EP-valet

Fyra procent. Så illa gick det för FP bland åldersgruppen 18-29 enligt SVT:s Valu. Detta samtidigt som FP gör ett val som överträffar alla rimligt ställda förväntningar: 13,6 procent och tre mandat. Men vi är inte ensamma: alla riksdagspartier utom MP och V hade sitt starkaste stöd bland pensionärerna, och Vänsterpartiet hade starkast stöd i gruppen 50-64 (vilket bekräftar bilden av 50-talisterna som den rödaste generationen). MP och piraterna dominerar bland de yngre väljarna. Samtidigt går S framåt i inre Norrland men kollapsar till fjärde plats i Stockholms stad. (I mitt valdistrikt i Uppsala, Ekeby-Studentstaden, är man till och med femte parti, efter MP, FP, M och PP, i den ordningen.) Bilden av en svensk politisk scen som blir alltmer splittrad, både geografiskt och generationsmässigt, förstärks. Detta är en trend som fortsätter från 2006, där de rödgröna hade vunnit valet om inte Stockholms län hade räknats in - i Bollnäs gick man till och med framåt.


Med undantag för Miljöpartiet ser alltså bilden inte särskilt ljus ut för något av de etablerade partierna. Vänsterpartiet gör ett katastrofval. Socialdemokraterna kommer inte ur fläcken, trots att man har hundratusentals röster att hämta från Junilistan och Vänsterpartiet. Centerpartiet och Kristdemokraterna står och stampar, liksom Moderaterna. Och medan Folkpartiet kan glädjas åt stora framgångar måste man samtidigt känna en oro över att man missar de unga väljarna - trots att LUF är starkare och aktivare än på flera år. Kan det finnas ett samband med att partiet enligt Valmyndigheten hade lägst andel kandidater inom åldersgruppen 18-29 och högst andel över 65 av de större partierna?


När det uppstår alltför stora klyftor mellan de som styr och de som inte befinner sig vid makten får vi ett legitimitetsproblem. Om det finns nånting som de etablerade partierna möjligen kan utnyttja så är det att det verkar som att skillnaden mellan yngre och äldre väljare har att göra med prioriteringar hellre än åsikter. Yngre har uppenbarligen valt att prioritera integritets- och miljöfrågorna och har sålunda valt att rösta på de partier som har prioriterat de frågorna hårdast - ett tämligen rationellt val. Äldre har inte gjort samma prioriteringar, eller har valt att rösta mer på person än på sakfrågor. Men min poäng är att det hade varit mer oroväckande för systemets stabilitet om de yngre istället hade prioriterat t.ex. att avskaffa LAS för att man ser att det missgynnar unga som försöker ta sig in på arbetsmarknaden och att man tycker att det är orimligt med så starkt skydd för dem som redan har jobb när en tredjedel av alla unga kan vara arbetslösa nästa år. I så fall hade olika intressen dragit åt olika håll och då hade vi verkligen kunnat få ett legitimitetsproblem om de etablerade partierna hade valt att försvara etablerade intressen. Det är den utvecklingen jag tycker att vi har sett på kontinenten i finanskrisens spår, låt vara att de exakta lösningarna som många av de demonstrerande ungdomarna vill se ofta är ganska oklara. Istället blir det nu för de svenska partierna en fråga om: hur kan vi diversifiera vårt budskap? Hur kan vi ta upp de frågor som unga väljare är intresserade av och kommunicera till dem att vi har vettiga lösningar? Att ta de utmaningarna på allvar borde vara nog för att förhindra piraterna att komma in i riksdagen 2010, och det ökade intresset för att använda sociala medier i kampanjsyften tyder på att det finns en viss vilja att göra det också. Vi får se.

I Storbritannien noteras att BNP tar sina första två mandat, varav ett i valkretsen Yorkshire and the Humber, som innefattar Sheffield. I själva Sheffield fick partiet 10 procent av rösterna. BNP är, som jag tidigare skrivit, ett rasistiskt parti som inte tillåter svarta, hinduer, muslimer eller sikher bland sina medlemmar och som tidigare haft väldigt tydliga antisemitiska tongångar. Även här ser vi en legitimitetskris, men det är ingenting långsamt framväxande och eventuellt, utan nånting som i högsta grad redan har inträffat. De massiva skandaler som rullats upp runt de utgifter som parlamentariker yrkat ersättning för har skadat bilden av parlamentet på ett sätt som är svårt att föreställa sig i Sverige. I stort sett hela politikerkåren betraktas nu som fifflare av en stor andel av befolkningen, och det är svårt att inte delvis ge dem rätt, eftersom många parlamentariker uppenbarligen inte har använt ersättningssystemen för att kompensera utgifter som är oundvikligen sammankopplade med utövningen av deras uppdrag utan för att helt enkelt berika sig själva. Man talar redan om en kommande masslakt vid nästa val då många parlamentariker antingen kommer att hindras av sina partier från att ställa upp eller kommer att förlora. Oberoende kandidater som ställer upp på ett "rent" mandat kommer att ha goda möjligheter att vinna i några valkretsar. Och i skuggorna väntar BNP, som gynnas av att många vänder sig bort från politiken och går till soffan i stället. Nu vann man ändå sina mandat ganska knappt och man överskred knappast sina förväntningar. Men många valde att proteströsta mot de etablerade partierna genom att rösta på det EU-kritiska UKIP, som blev näst största parti. UKIP är populister men inga rasister, men det finns nog många väljare som inte kommer att dra den gränsen vid nästa parlamentsval, där UKIP har betydligt sämre chanser att ta mandat eftersom deras politik är så tydligt EU-inriktad. Så många av deras väljare går nog till BNP och det kan vara nog för att ge partiet en chans på nåt mandat även i Westminster.

Som ett svar på detta håller man på att genomföra förändringar i det politiska systemet. Parlamentet ska inte längre vara självreglerande som man varit tidigare utan utsättas för oberoende kontroll. Det verkar också finnas ett kraftigt växande stöd inom Labour för en övergång till Alternative Vote istället för det nuvarande majoritetsvalsystemet. Tories vill inte ha en förändring men det är möjligt att Labour kallar till en folkomröstning inför nästa val, som nu ser ut att bli ca. maj 2010 efter att Brown överlevt ett kuppförsök inom det egna partiet, och det är fullt möjligt att man vinner en sådan folkomröstning även om Tories faktiskt vinner valet. Det skulle leda till ökade möjligheter för Liberaldemokraterna att vinna mandat, samtidigt som det också förmodligen skulle leda till minskade möjligheter för BNP eftersom antirasistiska väljare skulle välja vilket annat demokratiskt parti som helst framför BNP. (Vi kan här jämföra med Frankrike där Front National har haft extremt svårt att vinna platser i nationalförsamlingen enligt det likartade tvåomgångssystemet man har där.)

Sedan 1960-talet har statsvetare talat i termer av "cleavages": stora klyvningar i europeiska länder som delar upp människor och som förklarar varför man röstar som man gör. Dessa klyvningar i samhället har inte bara med politiska åsikter att göra utan även med andra typer av beteende. Sålunda röstar svenskar och finnar i Finland annorlunda, därför att man talar olika språk (och likaledes i Belgien), bönder röstar på centerpartierna men inte stadsborna, arbetare röstar på arbetarpartierna medan tjänstemännen och överklassen röstar på liberalerna och högern, och det finns även en klyfta mellan kyrklighet och sekularism som t.ex. de liberala partierna i den latinska världen ofta är ett uttryck för, liksom kanske även de kristdemokratiska partierna i Norden. Dessa klyftor har försvagats och frågan har varit: är det för att klyftor generellt försvagas eller för att nya klyftor växer fram? Kanske är det senare det rätta svaret, i alla fall i nån mån. Om vi lämnar den akuta systemkrisen i Storbritannien därhän ser vi ändå i Europa hur främlingsfientliga partier går framåt, liksom liberala och gröna partier (där Piratpartiet nog i bred mening kan räknas in, liksom FI). Det rör sig om väljare som i många fall befinner sig på helt olika sidor av globaliseringen och den moderna utvecklingen. Många protesterar också genom att inte gå och rösta alls. (Hade vi haft samma valdeltagande i Storbritannien 2009 som 2004 hade BNP förmodligen inte kommit in.) Det rör sig också om väljare som i mångt och mycket lever åtskilda liv, precis som arbetare och tjänstemän, katoliker och protestanter, landsbygdsbor och stadsbor, eller de som åtskiljs av olika språk eller nationalitet, som i de gamla klyvningarna, låt vara att bilden inte är lika tydlig på grund av fragmentiseringen i det moderna samhället.

Och i mitten har vi "gammelpartierna", eller i alla fall de socialdemokratiska, socialistiska och konservativa partierna, som ska försöka formulera svar och strategier för att bemöta de framväxande skilnaderna. Detta har stora partier traditionellt sett varit väldigt bra på. Men den europeiska socialdemokratin verkar ha hamnat i en långvarig systemkris som man har svårt att ta sig ur. I Frankrike och Italien har man inte lyckats slå mynt av ett omfattande missnöje med de borgerliga regeringarna. I Spanien, England och Tyskland sitter man i regering men ser ut att gå mot förlust. I ett stort EU-land som Polen är socialdemokratin redan marginaliserad, och i Norden, socialdemokratins traditionella fäste, har man tappat rollen som regeringsbärande parti. Frågan är om de borgerliga partierna kommer att gå samma öde till mötes, och vad resultatet blir om man undgår att göra det. Sarkozys och Berlusconis flörtande med hårdare tag och hårdföra linjer har gett resultat väljarmässigt men samtidigt alienerat många ungdomar. Kan den svenska Alliansen formulera en politik som bejakar de värderingar och drivkrafter som drev många ungdomar att rösta på Piratpartiet eller Miljöpartiet? Misslyckas man med det skapar man långsiktiga problem för sig själva. Det finns dock ändå bättre förutsättningar i Sverige: medan politiker som Sarkozy och Berlusconi är konservativa eller populister måste Alliansen i bred mening beskrivas som liberal (med ett kristdemokratiskt bihang). Som många tidigare har påpekat verkar det som att Moderaternas kräftgång i valet till stor del berodde på att man var oklara med att kommunicera de frihetliga värderingar som moderat politik ska bygga på. Det blev för mycket sunda statsfinanser och för lite självbestämmande. Det kan vara ett frihetligare budskap som krävs för att överbrygga det sista gapet mellan Alliansen och de rödgröna. Det kan också vara det som krävs för att förmå unga väljare att inse att Alliansen ändå i nån mån vill dem väl och, för att citera statsministern, inte är ute efter att jävlas med folk. Ett sådant budskap bör knappast vara Folkpartiet främmande, men det parti som har kommit närmast att föra ut det hittills har varit Centern.

På samma sätt väntar en stor uppgift för David Cameron om/när han vinner nästa val. Han lär nog lyckas bättre med den än den nuvarande Labourregeringen, om inte annat för att den sittande regeringen är så tröttkörd efter 12 års styre och har sådan brist på idéer att det är väldigt svårt att se att den skulle kunna lägga grunden för en förnyelse av brittisk politik. Kanske kan en konservativ seger 2010 leda till förnyad entusiasm inför det politiska systemet på det sätt Tony Blair gjorde 1997 eller Barack Obama 2008. Med tanke på att Cameron hittills har varit relativt oklar i att måla upp en politisk linje och inte har lyckats fokusera sitt budskap på det sätt Obama gjorde eller som Alliansen lyckades 2006 känns det dock just nu som att Cameron mest kommer att vinna valet på att Labour förlorade. Detta kan fortfarande ge honom ett starkt parlamentariskt mandat men det är oklart hur starkt det folkliga mandatet kommer att vara, särskilt om valdeltagandet minskar i skandalernas spår, BNP och UKIP snor ytterligare röster, och han tvingas hantera dels kanske en förlust i en folkomröstning om valsystemet, men framför allt frågan om hur Storbritannien ska förhålla sig till Lissabonfördraget.

Om vi ser en framväxande klyfta i Sverige känns det alltså som att det politiska systemet i Storbritannien mer och mer glider ner i en avgrund av apati, politikerförakt och en allmän brist på legitimitet eller känslan av att man kan påverka. I båda fallen gäller att väljarna har visat att om inte gammelpartierna tänker nytt så kommer väljarna göra det åt dem. Möjligen är det detta som är vägen ut: partierna kan av ren självbevarelsedrift tvingas vända sig till sina väljare och be om deras förtroende på ett nytt sätt när majoritetsvalsystem, offentliga partistöd och småpartispärrar inte längre räcker till. Detta gäller inte minst Folkpartiet, som står inför den till synes lätta men ack så svåra uppgiften att återupprätta sina liberala kredentialer inför en ungdomsgeneration som i mångt och mycket är väldigt liberal. Annars är det svårt att se hur man på sikt skulle kunna förse partiet med väljare och medlemmar, och det vore synd om den svenska liberala rörelsen skulle bli omsprungen av sina egna värderingar.

Bristen på ett demos

Så EU-parlamentets ITRE-utskott röstade med stor majoritet för att behålla ändringsförslag 138 som en del av parlamentets förslag till EU:s telekompaket. Detta har i Sverige fått stor uppmärksamhet och beskrivits som en nödvändig seger i kampen om det fria Internet. Vi förfasar oss över att fransmän, italienare och andra ens funderar på att använda EU som ett politiskt organ för att reglera Internet. Detta har fått mycket stor uppmärksamhet i Sverige och alla tidningar skriver om det. Jag läser The Guardian och The Independent för att se vad de skriver. Ingenting. Jag läser Le Monde för att se vad fransmännen skriver - det var ju deras förslag som röstades ner. Först hittar jag ingenting heller, men till sist ser jag att det finns en artikel på tekniksidorna. Men i borgerliga Le Figaro står det ingenting. Inte heller i Frankfurter Allgemeine, vars EU-bevakning vanligtvis verkar vara betydligt mer omfattande än svenska tidningars - jag kan för dålig tyska för att läsa den regelbundet.

Det är inte ett nytt klagomål rörande EU att unionen inte kan vara en fullfjädrad demokrati eftersom man saknar ett gemensamt demos - om en demokrati är ett folkstyre, vad är då Europas "folk"? Eller snarare, var är den europeiska offentligheten? Det finns inga gemensamma massmedier och inga gemensamma partier. Ibland brukar man också klaga på att det inte finns ett gemensamt språk, om nu detta är ett avgörande hinder. Det är väldigt lätt att vifta bort den typen av problem och säga nånting i stil med att "våra ideologier förenar oss mer än våra nationaliteter skiljer oss", att i grunden så spelar det ingen roll vilket land vi kommer ifrån därför att en socialist eller liberal i ett land är detsamma som en socialist eller liberal i ett annat land och därför ser den politiska debatten ut på samma sätt i olika länder och därför spelar det ingen roll om den vi kommunicerar med bor i ens eget land eller i nåt annat.

Slagordet har en kärna av sanning i sig men dess tillämpning är för svepande. I Sverige för vi en debatt där integritet, upphovsrätt och friheten på Internet verkar spela en betydligt större roll än i många andra länder - utan att de frågorna för den sakens skull helt ignoreras där. Vi har en relativt stor och medveten bloggosfär som är insatt och som tror, nej vet, att man kan förändra. Vi har kommit längre med att utveckla en digital offentlighet i form av t.ex. Newsmill än vad jag kan bedöma att man har gjort i t.ex. Storbritannien och det finns därför möjlighet att få genomslag i dessa frågor på ett annat sätt i Sverige. Allt detta resulterar i att det finns en livlig debatt där grundreflexen för många deltagare är liberal och frihetlig, mot regleringar och för ett fritt flöde av information. Ibland går detta så långt som att det närmast utgör en konsensus. Debatten är slut, vi har kommit fram till att t.ex. Mikkorapporten om att registrera bloggar eller förslag om att stänga av folk från Internet måste röstas ner. (I dagens läge hade vi tyckt samma sak om datalagringsdirektivet. I spåren av FRA-lagen skulle inte Thomas Bodström kunna ha fått igenom ett sånt förslag utan att ställas inför ett misstroendevotum.) Och därmed förväntar vi oss att så också ska ske. Men det sker inte, därför att besluten fattas på Europanivå, där den överväldigande majoriteten av makten ligger hos människor som inte har en aning om vad som försiggår i den svenska offentliga sfären. Och därmed misslyckas den nationella deliberationen, det nationella offentliga samtalet, med att vara en kanal mellan medborgarna och folket, och därmed står vi inför en legitimitetskris, vilket delvis förklarar det högt uppskruvade tonläget och den frustration många känner när det gäller såna här frågor på EU-nivå.

När världen var ung och EU öppnade sig österut, för en sisådär fem år sen, kände vi alla en stor EU-fori, vi skålade i champagne för EU:s utvidgning 1:a maj och drömde om ett enat Europa. F-ordet, federaliststämpeln, var nånting vi var stolta över att bära. Vi kämpade hårt för att Sverige inte skulle stänga sina gränser och införa övergångsregler, och vi vann. Vi fick småningom rätt, fruktan för social turism var ogrundad, men det visste vi att vi hade redan från början.

Än nu då? Nu känns det som att euforin har falnat. FP går till EU-val under parollen "Sveriges mest EU-vänliga parti" men det känns bara så 2004. Moderaterna går till val på en mer "nationalistisk" EU-politik, men det är inte nationalism vi behöver. Vi har sett den typen av attityd hos Sarkozy liksom generationer av franska politiker, som har försökt göra EU till ett Frankrike i miniatyr och inte dragit sig för att kasta alla principer över bord och bara gynna sitt eget land när de kunnat. Det känns tydligare än nånsin som om vi istället behöver större respekt för varandra, större förståelse för olika länders olika lösningar, och därmed kanske inte heller mer av EU, eftersom så mycket av EU:s verksamhet, inte alls bara på IT-området utan ännu mer inom jordbrukspolitiken, bygger på att vissa länder vägrar lyssna på andra. Fransmännen vägrar lyssna på svenskarna, så vi fortsätter ge en massa stöd till de franska bönderna, och vi fortsätter flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg som ingen vill ha utom fransmännen. Därför att de inte lyssnar.

Ett land som Sverige har en historia, under vars gång man har fattat vissa institutionella vägval, som under årens lopp har kommit att betraktas som uttryck för vissa sorters värderingar. I Sverige är vi för allemansrätten, vi är för offentlighetsprincipen och klarspråk, vi är för att arbetsmarknadens parter ska lösa sina problem själva, och vi är för jämställdhet och abort. Alla är inte för dessa saker, men tillräckligt många för att det är de här värderingarna som kommer att värdesättas och lyftas fram som politikens grund i det offentliga samtalet. Andra länder har fattat andra val, och i åter andra länder är frågorna fortfarande hett omstridda och det råder ingen nationell konsensus just här, men kanske dock på andra områden där man i Sverige t.ex. inte har det. Där EU väljer ett alternativ framför ett annat, och där EU:s val får efterverkningar nere på nationell nivå, riskeras legitimiteten hos det land vars modell körs över. Som Rawls mycket riktigt påpekade så måste man, om man vill grunda sina beslut på resonemang som alla människor kan acceptera och anse rimliga (även om de inte håller med om dem), lyfta fram idéer som finns i samhällets "offentliga bakgrundskultur". Idéer om t.ex. offentlighetsprincipen och allemansrätten är bra exempel på såna idéer. Men när ett land förlorar en omröstning i EU, där vi plötsligt står med en lösning som vi tog upp och kom fram till att vi inte ville ha, så har det här försöket till offentligt berättigande misslyckats, därför att vi inte kan se hur man kan konstruera en argumentation för den lösningen inom ramen för vår offentliga bakgrundskultur, och därför upplever vi en legitimitetskris: vi ser inte hur andra människor kan vara rimliga och förnuftiga i att komma fram till de ståndpunkter de har.

Och det är därför jag inte längre vet om jag är bekväm med slagordet "Sveriges EU-vänligaste parti". Om det känns som att andra länder: Frankrike, Tyskland, Italien, inte längre lyssnar på oss, om det känns som att vi ständigt riskerar att få lagstiftning knäsatt som inskränker våra friheter och som vi inte vill ha, hur lång tid kommer det att ta innan folk börjar ifrågasätta legitimiteten i EU-samarbetet som sådant och fråga sig om inte vi, liksom Norge, kan stå utanför det hela? Det vore väldigt synd. Det skulle inte vara för att EU-projektet som sådant var feltänkt, utan för att vi inte lyssnade på varandra. Men när jag ser de förslag som kommer från EU-nivå, som Mikkorapporten, telekompaketet, datalagringsdirektivet, IPRED2, det framtida ACTA osv. osv. undrar jag om man helt enkelt inte har stängt av. Eller om man vill lyssna men att vi inte kan göra våra röster hörda. Jag tror att EU måste integreras mera om man ska klara finanskrisen och sen lägga grunden för att hantera framtidens utmaningar. Men då måste vi försöka gå med stormsteg mot en europeisk offentlighet: vi måste läsa i ökad utsträckning vad debattörer och intellektuella i andra länder skriver, vi måste utkräva ansvar av politiker och tjänstemän i kommissionen, parlamentet och i andra länder, vi måste kräva av regeringar att de debatterar varann emellan som representanter för de partier och politiska inriktningar de är och är tydliga med var alternativen består, vi måste få mer EU-bevakning i våra medier och större kunskaper, och vi måste kräva att inte bara sitta där helt oinformerade när plötsligt lagförslag som påverkar våra friheter är uppe för omröstning och vi inte har hört nånting om det tidigare. Men vi kan inte fortsätta såhär för då kommer det inte att funka. Och jag letar förgäves efter ett parti som har förstått det här men jag tror inte ens att FP har gjort det. Är man Sveriges EU-vänligaste parti finns det ju gränser, inbillade eller annorledes, för hur kritiska man kan vara.