Försenade tankar om det brittiska valet

Den här bloggen har aldrig haft för vana att kommentera saker i rättan tid, utan snarare precis så mycket för sent att läsaren börjar undra vad det finns för poäng i att göra ett inlägg nu. Det är en bra vana, eftersom den ibland tillåter en viss distans till skeendena.

Jag tror att mitt och många andras tips inför det val som ägde rum för ett par veckor sedan var att Tories skulle få en knapp majoritet, men så blev det inte, vilket måste beskrivas som ett stort misslyckande för David Cameron. Tories hade under den förra mandatperioden ofta haft en betryggande ledning i opinionsmätningarna, men när det verkligen kom till kritan så kunde partiet inte omvandla denna ledning till röster. Man förde en valkampanj som var splittrad och med ett budskap om det stora samhället, "Big Society", som inte visade sig vara det bästa uttrycket för partiets idéer.

Valet 2010 var märkligt i så måtto att det inte gav någon vinnare. Ett parti kan förlora valet i den bemärkelsen att man inte ingår i regeringen, men ändå vinna valet genom att man går framåt, som Folkpartiet 2002, eller gå bakåt men ändå vinna valet genom att man tar plats i regeringen, som Folkpartiet 2006. Det som avgör vad som är en vinst respektive förlust är de målsättningar man har. Labour, som det sittande regeringspartiet, måste ha haft som målsättning att kunna fortsätta. Att förlora regeringsmakten är att förlora valet, även om det är en förlust som man givetvis till stor del räknat med. Tories, med stöd av de långsiktiga opinionssiffrorna, siktade på egen majoritet. Och Lib Dems hade definitivt inte förväntat sig att man skulle tappa mandat, låt vara att man gick marginellt framåt i väljaropinionen - därtill hade uppsvinget för Nick Clegg efter den första valdebatten burit på alltför många löften.

Så blev det då, högst överraskande, en koalition mellan Tories och Lib Dems. Det ska bli extremt intressant att se hur denna koalition fungerar, i synnerhet i jämförelse med den svenska alliansregeringen, vars karaktär av liberalkonservativ koalitionsregering på ytan påminner väldigt mycket om den brittiska, men som ju är ett betydligt mer naturligt äktenskap. Skillnaden i självuppfattning mellan de brittiska och de svenska partierna är väldigt tydlig: den största skillnaden är att Lib Dems anser sig som någon form av vänsterparti medan Folkpartiet under lång tid har betraktat högern som sina mest naturliga allierade, men det finns också en skillnad i att Moderaterna har anammat starkare liberala inslag i sin ideologi än vad Torypartiet har gjort.

Men framför allt finns det en skillnad i regeringskultur. Det brittiska politiska systemet är konfrontativt. Har man under lång tid ett tvåpartisystem får man majoritetsregeringar, och det politiska spelet blir därmed alltid ett spel med bara motståndare och inga allierade. Majoritetsvalsystemet bidrar till detta genom att små svängningar i opinionen får stora konsekvenser i mandatfördelningen. Det var intressant att som svensk se de förfärade reaktioner många britter hade på de regeringsförhandlingar som skedde mellan partierna, där Lib Dems noga sonderade alla alternativ innan man fastnade för det som man ansåg vara det mest lämpliga både för partiet och för landet. Att överhuvudtaget ge sig in i förhandlingar om regeringsmakten, att vara villig att kompromissa och ge och ta, verkade många britter betrakta som svekfullt i sig. Många både bland politiska kommentatorer och mina brittiska vänner verkade ta för givet att oavsett vilken lösning som förhandlingarna fick skulle det bli nyval inom sex till tolv månader.

De enda som inte verkar ha trott på det är kanske koalitionspartiernas ledare själva, och det är nog tur det. Samtliga tre stora partier är fullt rimliga, demokratiska partier, majoritetsförhållandena är klara, det finns inga extrema grupperingar som lurar i vassen - att man i ett sånt läge inte skulle kunna reda upp en regering som klarar sig mer än ett år saknar motstycke i Europa. Och det finns inget som säger att inte det nuvarande läget med hung parliaments upprepas. Att man då skulle behöva gå till nyval kanske nån gång varje årtionde för att man inte kan prata med varandra är ohållbart.

Bättre då att tydligt klargöra redan från början att den nya regeringen ämnar sitta mandatperioden ut, såsom de bägge partiledarna har gjort. Det är för övrigt svårt att se att man skulle kunna göra annorlunda. En av de saker som koalitionen har kommit överens om är att man ska införa fasta mandatperioder för parlamentet: det ska inte vara möjligt för premiärministern att själv bestämma valdatum. Att man då skulle säga att "men vi vill visst ha fasta mandatperioder, bara inte just för den här regeringen" skulle vara hycklande. Dessutom har Lib Dems lyckats få igenom ett löfte om en folkomröstning om införandet av Alternative Vote, alltså det valsystem där väljarna rangordnar partierna i enmansvalkretsar och där den valda måste ha en majoritet av väljarnas preferenser, inte bara fler än alla andra, såsom fallet är idag. Detta kommer givetvis att gynna Lib Dems, som är näst största parti på många håll, och det ökar sannolikheten för att hängda parlament blir regel snarare än undantag.

Att de bägge partiledarna verkar ha en mer realistisk syn på den politiska verkligheten än de flesta andra gör att jag känner mig försiktigt optimistisk inför detta regeringssamarbete. På samma sätt som med Alliansen 2006 är det dags nu - dags för förändring, men framför allt dags för Liberaldemokraterna, efter 65 år i opposition, att ta plats på regeringsbänkarna i underhuset. Det kan inte uteslutas att priset för detta kan bli högt: många som tillhör vänsterfalangen inom Lib Dems kan komma att stödja Labour i nästa val, på samma sätt som borgerliga partier som samarbetar med Socialdemokraterna i Sverige ofta blir bestraffade. Men om man inte är redo att ta ansvar inför väljarna ska man inte heller söka det. Bättre att under fem år få kunna påverka samhällsutvecklingen än att under tjugo år beklaga sig över den, även om man får betala ett pris i mandat.

På många områden finns det också förhoppningar om att partierna kommer att ta ut varandras dåliga sidor. Lib Dems har fört in en starkare tonvikt på skattesänkningar för de sämst ställda, på samma sätt som i Sverige. Tories, å andra sidan, har en politik för stabila statsfinanser som starkare betonar nedskärningar av uppblåst byråkrati än skattehöjningar. Tories har behövt acceptera att Lissabonfördraget är verklighet, och deras oerhört destruktiva förslag att riva upp Human Rights Act, som införlivar Europakonventionen med brittisk rätt, har skrinlagts i sin nuvarande form. Samtidigt har Tories lyckats behålla sitt vallöfte om att öka valfriheten inom välfärden genom att införa friskolor enligt svensk modell. Just valfrihetsfrågor är annars, för att göra en mer teoretisk utvikning, ett område som angloamerikanskt liberalt tänkande helt enkelt inte brukar uppvisa någon större medvetenhet inför, i alla fall inte jämfört med Sverige.

Visst finns det tvistefrågor. Lib Dems har inte alls samma progressiva syn på kärnkraften som sitt svenska systerparti, och man motsätter sig också en förnyelse av kärnvapenstridsspetssystemet Trident. Tories har fått igenom att ett tak ska införas på antalet utomeuropeiska invandrare, något som oroar en vän av liberal invandringspolitik. (Å andra sidan kommer man inte längre att sätta asylsökande barn i häkte eller utvisa personer som hotas i sina hemländer på grund av sin sexuella läggning.) Men huvudintrycket är ändå att den regering som vi nu har är betydligt bättre än vad som skulle ha varit fallet om något av partierna hade fått bilda regering själva.

I serien "Ordförande Persson" sa ordförande Persson vid ett tillfälle någonting i stil med att man som regering ibland begår klavertramp, man fattar fel beslut, men att man sen sitter där och kan inget göra åt det, därför att det skulle kosta för mycket rent politiskt att riva upp och göra rätt. Det var någonting som var extremt tydligt under slutskedet av den socialdemokratiska regeringstiden, och som var en av de faktorer som gjorde att Alliansens seger var så oerhört hoppingivande. På samma sätt öppnar den nya regeringens tillkomst upp ett beslutsfönster, särskilt vad gäller reform av det politiska systemet. Att man ska införa fasta mandatperioder och ha folkomröstning om att ändra valsystemet har jag redan nämnt. Men man vill dessutom demokratisera överhuset, förmodligen genom att införa ett system där 80 procent väljs med proportionellt valsystem och resterande 20 procent utnämns. Man vill också se över de extremt destruktiva förtalslagarna, som genom sin utformning försvårar seriös debatt i de mest skilda ämnen inte bara i Storbritannien utan också, genom sina generösa forumregler, i andra delar av världen, inte minst USA.

Men framför allt sätter man integriteten i främsta rummet. Ökad reglering av kameraövervakning. Nej till nationella ID-kort (en stor fråga i Storbritannien, inte minst på grund av fruktan att det kan leda till ett sluttande plan) och ett nationellt identitetsregister. Nej till att skolor ska få ta fingeravtryck på barn utan målsmans tillstånd. (Alliansen: läs och lär.) Nej till missbruk av antiterrorlagstiftning, som till exempel när den kollapsade isländska Icesavebankens tillgångar frystes med hänvisning till sådana lagrum. Och så vidare, och så vidare. Både Tories och Lib Dems tar dessa frågor på allvar istället för att ta dem för givna, vilket bland annat visas av att integritets- och MR-frågorna sägs ha varit en av de största stötestenarna i de ganska snabbt strandade förhandlingarna mellan Labour och Lib Dems.

Till sist: jag tror att jag i mitt inlägg innan det brittiska valet förutspådde att valdeltagandet skulle sjunka. Så blev det inte: den täta valkampen övervann den apati som utgiftsskandaler och valsystemet hade gett upphov till. Positivt, mycket positivt, var också att stödet för kryptofascisterna i BNP kollapsade. Man förlorade till exempel samtliga sina 12 mandat i kommunfullmäktige i Barking i London. (Att Labour därmed har samtliga 51 mandat i fullmäktige kan man leva med.) Extremvänstern i Respect förlorade också sitt underhusmandat i Londonvalkretsen Bethnal Green & Bow. Däremot vann Folkpartiets systerparti Alliance Party, det enda stora parti på Nordirland som överbryggar religionsgränserna, sitt första mandat i parlamentet någonsin, och detta inte långt efter att dess partiledare David Ford utsetts till Nordirlands första justitieminister.

Valresultatet var inte tillräckligt tydligt för att markera en klar brytning med det gamla, på det sätt som skedde med Alliansens seger 2006 eller Obamas seger 2008. Men det innebar ändå en positiv utveckling på många plan. Den nya regeringen står inför stora utmaningar, inte minst i form av det stora budgetunderskottet. Det ska bli intressant att se hur den hanterar dessa utmaningar, liksom hur det går med reformerna av det politiska systemet. Partierna kommer att behöva hantera djupt motstridiga både inre och yttre förväntningar, och det är för tidigt att säga om de kommer att lyckas - därtill kan vi helt enkelt för lite om förutsättningarna för koalitionsregerande i Storbritannien. Men som sagt - jag är försiktigt optimistisk.