Tankar om den liberala demokratin VII: De omänskliga

Under en flygresa från Arlanda till Manchester sträckläste jag Torbjörn Nilssons nyutkomna bok "De omänskliga". Boken handlar om tre skeenden i 2000-talets svenska politik: dataintrångsskandalen, FRA-debatten samt SSU:s interna strider.

De olika delarna av boken läste jag med olika känslor. Jag är åtminstone ytligt bekant med många av de personer som förekom i dataintrångsskandalen, vilket naturligtvis ger det hela en särskild prägel. Nilsson lägger stor vikt vid att LUF under Fredrik Malms ordförandeskap utvecklades i samma riktning som Folkpartiet: mot en mer mediestyrd organisation där 80-20-frågorna dominerade. Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen: från min horisont i Uppsala dominerade fortfarande det klassiska idéarbetet, med diskussioner om Rawls och Locke och Mills slaveriargument. Folkpartiet gick framåt och LUF fick fler medlemmar, så vi fick mer pengar och kunde köra bättre kampanjer. Men den bästa kampanjen, "Democracy on Tour", handlade om demokratiturism i länder som Kuba och Singapore, och det är knappast någon traditionell röstmaximeringsfråga. Och i vårt distrikt valde vi också att fokusera kampanjen på hederligt folkbildningsarbete, med en serie öppna seminarier och föreläsningar på Café Linné. En förmodligen på längre sikt betydligt viktigare utveckling var att förbundet ekonomiskt och allmänpolitiskt sett för första gången på länge tydligt positionerade sig till höger om Folkpartiet, dvs. gick i en mer marknadsliberal riktning. Idag finns det en bred majoritet inom förbundet för slopad statlig inkomstskatt och slopat statligt kulturstöd, något som står i bjärt kontrast med Folkpartiets politik. Dessa ställningstaganden ifrågasattes överhuvudtaget inte vid senaste kongressen i Nässjö, där det inte förelåg en enda motion om att ta bort dem (vilket sannerligen inte berodde på en brist på motioner i allmänhet).

Men nog om interna LUF-angelägenheter. Nilssons bok är full av tragedier, falskspel och ofrivillig humor, men den enda gång det verkligt knyter sig i magen och man måste kontrollera sina känslor är när striden om FRA-lagen går mot sitt slut. Det är inte första gången som jag läst om hur Karl Sigfrid får sitta ensam mot dussintals moderata riksdagsledamöter som en efter en går till personangrepp mot honom, men jag mår lika illa varje gång. Det går inte att ha förtroende för Moderaterna i fri- och rättighetsfrågor efter detta. Det går för övrigt inte att ha förtroende för något av allianspartierna i dessa frågor, men särskilt inte för Moderaterna. Man drabbas av en känsla av fullständig vanmakt och stumt raseri. Allting är meningslöst. Det finns inget man kan göra. Förbered dig på att assimileras.

Jag vill ta tag i den känslan och se vad man kan göra av den. Nilssons bok är väldigt tydlig: det politiska spelet har sin egen logik, och det fungerar på ett helt annat sätt än vad den demokratiteoretiska diskussionen säger att politik bör fungera på. Det upplysta, deliberativa samtalet och det breda folkliga deltagandet skymtar med sin frånvaro, och kommer så alltid att göra. Hoppas man på förbättringar är man en blåögd idealist.

Det finns tre olika sätt att förhålla sig till en sån syn på politiken och på samhället. Det första är det man skulle kunna kalla för det machiavelliska. Här använder jag "machiavellisk" i Isaiah Berlins efterföljd: en person har en machiavellisk syn på tillvaron om denne erkänner att det finns värdekonflikter som gör att man inte alltid kan få alla bra saker samtidigt. Det finns enligt detta synsätt en oundviklig konflikt mellan procedur och resultat: visst skulle det vara bra om alla spelade rent, om det fanns en starkare interndemokrati osv. men då skulle ingen få nånting gjort. Alternativet till att spela smutsigt är att spela rent och förlora, och det är värre. Så tror jag att många av de som varit inblandade i de skandaler som Nilsson beskriver tänker, oavsett vilka man anser de positiva konsekvenserna vara. I Karl Sigfrids fall, om vi hårdrar det, måste han väga det negativa i att han blir personligen ansvarig för att Sverige tar ett halvt steg på vägen mot en polisstat mot det positiva i att få en välavlönad politisk karriär med möjlighet till inflytande senare. Det som gör att vi har så blandade känslor över det Sigfrid gör är att vi faktiskt känner att det finns vissa saker som vi skulle offra mycket för att bekämpa. Antingen är Sigfrid fullständigt principlös, en quisling i vardande, eller så känner han att FRA-lagen faktiskt rent politiskt går att leva med, och det är oklart vad som är värre. (För att spetsa till frågan på filosofiskt manér: hade Sigfrid vikt sig för partipiskan om förslaget hade gällt att införa en fascistisk militärdiktatur i landet? Förhoppningsvis inte.)

I andra fall så är de positiva konsekvenserna av det fula spelet även politiska. Visst, det är brottsligt och omoraliskt att bryta sig in i sossarnas datornätverk, men gör man inte det så kanske man förlorar valet. Gränsen mellan moral och konvention är hårfin i vissa fall: det är okej att förfölja motståndarpartier iförd tuppdräkt, men det är inte okej att telefonterrorisera motståndarkandidater nattetid. Man hade kunnat tänka sig att även det senare "bara hade varit en del av spelet". (Det finns politiska system där det är "en del av spelet" att döda sina motståndare.) Om vissa metoder blir tillräckligt etablerade förlorar man småningom helt känslan för att man gör ett moraliskt val, där man gör nånting dåligt för att vinna nånting bra. Eftersom alla gör det, eller eftersom man alltid har gjort det, så måste det ju vara okej. Eller hur?

Och det är på det sättet som den machiavelliska synen på politik i mångt och mycket blir en självuppfyllande profetia. Ganska ofta får man en känsla av att Nilsson presenterar sin beskrivning av hur svensk politik fungerar i termer av naturlagar: det är så här för att det måste vara så här. Men så är det ju inte. En väldigt starkt etablerad konvention i svensk politik, särskilt inom socialdemokratin, är att den som aspirerar på en partiledarpost inte får erkänna öppet att hon gör det. Detta får den bisarra effekten att det 2006 inte fanns några uttalade kandidater till partiledarvalet i ett av Europas mest framgångsrika partier. Men detta är ingen naturlag. Vi kan bara gå till Israel, där det är lag på att partierna måste välja sina ordföranden i direkta medlemsval. Där måste givetvis den som är intresserad själv kandidera öppet. Även i ungdomsförbunden är det vanligare att man kandiderar öppet till ordförandeposterna.

Detsamma gäller för partipiskan. De flesta partier har en sådan oavsett var de befinner sig i världen, men den kan vara olika stark i olika länder och i olika frågor. Det finns ingen naturlag som säger att det måste råda partipiska i frågor som rör inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Det har ju av hävd inte rått partipiska i löst definierade så kallade "samvetsfrågor". Borde inte åtminstone ett liberalt parti betrakta sina medmänniskors fri- och rättigheter som en samvetsfråga?

Och så vidare, och så vidare. Det är nog förvisso så att vissa institutionella strukturer gynnar vissa former av beteende, men institutionella strukturer kan förändras, låt vara att det ofta kan vara svårt och trögt. Men har man från början inställningen att de finns där för evigt så kommer de garanterat att göra det.

Så vad ska man göra? Den andra hållningen man kan ta till politik är den privata. Man erkänner att det finns en konflikt mellan procedur och resultat, men man väljer dilemmats andra horn. "Ska det vara på det här sättet så vill jag inte vara med." Det är förvisso ett val som miljoner svenskar har gjort: vissa genom att inte rösta när de tidigare röstat, andra genom att inte vara med i partier eller rörelser som de tidigare varit med i. Och finner man sig i det, är man lycklig med det valet, så innebär det också ett totalt förkastande av den nyantika teorin om människan som en i grunden politisk varelse. På ett sätt är detta ett liberalt val: man bekräftar sig själv som privatperson, man vänder ryggen mot den offentliga arenan och lever sitt liv på sina egna villkor. Problemet är bara dels att det förutsätter att någon annan gör jobbet: den offentliga makten utgår från folket, men om folket aldrig utövar den makten blir ingenting gjort. Men det förutsätter också att de som utövar makten gör det på ett sätt som gör det möjligt för en själv att fortsätta leva sitt liv på ens egna villkor. Men när detta riskerar att inte vara fallet, ja, då har man inget val. FRA-lagen i dess ursprungliga formulering innehöll inget förbud mot att svenska medborgares kommunikation skulle avlyssnas. Man kan fortsätta leva som privatperson endast under förutsättning att det inte finns något man kan göra åt detta faktum: att allt politiskt engagemang, av vilket slag det vara månde, är dödsdömt på förhand. Finns det en positiv lärdom man kan dra av FRA-debatten så är det dock att detta inte stämmer. Det svenska politiska systemet visade sig vara väldigt svårt att påverka utifrån, men inte omöjligt.

Och därmed står vi vid en tredje ståndpunkt, den sammanbitet hoppfulla. Man måste stå på sig, annars kommer någon annan att göra det. Det finns fruktansvärda orättvisor i samhället. Staten kränker folks rättigheter men kan inte hållas ansvarig eller förmås att betala skadestånd för det. FRA spanar på svenska medborgare utan lagstöd. Folk är helt värnlösa om de skulle råka felbehandlas av polis eller väktare. De grundlagsfästa rättigheterna är i många fall knappt värda pappret de är skrivna på. Vi har inte rätt att välja den person som ska vara vår högste representant, vars barn blir föremål för en statssponsrad personkult. Det är väldigt lätt att då känna att man bara borde strunta i allt det här och vända sig inåt, mot det lilla livet. Men då ska man komma ihåg att det kunde varit värre, och att om man helt slutar bry sig om politik så kommer det att bli värre. I totalitära samhällen förlorar även det lilla livet sin integritet: man blir inte sin egen man utan någon annans talande redskap, en slav i vardande. Att leva sitt eget liv blir en (kontra)revolutionär, statsfientlig handling, vare sig man vill det eller inte. Om man inte engagerar sig för att bevara den friheten blir allting annat också meningslöst.

Men om det kan vara värre så kan det också bli bättre. Våra mor- och farföräldrars generation tvångssteriliserade 20,000 av sina medmänniskor. Idag skulle sådana övergrepp aldrig accepteras. Vi har avskaffat dödsstraff och tortyr. Vi har religionsfrihet och fri radio och TV. Allt detta har krävt årtionden av kamp, men vi har lyckats. Det saknas inte stridsfrågor för nästa generation att ta itu med, men det går att göra framsteg i det lilla som tillsammans betyder nånting. Och kanske kan man också förändra folks attityder om hur politik måste, kan och bör bedrivas. Om den machiavelliska synen på politik riskerar att bli en självuppfyllande profetia kan även den sammanbitet hoppfulla bli det, åtminstone i någon mån. Redan idag finns det gränser. Man skällde ut Karl Sigfrid på ett sätt som aldrig kan accepteras, men han hade haft livet i behåll om han hade röstat nej. I Nordkorea, däremot, tvekar man inte att avrätta tjänstemän som fattar impopulära beslut. Låt oss ta det därifrån. Låt oss se vad vi kan göra. Det skadar inte att försöka.