så beror, enligt honom, på att man
• har förväxlat deltagande med engagemang,
• isolerat engagemanget till de traditionella formerna,
• likställt det politiska med det offentliga,
• inte jämfört med hur det förflutna har varit, utan med hur man vill minnas det,
• och bortsett ifrån att de institutionella ramarna för samhällsengagemanget – till exempel partierna, folkrörelserna, förvaltningarna och medierna – skapat nya förutsättningar för samhällsengagemang.

Det är kanske inte så svårt att förstå varför denna "demonisering" har uppstått, förutom den allmänna tendensen, redan giltig i antiken, att klaga på att allt var bättre förr. I en partidemokrati som den svenska har samhällsengagemang typiskt sett inneburit politiskt engagemang (eftersom civilsamhället varit förhållandevis svagt), men framför allt har politiskt engagemang inneburit engagemang inom de traditionella politiska kanalerna: valbåset och partierna. I en renodlad partidemokrati är det bara dessa två kanaler som räknas, så därför blir varje form av engagemang utanför dem mer eller mindre bortkastat, eller åtminstone extremt ineffektivt. (Plus att det blir mycket svårare att använda sitt politiska kapital för att få någon maktposition, eftersom alla sådana positioner kontrolleras av partierna, vilket dels skapar problem med att rekrytera andra än idealister, men framför allt att få in personer på viktiga poster som delar ens perspektiv och förstår vad man talar om. Om framtidens politiker endast rekryteras från ungdomsförbunden och inte från andra ungdomsorganisationer kommer framtidens politiker i högre grad att betrakta ungdomsförbunden som det "renaste" och viktigaste uttrycket för politiskt engagemang, trots att det finns många andra.)

Men som jag tidigare har skrivit om håller den renodlade partidemokratin på att förlora sin legitimitet. I takt med att organisationerna blir stelare blir det svårare att kanalisera sitt engagemang dit (antingen att arbeta sig in i dem, eller att känna att det är särskilt givande), och därmed söker man sig till andra organisationsformer, och därmed förlorar de traditionella organisationerna sin legitimitet, eftersom de inte längre är representativa för den engagerade delen av befolkningen. (Det räcker att se på partiernas medlemsålder och jämföra med den genomsnittlige engagerade personens för att se poängen.)

SvD-artikeln tar upp ytterligare tre punkter.

1. De nya rörelserna är inte demokratiska, eftersom de överhuvudtaget inte är formella, eller bara formella på ytan. Detta behöver inte vara någonting dåligt. Men det är också i mångt och mycket en återspegling av det faktum att dessa rörelser inte har makt som organisationer - FRA-motståndet har spelat en inte obetydlig roll för den politiska debatten i denna fråga, men det är endast genom dess opinionsbildande kraft. Skulle FRA-motståndarna få en mer formell ställning skulle det behöva uppstå helt andra krav på legitimitet och inflytande. Om regeringen beslutar sig för att skicka sin tilläggsproposition på remiss till FRA-motståndarna, till exempel, vem ska man då skicka den till? Man kan tycka att det är synd att det ska behöva vara såhär, att genuint inflytande endast kan fås då man kan inordna sig i ett organisatoriskt ramverk, men det är nog ofrånkomligt inom överskådlig tid. Det kommer nog alltid att vara så att vissa människor, genom att de har mer tid, engagemang och socialt kapital [i Bourdieus mening dvs, inte Putnams] kommer att få ett större inflytande än andra, och en någorlunda formell hierarki är ett sätt att reglera vem som ska ha denna makt på ett sådant sätt att det ger de vanliga engagerade en viss möjlihet att påverka. Utmaningen inom den nära framtiden, både för partier och för nya rörelser, ligger i att skapa genuint medlemsstyrda organisationer, där åsikter, mål och intern debatt styrs av medlemmarna. Alternativet är antingen den vanliga lokala partiföreningen, där allting styrs bakom kulisserna av en liten klick medlemmar i enlighet med vissa oskrivna regler, eller den rent personbaserade politiken: Webers legitimitetsmodell, där den enskilde personens karisma snarare än någon viss formell ställning avgör hennes inflytande och makt, och där makt följer person hellre än ämbete. Även där kommer de vanliga engagerade ofta i kläm. Men att ta sig an denna utmaning är något som har gått väldigt trögt, trots att det finns stora möjligheter.

2. Svenskarnas samhällsengagemang subventioneras av staten med tio miljarder om året, vilket riskerar att göra engagemanget beroende av staten. Jag har tidigare skrivit om risken med statliga partistöd och behöver egentligen inte upprepa den kritiken här. Visserligen finns ju risken alltid att staten tar politiska hänsyn när den beslutar om vad som ska subventioneras, men en större risk är att det blir en strukturell slagsida till förmån för traditionella organisationstyper och därmed indirekt en slagsida till förmån för vissa frågor och åsikter - de nya rörelserna tenderar ju att fokusera på frågor där det finns ett större engagemang än vad som kan kanaliseras genom de traditionella organisationerna, och i takt med att de senare blir svagare så ökar behovet: alla riksdagens politiska ungdomsförbund är emot FRA-lagen, men eftersom det finns så många unga som står utanför alla ungdomsförbund (för att inte nämna vuxna borgerliga väljare, som inte har någon traditionell organisation på sin sida) så krävs det likväl ett särskilt FRA-motstånd. Dels är det alltid psykologiskt lättare att fortsätta med de gamla stödformerna än att inrätta helt nya, men det finns också en risk för Besitzstandswahrung (försvar av etablerade privilegier), där de som får hävdar att de ska fortsatta få, för så måste det vara, ty så har det alltid varit. Men den lösa organisationsformen hos de nya rörelserna gör det också svårare att säga till vem stödet ska ges. Om staten vill stödja FRA-motståndet, vem ska de ge pengar till? Stoppafralagen.nu? Kan man ge en massa pengar till rörelser som inte är demokratiskt organiserade, som inte har ett organisationsnummer, som inte har några revisorer eller för några protokoll? Förmodligen inte. Och därmed växer klyftan mellan organisationer som SSU, som numera torde ha råd att anställa flera procent av sina egentliga medlemmar och som kongressar på flashiga konferensanläggningar, och rörelser där allt engagemang är ideellt, och där ingen får någonting för nåt. Lösningen måste kanske inte vara att dra ner på bidragen till de etablerade organisationerna, men det är en lockande tanke, och det är svårt att se vad alternativet skulle vara.

3. Medborgarnas engagemang tar sig mer och mer uttryck i rättighetstermer. Folk är villiga att gå till domstol för att kräva sin rätt. Detta är någonting som liberaler givetvis måste välkomna. Tal om rättigheter är på ett sätt alltid problematiskt i dagens samhälle. I och med framväxten av sociala rättigheter betraktar fler och fler människor det som sin rättighet att andra människor ska ge pengar till dem för att tillhandahålla t.ex. utbildning eller vård. Detta är i och för sig inte särskilt problematiskt, beroende på vad man menar med "rättighet". En liberal som jag själv vill helst säga att människor visserligen bör ha en rätt till utbildning, men att det då rör sig om ett önskvärt juridiskt förhållande: att A har rätt till X från B innebär bara att B enligt gällande rätt är förpliktad att utge X till A, inget mer. Att kräva dessa rättigheter är att ställa vilka politiska krav som helst. Men däremot utgör yttrande-, religions- och åsiktsfrihet mer grundläggande mänskliga rättigheter, som lägger grunden för statens legitimitet. Att kräva dessa rättigheter är att ställa upp ett absolut villkor för att man ska erkänna statens normativa auktoritet över en själv.

Denna åtskillnad görs alltför sällan explicit i den politiska debatten, även om den nog ligger där implicit hos de flesta. De flesta skulle nog inte anse att revolution skulle vara motiverat om staten inte tillgodosåg medborgarnas "rätt till bostad" (om nu en sådan rättighet finns), men man skulle nog vara mer tillåtande mot mer drastiska metoder vid allvarliga inskränkningar av de traditionella liberaldemokratiska fri- och rättigheterna. Men det jag ville komma till var att liberaler ändå bör välkomna talet om sociala rättigheter, därför att dessa rättigheter utgör juridiska förhållanden. Man kan gå till domstol för att försvara sin rätt till skola. Det är inget som en lokalpolitiker kan avgöra lite som han vill. Rättsstaten stärks, och därmed också legitimiteten. Inget skadar förtroendet så mycket som känslan av att ha blivit orättvist behandlad, förfördelad på orättvisa grunder, eller att vara utlämnad åt någons godtycke.

Det är anmärkningsvärt att de jourhavande medborgarna tenderar att vara i bred mening liberala. Man engagerar sig för demokratin, för solidaritet, för medborgarnas rättigheter, mot korruption. Jag har tidigare försvarat en demokratimodell som kombinerar ett starkt skydd för medborgarnas rättigheter med stora möjligheter till politiskt deltagande. Ska denna modell fungera måste den frigöra sig från de traditionella politiska kanalerna och ta det nya politiska engagemanget på allvar. Men kanske också inte "förväxla engagemang med deltagande" utan inse att det folkliga inflytandet kan utövas på mer komplicerade sätt. De jourhavande medborgarna både underlättar och komplicerar för den liberala deltagardemokratin.