fredag 23 november 2007

Pateman i Sheffield

Carole Pateman, en av världens ledande feministiska tänkare, var i Sheffield igår och idag för en föreläsning och ett seminarium. Nu har Pateman skrivit mycket om mycket, och eftersom jag har läst lite om lite så blir det lite trevande, men dock.

Som den (mycket välskrivna, dock inte av mig den här gången) svenska Wikipediaartikeln nämner, så har Pateman gjort sig känd genom att analysera de könsmässiga grundvalarna för 1600-talets samhällskontraktsteori, där hon har synliggjort den implicita uppdelningen mellan den (manliga) offentliga sfären och den (mansdominerade) privata sfären som utgör grunden för klassisk liberal kontraktsteori. So far, so good. Men sen verkar hon därutöver mena att detta utgör ett allvarligt problem inte bara för modern liberal kontraktsteori, eftersom ju Rawls antar att parterna i ursprungspositionen (som ska komma överens om principer för att ordna samhällets grundstruktur) är "heads of households", något som ju inte riktigt kan översättas med "familjefäder", men ändå (så menar feministerna) givet hur mänskliga samhällen har sett ut, torde innebära något liknande. (Anledningen till att Rawls gör detta verkar vara, om jag minns rätt, att han oroar sig för att parterna i ursprungspositionen bara ska dela upp alla resurser mellan sig, så att samhället inte kan fortsätta efter deras generation. [Men om de tillhör olika generationer?] Alltså vill han göra parterna till delar av familjer, för att de ska hamna i ett läge där de kommer att känna sig motiverade att dela med sig av sina resurser till sina nära och kära.) Rättvisa inom politiken och ekonomin, alltså, men inte inom familjen, förutom att Rawls' första princip, frihetsprincipen ("alla medborgare ska ha rätt till det mest omfattande system av grundläggande fri- och rättigheter som går att förena med att samma system gäller för alla osv") rimligen täcker rätten till kroppslig integritet, rätten till skydd mot våld inom äktenskapet osv.

Men detta har även liberala feminister, som Susan Moller Okin (vars "Justice, Gender and the Family", som man läser i utdrag på Stats A i Uppsala, utgjorde min och många andras första möte med feministiskt tänkande) tagit upp och erkänt, och det verkar inte vara ett så stort problem för Rawls att hantera denna invändning. (Sedan 1971, då "Theory of Justice" utkom, har ju dessutom begreppet "head of household" förändrats i grunden pga. alla ensamhushåll, dels- och helgboförhållanden osv., vilket ger begreppet mycket mindre kraft. Om "head of household" ska betyda "försörjare av en kärnfamilj" så är inte det någonting som vi idag skulle vara beredda att anta, punkt slut.) Men av någon anledning vill Pateman även hävda att inte ens liberalfeminister kan hantera hennes invändningar mot Rawls (och främst av alla Locke och Rousseau, som ju inte ingår i den vänsterliberala kanon), vilket jag inte riktigt vet varför hon gör.

Föreläsningen igår handlade om ras, och särskilt hur 1600- och 1700-talets kolonisatörer i den nya världen (Nordamerika och Australien) stödde sig på Locke och Grotius i att berättiga sin dominans över de nya kontinenterna, och ursprungsbefolkningarnas totala utestängande från den politiska processen. Fram till 1996 (!) motiverade Australiens HD fråntagandet av aboriginernas land med att detta var terra nullius, land som inte var underställt suveränitet och därför ingenmansland. (Sven Lindqvist har, om jag minns rätt, skrivit en bok om detta som heter just Terra nullius.) Problemet med Patemans resonemang är inte att hon inte pekar på klara kopplingar mellan nybyggarideologi ("the settler contract") och kontraktsteori (även om hennes påstående att "suveränitet" är något som uppstår först i och med kolonialiseringen visar på en okunskap om senmedeltida tänkande, till exempel Marsilius), men att det är ganska oklart vad vi ska göra med det. På frågan om vad detta får för praktiska politiska konsekvenser var hon väldigt svävande, och det är fullt förståeligt, eftersom det är en väldigt stor fråga, men vissa författare, som Russell Hardin, skulle helt förneka att det bör få några konsekvenser, eftersom orättvisor som begicks mot människor för 300 år sedan inte har någon betydelse för vad människor ska tillerkännas idag. (Anledningen till att aboriginer idag har betydligt kortare medellivslängd än vita australier har naturligtvis att göra med att de har utsatts för förtryck och marginalisering under en väldigt lång tid. Alltså kan det vara motiverat med särskilda åtgärder för att stödja denna grupp. Men det hade det ju varit oavsett vilka orättvisor som deras förfäder hade drabbats av, tror jag att Hardin menar. Se hans "One for All: The Logic of Group Conflict" för närmare resonemang.)

Jag ska bara hinta om det jag egentligen hade tänkt lägga tonvikten vid, nämligen det som framkom vid dagens seminarium. Pateman är nämligen tydligt vänster på ett sådant där irriterande sätt, nämligen en person som ifrågasätter grundläggande ekonomiska sanningar om hur samhället fungerar. Hon argumenterar nämligen för "basic income", det som på svenska ibland kallas för medborgarlön. Med andra ord: alla människor ska få en måttlig men inte alls jättelåg inkomst varje månad. Därmed kan de välja att inte lönearbeta, om de så önskar. Pateman skiljer tydligt på "work" och "employment", och hennes tes är att icke löntagande arbete, det vill säga bland annat hemarbete, ska värderas lika högt som vanligt lönearbete. Men då måste det vara ekonomiskt möjligt att inte lönearbeta, och då måste man ha medborgarlön. Men det märkliga var att hon motiverade detta med hänvisning till demokrati: demokratin verkar stärkas av att människor kan välja att inte arbeta. (Demokratin verkar också stärkas av att människor kan ta kontroll över sina egna arbetsplatser. Därför tyckte hon att den gamla Meidnermodellen med löntagarfonder vore jättebra att införa, när jag frågade hur sjutton något av det här ska gå att genomföra i en liten, konkurrensutsatt ekonomi som Sverige. Att fackstyrda löntagarfonder, där konsumenternas pengar skulle gå rätt in i LO:s och därmed SAP:s kassor, skulle vara första steget på väg mot en enpartistat verkar inte ha förespeglat/bekymrat henne. Okej. Kanske inte enpartistat. Men dock.)

Men det riktigt oroande var att hon verkade ganska oförstående inför metaetiska orosmoln. Varför ska just demokrati, och inte t.ex. rättvisa, frihet osv, vara den grund på vilken politiska åtgärder ("policy") vilar? Hur kan man berättiga de ingrepp som hon föreslår (där hon bland annat explicit förkastade den liberala tesen att staten ska vara värdeneutral, och att vi inte kan bry oss om vilka liv människor lever) i människornas liv? Vilket utrymme har vi överhuvudtaget att tala om rätt och fel? Jag återkommer till detta gång på gång, eftersom det är min fasta förvissning att metaetiken måste sitta, för att politisk filosofi ska vara möjlig. Nu rörde vi oss på en så konkret nivå att vi inte riktigt kom upp och nosade på dessa frågor. Men Pateman har givit mig mycket att tänka på (och större beröm än så kan en politisk filosof knappast få), så det finns anledning att återkomma.

För övrigt såg jag om "Ghost in the Shell" ikväll för tredje eller fjärde gången. Den håller fortfarande sin plats bland cyberpunkens medvetandefilosofiska mästerverk, tillsammans med "Blade Runner" och "Neuromancer". Man skulle kunna basera en hel fempoängskurs på den filmen.

onsdag 21 november 2007

Goda nyheter

Filosofer är mer och mer eftertraktade på den brittiska arbetsmarknaden, rapporterar The Guardian. (Tack till Chris Hookway för länken.) Detta bekräftar bara ett väldigt starkt intryck som jag har fått under min tid i England: här anställer arbetsgivarna generalister, inte specialister. De stora firmorna inom finans, redovisning och juridik söker folk oberoende av vilket ämne man har läst: huvudsaken är att man har en stark examen. I motsats till detta visar en rapport från TCO, Lärarförbundet och SFS att de svenska arbetsgivarna prioriterar inte bara arbetslivserfarenhet, utan ämnet på examensarbetet, framför betyg eller lärosäte. Vill man jobba inom finansrätt är det alltså bättre att ha ett relevant examensarbete i juridik med G från Örebro än att ha dubbla VG-examina från KTH och Handels, med andra ord.

Den mer generella slutsatsen man kan dra av detta är att arbetsgivarnas rekryteringsstrategier spelar en större roll för begreppet "anställningsbarhet" än man kanske tror, eller snarare såhär: vad som utgör anställningsbarhet är inte hugget i sten. Studenter som är helt oanställningsbara inom en viss bransch i ett land kan vara extremt attraktiva i samma bransch i ett annat. En intressant slutsats, med tanke på den nya fokusering på anställningsbarhet som Bolognaprocessen medför.

Men det förklarar också en hel del av skillnaderna i filosofiämnets ställning i Storbritannien respektive Sverige. Jag blev väldigt förvånad när jag såg ett 30-tal tredjeårsstudenter (alltså motsvarande C-nivå) på min Aristoteleskurs, en av flera valbara kurser den här terminen. I Uppsala kan ju antalet C-uppsatser per år räknas på ena handens fingrar, även om man lägger ihop teoretisk och praktisk filosofi. Att retentionsgraden i filosofi är katastrofal (inte minst i Uppsala) framgår av Högskoleverkets rapport från 2005. Extremt generaliserande kan man göra följande sociologiska beskrivning av filosofistudenterna i Uppsala:

A-nivå: ca 70 studenter, varav en majoritet inte slutför kursen. Många hoppar av efter värdeteorin. Ganska få verkar ha fasta planer för framtiden: man läser filosofi i väntan på någonting, eller därför att man vill prova på, eller därför att det verkade roligt, eller för att få CSN.

B-nivå: 10-20 studenter. Vissa av de planlösa studenterna har fortsatt upp, fortfarande i jakt på någonting. Ett par ska bli gymnasielärare (60 gamla poäng filosofi krävs, varav minst 20p i vardera teoretisk och praktisk), andra behöver filosofin som biämne i en examen i ett annat ämne (statskunskap, religionsvetenskap, teoretisk filosofi). De övriga fortsätter på C-nivån.

C-nivå: 2-4 studenter. Här vill nästan alla bli filosofer, i bemärkelsen att de vill doktorera och göra akademisk karriär. Därför går de flesta också upp på masternivån (om de kan få ihop en C-uppsats), men det finns så förtvivlat få doktorandplatser att ytterst få kan gå vidare därifrån.

Poängen: eftersom filosofer är så oanställningsbara blir alternativkostnaderna (värdet av att göra någonting annat) så höga att det inte lönar sig att gå vidare: man har alltid ett bättre alternativ. Detta gäller för övrigt även för de flesta andra humanioraämnen. Den debatt om humanioras kris som fördes på DN Kultur under förra året har säkerligen åtminstone delvis sin grund i detta faktum, även om få av debattörerna gjorde denna koppling.

Nu är naturligtvis ansvarsfrågan inte helt solklar. En naturlig reaktion är att lägga skulden på arbetsgivarna, som är fast i den tyska mentaliteten med raka rör och högspecialiserade utbildningar (låt vara att de svenska utbildningarna tenderar att vara mycket mindre specialiserade än i Tyskland och kanske även Storbritannien), och som inte inser den kompetens som humaniorastudenter har. (Man skulle också kunna säga att de inte har någon anledning att anställa humaniorastudenter: eftersom blivande studenter förväntar sig att arbetsgivarna kommer att anställa efter examensämne kommer de att välja det ämne de vill arbeta inom. Filosofistudenter kommer inte att vilja arbeta inom redovisning, för hade de velat det hade de läst redovisning istället, och alltså kommer inte arbetsgivarna att ha någon anledning att anställa dem, om de nu ens skulle söka sådana jobb. Det blir lite av hönan och ägget.) Men som Guardianartikeln antyder kan nog en del av skulden även läggas på institutionerna själva: man marknadsför sig inte tillräckligt väl, vare sig mot arbetsgivare eller blivande studenter, och man är kanske inte heller tillräckligt intresserade av anställningsbarhetsfrågorna. (Det där var nog veckans understatement.) Uppsala har ett betydligt större intag på A-nivån än vad Sheffield har, men man lyckas inte behålla studenterna.

Kanske är humaniora dock på rätt väg. Att Uppsala startar tre nya program för kulturvetare kan vara ett steg i rätt riktning. Som det fungerar nu tenderar också programformen att vara avgörande för studenternas möjlighet att få praktik, något som ju uppenbarligen är viktigt för arbetsgivarna. Nästa steg vore att göra det möjligt att läsa även de vanliga humanioraämnena i kandidatprogramform, samt att integrera anställningsbarhetsperspektivet (31 bokstäver!) i utformningen av dessa program. Som vicerektorn Lars Magnusson konstaterar i länken ovan så minskar antalet studenter i humaniora. Det brådskar, med andra ord.

Till sist: grattis till en gammal lärare, Li Bennich-Björkman, som blir den första kvinnan på den skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap under Skytteanums 385 år. En orädd försvarare av den akademiska friheten, och en värdig arvtagare till Leif Lewin.

lördag 10 november 2007

Spridda skurar

Två insikter som jag visserligen har haft på känn tidigare, men som idag gjorde sig påminda med stor tydlighet:

1) Nussbaum är rawlsian.
2) Rawls är inte realist. (Men problem kvarstår.)


1) Jag inser att förmodligen ingen av mina läsare har läst "Political Liberalism" (1994), som är nyckeln för att förstå Rawls' författarskap från och med "Kantian Constructivism" (1980), så jag ska inte gå in alltför djupt. Men idag fick jag bekräftat att Nussbaum [länken går till svenska WP, med artikel mestadels skriven av undertecknad] faktiskt numera (sedan just 1994, vilket inte är någon slump) betraktar sig som liberal, vilket jag hade misstänkt. Hennes försök att skapa en redogörelse för vad som utgör ett gott mänskligt liv som är tillräckligt bred för att nå ett omfattande stöd hos människor från olika kulturer och religioner har tydliga likheter med Rawls' begrepp overlapping consensus: det liberala samhället, olikt andra samhällsformer, kan uppnå stabilitet även i ett samhälle som präglas av den pluralism som är en ofrånkomlig del av den moderna (postlutherska) västvärlden, därför att det inte begär att människor ska anpassa sig till en enda genomgripande uppfattning om det goda (comprehensive conception of the good). Det som är intressant med det Nussbaum har skrivit de senaste 10 åren är att hon nu dessutom köper Rawls' filosofiska metod: vi utgår, i hennes fall, från våra intuitioner om det goda mänskliga livet som provisoriska startpunkter, och försöker därifrån bygga en systematisk teori för att berättiga och stödja dessa, på samma sätt som en vetenskapsman börjar med sina observationer som provisoriska startpunkter och därifrån försöker bygga en systematisk teori för att rädda fenomenen. På så sätt uppnår vi ett reflektivt ekvilibrium (eller "överlagt jämviktsläge", som jag tror är en term från de tidiga svenska Rawlsöversättningarna), som dock revideras i takt med att vårt eget tänkande förändras och i takt med att vi konfronteras med andras invändningar och synpunkter.

Vilket för oss över till 2), där vi noterar att denna metod inte förlitar sig på någon som helst teori om huruvida dessa intuitioner är "rätt", eller huruvida det reflektiva ekvilibriet utgör något slags (provisorisk) "sanning". Vissa har nog försökt läsa Rawls som en koherentistisk realist, men han själv verkar inte mena att han är det. Jag attraheras starkt av koherentismen, eftersom den verkar fånga väldigt mycket av hur vi resonerar oss fram till komplexa uppfattningar (särskilt under imperfekt information), men även om man läser Rawls som koherentist så får man inte fram den typ av hårda realism som Mackie kritiserar och vars förkastande utgör grunden för alla de förvecklingar som jag har drivit in i de senaste åren.

Så då är väl allt gott och väl, eller hur? Då kan vi väl lägga ner det här projektet och ägna oss åt någonting roligare, som sofisternas rättsfilosofi eller monoftongiseringen av koinegrekiskan? Mja. Ett centralt fenomen i Rawls filosofi, som jag ännu inte riktigt har sett förklarat, är hans antagande om att den politiska filosofin ska hållas helt separerad från all annan form av filosofi, även moralfilosofin. Vi ger oss in på ett projekt där målet är att komma fram till ett reflektivt ekvilibrium, och när vi väl har börjat så är det nog inte helt orimligt att någon form av liberalism kommer att resultera, kanske till och med en mer vänsterinriktad form av liberalism än den jag står för just nu. Men varför ska vi söka efter ett reflektivt ekvilibrium från början? Är det bara vårt naturliga sökande efter mening i tillvaron och vår inneboende vilja att göra reda för våra intryck som ska driva oss? Hur kan man vederlägga egoisten, som vägrar gå med på någon stat som inte gynnar honom själv? Vänsterliberaler antar ofta implicit att vi är involverade i ett politiskt samtal där vi har en förpliktelse att berättiga våra åsikter genom att ge skäl som andra rimligen kan acceptera. Jag är ärligt talat inte riktigt säker på vad jag ska göra av detta, därför att hela distinktionen mellan normativa och epistemologiska skäl verkar suddas ut här. (Om jag säger "Du bör tycka X, därför att X är sant" verkar jag ge uttryck för ett epistemologiskt böra som verkar ha ett slags normativ kraft, men på ett helt annat sätt än "Du bör göra X, därför att X är rätt." Det tål att tänkas på exakt vad denna normativa kraft är för någonting, men det har nog någonting att göra med skäl.)

Dagens upptäckter sabbade ett helt uppsatsämne, men öppnar upp dörrar till nya förvecklingar. Men så är det väl alltid med filosofin, antar jag.