Politikens tragedi

Så då har jag blivit doktorand, och jag känner mig mer förvirrad än vanligt, trots att det naturligtvis borde vara tvärtom. Så här kommer lite lösa spekulationer som är mer förvirrade än vanligt, trots att det naturligtvis borde vara tvärtom. (När jag ibland funderar på om jag borde gå över till att skriva på engelska så folk faktiskt kan läsa det jag skriver påminns jag om vad det är jag faktiskt skriver och inser att det inte vore så smart. Nåja.)

Som jag har tagit upp flera gånger så har liberalismen generellt sett att ta ställning till det faktum att man inte kan förvänta sig att människor ska hålla med varandra om åsikter om det goda livet, något som ju Rawls kallar "den förnuftiga pluralismens faktum". Så då måste man motivera sin politiska teori med hänvisning till argument som är fristående och som inte bygger på någon genomgripande uppfattning om det goda livet. Mer generellt brukar man säga att politiska förslag måste kunna berättigas offentligt för att det ska vara legitimt att införa dem, och sedan vidtar en himla debatt om vad som egentligen menas med offentligt berättigande. Ett sätt att förstå denna ambition är att tänka såhär: om alla egentligen kunde enas om alla moraliska sanningar, skulle jag kunna sitta här och fundera ut för mig själv vad som var rätt och fel och sedan påtvinga det på andra. Visserligen skulle jag på något sätt behöva hålla öppet för att jag kanske själv skulle kunna ha fel, men det ena behöver inte utesluta det andra - vi kan ju fortsätta den politiska debatten i realtid samtidigt som vi genomför det vi har kommit fram till hittills. Men nu är det inte så, eftersom vi alla inte kommer att enas om allting. Då måste jag antingen begränsa mig själv till att använda argument som alla faktiskt kan acceptera, eller argumentera för att vissa människors åsikter kan ignoreras.

Rawls, för att ta ett exempel, gör både och, i det att han begär att parter i ett liberalt samhälle ska låta sin politiska argumentation underställas idén om offentligt förnuft, som innebär att vi inte får hänvisa till våra genomgripande uppfattningar om det goda, eftersom detta är sådant som vi kommer ha olika meningar om. Men dessutom kan vi ignorera de människor som är orimliga, och som t.ex. inte accepterar den förnuftiga pluralismens faktum, eller som inte betraktar samhället som ett skäligt system för socialt samarbete till ömsesidig vinning över tid, utan som kanske bara betraktar det som en spelplan där det gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt utan tanke på vad som är skäligt eller rimligt. (Och därmed ryker alla hobbesianer, liksom libertarianer i övrigt, som ju inte använder begrepp som skälighet eller rättvisa.)

Problemet är bara att den första strategin verkar misslyckas, och den andra verkar auktoritär och omotiverad. Det finns en omfattande kritik mot idén om offentligt förnuft, eftersom den verkar kräva av oss att vi helt enkelt inte är uppriktiga: vi får inte ange de skäl för våra ståndpunkter som egentligen motiverar oss, nämligen dem som härrör från våra genomgripande uppfattningar, eller så måste vi framföra en helt annan åsikt än den vi egentligen har. Men ett ännu större problem verkar vara att det är osäkert om vi överhuvudtaget kommer att kunna enas ens om grunddragen i ett samhälle ens om vi respekterar idén om offentligt förnuft. Jo, kanske, om vi utestänger alla libertarianer, fundamentalister, anarkister, osv. (Men även liberala katoliker som i neothomistisk anda inte kan acceptera den förnuftiga pluralismens faktum, liksom en hel del andra grupper, skulle förmodligen behöva utestängas.) Och då blir det offentliga berättigandet bara ett berättigande för liberaler.

Och det kan ju tyckas vara okej, men problemet för Rawls är att ett av den politiska filosofins mål enligt honom är att "lugna vår frustration och ilska mot vårt samhälle och dess historia genom att visa oss det sätt som dess institutioner... är rationella på, och det sätt som de utvecklades på och antog sin nuvarande, rationella form." Och det hade ju varit okej om Rawls hade haft en smal definition av "vi", nämligen vi liberaler. Men det är inte mycket till politisk filosofi. Och i denna definition hittar vi inte heller någon begränsning till blott förnuftiga människor. Nej, det verkar som att det är allas vår frustration som ska lugnas, vi som bor i detta samhälle. Men en teori som utestänger en massa människor och idériktningar och inte alls tar deras åsikter i beaktande hamnar ju ganska långt från det målet.

Jag tror att liknande invändningar kan göras mot de flesta teorier om offentligt berättigande som liberaler har kommit på. Antingen möjliggör de att vi påtvingar folk åsikter som de aldrig kommer att hålla med om, men som vi ändå har lyckats berättiga på något annat sätt, eller så kräver de något slags konsensus runt någonting, vilket är väldigt svårt att uppnå, och även om de lyckas uppnå denna konsensus så hamnar vi med en stat som är väldigt långt ifrån vad de flesta människor skulle anse acceptabelt, oftast därför att den är väldigt minimal. Och detta minskar knappast människors frustration och ilska.

Och detta är väldigt allvarligt, därför att jag tror att Rawls har rätt, åtminstone sett från hans (och i någon mån också min) horisont, nämligen som liberal i en tid då upplysningens värden åtminstone i någon mån har urholkats. (Det är bara att tänka på upplysningsfilosofernas försök att inrätta något slags "naturlig religion" som skulle stå i enlighet med förnuftets diktat för att hitta ett exempel.) Den förnuftiga pluralismens faktum, vars exakta beskrivning man dock kan ha olika åsikter om, ökar onekligen riskerna: man kan inte utan anledning tala om en "politikens tragedi" (därav titeln för detta inlägg), där människor finner sig i ett samhälle de inte alls kan förstå eller acceptera, och där deras tillvaro i slutändan blir tragisk. Jag tror nog att politikens tragedi kan inträffa inte bara när folks genomgripande uppfattningar åsidosätts eller diskrimineras mot, utan också generellt när politiken omöjliggör för dem att leva i enlighet med sina mest grundläggande värden (som inte behöver vara religiösa eller grundade på någon genomgripande doktrin om det goda, utan bara sådant som människor i allmänhet tenderar att värdesätta), eller när folk inser att de har fötts in i ett samhälle där deras medfödda samhällsställning på ett oförklarligt och slumpmässigt sätt gör att de utan egen förskyllan har betydligt sämre möjligheter att uppdra och genomföra en livsplan och förverkliga sin potential än deras medmänniskor.

Och jag tror att detta kan vara vägen framåt, även fast det kräver en betydligt mer avancerad och noggrann argumentation än jag kan prestera här. För ett par inlägg sedan försökte jag presentera en teori enligt vilken nyckeln till legitimitet var att ge alla människor ett likvärdigt inflytande över samhället, men jag lyckades inte riktigt befästa den så väl som jag skulle ha velat. Kanske ska man se den teorin i ljuset av politikens tragedi: att ge människor ett likvärdigt inflytande över samhället kan dels hjälpa till att lugna deras frustration genom att de får större respekt för samhällets institutioner såsom de faktiskt blir, men det kan också förhindra utfall som innebär att vissa människors existens blir tragisk så att andra kan förverkliga jämförelsevis triviala mål som de skulle kunna ha avstått ifrån.

Politiken är nog i någon mån alltid tragisk: Isaiah Berlin menade ju att det alltid finns en mängd objektiva och lika värdefulla men oförenliga värden som vi måste välja mellan, och att vi därför alltid står inför ett tragiskt dilemma. Själv skulle jag som bekant förneka att dessa värden måste vara objektiva, men det spelar ingen roll här. Vänsterliberaler och socialister i en minimalstat kommer alltid att känna att det är tragiskt att de har fötts in i ett samhälle där barnen inte alltid får gå i skola och där de fattiga riskerar att frysa ihjäl på gatorna, medan libertarianen i en välfärdsstat alltid kommer att känna att det är tragiskt att hennes rättigheter kränks varje dag utan hennes samtycke, och nazisten kommer kanske alltid att känna att han bor i ett tragiskt samhälle, eftersom det enda sättet han skulle bli nöjd vore om han kunde bo i ett samhälle som skulle vara mycket mer tragiskt för alla andra. Men det vi kanske kan göra är att försöka minimera tragiken. Och det är inte jättesvårt att se att en liberal stat, där människor lämnas fria att leva i enlighet med sina mest grundläggande värden, och som ger alla ett likvärdigt inflytande över våra gemensamma angelägenheter, skulle kunna vara ett steg på vägen.

Jag är osäker på om detta blev fullt så osammanhängande som jag hade tänkt, men i vart fall dyker det upp en massa frågor som jag inte har tid att besvara nu. Varför är det så viktigt att undvika politikens tragedi att det övertrumfar alla andra värden? Hur ska man utforma kritiken mot teorier om offentligt berättigande så att den blir träffande utan att luta sig för mycket mot politikens tragedi, med tanke på att ingen stat helt kan undvika tragiken? Och är det verkligen hälsosamt att helt byta perspektiv och hoppa från en ny häftig idé till en helt annan från inlägg till inlägg som jag gör, utan större sammanhang?

FRA-lagen och förlåtelsen

Som många borgerliga kritiker av FRA-lagen konstaterat så finns det faktiskt grund för en försiktig optimism i FRA-frågan efter de 15 ändringspunkter som alliansregeringen enats om. Risken för missbruk minskar betydligt genom att det endast är regeringen och försvarsmakten som kan beställa spaning, men framför allt genom att dessa beställningar måste få förhandsgodkännande av en specialdomstol. Innan proposition har lagts är det ännu omöjligt att säga exakt hur denna specialdomstol ska vara sammansatt, men förhoppningsvis kommer den att bestå av lagfarna jurister som också har den nödvändiga tekniska kompetensen. Att ha ett system med domare+nämndemän som i en vanlig domstol skulle förvisso ligga i linje med den svenska traditionen av att ha lekmannainflytande över beslut som innebär ingrepp mot enskild, men jag har redan i tidigare inlägg tagit upp den kritik som jag tycker att man kan rikta mot att lekmän som tillsätts direkt av regeringen ska behöva överpröva regeringens begäranden.



Men det är också viktigt att betona att domstolens förehavanden, inte bara FRA:s, maåste kunna bli föremal för politisk granskning. En sistainstansdomstol som den föreslagna kan i princip inte döma fel: lagen är vad domstolen säger att den är. Men om domstolen skulle komma att utarbeta en praxis som leder till politiskt oacceptabla konsekvenser så måste lagen om nödvändigt kunna ändras - i båda riktningarna. Eftersom domstolens beslut gissningsvis kommer att vara hemliga (åtminstone i avseende på exakt vad det är man har sagt ja eller nej till) sa ökar vikten av parlamentarisk kontroll. Detta gäller i synnerhet eftersom det inte finns någon motpart som representerar allmänintresset, och som skulle kunna presentera motargument. Det galler då for domstolen att vara väldigt klar över exakt vilken bevisbörda som regeringen har på sig och exakt vad man måste göra för att uppfylla den.



En annan viktig sak är att man har specificerat vad det är som man får använda signalspaning till. Förvisso finns det fortfarande en slaskpost i form av "internationella föreeteelser som i övrigt är av särskild betydelse för svensk utrikes- säkerhets- och försvarspolitik", men det torde åtminstone utesluta miljöförstöring, finansspekulationer och allt vad man tidigare kunde tänka sig. Framför allt är det ju domstolens roll att göra en proportionalitetsbedömning, vilket gör att regeringen inte bara kan spana på vad som helst genom att hävda att det "är av särskild betydelse...". Om det inte är av särskild betydelse så får man inte spana på det.



Sedan har vi ett par punkter som förvånar mig något, eftersom jag av FRA-anhängarna hade förletts till att tro att de överhuvudtaget inte gick att föra in i en lagstiftning. Den första är att kommunikation mellan avsändare och mottagare i Sverige inte får signalspanas på. Detta var ju kanske den punkt som på det mest uppseendeväckande sättet sken med sin frånvaro i det ursprungliga förslaget. Då hävdades det att det överhuvudtaget inte gick att till 100% göra en sådan bedömning. Antingen har man utvecklat metoder som gör att det går att göra, eller så har Tolgfors, Reinfeldt, FRA och flertalet av de borgerliga riksdagsledamöterna ljugit oss rakt upp i ansiktet, eller så har man lagt in punkten trots att den inte går att uppfylla. Jag hoppas på det första, men med tanke på att det bara är några månader sedan lagen togs så är jag inte särskilt optimistisk. Den andra, snarlika punkten är att man ska underrätta dem som har blivit utsatta för signalspaning om att de har blivit det. Det väcker främst frågan om vad det innebär att ha blivit utsatt för signalspaning, där regeringen säkert vill hävda att det bara gäller dem vars kommunikation faktiskt har fastnat i sökmotorerna, men där kritikerna säkert vill hävda att det gäller alla vars kommunikation överhuvudtaget har skannats av av FRA:s utrustning, dvs. alla som har kommunicerat längs de trafikstråk FRA har fått tillstånd att spana på. En annan sak gäller hur man rent praktiskt ska kunna avgöra detta. Om man skannar igenom ett dokument efter vissa sökbegrepp, och hittar dem men ignorerar allt annat, ska man då skanna igenom hela dokumentet efter en avsändare, som man kan underrätta om att denne har blivit signalspanad på? Eller ska man då bara konstatera att det inte var möjligt att avgöra vem som blev spanad på? Det första verkar representera det mindre intrånget, men verkar förta en del av poängen med denna skrivning. På så sätt är detta ju en skillnad mot mer traditionell spaningsverksamhet av den typ som Säpo och polisen bedriver, som ofta riktar sig mot någon viss person, och där man enkelt kan spara ett telefonsamtal till berörd person. Detsamma gäller även skrivningarna om att information som har snappats upp fran själavårdande samtal måste förstöras.



Det finns all anledning att följa utvecklingen av lagstiftningsarbetet noga, och att inte komma med några definitiva kommentarer innan propositionen ligger på bordet. Det är så många komplicerade aspekter av denna fråga att jag inte vill sitta här och ge intryck av att allt är frid och fröjd. Men man kan ändå konstatera att vi börjar kanske närma oss ett läge där man måste välja att ta den lag som ligger eller inte ha någon signalspaning alls. Socialdemokraternas fortsatta nejsägande vore naturligt om man faktiskt hade någon kritik i sak mot förslaget, men nu är det enda man säger att man hellre borde riva upp och tillsätta en utredning. Det kan vi förstås göra, och det skulle kanske fortfarande vara det bästa, men då måste man kunna presentera några slags konkreta punkter som faktiskt måste ses över. Och det vill de inte göra. Sedan tror jag dessutom att vi aldrig, med den rättshistoria vi har i Sverige, hade fått en socialdemokratisk regering att föreslå att regeringen ska behöva söka tillstånd av en domstol i förhand för att få bedriva spaning. Det strider kraftigt mot socialdemokratins syn på regeringens och domstolsväsendets respektive roller. Men det är klart: när det nu ska skrivas in i lagen så kan ju inte gärna socialdemokraterna ta bort det när de väl kommer tillbaka till makten. Att överhuvudtaget göra några försämringar i det förslag som förhandlats fram skulle leda till en oerhörd svekdebatt.



Så vi får väl se vad som händer. Motståndarna till FRA-lagen ska vara stolta och hyfsat nöjda, medan regeringen också kan vara hyfsat nöjd, men verkligen inte stolt. Och det är därför detta inlägg heter "FRA-lagen och förlåtelsen": kan vi därmed förlåta allt som har hänt och gå vidare? Svaret måste vara nej, av två möjliga skäl. Det första är det enklaste. Det sätt som man har hanterat frågan på från regeringens sida är fortfarande under all kritik. Man kommer inte ifrån att alliansen tvingade sina egna riksdagsledamöter att mot sitt samvete rösta för inskränkningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna, något som gor en fars av både begreppen "personligt mandat" och "fri röstning i samvetsfrågor", för om inte medborgerliga fri- och rättigheter är en samvetsfråga för liberaler, vad ska då vara det? Jag har tidigare gått in utförligt på den kritik som kan riktas mot regeringen ur ett demokratiskt och konstitutionellt hänseende, och jag ska inte upprepa den här.



Men den andra frågan är svårare. Problemet är dessutom att regeringen hela tiden har försvarat varianter av förslaget som har varit ännu mer repressiva än detta. Det förslag som riksdagen skulle ha antagit i juni var groteskt. De ändringar man sedan godkände gjorde det lite bättre, men fortfarande väldigt dåligt. Men från vad jag förstår så hade många av de skyddsinstanser som ändå fanns i det ursprungliga förslaget införts endast efter påtryckningar främst från fp-håll: med andra ord fanns det ännu sämre versioner av förslaget som moderaterna med Odenberg och Reinfeldt i spetsen inte såg några problem med. De ändringar man har tvingats till har hela tiden varit omvändelser under galgen.



Men det är klart, just detta har ju egentligen setts som alliansens och Reinfeldts specialgren: att inte föra den politik man tror på, utan den politik man får igenom. Att vara pragmatisk och lyssnande tillhör politikens villkor, och ansvarsutkrävande bör inte ske utifrån vad man har velat göra, utan vad man faktiskt har gjort. Men det är självfallet oroande när diskrepansen mellan vilja och handling gäller en så central sak som skyddet för medborgarnas integritet, och det kastar framför allt en skugga över moderaterna, vars hantering av frågan både proceduriellt och substantiellt varit den mest tvivelaktiga.



Så då uppstår frågan om man återigen med gott samvete kan rösta på alliansen, vilket jag tidigare hade tvingat mig själv att utesluta. Förmodligen, är väl svaret, även om jag är väldigt tveksam till att förbehållslöst låtsas som om allt är bra igen. Kanske är man som svensk liberal bortskämd med att ha inte bara ett utan flera partier vars ideologiska profil ligger väldigt nära ens egen, och kanske måste man acceptera att man i de flesta fallen måste svälja förtreten och göra en helhetsbedömning. Men jag känner mig betydligt tryggare med fp eller c som garanter för friheten än med moderaterna. Till och med Christofer Fjellner, som ju har fört en heroisk kamp för frihetens försvar i Europaparlamentet, borde inte kunna räkna med svenska liberalers röster nästa år innan han på ett övertygande sätt kan visa att han minsann inte kommer att få några samtal från partikansliet som instruerar honom att rösta för de olika integritetskränkande förslag som läggs fram med oroväckande frekvens i Bryssel, eller åtminstone att han kommer att ignorera sådana samtal, liksom diverse piskor antingen från den moderata partigruppen (där Charlotte Cederschiold ju var för FRA-lagen) eller från EPP-ED (betydligt mindre risk). Har ett parti en gång sagt ja till FRA-förslaget som det ursprungligen låg, då kan det nämligen säga ja till lite vad som helst, och det är väl det som är sensmoralen att ta med sig från hela denna historia.

Att ta allas röster i beaktande

Under de dryga två år som jag var aktiv i kårpolitiken i Uppsala kände jag ofta en oerhörd frustration. Majoriteten, som alltid förde en implicit eller uttalad vänsterpolitik, lyssnade inte på oss som var i opposition. Man brydde sig inte om oss. Vi var inget värda. Visserligen var Uppsala studentkår en demokratiskt uppbyggd organisation. Alla kunde rösta, och de olika kårpartierna fick platser i fullmäktige på proportionell basis. Givetvis hade frustrationen varit ännu större om så inte hade varit fallet, men det spelade ingen roll. Vi upplevde inte kåren som legitim, därför att den inte talade för oss, och vi kunde heller inte gå ur, på grund av kårobligatoriet. Den demokratiska processen sades ge alla möjlighet att göra sin röst hörd, och vi följde skolboken till punkt och pricka: vi bildade eget parti, vi drev valkampanj, vi tog debatten, vi skrev motioner, vi fyllde alltid mangrant våra platser i fullmäktige. Men vi kunde så gott som aldrig påverka. Att vara i permanent minoritet var som att inte finnas alls.

En av anledningarna till att jag inte har bloggat på ett tag har varit att jag har varit upptagen med att skriva klart min masteruppsats. Jag har tidigare skrivit om hur pluralismen egentligen fungerar på ett helt annat sätt än vad Rawls och andra tänkte sig, och jag skrev att jag skulle försöka basera min masteruppsats runt detta. Jag fick också in det i uppsatsen, och jag kallade det för "disintegrerad pluralism" ("segregerad" hade låtit helt fel): en pluralism som inte bygger på att samhället består av ett flertal idésystem, som var för sig bildar tydliga, monolitiska helheter, utan att människor kan ha ståndpunkter i olika frågor som inte har några kopplingar med varandra - en persons åsikter i religionsfrågor avgör inte dennes åsikter om politik, t.ex. Man kan vara kristen och liberal, men även kristen och socialist, även om ens teologiska syn råkar vara väldigt snarlik. Det gör att de politiska åsikterna inte bär på alla ens åsikters tyngd: att kompromissa med ens politiska sanningar innebär inte att man måste kompromissa med ens stora och viktiga metafysiska och teologiska sanningar. Och det gör också att man kan bejaka flera olika värden, att de politiska värdena inte får maximal tyngd, utan att de kan åsidosättas till förmån för andra värden, så att man inte insisterar på att få rätt varenda gång.

Följden blir att politik inte bokstavligen blir en fråga på liv och död, utan att många olika vägar är möjliga att välja för ett pluralistiskt samhälle. Alternativet är förmodligen i praktiken ingen väg alls: Rawls hoppades på att de olika förnuftiga doktrinerna skulle kunna komma överens om grundläggande konstitutionella punkter, men det hoppet är förmodligen förgäves - det kommer alltid att vara någon som säger emot på någon punkt. Men det innebär inte samhällets kollaps, utan bara att de som förlorat striden erkänner sig besegrade och går vidare. Hade de spjärnat emot med hela sitt idésystems tyngd hade konsekvenserna hotat bli ohanterliga.

Detta om detta; jag släppte alltså inte idén om disintegrerad pluralism, men den blev blott en problembeskrivning. Ty problemet kvarstår: liberaler kan visserligen påtvinga andra människor en viss konstitutionell ordning mot deras vilja (vilket skulle bevisas), men vill man det? Den liberala paradoxen kan ju i korthet sägas gå ut på det följande: en liberal stat är en stat som är demokratisk, med skydd för medborgerliga rättigheter och rättsstatens principer, och som har rätt att intressera sig för sina medborgares grundläggande välfärd, t.ex. genom fattigvård eller offentligt finansierad utbildning. Denna ska helst accepteras av alla medborgare. Om de inte gör det måste man presentera några slags skäl för att ignorera avvikarna. T.ex. kan det vara rimligt att ignorera personer som uppenbarligen inte är förnuftiga, t.ex. barn och människor med vissa psykiska sjukdomar. Men det räcker inte. Då skulle man kunna säga att man ger människor ett val: antingen så accepterar de den ordning vi inför, eller så får de lämna landet. Om de stannar kvar så ger de sitt implicita samtycke till den rådande konstitutionella ordningen. Detta får bukt med problemet. Men det gör det också möjligt för en religiös majoritet, som vill påtvinga hela samhället sina religiösa åsikter, att säga till minoriteten: antingen sticker ni eller så accepterar ni. Och detta verkar inte legitimt. Man skulle då kunna säga såhär: i de fall där minoriteten bara kräver att få sina egna negativa rättigheter respekterade är det inte legitimt att påtvinga dem en viss regim, men om de kräver att få inskränka andras negativa rättigheter måste de acceptera att detta krav inte kan tillgodoses. Men problemet är ju att libertarianerna, som vill ha kvar sin rätt till egendom, faller inom den första kategorin. Så då kan vi inte berättiga en stat som har rätt att ta folks egendom för att ge den till behövande. Och då hamnar vi i en stat där människor kan svälta ihjäl på gatan eller där barn kanske inte har råd att gå i skolan. Och där vill inte en liberal hamna.

Då skulle man kunna säga som Gerald Gaus gör, nämligen någonting i stil med det följande: vi kan ignorera dem vars invändningar vi kan visa står i strid med mer grundläggande åsikter som de har. Detta kan möjligen hjälpa oss fram till den minimala staten, men jag tvivlar på att det möjliggör en stat som kan ta några välfärdshänsyn. Libertarianismen är ju t.ex. ett ganska väl sammanhållet system, och det är inte alls uppenbart att det vilar på några tydliga interna motsägelser av det slag Gaus förutser. (Som Quine visade kan två eller flera system vara motstridiga men inbördes koherenta, så att libertarianismen inte kan besegras innebär inte heller att den slår liberalismen.) Och om en viss åsikt inte kan vederläggas så måste vi enligt Gaus respektera en "icke-interventionsbaslinje": vi ingriper inte i människors beteende. Och det betyder att libertarianerna inte ska behöva betala för sånt de inte går med på. Nu skulle man ju kunna hävda att detta inte är ett problem, eftersom libertarianerna är så få, så de förlorade skatteintäkterna blir inte så stora. Men det går inte att skilja en verklig libertarian från en som bara säger sig vara det för skattereduktionens skull. Om vi inför en deklaration där libertarianer kan kryssa i en ruta och slippa kanske 80-90% av sin skatt kommer alla att göra det. Det blir ohållbart.

Det stora problemet är att liberalismen bekänner sig till ett ideal om "offentligt berättigande", dvs. att liberalismen ska bygga på skäl som kan förstås även av andra. Gaus tar detta på största allvar och likställer begreppet "berättigande" med hur detta begrepp används inom epistemologin, och bygger hela sin politiska filosofi på en analogi med epistemologin. Detta kanske fungerar (även om det är osäkert), men många andra försök att formulera detta ideal hamnar ofta i ett läge där inget kan berättigas, eller där det finns stora interna svagheter. (Även Stanford Encyclopedia of Philosophy är tämligen pessimistisk när det gäller möjligheterna att uppnå offentligt berättigande av liberala principer. Själv menar jag att man nog inte får vara alltför ambitiös. Det kanske räcker med att utnyttja principer som ligger i det som Rawls kallade "den offentliga bakgrundskulturen": grundläggande begrepp som rättvisa, skälighet, allas rätt att få sina intressen likvärdigt behandlade, osv.

Det är nog svårt att utifrån dessa kriterier ställa upp en enda formulering av legitimitet som löser allting. Jag skulle dock vilja peka på ett kriterium som jag tror är av avgörande betydelse: att ens åsikter får den vikt som motsvaras av ens andel av väljarkåren. Liberalismen hamnar lätt i en situation där några få människor, nämligen libertarianerna, blir vetoaktörer och kan förhindra aspekter hos statsskicket som många anser vara helt grundläggande. Detta är inte en bra grund för ett pluralistiskt samhälle. Det enda sättet att hantera pluralismen på ett långsiktigt hållbart sätt är att alla får lika inflytande. Det åstadkommer man dock inte genom att ge alla ett veto. Snarare ska man se det som att resultatet av politiskt beslutsfattande måste vara en förhandlingslösning mellan alla parter. Libertarianernas åsikter ges den vikt de är värda - inte särskilt stor, eftersom det inte finns så många av dem. Men de ignoreras inte helt, och blir de fler får de också större inflytande. Och så vidare.

Ett problem är ju hur man rent institutionellt ska åstadkomma detta. Mer direkt deltagande kan vara ett sätt. Kanske kan man experimentera med kvalificerad majoritet för alla beslut, men det ger ju minoriteter överdrivet stort inflytande. Själv tror jag att ett svar kan ligga i att flytta mycket av makten nedåt, t.ex. till kommuner och regioner, men bara om vi får en kommunal politisk process som inte bara är en kopia på mindre skala av det nationella parlamentariska spelet. Mer deltagande, mer deliberation, mer direkt medborgarinput, t.ex. Man kan ju i och för sig fundera på mer exotiska inslag, som en budgetkalkylator som räknar ihop ett genomsnitt av allas budgetförslag, men svårigheten där (förutom att det låter som en helt vansinnig idé) ligger i att förhindra att taktisk röstning helt urholkar systemet.

Men det största problemet ligger i skyddet för medborgerliga rättigheter. Det finns två sätt att argumentera för att grundläggande medborgerliga rättigheter inte legitimt kan kränkas. Det första är att säga att problemet inte existerar: i ett samhälle som kännetecknas av disintegrerad pluralism finns det inga tillräckligt stora doktriner som är intresserade av att förtrycka andra. Detta kanske är sant, men i så fall: varför skulle vi inte kunna gå tillbaka till implicit samtycke? Problemet var ju att den teorin inte fungerade när vi tillämpade den på samhällen där det fanns en aggressiv majoritetsreligion, så vi kan ju inte nu slingra oss och säga att det fallet inte gäller här. Hela grejen med disintegrerad pluralism är ju också att religiös pluralism inte är en förutsättning för politisk pluralism, och att vi därmed inte ska anta att liberala samhällen är religiöst pluralistiska. Snarare tror jag (och detta är extremt vagt, tyvärr) att det från ett skälighetsperspektiv finns en skillnad mellan libertarianerna och den förtryckta religiösa minoriteten. Problemet med libertarianerna var ju att vi inte kunde tillmötesgå deras krav på att slippa betala krav, därför att då skulle snart inga alls betala. Men den religiösa majoriteten kan mycket väl tillmötesgå minoritetens krav på att slippa bli förtryckt: det förändrar ju inte läget för majoriteten. Fast... jag vet inte om detta är så himla övertygande. Snarare kanske man måste säga såhär: majoritetens krav är inte berättigade, eftersom de inte bygger på idéer som finns tillgängliga i den offentliga bakgrundskulturen. Svårigheten ligger i att definiera denna kultur på ett sådant sätt att vi inte hamnar där Rawls hamnade, nämligen att det egentligen bara är genomliberala åsikter som får framföras från början.

Men det är klart, inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter kan motiveras även med begrepp som finns tillgängliga i den offentliga bakgrundskulturen, såsom "anständighet", "allmän ordning", "terrorismbekämpning" osv (vilket ju framgår av FRA-lagen, t.ex.). Detta pekar på vikten av att ett modernt samhälle har ett starkt konstitutionellt skydd för mänskliga rättigheter, trots att det i våra samhällen inte finns några stora majoritetsdoktriner som vill förtrycka oss. Det är svårt att rent konceptuellt definiera vad som utgör ett rättvist utfall i en förhandlingssituation där vissa vill inskränka andras rättigheter. Förmodligen kommer vissa inskränkningar att vara motiverade, men kanske inte så många att det blir stötande mot vår känsla för vad som utgör legitimitet eller inte.

Fullständig legitimitet är väldigt svårt att uppnå, förmodligen omöjligt. Detta är inget negativt, snarare tvärtom: det ger uttryck för vår känsla att det inte finns något statiskt idealtillstånd där allting är perfekt och där politiken lika gärna kan lägga ned efter väl förrättat värv. Men jag tror dock att de flesta demokratiska stater är tillräckligt legitima för att de ska kunna kräva sina medborgares lojalitet, även om vad som krävs för att detta ska uppnås är en fråga som jag inte har kunnat gå in på.

Gäller det även för Uppsala studentkår? Svaret är nog nej. Den skäligaste lösningen är fortfarande att de som inte håller med kårens linje måste få ges möjlighet att bilda en egen kår. De eventuella nackdelar som den kvarvarande majoriteten drabbas av står inte i proportion till den liberala minoritetens situation: att överhuvudtaget aldrig få göra sin röst hörd. Situationen skulle kanske förändras om det fanns en annan politisk kultur i kåren, och man var mer lyhörd inför att det finns olika åsikter och att kåren måste verka i alla studenters intresse, så att alla studenter tjänar på sitt kårmedlemskap. Men vi tjänade inte på att vår kåravgift gick till att kåren skulle propagera för ett betygssystem som vi inte ville ha (för att ta ett exempel), och därmed var inte kåren legitim. Jag tror att den frustration som vi i Halvera.nu kände under vår tid i kårpolitiken var berättigad, och även om väldigt mycket jobb återstår tror jag att det är först nu som jag börjar förstå varför så också var fallet. Min masteruppsats ska ses som ett första utkast som förtjänar kraftig förbättring, men kanske innehåller den en kärna som är värd att ta tillvara på.

De jourhavande medborgarna

SvD Idag skrev för ett tag sedan om Erik Amnås teori om de "jourhavande medborgarna": att de flesta människornas medborgerliga engagemang ligger på "stand-byläge" och aktiveras först vid exceptionella eller krisartade situationer, som FRA-lagen och tsunamikatastrofen. Det finns mycket att kommentera i den länkade artikeln, t.ex. detta citat:

Demokratins undergångsprofetior kan tillbakavisas, menar Erik Amnå, därför att de vilar på ”en orättvis demonisering av medborgare i allmänhet och ungdomar i synnerhet”. Att det har blivit så beror, enligt honom, på att man
• har förväxlat deltagande med engagemang,
• isolerat engagemanget till de traditionella formerna,
• likställt det politiska med det offentliga,
• inte jämfört med hur det förflutna har varit, utan med hur man vill minnas det,
• och bortsett ifrån att de institutionella ramarna för samhällsengagemanget – till exempel partierna, folkrörelserna, förvaltningarna och medierna – skapat nya förutsättningar för samhällsengagemang.

Det är kanske inte så svårt att förstå varför denna "demonisering" har uppstått, förutom den allmänna tendensen, redan giltig i antiken, att klaga på att allt var bättre förr. I en partidemokrati som den svenska har samhällsengagemang typiskt sett inneburit politiskt engagemang (eftersom civilsamhället varit förhållandevis svagt), men framför allt har politiskt engagemang inneburit engagemang inom de traditionella politiska kanalerna: valbåset och partierna. I en renodlad partidemokrati är det bara dessa två kanaler som räknas, så därför blir varje form av engagemang utanför dem mer eller mindre bortkastat, eller åtminstone extremt ineffektivt. (Plus att det blir mycket svårare att använda sitt politiska kapital för att få någon maktposition, eftersom alla sådana positioner kontrolleras av partierna, vilket dels skapar problem med att rekrytera andra än idealister, men framför allt att få in personer på viktiga poster som delar ens perspektiv och förstår vad man talar om. Om framtidens politiker endast rekryteras från ungdomsförbunden och inte från andra ungdomsorganisationer kommer framtidens politiker i högre grad att betrakta ungdomsförbunden som det "renaste" och viktigaste uttrycket för politiskt engagemang, trots att det finns många andra.)

Men som jag tidigare har skrivit om håller den renodlade partidemokratin på att förlora sin legitimitet. I takt med att organisationerna blir stelare blir det svårare att kanalisera sitt engagemang dit (antingen att arbeta sig in i dem, eller att känna att det är särskilt givande), och därmed söker man sig till andra organisationsformer, och därmed förlorar de traditionella organisationerna sin legitimitet, eftersom de inte längre är representativa för den engagerade delen av befolkningen. (Det räcker att se på partiernas medlemsålder och jämföra med den genomsnittlige engagerade personens för att se poängen.)

SvD-artikeln tar upp ytterligare tre punkter.

1. De nya rörelserna är inte demokratiska, eftersom de överhuvudtaget inte är formella, eller bara formella på ytan. Detta behöver inte vara någonting dåligt. Men det är också i mångt och mycket en återspegling av det faktum att dessa rörelser inte har makt som organisationer - FRA-motståndet har spelat en inte obetydlig roll för den politiska debatten i denna fråga, men det är endast genom dess opinionsbildande kraft. Skulle FRA-motståndarna få en mer formell ställning skulle det behöva uppstå helt andra krav på legitimitet och inflytande. Om regeringen beslutar sig för att skicka sin tilläggsproposition på remiss till FRA-motståndarna, till exempel, vem ska man då skicka den till? Man kan tycka att det är synd att det ska behöva vara såhär, att genuint inflytande endast kan fås då man kan inordna sig i ett organisatoriskt ramverk, men det är nog ofrånkomligt inom överskådlig tid. Det kommer nog alltid att vara så att vissa människor, genom att de har mer tid, engagemang och socialt kapital [i Bourdieus mening dvs, inte Putnams] kommer att få ett större inflytande än andra, och en någorlunda formell hierarki är ett sätt att reglera vem som ska ha denna makt på ett sådant sätt att det ger de vanliga engagerade en viss möjlihet att påverka. Utmaningen inom den nära framtiden, både för partier och för nya rörelser, ligger i att skapa genuint medlemsstyrda organisationer, där åsikter, mål och intern debatt styrs av medlemmarna. Alternativet är antingen den vanliga lokala partiföreningen, där allting styrs bakom kulisserna av en liten klick medlemmar i enlighet med vissa oskrivna regler, eller den rent personbaserade politiken: Webers legitimitetsmodell, där den enskilde personens karisma snarare än någon viss formell ställning avgör hennes inflytande och makt, och där makt följer person hellre än ämbete. Även där kommer de vanliga engagerade ofta i kläm. Men att ta sig an denna utmaning är något som har gått väldigt trögt, trots att det finns stora möjligheter.

2. Svenskarnas samhällsengagemang subventioneras av staten med tio miljarder om året, vilket riskerar att göra engagemanget beroende av staten. Jag har tidigare skrivit om risken med statliga partistöd och behöver egentligen inte upprepa den kritiken här. Visserligen finns ju risken alltid att staten tar politiska hänsyn när den beslutar om vad som ska subventioneras, men en större risk är att det blir en strukturell slagsida till förmån för traditionella organisationstyper och därmed indirekt en slagsida till förmån för vissa frågor och åsikter - de nya rörelserna tenderar ju att fokusera på frågor där det finns ett större engagemang än vad som kan kanaliseras genom de traditionella organisationerna, och i takt med att de senare blir svagare så ökar behovet: alla riksdagens politiska ungdomsförbund är emot FRA-lagen, men eftersom det finns så många unga som står utanför alla ungdomsförbund (för att inte nämna vuxna borgerliga väljare, som inte har någon traditionell organisation på sin sida) så krävs det likväl ett särskilt FRA-motstånd. Dels är det alltid psykologiskt lättare att fortsätta med de gamla stödformerna än att inrätta helt nya, men det finns också en risk för Besitzstandswahrung (försvar av etablerade privilegier), där de som får hävdar att de ska fortsatta få, för så måste det vara, ty så har det alltid varit. Men den lösa organisationsformen hos de nya rörelserna gör det också svårare att säga till vem stödet ska ges. Om staten vill stödja FRA-motståndet, vem ska de ge pengar till? Stoppafralagen.nu? Kan man ge en massa pengar till rörelser som inte är demokratiskt organiserade, som inte har ett organisationsnummer, som inte har några revisorer eller för några protokoll? Förmodligen inte. Och därmed växer klyftan mellan organisationer som SSU, som numera torde ha råd att anställa flera procent av sina egentliga medlemmar och som kongressar på flashiga konferensanläggningar, och rörelser där allt engagemang är ideellt, och där ingen får någonting för nåt. Lösningen måste kanske inte vara att dra ner på bidragen till de etablerade organisationerna, men det är en lockande tanke, och det är svårt att se vad alternativet skulle vara.

3. Medborgarnas engagemang tar sig mer och mer uttryck i rättighetstermer. Folk är villiga att gå till domstol för att kräva sin rätt. Detta är någonting som liberaler givetvis måste välkomna. Tal om rättigheter är på ett sätt alltid problematiskt i dagens samhälle. I och med framväxten av sociala rättigheter betraktar fler och fler människor det som sin rättighet att andra människor ska ge pengar till dem för att tillhandahålla t.ex. utbildning eller vård. Detta är i och för sig inte särskilt problematiskt, beroende på vad man menar med "rättighet". En liberal som jag själv vill helst säga att människor visserligen bör ha en rätt till utbildning, men att det då rör sig om ett önskvärt juridiskt förhållande: att A har rätt till X från B innebär bara att B enligt gällande rätt är förpliktad att utge X till A, inget mer. Att kräva dessa rättigheter är att ställa vilka politiska krav som helst. Men däremot utgör yttrande-, religions- och åsiktsfrihet mer grundläggande mänskliga rättigheter, som lägger grunden för statens legitimitet. Att kräva dessa rättigheter är att ställa upp ett absolut villkor för att man ska erkänna statens normativa auktoritet över en själv.

Denna åtskillnad görs alltför sällan explicit i den politiska debatten, även om den nog ligger där implicit hos de flesta. De flesta skulle nog inte anse att revolution skulle vara motiverat om staten inte tillgodosåg medborgarnas "rätt till bostad" (om nu en sådan rättighet finns), men man skulle nog vara mer tillåtande mot mer drastiska metoder vid allvarliga inskränkningar av de traditionella liberaldemokratiska fri- och rättigheterna. Men det jag ville komma till var att liberaler ändå bör välkomna talet om sociala rättigheter, därför att dessa rättigheter utgör juridiska förhållanden. Man kan gå till domstol för att försvara sin rätt till skola. Det är inget som en lokalpolitiker kan avgöra lite som han vill. Rättsstaten stärks, och därmed också legitimiteten. Inget skadar förtroendet så mycket som känslan av att ha blivit orättvist behandlad, förfördelad på orättvisa grunder, eller att vara utlämnad åt någons godtycke.

Det är anmärkningsvärt att de jourhavande medborgarna tenderar att vara i bred mening liberala. Man engagerar sig för demokratin, för solidaritet, för medborgarnas rättigheter, mot korruption. Jag har tidigare försvarat en demokratimodell som kombinerar ett starkt skydd för medborgarnas rättigheter med stora möjligheter till politiskt deltagande. Ska denna modell fungera måste den frigöra sig från de traditionella politiska kanalerna och ta det nya politiska engagemanget på allvar. Men kanske också inte "förväxla engagemang med deltagande" utan inse att det folkliga inflytandet kan utövas på mer komplicerade sätt. De jourhavande medborgarna både underlättar och komplicerar för den liberala deltagardemokratin.

Socialliberalismen och borgerligheten

Elise Claeson verkar i SvD jämställa å ena sidan socialliberalism och socialdemokrati och å andra sidan borgerlighet och värdekonservatism. För det första är det lite tråkigt att se en sådan här kolumn i Svenskan: Svenskans ledarsida har under de senaste åren ofta kommit mycket närmare att uttrycka alliansens kärnvärderingar än vad det ibland alltför teknokratiska DN har, men att på detta sätt på ledarplats förklara inbördeskrig inom alliansen är ganska olyckligt.

Men det finns också ett djupare problem med Claesons artikel. Genom att angripa socialliberalismen i värdefrågor angriper hon alla former av liberalism, inte alla de former som på något sätt är influerade av feminismens kritik av familjen, utan alla de former som har liberal värdeneutralitet som grund. Bara en sådan sak som att antyda att de senaste årens ernstska "hemmafixar- och trädgårdsboom" skulle ge uttryck för borgerliga värderingar är väldigt problematiskt. Att föra en "borgerlig" livsstil är inte samma sak som att ha borgerliga politiska sympatier.

Claeson angriper "liberala välfärdsingenjörer" som står i motsättning till "starka, hoppfulla medborgare". Och det låter ju sympatiskt. Vilken borgerlig sympatisör vill inte ha starka, hoppfulla medborgare? Men problemet är det här. De "liberala välfärdsingenjörerna" har tre kännetecken: (1) de är liberaler; (2) de tror på något slags välfärd; (3) de är ingenjörer, dvs. de vill använda politiken för att påverka människors beteende.

Men jag har svårt att tro att inte även Claeson vill använda politiken för att påverka människors beteende. Att puffa för "äktenskapet, familjen, civilsamhället", som Claesons hjälte David Cameron gör, är inte det också att använda politiken för att påverka människors beteende? Är inte hela Claesons åsiktsbatteri, nämligen att det är bra om folk gifter sig och är hemma med sina barn, synpunkter på människors beteende? Och att hon vill att fler politiker ska framföra liknande synpunkter, är inte det detsamma som att hon vill att politiker ska försöka, med ord eller lagar, att förändra människor beteende? Hade hon verkligen varit emot social ingenjörskonst skulle hon ha anslutit till det liberala idealet om värdeneutralitet, och angripit både socialliberaler och socialdemokrater på denna punkt. Men det kan alltså inte vara det som driver henne.

Vad gäller välfärden kan jag Claesons åsikter för dåligt för att veta om hon vill avskaffa välfärdsstaten. Men en inte alltför vild gissning är att även hon vill att barn ska kunna få sin utbildning finansierad av det offentliga, t.ex. Om hon inte tycker det har hon förlorat varje anspråk på att kunna representera den "sanna borgerligheten". Så det kan inte vara det faktum att de liberala välfärdsingenjörerna är för någon form av välfärd som driver henne.

Nej, det är naturligtvis att de liberala välfärdsingenjörerna tar ställning för ett liberalt samhällsideal och inte för ett konservativt sådant. Men det är i detta läge som Claesons artikel blir totalt destruktiv. Jag tror mig kunna läsa mellan raderna att artikeln ska läsas som ett angrepp på socialliberala teknokrater som inte låter människor bilda sina familjer i fred, utan måste gå in med pekpinnar och säga vilken typ av uppfostran som är bäst för familjerna. Men problemet är ju dels att hade Claeson själv haft några tveksamheter inför att själv gå in och säga vilken typ av uppfostran som är bäst för familjerna, nämligen hennes egen, så hade hon inte skrivit artikeln som hon gjorde. Och det är framför allt att eftersom hon angriper socialliberalerna på den punkt där alla liberaler är ense, nämligen att staten inte ska upprätthålla livsideal vars filosofiska motivering till syvende och sist härstammar från religiösa skrifter, som hon därigenom angriper alla liberaler. Och det är därför hennes artikel inbjuder till fullständigt inbördeskrig inom alliansen, och det är därför det är synd att se en sådan artikel publicerad på ledarplats i Svenskan.

Jag tror dessutom att hon har fel. Jag tror inte att det är ett uttryck för den "sanna borgerligheten" att börja tala mer om äktenskap och familj. Vi kan diskutera vad som är den "sanna borgerligheten". Själv är jag mest benägen att se alliansen, när den är som bäst, som en koalition av tre breda, pragmatiska partier med en fast rotad liberal grundsyn (där inte minst synen på homosexuellas rätt till äktenskap utgör ett tydligt lackmustest), och sedan kristdemokraterna, som mest tas med av parlamentarisk nödvändighet och på villkor att man inte gör för stor sak av sin värdekonservatism. Den svenska regeringen är på papperet en av de mest liberala i Europa, och det är inte för att man har ignorerat sina väljare, utan snarare tvärtom. (Vilket ju gör det svek som FRA-lagen innebär ännu mer kännbart.) Att David Cameron nu mer och mer framstår som blivande statsminister har ju, förutom att Labour begår politisk självimplosion, inte minst att göra med att han har lyckats marginalisera de sant värdekonservativa som Ann Widdecombe och tala på ett sätt som når även till personer som inte delar den värdekonservatism som Claeson står för.

Man ska inte underdriva de ideologiska skillnader som finns mellan liberalismen, i vid bemärkelse, och Elise Claesons värdekonservatism, och som kanske döljs av artikeln. En värdeneutral liberal har inga åsikter om familjepolitiken, så länge den inte explicit diskriminerar en viss livsstil framför någon annan. En liberal samhällsingenjör kan stå för en feministisk kritik av familjebegreppet, men kan även av pragmatiska skäl vara för fungerande familjer, men i så fall bara för att det gagnar andra viktiga värden. Det är också denna retorik som jag upplever att David Cameron ansluter sig till. Men en värdekonservativ är för familjen eftersom den är ett objektivt existerande egenvärde, därför att det finns naturrättsliga moraliska normer som reglerar hur människor bör leva, vilka inte så sällan längs en eller annan väg går tillbaka till en religiös skrift av något slag. Elise Claeson bör ha beröm för sitt försök att föra sin diskussion inom ramen för det Rawls kallade för "the idea of public reason", dvs. att hon åberopar sådana argument som inte bara biter på troende. Men hennes beskrivning av borgerligheten som i grunden en värdekonservativ rörelse är inte bara felaktig. Den är också farlig, inte bara för borgerligheten utan för alla som ansluter sig till ett sekulärt ideal.

Fyra versioner av FRA-motstånd

Malte Persson listar i Expressen Kultur fyra olika typer eller anledningar till folks motstånd mot FRA, enligt två dimensioner: principiell vs. pragmatisk kritik resp. kritik mot lagens innehåll vs. beslutets form. Som han själv säger kommer det stora motståndet av att många kan hitta någon kategori att falla in i, och det som skapar styrkan i motståndet, och som har gjort så många så upprörda, är att många faller in i flera kategorier, och hittar väldigt många bra skäl till att avskaffa FRA-lagen.

Jag har tidigare egentligen tagit upp samtliga de här kategorierna som problemområden. För att få närmare exempel på vilka invändningar som härrör i vilka kategorier, se Perssons artikel. För min del känns det som att problemet är som mest övertydliga vad gäller hur man har behandlat den här frågan parlamentariskt: dels utgör, som jag tidigare har skrivit, behandlingen ett kraftigt svek mot den liberala demokratins principer, men även de aspekter som Persson kallar "pragmatiska" talar väldigt tydligt för att lagen bör rivas upp, eller åtminstone sättas under ett moratorium: i frågor som rör (1) inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter och (2) säkerhetspolitik brukar ju den ansvarstagande delen av Sveriges partier försöka nå breda samförståndslösningar. Här har vi en fråga som handlar om både och, och den drivs igenom trots oppositionens, remissinstansernas och många av de egna ledamöternas invändningar. I ett land som Sverige, med sin totala avsaknad av maktdelning, beror väldigt mycket av den liberala demokratins funktionssätt på praxis, och det vi ser i Sverige är första steget på den stig som Storbritannien redan har trampat upp, där man har frångått den praxis som i århundraden har bevarat det brittiska folkets friheter, och gått ännu längre mot storebrorssamhället än Sverige har. Vi behöver inte fortsätta på den stigen, men regeringens agerande visar tydligt att eftersom man är helt okänsliga inför denna dimension bryr man sig inte om var man hamnar.

Den diskussion som handlar om lagens innehåll har blivit mer komplicerad sedan de ändringar som gjordes av försvarsutskottet. Men när jag nu läser det faktiska utskottsbetänkande som riksdagen röstade om (dvs. på kvällen, efter återremissen) så ser jag till min förvåning att det som jag trott vara den största förbättringen, nämligen att regeringen också måste söka tillstånd för de sökinriktningar man meddelar, inte finns där. Det enda som står är att regeringen "måste ta integritetshänsyn", vilket ju är extremt vagt. Fortfarande inriktar man de mesta kontrollmekanismerna på det som FRA och de beställande myndigheterna håller på med, utan att kunna binda regeringen. Nu behöver visserligen även FRA och de beställande myndigheterna givetvis kontrolleras, särskilt i ljuset av uppgifter om att svenska medborgare kan ha blivit avlyssnade under 1990-talet, men de kontrollmekanismer som finns gällande regeringen har mest att göra med insyn och egentligen ingenting att göra med att faktiska pröva om regeringen i sin sökinriktning håller sig inom ramarna. På denna punkt är inte det nya betänkandet bättre. Jag är väldigt osäker på rättsläget när det gäller vilken kontroll myndigheter som JO, JK och DI har över regeringens agerande - att de kan granska och agera mot statliga myndigheter är en sak, men mot regeringen? Jag kan lagarna för dåligt. Problemet är ju att det är regeringen som är det organ som måste övervakas, därför att det är regeringen som har de starkaste incitamenten att övervaka sina politiska motståndare. Många av de kontrollmekanismer som finns ska också besättas av parlamentariker. Det tror jag är ett väldigt stort misstag. Har dessa parlamentariker den nödvändiga kunskap som krävs för att faktiskt kunna utöva en effektiv kontroll? Och hur kan vi förvänta oss att riksdagsledamöter ska kritisera sin egen regering? Att många av dagens riksdagsledamöter inte anser det vara deras uppgift har ju framgått med all önskvärd tydlighet, och framför allt tror jag att de riksdagsledamöter som sitter för ett parti som är berett att skarva med lagar och regler nog inte är sådana som står upp för en självständig och opartisk granskning. Att man år 2008 ska behöva påminna en förment liberal regering om att regel nummer ett är att granskare måste vara oberoende från granskningsobjektet vore skrattretande om det inte vore så tragiskt.

Men det var egentligen inte det här jag skulle skriva om idag, utan den principiella kritiken mot lagen: nämligen att den typ av integritetskränkningar som regeringen kommer att ägna sig åt inte (bara) är dålig på grund av dess negativa konsekvenser, utan på grund av att denna typ av kränkningar i sig utgör ett angrepp mot friheten. Det enklaste är ju att peka på olika typer av rättighetsdokument, t.ex. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (som inte har någon rättslig verkan, och som regeringen därmed inte är bunden av), Europakonventionen (som i praktiken har starkare rättslig verkan än regeringsformen, och där rättsläget inte ser jätteljust ut för regeringen, om man läser Centrum för rättvisas anmälan mot lagen) och RF kap. 2, som deklarerar alla medborgares rätt till brevhemlighet. Som jag tror att jag har påpekat så tar ju RF 2:12-13 ifrån oss denna rättighet, men hade förslaget gällt FRA-lagens analoga analogi, nämligen att ånga upp brev och köra dem genom en scanner, så hade nog ändå domstolarnas behandling kunnat bli ganska intressant att följa.

Dessa invändningar är starka, men jag ska peka på en till, något mer filosofisk. Som av en händelse länkar Leiter Reports idag till en recension av en nyutkommen bok av Quentin Skinner om Hobbes och frihetsbegreppet. Detta kanske inte verkar så hemskt relevant, men man lägger märke till inledningen:

In this book Quentin Skinner contrasts two rival theories about the nature
of human liberty. The first, which he traces back to antiquity, is now called
republican liberty. It asserts, "freedom within civil associations is subverted
by the mere presence of arbitrary power." (p. X) "One crucial
implication is that liberty can be lost or forfeited even in the absence of any
acts of interference." [Min fetstil.] (p. XII) Skinner contrasts this
account of liberty with the definition of liberty with which Hobbes begins
Chapter XXI of Leviathan,

Liberty, or freedome, signifieth (properly) the absence of Opposition;
(by Opposition, I mean externall Impediments of motion;) and may be applyed no
lesse to Irrationall and Inanimate creatures, than to Rationall. For whatsoever
is so tyed, or environed, as it cannot move, but within a certain space, which
space is determined by the opposition of some externall body, we say it hath not
Liberty to go further.

According to Skinner, Hobbes holds that citizens have liberty insofar
as they are not physically prevented from acting as they would like.

Här krävs lite bakgrund. Under efterkrigstiden har idéhistoriker, politiska teoretiker och filosofer grävt fram en tidigare närmast bortglömd idériktning: republikanismen. Enligt Philip Pettit, den ledande samtida republikanske teoretikern, handlar både republikanismen och den klassiska liberalismen om frihet, men om två olika typer av frihet. Republikansk frihet är i grunden frihet från yttre förtryck, från godtycklig maktutövning av andra. Liberal frihet är den hobbesianska friheten ovan, friheten från faktiska inskränkningar i vår förmåga att göra det vi vill. (Beroende på hur man definierar "faktiska inskränkningar" torde man få in både det positiva och det negativa frihetsbegreppet här.) Pettits form av "medborgerlig republikanism" torde också kunna kontrasteras mot det som kallats "medborgerlig humanism", och som definierar individens frihet i termer av att kunna förverkliga sig själv på den politiska arenan tillsammans med andra. Dessa två idériktningar har mycket gemensamt, men medan den första söker sina rötter via Machiavelli och de italienska stadsstaterna tillbaka till Rom har den senare mer gemensamt med den klassiskt grekiska demokratin och de ideal som uttrycktes i Aten.

Det Skinner, Pettit och andra vill visa på är att den republikanska frihetsuppfattningen dels utgjorde en allvarlig rival mot liberalismen, och dels utgör det nu. Själv tror jag nog att de har mer gemensamt än vad vissa har velat göra gällande. Det framgår inte minst av det engelska inbördeskriget, då både tidiga liberaler och sena republikaner framträdde till motstånd mot det kungliga enväldet. Och det enda jag vill ha sagt är att det fetstilade Skinnercitatet ovan nog bär på den typen av tidlös politisk vishet som så imponerat på Hayek och andra burkeanska liberalkonservativa: blotta närvaron av godtycklig makt, oavsett om den används eller inte, utgör en frihetsinskränkning. Här skulle republikanen vilja pressa liberalen till att erkänna att så inte är fallet per definition, därför att han tror att för en liberal blir det en frihetsinskränkning först när människor ändrar sitt beteende av rädsla för att övervakas, eller när okontrollerad, godtycklig makt korrumperar makthavarna och används för syften den inte var tänkt till.

Strunt i det. Det är blott hårklyverier i detta fall. Liberaler kan och har använt sig av denna argumentation i FRA-debatten. De flesta av oss kommer inte att faktiskt förhindras av staten i våra göranden och låtanden genom FRA-lagen. Men det republikaner som Skinner och Pettit hjälper oss att se är att vår frihet ändå blir inskränkt: det faktum att staten har makt den inte ska ha utgör skäl nog för att vi inte ska vara lika fria som tidigare. Man behöver inte vara en helhjärtad anhängare av republikanismens tämligen brokiga historia för att tycka att det ligger något i det. Den godtyckliga makten, som exemplifieras av att regeringen inte har några bindande kontrollorgan, domstolar eller maktdelning att ta hänsyn till, är den värsta mardrömmen för alla som försvarar det öppna samhället, oavsett vilken närmare inriktning man har. Att liberalismen och republikanismen verkar stå på samma sida, inte bara mot kungatyranniet utan även mot majoritetstyranniet, är ett intressant resultat som FRA-lagen bidrar till att förtydliga. Det finns med andra ord många skäl att vara emot FRA-lagen, och många skäl att befinna sig i samtliga av Malte Perssons fyra rutor.

Liberalismen och pluralismen

Jag har ju tidigare skrivit om Kukathas och hans idé om att den liberala statens enda uppgift är att upprätthålla en fredlig samexistens mellan olika etniska, kulturella och religiösa grupper. Detta kan han göra dels därför att han antar att det enda liberala värdet är tolerans, och dels därför att han antar att moderna samhällen karakteriseras av en väldigt djupgående pluralism, där människor med radikalt olika värderingar ska försöka leva sida vid sida.

På samma sätt försöker Will Kymlicka undersöka möjligheterna för rättvisa i mångkulturella samhällen, och John Rawls försöker i sina senare skrifter göra samma sak för samhällen som kännetecknas av den "förnuftiga pluralismens faktum", vilket han menar är alla samhällen där människor är fria att använda sitt förnuft för att söka svar på de avgörande metafysiska, filosofiska och normativa frågorna.

Men jag har börjat bli mer och mer skeptisk mot denna verklighetsbeskrivning. Rawls antar implicit att samhällen ser ut som i USA, där de allra flesta är anhängare av något slags organiserad religion, och där deras religiösa värderingar har en tydlig påverkan på deras politiska värderingar. I förbifarten nämner han dock några som han kallar för "pluralister" (en i sammanhanget något förvirrande benämning), som hyser en mångfald ("pluralitet", därav namnet) av olika värden, utan något vidare sammanhang med varandra. Han förklarar kortfattat att han nog kan visa att även dessa människor, om de är förnuftiga, skulle stödja ett liberalt statsskick och i förlängningen hans två rättviseprinciper.

Men vad händer om vi antar att de här pluralisterna, snarare än att utgöra ett avvikande minoritetsfall, faktiskt utgör den stora massan av befolkningen? Så verkar ju fallet vara i t.ex. Sverige, och för den delen i stora delar av Europa. Pluralisterna kan vara kristna eller anhängare av någon annan religion, men det har ingen större betydelse för deras politiska uppfattningar. De är ofta inte heller anhängare av någon bestämd, nedärvd teologi, utan skapar sig en personlig religiös uppfattning, som inte alltid stämmer överens med de officiella lärorna, i den mån de inte är ateister eller utan någon fast övertygelse. De är väldigt sällan anhängare till sammanhängande filosofem, som t.ex. marxismen, utan hyser lite olika värden, utan tydlig koppling till varandra. De väger olika värden mot varandra, och fattar sina beslut därefter, men har inte alltid några fasta principer för hur man ska väga vissa värden mot andra.

Låt oss anta att denna beskrivning passar någorlunda väl in på de flesta medborgare i åtminstone en del samhällen. Gör det någon skillnad? Jag skulle vilja hävda att det nog gör det: för Rawls är alternativet till den politiska liberalismen samhällets kollaps. I hans samhällsbeskrivning hyser nästan alla människor tydliga uppfattningar om de stora frågorna, och dessa sanningar och värden uppfattas som väldigt viktiga. Deras politiska uppfattningar följer mer eller mindre logiskt från överordnade metafysiska och metaetiska ståndpunkter, vilket gör att de, om de tvingas kompromissa om politiken, också tvingas kompromissa om dessa, vilket skulle göra att de tvingas avstå från att agera utifrån sina mest centrala värden, vilket är väldigt svårt att göra. Om man inte kan nå en enighet om de mest grundläggande dragen i ett statsskick så hotar fullständig kollaps. Rawls hävdar att endast ett liberalt statsskick skulle kunna bli föremål för en "överlappande konsensus" mellan anhängare av olika genomgripande doktriner.

Men... om människors politiska uppfattningar inte är beroende av deras metafysiska uppfattningar på det sätt som Rawls antar bör det ju vara lättare att rent praktiskt påtvinga människor ett statsskick som de egentligen inte tycker om. Man knyter näven i fickan och blandar bark i brödet men man går vidare. Det är på detta sätt som diktaturer har lyckats hålla sig vid makten även efter att de egentligen har förlorat sitt folkliga stöd: vanliga människor skulle väl egentligen vilja ha något annat, men man orkar inte riskera liv och arbete för att åstadkomma en förändring, i alla fall om inte övergreppen blir alltför påträngande.

Det här kan ju verka deprimerande. Men det gör att vi kan särskilja två typer av problem som liberaler måste ta ställning till i pluralismens kölvatten. Det första problemet är genomförbarhet. Detta var ett stort problem för Rawls, i alla fall om man nu vill undvika massiv tvångsanvändning mot avvikande. Det kommer också att vara ett stort problem i samhällen där människor värdesätter sina mest grundläggande politiska uppfattningar. Så länge människor tillmäter demokratin ett stort värde kommer inte en diktatur att kunna få fäste i samhället, oavsett om detta värde har kopplingar till mer metafysiska ståndpunkter eller inte.

Men det torde göra att utrymmet för kompromisser blir större. Om vi tänker oss en uppsättning av fullständigt integrerade värdesystem, där allt hänger ihop och minsta fråga får ett tydligt och deterministiskt svar, riskerar allting att kollapsa så fort det finns minsta konflikt mellan två av dessa system. Där människor har att väga sina mindre grundläggande politiska värden mot andra värden blir det rent praktiskt möjligt att genomföra en politik som inte alla håller med om: man biter ihop och lyder, även om man inte håller med. Man kan demonstrera och rösta emot, men man störtar inte samhället i fördärvet. Det är så demokratier kan driva igenom även kontroversiella beslut utan att hotas av upplösning.

Och det gör att genomförbarhet, som hos Rawls var ett väldigt stort problem, skiljs från legitimitet: nog för att man kan införa många olika system, men vilka system är moraliskt legitima? Det centrala här torde vara att denna fråga inte är lika känslig för pluralismens problem som genomförbarhetsfrågan är. Det blir ett inomliberalt problem, där liberaler själva måste bestämma vilken vikt man vill tillmäta denna aspekt.

För att ta ett exempel: Nozick skulle i Lockes anda hävda att den enda stat som är legitim är den som alla människor har samtyckt till. Nozick stödjer sig inte på pluralismen i sin argumentation för detta, och jag har antytt att han i många fall inte behöver göra det heller. (Vad han faktiskt stödjer sig på är däremot mera oklart, men det ska vi inte diskutera här.) Locke själv verkar å andra sidan hävda att så länge människor har exitmöjlighet från staten så kan den göra i stort sett vad som helst. (Denna tolkning är kontroversiell, men har försvarats av ledande Lockeforskare.) Dagens liberaler verkar oftare hamna i att man påstår att ett liberalt statsskick måste kunna berättigas för alla inblandade. Det finns lite olika åsikter om vad ett sådant berättigande består i, minst sagt. Om man ska dra en liknelse med epistemologisk justificationalism (som Gerald Gaus har försökt att göra) verkar bevisbördan tydligt ligga på den som förespråkar statliga ingrepp, och det kanske är så att ganska lite kan berättigas, eller att vi inte kan säga särskilt mycket om vad som kan berättigas och inte genom att teoretisera om det, utan att vi måste låta den politiska processen avgöra detta. Men det finns andra teorier, som genererar t.ex. en mer omfattande omfördelning, t.ex. Scanlons.

Rawls, å andra sidan, underskattar nog de legitimitets- och genomförbarhetsproblem hans egen modell brottas med. Han tvingas anta att alla "förnuftiga" genomgripande uppfattningar om det goda skulle kunna gå med på grunderna i ett liberalt statsskick, vilket har kritiserats skarpt, dels därför att man nog aldrig kommer att kunna enas om den exakta utformningen av detta statsskick (t.ex. menar Rawls att varje legitimt statsskick måste ha offentlig kampanjfinansiering, men det var ju något som jag, som anser mig själv vara förnuftig/rimlig/skälig (reasonable) argumenterade emot i förra inlägget), och dels därför att han tvingas definiera "förnuftig" så snävt att han måste utestänga många människor som man förmodligen vill ha med sig, t.ex. katolikerna, som visserligen kanske stödjer ett liberalt statsskick, men som inte nödvändigtvis själva accepterar den förnuftiga pluralismens faktum, något som är en förutsättning för att man ska vara förnuftig enligt Rawls.

Den grundläggande poängen är alltså att pluralismens problem kanske inte är så stort som man skulle kunna tro, och att detta kan vara en ganska viktig insikt. Pluralismen definieras av flera samtida liberala tänkare som Problemet, som staten till varje pris måste hantera, och man lyckas därmed definiera bort rättvisa eller välfärd som ett möjligt intresseområde för staten redan innan man har satt sig ned och bedrivit konkret politisk filosofi. Men detta verkar ju fullständigt barockt i ett land som Sverige, som ju inte består av motstridiga religiösa fraktioner redo att slita varandra i stycken så snart maktförhållandena är gynnsamma, och där stödet för välfärdsstaten är ramstarkt. Att kunna skapa en teoretisk modell som förklarar detta och som ger en mer detaljerad och realistisk bild av vilket slags problem pluralismen faktiskt utgör hjälper oss förhoppningsvis att ta oss förbi pluralismens problem, och visa att pluralism, rättvisa och legitimitet kan förenas, utan att ignorera den pluralism som faktiskt finns. Jag håller på att skriva en mastersuppsats med ungefär detta innehåll, men den kommer förhoppningsvis att vara något mer pedagogiskt strukturerad.