Val i England

Idag upplöste den brittiska drottningen parlamentet, och torsdagen den 6:e maj blir det val. Opinionsläget är oklart. Enligt två mätningar som publicerades idag leder de konservativa med tio procentenheter, medan enligt en tredje leder de bara med fyra procent. Enligt de förra skulle Tories förmodligen få egen majoritet, medan enligt den senare skulle det nästan säkerligen bli ett hung parliament - dvs. att inget parti skulle få egen majoritet. Den allmänna uppfattningen är att årets val medför den största möjligheten för ett hängt parlament på mer än 30 år. Rent allmänt torde den möjligheten ha ökat över tid: både Liberaldemokraterna och övriga partier har stadigt ökat sitt antal platser i parlamentet, och det gör att det krävs mer av de två stora partierna för att få majoritet.

Den nu påbörjade valrörelsen tydliggör många av de paradoxer som djupt präglar det brittiska politiska systemet. För att ta ett exempel: Liberaldemokraternas enda chans till något som helst politiskt inflytande ligger i att man uppnår en vågmästarställning, men det är samtidigt en roll som man förefaller tämligen oförberedda eller oförmögna att spela. Som en kommentator anmärkte: Lib Dems avskyr Tories men kan omöjligen stödja Gordon Brown, vars auktoritet är kraftigt undergrävd. Hade vi talat 1997, då världen var ung och löftesrik och Tony Blair ännu inte hade ljugit inför sitt eget parlament för att få igenom Irakkriget, hade man kunnat tänka sig en koalitionsregering mellan Labour och Lib Dems. Idag verkar den möjligheten helt utesluten. Framför allt finns det en stark konstitutionell konvention som säger att ledaren för det största partiet i underhuset bör bilda regering, och det partiet kommer nästan säkerligen att vara Tories. Därmed torde den säkraste gissningen vara att Tories vid ett hung parliament kommer att försöka sig på att bilda en minoritetsregering, och sen sitta så länge den regeringen får stöd. Med tanke på att vilken regering som än tillträder kommer att behöva genomföra neddragningar inom den offentliga sektorn för att komma tillrätta med det omfattande underskottet så framstår risken att en minoritetsregering ska falla inom en relativt kort tid som ganska stor. Undantaget är om Tories bara saknar en handfull mandat för att få egen majoritet. Då kan man kanske söka stöd hos enskilda ledamöter hos de två andra stora partierna, liksom hos småpartier från Nordirland, Wales och Skottland, och hos oberoende ledamöter, som förmodligen kommer att vara fler än de är nu.

Oberoende ledamöter, ja. Vi kommer att få se många kandidater som ställer upp på en antikorruptionsplattform med tanke på de skandaler som varit kring parlamentsledamöternas utgifter. Nu har det gått ett år sen skandalvindarna blåste som värst, och den ekonomiska återhämtningen har förmodligen återtagit sin plats som den viktigaste frågan. Men man ska inte underskatta den djupa alienation och det djupa förakt som många väljare kommit att känna som ett resultat av skandalerna. Synen av ett parlament vars flesta ledamöter verkade kapabla att göra i stort sett vadsomhelst för att berika sig själva ökade på ett politikermisstroende som redan var omfattande. Problemet är att eftersom samtliga etablerade partier i större eller mindre mån var indragna finns det inget alternativ för misströstande väljare - inget förutom soffan eller BNP och andra extrema missnöjespartier. Den ovissa valrörelsen kanske lockar några att ta sig till valurnorna, men det fruktas allmänt att valdeltagandet kommer bli lägre än lägstanivån från 2001 års val. Då var det 59 procent.

Den siffran är ett av många skäl varför Storbritanniens politiska system inte utgör ett föredöme för Sverige, tvärtemot vad vissa hävdar, både socialdemokrater och borgerliga. En gång i tiden låg valdeltagandet i Storbritannien på samma nivå som övriga Västeuropa - idag är det ett av Västeuropas allra lägsta. Att folk fritt väljer att inte utöva sin rösträtt behöver inte vara ett problem i sig, men det är i många fall en indikator på djupare problem. Många känner att det politiska systemet inte arbetar för dem. Valsystemet gör att det är ytterst svårt för nya partier att komma in i parlamentet. När det italienska politiska systemet kollapsade i början på 90-talet i kölvattnet efter korruptionsskandaler dök nya partier upp som kunde kanalisera folkets vrede. Här finns det som sagt vissa oberoende kandidater som förmodligen har en bra chans att bli invalda, men någon tillstymmelse till en enad politisk rörelse mot korruption och för att återupprätta folkets förtroende för politiken finns det inte.

Och bristen på intresse är paradoxal, eftersom parlamentsvalet för de flesta britter är det enda val som betyder något. Skottarna, nordirländarna och i viss mån walesarna och londonborna kan utse politiker som har ganska stora möjligheter att bestämma över lokala frågor, men för de flesta britter är det parlamentet i Westminster som har absolut störst makt. Förutsättningarna borde vara gynnsamma: ett enda val mellan tydliga regeringsalternativ avgör landets öde. Inget plottrande med olika direktvalda kammare eller maktdelning mellan olika nivåer eller mellan olika delar av statsmakten, eller med självständiga domstolar och oberoende myndigheter som lägger sig i eller obstruerar. En socialdemokrats våta dröm, helt enkelt. Så nära den perfekta centralstaten som vi kommer i Västeuropa. Och ändock - ändock ett valdeltagande som redan nu ligger mer än 20 procentenheter under Sveriges.

Jag tror att det ligger en djup politisk poäng nånstans härunder. Politisk pluralism inspirerar. När vi har fler partier med en verklig chans att komma in i parlamentet och få en rättvis andel av platserna, när vi har fler möjligheter att uttrycka vår folkvilja, när fler av de valda ledamöterna befinner sig på nära avstånd, och när vi har möjligheterna och viljan att ständigt hålla våra politiker ansvariga, istället för att bara dumpa över ansvaret på dem en gång vart fjärde eller femte år, då ökar intresset för politik, då ökar deltagandet, och då ökar också förmodligen förtroendet för politikerna. Det sägs ibland att för många val gör folk valtrötta. Vad det brittiska politiska systemet visar är att även om man koncenterar allting till ett enda jätteval så är inte det till någon nytta om inte folk har ett grundläggande förtroende för det politiska systemet.

Bristen på pluralism, bristen på deltagande och bristen på maktdelning är också nära sammankopplade med två andra brister: bristen på öppenhet och bristen på rättighetsskydd, både som orsak och verkan. Nu har man förvisso en Freedom of Information Act som ska göra många offentliga handlingar tillgängliga för allmänheten, men den är inte komplett. Förra årets utgiftsskandaler hade förmodligen aldrig kommit till allmän kännedom, eller åtminstone inte i sådan detalj, om inte en tjänsteman hade sålt en CD med information om utgifter till högstbjudande tidning (och då har inte Storbritannien samma meddelarskydd som Sverige).

Och än allvarligare är också det bristande rättighetsskyddet, som jag skulle bedöma som ännu mer bristande än i Sverige. I teorin kan parlamentet åsidosätta samtliga medborgerliga rättigheter genom en serie enkla majoritetsbeslut. Europakonventionen har visserligen införlivats i engelsk rätt genom 1998 års Human Rights Act, men den har Tories sagt att de ska riva upp och ersätta med nånting annat, högst oklart vad. En parlamentsakt kan rivas upp på samma sätt som den antogs, och därmed är rättighetsskyddet väldigt tunt.

Precis som i Sverige kan dessutom många av bristerna förklaras med den bristfälliga juridiska kulturen. Domstolarna är ytterst lojala mot parlamentet, och har få möjligheter att sätta sig över parlamentets beslut även när dessa kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Denna brist på rättighetsskydd tillsammans med det centraliserade politiska systemet är det som ligger till grund för de omfattande och systematiska kränkningar av integriteten som under många år har varit standard. Sådana kränkningar har vi ständigt och jämt varit utsatta för i Sverige de senaste åren, oavsett regering, men de är ännu mycket värre i Storbritannien, där människor kan gripas och hållas inlåsta i veckor utan att vara skäligen misstänkta, utan domstolsprövning och utan att veta vad man misstänks för. Möjligen finns det visst hopp i det att opinionen verkar ha svängt och att den allmänna acceptansen för den här typen av övergrepp har minskat, samt i det att både Lib Dems och Tories har motsatt sig de värsta kränkningarna. Men ett verkligt systemskifte får vi inte innan Storbritannien får en skriven konstitution, och det är ännu väldigt långt borta - i synnerhet eftersom Tories inte verkar anse att det finns ett behov därav. Men med ett mer pluralistiskt politiskt system, som bättre hade kunnat svara upp mot medborgarnas förväntningar och där fler röster hade kunnat komma till tals, hade den här situationen inte behövt uppstå. Precis som med FRA-lagen i Sverige kommer integritetskränkningar till stånd ofta genom en politisk process där det offentliga samtalet och det allmänna deltagandet brister, och där de folkvalda faktiskt inte uppfyller de förväntningar som folk ställer på dem.

Finns det då inget som är bra med det brittiska politiska systemet? Åjo, ett par saker finns det allt. Man har tydliga regler för kampanjbidrag, något som Sverige helt obegripligt nog saknar. Man har ett överhus som åtminstone i någon mån kan utgöra en fördröjande och granskande instans, och som också är öppet för andra än karriärpolitiker. Man är bättre på att berömma och belöna de medborgare som har gjort gagneliga gärningar. Man har av hävd bättre lyckats bevara parlamentets centrala roll i det politiska systemet - i år är det faktiskt första gången som vi kommer att få se den typ av partiledardebatter i en TV-studio som vi i Sverige vant oss vid under lång tid. Tidigare har den enda arenan för muntlig politisk debatt av det här slaget varit underhuset. Dessutom måste samtliga ministrar sitta i parlamentet enligt en mycket djupt rotad parlamentarisk konvention - men det utgör i praktiken inget hinder för en premiärminister att utnämna vem den vill eftersom en tilltänkt minister alltid kan utnämnas till lord och således ta plats i överhuset, något som verkar bli allt vanligare. Men jag tippar ändå på att betydligt fler av Blairs och Browns kabinettsledamöter satt i underhuset när de blev utnämnda än vad Göran Perssons statsråd gjorde.

Så hur kommer det att gå då? Ja, vi får väl se - politiska spådomar har aldrig varit min styrka. I och med att ett hung parliament för många britter verkar så oattraktivt så kanske vi får se en knapp Torymajoritet. Om David Cameron är rätt man att komma tillrätta med de risiga offentliga finanserna återstår att se. Som han själv sade vid Tories' valupptakt idag: det kan knappast bli värre. Den globala ekonomiska återupphämtningen kommer förvisso att få effekt även i Storbritannien, men den läxa vi i Sverige lärde oss på 90-talet, nämligen att ansvarstagande offentliga finanser är en nödvändig förutsättning för hållbara välfärdssatsningar på lång sikt, den har inte Labour lärt sig. Det kommer att bli ett jämnt val, precis som i Sverige 2006, men precis som i det valet känns det som att regeringen är för tröttkörd, förtroendet för urholkat, att alltför mycket har lagts på hög, för att folket ska vara villiga att ge dem en chans till. Det ska hursomhelst bli väldigt intressant att följa på plats.