Tankar om den liberala demokratin del II

Det finns mycket man kan säga om den pågående Grundlagsutredningen, liksom om författningspolitik i största allmänhet. För att ge något slags stadga ska jag försöka utgå ifrån de punkter som alliansen och miljöpartiet presenterade på DN Debatt för några veckor sedan, och försöka analysera dessa med inspiration av det teoretiska ramverk jag presenterade i förra inlägget.

1. Slopa uppenbarhetsrekvisitet och inför en konstitutionell kammare.

Kommentar: Det är glädjande att se att de blågröna har enat sig om ett slopat uppenbarhetsrekvisit, dvs. att domstolarna endast ska avstå från att tillämpa lag eller förordning som tillkommit i strid mot högre författning om felet är "uppenbart". Problemet med uppenbarhetsrekvisitet är att det implicit tar ställning till förmån för en socialdemokratisk syn på lagstiftning och staten. Låt mig förklara. De flesta rättsfall där grundlagen åberopas gäller fall där lagstiftning inskränker de traditionella liberala fri- och rättigheterna, som yttrandefriheten i Åke Green-målet. I sådana fall ställs rättighetsskydd mot folksuveränitetsprincipen, och uppenbarhetsrekvisitet skapar en inbyggd bias till förmån för folksuveräniteten, genom att lägga en större bevisbörda på försvararna av de medborgerliga rättigheterna. Vi behöver bara tänka oss ett omvänt rekvisit ("Domstolarna ska endast tillämpa lag om det är uppenbart att den inte strider mot de medborgerliga rättigheterna") för att se hur denna bevisbörda fungerar. Att avskaffa uppenbarhetsrekvisitet skapar en bättre balans och också större legitimitet: det är svårt att acceptera en situation där en domstol visserligen kommer fram till att en lag kränker folks rättigheter, men inte på ett uppenbart sätt, och därmed släpper igenom den. Antingen kränks medborgarnas rättigheter på ett otillbörligt sätt eller så kränks de inte på ett sådant sätt.

Vad gäller den "konstitutionella kammaren", eller författningsdomstol, så har jag haft väldigt blandade känslor genom åren, främst därför att jag inte har sett det tydliga behovet: i konstitutionalismens högborg USA hanteras ju grundlagsfrågor liksom i Sverige av allmänna domstolar. Innan jag vet närmare hur en sådan kammare skulle utses blir det svårt att ta ställning. Själv skulle jag vilja se en kammare där ledamöterna utnämns av riksdagen med minoritetsskydd (t.ex. med stöd av 2/3 av ledamöterna), och där man kanske öppnar upp för en bredare krets av ledamöter än bara tidigare domare, t.ex. professorer i rättsvetenskap, statsvetenskap och filosofi, men även någon enstaka f.d. politiker, samhällsdebattör osv.

Det jag uppfattar att man mer generellt vill göra från de fem partiernas sida är att ge grundlagen och de medborgerliga rättigheterna en större plats i vårt statsskick (se punkt 10 nedan). Jag tror dock att man måste ta ett större helhetsgrepp om denna fråga, t.ex. genom att ge grundlagarna direkt rättslig verkan och möjliggöra abstrakt normprövning, så att man kan vända sig till domstolar och få grundlagsvidriga lagar ogiltigförklarade genom att direkt hänvisa till de paragrafer de strider mot, och utan att det föreligger ett konkret rättsfall. (Abstrakt normprövning är kontroversiellt, men det för åtminstone med sig fördelen att man inte behöver pilotfall för att ogiltigförklara en lag, vilket gör att man undviker ett läge där riksdagen stiftar lagar som för med sig så kraftiga straff att ingen vågar bryta mot dem för att se vad som händer, även fast de kanske är grundlagsvidriga.)


Det man egentligen borde göra är kanske att föra in mer av rättsfilosofi och rättighetstänkande på juristutbildningarna, för att bryta det långa grepp som Hägerström och hans lärjungar haft över svensk rättslära, och lära juristerna att tänka på ett annat sätt. USA är en väldigt intressant motsats, där rättsvetenskapen har mycket starkare band till filosofin än jag uppfattar att fallet är i Sverige, och där frågeställningar som vanligtvis skulle betraktats som politisk-filosofiska eller rentav språk- eller medvetandefilosofiska kan utgöra grunden för rättsvetenskapliga uppsatser eller avhandlingar. (Jag tänker t.ex. på John Mikhail, som har tenure vid en juridisk institution fast hans forskning nästan uteslutande handlar om moralpsykologi med fokus på generativ moralisk grammatik och moralens inföddhet. En svensk motsvarighet vore otänkbar.) Hursomhelst är dock detta inget för en grundlagsutredning, och knappast något för lagstiftning heller.

2. Utöka RF kap. 2 med förstärkt skydd för individens privatliv och integritet, liksom en rätt till rättvisa rättegångar.

Att göra det förstnämnda är, från vad jag förstår, redan på gång, eftersom alla partier i integritetsskyddskommittén har enat sig om något liknande - något som ju onekligen ter sig ironiskt i ljuset av den kommande FRA-omröstningen. (Jag borde ägna ett inlägg om FRA-lagen någon gång, men jag orkar inte. Det tar för mycket emot. Hur kan man rösta på alliansen med gott samvete efter detta?) Det är hursomhelst välkommet, i synnerhet om de ovanstående reformerna faktiskt skulle göra den faktiska ordalydelsen av RF kap. 2 relevant.

Att en rätt till rättvisa rättegångar saknas i regeringsformen är smått otroligt, då det är en rätt som har varit av avgörande betydelse för den västerländska rättsutvecklingen och som i många fall erkändes av stater långt innan de var demokratier. Sverige måste vara en av få västerländska stater som inte har en liknande rätt inskriven i sin grundlag för tillfället, och om denna brist skulle tillgodoses vore det välkommet.

3. Inför en närhetsprincip och en proportionalitetsprincip i grundlagen.

Now we're talking. Detta är ett väldigt djärvt förslag, som, om det kombineras med mer judiciell aktivism enligt punkt 1 kan leda till att relationerna mellan stat och kommun ser väldigt annorlunda ut. Kommunföreträdare brukar ofta klaga på (1) att staten ålägger dem en massa saker utan att betala, och (2) att staten sedan detaljreglerar hur kommunerna ska utföra dessa uppgifter. Beroende på exakt hur den föreslagna lydelsen ser ut verkar detta förslag dock öppna för något helt annat: att en domstol fastställer att riksdagen överhuvudtaget inte får besluta i vissa frågor, eftersom de tillhör kommunerna. Det är ett steg på väg mot federalism, och det är väldigt förvånande att moderaterna, som ju vanligtvis inte är några kommunkramare, gått med på det. Nu tror jag i och för sig (utan att ha några bevis) att den föreslagna lydelsen bara är en intention, hellre än något mer konkret. Redan idag vägrar ju domstolarna som regel att lägga någon rättslig tyngd i det skydd för den kommunala självstyrelsen som finns i RF, genom att man avstår från att pröva vad kommunal självstyrelse egentligen består i. På samma sätt skulle nog domstolarna avstå från att pröva vad "närhet" och "proportionalitet" består i, åtminstone så länge grundlagen inte explicit säger: "Lagar får inte stiftas som på ett oproportionerligt sätt inskränker det kommunala självstyret."

Med andra ord är jag rädd att denna punkt bara blir en politisk avsiktsmarkering. Annars möjliggör ett starkt kommunalt självstyre dels rent praktiskt ett större folkligt deltagande, en större lyhördhet för lokala förhållanden och den lokala opinionen, och ökade möjligheter till ett upplyst samtal, eftersom människor har närmare att mötas och diskutera. Det muttras ofta om att det kommunala självstyret är meningslöst eftersom kommunpolitiker är okunniga intriganter som inte känner igen ett principiellt resonemang om det så slog dem i ansiktet, och att det bästa alternativet är att en upplyst riksdag fattar liberala, generella lagar (ofta med något slags pengsystem) som befriar folk från kommunpolitikernas maktlystna godtycke. Detta kan vara sant, men: en välfungerande lokal demokrati är ett betydligt bättre värn för friheten än en centralstat där lagarna kan vara liberala den ena dagen, men när sossarna kommer tillbaka finner man snart att lagarna är generella men oliberala. Problemet är inte att den kommunala demokratin är lokal, utan att den försöker vara rikspolitik i miniatyr, vilket reproducerar i liten skala den nationella nivåns brister utan att dra fördel av den lokala nivåns fördelar. Med andra ord: jag är för en stark lokaldemokrati, och därmed blir denna punkt intressant, eftersom den kan utgöra ett steg i rätt riktning. Men det kräver att man vågar förbättra den lokala demokratin på många viktiga punkter.

4. Ta bort personvalsspärrarna.

Ja, detta var ju knappast oväntat, och jag har tidigare skrivit om vikten av att ha ett starkt personval. Egentligen har jag inte så mycket att tillägga, förutom att det är lite synd att man inte antog DN:s radikala förslag om att folk skulle få kryssa så många kandidater som man ville. Men jag tror ändå att införandet av ett helt fritt personval kommer att få den effekt på valkampanjerna som man ville ha med det nuvarande systemet, men där spärrarna idag är för höga. Det är bara att titta på hur många av dagens riksdagsledamöter som skulle förlorat sina platser till förmån för andra kandidater, inte minst kandidater med utländsk bakgrund, som har mycket lättare att mobilisera stöd bland väljarkåren än hos sina partier. (Hur den postkoloniala falangen av vänsterblocket mot denna bakgrund kan hålla med sina resp. partikamrater i deras motstånd mot ett starkare personval är svårbegripligt.) Kandidater kommer att behöva tänka nytt, ambitiöst, innovativt, och förhoppningsvis kan partiorganisationerna få den roll som de förtjänar i dagens samhälle: en mycket svagare än dagens, eftersom de för länge sedan misslyckats i sin grundläggande roll att vara en legitimerande kanal mellan medborgarna och de valda. Dessutom vill jag återvända till ett argument som jag tidigare har anfört: med starkare personval kan på sikt följa svagare partipiskor, och därmed hamnar vi inte i ett läge som med FRA-lagen, där en majoritet av riksdagen inte vill ha lagen, men där tillräckligt många piskas in för att den ska gå igenom. Det är inte folkstyre utan bara minoritetstyranni.

5. Pröva sittande regerings mandat efter varje val.

Detta är en bra idé som förhoppningsvis bör vara rätt okontroversiell. Ska man lägga något slags ideologisk vinkel på det kan man säga att det är rätt märkligt att vi ger landets ledare ett öppet mandat - det normala i en demokrati är ju att ett mandat delegeras på en viss tid och sedan omprövas utifrån hur vi bedömer att ämbetsinnehavaren i fråga har skött sig. I praktiken talade ju redan Göran Persson som om riksdagsvalet givit honom ett personligt mandat - att införa denna reform skulle göra det tydligare att så också är fallet, dock utan att förglömma att det mandat som riksdagen ger kan riksdagen också återkalla närhelst man finner det för gott.

6. Markera fackutskottens roll i utövandet av kontrollmakten i RF.

Återigen bör inte heller detta vara särskilt kontroversiellt. Här hade jag gärna sett en mer offensiv attityd, med ett program med syfte att få riksdagen att mer likna den amerikanska kongressen, med mer utfrågningar under ed och större press på de svarande att hålla sig till sanningen. Som flera anmärkte under tsunamiutfrågningarna: hade Lars Danielsson ställts inför kongressen hellre än KU hade han kanske suttit i fängelse idag. Men detta verkar väl vara ett fall för riksdagsordningen eller brottsbalken hellre än RF.

7. Ge domstolarna ett eget kapitel, och låt regeringen utnämna domare utifrån förslag från en oberoende nämnd.

Idag grupperas domstolarna tillsammans med de allmänna förvaltningsmyndigheterna i RF - partierna vill skilja dem åt och ge dem olika kapitel. Inget kontroversiellt i det. Vidare vill man bevara regeringens utnämningsmakt över domarna, utifrån förslag från en oberoende nämnd bestående av representanter för andra domare, advokatsamfund och allmänheten. Om denna process inbegriper ett större oberoende än dagens process är jag inte helt säker på - jag är inte helt säker på att man överhuvudtaget föreslår en ändring, eftersom jag har ganska dålig koll på hur processen går till idag. Man skulle förvisso kunna kräva att domarutnämningar skulle gå genom riksdagen, men jag är inte helt säker på att det finns ett uppenbart behov av detta. Särskilt om man har en konstitutionell kammare som utnämns med något slags minoritetsskydd minskar betydelsen av mer omfattande kontroller än dem som finns idag.

8. Skilda valdagar.


Förutom den uppenbara fördelen med skilda valdagar, nämligen att den möjliggör valkampanjer där de lokala frågorna får ett större utrymme, är den största fördelen förmodligen att, som debattörerna skriver, "demokratin motioneras": alla som har varit engagerade i en valkampanj vet att det är då som många väljare sätter sig in i politiken på ett sätt som de inte gör under mellanvalsperioderna. Jag skrev tidigare om den skrämmande okunnighet som råder angående vårt lands mest grundläggande politiska förhållanden, och jag tog redan då upp att folk sätter sig in i politiken när det är dags för valkampanjer, och att hålla val oftare än vad vi gör idag skulle kunna vara ett sätt att öka medborgarkompetensen.

Till sist: socialdemokraterna motsätter sig skilda valdagar med hänvisning till att detta brukar leda till minskat valdeltagande. För det första kan detta mycket väl vara sant, men ett högt valdeltagande är inte det enda värdet. Men det är också mot denna bakgrund helt och hållet obegripligt att ledande socialdemokratiska företrädare uppvisar en så stor entusiasm för majoritetsvalsystem, när vi vet att detta leder till att många väljares röster blir bortkastade, vilket leder till att dessa väljare helt enkelt slutar rösta. Ett valdeltagande på 60% blir inte alls otänkbart i ett majoritetsvalsystem, men detta tycktes inte bekomma herrar Persson och Nuder när debatten begav sig runt 2002-3. Återigen ett tecken på att socialdemokraterna bara använder sig av principiella författningspolitiska argument när det passar dem.

9. Stärkt proportionalitet i kommunalval och möjlighet för kommuner att med kvalificerad majoritet besluta om kommunala extraval.

Det första förslaget är en reform som man tidigare ältat fram och tillbaka, men där man inte hittat någon lösning som passar alla. Problemet är den anakronistiska uppdelningen av medelstora och större kommuner i flera valkretsar, för att tillgodose ett krav på jämn geografisk representation som inte finns. (Utanför Stockholm ställer väl i stort sett alla partier upp med en lista per kommun.) Ju mindre valkretsar, desto mer gynnas de större partierna, och därför styrdes Uppsala 1998-2006 av en rödgrön ledning som inte fått väljarnas mandat. Då kan man antingen slopa de kommunala valkretsarna och införa en småpartispärr på 2 eller 3 procent, eller så kan man införa kommunala utjämningsmandat. Det förra alternativet är nog det enklaste, men det gäller att man sätter spärren tillräckligt lågt för att inte partier i små kommuner med 31 mandat och en valkrets som idag är representerade ska åka ut. Om man bara kan bestämma sig för vilket system man vill ha så bör en sådan reform vara välkommen.

Extravalsfrågan väcker starkare känslor, där vissa menar att en sådan möjlighet skulle vara att underkänna väljarnas val. Problemet med en sådan argumentation är ju att det inte finns någon anledning varför man då skulle ha extraval på nationell nivå, eftersom detta skulle innebära samma sak, men detta brukar man ju tycka är en bra sak, eftersom man på detta sätt kan lösa upp ett stillestånd och ge landet en regering.

När jag funderar på saken så blir jag plötsligt lite mer tveksam till kommunala extraval än jag tidigare varit, just därför att det ju ändå innebär att fullmäktige kan köra över väljarnas val, t.ex. för att försöka driva ut ett litet misshagligt parti ur fullmäktige. Men om vi antar att extravalsfunktionen kommer att användas som det är tänkt, nämligen för att lösa upp politiska kriser, så är jag nog ändå för att införa den: anledningen till att en politisk kris uppstår är ju ofta att de olika partierna inte har kunnat skapa koalitioner som visat sig kunna få en majoritet av väljarnas stöd, antingen för att ingen av de koalitioner som gått till val fick majoritet, eller för att en koalition som fick majoritet brutit ihop. I ett sådant läge är den optimala lösningen att partierna utfärdar nya och bättre förklaringar om vilka man vill styra tillsammans med, och sedan går till väljarna för att söka ett nytt mandat. Det finns ett värde i att de styrandes sammansättning avgörs av väljarna än genom förhandlingar partierna emellan - endast på så sätt kan väljarna veta vem som vill styra med vem, och således utkräva ansvar av dem som faktiskt styr.

10. Gör en språklig översyn av RF och ta med vårt medlemskap och inflytande i EU.

Detta är också ett bra förslag, även om vi nog inte får se den översyn av RF 1:2 som hade varit välkommen, och även om jag tycker att RF 1:1 faktiskt fungerar ganska bra som den står. Däremot kan det nog vara värt att skriva mer om riksdagen och hur den väljs redan i RF kap. 1. Jag avstår från vidare bedömning tills jag har sett vilka formuleringar man tänker sig. Att sätta landets EU-medlemskap på en mer central plats i konstitutionen är en trend som vi har sett mer och mer av, t.ex. i Frankrikes nuvarande konstitution, vill jag minnas. Det måste dock givetvis formuleras på ett sådant sätt att vårt medlemskap i EU inte blir en konstitutionell fråga, i den bemärkelsen att ett enkelt riksdagsbeslut även i framtiden räcker för att möjliggöra ett utträde, men det tar jag för givet.

11. Möjliggör kommunala folkomröstningar i frågor som faller inom den kommunala kompetensen om 10 procent av befolkningen så begär.

Här har vi då äntligen ett praktiskt exempel på ett större steg i mer deltagardemokratisk riktning! 10 procent är en ganska högt satt ribba, särskilt i större kommuner, vilket medför att dylika folkomröstningar bara kommer att genomföras när man har att göra med frågor som är ganska kontroversiella. (Musikens Hus i Uppsala kommer osökt ifråga.) Men det är likväl ett steg framåt, ett tydligt bevis på att det mandat som folket delegerar till sina befullmäktigade just är folkets mandat att delegera, och därmed också folkets att ta tillbaka, och utöva själva när man så önskar. För dem som invänder att det blir omöjligt att utkräva ansvar av en majoritet som inte får ta eget ansvar för sin politik säger jag: så är det alltid, inte bara på kommunal nivå, utan på riksnivå, och det är något som kommer med maktdelning. Att folket beslutar i en viss fråga genom folkomröstning är inget annorlunda ur ett kommunalt ansvarsutkrävandeperspektiv än att riksdagen sätter upp nya pekpinnar för vad kommunerna får och inte får göra. Kan man utkräva ansvar av kommunledningar under de senare förhållandena kan man göra det under de förra.

Men 10 procent är tillräckligt lågt för att många kommunala folkomröstningsförslag åtminstone ska komma på banan, och kan därmed stimulera till debatt och reflektion, även om ingen folkomröstning faktiskt blir av. Fler folkomröstningar kommer förhoppningsvis också att kunna rätta till många av den kommunala politikens brister, där fåfänga, partistrider eller bara viljan att behålla makten hos sig själv ligger i vägen för många nyttiga reformer, eller leder till onödiga projekt, ofta diverse byggnationer.

Det är också väldigt viktigt att inskränka det kommunala folkomröstningsinstitutet till att bara gälla frågor som rör den kommunala kompetensen, eftersom det annars kan komma att användas för att göra diverse populistiska eller rikspolitiska markeringar, vilket urholkar förtroendet för folkomröstningar som ett seriöst demokratiskt verktyg. (Jag tänker t.ex. på kranskommunernas folkomröstningar om trängselskatten.) Men om man använder folkomröstningar för rätt saker är de inget att vara rädd för, vilket många liberaler ofta verkar vara. En spärr på 10 procent torde också undvika att folkomröstningsinstitutet används för rena NIMBY-projekt, genom att man endast kan rösta om sådant som engagerar en större del av kommunen, hellre än bara något enskilt grannskap eller kvarter.

12. Ändra RF för att möjliggöra införandet av kommunalt beslutade trängselskatter.

Tja, något skulle väl miljöpartiet ha för att gå med på de ovanstående punkterna. Återigen dyker väl subsidiaritetsprincipen upp: eftersom trängselavgifter ofta är kommunala frågor bör det vara rimligt att det är kommunerna som beslutar om dem. Men... som exemplet med Stockholm visade så är de egentligen regionala frågor, men om vi nu ska införa storregioner så blir de för små för denna nivå, så vi skulle egentligen behöva en beslutandenivå för storstadsområden eller lokala arbetsmarknader emellan kommun och region. Jag har inget emot denna reform (även om mina åsikter om trängselskatter som sådana är ganska obestämda), men det känns en aning petigt, och ett typiskt exempel på svensk grundlagsstiftning: ingen fråga är för liten för att tas upp, men de verkligt stora frågorna lämnas utanför.

Detta inlägg har ju kommit att handla huvudsakligen om rättighetsskydd och sådana saker, därför att det är där alliansen+mp har valt att lägga tyngdpunkten, och med rätta: det är där de skriande bristerna i vår nuvarande grundlag finns. Egentligen borde man kanske försöka tuffa till skrivningarna om inskränkningar i rättigheter också, för att få mer otvetydiga formuleringar och färre undantag, men det får bli nästa strid.

Förutom personvalet blir det nog ingen reform av valsystemet, och det var nog inte att vänta heller, trots att denna utredning ju egentligen startades upp med syfte att se om det fanns mandat för minskad proportionalitet eller till och med majoritetsval. Det fanns det inte. Det ska bli intressant att se vad av allt detta som kommer att genomföras: socialdemokraterna har sagt att man har kompromissförslag på alla punkter utom skilda valdagar (där jag får hålla med Morgan Johansson om att det är ganska svårt att kompromissa), men hur nära parterna ligger varandra är omöjligt att veta. Det är på det hela taget bra att man skriver en sådan här artikel, oavsett vad Morgan Johansson tycker om att man "förhandlar via debattartiklar", därför att det är oerhört värdefullt för medborgarna att veta hur denna process fortlöper. Egentligen borde man ha gått till väga på ett helt annorlunda sätt, genom att sammankalla ett brett författningskonvent, med omfattande representation för den helt vanliga allmänheten. Lars Leijonborg föreslog en sådan lösning, men ingen lyssnade. Det var synd, och vi får hoppas att man i framtiden kommer att kunna engagera folket på ett bättre sätt i dessa frågor - problemet med Sveriges partidemokrati, inklusive avsaknaden av konstitutionella folkomröstningar, är att författningen blir partiernas sätt att styra sin egna maktkamp hellre än folkets sätt att styra sina makthavare, vilket är en faktor i bristen på en konstitutionell dimension i vårt statsskick.

Men jag vill avsluta med att säga två saker. För det första är det synd att vi fortfarande inte har fått en nationell diskussion runt statschefens roll. Jag tror egentligen att frågan inte är så brännhet och svår att ta i som många tycks tro. Det liberala, borgerliga argumentet för republik, nämligen att en demokratiskt vald statschef kan ha ett starkare mandat och därmed möjliggöra mer av den maktdelning som Sverige behöver, borde ha en viss genomslagskraft nu när intresset för författningsfrågor ökar och fler på den borgerliga sidan börjar inse att vi har omfattande konstitutionella problem som kräver långsiktiga lösningar. Om detta blir nästa eller nästnästa årtiondes stora konstitutionella diskussion återstår att se.

Till sist känns det som att den sittande utredningen inte kan eller kommer att lösa de allra flesta demokratiska problem som Sverige står inför. Hur formar vi demokratin i en tid av partiernas död? Hur ökar vi medborgarkompetensen? Hur kan vi utnyttja den moderna tekniken för att gynna demokratin? Hur kan vi bejaka och hantera den ökande pluralismen och mångfalden i samhället? Vilket utrymme har vi för en demokrati som kännetecknas av större deltagande och deliberation? Vissa av dessa frågor har grundlagsutredningen haft att hantera, och i vissa frågor kanske man börjar formulera svar, men det kommer inte att vara svar som helt och hållet räcker. En del demokratiproblem kan inte lösas på konstitutionell väg, en del kan inte ens lösas genom lagstiftning. Det teoretiska ideal, den deltagardemokrati med deliberativa inslag, jag försvarade i förra inlägget sträcker sig längre än så. Egentligen behöver Sverige en ny demokratiutredning, trots att det var ett årtionde sedan vi hade den gamla, vilket bör ses som ett underbetyg. Men vi behöver inte minst en ny demokratisk diskurs, där liberala och frihetliga krafter, inte bara inom borgerligheten, formulerar ett nytt demokratiskt alternativ, en ny demokrativision, i motsats mot den socialdemokratiskt präglade, centralistiska partidemokrati som rått hittills. Bara att formulera det ideologiska och praktiska imperativ (dvs. varför vi ska ge oss in på det) som ligger bakom en sådan ansats är ett omfattande projekt, och i mitt förra inlägg försökte jag ge ett visst bidrag. Grundlagsutredningen kommer förmodligen att lägga ett förslag som är bättre än det vi har nu, men inte ens om alla 12 punkter ovan skulle gå igenom skulle vi ha mer än börjat ta den demokratidebatt som jag tror att vi måste ta på sikt. Längre fram hoppas jag kanske kunna säga mer om vad vi borde göra, och därmed kunna anknyta lite starkare till den teoretiska ramverket från förra inlägget, men det här får räcka för stunden.