Måhända. Men det är synd att Gray inte diskuterar (pga platsbrist, får man förmoda?) skillnaden mellan institutionaliserad och privat religiositet. Svenska kyrkan fortsätter att tappa medlemmar. Även om den katolska kyrkan fortfarande verkar ha en stark uppslutning är det inte alls säkert att folk går i kyrkan lika ofta som förr. Religionens makt att påverka samhällsutvecklingen beror mycket på vilka uttryck religionen tar sig - men också på vilken typ av religion det är som avses. En ganska vanlig ståndpunkt är ju att den egentliga skiljelinjen mellan religioner idag inte går mellan olika trosuppfattningar (försökte skriva "tro" i plural, men det går inte) utan mellan liberal och konservativ religion, där fundamentalister och traditionalister på olika sidor rent politiskt ofta har mer gemensamt med varandra än Svenska Kyrkanvarianten av sina respektive religioner, samtidigt som de rent teologiskt naturligtvis kan stå mycket långt ifrån varandra. Skillnaden mellan Sverige och USA ligger inte i hur många som är med i ett religiöst samfund, utan vad dessa samfund står för.
Men också i religionens roll i den offentliga diskursen. Jag citerar slutet på Grays artikel in extenso:
I ett pluralistiskt samhälle kan inte en enskild religion tvinga bort andra
trosriktningar. Det är förnuftigare att integrera religionerna i det offentliga
livet än att försöka utesluta dem. Beroende på historiska skillnader och andra
omständigheter kan sättet detta görs på variera från land till land. Det finns
ingen enkel universell lösning. Klart är bara att den sekulära fundamentalismen,
som försöker stänga ute religionen från offentligheten, är en återvändsgränd.
Religion är ett primärt mänskligt behov och att förneka detta faktum är fåfängt
och kontraproduktivt. Efter så många misslyckade försök är det dags att inse att
frågan inte är hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan är hur man
ska få rivaliserande trosriktningar att lära sig leva i fred med varandra.
Gray har tidigare argumenterat för att försök att helt ignorera bort religionen, som i USA:s uppdelning mellan kyrka och stat, eller Frankrikes laïcité, inte är särskilt framgångsrika. Med andra ord: det är inte vilken formell roll som religionen har i ett samhälle som spelar roll, utan vilka religiösa krafter som finns.
Jag kommer osökt att tänka på Rawls här, som skrev en bok om detta, nämligen Political Liberalism, ett av hans bitvis mer obegripliga verk. Rawls spårar den politiska (i motsats till den ekonomiska) liberalismens utveckling till reformationen, och framför allt trettioåriga kriget, där det blev klart att ingendera sidan kunde förinta den andra genom våld, antingen för att sidorna var jämnstarka, eller för att en seger skulle medföra ett alltför högt mänskligt pris. Alltså var man tvungna att acceptera varandras existens, och ingå ett modus vivendi, ett sätt att samexistera fredligt. Men ur detta steg den gradvisa insikten fram om tolerans och ömsesidig respekt som någonting värdefullt i sig, och detta kunde sedan utvidgas till att gälla även andra områden, som politiska åskådningar.
Rawls menar, precis som Gray tycks göra, att i moderna samhällen är den "förnuftiga pluralismen" (reasonable pluralism) ett faktum: de svårigheter som vi ställs inför (burdens of judgment) när vi ska ta ställning i moraliska, etiska, religiösa och politiska frågor gör att rationella och rimliga medborgare kommer att hamna i olika uppfattningar, och den ena sidan kan inte anklaga den andra för att vara irrationell. (Se där, Christer Sturmark!) Hursomhelst, poängen är att man kan nå en överlappande konsensus (overlapping consensus) som sträcker sig över alla rimliga genomgripande uppfattningar om det goda (comprehensive conceptions of the good, med vilket torde förstås även t.ex. sekulariserade etiska läror, som utilitarism eller djurrätt, men inte renodlat politiska uppfattningar, som liberalismen) och som innehåller denna ömsesidiga respekt, vilket också kräver att man håller religionen borta från politiken.
Det är nu det blir lite intressant, kanske även med svenska mått mätt. Här kommer nämligen Rawls idé om public reason fram. (Anledningen till att jag skriver ut så många termer i original är att Rawls ofta skapar en specifik teknisk terminologi för vissa centrala begrepp, och det är viktigt att känna till när vissa fraser används i just detta syfte.) Public reason har på svenska fått översättningen "offentligt förnuft", men ordet har i detta fall snarare underbetydelsen "resonemang, argumentation", och reason i sig kan ju också betyda "skäl", en dubbeltydighet som ibland ställer till viss oreda i anglosaxisk moralfilosofi. (Reasonable kan ju också betyda "förnuftig", "rimlig" och "resonabel", vilket gör Rawls standardfras rational and reasonable ganska mångtydig.) Poängen är att i ett liberalt samhälle som kännetecknas av den förnuftiga pluralismen argumenterar representanter för olika politiska uppfattningar inte utifrån sina genomgripande uppfattningar om det goda. Man använder sig endast av argument som andra rimliga människor kan godta, eller åtminstone erkänna såsom hemmahörande i den offentliga diskursen. Med andra ord: man lutar sig inte til syvende og sidst tillbaka på Guds bud för att berättiga något sådant som förbud mot homoäktenskap eller abort. Kan man inte på något annat sätt stödja sin uppfattning ska man heller inte framföra den. Varför då? Svaret är enkelt: ett samhälle där politisk argumentation till sist blir religiös argumentation är inte en liberal demokrati: den politiska processen blir en religiös census, där det i teorin inte finns några hinder för majoritetsreligionen att göra vad de vill mot minoriteten. I bästa fall kan maktbalansen vara så utjämnad att det går att upprätthålla ett modus vivendi, eller så kan majoritetsreligionen vara så human att den någorlunda låter minoriteterna vara, lite som islam i Spanien. Men ett sådant samhälle är inte stabilt, och det är inte ett gott samhälle.
Därför är det viktigt att vara ganska uppmärksam när mer tydligt religiöst färgade politiska grupperingar, som kristdemokraterna eller republikanerna, argumenterar för sin sak. Jag anser mig inte känna till de exakta ordalydelserna i den amerikanska debatten tillräckligt väl för att kunna säga hur ofta republikanska företrädare tar till Gud som sitt enda och sista argument, men det torde vara fallet ganska ofta, och det skulle inte förvåna mig om den frekvensen ökar. I Sverige är vi än så länge ganska förskonade från detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar