Liberalismen och pluralismen

Jag har ju tidigare skrivit om Kukathas och hans idé om att den liberala statens enda uppgift är att upprätthålla en fredlig samexistens mellan olika etniska, kulturella och religiösa grupper. Detta kan han göra dels därför att han antar att det enda liberala värdet är tolerans, och dels därför att han antar att moderna samhällen karakteriseras av en väldigt djupgående pluralism, där människor med radikalt olika värderingar ska försöka leva sida vid sida.

På samma sätt försöker Will Kymlicka undersöka möjligheterna för rättvisa i mångkulturella samhällen, och John Rawls försöker i sina senare skrifter göra samma sak för samhällen som kännetecknas av den "förnuftiga pluralismens faktum", vilket han menar är alla samhällen där människor är fria att använda sitt förnuft för att söka svar på de avgörande metafysiska, filosofiska och normativa frågorna.

Men jag har börjat bli mer och mer skeptisk mot denna verklighetsbeskrivning. Rawls antar implicit att samhällen ser ut som i USA, där de allra flesta är anhängare av något slags organiserad religion, och där deras religiösa värderingar har en tydlig påverkan på deras politiska värderingar. I förbifarten nämner han dock några som han kallar för "pluralister" (en i sammanhanget något förvirrande benämning), som hyser en mångfald ("pluralitet", därav namnet) av olika värden, utan något vidare sammanhang med varandra. Han förklarar kortfattat att han nog kan visa att även dessa människor, om de är förnuftiga, skulle stödja ett liberalt statsskick och i förlängningen hans två rättviseprinciper.

Men vad händer om vi antar att de här pluralisterna, snarare än att utgöra ett avvikande minoritetsfall, faktiskt utgör den stora massan av befolkningen? Så verkar ju fallet vara i t.ex. Sverige, och för den delen i stora delar av Europa. Pluralisterna kan vara kristna eller anhängare av någon annan religion, men det har ingen större betydelse för deras politiska uppfattningar. De är ofta inte heller anhängare av någon bestämd, nedärvd teologi, utan skapar sig en personlig religiös uppfattning, som inte alltid stämmer överens med de officiella lärorna, i den mån de inte är ateister eller utan någon fast övertygelse. De är väldigt sällan anhängare till sammanhängande filosofem, som t.ex. marxismen, utan hyser lite olika värden, utan tydlig koppling till varandra. De väger olika värden mot varandra, och fattar sina beslut därefter, men har inte alltid några fasta principer för hur man ska väga vissa värden mot andra.

Låt oss anta att denna beskrivning passar någorlunda väl in på de flesta medborgare i åtminstone en del samhällen. Gör det någon skillnad? Jag skulle vilja hävda att det nog gör det: för Rawls är alternativet till den politiska liberalismen samhällets kollaps. I hans samhällsbeskrivning hyser nästan alla människor tydliga uppfattningar om de stora frågorna, och dessa sanningar och värden uppfattas som väldigt viktiga. Deras politiska uppfattningar följer mer eller mindre logiskt från överordnade metafysiska och metaetiska ståndpunkter, vilket gör att de, om de tvingas kompromissa om politiken, också tvingas kompromissa om dessa, vilket skulle göra att de tvingas avstå från att agera utifrån sina mest centrala värden, vilket är väldigt svårt att göra. Om man inte kan nå en enighet om de mest grundläggande dragen i ett statsskick så hotar fullständig kollaps. Rawls hävdar att endast ett liberalt statsskick skulle kunna bli föremål för en "överlappande konsensus" mellan anhängare av olika genomgripande doktriner.

Men... om människors politiska uppfattningar inte är beroende av deras metafysiska uppfattningar på det sätt som Rawls antar bör det ju vara lättare att rent praktiskt påtvinga människor ett statsskick som de egentligen inte tycker om. Man knyter näven i fickan och blandar bark i brödet men man går vidare. Det är på detta sätt som diktaturer har lyckats hålla sig vid makten även efter att de egentligen har förlorat sitt folkliga stöd: vanliga människor skulle väl egentligen vilja ha något annat, men man orkar inte riskera liv och arbete för att åstadkomma en förändring, i alla fall om inte övergreppen blir alltför påträngande.

Det här kan ju verka deprimerande. Men det gör att vi kan särskilja två typer av problem som liberaler måste ta ställning till i pluralismens kölvatten. Det första problemet är genomförbarhet. Detta var ett stort problem för Rawls, i alla fall om man nu vill undvika massiv tvångsanvändning mot avvikande. Det kommer också att vara ett stort problem i samhällen där människor värdesätter sina mest grundläggande politiska uppfattningar. Så länge människor tillmäter demokratin ett stort värde kommer inte en diktatur att kunna få fäste i samhället, oavsett om detta värde har kopplingar till mer metafysiska ståndpunkter eller inte.

Men det torde göra att utrymmet för kompromisser blir större. Om vi tänker oss en uppsättning av fullständigt integrerade värdesystem, där allt hänger ihop och minsta fråga får ett tydligt och deterministiskt svar, riskerar allting att kollapsa så fort det finns minsta konflikt mellan två av dessa system. Där människor har att väga sina mindre grundläggande politiska värden mot andra värden blir det rent praktiskt möjligt att genomföra en politik som inte alla håller med om: man biter ihop och lyder, även om man inte håller med. Man kan demonstrera och rösta emot, men man störtar inte samhället i fördärvet. Det är så demokratier kan driva igenom även kontroversiella beslut utan att hotas av upplösning.

Och det gör att genomförbarhet, som hos Rawls var ett väldigt stort problem, skiljs från legitimitet: nog för att man kan införa många olika system, men vilka system är moraliskt legitima? Det centrala här torde vara att denna fråga inte är lika känslig för pluralismens problem som genomförbarhetsfrågan är. Det blir ett inomliberalt problem, där liberaler själva måste bestämma vilken vikt man vill tillmäta denna aspekt.

För att ta ett exempel: Nozick skulle i Lockes anda hävda att den enda stat som är legitim är den som alla människor har samtyckt till. Nozick stödjer sig inte på pluralismen i sin argumentation för detta, och jag har antytt att han i många fall inte behöver göra det heller. (Vad han faktiskt stödjer sig på är däremot mera oklart, men det ska vi inte diskutera här.) Locke själv verkar å andra sidan hävda att så länge människor har exitmöjlighet från staten så kan den göra i stort sett vad som helst. (Denna tolkning är kontroversiell, men har försvarats av ledande Lockeforskare.) Dagens liberaler verkar oftare hamna i att man påstår att ett liberalt statsskick måste kunna berättigas för alla inblandade. Det finns lite olika åsikter om vad ett sådant berättigande består i, minst sagt. Om man ska dra en liknelse med epistemologisk justificationalism (som Gerald Gaus har försökt att göra) verkar bevisbördan tydligt ligga på den som förespråkar statliga ingrepp, och det kanske är så att ganska lite kan berättigas, eller att vi inte kan säga särskilt mycket om vad som kan berättigas och inte genom att teoretisera om det, utan att vi måste låta den politiska processen avgöra detta. Men det finns andra teorier, som genererar t.ex. en mer omfattande omfördelning, t.ex. Scanlons.

Rawls, å andra sidan, underskattar nog de legitimitets- och genomförbarhetsproblem hans egen modell brottas med. Han tvingas anta att alla "förnuftiga" genomgripande uppfattningar om det goda skulle kunna gå med på grunderna i ett liberalt statsskick, vilket har kritiserats skarpt, dels därför att man nog aldrig kommer att kunna enas om den exakta utformningen av detta statsskick (t.ex. menar Rawls att varje legitimt statsskick måste ha offentlig kampanjfinansiering, men det var ju något som jag, som anser mig själv vara förnuftig/rimlig/skälig (reasonable) argumenterade emot i förra inlägget), och dels därför att han tvingas definiera "förnuftig" så snävt att han måste utestänga många människor som man förmodligen vill ha med sig, t.ex. katolikerna, som visserligen kanske stödjer ett liberalt statsskick, men som inte nödvändigtvis själva accepterar den förnuftiga pluralismens faktum, något som är en förutsättning för att man ska vara förnuftig enligt Rawls.

Den grundläggande poängen är alltså att pluralismens problem kanske inte är så stort som man skulle kunna tro, och att detta kan vara en ganska viktig insikt. Pluralismen definieras av flera samtida liberala tänkare som Problemet, som staten till varje pris måste hantera, och man lyckas därmed definiera bort rättvisa eller välfärd som ett möjligt intresseområde för staten redan innan man har satt sig ned och bedrivit konkret politisk filosofi. Men detta verkar ju fullständigt barockt i ett land som Sverige, som ju inte består av motstridiga religiösa fraktioner redo att slita varandra i stycken så snart maktförhållandena är gynnsamma, och där stödet för välfärdsstaten är ramstarkt. Att kunna skapa en teoretisk modell som förklarar detta och som ger en mer detaljerad och realistisk bild av vilket slags problem pluralismen faktiskt utgör hjälper oss förhoppningsvis att ta oss förbi pluralismens problem, och visa att pluralism, rättvisa och legitimitet kan förenas, utan att ignorera den pluralism som faktiskt finns. Jag håller på att skriva en mastersuppsats med ungefär detta innehåll, men den kommer förhoppningsvis att vara något mer pedagogiskt strukturerad.