De jourhavande medborgarna

SvD Idag skrev för ett tag sedan om Erik Amnås teori om de "jourhavande medborgarna": att de flesta människornas medborgerliga engagemang ligger på "stand-byläge" och aktiveras först vid exceptionella eller krisartade situationer, som FRA-lagen och tsunamikatastrofen. Det finns mycket att kommentera i den länkade artikeln, t.ex. detta citat:

Demokratins undergångsprofetior kan tillbakavisas, menar Erik Amnå, därför att de vilar på ”en orättvis demonisering av medborgare i allmänhet och ungdomar i synnerhet”. Att det har blivit så beror, enligt honom, på att man
• har förväxlat deltagande med engagemang,
• isolerat engagemanget till de traditionella formerna,
• likställt det politiska med det offentliga,
• inte jämfört med hur det förflutna har varit, utan med hur man vill minnas det,
• och bortsett ifrån att de institutionella ramarna för samhällsengagemanget – till exempel partierna, folkrörelserna, förvaltningarna och medierna – skapat nya förutsättningar för samhällsengagemang.

Det är kanske inte så svårt att förstå varför denna "demonisering" har uppstått, förutom den allmänna tendensen, redan giltig i antiken, att klaga på att allt var bättre förr. I en partidemokrati som den svenska har samhällsengagemang typiskt sett inneburit politiskt engagemang (eftersom civilsamhället varit förhållandevis svagt), men framför allt har politiskt engagemang inneburit engagemang inom de traditionella politiska kanalerna: valbåset och partierna. I en renodlad partidemokrati är det bara dessa två kanaler som räknas, så därför blir varje form av engagemang utanför dem mer eller mindre bortkastat, eller åtminstone extremt ineffektivt. (Plus att det blir mycket svårare att använda sitt politiska kapital för att få någon maktposition, eftersom alla sådana positioner kontrolleras av partierna, vilket dels skapar problem med att rekrytera andra än idealister, men framför allt att få in personer på viktiga poster som delar ens perspektiv och förstår vad man talar om. Om framtidens politiker endast rekryteras från ungdomsförbunden och inte från andra ungdomsorganisationer kommer framtidens politiker i högre grad att betrakta ungdomsförbunden som det "renaste" och viktigaste uttrycket för politiskt engagemang, trots att det finns många andra.)

Men som jag tidigare har skrivit om håller den renodlade partidemokratin på att förlora sin legitimitet. I takt med att organisationerna blir stelare blir det svårare att kanalisera sitt engagemang dit (antingen att arbeta sig in i dem, eller att känna att det är särskilt givande), och därmed söker man sig till andra organisationsformer, och därmed förlorar de traditionella organisationerna sin legitimitet, eftersom de inte längre är representativa för den engagerade delen av befolkningen. (Det räcker att se på partiernas medlemsålder och jämföra med den genomsnittlige engagerade personens för att se poängen.)

SvD-artikeln tar upp ytterligare tre punkter.

1. De nya rörelserna är inte demokratiska, eftersom de överhuvudtaget inte är formella, eller bara formella på ytan. Detta behöver inte vara någonting dåligt. Men det är också i mångt och mycket en återspegling av det faktum att dessa rörelser inte har makt som organisationer - FRA-motståndet har spelat en inte obetydlig roll för den politiska debatten i denna fråga, men det är endast genom dess opinionsbildande kraft. Skulle FRA-motståndarna få en mer formell ställning skulle det behöva uppstå helt andra krav på legitimitet och inflytande. Om regeringen beslutar sig för att skicka sin tilläggsproposition på remiss till FRA-motståndarna, till exempel, vem ska man då skicka den till? Man kan tycka att det är synd att det ska behöva vara såhär, att genuint inflytande endast kan fås då man kan inordna sig i ett organisatoriskt ramverk, men det är nog ofrånkomligt inom överskådlig tid. Det kommer nog alltid att vara så att vissa människor, genom att de har mer tid, engagemang och socialt kapital [i Bourdieus mening dvs, inte Putnams] kommer att få ett större inflytande än andra, och en någorlunda formell hierarki är ett sätt att reglera vem som ska ha denna makt på ett sådant sätt att det ger de vanliga engagerade en viss möjlihet att påverka. Utmaningen inom den nära framtiden, både för partier och för nya rörelser, ligger i att skapa genuint medlemsstyrda organisationer, där åsikter, mål och intern debatt styrs av medlemmarna. Alternativet är antingen den vanliga lokala partiföreningen, där allting styrs bakom kulisserna av en liten klick medlemmar i enlighet med vissa oskrivna regler, eller den rent personbaserade politiken: Webers legitimitetsmodell, där den enskilde personens karisma snarare än någon viss formell ställning avgör hennes inflytande och makt, och där makt följer person hellre än ämbete. Även där kommer de vanliga engagerade ofta i kläm. Men att ta sig an denna utmaning är något som har gått väldigt trögt, trots att det finns stora möjligheter.

2. Svenskarnas samhällsengagemang subventioneras av staten med tio miljarder om året, vilket riskerar att göra engagemanget beroende av staten. Jag har tidigare skrivit om risken med statliga partistöd och behöver egentligen inte upprepa den kritiken här. Visserligen finns ju risken alltid att staten tar politiska hänsyn när den beslutar om vad som ska subventioneras, men en större risk är att det blir en strukturell slagsida till förmån för traditionella organisationstyper och därmed indirekt en slagsida till förmån för vissa frågor och åsikter - de nya rörelserna tenderar ju att fokusera på frågor där det finns ett större engagemang än vad som kan kanaliseras genom de traditionella organisationerna, och i takt med att de senare blir svagare så ökar behovet: alla riksdagens politiska ungdomsförbund är emot FRA-lagen, men eftersom det finns så många unga som står utanför alla ungdomsförbund (för att inte nämna vuxna borgerliga väljare, som inte har någon traditionell organisation på sin sida) så krävs det likväl ett särskilt FRA-motstånd. Dels är det alltid psykologiskt lättare att fortsätta med de gamla stödformerna än att inrätta helt nya, men det finns också en risk för Besitzstandswahrung (försvar av etablerade privilegier), där de som får hävdar att de ska fortsatta få, för så måste det vara, ty så har det alltid varit. Men den lösa organisationsformen hos de nya rörelserna gör det också svårare att säga till vem stödet ska ges. Om staten vill stödja FRA-motståndet, vem ska de ge pengar till? Stoppafralagen.nu? Kan man ge en massa pengar till rörelser som inte är demokratiskt organiserade, som inte har ett organisationsnummer, som inte har några revisorer eller för några protokoll? Förmodligen inte. Och därmed växer klyftan mellan organisationer som SSU, som numera torde ha råd att anställa flera procent av sina egentliga medlemmar och som kongressar på flashiga konferensanläggningar, och rörelser där allt engagemang är ideellt, och där ingen får någonting för nåt. Lösningen måste kanske inte vara att dra ner på bidragen till de etablerade organisationerna, men det är en lockande tanke, och det är svårt att se vad alternativet skulle vara.

3. Medborgarnas engagemang tar sig mer och mer uttryck i rättighetstermer. Folk är villiga att gå till domstol för att kräva sin rätt. Detta är någonting som liberaler givetvis måste välkomna. Tal om rättigheter är på ett sätt alltid problematiskt i dagens samhälle. I och med framväxten av sociala rättigheter betraktar fler och fler människor det som sin rättighet att andra människor ska ge pengar till dem för att tillhandahålla t.ex. utbildning eller vård. Detta är i och för sig inte särskilt problematiskt, beroende på vad man menar med "rättighet". En liberal som jag själv vill helst säga att människor visserligen bör ha en rätt till utbildning, men att det då rör sig om ett önskvärt juridiskt förhållande: att A har rätt till X från B innebär bara att B enligt gällande rätt är förpliktad att utge X till A, inget mer. Att kräva dessa rättigheter är att ställa vilka politiska krav som helst. Men däremot utgör yttrande-, religions- och åsiktsfrihet mer grundläggande mänskliga rättigheter, som lägger grunden för statens legitimitet. Att kräva dessa rättigheter är att ställa upp ett absolut villkor för att man ska erkänna statens normativa auktoritet över en själv.

Denna åtskillnad görs alltför sällan explicit i den politiska debatten, även om den nog ligger där implicit hos de flesta. De flesta skulle nog inte anse att revolution skulle vara motiverat om staten inte tillgodosåg medborgarnas "rätt till bostad" (om nu en sådan rättighet finns), men man skulle nog vara mer tillåtande mot mer drastiska metoder vid allvarliga inskränkningar av de traditionella liberaldemokratiska fri- och rättigheterna. Men det jag ville komma till var att liberaler ändå bör välkomna talet om sociala rättigheter, därför att dessa rättigheter utgör juridiska förhållanden. Man kan gå till domstol för att försvara sin rätt till skola. Det är inget som en lokalpolitiker kan avgöra lite som han vill. Rättsstaten stärks, och därmed också legitimiteten. Inget skadar förtroendet så mycket som känslan av att ha blivit orättvist behandlad, förfördelad på orättvisa grunder, eller att vara utlämnad åt någons godtycke.

Det är anmärkningsvärt att de jourhavande medborgarna tenderar att vara i bred mening liberala. Man engagerar sig för demokratin, för solidaritet, för medborgarnas rättigheter, mot korruption. Jag har tidigare försvarat en demokratimodell som kombinerar ett starkt skydd för medborgarnas rättigheter med stora möjligheter till politiskt deltagande. Ska denna modell fungera måste den frigöra sig från de traditionella politiska kanalerna och ta det nya politiska engagemanget på allvar. Men kanske också inte "förväxla engagemang med deltagande" utan inse att det folkliga inflytandet kan utövas på mer komplicerade sätt. De jourhavande medborgarna både underlättar och komplicerar för den liberala deltagardemokratin.

Socialliberalismen och borgerligheten

Elise Claeson verkar i SvD jämställa å ena sidan socialliberalism och socialdemokrati och å andra sidan borgerlighet och värdekonservatism. För det första är det lite tråkigt att se en sådan här kolumn i Svenskan: Svenskans ledarsida har under de senaste åren ofta kommit mycket närmare att uttrycka alliansens kärnvärderingar än vad det ibland alltför teknokratiska DN har, men att på detta sätt på ledarplats förklara inbördeskrig inom alliansen är ganska olyckligt.

Men det finns också ett djupare problem med Claesons artikel. Genom att angripa socialliberalismen i värdefrågor angriper hon alla former av liberalism, inte alla de former som på något sätt är influerade av feminismens kritik av familjen, utan alla de former som har liberal värdeneutralitet som grund. Bara en sådan sak som att antyda att de senaste årens ernstska "hemmafixar- och trädgårdsboom" skulle ge uttryck för borgerliga värderingar är väldigt problematiskt. Att föra en "borgerlig" livsstil är inte samma sak som att ha borgerliga politiska sympatier.

Claeson angriper "liberala välfärdsingenjörer" som står i motsättning till "starka, hoppfulla medborgare". Och det låter ju sympatiskt. Vilken borgerlig sympatisör vill inte ha starka, hoppfulla medborgare? Men problemet är det här. De "liberala välfärdsingenjörerna" har tre kännetecken: (1) de är liberaler; (2) de tror på något slags välfärd; (3) de är ingenjörer, dvs. de vill använda politiken för att påverka människors beteende.

Men jag har svårt att tro att inte även Claeson vill använda politiken för att påverka människors beteende. Att puffa för "äktenskapet, familjen, civilsamhället", som Claesons hjälte David Cameron gör, är inte det också att använda politiken för att påverka människors beteende? Är inte hela Claesons åsiktsbatteri, nämligen att det är bra om folk gifter sig och är hemma med sina barn, synpunkter på människors beteende? Och att hon vill att fler politiker ska framföra liknande synpunkter, är inte det detsamma som att hon vill att politiker ska försöka, med ord eller lagar, att förändra människor beteende? Hade hon verkligen varit emot social ingenjörskonst skulle hon ha anslutit till det liberala idealet om värdeneutralitet, och angripit både socialliberaler och socialdemokrater på denna punkt. Men det kan alltså inte vara det som driver henne.

Vad gäller välfärden kan jag Claesons åsikter för dåligt för att veta om hon vill avskaffa välfärdsstaten. Men en inte alltför vild gissning är att även hon vill att barn ska kunna få sin utbildning finansierad av det offentliga, t.ex. Om hon inte tycker det har hon förlorat varje anspråk på att kunna representera den "sanna borgerligheten". Så det kan inte vara det faktum att de liberala välfärdsingenjörerna är för någon form av välfärd som driver henne.

Nej, det är naturligtvis att de liberala välfärdsingenjörerna tar ställning för ett liberalt samhällsideal och inte för ett konservativt sådant. Men det är i detta läge som Claesons artikel blir totalt destruktiv. Jag tror mig kunna läsa mellan raderna att artikeln ska läsas som ett angrepp på socialliberala teknokrater som inte låter människor bilda sina familjer i fred, utan måste gå in med pekpinnar och säga vilken typ av uppfostran som är bäst för familjerna. Men problemet är ju dels att hade Claeson själv haft några tveksamheter inför att själv gå in och säga vilken typ av uppfostran som är bäst för familjerna, nämligen hennes egen, så hade hon inte skrivit artikeln som hon gjorde. Och det är framför allt att eftersom hon angriper socialliberalerna på den punkt där alla liberaler är ense, nämligen att staten inte ska upprätthålla livsideal vars filosofiska motivering till syvende och sist härstammar från religiösa skrifter, som hon därigenom angriper alla liberaler. Och det är därför hennes artikel inbjuder till fullständigt inbördeskrig inom alliansen, och det är därför det är synd att se en sådan artikel publicerad på ledarplats i Svenskan.

Jag tror dessutom att hon har fel. Jag tror inte att det är ett uttryck för den "sanna borgerligheten" att börja tala mer om äktenskap och familj. Vi kan diskutera vad som är den "sanna borgerligheten". Själv är jag mest benägen att se alliansen, när den är som bäst, som en koalition av tre breda, pragmatiska partier med en fast rotad liberal grundsyn (där inte minst synen på homosexuellas rätt till äktenskap utgör ett tydligt lackmustest), och sedan kristdemokraterna, som mest tas med av parlamentarisk nödvändighet och på villkor att man inte gör för stor sak av sin värdekonservatism. Den svenska regeringen är på papperet en av de mest liberala i Europa, och det är inte för att man har ignorerat sina väljare, utan snarare tvärtom. (Vilket ju gör det svek som FRA-lagen innebär ännu mer kännbart.) Att David Cameron nu mer och mer framstår som blivande statsminister har ju, förutom att Labour begår politisk självimplosion, inte minst att göra med att han har lyckats marginalisera de sant värdekonservativa som Ann Widdecombe och tala på ett sätt som når även till personer som inte delar den värdekonservatism som Claeson står för.

Man ska inte underdriva de ideologiska skillnader som finns mellan liberalismen, i vid bemärkelse, och Elise Claesons värdekonservatism, och som kanske döljs av artikeln. En värdeneutral liberal har inga åsikter om familjepolitiken, så länge den inte explicit diskriminerar en viss livsstil framför någon annan. En liberal samhällsingenjör kan stå för en feministisk kritik av familjebegreppet, men kan även av pragmatiska skäl vara för fungerande familjer, men i så fall bara för att det gagnar andra viktiga värden. Det är också denna retorik som jag upplever att David Cameron ansluter sig till. Men en värdekonservativ är för familjen eftersom den är ett objektivt existerande egenvärde, därför att det finns naturrättsliga moraliska normer som reglerar hur människor bör leva, vilka inte så sällan längs en eller annan väg går tillbaka till en religiös skrift av något slag. Elise Claeson bör ha beröm för sitt försök att föra sin diskussion inom ramen för det Rawls kallade för "the idea of public reason", dvs. att hon åberopar sådana argument som inte bara biter på troende. Men hennes beskrivning av borgerligheten som i grunden en värdekonservativ rörelse är inte bara felaktig. Den är också farlig, inte bara för borgerligheten utan för alla som ansluter sig till ett sekulärt ideal.

Fyra versioner av FRA-motstånd

Malte Persson listar i Expressen Kultur fyra olika typer eller anledningar till folks motstånd mot FRA, enligt två dimensioner: principiell vs. pragmatisk kritik resp. kritik mot lagens innehåll vs. beslutets form. Som han själv säger kommer det stora motståndet av att många kan hitta någon kategori att falla in i, och det som skapar styrkan i motståndet, och som har gjort så många så upprörda, är att många faller in i flera kategorier, och hittar väldigt många bra skäl till att avskaffa FRA-lagen.

Jag har tidigare egentligen tagit upp samtliga de här kategorierna som problemområden. För att få närmare exempel på vilka invändningar som härrör i vilka kategorier, se Perssons artikel. För min del känns det som att problemet är som mest övertydliga vad gäller hur man har behandlat den här frågan parlamentariskt: dels utgör, som jag tidigare har skrivit, behandlingen ett kraftigt svek mot den liberala demokratins principer, men även de aspekter som Persson kallar "pragmatiska" talar väldigt tydligt för att lagen bör rivas upp, eller åtminstone sättas under ett moratorium: i frågor som rör (1) inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter och (2) säkerhetspolitik brukar ju den ansvarstagande delen av Sveriges partier försöka nå breda samförståndslösningar. Här har vi en fråga som handlar om både och, och den drivs igenom trots oppositionens, remissinstansernas och många av de egna ledamöternas invändningar. I ett land som Sverige, med sin totala avsaknad av maktdelning, beror väldigt mycket av den liberala demokratins funktionssätt på praxis, och det vi ser i Sverige är första steget på den stig som Storbritannien redan har trampat upp, där man har frångått den praxis som i århundraden har bevarat det brittiska folkets friheter, och gått ännu längre mot storebrorssamhället än Sverige har. Vi behöver inte fortsätta på den stigen, men regeringens agerande visar tydligt att eftersom man är helt okänsliga inför denna dimension bryr man sig inte om var man hamnar.

Den diskussion som handlar om lagens innehåll har blivit mer komplicerad sedan de ändringar som gjordes av försvarsutskottet. Men när jag nu läser det faktiska utskottsbetänkande som riksdagen röstade om (dvs. på kvällen, efter återremissen) så ser jag till min förvåning att det som jag trott vara den största förbättringen, nämligen att regeringen också måste söka tillstånd för de sökinriktningar man meddelar, inte finns där. Det enda som står är att regeringen "måste ta integritetshänsyn", vilket ju är extremt vagt. Fortfarande inriktar man de mesta kontrollmekanismerna på det som FRA och de beställande myndigheterna håller på med, utan att kunna binda regeringen. Nu behöver visserligen även FRA och de beställande myndigheterna givetvis kontrolleras, särskilt i ljuset av uppgifter om att svenska medborgare kan ha blivit avlyssnade under 1990-talet, men de kontrollmekanismer som finns gällande regeringen har mest att göra med insyn och egentligen ingenting att göra med att faktiska pröva om regeringen i sin sökinriktning håller sig inom ramarna. På denna punkt är inte det nya betänkandet bättre. Jag är väldigt osäker på rättsläget när det gäller vilken kontroll myndigheter som JO, JK och DI har över regeringens agerande - att de kan granska och agera mot statliga myndigheter är en sak, men mot regeringen? Jag kan lagarna för dåligt. Problemet är ju att det är regeringen som är det organ som måste övervakas, därför att det är regeringen som har de starkaste incitamenten att övervaka sina politiska motståndare. Många av de kontrollmekanismer som finns ska också besättas av parlamentariker. Det tror jag är ett väldigt stort misstag. Har dessa parlamentariker den nödvändiga kunskap som krävs för att faktiskt kunna utöva en effektiv kontroll? Och hur kan vi förvänta oss att riksdagsledamöter ska kritisera sin egen regering? Att många av dagens riksdagsledamöter inte anser det vara deras uppgift har ju framgått med all önskvärd tydlighet, och framför allt tror jag att de riksdagsledamöter som sitter för ett parti som är berett att skarva med lagar och regler nog inte är sådana som står upp för en självständig och opartisk granskning. Att man år 2008 ska behöva påminna en förment liberal regering om att regel nummer ett är att granskare måste vara oberoende från granskningsobjektet vore skrattretande om det inte vore så tragiskt.

Men det var egentligen inte det här jag skulle skriva om idag, utan den principiella kritiken mot lagen: nämligen att den typ av integritetskränkningar som regeringen kommer att ägna sig åt inte (bara) är dålig på grund av dess negativa konsekvenser, utan på grund av att denna typ av kränkningar i sig utgör ett angrepp mot friheten. Det enklaste är ju att peka på olika typer av rättighetsdokument, t.ex. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (som inte har någon rättslig verkan, och som regeringen därmed inte är bunden av), Europakonventionen (som i praktiken har starkare rättslig verkan än regeringsformen, och där rättsläget inte ser jätteljust ut för regeringen, om man läser Centrum för rättvisas anmälan mot lagen) och RF kap. 2, som deklarerar alla medborgares rätt till brevhemlighet. Som jag tror att jag har påpekat så tar ju RF 2:12-13 ifrån oss denna rättighet, men hade förslaget gällt FRA-lagens analoga analogi, nämligen att ånga upp brev och köra dem genom en scanner, så hade nog ändå domstolarnas behandling kunnat bli ganska intressant att följa.

Dessa invändningar är starka, men jag ska peka på en till, något mer filosofisk. Som av en händelse länkar Leiter Reports idag till en recension av en nyutkommen bok av Quentin Skinner om Hobbes och frihetsbegreppet. Detta kanske inte verkar så hemskt relevant, men man lägger märke till inledningen:

In this book Quentin Skinner contrasts two rival theories about the nature
of human liberty. The first, which he traces back to antiquity, is now called
republican liberty. It asserts, "freedom within civil associations is subverted
by the mere presence of arbitrary power." (p. X) "One crucial
implication is that liberty can be lost or forfeited even in the absence of any
acts of interference." [Min fetstil.] (p. XII) Skinner contrasts this
account of liberty with the definition of liberty with which Hobbes begins
Chapter XXI of Leviathan,

Liberty, or freedome, signifieth (properly) the absence of Opposition;
(by Opposition, I mean externall Impediments of motion;) and may be applyed no
lesse to Irrationall and Inanimate creatures, than to Rationall. For whatsoever
is so tyed, or environed, as it cannot move, but within a certain space, which
space is determined by the opposition of some externall body, we say it hath not
Liberty to go further.

According to Skinner, Hobbes holds that citizens have liberty insofar
as they are not physically prevented from acting as they would like.

Här krävs lite bakgrund. Under efterkrigstiden har idéhistoriker, politiska teoretiker och filosofer grävt fram en tidigare närmast bortglömd idériktning: republikanismen. Enligt Philip Pettit, den ledande samtida republikanske teoretikern, handlar både republikanismen och den klassiska liberalismen om frihet, men om två olika typer av frihet. Republikansk frihet är i grunden frihet från yttre förtryck, från godtycklig maktutövning av andra. Liberal frihet är den hobbesianska friheten ovan, friheten från faktiska inskränkningar i vår förmåga att göra det vi vill. (Beroende på hur man definierar "faktiska inskränkningar" torde man få in både det positiva och det negativa frihetsbegreppet här.) Pettits form av "medborgerlig republikanism" torde också kunna kontrasteras mot det som kallats "medborgerlig humanism", och som definierar individens frihet i termer av att kunna förverkliga sig själv på den politiska arenan tillsammans med andra. Dessa två idériktningar har mycket gemensamt, men medan den första söker sina rötter via Machiavelli och de italienska stadsstaterna tillbaka till Rom har den senare mer gemensamt med den klassiskt grekiska demokratin och de ideal som uttrycktes i Aten.

Det Skinner, Pettit och andra vill visa på är att den republikanska frihetsuppfattningen dels utgjorde en allvarlig rival mot liberalismen, och dels utgör det nu. Själv tror jag nog att de har mer gemensamt än vad vissa har velat göra gällande. Det framgår inte minst av det engelska inbördeskriget, då både tidiga liberaler och sena republikaner framträdde till motstånd mot det kungliga enväldet. Och det enda jag vill ha sagt är att det fetstilade Skinnercitatet ovan nog bär på den typen av tidlös politisk vishet som så imponerat på Hayek och andra burkeanska liberalkonservativa: blotta närvaron av godtycklig makt, oavsett om den används eller inte, utgör en frihetsinskränkning. Här skulle republikanen vilja pressa liberalen till att erkänna att så inte är fallet per definition, därför att han tror att för en liberal blir det en frihetsinskränkning först när människor ändrar sitt beteende av rädsla för att övervakas, eller när okontrollerad, godtycklig makt korrumperar makthavarna och används för syften den inte var tänkt till.

Strunt i det. Det är blott hårklyverier i detta fall. Liberaler kan och har använt sig av denna argumentation i FRA-debatten. De flesta av oss kommer inte att faktiskt förhindras av staten i våra göranden och låtanden genom FRA-lagen. Men det republikaner som Skinner och Pettit hjälper oss att se är att vår frihet ändå blir inskränkt: det faktum att staten har makt den inte ska ha utgör skäl nog för att vi inte ska vara lika fria som tidigare. Man behöver inte vara en helhjärtad anhängare av republikanismens tämligen brokiga historia för att tycka att det ligger något i det. Den godtyckliga makten, som exemplifieras av att regeringen inte har några bindande kontrollorgan, domstolar eller maktdelning att ta hänsyn till, är den värsta mardrömmen för alla som försvarar det öppna samhället, oavsett vilken närmare inriktning man har. Att liberalismen och republikanismen verkar stå på samma sida, inte bara mot kungatyranniet utan även mot majoritetstyranniet, är ett intressant resultat som FRA-lagen bidrar till att förtydliga. Det finns med andra ord många skäl att vara emot FRA-lagen, och många skäl att befinna sig i samtliga av Malte Perssons fyra rutor.

Liberalismen och pluralismen

Jag har ju tidigare skrivit om Kukathas och hans idé om att den liberala statens enda uppgift är att upprätthålla en fredlig samexistens mellan olika etniska, kulturella och religiösa grupper. Detta kan han göra dels därför att han antar att det enda liberala värdet är tolerans, och dels därför att han antar att moderna samhällen karakteriseras av en väldigt djupgående pluralism, där människor med radikalt olika värderingar ska försöka leva sida vid sida.

På samma sätt försöker Will Kymlicka undersöka möjligheterna för rättvisa i mångkulturella samhällen, och John Rawls försöker i sina senare skrifter göra samma sak för samhällen som kännetecknas av den "förnuftiga pluralismens faktum", vilket han menar är alla samhällen där människor är fria att använda sitt förnuft för att söka svar på de avgörande metafysiska, filosofiska och normativa frågorna.

Men jag har börjat bli mer och mer skeptisk mot denna verklighetsbeskrivning. Rawls antar implicit att samhällen ser ut som i USA, där de allra flesta är anhängare av något slags organiserad religion, och där deras religiösa värderingar har en tydlig påverkan på deras politiska värderingar. I förbifarten nämner han dock några som han kallar för "pluralister" (en i sammanhanget något förvirrande benämning), som hyser en mångfald ("pluralitet", därav namnet) av olika värden, utan något vidare sammanhang med varandra. Han förklarar kortfattat att han nog kan visa att även dessa människor, om de är förnuftiga, skulle stödja ett liberalt statsskick och i förlängningen hans två rättviseprinciper.

Men vad händer om vi antar att de här pluralisterna, snarare än att utgöra ett avvikande minoritetsfall, faktiskt utgör den stora massan av befolkningen? Så verkar ju fallet vara i t.ex. Sverige, och för den delen i stora delar av Europa. Pluralisterna kan vara kristna eller anhängare av någon annan religion, men det har ingen större betydelse för deras politiska uppfattningar. De är ofta inte heller anhängare av någon bestämd, nedärvd teologi, utan skapar sig en personlig religiös uppfattning, som inte alltid stämmer överens med de officiella lärorna, i den mån de inte är ateister eller utan någon fast övertygelse. De är väldigt sällan anhängare till sammanhängande filosofem, som t.ex. marxismen, utan hyser lite olika värden, utan tydlig koppling till varandra. De väger olika värden mot varandra, och fattar sina beslut därefter, men har inte alltid några fasta principer för hur man ska väga vissa värden mot andra.

Låt oss anta att denna beskrivning passar någorlunda väl in på de flesta medborgare i åtminstone en del samhällen. Gör det någon skillnad? Jag skulle vilja hävda att det nog gör det: för Rawls är alternativet till den politiska liberalismen samhällets kollaps. I hans samhällsbeskrivning hyser nästan alla människor tydliga uppfattningar om de stora frågorna, och dessa sanningar och värden uppfattas som väldigt viktiga. Deras politiska uppfattningar följer mer eller mindre logiskt från överordnade metafysiska och metaetiska ståndpunkter, vilket gör att de, om de tvingas kompromissa om politiken, också tvingas kompromissa om dessa, vilket skulle göra att de tvingas avstå från att agera utifrån sina mest centrala värden, vilket är väldigt svårt att göra. Om man inte kan nå en enighet om de mest grundläggande dragen i ett statsskick så hotar fullständig kollaps. Rawls hävdar att endast ett liberalt statsskick skulle kunna bli föremål för en "överlappande konsensus" mellan anhängare av olika genomgripande doktriner.

Men... om människors politiska uppfattningar inte är beroende av deras metafysiska uppfattningar på det sätt som Rawls antar bör det ju vara lättare att rent praktiskt påtvinga människor ett statsskick som de egentligen inte tycker om. Man knyter näven i fickan och blandar bark i brödet men man går vidare. Det är på detta sätt som diktaturer har lyckats hålla sig vid makten även efter att de egentligen har förlorat sitt folkliga stöd: vanliga människor skulle väl egentligen vilja ha något annat, men man orkar inte riskera liv och arbete för att åstadkomma en förändring, i alla fall om inte övergreppen blir alltför påträngande.

Det här kan ju verka deprimerande. Men det gör att vi kan särskilja två typer av problem som liberaler måste ta ställning till i pluralismens kölvatten. Det första problemet är genomförbarhet. Detta var ett stort problem för Rawls, i alla fall om man nu vill undvika massiv tvångsanvändning mot avvikande. Det kommer också att vara ett stort problem i samhällen där människor värdesätter sina mest grundläggande politiska uppfattningar. Så länge människor tillmäter demokratin ett stort värde kommer inte en diktatur att kunna få fäste i samhället, oavsett om detta värde har kopplingar till mer metafysiska ståndpunkter eller inte.

Men det torde göra att utrymmet för kompromisser blir större. Om vi tänker oss en uppsättning av fullständigt integrerade värdesystem, där allt hänger ihop och minsta fråga får ett tydligt och deterministiskt svar, riskerar allting att kollapsa så fort det finns minsta konflikt mellan två av dessa system. Där människor har att väga sina mindre grundläggande politiska värden mot andra värden blir det rent praktiskt möjligt att genomföra en politik som inte alla håller med om: man biter ihop och lyder, även om man inte håller med. Man kan demonstrera och rösta emot, men man störtar inte samhället i fördärvet. Det är så demokratier kan driva igenom även kontroversiella beslut utan att hotas av upplösning.

Och det gör att genomförbarhet, som hos Rawls var ett väldigt stort problem, skiljs från legitimitet: nog för att man kan införa många olika system, men vilka system är moraliskt legitima? Det centrala här torde vara att denna fråga inte är lika känslig för pluralismens problem som genomförbarhetsfrågan är. Det blir ett inomliberalt problem, där liberaler själva måste bestämma vilken vikt man vill tillmäta denna aspekt.

För att ta ett exempel: Nozick skulle i Lockes anda hävda att den enda stat som är legitim är den som alla människor har samtyckt till. Nozick stödjer sig inte på pluralismen i sin argumentation för detta, och jag har antytt att han i många fall inte behöver göra det heller. (Vad han faktiskt stödjer sig på är däremot mera oklart, men det ska vi inte diskutera här.) Locke själv verkar å andra sidan hävda att så länge människor har exitmöjlighet från staten så kan den göra i stort sett vad som helst. (Denna tolkning är kontroversiell, men har försvarats av ledande Lockeforskare.) Dagens liberaler verkar oftare hamna i att man påstår att ett liberalt statsskick måste kunna berättigas för alla inblandade. Det finns lite olika åsikter om vad ett sådant berättigande består i, minst sagt. Om man ska dra en liknelse med epistemologisk justificationalism (som Gerald Gaus har försökt att göra) verkar bevisbördan tydligt ligga på den som förespråkar statliga ingrepp, och det kanske är så att ganska lite kan berättigas, eller att vi inte kan säga särskilt mycket om vad som kan berättigas och inte genom att teoretisera om det, utan att vi måste låta den politiska processen avgöra detta. Men det finns andra teorier, som genererar t.ex. en mer omfattande omfördelning, t.ex. Scanlons.

Rawls, å andra sidan, underskattar nog de legitimitets- och genomförbarhetsproblem hans egen modell brottas med. Han tvingas anta att alla "förnuftiga" genomgripande uppfattningar om det goda skulle kunna gå med på grunderna i ett liberalt statsskick, vilket har kritiserats skarpt, dels därför att man nog aldrig kommer att kunna enas om den exakta utformningen av detta statsskick (t.ex. menar Rawls att varje legitimt statsskick måste ha offentlig kampanjfinansiering, men det var ju något som jag, som anser mig själv vara förnuftig/rimlig/skälig (reasonable) argumenterade emot i förra inlägget), och dels därför att han tvingas definiera "förnuftig" så snävt att han måste utestänga många människor som man förmodligen vill ha med sig, t.ex. katolikerna, som visserligen kanske stödjer ett liberalt statsskick, men som inte nödvändigtvis själva accepterar den förnuftiga pluralismens faktum, något som är en förutsättning för att man ska vara förnuftig enligt Rawls.

Den grundläggande poängen är alltså att pluralismens problem kanske inte är så stort som man skulle kunna tro, och att detta kan vara en ganska viktig insikt. Pluralismen definieras av flera samtida liberala tänkare som Problemet, som staten till varje pris måste hantera, och man lyckas därmed definiera bort rättvisa eller välfärd som ett möjligt intresseområde för staten redan innan man har satt sig ned och bedrivit konkret politisk filosofi. Men detta verkar ju fullständigt barockt i ett land som Sverige, som ju inte består av motstridiga religiösa fraktioner redo att slita varandra i stycken så snart maktförhållandena är gynnsamma, och där stödet för välfärdsstaten är ramstarkt. Att kunna skapa en teoretisk modell som förklarar detta och som ger en mer detaljerad och realistisk bild av vilket slags problem pluralismen faktiskt utgör hjälper oss förhoppningsvis att ta oss förbi pluralismens problem, och visa att pluralism, rättvisa och legitimitet kan förenas, utan att ignorera den pluralism som faktiskt finns. Jag håller på att skriva en mastersuppsats med ungefär detta innehåll, men den kommer förhoppningsvis att vara något mer pedagogiskt strukturerad.

Partistödet

FRA-lagen har satt fokus på de allvarliga legitimitetsbrister som den particentrerade demokratimodellen riskerar att behöva dras med i dagens samhälle, där vi ju mer och mer genomlever det som ofta kallas "partiernas död". Just svårigheten att ställa sina riksdagsledamöter till svars i ett system där de känner starkare lojalitet mot sina partier än mot sina väljare ställer till problem när riksdagen fattar beslut som på ett viktigt sätt strider mot många människors grundläggande värderingar, och där man också uppfattar att man fick någonting annat än det man röstade på, men där det är relativt svårt att påverka innehållet i enskilda beslut (snarare än att välja paketlösningar vart fjärde år). Att 77 procent av folket i en undersökning menade att riksdagsledamöternas främsta uppgift var att rösta med sitt eget samvete hellre än med sitt parti får ses som ett svidande underbetyg för den nuvarande demokratimodellen, och detta späs på av det faktum att partierna blir mer och mer toppstyrda och har färre och färre medlemmar.

Samtidigt kommer siffror som visar att partistödet i riksdag, landsting och kommuner bara ökar och nu uppgår till över en miljard. Frågan är om detta stöd är motiverat ur demokratisynpunkt. Det är värt att komma ihåg att partistödet kan ta sig lite olika former. Det administrativa stödet till politiska sekreterare torde vara mindre kontroversiellt - men det kan ifrågasättas om vanliga riksdagsledamöter verkligen behöver politiska sekreterare om de inte anser sig ha en uppgift att faktiskt bedriva politik. Att blott och endast försvara sin egen regerings linje i utskott och kammare torde ju kräva mindre resurser än att dessutom motionera, interpellera, ställa frågor och på annat sätt utöva sin lagstiftnings- och kontrollmakt. Ett omfattande administrativt stöd är en förutsättning för att riksdagsledamöterna ska utöva den makt man faktiskt har, men en än viktigare förutsättning är givetvis att man anser att detta är någonting värt att göra.

Jag har tidigare varit för partistödet. Anledningen till detta är att det hjälper till att skapa en jämn spelplan i ett land där LO spenderar betydligt mer kronor per invånare på valkampanjer än vad som spenderas i USA, eller där Svenskt Näringsliv kan pumpa in absurda mängder pengar när det är dags för folkomröstning i Europafrågor, medan andra aktörer, som t.ex. miljöpartiet, inte har en chans att matcha denna typ av finansiella makt, ens när man tar hänsyn till de olika parlamentariska styrkeförhållandena. Men det är klart, pengar är inte allt: trots LO:s hjälp har socialdemokraterna förlorat fyra av de tio senaste valen, och de hundratals miljoner (eller var det ännu mer?) som Stiftelsen Sverige i Europa disponerade 2003 verkade snarare försämra jasidans chanser än förbättra dem. Och likaledes ser vi i USA att demokraterna lyckas ganska väl trots att republikanerna alltid lyckas spendera mer än dem (men kanske inte i år, från vad det sägs). Det går kanske att köpa val, men det är lättare att göra via vallöften än genom kampanjutgifter.

Dessutom finns det nog något mer pengar att ta av för de förfördelade, om partistödet skulle avskaffas. Skulle vi ha en mer pluralistisk demokratimodell, där olika intressen konkurrerar mer med varandra, skulle det inte alls vara uppseendeväckande om t.ex. Naturskyddsföreningen betalade pengar till miljöpartiets kampanj. Att LO stöder socialdemokraterna, och LRF centern, är mer undantag än regel idag, men det skulle nog vara mer normalt i framtiden. Framför allt skulle man också kunna kräva större insyn i vem som ger pengar till vem: idag är det, obegripligt nog, moderaterna som sätter käppar i hjulet för större insyn. Redan idag går svensk kampanjfinansiering till på ett sätt som i USA skulle leda till korruptionsåtal för de flesta inblandade, om man får tro vad som sägs. Det kan knappast missgynna borgerligheten att tydligt kunna visa att ett amerikanskt presidentval faktiskt kan framstå som ganska billigt i jämförelse med de berg av pengar som LO-kollektivet häller över sina handgånga män i partiet.

Så kanske är inte ojämnhetsargumentet så bra som man skulle kunna tro. Framför allt måste det ställas mot den skada som partistödet utövar idag, nämligen att det gör partierna oberoende av sina medlemmar. I takt med att medlemsantalet sjunker minskar också andelen av partiernas intäkter som kommer från medlemsavgifter, men i och med att man kan höja partistödet för att täcka upp underskotten så får man inget intresse av att behålla sina medlemmar. I någon mån snarare tvärtom: det finns ett intresse hos partiledningarna av att kunna agera oberoende av en gräsrotsopinion som i många fall försöker dra partiet bort från den politiska huvudfåran. I takt med att partierna åldras blir deras medlemssammansättning mindre och mindre representativ för väljarkåren som helhet, och medlemmarna kanske också mindre och mindre benägna att utföra det gräsrotsarbete i valkampanjer som fortfarande kräver ett större uppbåd, men som idag ofta sköts av ungdomsförbunden, som ju i och för sig också dras med vikande medlemssiffror.

Som redan har konstaterats av många statsvetare håller partierna mer och mer på att utveckla sig till valmaskinerier, vars mål är att vinna val och utse personer till offentliga ämbeten. Sådana ämbeten är i Sverige väldigt många, vilket kräver en viss reserv av människor att ta av, men eftersom de är så många kan man också minska dem i takt med att denna reserv minskar, utan att demokratin fördenskull blir mindre verkningsfull, och så sker också på väldigt många håll, inte minst på landsbygden. Sådana partier har inget behov av passiva medlemmar, och människor som endast tänkt sig ett passivt medlemskap har inget behov av att gå med i sådana partier. Den tid då ett partimedlemskap utgjorde en viktig markering av ens sociala identitet är sedan länge förbi. Den tid då policyprocessen inom partierna huvudsakligen gick nedifrån och upp, med en omfattande roll för den vanlige medlemmen, har kanske aldrig funnits, och finns definitivt inte idag. Sammantaget lider partierna avfolkningsdöden: de unga flyr och de gamla blir kvar, men när de dör finns inga som efterträder dem. (Här måste jag flika in en anekdot om en artikel som jag läste i Tidningen NU för tre-fyra år sedan, om folkpartiets minsta lokalavdelning, i Idre. De hade fyra medlemmar, med en sammanlagd ålder på 336 år. Tydligare än så blir det inte.)

Om partierna måste värva medlemmar, måste man också göra det värt för medlemmarna att gå med, genom att göra det möjligt för dem att göra sin röst hörd. "No taxation without representation", och således ingen medlemsavgift utan något slags inflytande. Men om man nu inte behöver värva medlemmar, då behöver man inte lyssna på dem, och därmed bryts det band mellan den politiskt intresserade delen av befolkningen och beslutsfattarna som partierna var tänkta att utgöra. Den renodlade representativa demokratin är ett extremt trubbigt instrument, i jämförelse med demokratins ideal, som är att varje beslut som fattas ska stå i överensstämmelse med majoritetsviljan (underkastat den liberala demokratins skydd mot majoritetsförtryck osv). Att ge den del av befolkningen som har tid och lust förmågan att påverka i närmare detalj, genom att låta dem delta i partierna policyprocess, utgör ett sätt att skärpa till den representativa demokratin, utan att undanröja dess grunddrag. Men nu fungerar inte detta sätt, vilket för oss bort från demokratin och närmare en "polyarki", där flera elitgrupper konkurrerar om makten, men där vanliga medborgare har dåliga möjligheter att påverka politikens innehåll. Då måste vi se oss om efter andra sätt.

Det kan invändas att ett avskaffande av partistödet bara skulle få en gynnsam effekt om det faktiskt bidrog till att partierna blev mer beroende av sina medlemmar, men att så kanske inte kommer att vara fallet, eftersom de hellre kommer att kompensera genom att söka pengar från externa finansiärer. Alltså bör man kanske förbjuda externa finansiärer. Det ligger kanske något i det, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Vanliga medborgare kommer nämligen att kunna påverka politiken ändå, fast man inte är medlemmar i partier, genom att man är medlemmar i påtryckningsorganisationer som kan sätta pengar, och därmed makt, bakom orden. Vill du göra en insats för miljön? Visst kan du gå med i miljöpartiet, men du kommer också att kunna gå med i Naturskyddsföreningen, och se till att ge denna förening ett bättre läge att ställa krav på partierna för att man ska ge dem sitt finansiella stöd. I ett läge där många olika föreningar och intressen konkurrerar med varandra blir inte denna finansiella beroendesituation tillnärmelsevis lika problematisk som den är idag, när bara vissa intressen kan lägga politiska beställningar via checkboken. Så länge som olika intressens ekonomiska makt något sånär beror av hur många medborgare som står bakom dem kommer inte processen att förvridas till förmån för intressen som har pengar men inte väljare bakom sig. Partifinansieringen kommer att behöva vara mer responsiv mot väljarnas intressen, samtidigt som den fortsatt är rättvis - men inte mot partierna, utan mot folkviljan.

Och då måste jag också avsluta med att ta upp den uppenbara invändningen, nämligen att ett avskaffat partistöd bara öppnar upp för de rika att köpa valen. I ett land som Sverige, där den riktigt stora rikedomen är koncentrerad på några få händer, utgör detta förvisso ett större hot än i USA, där toppen på den ekonomiska pyramiden är bredare. Jag kan bara säga att jag inte ser några problem med att införa tak på kampanjbidrag från privatpersoner, företag, eller organisationer som inte huvudsakligen finansieras genom medlemsavgifter. Det är det system man har i USA, och medan det inte är oproblematiskt utgör det ändå en viss reglering på ett sätt som vi inte har i Sverige ens idag. Det är förvisso en restriktion av det fria utbytet, men det är en restriktion som grundar sig på insikten att den fria marknaden ändå bara är en imperfekt demokrati, med allmän och fri, men ej lika, rösträtt. Att även vår politiska demokrati blir mer och mer imperfekt gör dock att vi måste söka efter nya medel för att förbättra den, och att sätta finanseringsmakten direkt i händerna på folket torde vara ett steg i rätt riktning.

Tankar om den liberala demokratin del III: FRA-lagen

Först och främst: det känns tungt. De ändringar som man gjorde i sista stund var visserligen steg i rätt riktning, och de berör flera av de problem som jag pekade på i mitt senaste inlägg, men grundproblemet kvarstår fortfarande: staten kommer nästa år att ha rätt att övervaka svenska medborgares kommunikation med andra svenska medborgare i Sverige. Det är just denna aspekt som gör FRA-lagen så oerhörd och så unik i ett internationellt perspektiv.

Men jag lovade i mitt förra inlägg att skriva om FRA-lagen ur ett demokratiperspektiv, och det tänker jag göra, därför att processen kring denna lag har blottlagt vilka problem den svenska demokratin står inför. Detta gäller både skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter och den politiska beslutsfattandeprocessen som sådan.

Det jag tycker mig ha märkt på bloggarna den senaste tiden är ett slags demokratiskt uppvaknande, där man har dragit sig till minnes det man lärde sig i skolan om hur den svenska demokratin ska fungera, och sedan till sin fasa insett att den inte fungerar på detta sätt. Man har gått till RF 2:6 och läst om hur varje medborgare är skyddad "mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande", och förväntat sig att FRA-lagen därefter borde falla på sin egen orimlighet: FRA-lagen går ju ut på hemlig avlyssning av telefonsamtal och andra förtroliga meddelanden, och detta är ju förbjudet i grundlagen, eller hur?

Men så är ju naturligtvis inte fallet, för det RF ger med ena handen tar den ifrån med den andra: RF 2:12 listar en rad skäl som tillåter riksdagen att begränsa medborgarnas fri- och rättigheter. Med andra ord är RF kap. 2 knappt värt pappret det är skrivet på, vilket visas av att extremt få lagar någonsin ogiltigförklarats enbart utifrån detta lagrum: Åke Green frikändes som bekant med stöd av Europakonventionen, inte regeringsformen. Lagen om förbud mot politisk uniform torde vara undantaget som bekräftar regeln, men annars är det svårt att se att det skulle finnas särskilt mycket kraft bakom RF kap. 2 överhuvudtaget. Det gör ju också att samtliga riksdagspartier, däribland alliansen, kan vara eniga om att införa ett särskilt skydd för integriteten i RF: eftersom detta skydd inte är värt något kostar det heller ingenting.

En annan sak som man har lärt sig är att varje riksdagsledamot sitter på ett personligt mandat. Men när alliansens riksdagsledamöter piskas in att till varje pris rösta på regeringens proposition urholkas även denna myt. Ytterligare en sak är att riksdagen ska utöva kontrollmakt över regeringen. Men när alliansens riksdagsledamöter betraktar det som en långt viktigare dygd att stödja sin regering utan att självständigt reflektera över de lagförslag som man har att rösta om, än att faktiskt ställa sin regering till svars när den begår misstag, ser man att denna kontrollmakt inte är mycket värd. (Det är därför jag börjar bli mer och mer skeptisk till att parlamentariskt sammansatta nämnder kan utöva den kontroll som krävs för att FRA-lagens integritetsskydd ska fungera: förutom att riksdagsledamöter har svårt att besitta den sakkunskap som krävs för att bedöma frågor av så teknisk karaktär så är man dessutom inte oberoende av de maktförhållanden som råder mellan regering och riksdag, och mellan majoritet och opposition. I ljuset av de senaste veckorna bör alliansen ta initiativ till att nominera oberoende experter hellre än sina egna riksdagsledamöter, men av någon anledning har jag svårt att se att detta kommer att hända...)

Vi får också höra från alliansens företrädare att man är för fritt personval, eftersom det stärker banden mellan väljare och valda, men likväl gör man ingen åtskillnad i att piska in sina ledamöter. Detta underminerar kraftigt förtroendet för alliansens egentliga stöd för personvalsreformen, eftersom en anledning till att man är för fritt personval (eller att det överhuvudtaget spelar roll vem som sitter i riksdagen, eller att man alls har en riksdag och inte bara en regering) är ju att ledamöter som sitter på ett personligt mandat kan ha större frihet att rösta, argumentera och driva frågor som de vill.


Men det finns också andra aspekter, som är vagare men minst lika viktiga. Begreppet "det offentliga samtalet" framhålls ibland som ett honnörsord, som det deliberativa ideal som bör prägla vår demokrati, och man beklagar sig gärna över att det offentliga samtalet har blivit en envägskommunikation: politikerna talar och väljarna ska lyssna. Även i detta fall är det en envägskommunkation, men dock tvärtom: väljarna har talat, genom bloggar, genom insändare, genom opinionsmätningar, men politikerna har varken lyssnat eller talat tillbaka. Det har varit så gott som knäpptyst från alliansens håll, och av det som sagts har påfallande många argument antingen varit direkt felaktiga eller helt missförstått kritiken. Det har givetvis funnits mycket slaskargumentation även på nejsidan, men ser man det sammantaget måste man ändå säga att nejsidan vann denna debatt på teknisk knockout. Att alliansen knappt har varit ute på banan i en fråga där så många människor, även bland deras egna anhängare, har varit arga, upprörda och rädda, visar att alliansen inte tar det offentliga samtalets ideal på allvar när det kommer till kritan.

För det är ju så att FRA-lagen blir demokratiteoretiskt intressant, eftersom den på många sätt är ett lackmusprov. För ovanlighetens skull har vi faktiskt att göra med ett otvetydigt exempel på en inskränkning i de medborgerliga fri- och rättigheterna, där den särskilda rätten till tolv månaders minoritetsåterremiss av tio ledamöter kom i spel. Det visar sig att den demokratimodell vi har idag - den socialdemokratiska partidemokratin - inte förmår skydda medborgarnas rättigheter, inte förmår leva upp till sina egna ideal, och inte förmår omsätta varken medborgarnas eller riksdagens vilja i praktiken - i detta fall var folket emot, och hade man haft en fri omröstning utan piska hade även riksdagen förmodligen varit emot.

Sverige har i vissa avseenden haft konstitutionell otur. Parlamentarismen blev närmast en helig gral i svensk politik därför att alternativet var att regeringen skulle utses enligt kungens godtycke. Enkammarriksdagen blev också närmast en helig gral, därför att alternativet var sällsynt dåligt: den gamla första kammaren, med långa mandatperioder, indirekt valsätt och jämlik beslutanderätt framstår som ett internationellt unikum i dålig konstitutionell planering. Den ceremoniella statschefsrollen blev också närmast en helig gral genom Torekovkompromissen, eftersom alternativet var att kungen fortfarande skulle haft formell beslutanderätt över vissa ärenden. De reformer vi genomförde var alla var för sig bra och innebar steg framåt. Men sammantagna har de lett till den typ av demokratimodell vi har, med en fullständig avsaknad av maktdelning. Och i inget fall uttömdes alternativen av det gamla vi hade och det nya vi valde: vi skulle kunna ha gått över till en mer amerikansk modell, där regeringen utses av en folkvald statschef som delar makten med ett tvåkammarparlament. Det skulle ha borgat både för maktdelning och demokratiskt ansvarsutkrävande. Men vi gjorde det inte, och effekterna ser vi nu.

Men jag tror också att en sak vi kan ha lärt oss av historien med FRA-lagen, vilket egentligen inte är en särskilt svår läxa att ta till sig, är att ökat folkligt deltagande i den offentliga debatten och den demokratiska processen inte är något som hotar liberala reformer. Liberalismen är inget elitprojekt, snarare tvärtom: det var när en liten partielit stängde in sig och vägrade lyssna på allt och alla som FRA-lagen kunde genomföras, och det var när vanliga politiskt intresserade människor via bloggar, mail och demonstrationer gick ut och protesterade som det nästan stoppades. När människor är villiga att engagera sig och höja rösten är det för att försvara integriteten, yttrandefriheten och demokratin. Det är en viktig insikt.

Jag skrev i den andra delen av dessa tankar att vi behöver en ny demokratisk diskurs och en ny frihetlig demokrativision, men att arbetet med att överhuvudtaget förklara varför en sådan behövs i sig var ganska omfattande. Jag tror att detta arbete blev lättare genom FRA-lagen, därför att den visade många människor att den demokrati vi har idag inte förmår göra det folk förväntar sig att en demokrati ska göra. Den demokratimodell jag har skisserat de senaste veckorna, med ökat konstitutionellt skydd, mer folkligt deltagande, och ett större inslag av offentlig deliberation och samtal, är i sig inte revolutionerande. Men det är den raka motsatsen till den rena partidemokrati vars funktionssätt vi bevittnat de senaste dagarna, där det inte finns någon maktdelning, där folket inte har något inflytande över den förda politiken, och där politiker inte anser sig ha någon plikt att försvara sina förslag eller att delta i det offentliga samtalet med sina väljare. Denna modell ifrågasätts inte i grunden, utom möjligen av miljöpartiet. Men det är en modell som många är missnöjda med, och missnöje med de demokratiska strukturerna är ett missnöje som en demokrati inte har råd med.

Till sist: om man nu skulle vara för FRA-lagen bör man betänka vilken annan lagstiftning som den nuvarande modellen kan tänkas resultera i, i synnerhet om socialdemokratin återigen skulle få en starkare roll i svensk politik. Vi har sett att det varken politiskt eller konstitutionellt är omöjligt att på ett tydligt sätt inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Vi har också sett att det kan ske ganska snabbt och utan att man egentligen märker vad som håller på att hända innan det är för sent. Det bör mana till eftertanke även hos dem som tycker att avvägningen mellan mänskliga rättigheter och förmågan att bekämpa valutaspekulationer var rätt. Nästa gång kanske det är någon rättighet som ligger dem närmare om hjärtat som inskränks, för ett syfte som de uppfattar som mindre trängande. Men så länge alliansen inte uppfyller den liberala demokratins ideal kommer våra friheter endast att vara beroende av några få ledande politikers goda vilja. Och det är, som vi har sett, ibland inte gott nog.

FRA-lagen

FRA-lagen verkar bli alliansens största politiska misslyckande hittills: en revolt växer inom de egna leden som till slut verkar omfatta alla utom de egna riksdagsgrupperna, ingen vet längre egentligen varför man kommer att rösta som man gör, alla försök från partidistrikt, sidoorganisationer och remissinstanser att mana till besinning faller på döva öron och kvar står partiarbetare och inte minst ungdomsförbundare som inte bara känner en enorm besvikelse, utan också rädsla, och därför desperation. Stämningen är helt annorlunda än under språkkravsdebatten, ett krav som hade ett visst stöd, och även annorlunda än under debatten om övergångsregler. Det känns som att FRA-lagen utgör ett så grovt övertramp att inga lojalitetsband eller hänsyn till partiets eller alliansens framtida väl och ve egentligen spelar någon roll.

Jag tror att synen på lagen beror på vilket perspektiv man har. Från FRA:s sida har man redan en bild av hur lagen kommer att sättas i verket i praktiken, men från en liberal lagstiftares perspektiv måste man fokusera mer på vad som faktiskt står - det finns ingen garanti för att ens de bästa intentionerna kommer att sättas i verket, inte minst när vi vet från tidigare att svensk underrättelsetjänst har en tendens att skarva med reglerna. Framför allt ska lagar gälla tills de ändras, inte tills de som ska tillämpa dem går i pension. Låt oss därför se vad som egentligen står och varför det är problematiskt.

Det är fyra lagar som berörs, varav en är ny och tre existerande ändras. Lagen om försvarsunderrättelseverksamhet ändras för att ta bort rätten att bedriva underrättelseverksamhet till stöd för försvarets uppgift 4, dvs. att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred (främst översvämningar), vilket är bra. Däremot möjliggör man för underrättelseverksamhet att bedrivas för kartläggning av "yttre hot", inte "yttre militära hot", som det står idag.

Att hotbegreppet kan få en extremt vid tolkning framgår av att propositionen explicit nämner ränte- och valutaspekulationer som exempel på sådana hot som avses, vilket Allan Widman (fp) desperat försöker bortförklara på DI.se. Hur kan någon vilja investera i Sverige när deras förehavanden kan avlyssnas av staten? Men detta är ändå inte riktigt poängen. Poängen är dessutom att begreppet "hot" kan ges ett så brett tolkningsutrymme att det blir helt omöjligt för lagstiftaren att förutse vad som faller under begreppet. Snart sagt allting kan ju räknas in, och därmed finns det inga gränser prima facie för vad som får spanas på och inte.

Men sen kommer vi till den nya lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet (som jag kommer att fortsätta kalla för FRA-lagen). Det finns en massa restriktioner och avgränsningar. Några centrala punkter: signalspaningen måste vara automatisk och ske genom att man skapar sökbegrepp. Dessa sökbegrepp får inte vara hänförliga till en viss fysisk person om det inte är av synnerlig vikt för verksamheten, och de ska utformas så att de medför ett så begränsat intrång som möjligt i den personliga integriteten.

Regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer ska ange en närmare inriktning för verksamheten. En sådan inriktning får inte avse en fysisk person. Med andra ord: man får inte säga åt FRA att spana på vad Osama bin Laden har för sig. Däremot får FRA, om det är av synnerlig vikt för verksamheten, söka på ordet "Osama bin Laden", t.ex. för att lokalisera medlemmar av al-Qaida.

Sen kommer någonting märkligt. Om en myndighet (t.ex. MUST) vill meddela närmare inriktning på verksamheten måste man ha tillstånd, och detta tillstånd "får endast lämnas om syftet med inriktningen väger klart tyngre än det integritetsintrång som inhämtning i enlighet med inriktningen kan innebära och detta syfte inte kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt." Men detta gäller bara myndigheter: regeringen kan bestämma om närmare inriktning utan att syftet med inriktningen väger klart tyngre än integritetsintrånget. Regeringen behöver inte ta några sådana hänsyn, och visserligen kan regeringen inte förordna om inriktning på någon enskild person, men en grupp av personer? En organisation? En liten klubb? Det verkar vara helt okej.

Tillstånd till närmare inriktning kan endast lämnas av en parlamentariskt sammansatt nämnd, men återigen: detta gäller inte för den inriktning regeringen beslutar om.

Sedan följer en bestämmelse om att material som berör källskydd och kontakter mellan klient och advokat, liksom överskottsinformation som rör en viss fysisk person, ska förstöras. Och då undrar jag: hur ska detta gå till? Hur avgör man om material berör t.ex. källskydd eller inte? Det mesta kanske fastnar i de automatiserade sökbegreppen, men förr eller senare kan något komma att slinka igenom, och då måste det vara ett mänskligt öga som läser igenom och beslutar om vad som ska slängas. Helt obeaktat att lockelsen att tänka "Men jag visste ju inte att han var journalist" måste vara stor i de fall det rör sig om riktigt intressant information, kvarstår det faktum att det någon har läst, det minns man, oavsett om det inte finns i datorns minne. Och om de som ska radera är samma personer som analyserar materialet, och som skriver rapporter till regeringen, vilket inte lagen på något sätt utesluter, då håller inte källskyddet längre.

Regeringen ska sedan utse en parlamentarisk nämnd för att övervaka verksamheten, särskilt att känslig information förstörs, och sökbegreppens utformning. Låt oss stanna kvar vid sökbegreppen. FRA hävdar att dessa begrepp ska vara väldigt komplicerade, och det bör de nog vara om de ska vara effektiva. För det första finns det inga garantier för att dessa begrepp alltid kommer att vara så komplicerade och exklusiva, men dessutom: om de nu är så komplicerade, hur kan man hoppas att en parlamentariskt sammansatt nämnd, som består av domare och riksdagsledamöter, ska kunna avgöra om de är proportionellt utformade utifrån integritetshänsyn?

Myndigheten får besluta att viss information ska förstöras om dess inhämtning utgör ett intrång som inte står i "rimlig proportion" med syftet för verksamheten. Det låter ju betryggande, men det finns inga garantier för att man kommer att göra det. Som i all liknande offentlig verksamhet är problemet att principaler (lekmän) ska behöva köra över agenter (tjänstemän) i lägen då det är agenterna, dvs. de som agerar på det offentligas uppdrag, som sitter på mest information och sakkunskap, och dessa kommer naturligtvis alltid att hävda att intrången står i "rimlig proportion" till syftena - annars skulle de ju inte beslutat om dem från början! Jag kan se framför mig en sådan nämnd bestående av träiga socialdemokrater och moderater som inte betraktar den personliga integriteten som så viktig att man är beredda att utmana experterna.

Det ska dessutom finnas ett integritetsskyddsråd vid FRA som ska utöva insyn över verksamheten och komma med rekommendationer. Men det finns inga krav på att dessa rekommendationer ska följas.

Lagen avslutar med att säga att beslut enligt lagen inte får överklagas. Ja, det är ju väldigt uppmuntrande, eftersom det ju gör att regeringen mycket väl helt självsvåldigt kan bestämma om sökinriktning på enskild person, och eftersom man inte kan överklaga, kan ingenting göras åt det! Förmodligen kommer besluten om sökinriktning sekretessbeläggas hursomhelst, vilket gör att ingen vet om regeringen följer lagen eller inte! Det är ju rent Kafkaartat.

Dessutom ändras lagen om elektronisk kommunikation på så sätt att alla operatörer som äger gränsöverskridande tråd blir skyldiga att föra över sina signaler till särskilda samverkanspunkter, och lämna all information som FRA begär, om det krävs för att göra spaningen lättare. Jaha. Som om inte allt ovan vore nog så får man inte äga tråd som man vill heller.

Men det jag inte har tagit upp hittills, och det som är en av de allra viktigaste frågorna, är den geografiska avgränsningen. FRA hävdar att kommunikation som härstammar från Sverige ska förstöras, oavsett om den har gått via utländsk tråd på vägen eller inte. Men det finns ingenting i lagen som säger detta. FRA-lagen §2 säger att bara signaler som förs över tråd in i Sverige ska spanas på, och den föreslagna lagen om försvarsunderrättelseverksamhet säger att bara utländska förhållanden ska spanas på. Men om jag sitter i Sverige och skickar ett mail till en annan person som sitter i Sverige, ett mail vars innehåll rör yttre förhållanden, och som går på utländsk tråd på sin väg till Sverige (vilket det förmodligen gör om jag t.ex. skriver ett meddelande på Facebook, vars servrar rimligtvis ligger i USA, eller via mitt mailprogram vid University of Sheffield) så finns det ingenting i lagen som hindrar att jag avlyssnas. Ingenting!

Och detta är ett exempel på det jag skrev i början, nämligen att det beror på vilket perspektiv man har. FRA har en klar bild av hur man vill bedriva sin verksamhet, och enligt denna bild har man möjligheten att filtrera bort information som ursprungligen kommer från Sverige, men enligt lagen har man inga sådana krav på sig. Och nu ska vi tillbaka till det tidigare problemet, därför att egentligen finns det ju ingenting som stoppar regeringen från att ignorera kravet på "utländska förhållanden", därför att sökinriktningarna kommer förmodligen (1) att vara hemliga och (2) kan inte överklagas!

Jag har medvetet försökt läsa den här lagen som Fan läser Bibeln, dock utan att ignorera de skyddsmekanismer som faktiskt finns, därför att det är så man måste göra som liberal. Och det jag tycker mig finna är att många av de skyddsmekanismer som finns faktiskt är väldigt svaga, ännu svagare än jag trodde innan jag faktiskt satte mig ned och läste lagtexten. FRA:s argumentation för lagen förutsätter att vi litar på att de gör vad de säger sig skola göra, men att lita på makthavare utan att ha sanktionsmöjligheter har sällan varit en bra liberal princip.

Jag är inte alls egentligen emot att ge signalspaningen en ny inriktning, bort från traditionell spaning på rysk radiokommunikation och till vår tids hot. Skulle man ha inriktat sig på automatiserad analys av information som finns offentlig på Internet, t.ex. på webbsidor och forum, skulle jag inte ha några problem med det, och förhoppningsvis gör man redan detta. Men den föreslagna verksamheten har inte bara med spaning att göra. Det har med tvångsmedel att göra, därför att det innebär att man tvingar sig till kommunikation som avsändarna vill hålla förtrolig. Och det kan drabba svenska medborgare. Som befinner sig i Sverige. Vars kommunikation endast flyktigt berör utländska förhållanden, eller inte alls. Och det finns ingenting vi kan göra åt det, därför att vi kommer inte att veta om det, och vi kan inte få besluten upphävda även om vi skulle känna till det.

Vi bör känna oss rädda, därför att makt korrumperar, och fullständig makt korrumperar fullständigt, och detta är så nära fullständig makt som Sverige har kommit sedan det karolinska enväldet. Om den här lagstiftningen ska vara i närheten av att vara acceptabel måste den (1) explicit undanta kommunikation som utgår från Sverige från sökning, (2) tvinga även regeringen att söka tillstånd för inriktningsbeslut, (3) möjliggöra för riksdagens ledamöter och ett större antal av riksdagen utsedda medborgarombudsmän att överklaga beslut om inriktning, tillstånd och sökbegrepp, (4) göra insynsrådet oberoende från FRA, men inte minst (5) göra som LUF krävde i veckan och tillsätta en sanningskommission för att se över i vilken mån underrättelse- och säkerhetstjänsterna faktiskt har hållit sig inom lagens ramar historiskt sett. Old habits die hard.

Givet alla dessa problem har jag väldigt svårt att se hur man ska kunna rösta på alliansen med gott samvete 2010, i synnerhet om man går till val på att behålla lagen, och partiernas huvudkandidater utgörs av folk som stöder förslaget. Men det som händer är inte bara ett slag mot integriteten, utan även ett stort demokratiskt problem. Om detta skriver jag mer efter riksdagens omröstning. Nu kan vi bara hoppas på ett mirakel.