Alliansens mardröm

Magasinet Neo skriver om det scenario vi inte vill tänka på men som vi alla vet kan hända: sd kommer in i riksdagen 2010 och blir vågmästare. Det är värt att påpeka att just nu ser det inte så ut: om man följer de tio senaste mätningarna har de rödgröna en klar ledning på över 14 procent och sd ligger under fyra procent. Det finns två skäl som talar för att vi dock är närmare ett dödläge än vad mätningarna utvisar: för det första har bara en mätning gjorts sedan socialdemokratins fiasko i regeringsfrågan, och den mätningen visar ett kraftigt tapp för de rödgröna, och för det andra kan det finnas ett mörkertal av väljare som egentligen kommer att rösta på sd fast de inte vill erkänna det. Dessutom går alltid oppositionen bra mitt i mandatperioden, medan regeringen brukar komma tillbaka mot slutet, medan småpartier generellt har svårt att få ut sitt budskap mitt emellan valen då ingen är intresserad av politik. Hur lågkonjunkturen kommer att påverka sd:s chanser är svårt att säga: å ena sidan visar den senaste Synovatemätningen att sd går tillbaka, kanske därför att folk inte vill chansa på populistiska partier i kristider, men å andra sidan kan partiet kanske komma tillbaka när den akuta finanskrisen förbyts i en "vanlig" lågkonjunktur, som ju brukar gynna missnöjespartier. Sammantaget måste man konstatera att mardrömsscenariet inte kan uteslutas, även om det idag verkar sannolikare att de rödgröna får majoritet även om sd kommer in.

Neo presenterar tre scenarier för hur Sverige skulle kunna styras om sd blir vågmästare: alliansen sitter kvar i minoritet och söker stöd där stöd kan fås; socialdemokraterna bildar koalition med mittenpartierna; socialdemokraterna och moderaterna bildar stor koalition. Det finns åtminstone två scenarier till som är tänkbara: de rödgröna partierna bildar minoritetsregering med alliansens tysta medgivande, och alliansen och miljöpartiet bildar en finländsk koalition. Men allt detta beror på hur det parlamentariska läget faktiskt blir. Det finns egentligen två frågor som kan vara intressanta att ställa: (1) blir alliansen eller de rödgröna det största blocket? (2) kommer alliansen att kunna bilda majoritet med miljöpartiet? Beroende på hur dessa frågor besvaras kan vi tänka oss fyra scenarier (egentligen sex om alliansen och de rödgröna blir lika stora, men så roligt ska vi inte ha). Vi antar att socialdemokraterna kan bilda majoritet med både moderaterna samt en kombination av fp+c+mp. Jag ska först påminna om dagsläget:

Alliansen: 178
Socialisterna (s+v): 152
Mp: 19
Sd: 0

Med dessa förutsättningar kan vi tänka oss följande scenarier (de exakta siffrorna är bara i illustrationssyfte):

Scenario 1:
Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 20
Sd: 24

De rödgröna är det största blocket, och alliansen kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta är just nu det troligaste scenariet.) Rent konstitutionellt kan man naturligtvis tänka sig att alliansen sitter kvar som minoritetsregering, men eftersom man ju faktiskt har förlorat valet kan man tänka sig att det kommer att finnas ett tryck på regeringen att avgå. Dessutom skulle regeringen vara beroende av att mp och sd lägger ner sina röster (och om s+v blir större än alliansen räcker inte ens det), alternativt att socialdemokraterna gör det, och den typen av stöd kan vara svårt att hitta. I detta scenario känns det som mest realistiskt att socialdemokraterna bildar en bred mittenregering. Alternativet är att s+mp bildar en minoritetsregering med passivt eller aktivt stöd från fp och/eller c, vilket skulle möjliggöra för mittenpartierna att bevara alliansen inför 2014 men samtidigt förneka dem ansvar och ändå öppna upp för den vanliga borgerliga svekdebatten (se bara på centern under 90-talet).

Med ett par smärre ändringar får vi scenario 2:

Alliansen: 153
Socialisterna: 152
Mp: 22
Sd: 22

De rödgröna är det största blocket, men alliansen kan bilda majoritet med miljöpartiet. Den stora frågan här blir hur miljöpartiet kommer att agera. Vi saknar egentligen vana av att diskutera regeringsfrågor i Sverige med utgångspunkt från annat än den rent parlamentariska kontexten. Ta Finland som exempel: medan statsminister Vanhanen efter det senaste riksdagsvalet hade kunnat sitta kvar med koalitionen c+s+sfp valde han att istället byta till koalitionen c+saml+sfp+gröna. Anledningen: eftersom samlingspartiet hade gått framåt och socialdemokraterna gått tillbaka var det naturligt att respektera väljarnas vilja och ta med samlingspartiet i regeringen. Å andra sidan var det önskvärt att bevara regeringens blocköverskridande karaktär, och därför togs de gröna med istället för kristdemokraterna. I Sverige, å andra sidan, satt regeringen Persson kvar efter valet 1998, trots att socialdemokraterna gjort ett katastrofval. Poängen med detta är att i detta scenario skulle det gå att hävda att en allians+mp-regering skulle vara demokratiskt olämplig, trots att det vore parlamentariskt möjligt, eftersom alliansen ju faktiskt förlorade valet. Om man går på den linjen skulle en mittenkoalition förmodligen te sig som det troligaste. För detta talar också att det rent politiskt är långt ifrån klart att mp skulle vilja sätta sig i en koalition med alliansen om man kunde göra annorlunda. Riktigt komplicerat blir det dock i scenario 3:

Alliansen: 159
Socialisterna: 143
Mp: 15
Sd: 32

Alliansen är det största blocket men kan inte bilda majoritet med miljöpartiet. (Detta förutsätter, som synes, väldigt stora framgångar för sd: ca 9 procent. Det torde också vara det minst sannolika scenariet, allt sammantaget.) I detta läge skulle det kanske finnas en viss frestelse för alliansen i att sitta kvar som minoritetsregering. En mittenkoalition skulle ex hypothesi få majoritet, men det skulle krävas att s+mp+fp+c samtliga gick ihop (vilket i och för sig inte är ett problem, därför att det är fullt tänkbart oavsett det parlamentariska läget att fp och c går in i en mittenkoalition gemensamt, även om den blir överstor, för att få ut så mycket borgerlig politik som möjligt och för att sprida bördan av att ha gått över blockgränsen). Men vi skulle kanske också i detta besvärliga läge se vissa röster som krävde en stor koalition (även om jag tror att det scenariet är väldigt osannolikt). Att sitta kvar som minoritetsregering skulle dels leda till en oerhörd svekdebatt rörande att man ger sd inflytande, och dels vara politiskt besvärligt just med tanke på hur stora sd är, men just detta faktum skulle kanske också vara ett argument för att inte stänga ute sd från allt beslutfattande. Betydligt lättare för alliansen blir det dock med scenario 4:

Alliansen: 170
Socialisterna: 143
Mp: 21
Sd: 15

Alliansen är det största blocket och kan bilda majoritet med miljöpartiet. Detta är just nu inte heller särskilt sannolikt, men det är mer sannolikt än att alliansen skulle bli det största blocket och inte få majoritet med mp. Detta läge liknar närmast situationen 1991-94 (förutom att mp då befann sig utanför riksdagen) och här skulle nog frestelsen att sitta kvar som minoritetsregering vara som allra störst: allt som krävs är passivt eller aktivt stöd från något parti som helst för att man ska få igenom sin politik. Å ena sidan är sd inget kvasiborgerligt parti som ny demokrati var, och kommer nog att rösta mot alliansen oftare, men å andra sidan är miljöpartiet ett parti som man kan nå uppgörelser med. Men om den typen av uppgörelser blir vanliga så blir det ju tänkbart att alliansen och mp efterhand går ihop och bildar koalition.

Om sverigedemokraterna faktiskt blir vågmästare hoppas jag att den efterföljande regeringsbildningsprocessen innehåller två saker: (1) den speglar valresultatet; (2) den leder till en majoritetsregering med en tydlig opposition. Båda punkterna är livsviktiga, därför att de möjliggör för väljarna att genom sitt agerande faktiskt byta sammansättning på sin regering, samtidigt som man också håller sd borta från inflytande. Det idealiska skulle vara ett gentleman's agreement mellan mittenpartierna om att det block som blir störst ska få styra: om de rödgröna blir störst kommer fp och c att bidra till en mittenregering, medan om alliansen blir störst kommer de och mp att ingå en koalition. Detta skulle vara önskvärt, eftersom ansvarsutkrävande blir mest effektivt om väljarna på förhand vet hur man ska kunna sparka ut de styrande, men det är givetvis också orealistiskt.

För den liberala rörelsens vidkommande är naturligtvis en koalitionsregering mellan alliansen och miljöpartiet det mest önskvärda, eftersom man då får både en tydlig majoritet, en tydlig opposition, och en övervägande liberal politik, men kanske också det mest orealistiska. Som Neo framställer de tre scenarierna så framstår en alliansregering i minoritet som det effektivaste sättet att avslöja sd som de klåpare de är. Det gör det ju också möjligt att hålla ihop alliansen, som har kostat väldigt mycket i tid och kraft för alla inblandade, och som är en investering som inte ges upp lättvindigt. Men jag känner mig ändå väldigt tveksam med tanke på vilket parti sd faktiskt är: skulle man kraftigt förbättra sig med åren kan man naturligtvis tänka sig en omprövning, men där är vi inte än. Och skulle de rödgröna göra de framgångar som opinionsmätningarna spår borde en mittenkoalition ändå vara det bästa (kanske det enda) alternativet, i synnerhet eftersom socialdemokraterna under Mona Sahlin förmodligen är en mycket lättsammare samarbetspartner än man var under Göran Persson.

Det Neo och jag dock är helt överens om är att en stor koalition mellan s och m är det absolut sämsta alternativet. Visserligen får man en majoritetsregering, men man får också en koalition som är nästan omöjlig att rösta bort, vilket ju har visat sig vara det absolut bästa sättet att få partier som sd att växa till oanade höjder. Men framför allt är det partikulturen som skrämmer mig: vi skulle få en regering där all form av idealism, all form av idé- och värdepolitik, skulle behöva vika för "realism" och kallt kalkylerande pragmatism. Den ovilja att föra en ingående diskussion i sakfrågor när man inte behöver som vi såg hos regeringen i FRA-frågan skulle sannolikt bli kutym. Det enda som Sveriges liberaler kan göra är att slå ihop centern och folkpartiet och gemensamt fortsätta liberalismens historiska kamp mot överhet, byråkrati och maktfullkomlighet. Kristdemokraterna kommer att lämnas åt sitt öde: förmodligen har man nog med kärnväljare för att stanna över fyraprocentsspärren på kort sikt, men partiet kommer att behöva gå en ökenvandring värre än vänsterpartiet och dess öde på lång sikt skulle vara ovisst.

2006 trodde vi att vi såg början på något nytt: en borgerlig regering tillträdde i relativt ljusa ekonomiska tider och skulle förhoppningsvis kunna bli omvald 2010. Kanske såg vi istället början på slutet för den gamla ordningen med blockpolitik, stabila regeringar och enighet kring humanistiska kärnvärden. Det behöver inte bli så. Men jag tror att vi måste ta debatten mer ingående med sverigedemokraterna för att undvika att så ska bli fallet, genom att sätta ljuset på vad de egentligen tycker, inte alls bara i invandringsfrågan utan även i andra frågor. (Vad tycker till exempel de väljare som tvekar mellan socialdemokraterna, sd och soffan om att sd vill avskaffa värnskatten?) Vi behöver inte ge sd mer utrymme än vad som krävs. Men om vi inte reflekterar över vad som kan hända på valnatten 2010 så kommer vi att få betydligt större problem än vi behöver få.

Yes we can

När jag för ett drygt halvår sedan skrev om amerikansk och svensk demokrati lovade jag att jag skulle återkomma till valet i USA när jag bestämt mig ytterligare. Och det har inte varit ett särskilt svårt val att komma fram till att jag helst ser att Barack Obama bör bli USA:s näste president. (Det är alltså bara ren lathet, inte svårigheterna med att bestämma mig, som har gjort att jag inte har återkommit till ämnet förrän nu.) Det finns många fördelar med Obamas kampanj, men en klar nackdel: hans protektionism. Frågan uppkommer om det inte är bättre, med Thomas Gürs ord, med en kreationist (Palin) än en protektionist.

Att direkt försöka motsäga Gür är ganska meningslöst, eftersom det finns så många olika andra saker att väga in. Men man kan säga såhär: det finns många i Sverige som först och främst skulle ställa sig frågan: vilken kandidat skulle ha den mest positiva effekten för utlandet? Om man nu endast ser till Sverige så är det självklart att handelspolitiken kanske är det politikområde som har den största direkta påverkan på oss. Och det är också givet att Obama är mer kritisk till frihandel än McCain, även om han ju faktiskt säger att han i grund och botten är för frihandel. Men om vi nu ska vara rent konsekventialistiska så är det långt ifrån självklart vilken effekt en seger för endera kandidaten kommer att få för USA:s handelspolitik. Som Gür själv noterar argumenterar Obama rimligen mot sitt eget bättre vetande när han säger att han kan tänka sig en mer protektionistisk handelspolitik. Man kan bara hoppas på att Obamas egna rådgivare eller moderata krafter inom kongressen inser att omfattande protektionistiska åtgärder i dagens ekonomiska läge riskerar att utgöra en ny Smoot-Hawley-lag, dvs. att precis som 1929 kommer protektionistiska åtgärder ytterligare att förvärra ett redan dåligt ekonomiskt läge. Jag kan dock dagspolitiken för dåligt för att göra någon detaljerad bedömning.

Problemet med att ha ett väldigt snävt konsekventialistiskt synsätt på presidentvalet (dvs. "jag hejar på den vars seger är bäst för omvärlden/Sverige/mig själv") är att man därmed måste uppge tanken på att ens värderingar har något slags spridning bortom det egna landets gränser, och att det överhuvudtaget är intressant om ens värderingar vinner framgång i andra länder. Och det tänker åtminstone inte jag göra. Problemet med liberaler som stödjer McCain är att man faller för den nyliberala frestelsen att uteslutande fokusera på den ekonomiska politiken och helt bortse från värdefrågor, vilket tenderar att ignorera en väldigt viktig del av liberalismen. Och om vi nu ändå ska tala om den ekonomiska politiken så innebär ju Obamas ekonomiska förslag skattesänkningar för 95 procent av löntagarna, och ju mindre man tjänar, desto större skattesänkningar får man med Obamas förslag jämfört med McCains förslag.

Det finns två saker att säga om detta. Den första är att efter åtta år med Bushs skattesänkningar som huvudsakligen gynnade de rika så är det väldigt viktigt med skattesänkningar som faktiskt gynnar låginkomsttagarna. Problemet med USA är egentligen inte att man har stora inkomstskillnader mellan fattiga och rika. Problemet är snarare att de senaste 30 årens enorma välståndsökning till ganska liten del har gynnat vanliga amerikaner, vars realinkomstökning har varit väldigt liten, samtidigt som kostnader för sjukvård, college osv. har rusat i höjden. Detta är ett problem, därför att så fort man avvisar en lockeansk naturrättsteori som hävdar att människors egendomsrättigheter stammar från Gud eller det rena förnuftet måste man berättiga kapitalismen genom vad den faktiskt gör för människor. Och om kartan och terrängen inte stämmer måste man rita om kartan. Sverige har idag en större social rörlighet än USA, och detsamma gäller för flera OECD-länder. Visserligen innebär det något helt annat att kunna stiga till den högsta kvintilen i USA än i Sverige (eftersom den högsta kvintilen är så oerhört mycket rikare än i Sverige) men det innebär också något annat att fastna i den lägsta. Så skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare är väldigt välkomna.

Den andra saken att säga är att för de resterande 5 procenten höjs skatterna, och det skulle vanligtvis inte vara särskilt välkommet. Men alldeles oavsett om man vill sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare måste den federala nivån hursomhelst få in mer pengar. Budgetunderskotten växer och växer, på grund av kriget i Irak, Bushs ofinansierade skattesänkningar för de rika, och krisåtgärderna för att stödja finanssektorn. Förvisso kan man vara hardcore-keynesian och säga att då ska man därmed låta underskotten bara växa och växa i en lågkonjunktur, men det är också värt att komma ihåg att alla amerikaner ska betala tillbaka dem när ekonomin vänder uppåt. Och att då låta de superrika betala lite mer är inte helt orimligt. Det är inte svenska skattenivåer vi talar om.

Så jag har inga problem med Obamas ekonomiska politik, i alla fall så långt som jag förstår skillnaderna mellan kandidaterna. Men som sagt så kan vi inte begränsa oss endast till de ekonomiska frågorna. Om vi ser till utrikespolitiken har både McCain och Obama haft fel om Irak: McCain genom att stödja invasionen i första läget, Obama genom att vilja dra sig ur när situationen ändå kunde förbättras genom den nuvarande offensiven. Oavsett vem som vinner gäller dock att USA kommer att dra sig ur om två-tre år (om jag förstår det avtal som USA och Irak håller på att skriva under), och framför allt gäller det att Afghanistan kommer att kräva mer resurser. Och med ett Pakistan som redan idag är en andra front i kriget mot talibanerna och ett Ryssland som blir mer och mer oberäkneligt, samt allsköns andra hot som vi idag inte vet någonting om är det skönt att kunna konstatera att Obama åtminstone inte vill minska på resurserna till militären (vilket naturligtvis inte McCain vill heller, snarare tvärtom), och inte heller har några ideologiska eller prestigemässiga låsningar när det kommer till att snabbt kunna omfördela trupper från Irak dit de behövs bättre om en situation skulle uppstå.

Sen har vi det här med värdefrågorna. Det är ju i mångt och mycket enklare att jämföra Obama med Palin, men det är ju inte Palin som är republikanernas huvudkandidat, trots att deras kampanj ibland verkar ge det motsatta intrycket. Men jag är djupt skeptisk till McCains mer och mer reaktionära linje när det t.ex. kommer till HD-utnämningar, där nästa president förmodligen kan komma att forma domstolens linje under lång tid. Problemet med att utnämna originalister eller konstruktionister, som tycker att HD:s roll ska vara att uttolka grundarnas ursprungliga avsikter med konstitutionen, är att man gör det helt omöjligt att betrakta konstitutionen som ett levande dokument och gör sig skyldig till ett slags ögonblickets diktatur: 1776 års grundlagsfäder får ett evigt tolkningsprivilegium, vilket ju är helt slumpmässigt - det kan ju mycket väl vara så att kommande generationer är helt eniga i sak med skrivningarna, men gör helt andra tolkningar. Men eftersom de inte kan utfärda några slags tolkningsdokument som domstolen har att beakta blir deras åsikter helt utan inflytande. (Det är bara att tänka på hur svenska domstolar har att rätta sig efter förarbeten producerade av socialdemokratiska regeringar för att se hur bisarrt detta blir.) Hela poängen med common law-traditionen, som ju bygger på att domstolarna själva ska finna rätten, urholkas ju när HD reduceras till en pampigare version av Lycksele tingsrätt. Hur konstitutionen, och därmed konstitutionalismen, på lång sikt ska kunna bevara sin centrala ställning i amerikanskt samhällsliv när den fryses fast i en tidskapsel från 1700-talet är för mig en gåta. Redan idag ser vi ju hur den reaktionära flygeln i HD (Scalia, Thomas, och väl även Alito) ger grönt ljus till allsköns övergrepp från den verkställande maktens sida, vilket är ironiskt med tanke på att den verkställande makten från början var tänkt som den svagaste av de tre... Vi riskerar att förlora någonting väldigt värdefullt om fler dylika domare hamnar i HD, vilket ju är precis vad McCain vill. Att Roe v. Wade upphävs kommer kanske att framstå som bara början, och inte själva huvudpoängen.

Och sedan har vi personfrågan. Obama har vuxit in i rollen, medan McCain inte verkar fullt så pålitlig som han tidigare tycktes. Just nu är det Obama som är lugn och statsmannamässig, medan det är McCain som gör en brandkårsutryckning på Capitol Hill mitt i finanskrisen och är nära att stjälpa hela paketet (och sedan har mage att skylla republikanernas nejröster på Obama). Det är McCain som säger att hans ålder kommer att bli en faktor i vicepresidentutnämningen, och sedan utnämner Sarah Palin, en person som uppenbart inte är redo att ikläda sig rollen som USA:s president om det skulle behövas, medan det är Obama som väljer det säkra före det osäkra i form av Joe Biden. McCain skulle fortfarande sköta presidentämbetet väl (eller i alla fall bättre än dess nuvarande innehavare), men Obama står för någonting mer. Han är en tänkare, han är om inte en Jed Bartlett så åtminstone det närmaste vi kommer i verkligheten. McCain, å andra sidan, har tappat något av den lyster och den respekt han tidigare åtnjöt, genom att föra en ganska smutsig kampanj, och genom sitt dåliga omdöme. Han hade kanske varit värd att bli president, inte minst för åtta år sedan. Men anledningarna att stödja honom minskar ständigt, medan inga frågetecken längre rimligen kan resas rörande huruvida Obama är redo att bli president - fråga bara Colin Powell.

Det är svårt att skriva någonting om det republikanska partiet, med tanke på hur långt McCain befinner sig från det som idag närmast måste beskrivas som dess huvudfåra, nämligen den pseudoteokratiska kristna högern. Men jag ser i alla fall helst att dess inflytande minskar, och det sker säkerligen bäst genom en seger för Obama, som tvingar republikanerna att försöka tala till vanliga amerikanska väljare hellre än att mobilisera sin fundamentalistiska kärna. Men vi bör också minnas att McCain faktiskt har nominerat till vicepresident en person som tycker att homoäktenskap ska förbjudas i konstitutionen, vilket inte bara är allvarligt med tanke på själva sakfrågan, utan också visar en närmast socialdemokratisk benägenhet att påtvinga alla människor, alla delstater, just ens egna lösning. Precis som i fallet med HD-utnämningarna ökar centraliseringen till nackdel för maktbalans och pluralism. Det är ingen liberal politik, men det är heller inte förvånande, eftersom McCain inte är liberal. Och därmed borde inte liberaler stödja honom. Och om vi tror att det bara är perifera frågor utan egentlig inverkan på den "riktiga" politiken begår vi ett mycket, mycket stort misstag, på så många olika plan.

Politikens tragedi

Så då har jag blivit doktorand, och jag känner mig mer förvirrad än vanligt, trots att det naturligtvis borde vara tvärtom. Så här kommer lite lösa spekulationer som är mer förvirrade än vanligt, trots att det naturligtvis borde vara tvärtom. (När jag ibland funderar på om jag borde gå över till att skriva på engelska så folk faktiskt kan läsa det jag skriver påminns jag om vad det är jag faktiskt skriver och inser att det inte vore så smart. Nåja.)

Som jag har tagit upp flera gånger så har liberalismen generellt sett att ta ställning till det faktum att man inte kan förvänta sig att människor ska hålla med varandra om åsikter om det goda livet, något som ju Rawls kallar "den förnuftiga pluralismens faktum". Så då måste man motivera sin politiska teori med hänvisning till argument som är fristående och som inte bygger på någon genomgripande uppfattning om det goda livet. Mer generellt brukar man säga att politiska förslag måste kunna berättigas offentligt för att det ska vara legitimt att införa dem, och sedan vidtar en himla debatt om vad som egentligen menas med offentligt berättigande. Ett sätt att förstå denna ambition är att tänka såhär: om alla egentligen kunde enas om alla moraliska sanningar, skulle jag kunna sitta här och fundera ut för mig själv vad som var rätt och fel och sedan påtvinga det på andra. Visserligen skulle jag på något sätt behöva hålla öppet för att jag kanske själv skulle kunna ha fel, men det ena behöver inte utesluta det andra - vi kan ju fortsätta den politiska debatten i realtid samtidigt som vi genomför det vi har kommit fram till hittills. Men nu är det inte så, eftersom vi alla inte kommer att enas om allting. Då måste jag antingen begränsa mig själv till att använda argument som alla faktiskt kan acceptera, eller argumentera för att vissa människors åsikter kan ignoreras.

Rawls, för att ta ett exempel, gör både och, i det att han begär att parter i ett liberalt samhälle ska låta sin politiska argumentation underställas idén om offentligt förnuft, som innebär att vi inte får hänvisa till våra genomgripande uppfattningar om det goda, eftersom detta är sådant som vi kommer ha olika meningar om. Men dessutom kan vi ignorera de människor som är orimliga, och som t.ex. inte accepterar den förnuftiga pluralismens faktum, eller som inte betraktar samhället som ett skäligt system för socialt samarbete till ömsesidig vinning över tid, utan som kanske bara betraktar det som en spelplan där det gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt utan tanke på vad som är skäligt eller rimligt. (Och därmed ryker alla hobbesianer, liksom libertarianer i övrigt, som ju inte använder begrepp som skälighet eller rättvisa.)

Problemet är bara att den första strategin verkar misslyckas, och den andra verkar auktoritär och omotiverad. Det finns en omfattande kritik mot idén om offentligt förnuft, eftersom den verkar kräva av oss att vi helt enkelt inte är uppriktiga: vi får inte ange de skäl för våra ståndpunkter som egentligen motiverar oss, nämligen dem som härrör från våra genomgripande uppfattningar, eller så måste vi framföra en helt annan åsikt än den vi egentligen har. Men ett ännu större problem verkar vara att det är osäkert om vi överhuvudtaget kommer att kunna enas ens om grunddragen i ett samhälle ens om vi respekterar idén om offentligt förnuft. Jo, kanske, om vi utestänger alla libertarianer, fundamentalister, anarkister, osv. (Men även liberala katoliker som i neothomistisk anda inte kan acceptera den förnuftiga pluralismens faktum, liksom en hel del andra grupper, skulle förmodligen behöva utestängas.) Och då blir det offentliga berättigandet bara ett berättigande för liberaler.

Och det kan ju tyckas vara okej, men problemet för Rawls är att ett av den politiska filosofins mål enligt honom är att "lugna vår frustration och ilska mot vårt samhälle och dess historia genom att visa oss det sätt som dess institutioner... är rationella på, och det sätt som de utvecklades på och antog sin nuvarande, rationella form." Och det hade ju varit okej om Rawls hade haft en smal definition av "vi", nämligen vi liberaler. Men det är inte mycket till politisk filosofi. Och i denna definition hittar vi inte heller någon begränsning till blott förnuftiga människor. Nej, det verkar som att det är allas vår frustration som ska lugnas, vi som bor i detta samhälle. Men en teori som utestänger en massa människor och idériktningar och inte alls tar deras åsikter i beaktande hamnar ju ganska långt från det målet.

Jag tror att liknande invändningar kan göras mot de flesta teorier om offentligt berättigande som liberaler har kommit på. Antingen möjliggör de att vi påtvingar folk åsikter som de aldrig kommer att hålla med om, men som vi ändå har lyckats berättiga på något annat sätt, eller så kräver de något slags konsensus runt någonting, vilket är väldigt svårt att uppnå, och även om de lyckas uppnå denna konsensus så hamnar vi med en stat som är väldigt långt ifrån vad de flesta människor skulle anse acceptabelt, oftast därför att den är väldigt minimal. Och detta minskar knappast människors frustration och ilska.

Och detta är väldigt allvarligt, därför att jag tror att Rawls har rätt, åtminstone sett från hans (och i någon mån också min) horisont, nämligen som liberal i en tid då upplysningens värden åtminstone i någon mån har urholkats. (Det är bara att tänka på upplysningsfilosofernas försök att inrätta något slags "naturlig religion" som skulle stå i enlighet med förnuftets diktat för att hitta ett exempel.) Den förnuftiga pluralismens faktum, vars exakta beskrivning man dock kan ha olika åsikter om, ökar onekligen riskerna: man kan inte utan anledning tala om en "politikens tragedi" (därav titeln för detta inlägg), där människor finner sig i ett samhälle de inte alls kan förstå eller acceptera, och där deras tillvaro i slutändan blir tragisk. Jag tror nog att politikens tragedi kan inträffa inte bara när folks genomgripande uppfattningar åsidosätts eller diskrimineras mot, utan också generellt när politiken omöjliggör för dem att leva i enlighet med sina mest grundläggande värden (som inte behöver vara religiösa eller grundade på någon genomgripande doktrin om det goda, utan bara sådant som människor i allmänhet tenderar att värdesätta), eller när folk inser att de har fötts in i ett samhälle där deras medfödda samhällsställning på ett oförklarligt och slumpmässigt sätt gör att de utan egen förskyllan har betydligt sämre möjligheter att uppdra och genomföra en livsplan och förverkliga sin potential än deras medmänniskor.

Och jag tror att detta kan vara vägen framåt, även fast det kräver en betydligt mer avancerad och noggrann argumentation än jag kan prestera här. För ett par inlägg sedan försökte jag presentera en teori enligt vilken nyckeln till legitimitet var att ge alla människor ett likvärdigt inflytande över samhället, men jag lyckades inte riktigt befästa den så väl som jag skulle ha velat. Kanske ska man se den teorin i ljuset av politikens tragedi: att ge människor ett likvärdigt inflytande över samhället kan dels hjälpa till att lugna deras frustration genom att de får större respekt för samhällets institutioner såsom de faktiskt blir, men det kan också förhindra utfall som innebär att vissa människors existens blir tragisk så att andra kan förverkliga jämförelsevis triviala mål som de skulle kunna ha avstått ifrån.

Politiken är nog i någon mån alltid tragisk: Isaiah Berlin menade ju att det alltid finns en mängd objektiva och lika värdefulla men oförenliga värden som vi måste välja mellan, och att vi därför alltid står inför ett tragiskt dilemma. Själv skulle jag som bekant förneka att dessa värden måste vara objektiva, men det spelar ingen roll här. Vänsterliberaler och socialister i en minimalstat kommer alltid att känna att det är tragiskt att de har fötts in i ett samhälle där barnen inte alltid får gå i skola och där de fattiga riskerar att frysa ihjäl på gatorna, medan libertarianen i en välfärdsstat alltid kommer att känna att det är tragiskt att hennes rättigheter kränks varje dag utan hennes samtycke, och nazisten kommer kanske alltid att känna att han bor i ett tragiskt samhälle, eftersom det enda sättet han skulle bli nöjd vore om han kunde bo i ett samhälle som skulle vara mycket mer tragiskt för alla andra. Men det vi kanske kan göra är att försöka minimera tragiken. Och det är inte jättesvårt att se att en liberal stat, där människor lämnas fria att leva i enlighet med sina mest grundläggande värden, och som ger alla ett likvärdigt inflytande över våra gemensamma angelägenheter, skulle kunna vara ett steg på vägen.

Jag är osäker på om detta blev fullt så osammanhängande som jag hade tänkt, men i vart fall dyker det upp en massa frågor som jag inte har tid att besvara nu. Varför är det så viktigt att undvika politikens tragedi att det övertrumfar alla andra värden? Hur ska man utforma kritiken mot teorier om offentligt berättigande så att den blir träffande utan att luta sig för mycket mot politikens tragedi, med tanke på att ingen stat helt kan undvika tragiken? Och är det verkligen hälsosamt att helt byta perspektiv och hoppa från en ny häftig idé till en helt annan från inlägg till inlägg som jag gör, utan större sammanhang?

FRA-lagen och förlåtelsen

Som många borgerliga kritiker av FRA-lagen konstaterat så finns det faktiskt grund för en försiktig optimism i FRA-frågan efter de 15 ändringspunkter som alliansregeringen enats om. Risken för missbruk minskar betydligt genom att det endast är regeringen och försvarsmakten som kan beställa spaning, men framför allt genom att dessa beställningar måste få förhandsgodkännande av en specialdomstol. Innan proposition har lagts är det ännu omöjligt att säga exakt hur denna specialdomstol ska vara sammansatt, men förhoppningsvis kommer den att bestå av lagfarna jurister som också har den nödvändiga tekniska kompetensen. Att ha ett system med domare+nämndemän som i en vanlig domstol skulle förvisso ligga i linje med den svenska traditionen av att ha lekmannainflytande över beslut som innebär ingrepp mot enskild, men jag har redan i tidigare inlägg tagit upp den kritik som jag tycker att man kan rikta mot att lekmän som tillsätts direkt av regeringen ska behöva överpröva regeringens begäranden.



Men det är också viktigt att betona att domstolens förehavanden, inte bara FRA:s, maåste kunna bli föremal för politisk granskning. En sistainstansdomstol som den föreslagna kan i princip inte döma fel: lagen är vad domstolen säger att den är. Men om domstolen skulle komma att utarbeta en praxis som leder till politiskt oacceptabla konsekvenser så måste lagen om nödvändigt kunna ändras - i båda riktningarna. Eftersom domstolens beslut gissningsvis kommer att vara hemliga (åtminstone i avseende på exakt vad det är man har sagt ja eller nej till) sa ökar vikten av parlamentarisk kontroll. Detta gäller i synnerhet eftersom det inte finns någon motpart som representerar allmänintresset, och som skulle kunna presentera motargument. Det galler då for domstolen att vara väldigt klar över exakt vilken bevisbörda som regeringen har på sig och exakt vad man måste göra för att uppfylla den.



En annan viktig sak är att man har specificerat vad det är som man får använda signalspaning till. Förvisso finns det fortfarande en slaskpost i form av "internationella föreeteelser som i övrigt är av särskild betydelse för svensk utrikes- säkerhets- och försvarspolitik", men det torde åtminstone utesluta miljöförstöring, finansspekulationer och allt vad man tidigare kunde tänka sig. Framför allt är det ju domstolens roll att göra en proportionalitetsbedömning, vilket gör att regeringen inte bara kan spana på vad som helst genom att hävda att det "är av särskild betydelse...". Om det inte är av särskild betydelse så får man inte spana på det.



Sedan har vi ett par punkter som förvånar mig något, eftersom jag av FRA-anhängarna hade förletts till att tro att de överhuvudtaget inte gick att föra in i en lagstiftning. Den första är att kommunikation mellan avsändare och mottagare i Sverige inte får signalspanas på. Detta var ju kanske den punkt som på det mest uppseendeväckande sättet sken med sin frånvaro i det ursprungliga förslaget. Då hävdades det att det överhuvudtaget inte gick att till 100% göra en sådan bedömning. Antingen har man utvecklat metoder som gör att det går att göra, eller så har Tolgfors, Reinfeldt, FRA och flertalet av de borgerliga riksdagsledamöterna ljugit oss rakt upp i ansiktet, eller så har man lagt in punkten trots att den inte går att uppfylla. Jag hoppas på det första, men med tanke på att det bara är några månader sedan lagen togs så är jag inte särskilt optimistisk. Den andra, snarlika punkten är att man ska underrätta dem som har blivit utsatta för signalspaning om att de har blivit det. Det väcker främst frågan om vad det innebär att ha blivit utsatt för signalspaning, där regeringen säkert vill hävda att det bara gäller dem vars kommunikation faktiskt har fastnat i sökmotorerna, men där kritikerna säkert vill hävda att det gäller alla vars kommunikation överhuvudtaget har skannats av av FRA:s utrustning, dvs. alla som har kommunicerat längs de trafikstråk FRA har fått tillstånd att spana på. En annan sak gäller hur man rent praktiskt ska kunna avgöra detta. Om man skannar igenom ett dokument efter vissa sökbegrepp, och hittar dem men ignorerar allt annat, ska man då skanna igenom hela dokumentet efter en avsändare, som man kan underrätta om att denne har blivit signalspanad på? Eller ska man då bara konstatera att det inte var möjligt att avgöra vem som blev spanad på? Det första verkar representera det mindre intrånget, men verkar förta en del av poängen med denna skrivning. På så sätt är detta ju en skillnad mot mer traditionell spaningsverksamhet av den typ som Säpo och polisen bedriver, som ofta riktar sig mot någon viss person, och där man enkelt kan spara ett telefonsamtal till berörd person. Detsamma gäller även skrivningarna om att information som har snappats upp fran själavårdande samtal måste förstöras.



Det finns all anledning att följa utvecklingen av lagstiftningsarbetet noga, och att inte komma med några definitiva kommentarer innan propositionen ligger på bordet. Det är så många komplicerade aspekter av denna fråga att jag inte vill sitta här och ge intryck av att allt är frid och fröjd. Men man kan ändå konstatera att vi börjar kanske närma oss ett läge där man måste välja att ta den lag som ligger eller inte ha någon signalspaning alls. Socialdemokraternas fortsatta nejsägande vore naturligt om man faktiskt hade någon kritik i sak mot förslaget, men nu är det enda man säger att man hellre borde riva upp och tillsätta en utredning. Det kan vi förstås göra, och det skulle kanske fortfarande vara det bästa, men då måste man kunna presentera några slags konkreta punkter som faktiskt måste ses över. Och det vill de inte göra. Sedan tror jag dessutom att vi aldrig, med den rättshistoria vi har i Sverige, hade fått en socialdemokratisk regering att föreslå att regeringen ska behöva söka tillstånd av en domstol i förhand för att få bedriva spaning. Det strider kraftigt mot socialdemokratins syn på regeringens och domstolsväsendets respektive roller. Men det är klart: när det nu ska skrivas in i lagen så kan ju inte gärna socialdemokraterna ta bort det när de väl kommer tillbaka till makten. Att överhuvudtaget göra några försämringar i det förslag som förhandlats fram skulle leda till en oerhörd svekdebatt.



Så vi får väl se vad som händer. Motståndarna till FRA-lagen ska vara stolta och hyfsat nöjda, medan regeringen också kan vara hyfsat nöjd, men verkligen inte stolt. Och det är därför detta inlägg heter "FRA-lagen och förlåtelsen": kan vi därmed förlåta allt som har hänt och gå vidare? Svaret måste vara nej, av två möjliga skäl. Det första är det enklaste. Det sätt som man har hanterat frågan på från regeringens sida är fortfarande under all kritik. Man kommer inte ifrån att alliansen tvingade sina egna riksdagsledamöter att mot sitt samvete rösta för inskränkningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna, något som gor en fars av både begreppen "personligt mandat" och "fri röstning i samvetsfrågor", för om inte medborgerliga fri- och rättigheter är en samvetsfråga för liberaler, vad ska då vara det? Jag har tidigare gått in utförligt på den kritik som kan riktas mot regeringen ur ett demokratiskt och konstitutionellt hänseende, och jag ska inte upprepa den här.



Men den andra frågan är svårare. Problemet är dessutom att regeringen hela tiden har försvarat varianter av förslaget som har varit ännu mer repressiva än detta. Det förslag som riksdagen skulle ha antagit i juni var groteskt. De ändringar man sedan godkände gjorde det lite bättre, men fortfarande väldigt dåligt. Men från vad jag förstår så hade många av de skyddsinstanser som ändå fanns i det ursprungliga förslaget införts endast efter påtryckningar främst från fp-håll: med andra ord fanns det ännu sämre versioner av förslaget som moderaterna med Odenberg och Reinfeldt i spetsen inte såg några problem med. De ändringar man har tvingats till har hela tiden varit omvändelser under galgen.



Men det är klart, just detta har ju egentligen setts som alliansens och Reinfeldts specialgren: att inte föra den politik man tror på, utan den politik man får igenom. Att vara pragmatisk och lyssnande tillhör politikens villkor, och ansvarsutkrävande bör inte ske utifrån vad man har velat göra, utan vad man faktiskt har gjort. Men det är självfallet oroande när diskrepansen mellan vilja och handling gäller en så central sak som skyddet för medborgarnas integritet, och det kastar framför allt en skugga över moderaterna, vars hantering av frågan både proceduriellt och substantiellt varit den mest tvivelaktiga.



Så då uppstår frågan om man återigen med gott samvete kan rösta på alliansen, vilket jag tidigare hade tvingat mig själv att utesluta. Förmodligen, är väl svaret, även om jag är väldigt tveksam till att förbehållslöst låtsas som om allt är bra igen. Kanske är man som svensk liberal bortskämd med att ha inte bara ett utan flera partier vars ideologiska profil ligger väldigt nära ens egen, och kanske måste man acceptera att man i de flesta fallen måste svälja förtreten och göra en helhetsbedömning. Men jag känner mig betydligt tryggare med fp eller c som garanter för friheten än med moderaterna. Till och med Christofer Fjellner, som ju har fört en heroisk kamp för frihetens försvar i Europaparlamentet, borde inte kunna räkna med svenska liberalers röster nästa år innan han på ett övertygande sätt kan visa att han minsann inte kommer att få några samtal från partikansliet som instruerar honom att rösta för de olika integritetskränkande förslag som läggs fram med oroväckande frekvens i Bryssel, eller åtminstone att han kommer att ignorera sådana samtal, liksom diverse piskor antingen från den moderata partigruppen (där Charlotte Cederschiold ju var för FRA-lagen) eller från EPP-ED (betydligt mindre risk). Har ett parti en gång sagt ja till FRA-förslaget som det ursprungligen låg, då kan det nämligen säga ja till lite vad som helst, och det är väl det som är sensmoralen att ta med sig från hela denna historia.

Att ta allas röster i beaktande

Under de dryga två år som jag var aktiv i kårpolitiken i Uppsala kände jag ofta en oerhörd frustration. Majoriteten, som alltid förde en implicit eller uttalad vänsterpolitik, lyssnade inte på oss som var i opposition. Man brydde sig inte om oss. Vi var inget värda. Visserligen var Uppsala studentkår en demokratiskt uppbyggd organisation. Alla kunde rösta, och de olika kårpartierna fick platser i fullmäktige på proportionell basis. Givetvis hade frustrationen varit ännu större om så inte hade varit fallet, men det spelade ingen roll. Vi upplevde inte kåren som legitim, därför att den inte talade för oss, och vi kunde heller inte gå ur, på grund av kårobligatoriet. Den demokratiska processen sades ge alla möjlighet att göra sin röst hörd, och vi följde skolboken till punkt och pricka: vi bildade eget parti, vi drev valkampanj, vi tog debatten, vi skrev motioner, vi fyllde alltid mangrant våra platser i fullmäktige. Men vi kunde så gott som aldrig påverka. Att vara i permanent minoritet var som att inte finnas alls.

En av anledningarna till att jag inte har bloggat på ett tag har varit att jag har varit upptagen med att skriva klart min masteruppsats. Jag har tidigare skrivit om hur pluralismen egentligen fungerar på ett helt annat sätt än vad Rawls och andra tänkte sig, och jag skrev att jag skulle försöka basera min masteruppsats runt detta. Jag fick också in det i uppsatsen, och jag kallade det för "disintegrerad pluralism" ("segregerad" hade låtit helt fel): en pluralism som inte bygger på att samhället består av ett flertal idésystem, som var för sig bildar tydliga, monolitiska helheter, utan att människor kan ha ståndpunkter i olika frågor som inte har några kopplingar med varandra - en persons åsikter i religionsfrågor avgör inte dennes åsikter om politik, t.ex. Man kan vara kristen och liberal, men även kristen och socialist, även om ens teologiska syn råkar vara väldigt snarlik. Det gör att de politiska åsikterna inte bär på alla ens åsikters tyngd: att kompromissa med ens politiska sanningar innebär inte att man måste kompromissa med ens stora och viktiga metafysiska och teologiska sanningar. Och det gör också att man kan bejaka flera olika värden, att de politiska värdena inte får maximal tyngd, utan att de kan åsidosättas till förmån för andra värden, så att man inte insisterar på att få rätt varenda gång.

Följden blir att politik inte bokstavligen blir en fråga på liv och död, utan att många olika vägar är möjliga att välja för ett pluralistiskt samhälle. Alternativet är förmodligen i praktiken ingen väg alls: Rawls hoppades på att de olika förnuftiga doktrinerna skulle kunna komma överens om grundläggande konstitutionella punkter, men det hoppet är förmodligen förgäves - det kommer alltid att vara någon som säger emot på någon punkt. Men det innebär inte samhällets kollaps, utan bara att de som förlorat striden erkänner sig besegrade och går vidare. Hade de spjärnat emot med hela sitt idésystems tyngd hade konsekvenserna hotat bli ohanterliga.

Detta om detta; jag släppte alltså inte idén om disintegrerad pluralism, men den blev blott en problembeskrivning. Ty problemet kvarstår: liberaler kan visserligen påtvinga andra människor en viss konstitutionell ordning mot deras vilja (vilket skulle bevisas), men vill man det? Den liberala paradoxen kan ju i korthet sägas gå ut på det följande: en liberal stat är en stat som är demokratisk, med skydd för medborgerliga rättigheter och rättsstatens principer, och som har rätt att intressera sig för sina medborgares grundläggande välfärd, t.ex. genom fattigvård eller offentligt finansierad utbildning. Denna ska helst accepteras av alla medborgare. Om de inte gör det måste man presentera några slags skäl för att ignorera avvikarna. T.ex. kan det vara rimligt att ignorera personer som uppenbarligen inte är förnuftiga, t.ex. barn och människor med vissa psykiska sjukdomar. Men det räcker inte. Då skulle man kunna säga att man ger människor ett val: antingen så accepterar de den ordning vi inför, eller så får de lämna landet. Om de stannar kvar så ger de sitt implicita samtycke till den rådande konstitutionella ordningen. Detta får bukt med problemet. Men det gör det också möjligt för en religiös majoritet, som vill påtvinga hela samhället sina religiösa åsikter, att säga till minoriteten: antingen sticker ni eller så accepterar ni. Och detta verkar inte legitimt. Man skulle då kunna säga såhär: i de fall där minoriteten bara kräver att få sina egna negativa rättigheter respekterade är det inte legitimt att påtvinga dem en viss regim, men om de kräver att få inskränka andras negativa rättigheter måste de acceptera att detta krav inte kan tillgodoses. Men problemet är ju att libertarianerna, som vill ha kvar sin rätt till egendom, faller inom den första kategorin. Så då kan vi inte berättiga en stat som har rätt att ta folks egendom för att ge den till behövande. Och då hamnar vi i en stat där människor kan svälta ihjäl på gatan eller där barn kanske inte har råd att gå i skolan. Och där vill inte en liberal hamna.

Då skulle man kunna säga som Gerald Gaus gör, nämligen någonting i stil med det följande: vi kan ignorera dem vars invändningar vi kan visa står i strid med mer grundläggande åsikter som de har. Detta kan möjligen hjälpa oss fram till den minimala staten, men jag tvivlar på att det möjliggör en stat som kan ta några välfärdshänsyn. Libertarianismen är ju t.ex. ett ganska väl sammanhållet system, och det är inte alls uppenbart att det vilar på några tydliga interna motsägelser av det slag Gaus förutser. (Som Quine visade kan två eller flera system vara motstridiga men inbördes koherenta, så att libertarianismen inte kan besegras innebär inte heller att den slår liberalismen.) Och om en viss åsikt inte kan vederläggas så måste vi enligt Gaus respektera en "icke-interventionsbaslinje": vi ingriper inte i människors beteende. Och det betyder att libertarianerna inte ska behöva betala för sånt de inte går med på. Nu skulle man ju kunna hävda att detta inte är ett problem, eftersom libertarianerna är så få, så de förlorade skatteintäkterna blir inte så stora. Men det går inte att skilja en verklig libertarian från en som bara säger sig vara det för skattereduktionens skull. Om vi inför en deklaration där libertarianer kan kryssa i en ruta och slippa kanske 80-90% av sin skatt kommer alla att göra det. Det blir ohållbart.

Det stora problemet är att liberalismen bekänner sig till ett ideal om "offentligt berättigande", dvs. att liberalismen ska bygga på skäl som kan förstås även av andra. Gaus tar detta på största allvar och likställer begreppet "berättigande" med hur detta begrepp används inom epistemologin, och bygger hela sin politiska filosofi på en analogi med epistemologin. Detta kanske fungerar (även om det är osäkert), men många andra försök att formulera detta ideal hamnar ofta i ett läge där inget kan berättigas, eller där det finns stora interna svagheter. (Även Stanford Encyclopedia of Philosophy är tämligen pessimistisk när det gäller möjligheterna att uppnå offentligt berättigande av liberala principer. Själv menar jag att man nog inte får vara alltför ambitiös. Det kanske räcker med att utnyttja principer som ligger i det som Rawls kallade "den offentliga bakgrundskulturen": grundläggande begrepp som rättvisa, skälighet, allas rätt att få sina intressen likvärdigt behandlade, osv.

Det är nog svårt att utifrån dessa kriterier ställa upp en enda formulering av legitimitet som löser allting. Jag skulle dock vilja peka på ett kriterium som jag tror är av avgörande betydelse: att ens åsikter får den vikt som motsvaras av ens andel av väljarkåren. Liberalismen hamnar lätt i en situation där några få människor, nämligen libertarianerna, blir vetoaktörer och kan förhindra aspekter hos statsskicket som många anser vara helt grundläggande. Detta är inte en bra grund för ett pluralistiskt samhälle. Det enda sättet att hantera pluralismen på ett långsiktigt hållbart sätt är att alla får lika inflytande. Det åstadkommer man dock inte genom att ge alla ett veto. Snarare ska man se det som att resultatet av politiskt beslutsfattande måste vara en förhandlingslösning mellan alla parter. Libertarianernas åsikter ges den vikt de är värda - inte särskilt stor, eftersom det inte finns så många av dem. Men de ignoreras inte helt, och blir de fler får de också större inflytande. Och så vidare.

Ett problem är ju hur man rent institutionellt ska åstadkomma detta. Mer direkt deltagande kan vara ett sätt. Kanske kan man experimentera med kvalificerad majoritet för alla beslut, men det ger ju minoriteter överdrivet stort inflytande. Själv tror jag att ett svar kan ligga i att flytta mycket av makten nedåt, t.ex. till kommuner och regioner, men bara om vi får en kommunal politisk process som inte bara är en kopia på mindre skala av det nationella parlamentariska spelet. Mer deltagande, mer deliberation, mer direkt medborgarinput, t.ex. Man kan ju i och för sig fundera på mer exotiska inslag, som en budgetkalkylator som räknar ihop ett genomsnitt av allas budgetförslag, men svårigheten där (förutom att det låter som en helt vansinnig idé) ligger i att förhindra att taktisk röstning helt urholkar systemet.

Men det största problemet ligger i skyddet för medborgerliga rättigheter. Det finns två sätt att argumentera för att grundläggande medborgerliga rättigheter inte legitimt kan kränkas. Det första är att säga att problemet inte existerar: i ett samhälle som kännetecknas av disintegrerad pluralism finns det inga tillräckligt stora doktriner som är intresserade av att förtrycka andra. Detta kanske är sant, men i så fall: varför skulle vi inte kunna gå tillbaka till implicit samtycke? Problemet var ju att den teorin inte fungerade när vi tillämpade den på samhällen där det fanns en aggressiv majoritetsreligion, så vi kan ju inte nu slingra oss och säga att det fallet inte gäller här. Hela grejen med disintegrerad pluralism är ju också att religiös pluralism inte är en förutsättning för politisk pluralism, och att vi därmed inte ska anta att liberala samhällen är religiöst pluralistiska. Snarare tror jag (och detta är extremt vagt, tyvärr) att det från ett skälighetsperspektiv finns en skillnad mellan libertarianerna och den förtryckta religiösa minoriteten. Problemet med libertarianerna var ju att vi inte kunde tillmötesgå deras krav på att slippa betala krav, därför att då skulle snart inga alls betala. Men den religiösa majoriteten kan mycket väl tillmötesgå minoritetens krav på att slippa bli förtryckt: det förändrar ju inte läget för majoriteten. Fast... jag vet inte om detta är så himla övertygande. Snarare kanske man måste säga såhär: majoritetens krav är inte berättigade, eftersom de inte bygger på idéer som finns tillgängliga i den offentliga bakgrundskulturen. Svårigheten ligger i att definiera denna kultur på ett sådant sätt att vi inte hamnar där Rawls hamnade, nämligen att det egentligen bara är genomliberala åsikter som får framföras från början.

Men det är klart, inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter kan motiveras även med begrepp som finns tillgängliga i den offentliga bakgrundskulturen, såsom "anständighet", "allmän ordning", "terrorismbekämpning" osv (vilket ju framgår av FRA-lagen, t.ex.). Detta pekar på vikten av att ett modernt samhälle har ett starkt konstitutionellt skydd för mänskliga rättigheter, trots att det i våra samhällen inte finns några stora majoritetsdoktriner som vill förtrycka oss. Det är svårt att rent konceptuellt definiera vad som utgör ett rättvist utfall i en förhandlingssituation där vissa vill inskränka andras rättigheter. Förmodligen kommer vissa inskränkningar att vara motiverade, men kanske inte så många att det blir stötande mot vår känsla för vad som utgör legitimitet eller inte.

Fullständig legitimitet är väldigt svårt att uppnå, förmodligen omöjligt. Detta är inget negativt, snarare tvärtom: det ger uttryck för vår känsla att det inte finns något statiskt idealtillstånd där allting är perfekt och där politiken lika gärna kan lägga ned efter väl förrättat värv. Men jag tror dock att de flesta demokratiska stater är tillräckligt legitima för att de ska kunna kräva sina medborgares lojalitet, även om vad som krävs för att detta ska uppnås är en fråga som jag inte har kunnat gå in på.

Gäller det även för Uppsala studentkår? Svaret är nog nej. Den skäligaste lösningen är fortfarande att de som inte håller med kårens linje måste få ges möjlighet att bilda en egen kår. De eventuella nackdelar som den kvarvarande majoriteten drabbas av står inte i proportion till den liberala minoritetens situation: att överhuvudtaget aldrig få göra sin röst hörd. Situationen skulle kanske förändras om det fanns en annan politisk kultur i kåren, och man var mer lyhörd inför att det finns olika åsikter och att kåren måste verka i alla studenters intresse, så att alla studenter tjänar på sitt kårmedlemskap. Men vi tjänade inte på att vår kåravgift gick till att kåren skulle propagera för ett betygssystem som vi inte ville ha (för att ta ett exempel), och därmed var inte kåren legitim. Jag tror att den frustration som vi i Halvera.nu kände under vår tid i kårpolitiken var berättigad, och även om väldigt mycket jobb återstår tror jag att det är först nu som jag börjar förstå varför så också var fallet. Min masteruppsats ska ses som ett första utkast som förtjänar kraftig förbättring, men kanske innehåller den en kärna som är värd att ta tillvara på.

De jourhavande medborgarna

SvD Idag skrev för ett tag sedan om Erik Amnås teori om de "jourhavande medborgarna": att de flesta människornas medborgerliga engagemang ligger på "stand-byläge" och aktiveras först vid exceptionella eller krisartade situationer, som FRA-lagen och tsunamikatastrofen. Det finns mycket att kommentera i den länkade artikeln, t.ex. detta citat:

Demokratins undergångsprofetior kan tillbakavisas, menar Erik Amnå, därför att de vilar på ”en orättvis demonisering av medborgare i allmänhet och ungdomar i synnerhet”. Att det har blivit så beror, enligt honom, på att man
• har förväxlat deltagande med engagemang,
• isolerat engagemanget till de traditionella formerna,
• likställt det politiska med det offentliga,
• inte jämfört med hur det förflutna har varit, utan med hur man vill minnas det,
• och bortsett ifrån att de institutionella ramarna för samhällsengagemanget – till exempel partierna, folkrörelserna, förvaltningarna och medierna – skapat nya förutsättningar för samhällsengagemang.

Det är kanske inte så svårt att förstå varför denna "demonisering" har uppstått, förutom den allmänna tendensen, redan giltig i antiken, att klaga på att allt var bättre förr. I en partidemokrati som den svenska har samhällsengagemang typiskt sett inneburit politiskt engagemang (eftersom civilsamhället varit förhållandevis svagt), men framför allt har politiskt engagemang inneburit engagemang inom de traditionella politiska kanalerna: valbåset och partierna. I en renodlad partidemokrati är det bara dessa två kanaler som räknas, så därför blir varje form av engagemang utanför dem mer eller mindre bortkastat, eller åtminstone extremt ineffektivt. (Plus att det blir mycket svårare att använda sitt politiska kapital för att få någon maktposition, eftersom alla sådana positioner kontrolleras av partierna, vilket dels skapar problem med att rekrytera andra än idealister, men framför allt att få in personer på viktiga poster som delar ens perspektiv och förstår vad man talar om. Om framtidens politiker endast rekryteras från ungdomsförbunden och inte från andra ungdomsorganisationer kommer framtidens politiker i högre grad att betrakta ungdomsförbunden som det "renaste" och viktigaste uttrycket för politiskt engagemang, trots att det finns många andra.)

Men som jag tidigare har skrivit om håller den renodlade partidemokratin på att förlora sin legitimitet. I takt med att organisationerna blir stelare blir det svårare att kanalisera sitt engagemang dit (antingen att arbeta sig in i dem, eller att känna att det är särskilt givande), och därmed söker man sig till andra organisationsformer, och därmed förlorar de traditionella organisationerna sin legitimitet, eftersom de inte längre är representativa för den engagerade delen av befolkningen. (Det räcker att se på partiernas medlemsålder och jämföra med den genomsnittlige engagerade personens för att se poängen.)

SvD-artikeln tar upp ytterligare tre punkter.

1. De nya rörelserna är inte demokratiska, eftersom de överhuvudtaget inte är formella, eller bara formella på ytan. Detta behöver inte vara någonting dåligt. Men det är också i mångt och mycket en återspegling av det faktum att dessa rörelser inte har makt som organisationer - FRA-motståndet har spelat en inte obetydlig roll för den politiska debatten i denna fråga, men det är endast genom dess opinionsbildande kraft. Skulle FRA-motståndarna få en mer formell ställning skulle det behöva uppstå helt andra krav på legitimitet och inflytande. Om regeringen beslutar sig för att skicka sin tilläggsproposition på remiss till FRA-motståndarna, till exempel, vem ska man då skicka den till? Man kan tycka att det är synd att det ska behöva vara såhär, att genuint inflytande endast kan fås då man kan inordna sig i ett organisatoriskt ramverk, men det är nog ofrånkomligt inom överskådlig tid. Det kommer nog alltid att vara så att vissa människor, genom att de har mer tid, engagemang och socialt kapital [i Bourdieus mening dvs, inte Putnams] kommer att få ett större inflytande än andra, och en någorlunda formell hierarki är ett sätt att reglera vem som ska ha denna makt på ett sådant sätt att det ger de vanliga engagerade en viss möjlihet att påverka. Utmaningen inom den nära framtiden, både för partier och för nya rörelser, ligger i att skapa genuint medlemsstyrda organisationer, där åsikter, mål och intern debatt styrs av medlemmarna. Alternativet är antingen den vanliga lokala partiföreningen, där allting styrs bakom kulisserna av en liten klick medlemmar i enlighet med vissa oskrivna regler, eller den rent personbaserade politiken: Webers legitimitetsmodell, där den enskilde personens karisma snarare än någon viss formell ställning avgör hennes inflytande och makt, och där makt följer person hellre än ämbete. Även där kommer de vanliga engagerade ofta i kläm. Men att ta sig an denna utmaning är något som har gått väldigt trögt, trots att det finns stora möjligheter.

2. Svenskarnas samhällsengagemang subventioneras av staten med tio miljarder om året, vilket riskerar att göra engagemanget beroende av staten. Jag har tidigare skrivit om risken med statliga partistöd och behöver egentligen inte upprepa den kritiken här. Visserligen finns ju risken alltid att staten tar politiska hänsyn när den beslutar om vad som ska subventioneras, men en större risk är att det blir en strukturell slagsida till förmån för traditionella organisationstyper och därmed indirekt en slagsida till förmån för vissa frågor och åsikter - de nya rörelserna tenderar ju att fokusera på frågor där det finns ett större engagemang än vad som kan kanaliseras genom de traditionella organisationerna, och i takt med att de senare blir svagare så ökar behovet: alla riksdagens politiska ungdomsförbund är emot FRA-lagen, men eftersom det finns så många unga som står utanför alla ungdomsförbund (för att inte nämna vuxna borgerliga väljare, som inte har någon traditionell organisation på sin sida) så krävs det likväl ett särskilt FRA-motstånd. Dels är det alltid psykologiskt lättare att fortsätta med de gamla stödformerna än att inrätta helt nya, men det finns också en risk för Besitzstandswahrung (försvar av etablerade privilegier), där de som får hävdar att de ska fortsatta få, för så måste det vara, ty så har det alltid varit. Men den lösa organisationsformen hos de nya rörelserna gör det också svårare att säga till vem stödet ska ges. Om staten vill stödja FRA-motståndet, vem ska de ge pengar till? Stoppafralagen.nu? Kan man ge en massa pengar till rörelser som inte är demokratiskt organiserade, som inte har ett organisationsnummer, som inte har några revisorer eller för några protokoll? Förmodligen inte. Och därmed växer klyftan mellan organisationer som SSU, som numera torde ha råd att anställa flera procent av sina egentliga medlemmar och som kongressar på flashiga konferensanläggningar, och rörelser där allt engagemang är ideellt, och där ingen får någonting för nåt. Lösningen måste kanske inte vara att dra ner på bidragen till de etablerade organisationerna, men det är en lockande tanke, och det är svårt att se vad alternativet skulle vara.

3. Medborgarnas engagemang tar sig mer och mer uttryck i rättighetstermer. Folk är villiga att gå till domstol för att kräva sin rätt. Detta är någonting som liberaler givetvis måste välkomna. Tal om rättigheter är på ett sätt alltid problematiskt i dagens samhälle. I och med framväxten av sociala rättigheter betraktar fler och fler människor det som sin rättighet att andra människor ska ge pengar till dem för att tillhandahålla t.ex. utbildning eller vård. Detta är i och för sig inte särskilt problematiskt, beroende på vad man menar med "rättighet". En liberal som jag själv vill helst säga att människor visserligen bör ha en rätt till utbildning, men att det då rör sig om ett önskvärt juridiskt förhållande: att A har rätt till X från B innebär bara att B enligt gällande rätt är förpliktad att utge X till A, inget mer. Att kräva dessa rättigheter är att ställa vilka politiska krav som helst. Men däremot utgör yttrande-, religions- och åsiktsfrihet mer grundläggande mänskliga rättigheter, som lägger grunden för statens legitimitet. Att kräva dessa rättigheter är att ställa upp ett absolut villkor för att man ska erkänna statens normativa auktoritet över en själv.

Denna åtskillnad görs alltför sällan explicit i den politiska debatten, även om den nog ligger där implicit hos de flesta. De flesta skulle nog inte anse att revolution skulle vara motiverat om staten inte tillgodosåg medborgarnas "rätt till bostad" (om nu en sådan rättighet finns), men man skulle nog vara mer tillåtande mot mer drastiska metoder vid allvarliga inskränkningar av de traditionella liberaldemokratiska fri- och rättigheterna. Men det jag ville komma till var att liberaler ändå bör välkomna talet om sociala rättigheter, därför att dessa rättigheter utgör juridiska förhållanden. Man kan gå till domstol för att försvara sin rätt till skola. Det är inget som en lokalpolitiker kan avgöra lite som han vill. Rättsstaten stärks, och därmed också legitimiteten. Inget skadar förtroendet så mycket som känslan av att ha blivit orättvist behandlad, förfördelad på orättvisa grunder, eller att vara utlämnad åt någons godtycke.

Det är anmärkningsvärt att de jourhavande medborgarna tenderar att vara i bred mening liberala. Man engagerar sig för demokratin, för solidaritet, för medborgarnas rättigheter, mot korruption. Jag har tidigare försvarat en demokratimodell som kombinerar ett starkt skydd för medborgarnas rättigheter med stora möjligheter till politiskt deltagande. Ska denna modell fungera måste den frigöra sig från de traditionella politiska kanalerna och ta det nya politiska engagemanget på allvar. Men kanske också inte "förväxla engagemang med deltagande" utan inse att det folkliga inflytandet kan utövas på mer komplicerade sätt. De jourhavande medborgarna både underlättar och komplicerar för den liberala deltagardemokratin.

Socialliberalismen och borgerligheten

Elise Claeson verkar i SvD jämställa å ena sidan socialliberalism och socialdemokrati och å andra sidan borgerlighet och värdekonservatism. För det första är det lite tråkigt att se en sådan här kolumn i Svenskan: Svenskans ledarsida har under de senaste åren ofta kommit mycket närmare att uttrycka alliansens kärnvärderingar än vad det ibland alltför teknokratiska DN har, men att på detta sätt på ledarplats förklara inbördeskrig inom alliansen är ganska olyckligt.

Men det finns också ett djupare problem med Claesons artikel. Genom att angripa socialliberalismen i värdefrågor angriper hon alla former av liberalism, inte alla de former som på något sätt är influerade av feminismens kritik av familjen, utan alla de former som har liberal värdeneutralitet som grund. Bara en sådan sak som att antyda att de senaste årens ernstska "hemmafixar- och trädgårdsboom" skulle ge uttryck för borgerliga värderingar är väldigt problematiskt. Att föra en "borgerlig" livsstil är inte samma sak som att ha borgerliga politiska sympatier.

Claeson angriper "liberala välfärdsingenjörer" som står i motsättning till "starka, hoppfulla medborgare". Och det låter ju sympatiskt. Vilken borgerlig sympatisör vill inte ha starka, hoppfulla medborgare? Men problemet är det här. De "liberala välfärdsingenjörerna" har tre kännetecken: (1) de är liberaler; (2) de tror på något slags välfärd; (3) de är ingenjörer, dvs. de vill använda politiken för att påverka människors beteende.

Men jag har svårt att tro att inte även Claeson vill använda politiken för att påverka människors beteende. Att puffa för "äktenskapet, familjen, civilsamhället", som Claesons hjälte David Cameron gör, är inte det också att använda politiken för att påverka människors beteende? Är inte hela Claesons åsiktsbatteri, nämligen att det är bra om folk gifter sig och är hemma med sina barn, synpunkter på människors beteende? Och att hon vill att fler politiker ska framföra liknande synpunkter, är inte det detsamma som att hon vill att politiker ska försöka, med ord eller lagar, att förändra människor beteende? Hade hon verkligen varit emot social ingenjörskonst skulle hon ha anslutit till det liberala idealet om värdeneutralitet, och angripit både socialliberaler och socialdemokrater på denna punkt. Men det kan alltså inte vara det som driver henne.

Vad gäller välfärden kan jag Claesons åsikter för dåligt för att veta om hon vill avskaffa välfärdsstaten. Men en inte alltför vild gissning är att även hon vill att barn ska kunna få sin utbildning finansierad av det offentliga, t.ex. Om hon inte tycker det har hon förlorat varje anspråk på att kunna representera den "sanna borgerligheten". Så det kan inte vara det faktum att de liberala välfärdsingenjörerna är för någon form av välfärd som driver henne.

Nej, det är naturligtvis att de liberala välfärdsingenjörerna tar ställning för ett liberalt samhällsideal och inte för ett konservativt sådant. Men det är i detta läge som Claesons artikel blir totalt destruktiv. Jag tror mig kunna läsa mellan raderna att artikeln ska läsas som ett angrepp på socialliberala teknokrater som inte låter människor bilda sina familjer i fred, utan måste gå in med pekpinnar och säga vilken typ av uppfostran som är bäst för familjerna. Men problemet är ju dels att hade Claeson själv haft några tveksamheter inför att själv gå in och säga vilken typ av uppfostran som är bäst för familjerna, nämligen hennes egen, så hade hon inte skrivit artikeln som hon gjorde. Och det är framför allt att eftersom hon angriper socialliberalerna på den punkt där alla liberaler är ense, nämligen att staten inte ska upprätthålla livsideal vars filosofiska motivering till syvende och sist härstammar från religiösa skrifter, som hon därigenom angriper alla liberaler. Och det är därför hennes artikel inbjuder till fullständigt inbördeskrig inom alliansen, och det är därför det är synd att se en sådan artikel publicerad på ledarplats i Svenskan.

Jag tror dessutom att hon har fel. Jag tror inte att det är ett uttryck för den "sanna borgerligheten" att börja tala mer om äktenskap och familj. Vi kan diskutera vad som är den "sanna borgerligheten". Själv är jag mest benägen att se alliansen, när den är som bäst, som en koalition av tre breda, pragmatiska partier med en fast rotad liberal grundsyn (där inte minst synen på homosexuellas rätt till äktenskap utgör ett tydligt lackmustest), och sedan kristdemokraterna, som mest tas med av parlamentarisk nödvändighet och på villkor att man inte gör för stor sak av sin värdekonservatism. Den svenska regeringen är på papperet en av de mest liberala i Europa, och det är inte för att man har ignorerat sina väljare, utan snarare tvärtom. (Vilket ju gör det svek som FRA-lagen innebär ännu mer kännbart.) Att David Cameron nu mer och mer framstår som blivande statsminister har ju, förutom att Labour begår politisk självimplosion, inte minst att göra med att han har lyckats marginalisera de sant värdekonservativa som Ann Widdecombe och tala på ett sätt som når även till personer som inte delar den värdekonservatism som Claeson står för.

Man ska inte underdriva de ideologiska skillnader som finns mellan liberalismen, i vid bemärkelse, och Elise Claesons värdekonservatism, och som kanske döljs av artikeln. En värdeneutral liberal har inga åsikter om familjepolitiken, så länge den inte explicit diskriminerar en viss livsstil framför någon annan. En liberal samhällsingenjör kan stå för en feministisk kritik av familjebegreppet, men kan även av pragmatiska skäl vara för fungerande familjer, men i så fall bara för att det gagnar andra viktiga värden. Det är också denna retorik som jag upplever att David Cameron ansluter sig till. Men en värdekonservativ är för familjen eftersom den är ett objektivt existerande egenvärde, därför att det finns naturrättsliga moraliska normer som reglerar hur människor bör leva, vilka inte så sällan längs en eller annan väg går tillbaka till en religiös skrift av något slag. Elise Claeson bör ha beröm för sitt försök att föra sin diskussion inom ramen för det Rawls kallade för "the idea of public reason", dvs. att hon åberopar sådana argument som inte bara biter på troende. Men hennes beskrivning av borgerligheten som i grunden en värdekonservativ rörelse är inte bara felaktig. Den är också farlig, inte bara för borgerligheten utan för alla som ansluter sig till ett sekulärt ideal.