Valsystemet revisited

Trogna läsare av den här bloggen vet ju att jag är oerhört intresserad av konstitutionella frågor i allmänhet och valsystemet i synnerhet, och det har varit en fascinerande - och ibland gastkramande - upplevelse att följa turerna som ledde fram till den situation vi har nu. Medan det givetvis var extremt nära att Alliansen fick egen majoritet så känns det i alla fall lite tillfredsställande att vi nu inte fick majoritet vare sig i mandat eller i röster räknat - det hade känts ännu bittrare att få en majoritet av rösterna men inte i mandat. Nu gör vi det bästa av den situation vi har och försöker få igenom så mycket av vår politik som möjligt.

Det jämna resultatet tänjde vårt valsystem till gränsen, och det är nu logiskt att det kommer en diskussion om huruvida det verkligen tjänar sitt syfte. Jag har tidigare skrivit en hel del om valsystemet, så jag ska begränsa mig till att ta upp en del frågor som aktualiserats av årets val.

Proportionaliteten

Socialdemokraterna fick 112 mandat, men om vi hade haft ett helt proportionellt valsystem (med spärren inräknad) så hade de fått 109. Moderaterna fick 107 mandat men förtjänade bara 106. De mindre partierna fick färre mandat i motsvarande mängd. Den vid det här laget välkända anledningen till detta missförhållande är att S och M fick för många fasta valkretsmandat: de fick fler av de 310 fasta valkretsmandaten än vad de var berättigade till enligt en riksproportionell fördelning av 349 mandat. Alltså blev det färre utjämningsmandat kvar, och full proportionalitet kunde inte säkerställas. Detta har mig veterligen aldrig inträffat tidigare, låt vara att det har varit nära någon gång. Skillnaden i år är kanske att vi har åtta partier istället för sju (eller istället för fem som när valsystemet utformades) och att vi har två stora partier och fem små - de medelstora partierna (8-15 procent) lyser numera med sin frånvaro.

Åt detta skulle man kunna göra åtminstone fyra olika saker:

1. Öka storleken på riksdagen. Då blir det fler mandat att fördela och vi kommer närmare full proportionalitet (om antalet riksdagsledamöter vore lika stort som antalet väljare skulle vi få full proportionalitet...). Detta ter sig politiskt ohållbart, med tanke på att 349 ledamöter redan är en hög siffra för ett så litet land som Sverige.

2. Slå ihop valkretsar. Främst gäller detta valkretsar som ligger inom samma län: Skåne läns södra och västra (= gamla Malmöhus län), Västra Götalands läns norra och södra (= gamla Älvsborgs län) och så vidare. Då får man större valkretsar vilket borgar för mer proportionalitet. Men detta har en direkt påverkan på partiernas inre liv som man kanske bör undvika om det går.

3. Ändra den jämkade uddavalsmetoden. Uddavalsmetoden innebär att mandat fördelas till partierna i enlighet med deras jämförelsetal. Jämförelsetalet är en funktion av antalet röster och hur många mandat man fått tidigare, närmare bestämt r/(2n+1), där r är röstetalet och n är antalet tidigare mandat. Ett parti som konkurrerar om sitt fjärde mandat har alltså jämförelsetalet r/7. Undantaget, det som är det "jämkade" i den jämkade uddatalsmetoden, är att ett partis inledande jämförelsetal är röstetalet delat med 1,4, inte röstetalet delat med 1. Detta gör det svårare för partier att få sitt första mandat, och små partier missgynnas därmed. Om man minskar den inledande divisorn från 1,4 till 1,3, 1,25 eller vad man vill så missgynnas inte de små partierna längre lika mycket.

4. Öka andelen utjämningsmandat. Vi hade från början 310 fasta mandat och 40 utjämningsmandat. När riksdagen minskades från 350 till 349 ledamöter så tog man bort ett utjämningsmandat, så då var det 39 kvar. Dessa framstår nu som alltför få. Om man hade haft 300 fasta mandat och 49 utjämningsmandat så hade man kunnat få en proportionell fördelning. Full proportionalitet skulle man givetvis få om man inte hade några fasta mandat alls, men då skulle man inte kunna garantera en geografiskt proportionell representation. Så nackdelen med att öka andelen utjämningsmandat är att vi kommer att se fler exempel på valkretsar där det ena partiet är större men där det andra partiet har fler mandat, eftersom det andra partiet fick ett utjämningsmandat men inte det första. Vilket parti som får ett utjämningsmandat i en viss valkrets beror nämligen på hur pass väl partiets resultat i den valkretsen står sig i jämförelse med partiets resultat i andra valkretsar: ett utjämningsmandat ska gå till den valkretsen där partiet var närmast att få ett fast mandat. Men på det hela taget torde utjämningsmandaten ändå bli hyfsat proportionellt geografiskt fördelade.

De här lösningarna utesluter inte varandra, men en kombination av (3) och (4) torde ändå vara den enklaste. Det är viktigt att man faktiskt tar problemen med valsystemet på allvar, och att man försöker hitta en genomtänkt lösning som håller på sikt, istället för att antingen höfta till lite grann eller välja en lösning som är skräddarsydd efter dagens politiska förhållanden, som man gjorde på 70-talet och tidigare.

Valprövningen

Värmland var ju en av de valkretsar där striden om mandaten var som jämnast: ett tag såg det ut som att Folkpartiet skulle knipa det fasta mandatet där från S, men så blev det till slut inte. Istället fick FP i Värmland ett av utjämningsmandaten. När Alliansen nu "bara" fick 173 mandat så blev inte striden om mandaten i Värmland direkt avgörande för majoritetsförhållandena i riksdagen, men det var ändå oroande att läsa om det sjabbel med rösterna som förekom i Arvika, där vissa sent inlämnade röster bara dumpades på länsstyrelsen utan att räknas och förseglas hos valnämnden. 50 röster behandlades på det sättet: de avgjorde förmodligen inte utgången, men det går inte att matematiskt utesluta.

Det aktualiserar två problem med systemet för överprövning av val:

1. Den begränsade räckvidden. I vallagen 15:13 kan vi läsa: "Ett omval till riksdagen eller landstingsfullmäktige avser endast det antal fasta mandat och utjämningsmandat som tilldelades den berörda valkretsen vid det upphävda valet." Jag kan inte läsa lagen annat än på följande sätt: låt oss säga att någon överklagar riksdagsvalet på grund av det som hände i Arvika och att Valprövningsnämnden (varom mer nedan) beslutar om omval. Att omvalet hålls i den valkrets där problemet skedde (Värmlands län) och inte i hela valområdet (riket) framstår som helt naturligt. Men det som då sker är, från vad jag kan se, att man tar de mandat som Värmland har fått (de fasta mandaten plus eventuella utjämningsmandat) och håller ett omval i Värmland som gäller dessa mandat. Fördelningen i de andra valkretsarna kan inte påverkas.

Men detta framstår som mycket märkligt. I det här fallet hänger utgången i Värmland ihop med utgången i hela riket, eftersom den påverkar antalet utjämningsmandat! Däremot är resultatet i själva Värmland, när utjämningsmandaten tas med, inte ifrågasatt. Folkpartiet fick inte det fasta mandatet i Värmland, men Nina Larsson sitter ändå kvar i riksdagen genom ett utjämningsmandat. Detta gör för det första att Valprövningsnämnden förmodligen inte ens kommer att besluta om omval (eftersom "rättelse [däribland omval] skall ske bara om det med fog kan antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången"), och för det andra att ett omval i bara Värmland skulle vara meningslöst, eftersom det inte kan påverka utgången i riket.

Jag förstår att ett omval kräver tid och pengar och att det inte är bra för riket om valutgången är oviss. Men i en rättsstat så måste ändå lagarna följas, och lika mycket som det ingår i rättsstaten att myndigheterna följer lagen, lika mycket ingår det att det finns möjlighet till rättelse om de inte gör det (en aspekt som ofta kommer bort i debatten). Nu gäller frågan bara huruvida ett block som redan befinner sig i en stark position ska få ett mandat till eller inte, men det hade kunnat gälla hela regeringsmakten som sådan. Då duger det inte att det saknas möjlighet till upprättelse om misstag begås.

2. Valprövningsnämnden. Jag har tagit upp det här tidigare, och det är värt att ta upp igen: är det verkligen rimligt att den enda instans som kan pröva ett vals giltighet är en politiskt sammansatt valprövningsnämnd? Förvisso tenderar det jämna antalet ledamöter att ge majoriteten och oppositionen en jämlik ställning, och det faktum att ordföranden är eller ska ha varit en ordinarie domare borgar för att det finns en opartisk utslagsröst ifall block skulle stå mot block. Men med undantag för ordföranden så röstar samtliga ledamöter av Valprövningsnämnden i egen sak. De är nominerade av och tillhör samma politiska partier vars intressen påverkas av deras beslut. Det betyder självfallet inte att de inte kan sätta sig över partiintresset och döma som lagen kräver. Men rättvisa måste inte bara skipas, det måste också synas att den skipas. Det absolut rimliga vore att överklaganden av val hamnar hos förvaltningsdomstolarna. Vill man snabba upp hanteringen så kan man antingen skicka dessa ärenden direkt till Regeringsrätten eller låta någon annan domstol utgöra sistainstansrätt, till exempel genom att låta Kammarrätten i Stockholm sammanträda som en Valdomstol vars beslut inte kan överklagas. I en liberal rättsstat upprätthålls lagarna med oväld även när själva suveräniteten är deras föremål. Vi förkastar idén om att suveränen sist och slutligen står över lagarna och kan döma precis som den vill när den dömer i egen sak.

Såja, det var några snabba tankar. Låt mig avsluta med att notera några positiva saker från den här rysaren:

Allmänhetens intresse är stort. Ett jämnt valresultat har en folkbildande effekt genom att folk tvingas sätta sig in i valsystemets mekanismer för att förstå vad som händer. Förhoppningsvis kommer några att ha lärt sig någonting av det här, och det är bra.

Det finns ett starkt stöd för proportionaliteten som princip. Inte någon gång vad jag kunde se framfördes idén att det kanske egentligen bara är bra om S och M blir lite större än vad de förtjänar. Folk vill ha ett rättvist valsystem och förväntar sig också att systemet ska vara rättvist.

Det var en mycket svensk valrysare. Det fanns inga hot om militärkupper. Det fanns inga anklagelser om köpta rösträknare, färdigifyllda valurnor eller döda människor på röstlängderna. Inte heller har regeringen vägrat att acceptera ett valresultat som gick den emot. I den mån det har förekommit misstag så finns det inga misstankar om fusk, utan alla accepterar att det är den mänskliga faktorn som felar. Allt detta tar vi för givet, men det borde vi inte göra. I väldigt många länder kan man inte ta det här för givet. Och till sist: olikt USA 2000 så undviker vi att det slutgiltiga avgörandet sker i en domstol där domarna röstar i enlighet med det parti som utnämnde dem. Fast... det är ju just det Valprövningsnämnden gör att vi inte undviker. Vi ska vara tacksamma att vi lever i en demokrati där vi oftast löser även svåra situationer med sansat lugn och samförstånd, men vi har inte hittat det perfekta systemet än.

Kungligheternas omutbarhet, eller, Antingen får man äta kakan eller ha den kvar

Med bara några dar kvar till valet borde jag pusha för Alliansen i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet, men jag tänkte ta upp en fråga där jag går emot Alliansen istället. Det handlar om huruvida kungligheterna ska kunna anklagas för mutbrott. Den bröllopsresa som Daniel och Victoria fick betald av EF-chefen hade kunnat rendera dem böter eller fängelse om de hade suttit i regering eller riksdag istället för att vara kungligheter. Att begå mutbrott, dvs. att som offentlig tjänsteman ta emot en muta, behöver inte inbegripa att man har några planer på att ändra sitt agerande eller fatta andra beslut för att man tar emot mutan. Allmänhetens förtroende är ändå skadat. Man har låtit vissa aktörer komma närmare än de borde.

Mutbarhetsdebatten är intressant i ljuset av det som Fokus skriver om monarkin, dvs. att den har väldigt nära band till en mycket liten krets näringslivstoppar. När Maggi Mikaelsson, landshövding i Jämtland, bjöds på en jaktresa av lokala företagare blev hon åtalad. Fallet gick ända upp till HD som frikände henne, med hänvisning till att landshövdingaskapet är ett uppdrag av en ovanligt representativ natur, och att det inte är orimligt att landshövdingen deltar i viss representativ verksamhet även om den bekostas av andra. Att vara kunglighet är att ha ett än mer representativt uppdrag: det är att ha ett uppdrag som enbart går ut på representation. Givetvis gör det att de straffrättsliga kraven höjs på vad som ska anses vara mutbrott. Men jag slås ändå av att det skulle kunna vara ytterst intressant för en åklagare att titta på de resor och tillställningar som kungen bjuds på - det är ju en sak om det är en engångsföreteelse, i synnerhet om det är för att skapa nya kontakter och lära känna folk som man bör känna, men det är en helt annan om det är ett mönster som upprepar sig år ut och år in och har stora värden inblandade.

Kungen har givetvis åtalsimmunitet än så länge hursomhelst,* men nu har Alliansen kommit fram till att man inte heller vill att de övriga kungligheterna (som inte alls är åtalsimmuna) ska omfattas av den personkrets som kan fällas för mutbrott. (De kan antagligen fortfarande fällas för givande av muta.) Den här debatten har ett bredare principiellt värde, eftersom den aktualiserar två fall där monarkins försvarare måste bestämma sig: antingen får man äta kakan eller ha kakan kvar.

1) Antingen är monarkin en offentlig institution eller så är den inte det. Det är för mig självklart att kungligheterna utövar ett offentligt uppdrag. De har visserligen kommit till det uppdraget på ett unikt sätt - antingen genom börd eller genom giftermål - men det förändrar inte saken i sig. Många av monarkins försvarare tycks vilja hävda att den på något sätt står utanför offentligheten, så att de vanliga förväntningar vi har på offentliga myndigheter inte ska gälla här. Visst kan man välja att betrakta kungens jaktresor med Wallenbergarna som en rent privat angelägenhet, men det hade det inte varit för statsministern eller för en generaldirektör. Och det är ju så hovets PR-doktorer har försökt spinna bröllopsresehistorien: som en rent privat gåva från en rent privat vän. Men om monarkin är rent privat kan den heller inte ha ett mandat att agera offentligt, i synnerhet inte som det offentligas allra högsta representanter. Jag slås ibland av hur oerhört svag insikt vissa har om vad detta egentligen innebär. Att bygga en fungerande offentlig demokrati är, för att parafrasera Palme, inte bara hä-hä och häpp-häpp. Man kan inte bara argumentera för att vi ska frångå demokratiska grundprinciper vid tillsättningen av demokratins högsta ämbete med att säga att "ja men det är ju så mysigt med monarki och dom är ju så söta". Det är viktigt med mysiga saker. Det är viktigt med saker som gör oss glada. Men demokratin är fel ställe att ha dem på. Om man ville att monarkin skulle fortsätta utanför demokratin, om den bleve en rent privat institution såsom adeln, så skulle det vara helt okej. Det vore kanske till och med den absolut bästa lösningen. Då skulle vi som är intresserade av demokrati kunna gå vidare och ha ett statschefsämbete som tillsätts demokratiskt och som har reell makt att med råd och dåd värna och främja demokratin och rättsstaten, istället för att ha en person som varken får eller förmår säga någonting intressant om någonting intressant. Samtidigt kan monarkin leva kvar precis som vanligt, och det behöver inte gå någon större nöd på den så länge man förvaltar sina omfattande ägor på ett vettigt sätt, men man får inga skattepengar och man kan inte företräda den svenska staten som sådan.

2) Antingen har monarkin makt eller så har den inte det. Kungen fattar inga beslut. Han har ingen myndighet, och de kungliga hovstaterna är därmed inte ett offentligt verk. Det gör att kungen har rätt att representera Sverige och få skattemedel för detta utan att det förekommer någon offentlig revision på hur dessa medel används, vilket är bisarrt. (Att kungen har ett visst apanage som han äger disponera själv är däremot i grunden helt rimligt, på samma sätt som att statsråden och riksdagsledamöterna får ett arvode. Men apanaget går idag till långt mycket mer än bara privata ändamål.) En av anledningarna till att man nu inte gör kungligheterna åtalbara för mutbrott är att de inte har några befogenheter att fatta beslut. Alltså finns det inga beslut som man skulle kunna ändra på genom mutor. Samtidigt är monarkins tillskyndare alltid oerhört noga med att påpeka vilket fantastiskt jobb monarkin gör för Sverige, och vilka dörrar de öppnar för svenska företag. Förutom det obehagliga i att demokratins högsta ämbete ofta reduceras till nåt slags glorifierat exportfrämjande så går det ju därmed inte att komma ifrån att monarkin enligt detta resonemang tillerkänns makt: visserligen inte makt i en formell mening, men dock makt såsom ordet används, nämligen en förmåga att framtvinga eller förhindra beslut. Och därmed är vi tillbaka till grundfrågan: hur ska man ha det egentligen? Har monarkin makt eller inte? Såsom överåklagare Gunnar Stetler säger i Svenskan så kan det ju rent hypotetiskt mycket väl gå att muta någon av kungligheterna till att lobba för ett företag och inte ett annat. Vi vet ju t.ex. att det var precis det som f.d. prinsessan Sarah Ferguson erbjöd sig att göra: för en viss penning skulle hon kunna se till att företag fick tillträde till hennes ex-make prins Andrew, som ju dessutom har en formell roll som handelsrepresentant för Storbritannien. Det handlar väl kanske inte om att, som Stetler säger, Victoria skulle lobba för VW istället för Volvo, utan mer om att ett litet eller medelstort svenskt företag som annars inte skulle kommit med alls nu kanske får möjlighet att träffa beslutsfattare och investerare i Kina, Indien eller Brasilien. Den här typen av inflytande har kungligheterna för att de är kungligheter. De hade förmodligen inte haft det om de inte hade varit kungligheter. Dessa kontakter upprättas alltså på grund av deras offentliga ställning, och som en del av deras utövande av ett uppdrag å det offentligas vägnar, alltså ett offentligt uppdrag. Självklart är det möjligt att muta dem, och självklart ska de kunna åtalas om de tar emot mutor. Men det vill inte monarkins blinda, fradgande försvarare se. De vill äta kakan och ha kakan kvar.

Förhoppningsvis kommer de rödgröna fram till att man vill göra de kungliga mutbara, och detta skulle i så fall läggas till den ganska korta lista med saker som skulle bli bättre om de rödgröna vinner. Men oavsett vad så har den här debatten varit nyttig. Den har aktualiserat två teman: hur vi ser dels på monarkins ställning och dels på vad de gör. Det är vi som medborgare som måste kräva insyn, och det är vi som medborgare som måste säga att det inte är okej att de personer som ska kunna representera hela allmänheten har extremt starka band till en liten grupp väldigt inflytelserika människor. Som liberal är jag inte emot framgångsrika företagare. Men som liberal är jag emot att medborgarrätt heter pengar, och att sådan framgång ska kunna köpa politiskt inflytande. Det är när allt kommer omkring inte särskilt demokratiskt. Som med så mycket annat vad gäller monarkin så förtjänar Sverige bättre.

*I alla fall gentemot svenska domstolar. De vilande grundlagsändringar som riksdagen kommer att klubba igenom efter valet och som träder i kraft vid årsskiftet innebär nämligen att kungen kan åtalas vid en internationell domstol, ett scenario som torde vara högst hypotetiskt.

Prinsessbröllop och fotbolls-VM

Att känns sympati för kungahuset är som att heja på ett fotbollslag. Mer och mer har den liknelsen framträtt när jag försöker fånga en idé om monarkin som har vuxit fram i mitt sinne ett bra tag nu. Jag skriver den här bloggen i stor utsträckning för att få ner såna här idéer på pränt, och nu är den tillräckligt mogen för att plockas fram.

Men first things first. Visst, jag läser givetvis svenska tidningar på nätet när jag är i England, och prinsessbröllopet har inte undgått mig heller (jag har ju bloggat om det här), men jag trodde inte att det skulle vara såhär illa. Jag kommer hem till Sverige ca. fyra dagar innan bröllopet, och finner att det helt dominerar TV-sändningarna. SVT har en studio på Operans tak där de sänder timme in och timme ut i flera dagars tid. TV4 har inte ens rätt att sända någonting från bröllopsceremonierna, men spenderar ändå en hel dag med att bevaka bröllopet. Överallt ser man reklam där ett bröllopstema eller ordet "love" har smugits in på ett sätt som anspelar på bröllopet även om sakerna som ska säljas är helt ordinära. Det är som en personkult, fast i en demokrati. Och bortom all bröllopsbevakning, och bortom den principiella debatten, som ändå har kommit fram i viss mån, kvarstår det faktum att samtliga närmast berörda är innehavare av statens högsta offentliga ämbeten, men som i den gärningen får mindre djupträngande granskning än ett genomsnittligt landstingsråd. Det är inte bristen på kritisk granskning under bröllopsupptakten som upprör så mycket som bristen på densamma under de övriga år då det inte är bröllop. Att offentliga ämbetsinnehavare, oavsett ställning, ständigt ska granskas och ifrågasättas är, hoppas jag, en okontroversiell ståndpunkt för såväl republikaner som rojalister.

Jag hade egentligen tänkt läsa igenom de böcker som har skrivits i monarkifrågan under våren, främst av Göran Hägg samt PJ Anders Linder och Per Svensson, och sedan skrivit nånting om bröllopet, men det har givetvis inte hunnits med. Jag har för övrigt tagit upp de mest centrala punkterna i min republikanism, inte minst i det ovan länkade inlägget. Men jag ska ändå försöka ta upp en ganska specifik idé. Jag kan nämligen inte undgå att lägga märke till att många reagerar helt annorlunda inför monarkin än vad jag gör. Jag har nämligen aldrig vad jag kan minnas känt någon större vare sig entusiasm eller avsky inför kungahuset. Det har liksom aldrig angått mig. Jag kan alltså inte förstå de känslor som de flesta människor tycks ha inför monarkin genom introspektion. Jag måste försöka rekonstruera dem baserat på vad jag ser omkring mig. Givetvis förstår jag att folks känslor är väldigt olika, men kanske kan det vara möjligt att göra en väldigt grov generalisering som gäller åtminstone för vissa.

Och här är då idén. Att heja på monarkin är som att heja på ett fotbollslag, både till sin natur och i dess konsekvenser. Det är en kärlek som inte är rationell, som inte är överlagd, som inte grundar sig på principiella överväganden. (Kan någon kärlek grunda sig på principiella överväganden?) Det kan också vara en känsla som man motsätter sig att behöva granska kritiskt, och som man anser bör få stå för sig själv, utan att den ska behöva påverka eller påverkas av andra saker.

På samma sätt är det med kärleken till ett fotbollslag. Den finns liksom bara där, i alla fall hos ett genuint fan. Få sådana fans överger sitt lag med åren, oavsett hur frusterande det kan vara. Och precis som med monarkin så förändras personbesättningen, men kärleken till institutionen består.

Och här är poängen. En sådan kärlek behöver inte vara nånting negativt. Den kan binda samman nationer eller städer, och den kan bygga broar mellan människor som inte annars har nånting gemensamt. Förmodligen måste vi ha åtminstone nånting liknande att hänga upp oss på. Ytterst få samhällen eller gemenskaper tycks klara sig utan sådana känslomässiga bindningar, oavsett om de berör ett idrottslag, ett religiöst samfund, en abstrakt nationalidé eller en aktad person. Våra lojaliteter utgör en viktig del av vår identitet.

Men kärleken till monarkin eller fotbollslaget har likväl ett alternativ, nämligen författningspatriotism, såsom den definieras av Habermas. Författningspatriotism, som jag förstår Habermas, är en lojalitet mot landets författning och dess politiska instutioner som inte baseras på irrationell känslosamhet utan på en nykter bedömning av att en demokratisk konstitution är legitim, och att den därmed både är värd att stödja och kan göra anspråk på vårt stöd. Detta är en bedömning som vi kan göra oavsett vilken etnicitet eller religion vi tillhör, eftersom en legitim demokratisk konstitution betraktar alla som lika inför lagen och inte grundar sig på värderingar som bara är acceptabla för medborgarna om de tillhör rätt etnisk eller religiös grupp.

När jag skrev om författningspatriotism förra året i det ovan länkade inlägget hävdade jag att relationen mellan stat och nation, och de känslor som vi förknippar med de båda, är mer komplicerat än att vi endast kan känna en torr författningspatriotism inför våra offentliga institutioner medan de verkligt djupa känslorna är förbehållna nationen, om vi nu sätter värde på vårt medlemskap av en sådan. Och kungahuset utgör närmast skolexemplet på detta: monarkin är en offentlig, statlig institution men omfattas av känslor som vanligen förknippas med andra, icke-offentliga institutioner.

Är det nånting fel med det då? Att monarkin ger lite glans i tillvaron och att det är roligt att ha nånting att samlas kring verkar användas som ett argument för att den ska få finnas kvar. "Varför inte ha den kvar," säger man, "den gör ju ändå ingen skada?" Och som jag har hävdat så instämmer jag i att den typ av känslor som många har gentemot monarkin inte behöver vara skadliga. Kanske kan de till och med vara nyttiga.

Jag har tidigare argumenterat för att problemet med monarkin inte kanske ligger så mycket i vad den är som i vad den inte är: så länge vi har en monarki kan vi inte ha en fungerande maktdelning mellan olika statsorgan, och vi går miste om den röst som en opartisk men demokratiskt vald statschef skulle kunna ha bidragit med i den offentliga debatten. Men det som ytterligare driver mig är att jag känner att den som vill berättiga monarkin med att den är en rolig anakronism begår nåt slags kategorimisstag. Monarkin är en offentlig institution. Märkligt nog tycks inte alla ha insett detta: att det som kungen faktiskt gör är att han är vår demokratis högste representant. Men som sådan är han faktiskt inte särskilt effektiv. Han har ingen som helst möjlighet att förmedla eller upprätthålla demokratiska värderingar, eftersom han inte får eller kan säga särskilt mycket om dem. När jag tänker på ett par av de personer som hade kunnat spela den rollen, som genom sin livsgärning och sin personlighet hade kunnat fungera som den högste representanten för just den svenska demokratin, som t.ex. Astrid Lindgren eller Sture Linnér, så blir jag nedstämd över att vi har ett statschefsämbete som inte ens är i närheten av att förverkliga sin potential.

Jag är villig att köpa att kungen i folks ögon fungerar som ett slags nationell symbol. Detta förklarar de känslor som många har inför honom, känslor som aldrig skulle kunna överföras till riksdagens talman även om denne gjordes till statschef, en idé som jag tidigare har laborerat med. Men som jag ser det så är det inte en statschefs uppgift att fungera som en symbol för nationen, utan för staten, för det offentliga. Vi reagerar olika inför vår nation. Vissa identifierar sig inte alls med den, medan andra upphöjer den till ett värde över allt annat. Vi har människor i det här landet som identifierar sig med olika nationer. Vissa drömmer om ett hemland i Assyrien eller Kurdistan. Andra identifierar sig som medlemmar av det samiska folket, ett folk vars existens nästa år kommer att erkännas i grundlagen. Åter andra betraktar sig som världsmedborgare, människor utan land. Men vi är alla medborgare i staten Sverige, och bör visa någon form av lojalitet mot den. Det är den typen av värderingar som en statschef närmast per definition bör försöka förmedla. Men folkets känslor inför kungen förblir likt deras känslor inför fotbollslandslaget: varma och helhjärtade, men politiskt och demokratiskt närmast intetsägande. Den bestående känslan är att vi förtjänar bättre.

Det har varit lämpligt att ta upp fotbollsmetaforen just nu, eftersom det ju pågår ett fotbolls-VM. Känslan av att ha lämnats utanför medan alla andra har fest är lika påtaglig där som med prinsessbröllopet. Men jag har efter mycket om och men fastnat inför ett lag som jag kan heja på: Tyskland. Inte bara har de ett ungt lag som spelar rolig fotboll, de har också en konstitution utan motstycke i Europa, som genomsyras av insikten om att en demokratiskt stat bör vara så inrättad, att den bevarar och förmedlar demokratiska värderingar till nästa generation, och som därmed har valt det statsskick som bäst kan göra det, nämligen det republikanska. Jag önskar att Sverige hade kommit till samma insikt.

Valsystem och deras effekter

Henrik Oscarsson refererar till en studie som Valmyndigheten gjort å Grundlagsutredningens vägnar om effekter av olika valsystem. Studien är intressant men bitvis ganska märkligt gjord. Den första frågan är hur man ska simulera effekterna av ett majoritetsvalsystem i Sverige. Då måste man ju dela in landet i 349 valkretsar. Valmyndigheten har använt sig av landets kommuner som proxy: man har gett var och en av de 290 kommunerna varsitt mandat, och sen har man delat ut resterande mandat mellan kommunerna och delat upp de större kommunerna i enlighet med kommunvalkretsarna. Problemet är bara att det gynnar partier som är större i små kommuner, i det här fallet kanske framför allt (S) i små kommuner i skogslänen. Det går faktiskt att slå ihop mindre kommuner och ge större kommuner fler mandat. Svårigheten blir ju att om man ger de större kommunerna såpass många mandat (vilket man måste) att man måste dela upp kommunvalkretsarna i flera riksdagsvalkretsar så blir det väldigt trögt att addera ihop alla valdistrikt för hand, men det torde ju inte vara något problem för Valmyndigheten, eftersom det inte borde vara några större problem att svänga ihop ett program som gör att man kan addera ihop valdistrikt på ett enkelt och smidigt sätt. (Att det är ett väldigt tradigt jobb att räkna ihop resultat för storstadsvalkretsarna var den avgörande anledningen till att jag, efter att ha räknat ut resultatet för 2002 års val, inte orkade upprepa hela processen igen för 2006.)

Nåväl. Men det märkliga är sen att man gör en beräkning utifrån de partidata som finns, dvs. alla partier antas ställa upp vart och ett för sig, och sen får det största partiet mandatet i valkretsen. Även med 2006 års data med ett historiskt svagt S och ett historiskt starkt M och borgerlig majoritet överlag ger detta givetvis en förkrossande majoritet för Socialdemokraterna: 296 mandat mot Moderaternas 53. 85 procent av mandaten, med andra ord, fast då ska man ha i åtanke att S förmodligen gynnas av att de små kommunerna är överrepresenterade.

Det här hade väl varit intressant som en inledande övning, men det märkliga är att det här är den enda fördelningen som görs. Sen går man över till att kolla på blandade system: dels ett där hälften av mandaten tillsätts via majoritetsval och hälften via proportionella val, och dels ett tyskt system där den hälft som inte tillsätts via majoritetsval fungerar som utjämningsmandat.

Men inte i något alternativ ställs ett borgerligt mot ett rödgrönt alternativ, trots att det ju är det som skulle bli resultatet. Det finns egentligen två olika modeller som man kan tänka sig. Enligt den första modellen går de olika partierna helt enkelt ihop enligt blockgränserna. Partier som inte kan tänka sig att inordna sig ett blockövergripande parti får helt enkelt rikta in sig på EU-valet, där EU-regler gör att vi inte kan införa proportionella val. Den andra modellen innebär ett system liknande det franska, där det parti som får en majoritet av rösterna i valkretsen vinner, men om inget parti får egen majoritet så går de två största partierna i varje valkrets vidare till en andra omgång. Det möjliggör för partier att överleva i områden där både de och deras block är starka.

Med utgångspunkt i 2002 års val delade jag in Sverige i 349 valkretsar och räknade enligt detta system. Mandatfördelningen skulle bli såhär:

S: 246 (70,5%)
C: 9 (2,6%)
M: 52 (14,9%)
FP: 29 (8,3%)
KD: 13 (3,7%)

Jag antog, för enkelhetens skull, att om S stod mot ett borgerligt parti i den andra omgången skulle V:s och MP:s väljare rösta på S och de borgerliga väljarna hålla ihop inom blocket. Om S står mot V (22 valkretsar) röstar MP på V och de borgerliga partierna på S. Om S står mot Norrbottenspartiet (två valkretsar) röstar MP och V på Törnman och de borgerliga på S (väldigt svårt att bedöma, men det spelar ingen större roll). Om M och FP står mot varann (18 valkretsar) röstar C och de rödgröna på FP och KD på M (C och KD följer därmed sin respektive grupptillhörighet i EU-parlamentet). Givetvis skulle den verkliga bilden vara mycket mer komplex än såhär. Man skulle t.ex. kunna utnyttja eventuella data över vilka partier väljarna anser vara näst bäst för att göra bättre simuleringar.

2002 års val var ett relativt typiskt val i det att S+V+MP fick en klar men inte förkrossande majoritet. I det läget får alltså S mer än 70 procent av mandaten. Vi kan dra oss till minnes att om en majoritet av riksdagens ledamöter vill genomföra en grundlagsändring så kan en tredjedel av riksdagen framtvinga en beslutande folkomröstning. Men om 2002 års val hade genomförts med det här systemet skulle inte borgerligheten haft en tredjedel av rösterna. I ett läge med så stora majoriteter får vi ett allt-eller-inget-skydd mot majoritetstyrannin: den enda möjligheten för oppositionen att hindra oacceptabla grundlagsändringar är att vinna nästa val, som kanske utkämpas på helt andra frågor än just grundlagsfrågor. Misslyckas man med det har man ingenting kvar som man kan sätta emot.

Vi noterar att V och MP inte får några mandat alls. V lyckas ta sig till en hel del andraomgångar men väl där är man chanslösa mot S (vilket jag också tror stämmer ganska väl med verkligheten). MP skulle nog ha haft en väldigt bra chans i eventuella andraomgångar men man kommer inte dit (Peter Eriksson-effekten i Kalix, där MP fick 44 procent av rösterna, gällde bara kommunalvalet). Detta illustrerar ett väldigt allvarligt problem för majoritetsvalsystemet: vissa idéer mobiliserar väljare som är geografiskt koncentrerade, medan andra idéer mobiliserar folk lite varstans. Men eftersom majoritetsvalsystemet gynnar geografisk koncentration så kommer de förstnämnda idéerna att ha störst genomslag i valet. Deras väljare kommer att gynnas och de väljare som har de andra idéerna kommer att missgynnas.

Det enda sättet för V och MP att ha något inflytande och få nåt slags representation skulle vara om man kunde tvinga Socialdemokraterna att stödja deras kandidater och ge dem politiska eftergifter i utbyte mot att V och MP stöder Socialdemokraternas kandidater i övrigt. Ett sådant system skulle dock förutsätta att Socialdemokraternas väljare verkligen också röstar på det parti som partiledningen säger åt dem att rösta på, vilket väl får antas vara ganska tveksamt. Men det skulle också förutsätta att V:s och MP:s partiledningar kan göra samma sak, eftersom annars har de inget förhandlingsvapen, och det är väl ännu mer tveksamt. Hela systemet har en doft av kohandel som för tankarna till studentpolitiken men som är helt omöjlig att tillämpa i stor skala. Resultatet skulle alltså kunna bli att Socialdemokraterna kan vara oberoende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet och styra med gigantiska majoriteter i ryggen, samtidigt som den borgerliga splittringen fortgår, i alla fall så länge det finns en rödgrön majoritet i grunden. Jag har som sagt inte räknat på 2006 års val helt och hållet, men en försiktig prognos är att vi skulle få en knapp borgerlig majoritet, där Moderaterna skulle ha en väldigt stor del av Alliansens mandat. Det är möjligt att FP och C skulle kunna överleva som ett socialliberalt alternativ genom att gå ihop - såna beräkningar har inte gjorts.

Så hur skulle det bli om man hade blandade system? Tja, även här har vi brist på bra simuleringar. Valmyndighetens rena blandsystem (hälften majoritet, hälften PR) förutsätter att partier inte går ihop, vilket gör att S tar 132 av de 174 enmansmandaten och får en stabil majoritet på 197 mandat (enligt 2006 års siffror). De rödgröna som helhet får 218 mandat (62,5%). Men om vi antar nån form av borgerlig valsamverkan skulle förmodligen bilden vara ganska annorlunda. Gissningsvis skulle det bli väldigt jämnt, och Moderaterna skulle givetvis ha en mycket starkare position i en borgerlig majoritet enligt detta system.

Valmyndigheten experimenterar lite mer med olika block när de räknar på det tredje systemet, det tyska, där alltså hälften av mandaten fungerar som utjämningsmandat. Men även där är konstellationerna märkliga: i scenario 1 står alla partier var för sig som tidigare, i scenario 2 har vi borgerlig men inte rödgrön valsamverkan och i scenario 3 har vi två block men FP och MP står utanför blocken. Varför man inte räknar på hela de två blocken är oklart.

I scenario 1 räcker inte utjämningsmandaten till utan S går fram knappt, dock utan att Alliansen tappar sin majoritet. I de två andra systemen uppnås ett proportionellt resultat.

I sin kommentar till Valmyndighetens utredning påpekar Henrik Oscarsson att forskning visar att majoritetsvalsystem oftare leder till högerregeringar och till sänkta transfereringar. De borgerliga försatte alltså en "historisk chans" att ändra på valsystemet eftersom S också var för ett majoritetsvalsystem, menar Oscarsson.

Tja, det hade väl varit en historisk chans om det enda målet med författningspolitiken hade varit att gynna det egna partiet. Och det finns väl klara indikationer på att såna överväganden har spelat stor roll i svensk författningspolitik, inte minst för det (s)törsta partiet. Men även om det vore så att insikten om att majoritetsvalsystem gynnar högern vore mera välkänd bland de borgerliga skulle det förhoppningsvis inte leda till en kursomsvängning. För det första skulle ju Allianspartierna tvingas gå ihop, vilket skulle vara jobbigt i sig. Inte ens FP och C lyckas ju gå ihop, så hur skulle socialliberaler, nyliberaler och homofober kunna samsas inom ett parti? Men som jag har sagt tidigare: majoritetsvalsystemet öppnar upp för resultat som är fundamentalt orättvisa och illegitima. Det gör att väldigt många väljare kommer att bo i valkretsar där de har väldigt små möjligheter att påverka utgången. Det diskriminerar som sagt mot minoriteter som råkar vara utspridda över landet istället för att bo koncentrerat i vissa områden. Det bygger in en tröghet i det politiska systemet genom att nya partier inte kan göra sig gällande. Om det tillämpas på kommunal nivå också kommer det att leda till att en hel del kommuner i stort sett blir helt utan en fungerande opposition. Det leder till ett kraftigt minskat valdeltagande. Och det ökar kraftigt risken att partier eller koalitioner får en majoritet av mandaten utan att ha fått en majoritet av rösterna.

Dessa argument biter inte på Socialdemokraterna, för vilka det hägrande hoppet om fler mandat fäller avgörandet. Men för en borgerlighet som faktiskt bryr sig om den konstitutionella demokratins idéer, där demokratins spelregler inte bestäms av politiskt egenintresse utan av en vilja att uppnå ett effektivt skydd för medborgerliga fri- och rättigheter och ett förverkligande av folkstyrelsen, har de förhoppningsvis en viss betydelse.

Så vad ska man då göra? Jag har tidigare skrivit om personvalet, så jag ska inte ta upp det här. Valmyndigheten berör också frågan om ändrade valkretsindelningar, vilket jag inte har så mycket att säga om, men man tar också upp frågan om en minskad riksdag. Enligt deras beräkningar skulle de rödgröna få majoritet om man minskar antalet ledamöter till 175.

I stort sett samtliga människor jag har diskuterat frågan med verkar vara av den bergfasta övertygelsen att riksdagens storlek måste minskas dramatiskt. Själv är jag inte alls lika övertygad, och man skulle därmed kunna vänta sig att jag skulle använda Valmyndighetens resultat till stöd för mitt resonemang. Men jag är inte så säker på att Valmyndighetens metod är den bästa. Om jag förstår den rätt har man behållit samtliga 29 valkretsar men minskat mandaten med hälften, och också minskat antalet utjämningsmandat med hälften (till 19, gissar jag). En genomsnittlig valkrets skulle ha kanske 5-6 mandat, och det är inte nog för att ge alla partier mandat. 19 utjämningsmandat räcker inte till, eftersom sossarna får för många mandat.

Tja, man får väl då helt enkelt börja slå ihop valkretsar och öka antalet utjämningsmandat. Ett proportionellt resultat ger Alliansen 89 mandat och de rödgröna 86. Det är inte storleken det är fel på, utan sättet att uppnå proportionalitet. Västra Götalands län består av fem valkretsar och Skåne län av fyra, så där finns lite att jobba med utan att man behöver tvinga ihop olika län i en valkrets.

Till sist berör Valmyndigheten frågan om valkretsspärrar. Det är egentligen märkligt att den frågan inte diskuteras mer. Idag är ju spärren för fördelning av de fasta valkretsmandaten 4 procent av rösterna i riket eller 12 procent av rösterna i valkretsen. I Finland finns inga spärrar alls, men heller inga utjämningsmandat, och liknande system hade vi i Sverige innan 1970 års val. I Norge och Danmark gäller att det finns småpartispärrar till utjämningsmandaten, men inte till valkretsmandaten.

Valmyndigheten tar upp en gammal motion från en viss centerpartistisk riksdagsledamot vid namn Alf Svensson - det tar fem sekunder innan man ser att motionen kommer från år 1987 och att det alltså är den gamle KD-ledaren som ju satt på centermandat genom den valtekniska samverkan som C och KDS ingick inför 1985 års val. Motionen föreslår ett väldigt komplicerat system med kraftigt sänkta spärrar för de fasta valkretsmandaten (1 procent i riket eller 8 procent i valkretsen) och sen en möjlighet för partierna under 4 procent i riket att få ett högst begränsat antal utjämningsmandat, dock inte mer än 6 mandat med de fasta mandaten inräknade. Föga förvånande är denna motion skriven innan KDS kom in i riksdagen 1991, men Pär Nuder ville damma av idén om en proportionalitetstrappa genom att införa en begränsad proportionalitet mellan 3 och 6 mandat. Det räknar dock inte Valmyndigheten på, kanske för att sossarna aldrig brydde sig om att ta fram en fungerande modell för det förslaget, vad vet jag.

Nåväl. Som Valmyndigheten säger så skulle SD med 2006 års siffror få 3 fasta mandat och 3 utjämningsmandat om man införde Alfs förslag. Som fördelningen faller sig skulle Alliansens mandat därmed minska till 174 och man skulle förlora sin majoritet, vilket ju verkar väldigt oattraktivt, fast...

...inte om man slopar samtliga småpartispärrar för de fasta mandaten men behåller dem oförändrade för utjämningsmandaten. Med dagens spärr på 4 procent får vi därmed exakt det norska systemet, låt vara att det systemet, såvitt jag förstår, gynnar landsbygdsvalkretsarna på storstädernas bekostnad, nåt som det svenska systemet inte gör.

Då skulle SD få sina 3 fasta mandat, nog för att få en viss representation men inte nog för att ta bort Alliansens majoritet. Går vi längre tillbaka skulle Norrbottenspartiet ha fått ett mandat 2002, och vi kan anta, fast jag inte har räknat på det, att MP skulle få ett par mandat 1991, KD kanske något från Jönköpings län under 1980-talet. Ny Demokrati, som inte hade lika starka regionala fästen som SD har nu, skulle dock fortfarande ryka all världens väg 1994.

Fördelen med en sån här reform skulle vara att den minskar dramatiken kring fyraprocentsspärren. Ett parti som är på väg uppåt kommer att behöva ta det ansvar och utsättas för den granskning som det innebär att sitta i riksdagen redan innan man har tagit sig över spärren, vilket ju kanske t.ex. skulle göra att SD idag skulle vara ett parti på nedgång om de skulle ha visat sig oförmögna att hantera sina mandat från 2006, medan ett parti som är på nedgång ändå kan behålla en plattform i rikspolitiken.

Samtidigt skulle inte ett avskaffande av spärrarna störa majoritetsförhållandena alltför mycket. År 2006 var ett ovanligt jämnt val, och SD fick också ett av de högsta resultat som något parti har fått utan att klara fyraprocentsspärren, samtidigt som man dessutom har starka regionala fästen. Ändå överlevde Alliansens majoritet. Samtidigt krävs det ändå ett omfattande organiseringsarbete för att kunna konkurrera om riksdagsmandat. Med en helt avskaffad spärr skulle en av effekterna kunna vara att missnöjda minoriteter inom partierna kan pressa ut partiledningarna genom att hota att bilda eget om man inte får igenom sina krav. Detta undviker man med en avskaffad spärr: det är bara att kolla på Norge, visserligen har man haft svaga regeringar då och då men partisplittring är inte orsaken till det.

Så visst finns det reformer man skulle kunna genomföra inom valsystemet. Jag vill avsluta med att byta ämne lite grann och puffa för en genialisk sådan, som Gunnar Andrén har föreslagit: inför skrivare i vallokalerna.

Idén är alltså såhär, om jag har förstått den rätt. Väljaren går till vallokalen. Bakom varje skärm finns en pekskärm och en skrivare. Väljaren väljer det alternativ den vill rösta på, både parti och eventuell personröst. Skrivaren skriver ut valsedlarna, väljaren stoppar dem i kuverten på vanligt manér och sen ger den dem till valförrättarna som vanligt.

Fördelarna är oändliga. Partierna badar i valsedlar varje valår. Om jag minns rätt omfattar tryckbidraget från staten en mängd valsedlar som uppgår till tre gånger fler valsedlar än antalet väljare - för varje parti och varje val. Det är åtta partier som har rätt till tryckbidrag, och med tre samtidiga val och ca. 7 miljoner röstberättigade blir detta i runda slängar en halv miljard valsedlar, och då har jag ändå inte räknat med de partier som beställer egna sedlar, blanka valsedlar osv. Nu behöver man bara trycka upp så många valsedlar som antalet röster som läggs.

Rättssäkerheten ökar. Det verkar ha varit allvarliga problem med att valsedlar stals från vissa vallokaler vid EP-valet förra sommaren, men det skulle man ju komma över med det här systemet.

Alla partier får samma villkor. Nystartade partier behöver inte lägga en förmögenhet på att trycka sina valsedlar, och lokala partier får samma villkor som nationella.

Utlandsröstningen blir enklare. Som det är nu är ambassader och konsulat bara skyldiga att tillhandahålla "blanka partivalsedlar", dvs. valsedlar där partinamn men inte själva listan står tryckt, om jag förstått det rätt. Nu var iofs. Valmyndigheten snäll nog att skicka riktiga valsedlar för de partier som har rätt till gratis tryckning till mig inför EP-valet när jag bad om det, men annars får hugade väljare vända sig till partierna, antar jag. Men enligt förslaget krävs det ju bara att man installerar det här systemet på ambassaden ifråga och så fungerar den precis som en riktig vallokal. Man skulle kanske också kunna lägga en del av de pengar man sparar in på att inte behöva trycka en halv miljard valsedlar varje valår på att ha röstmottagning på fler konsulat, något som man sparat in på de senaste åren.

Partierna behöver inte mobilisera en armé med fotfolk för att stå utanför vallokalerna varje valdag. Det är förvisso en fin tradition, men en som blir allt svårare att upprätthålla i takt med att medlemmarna blir äldre och färre.

Samtidigt är själva röstningen fortfarande manuell: valsedlarna är lika fysiska som de som vi har idag, väljaren kan själv inspektera dem innan den lägger dem i kuverten osv. De argument som ibland framförs mot elektronisk röstning gäller inte det här förslaget eftersom det helt enkelt inte är en form av elektronisk röstning.

En sån här reform torde vara helt okontroversiell och skulle förhoppningsvis, om man lyckas få med partierna på banan, kunna träda i kraft innan valet 2014. Inga grundlagsändringar krävs heller. Se där en reform av valadministrationen som skulle vara praktisk, genomförbar och bra.

(O)moderna perspektiv på grundlagen

Detta inlägg skulle från början handlat om Sverker Gustavssons kapitel om den svenska grundlagen i antologin "Svensk politik mellan folkhem och Europa" (2008, red. Li Bennich-Björkman och Paula Blomqvist). Men nu föll det sig så att jag i förmiddags råkade läsa Ulf Bernitz' och Kjell Å Modéers båda bidrag till den relativt nyutkomna antologin "Författningskulturer" (2008, red. Anders Mellbourn), och de två tänkte jag också anknyta till. Bernitz skriver om rättighetsskyddets utveckling i Sverige och Europa sedan andra världskrigets slut, medan Modéer tar upp frågan om en "samhällsreligion": dels frågan om grundlagens förhållande till religionen och dels frågan om synen på grundlagen i samhället. Det de båda bidragen har gemensamt är att de implicit ger uttryck för att den syn på grundlagen som man hittar hos Gustavsson, den traditionellt svenska, håller på att förändras och också är ovanlig i ett bredare europeiskt perspektiv.

Man ska inte läsa folk så att de är dummare än de är, som Rawls påminner oss i sin Lectures on the History of Political Philosophy. Gustavssons kapitel om grundlagen skiljer sig väldigt mycket från hur jag hade skrivit ett kapitel om Sveriges grundlagar om jag hade fått det förtroendet. Men Gustavsson är statsvetare, och för en empiriskt inriktad statsvetare är den centrala frågan hur grundlagarna påverkar det svenska politiska livet. För rättsvetare som Bernitz och Modéer är frågan snarare vilken roll de spelar i och för rättssystemet, medan för en politisk filosof som mig är frågan snarare hur konstitutionen bör se ut, bland annat för att kunna legitimera den stat som den inrättar.

Det är därför jag reagerar när Gustavsson presenterar sin tes (och den är han inte ensam om, bör nog tilläggas) att de verkligt viktiga frågorna i svensk politik, såsom t.ex. socialförsäkringssystemens utformning, utbildningspolitik, kärnkraft och även EU-medlemskapet, har ansetts för viktiga för att regleras i grundlagen. Grundlagen tar bara upp de frågor som det inte råder någon politisk strid om, en hållning som Gustavsson kallar för "minimalism". Mot denna minimalism ställer han två alternativ, en "socialdemokratisk" inställning som menar att fler sociala rättigheter bör grundlagsregleras, och en "liberaldemokratisk", där t.ex. rätten till egendom och fri rörlighet för varor och tjänster bör grundlagsfästas. Runt andra konstitutionella frågor råder det, menar Gustavsson (såsom jag uppfattar honom), i stort sett konsensus.

Det är förvisso sant att det ibland förekommer förslag i de riktningar som Gustavsson nämner. Särskilt egendomsskyddet har varit föremål för strävanden efter grundlagsreglering av borgerliga politiker, och det har också i viss mån uppnåtts. Och socialdemokraterna i Grundlagsutredningen gav sig på det svåra konststycket att dels sätta folksuveräniteten som en absolut central princip för statsskicket, men också hävda att folksuveräniteten borde inskränkas i frågor som socialdemokraterna inte tycker om, dvs. att det borde krävas kvalificerad majoritet för utförsäljning av statlig egendom. Nåväl.

Om man ska beskriva den svenska författningspolitiska debatten idag så är det svårt att inte känna att Gustavssons redogörelse missar ett par viktiga poänger, som bättre kommer fram i Modéers och inte minst Bernitz inlägg, nämligen när det gäller skyddet för mänskliga fri- och rättigheter. Striden har stått mellan socialdemokrater, som har satt folksuveräniteten så högt att man egentligen aldrig har kunnat förlika sig med tanken på att människor har vissa grundläggande fri- och rättigheter som staten helt enkelt inte ska få kränka (att staten inte bör kränka dessa rättigheter är en annan sak och där har det ju länge rått en bredare samsyn), och å andra sidan liberaldemokrater, som ju menar att medborgarna måste tillförsäkras sådana grundläggande fri- och rättigheter. Här låg 1974 års regeringsform länge långt efter den västerländska standard som de amerikanska och tyska författningarna satt för länge sedan, men i och med införandet av den kanske enskilt största författningsändringen inom ramen för vår nuvarande RF, nämligen RF 2:23 (en paragraf som jag inte kan se att Gustavsson ens nämner), som förklarar att svensk lag inte får strida mot Europakonventionen, så har vi kommit någorlunda upp till scratch. Och det är här det blir svårt att hålla politik, juridik och filosofi isär, därför att liberaldemokraternas insisterande på ett effektivt rättsskydd har en filosofisk grund. Liberaldemokrater håller inte med om att frågor rörande fri- och rättigheter och en tydlig reglering av kompetensfördelningen mellan statsorganen och formerna för det demokratiska styrelseskicket är oviktiga. Tvärtom, anledningen till att det är just de frågorna som är värda att regleras i grundlagen och inte andra frågor är just att det är de frågorna som är de viktigaste: det är de som avgör statens legitimitet. Och till skillnad från socialdemokraterna så anser inte liberaler att majoritetsbeslut är tillräckliga för att legitimera statens maktutövning - definitivt nödvändiga, men det krävs också att de andra benen i den liberala demokratin är på plats, nämligen medborgerliga fri- och rättigheter samt en effektiv rättsstat. Och i takt med att Sverige har integrerats mer och mer i ett bredare europeiskt sammanhang genom EU-medlemskapet (vilket Gustavssons kritiska inställning mot framgår med all önskvärd tydlighet mellan raderna) så har även dessa tankar gjort comeback i den svenska politiska debatten med förnyad styrka, vilket Bernitz och Modéer diskuterar - att de har funnits där tidigare vet var och en som har läst sin Chydenius, men de fann det nog svårt att göra sig gällande när den svenska liberalismen levde i Herbert Tingstens skugga. (Tingsten var bra på många sätt men också väldigt nära Uppsalaskolan i sin syn på ideologi och idékritik.)

Det är inte utan att det känns som att Gustavssons beskrivning av det svenska författningslivet är lite omodern, eller i alla fall att den kanske utgår från hur socialdemokrater skulle betrakta författningens roll, medan många borgerliga förmodligen har ett helt annat synsätt. Den amerikanska och tyska situationen, där en stark författning spelar en viktig roll i medborgarnas uppfattning om förhållandet mellan medborgarna och staten och dess legitimitet, är ett mål att sträva mot, någonting som inte bara gäller för andra länder med andra traditioner utan som vi kan uppnå här i Sverige också, och där ett första självklart steg är att grundlagens bestämmelser redan idag bör betraktas som oöverträdbara, och att grundlagen också bör göras mer oöverträdbar, dels genom att man kanske tar bort de programstadgande bestämmelserna i t.ex. RF 1:2, dels genom att man skärper och fördjupar rättsskyddet (genom att t.ex. införa skydd för rätten till integritet och rätten till en rättvis rättegång och ta bort uppenbarhetsrekvisitet) men också genom att man inför effektiva rättsmedel för individen att värna sin rätt, där inte minst kravet på en författningsdomstol brukar stå i centrum. Att det känns så väldigt märkligt att höra att den liberaldemokratiska författningssynen skulle kräva ett grundlagsfästande av fri rörlighet för varor och tjänster beror på att dessa rättigheter inte är avgörande för statens legitimitet: liberaler anser att den mycket stora staten, som hämmar marknadsekonomin, är mycket dum och dålig, men inte att den är illegitim. Det får libertarianerna stå för. Självklart speglar detta ett problem: i den klassiska liberalismen är det starka egendomsskyddet inte bara en självklarhet utan även grunden för de andra rättigheterna (så t.ex. med property-begreppet hos Locke), medan moderna liberaler vill ha starka fri- och rättigheter men samtidigt en stat som tar ett ansvar för sina medborgares välfärd.

Begreppet "modern" har en dubbeltydighet inneboende: dels kan det betyda det som är i ropet för stunden, men det kan också referera till modernitet som en viss avgränsad era i västerländsk historia, vare sig man menar den era som började med upptäckten av Amerika eller den 1900-talsrörelse som kallas modernismen. Om jag säger att Gustavssons syn på författningen känns omodern i det att den i någon mån är överspelad så kan jag också säga att de perspektiv som Bernitz och Modéer diskuterar också är omoderna, i det att de naturrättsliga tankar som ligger till grund för idéerna om ett starkt rättsskydd som en av den legitima statens grunder har sitt ursprung långt före 1900-talets modernistiska syn på rätten (väl exemplifierad av Uppsalaskolan), som jag nämnde innan. Och de konstitutionella problem som Modéer skissar, dvs. vilken roll som författningen bör spela i ett samhälle som blir mer och mer mångkulturellt och inte bara post- utan även nyreligiöst, och allt mindre homogent, kan sägas leda fram till en syn på författningen som är omodern, eller icke-modern, i det att den är sen- eller postmodern. Till detta kommer också att författningen får en roll att spela som i Sverige är blott potentiell, men som i länder som t.ex. USA, Tyskland, Frankrike och Norge den länge haft, nämligen att fungera som en samlande symbol för en befolkning som ingenting annat kan samla, en tanke som hos Habermas benämns Verfassungspatriotismus. Det ska jag skriva mer om någon annan gång, kanske redan i nästa inlägg, men idag vill jag avsluta med att säga att så länge vi tror att Sverige är sig självt nog i författningspolitiskt hänseende och att diskussionerna runt grundlagens utformning och roll i stort sett är avslutade så kommer vi aldrig att inse de egentliga valmöjligheter vi har, på detta liksom på andra områden. Som tur är pekar väl utvecklingen åt ett annat håll. En levande demokrati kan idag klara sig utan varken författning eller en författningsdiskussion, oavsett hur läget kunde vara på 1960-talet.

Tankar om den liberala demokratin V: Valsystemet

Jag läser i The Guardian att man fruktar att det högerextrema, ja rentav rasistiska, BNP, British National Party, ska bli invalda i Europaparlamentsvalet i juni, inte bara med ett mandat, utan med flera. I Storbritannien har man ju numera, liksom överallt i Europa, proportionella val till EP, vilket naturligtvis underlättar BNP:s chanser. Men jag har även talat med unga konservativa i Sheffield som på allvar tror att BNP har en chans att ta mandat i underhuset nästa år, trots (eller kanske på grund av) majoritetsvalprincipen. Redan idag har BNP flera platser i kommunfullmäktigen, vilket säger betydligt mer än det gör i Sverige när man betänker att majoritetsvalsystemet innebär att det alltså finns områden i England där BNP, de svenska Nationaldemokraternas systerparti, är största parti. Och detta alltså redan nu, innan den ekonomiska nedgången hunnit avspegla sig i allmänna val.

Det finns många orsaker till detta, men en anledning som nämns i Guardian är att klyftan mellan politiker och väljare har blivit alldeles för stor. Många områden där BNP gjort framsteg är traditionella Labourfästen, men där man nu tappat förtroendet för partiet och där soffliggarpartiet är det enda som kan konkurrera med högerextremisterna - en kamp som de förra också ofta vinner: valdeltagandet i lokalvalen förra året i Barnsley norr om Sheffield låg under 35%, för att ta ett exempel, och i lokala fyllnadsval kan deltagandet vara ännu lägre. Valdeltagandet i underhusvalen är givetvis högre men ligger ändå på runt 60%, långt under det som skulle vara smärttröskeln i de flesta västeuropeiska länder.

Artikeln i Guardian nämner också en film på Youtube av bloggaren Moston Martyr, som beskriver nedgången i Moston, en arbetarstadsdel i Manchester. Jag hittar den och sätter på. Det är chockerande. Hela kvarter där vartenda fönster, varenda dörr är igenbommad och knappt en människa på gatan i det som en gång var områden fulla med liv och rörelse. Samtidigt är "martyr" ett för tillåtande ord. Det finns en unken populism och en nödtorftigt dold rasism i videons budskap som äcklar. Men man förstår samtidigt desperationen? Vad kan man göra, när man inte kan påverka, när ens röst, oavsett hur man röstar, inte har någon inverkan på politiken, när Labour i vissa val har mer än 70% och det inte spelar nån roll om man går och röstar eller inte, när den kommunala demokratin har avsnörpts och centraliserats och man inte kan vända sig till lokala företrädare som kan ta ett helhetsansvar för utvecklingen?

Jag tänker på det när jag läser Gunnar Wetterbergs artikel på DN Debatt om att införa ett majoritetsvalsystem i Sverige. Wetterberg är inte dum, olikt många andra som förespråkar ett systembyte. Han inser att, som han själv skriver, att i Storbritannien och i många andra länder är det just majoritetsvalsystemet som får en del av skulden för de politiska systemfel som man har där. Om jag läser honom rätt vill han att man ska ha "fyllnadsmandat" som ska fördelas "proportionellt". Kanske åsyftar han därmed ett läge som ibland rått i Italien, där ca. 3/4 av mandaten i underhuset väljs i enmansvalkretsar men där resten fördelas proportionellt. Jag tror det.

Jag har tänkt och funderat på valsystem i många år men det är först när jag läser den här artikeln som det slår mig som en blixt från klar himmel: anledningen till att majoritetsvalsystem verkar vara så attraktiva för många i Sverige är att man sammanblandar två helt olika system som har två olika effekter och som man hoppas kunna förverkliga på en och samma gång! Därför hoppas man kunna få allting på en och samma gång: handlingskraftigare regeringar, bättre debatter, starkare band mellan väljare och valda, större pluralism, mer oberoende ledamöter som också har bredare kunskaper, en starkare kontrollmakt, färgstarkare politiker, och man slipper hamna i ett FRA-läge där majoriteten av lagstiftarna mot sin vilja piskas in till att göra nånting som regeringen men inte folket vill.

Jag tror att folk sällan har tänkt igenom vad det innebär att Sverige skulle införa ett majoritetsvalsystem inom ramen för ett parlamentariskt statsskick. Många av de onekliga fördelar som det amerikanska systemet, till exempel, medför är helt beroende av maktdelningen mellan presidenten och kongressens båda kamrar. Inte minst senatorerna kan, vill och måste helt själva ta ansvar för sina beslut. Då måste man kunna nånting om allt, samtidigt som man också måste kunna allt om nåt, nämligen i det utskott man sitter. Väljarna vet att man inte röstar på en regering utan endast på en kongressledamot och därmed förväntar man sig också att personen ifråga bara ska ansvara inför sin valkrets och inte inför sitt parti eller sin regering, eftersom partier i egentlig mening inte existerar och man ändå inte kan påverka regeringens vara eller icke vara.

I Sverige, däremot, skulle vi införa enmansvalkretsar i en politisk kultur som präglas av den leninistiska partikulturen, där partilinjen alltid råder och där många ledamöter sätter en ära i att aldrig i sin riksdagskarriär ha röstat emot den. Vad skulle det krävas för att t.ex. det socialdemokratiska partiet skulle hamna i ett läge där deras egna ledamöter skulle rösta emot partilinjen i regeringsställning? "Bättre kandidater", kanske ni tänker, och det är väl det majoritetsvalsystemet ska få fram? Men så enkelt är det inte, därför att så fungerar det visserligen i USA, men om man ser till t.ex. England så är det valkretsföreningarna som röstar fram kandidaterna, och de är lika blodfattiga som i Sverige. Att ha bindande primärval är betydligt bättre än att inte ha det, men det gör fortfarande att ledamöterna huvudsakligen ansvarar inför sina valkretsföreningar. Jag vågar tveklöst påstå att väljarna i Storbritannien väljer ett parti, en regering och en statsminister, och inte en enskild parlamentariker, på i stort sett ungefär samma sätt som i Sverige. Och en brist på politruker och broilers finns det sannerligen inte. Den enda skillnaden är att de tenderar att ha läst PPE vid Balliol College, Oxford, innan de kommer in i parlamentet.

Och så måste det väl vara, om man ska ha handlingskraftiga regeringar med starka majoriteter? Men nu får folk faktiskt ta och bestämma sig här. Antingen får man säga att Sverige bör bli som USA, där självständiga kongressledamöter kan representera folkviljan i varje landområde och bromsa in den verkställande maktens självsvåldighet, eller så får man säga att Sverige bör bli som Storbritannien, där regeringen kan agera helt utan att behöva bry sig om koalitionspartners, remissinstanser, förlorade omröstningar eller opposition. Man kan inte både äta kakan och ha kakan kvar.

Allt detta betyder inte att Wetterberg inte har pekat på några väldigt viktiga problem för det nuvarande systemet. Men det är problem som, tror jag, bäst löses inom dess ram. De problem som Wetterberg pekar på är, som följer:

Anonymiteten (dvs. bristen på koppling mellan väljare och valda): Kan brytas genom ett fritt personval, men det medges att vi inte helt kommer undan problemet så länge inte varje väljare har en specifik parlamentariker att gå till. Då skulle man kunna införa det tyska systemet (förenklat: att hälften av mandaten utses i enmansvalkretsar och att den andra hälften fungerar som utjämningsmandat så att man får riksproportionalitet samtidigt som det finns en koppling mellan väljare och valda). Men vi ska inte heller förvänta oss att omedelbart få det brittiska systemet, där i stort sett varje vuxen medborgare vet namnet på sin underhusledamot. Britterna måste veta det, därför att de kontaktar sina riksdagsledamöter för att få hjälp med problem och svar på många frågor där vi svenskar mycket hellre skulle vända oss till våra kommuner eller till relevant myndighet.

Ledningsmakten: Här gör Wetterberg en jämförelse med Putin. Det är lite mer komplicerat än så. Förenade Ryssland fick inte sådär jättemånga röster i dumavalet 2003 - bara 38%. Att man fortfarande hade den majoritet man hade berodde dels på spärrarna men till ännu större del på majoritetsvalsystemet (och naturligtvis i grunden på systemfelen inom den ryska demokratin, men det är en annan sak). Efter valet 2002 satt jag mig ner och delade in hela Sverige i 340 ungefär lika stora valkretsar (dvs. inte kommuner som proxy utan riktiga valkretsar) och räknade på resultaten. Även om man slog ihop rösterna blockvis skulle sossarna ha fått ca. 70% av riksdagsplatserna. Det är ledningsmakt.

Utarmningen: Read my lips - fritt personval. Bristen på färgstarka kandidater är betydligt mer komplicerad än bara det proportionella valsystemet. Återigen: partipiskan kommer att bestå även med ett systembyte, och det gör det svårt att locka människor som bryter mot mönster och vågar sticka ut. Det skulle snarare bli etter värre om vi fick ett renodlat tvåpartisystem (vilket vi skulle få med systembyte enligt Duvergers lag) eftersom de personer som idag är småpartiledare och kan sticka ut då skulle vara ministrar eller skuggministrar och behöva inordna sig.

Ansvarslösheten: Read my lips - fritt personval. Det är inte bättre i England, snarare tvärtom. Med en proportionell fördelning av utskottsplatser i t.ex. KU kvarstår i alla fall möjligheten att minoritetsregeringar skulle kunna få backning i frågor där man gjort bort sig. I England skulle Laila Freivalds omedelbart fått avgå efter tsunamikatastrofen, därför att där har man ministerstyre. I Sverige tvangs hon tekniskt sett avgå på grund av Säpos agerande kring Muhammedkarikatyrerna, men att hon hade en misstroendeförklaring hängande över sig gjorde också sitt till. Men det skulle hon aldrig haft om det suttit 70% sossar i riksdagen.

Stuprören (dvs. att ledamöterna specialiserar sig bara inom sina utskottsområden): Det här är också lite mer komplicerat. Riksdagen klassificeras ibland liksom den amerikanska kongressen som ett "working parliament", dvs. ett parlament som aktivt lagstiftar, medan det brittiska underhuset klassificeras som ett "debating parliament" där det är den politiska debatten som står i fokus. Sanningen är väl att i praktiken gör riksdagen ingetdera, men man har kvar en stark utskottsorganisation och en stark fokusering på utskottens arbete just för att tanken är att man ska lagstifta. Om vi vill ge upp det så kan vi väl göra det, men då måste vi erkänna att vi inte kommer att få bättre kontrollmakt eller mer oberoende ledamöter. Kom ihåg: i kongressen har man väldigt starka utskott, politiker som visserligen har en bred allmänpolitisk bildning men som ändå är högspecialiserade, och debatter som oftast är direkt tråkiga.

Så vad ska man göra? Read my lips - fritt personval. Och då måste vi som väljare börja ställa krav på våra politiker på ett helt annat sätt än idag. Det vi såg under FRA-debatten var en bra början: vi förväntade oss av ledamöterna av Sveriges riksdag att de skulle representera sina väljare och inte sina partier. Och visst kan man minska ner riksdagens storlek och slå ihop lite utskott som Wetterberg föreslår. Men egentligen handlar det kanske mer om att det krävs en kulturrevolution i synen på hur partier fungerar och vad ett parti är för nånting. Om partierna börjar fungera mer som öppna, dynamiska nätverk och mindre som hierarkiska och slutna organisationer, en agenda som killarna på ADL outtröttligt driver, då får vi också på sikt en annan syn på vad det innebär att representera ett parti, och därmed också på vad det innebär att representera sina väljare. Och därmed får vi också en demokrati folk kan tro på, olikt USA eller Storbritannien där 40-50% av väljarna känner sig så desillusionerade att de inte ens kan ta sig till vallokalen vart fjärde år för att välja sitt lands ledare.

Ett stilla republikanskt vemod

Gårdagens kronprinsessförlovning har gjutit nytt liv i monarkidebatten, triggad av t.ex. en exceptionellt märklig artikel på Newsmill. För min egen del var det helt naturligt att milla "glad" inför "kronprinsessan" och "arg" inför "monarkin", eftersom jag försöker hålla personerna borta från sakfrågan, något som inte alla republikaner alltid gör.

Men "arg" beskriver egentligen inte mina känslor särskilt mycket bättre än de andra millningsalternativen "uttråkad", "nyfiken" eller "glad". "Besviken" skulle nog vara bättre. Eller kanske snarare "vemodig". Jag har tidigare hävdat att kanske det starkaste argumentet för en republik är att en demokratiskt vald statschef kan dela makten med riksdag och regering och därmed minska risken för atrociteter* och majoritetstyranni. Detta är fortfarande ett argument, men det är framför allt ett argument för att inte, som många gör, betrakta monarkidebatten som en konstitutionell ickefråga: snarare har vår lösning av statschefsfrågan ett avgörande sammanhang med andra konstitutionella lösningar. Men vi är ju delvis i färd med att skapa ett konstitutionellt ramverk som bygger runt det faktum att vi sitter med en helt och hållet ceremoniell statschef, därav starkare lagprövning, hårdare krav på höga domstolsutnämningar osv. Jag tror också att folk över tiden har börjat väldigt starkt förvänta sig att statschefen ska vara just ceremoniell, och att det skulle vara svårt, för att inte säga orealistiskt, att införa ett system som i Finland, där presidenten har viss makt, för att inte tala om Frankrike eller USA.

Så låt oss då idag tala om traditioner istället, för det är traditionens makt som monarkin till ganska stor del bygger på. Det stilla vemod jag känner uppstår när jag inser att jag förmodligen livet ut kommer att vara medborgare i en stat som jag aldrig helt och hållet kan identifiera mig med, och att detta är nånting negativt. Det går att argumentera för att monarkin är förenlig med demokratin, och på ett sätt är detta givetvis korrekt: Sverige är en monarki och likaledes en demokrati, och eftersom monarken inte ens formellt sett har nån möjlighet att påverka demokratin utgör monarkins fortsatta existens inte ett latent hot mot demokratin (som man t.ex. skulle kunna hävda i Storbritanniens fall, låt vara att det låter lite krystat). Men det är betydligt svårare att hävda att monarkin förkroppsligar eller representerar demokratiska eller medborgerliga värderingar, och det är här mitt problem ligger. Vi har olikt många andra länder egentligen inga traditioner som representerar såna värderingar överhuvudtaget. Till skillnad från äldre tiders monarki behöver dagens monark inte inhämta riksdagens godkännande för att få styra. Han eller hon tar över tronen enbart i kraft av sin person. Vi har en nationaldag som inte firas i någon större utsträckning, och som inte heller firas till åminnelse av uppenbart demokratiska händelser. 6 juni 1523 innebar förvisso att Gustav Vasa valdes till kung, och det var ett viktigt datum i det att det grundlade den moderna svenska statens självständighet. Men det har ingenting med demokrati att göra. 6 juni 1809 innebar en ny regeringsform, men ståndsriksdagen blev kvar, och kungamakten var större och yttrandefriheten mer inskränkt än under frihetstiden. Vi skulle förvisso kunna fira 6 juni till åminnelse av 1974, då vi antog vår nuvarande regeringsform, men vi gör inte det. Och inte ens den representerar nån milstolpe i den svenska demokratins historia: den kodifierar huvudsakligen förändringar som redan införts ett halvsekel tidigare, samtidigt som den bevarar monarkin och i dess ursprungliga variant inte innehöll några egentliga skrivningar om skyddet för de mänskliga rättigheterna, som tillkom några år senare. Dessutom hade de flesta konkreta politiska förändringarna såsom enkammarriksdagen redan införts genom den partiella författningsreformen några år tidigare. Det hindrar inte att man kan eller kanske till och med bör skänka vår nuvarande grundlag en extra tanke den 6 juni - jag gör i alla fall det. Men det är i så fall en tanke som är uppblandad med många "what-might-have-beens".

För ett par år sen, det måste ha varit 2006, hörde jag Robert Putnams Johan Skytte-prisföreläsning. Han talade om hur de europeiska länderna skulle hantera utmaningen att bevara och bygga upp socialt kapital mellan olika grupper i alltmer mångkulturella samhällen. Hans förslag var att satsa just på att bygga upp medborgerliga institutioner och traditioner som folk skulle kunna samlas kring, som i USA. Problemet är att det är väldigt svårt att se vilken roll den svenska monarkin skulle kunna spela i ett sånt sammanhang. De traditioner som den representerar är inte demokratiska. De är inte heller uppenbart begripliga, i den meningen att många människor nog har väldigt svårt att förstå vad monarkin egentligen står för. Det är väldigt svårt att tro att man skulle kunna bygga en medborgerlig lojalitet runt demokratiska värden på monarkin, i synnerhet eftersom de flestas inställning till monarkin verkar vara att "den är ju egentligen inte förenlig med demokratin, men vi kan väl ha den kvar så länge den inte gör nån skada". Ett problem med monarkin är ju just att den har blivit, måste bli, så blodfattig för att överleva att den överhuvudtaget har slutat att spela en egentlig statschefsfunktion, utan att nånting har dykt upp för att ersätta den.

Anta att man då inför en förändring och låter riksdagen godkänna monarken vid varje tronskifte. Skulle det lösa problemet? Man kan förvisso rikta demokratiteoretiska invändningar mot en sån process: om riksdagen bara får säga ja eller nej till en given kandidat har man inte ett reellt val, om monarken väljs på livstid så kan han/hon inte ställas till svars osv. Men ett större problem är nog att huvudaktören i fråga fortfarande inte är riksdagen eller folket utan tronarvingen. Det jag vill komma till är att de demokratiska traditioner vårt land förtjänar måste sätta folket i huvudrollen: vi ska kunna samlas runt dem för att fira vad vi, som folk, har åstadkommit och känna den medborgerliga stolthet som kännetecknar en sann republik. Det är det jag vill men det är inte där vi är idag.

Och det finns i detta sammanhang tillfälle till ett annat slags vemod: vemodet över vår bristfälliga politiska process. Jag har alltid varit djupt pessimistisk rörande utsikterna för en svensk republik. Det finns liksom ingen möjlighet att föra upp kungafrågan på agendan. Vi har haft en omfattande grundlagsutredning, men monarkin har varit ett av få undantag från dess utredningsområde, och det finns inga tecken på att en utredning kommer att komma. Vi har en riksdag där det finns en majoritet för en republik men som inte vill ta i frågan. Och till syvende och sist finns det en folkopinion som av många politiker betraktas som hätsk och oresonlig, och som blint kommer att slå till mot alla försök att rucka på monarkin det minsta. Jag vet inte om det är så. Jag tror att folk fortsätter att hålla fast vid sina åsikter tills det kommer en punkt då man måste börja samla in ny information och ta ställning igen. Jag tror framför allt inte att särskilt många skulle bry sig ett dugg om t.ex. en tronarvinge skulle behöva inhämta riksdagens godkännande för att bli monark, men som jag nämnde ovan så skulle det inte egentligen lösa de stora problemen. Jag vet inte vad som är lösningen. Några statsvetare föreslog för några år sen i "Den konstitutionella revolutionen" att man skulle införa ett riksföreståndarämbete som skulle sköta monarkins representativa uppgifter, medan monarken skulle bli kvar i bakgrunden. Det kanske vore en lösning. En mer realistisk lösning vore kanske hellre att riksdagens talman fick en större och mer offentlig roll, och att man gradvis börjar se mer av talmannen och mindre av kungafamiljen, till dess att några årtionden senare man "med ett pennstreck", för att citera Palme, kan ändra RF och skriva att talmannen är rikets statschef och lämna kungahuset lika konstitutionellt oreglerat som riddarhuset, ständigt närvarande men likafullt bortglömt. Om man sen tycker att det är en bra lösning med talmannen som statschef är en annan sak, men det kan vi ju ändra på då.

*128 träffar på Google.

Små steg i rätt riktning

Så har då äntligen Grundlagsutredningen presenterat sitt förslag, och det positiva är att det är en enig beredning, något som jag inte trott var möjligt, framför allt med tanke på Vänsterpartiets inställning till sänkta personvalsspärrar. Jag har ju tidigare skrivit en hel del om författningspolitik generellt, så jag ska försöka att inte göra någon detaljanalys - en sån kan man t.ex. hitta här. Jag har egentligen alltid undrat om utredningen skulle föreslå några som helst förändringar, med tanke på att den tillsattes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen när Persson och Nuder blev irriterade över att Miljöpartiet kunde utöva utpressning mot sossarna och ville se om det fanns stöd för majoritetsval. (Ett sådant stöd hade man knappast i det egna partiet.) Den frågan kom ju bort ganska snabbt, får man väl lov att säga såhär i efterhand.

Det är lätt att peka på det som inte gjordes men som borde ha gjorts. Vi fick framför allt inga skilda valdagar. Vi fick en sänkning av personvalsspärren men inte ett fullständigt avskaffande, och fem procent är fortfarande ganska mycket. Vi fick ingen avskaffad valprövningsnämnd, utan riksdagen prövar fortfarande efter riksdagsval om den tillträdande riksdagen är lagenligt vald, utan möjlighet till överklagande. Och framför allt måste man väl konstatera att vi inte fick en bred folklig debatt om författningen. För att det skulle ha skett borde man nog ha tagit med alla delar av författningen (även avsnitten om monarkin och statsskickets grunder) liksom bredare demokratifrågor, t.ex. partiernas roll, men framför allt arbetat på ett helt annat sätt, kanske helt utan representanter för riksdagens partier.

Sverige är ett land som idag inte tycks lida av allvarliga och angelägna strukturella brister inom det politiska eller ekonomiska området, till skillnad från t.ex. Italien. Vår demokrati fungerar med normala mått mätt ganska bra. The Economist har till och med hävdat att Sverige är världens mest demokratiska land, vilket man kan ställa sig lite undrande över. Men det som ändå, både på ekonomins och demokratins område väcker en viss känsla av frustration är att vi inte ens är i närheten av att förverkliga vår potential. De förändringar som föreslås är inte helt marginella. Ett slopat uppenbarhetsrekvisit är väldigt viktigt, därför att även om Europakonventionen skyddar många av våra medborgerliga rättigheter måste skyddet för demokratins procedurer vara lika starkt. Men det är fortfarande så att en majoritet av svenskarna bara går till valurnorna vart fjärde år, vilket som utredningen visar är unikt i västvärlden. Det kommer fortfarande att vara så att de interna partistrukturerna missgynnar kandidater med utländsk bakgrund, trots att väljarna genom sitt personval uttrycker att man vill se dem som sina representanter i riksdagen. Och i den debatt om svenskkontrakt och svenska värderingar som just nu förs har vi återigen missat chansen att låta grundlagen utgöra grundvalen för vad folk uppfattar att Sverige som politisk gemenskap står för (även om inte alla medborgare håller med om vad som står i den).

Men man kan också se det från ett annat håll. Grundlagsfrågor är sådant som vi kan och kommer att tycka olika om. Att vi lyckas enas om åtminstone några reformer som tar den svenska författningen i rätt riktning är i det sammanhanget positivt. Kanske måste vi inse att det alltid, för alla, oavsett politisk inriktning, kommer att finnas ett glapp mellan vad man vill ha och vad man kommer att få. Sossarna ville göra det omöjligt för riksdagen att sälja av statlig egendom med enkel majoritet, för att ge sig själva vetorätt över statens ägande. Det fick de inte igenom, och det ska vi vara tacksamma för. Jag skulle vilja avskaffa monarkin och dela makten mellan riksdagen och en demokratiskt utsedd president. Det var inte ens med på dagordningen. Men det är sånt man kanske måste acceptera. Det kan komma en dag då den debatten också förs på allvar, men vi är inte där än, och min gissning är att vi inte kommer att komma dit som ett resultat av principiella överväganden, utan först när något slags skandal eller oacceptabel situation inträffar.

Men det jag inte riktigt kommer ifrån är just själva processen: att vi låter innehållet i våra grundlagar bestämmas av politikerna snarare än genom en principiell och bred folklig debatt. Det går att lägga fram bra och sakliga argument för i stort sett alla de författningspolitiska ståndpunkter som Socialdemokraterna har. Men det går likafullt inte att undvika känslan av att man har just de ståndpunkter man har därför att det gynnar egenintresset. Partiets makt blir större om man inte har personval. Möjligheten för socialdemokratiska regeringar att bestämma blir större om inte domstolarna kan lägga sig i, likaså för socialdemokratiska fullmäktigemajoriteter om möjligheten till kommunala folkinitiativ begränsas. Eftersom väljarna ofta använder lokalvalen som en möjlighet att uttrycka missnöje med sittande regering, och eftersom sittande regeringar ofta har lägre opinionsstöd i mitten på mandatperioderna, och eftersom de flesta sittande regeringar i Sverige är socialdemokratiska, gynnas socialdemokraterna av en gemensam valdag. Som jag tidigare sagt vill man ge sig själva vetorätt genom att kräva kvalificerad majoritet (eller två riksdagsbeslut) för avyttring av statlig egendom, men inte för tvångsinlösning, statliga köp av företag eller införande av statliga monopol. I debattartikeln på Newsmill säger man dessutom att man ville minska andelen utjämningsmandat, vilket ju skulle leda till att stora partier gynnas på de små partierna bekostnad - att det skulle kunna leda till att regeringar kommer till makten som överhuvudtaget inte fick väljarnas mandat bekommer dem inte. (Att man i den socialdemokratiska debattartikeln sen listar fem grundprinciper som man har tagit som utgångspunkt för sitt arbete, men inte säger någonting om mänskliga rättigheter eller rättsstaten i någon av dem bekräftar ju bara vad jag skrev i förra inlägget, nämligen att man är helt ointresserade av de frågorna.)

Konsekvent och genomgående ser vi att partiintresset ljuger inte. Det förhållandet att den konstitutionella debatten åtminstone i viss utsträckning drivs av makthunger hellre än av principiella argument utifrån respekten för demokratin och den enskilda människans okränkbarhet är ett allvarligt problem, och det ger den konstitutionella debatten en känsla av ovärdighet, at vara en fasad för ett politiskt spel. De föreslagna författningsförändringarna är små steg i rätt riktning. Vi får mer deltagande genom införandet av kommunala folkinitiativ (även om fullmäktige kan avslå dem med två tredjedelars majoritet) och vi får ett större skydd för de medborgerliga rättigheterna genom uppenbarhetsrekvisitets avskaffande, införandet av en rätt till rättvis rättegång och till integritet, en stärkt roll för riksdagsutskotten och en mer rättssäker domarutnämning, för att nämna några punkter. Men vi får absolut inte tolka utredningens förslag och det kommande propositionsarbetet som att debatten kring demokratins grundvalar därmed har avslutats i vår tid. Snarare måste vi se till att den bara har börjat.

Tankar om den liberala demokratin del II

Det finns mycket man kan säga om den pågående Grundlagsutredningen, liksom om författningspolitik i största allmänhet. För att ge något slags stadga ska jag försöka utgå ifrån de punkter som alliansen och miljöpartiet presenterade på DN Debatt för några veckor sedan, och försöka analysera dessa med inspiration av det teoretiska ramverk jag presenterade i förra inlägget.

1. Slopa uppenbarhetsrekvisitet och inför en konstitutionell kammare.

Kommentar: Det är glädjande att se att de blågröna har enat sig om ett slopat uppenbarhetsrekvisit, dvs. att domstolarna endast ska avstå från att tillämpa lag eller förordning som tillkommit i strid mot högre författning om felet är "uppenbart". Problemet med uppenbarhetsrekvisitet är att det implicit tar ställning till förmån för en socialdemokratisk syn på lagstiftning och staten. Låt mig förklara. De flesta rättsfall där grundlagen åberopas gäller fall där lagstiftning inskränker de traditionella liberala fri- och rättigheterna, som yttrandefriheten i Åke Green-målet. I sådana fall ställs rättighetsskydd mot folksuveränitetsprincipen, och uppenbarhetsrekvisitet skapar en inbyggd bias till förmån för folksuveräniteten, genom att lägga en större bevisbörda på försvararna av de medborgerliga rättigheterna. Vi behöver bara tänka oss ett omvänt rekvisit ("Domstolarna ska endast tillämpa lag om det är uppenbart att den inte strider mot de medborgerliga rättigheterna") för att se hur denna bevisbörda fungerar. Att avskaffa uppenbarhetsrekvisitet skapar en bättre balans och också större legitimitet: det är svårt att acceptera en situation där en domstol visserligen kommer fram till att en lag kränker folks rättigheter, men inte på ett uppenbart sätt, och därmed släpper igenom den. Antingen kränks medborgarnas rättigheter på ett otillbörligt sätt eller så kränks de inte på ett sådant sätt.

Vad gäller den "konstitutionella kammaren", eller författningsdomstol, så har jag haft väldigt blandade känslor genom åren, främst därför att jag inte har sett det tydliga behovet: i konstitutionalismens högborg USA hanteras ju grundlagsfrågor liksom i Sverige av allmänna domstolar. Innan jag vet närmare hur en sådan kammare skulle utses blir det svårt att ta ställning. Själv skulle jag vilja se en kammare där ledamöterna utnämns av riksdagen med minoritetsskydd (t.ex. med stöd av 2/3 av ledamöterna), och där man kanske öppnar upp för en bredare krets av ledamöter än bara tidigare domare, t.ex. professorer i rättsvetenskap, statsvetenskap och filosofi, men även någon enstaka f.d. politiker, samhällsdebattör osv.

Det jag uppfattar att man mer generellt vill göra från de fem partiernas sida är att ge grundlagen och de medborgerliga rättigheterna en större plats i vårt statsskick (se punkt 10 nedan). Jag tror dock att man måste ta ett större helhetsgrepp om denna fråga, t.ex. genom att ge grundlagarna direkt rättslig verkan och möjliggöra abstrakt normprövning, så att man kan vända sig till domstolar och få grundlagsvidriga lagar ogiltigförklarade genom att direkt hänvisa till de paragrafer de strider mot, och utan att det föreligger ett konkret rättsfall. (Abstrakt normprövning är kontroversiellt, men det för åtminstone med sig fördelen att man inte behöver pilotfall för att ogiltigförklara en lag, vilket gör att man undviker ett läge där riksdagen stiftar lagar som för med sig så kraftiga straff att ingen vågar bryta mot dem för att se vad som händer, även fast de kanske är grundlagsvidriga.)


Det man egentligen borde göra är kanske att föra in mer av rättsfilosofi och rättighetstänkande på juristutbildningarna, för att bryta det långa grepp som Hägerström och hans lärjungar haft över svensk rättslära, och lära juristerna att tänka på ett annat sätt. USA är en väldigt intressant motsats, där rättsvetenskapen har mycket starkare band till filosofin än jag uppfattar att fallet är i Sverige, och där frågeställningar som vanligtvis skulle betraktats som politisk-filosofiska eller rentav språk- eller medvetandefilosofiska kan utgöra grunden för rättsvetenskapliga uppsatser eller avhandlingar. (Jag tänker t.ex. på John Mikhail, som har tenure vid en juridisk institution fast hans forskning nästan uteslutande handlar om moralpsykologi med fokus på generativ moralisk grammatik och moralens inföddhet. En svensk motsvarighet vore otänkbar.) Hursomhelst är dock detta inget för en grundlagsutredning, och knappast något för lagstiftning heller.

2. Utöka RF kap. 2 med förstärkt skydd för individens privatliv och integritet, liksom en rätt till rättvisa rättegångar.

Att göra det förstnämnda är, från vad jag förstår, redan på gång, eftersom alla partier i integritetsskyddskommittén har enat sig om något liknande - något som ju onekligen ter sig ironiskt i ljuset av den kommande FRA-omröstningen. (Jag borde ägna ett inlägg om FRA-lagen någon gång, men jag orkar inte. Det tar för mycket emot. Hur kan man rösta på alliansen med gott samvete efter detta?) Det är hursomhelst välkommet, i synnerhet om de ovanstående reformerna faktiskt skulle göra den faktiska ordalydelsen av RF kap. 2 relevant.

Att en rätt till rättvisa rättegångar saknas i regeringsformen är smått otroligt, då det är en rätt som har varit av avgörande betydelse för den västerländska rättsutvecklingen och som i många fall erkändes av stater långt innan de var demokratier. Sverige måste vara en av få västerländska stater som inte har en liknande rätt inskriven i sin grundlag för tillfället, och om denna brist skulle tillgodoses vore det välkommet.

3. Inför en närhetsprincip och en proportionalitetsprincip i grundlagen.

Now we're talking. Detta är ett väldigt djärvt förslag, som, om det kombineras med mer judiciell aktivism enligt punkt 1 kan leda till att relationerna mellan stat och kommun ser väldigt annorlunda ut. Kommunföreträdare brukar ofta klaga på (1) att staten ålägger dem en massa saker utan att betala, och (2) att staten sedan detaljreglerar hur kommunerna ska utföra dessa uppgifter. Beroende på exakt hur den föreslagna lydelsen ser ut verkar detta förslag dock öppna för något helt annat: att en domstol fastställer att riksdagen överhuvudtaget inte får besluta i vissa frågor, eftersom de tillhör kommunerna. Det är ett steg på väg mot federalism, och det är väldigt förvånande att moderaterna, som ju vanligtvis inte är några kommunkramare, gått med på det. Nu tror jag i och för sig (utan att ha några bevis) att den föreslagna lydelsen bara är en intention, hellre än något mer konkret. Redan idag vägrar ju domstolarna som regel att lägga någon rättslig tyngd i det skydd för den kommunala självstyrelsen som finns i RF, genom att man avstår från att pröva vad kommunal självstyrelse egentligen består i. På samma sätt skulle nog domstolarna avstå från att pröva vad "närhet" och "proportionalitet" består i, åtminstone så länge grundlagen inte explicit säger: "Lagar får inte stiftas som på ett oproportionerligt sätt inskränker det kommunala självstyret."

Med andra ord är jag rädd att denna punkt bara blir en politisk avsiktsmarkering. Annars möjliggör ett starkt kommunalt självstyre dels rent praktiskt ett större folkligt deltagande, en större lyhördhet för lokala förhållanden och den lokala opinionen, och ökade möjligheter till ett upplyst samtal, eftersom människor har närmare att mötas och diskutera. Det muttras ofta om att det kommunala självstyret är meningslöst eftersom kommunpolitiker är okunniga intriganter som inte känner igen ett principiellt resonemang om det så slog dem i ansiktet, och att det bästa alternativet är att en upplyst riksdag fattar liberala, generella lagar (ofta med något slags pengsystem) som befriar folk från kommunpolitikernas maktlystna godtycke. Detta kan vara sant, men: en välfungerande lokal demokrati är ett betydligt bättre värn för friheten än en centralstat där lagarna kan vara liberala den ena dagen, men när sossarna kommer tillbaka finner man snart att lagarna är generella men oliberala. Problemet är inte att den kommunala demokratin är lokal, utan att den försöker vara rikspolitik i miniatyr, vilket reproducerar i liten skala den nationella nivåns brister utan att dra fördel av den lokala nivåns fördelar. Med andra ord: jag är för en stark lokaldemokrati, och därmed blir denna punkt intressant, eftersom den kan utgöra ett steg i rätt riktning. Men det kräver att man vågar förbättra den lokala demokratin på många viktiga punkter.

4. Ta bort personvalsspärrarna.

Ja, detta var ju knappast oväntat, och jag har tidigare skrivit om vikten av att ha ett starkt personval. Egentligen har jag inte så mycket att tillägga, förutom att det är lite synd att man inte antog DN:s radikala förslag om att folk skulle få kryssa så många kandidater som man ville. Men jag tror ändå att införandet av ett helt fritt personval kommer att få den effekt på valkampanjerna som man ville ha med det nuvarande systemet, men där spärrarna idag är för höga. Det är bara att titta på hur många av dagens riksdagsledamöter som skulle förlorat sina platser till förmån för andra kandidater, inte minst kandidater med utländsk bakgrund, som har mycket lättare att mobilisera stöd bland väljarkåren än hos sina partier. (Hur den postkoloniala falangen av vänsterblocket mot denna bakgrund kan hålla med sina resp. partikamrater i deras motstånd mot ett starkare personval är svårbegripligt.) Kandidater kommer att behöva tänka nytt, ambitiöst, innovativt, och förhoppningsvis kan partiorganisationerna få den roll som de förtjänar i dagens samhälle: en mycket svagare än dagens, eftersom de för länge sedan misslyckats i sin grundläggande roll att vara en legitimerande kanal mellan medborgarna och de valda. Dessutom vill jag återvända till ett argument som jag tidigare har anfört: med starkare personval kan på sikt följa svagare partipiskor, och därmed hamnar vi inte i ett läge som med FRA-lagen, där en majoritet av riksdagen inte vill ha lagen, men där tillräckligt många piskas in för att den ska gå igenom. Det är inte folkstyre utan bara minoritetstyranni.

5. Pröva sittande regerings mandat efter varje val.

Detta är en bra idé som förhoppningsvis bör vara rätt okontroversiell. Ska man lägga något slags ideologisk vinkel på det kan man säga att det är rätt märkligt att vi ger landets ledare ett öppet mandat - det normala i en demokrati är ju att ett mandat delegeras på en viss tid och sedan omprövas utifrån hur vi bedömer att ämbetsinnehavaren i fråga har skött sig. I praktiken talade ju redan Göran Persson som om riksdagsvalet givit honom ett personligt mandat - att införa denna reform skulle göra det tydligare att så också är fallet, dock utan att förglömma att det mandat som riksdagen ger kan riksdagen också återkalla närhelst man finner det för gott.

6. Markera fackutskottens roll i utövandet av kontrollmakten i RF.

Återigen bör inte heller detta vara särskilt kontroversiellt. Här hade jag gärna sett en mer offensiv attityd, med ett program med syfte att få riksdagen att mer likna den amerikanska kongressen, med mer utfrågningar under ed och större press på de svarande att hålla sig till sanningen. Som flera anmärkte under tsunamiutfrågningarna: hade Lars Danielsson ställts inför kongressen hellre än KU hade han kanske suttit i fängelse idag. Men detta verkar väl vara ett fall för riksdagsordningen eller brottsbalken hellre än RF.

7. Ge domstolarna ett eget kapitel, och låt regeringen utnämna domare utifrån förslag från en oberoende nämnd.

Idag grupperas domstolarna tillsammans med de allmänna förvaltningsmyndigheterna i RF - partierna vill skilja dem åt och ge dem olika kapitel. Inget kontroversiellt i det. Vidare vill man bevara regeringens utnämningsmakt över domarna, utifrån förslag från en oberoende nämnd bestående av representanter för andra domare, advokatsamfund och allmänheten. Om denna process inbegriper ett större oberoende än dagens process är jag inte helt säker på - jag är inte helt säker på att man överhuvudtaget föreslår en ändring, eftersom jag har ganska dålig koll på hur processen går till idag. Man skulle förvisso kunna kräva att domarutnämningar skulle gå genom riksdagen, men jag är inte helt säker på att det finns ett uppenbart behov av detta. Särskilt om man har en konstitutionell kammare som utnämns med något slags minoritetsskydd minskar betydelsen av mer omfattande kontroller än dem som finns idag.

8. Skilda valdagar.


Förutom den uppenbara fördelen med skilda valdagar, nämligen att den möjliggör valkampanjer där de lokala frågorna får ett större utrymme, är den största fördelen förmodligen att, som debattörerna skriver, "demokratin motioneras": alla som har varit engagerade i en valkampanj vet att det är då som många väljare sätter sig in i politiken på ett sätt som de inte gör under mellanvalsperioderna. Jag skrev tidigare om den skrämmande okunnighet som råder angående vårt lands mest grundläggande politiska förhållanden, och jag tog redan då upp att folk sätter sig in i politiken när det är dags för valkampanjer, och att hålla val oftare än vad vi gör idag skulle kunna vara ett sätt att öka medborgarkompetensen.

Till sist: socialdemokraterna motsätter sig skilda valdagar med hänvisning till att detta brukar leda till minskat valdeltagande. För det första kan detta mycket väl vara sant, men ett högt valdeltagande är inte det enda värdet. Men det är också mot denna bakgrund helt och hållet obegripligt att ledande socialdemokratiska företrädare uppvisar en så stor entusiasm för majoritetsvalsystem, när vi vet att detta leder till att många väljares röster blir bortkastade, vilket leder till att dessa väljare helt enkelt slutar rösta. Ett valdeltagande på 60% blir inte alls otänkbart i ett majoritetsvalsystem, men detta tycktes inte bekomma herrar Persson och Nuder när debatten begav sig runt 2002-3. Återigen ett tecken på att socialdemokraterna bara använder sig av principiella författningspolitiska argument när det passar dem.

9. Stärkt proportionalitet i kommunalval och möjlighet för kommuner att med kvalificerad majoritet besluta om kommunala extraval.

Det första förslaget är en reform som man tidigare ältat fram och tillbaka, men där man inte hittat någon lösning som passar alla. Problemet är den anakronistiska uppdelningen av medelstora och större kommuner i flera valkretsar, för att tillgodose ett krav på jämn geografisk representation som inte finns. (Utanför Stockholm ställer väl i stort sett alla partier upp med en lista per kommun.) Ju mindre valkretsar, desto mer gynnas de större partierna, och därför styrdes Uppsala 1998-2006 av en rödgrön ledning som inte fått väljarnas mandat. Då kan man antingen slopa de kommunala valkretsarna och införa en småpartispärr på 2 eller 3 procent, eller så kan man införa kommunala utjämningsmandat. Det förra alternativet är nog det enklaste, men det gäller att man sätter spärren tillräckligt lågt för att inte partier i små kommuner med 31 mandat och en valkrets som idag är representerade ska åka ut. Om man bara kan bestämma sig för vilket system man vill ha så bör en sådan reform vara välkommen.

Extravalsfrågan väcker starkare känslor, där vissa menar att en sådan möjlighet skulle vara att underkänna väljarnas val. Problemet med en sådan argumentation är ju att det inte finns någon anledning varför man då skulle ha extraval på nationell nivå, eftersom detta skulle innebära samma sak, men detta brukar man ju tycka är en bra sak, eftersom man på detta sätt kan lösa upp ett stillestånd och ge landet en regering.

När jag funderar på saken så blir jag plötsligt lite mer tveksam till kommunala extraval än jag tidigare varit, just därför att det ju ändå innebär att fullmäktige kan köra över väljarnas val, t.ex. för att försöka driva ut ett litet misshagligt parti ur fullmäktige. Men om vi antar att extravalsfunktionen kommer att användas som det är tänkt, nämligen för att lösa upp politiska kriser, så är jag nog ändå för att införa den: anledningen till att en politisk kris uppstår är ju ofta att de olika partierna inte har kunnat skapa koalitioner som visat sig kunna få en majoritet av väljarnas stöd, antingen för att ingen av de koalitioner som gått till val fick majoritet, eller för att en koalition som fick majoritet brutit ihop. I ett sådant läge är den optimala lösningen att partierna utfärdar nya och bättre förklaringar om vilka man vill styra tillsammans med, och sedan går till väljarna för att söka ett nytt mandat. Det finns ett värde i att de styrandes sammansättning avgörs av väljarna än genom förhandlingar partierna emellan - endast på så sätt kan väljarna veta vem som vill styra med vem, och således utkräva ansvar av dem som faktiskt styr.

10. Gör en språklig översyn av RF och ta med vårt medlemskap och inflytande i EU.

Detta är också ett bra förslag, även om vi nog inte får se den översyn av RF 1:2 som hade varit välkommen, och även om jag tycker att RF 1:1 faktiskt fungerar ganska bra som den står. Däremot kan det nog vara värt att skriva mer om riksdagen och hur den väljs redan i RF kap. 1. Jag avstår från vidare bedömning tills jag har sett vilka formuleringar man tänker sig. Att sätta landets EU-medlemskap på en mer central plats i konstitutionen är en trend som vi har sett mer och mer av, t.ex. i Frankrikes nuvarande konstitution, vill jag minnas. Det måste dock givetvis formuleras på ett sådant sätt att vårt medlemskap i EU inte blir en konstitutionell fråga, i den bemärkelsen att ett enkelt riksdagsbeslut även i framtiden räcker för att möjliggöra ett utträde, men det tar jag för givet.

11. Möjliggör kommunala folkomröstningar i frågor som faller inom den kommunala kompetensen om 10 procent av befolkningen så begär.

Här har vi då äntligen ett praktiskt exempel på ett större steg i mer deltagardemokratisk riktning! 10 procent är en ganska högt satt ribba, särskilt i större kommuner, vilket medför att dylika folkomröstningar bara kommer att genomföras när man har att göra med frågor som är ganska kontroversiella. (Musikens Hus i Uppsala kommer osökt ifråga.) Men det är likväl ett steg framåt, ett tydligt bevis på att det mandat som folket delegerar till sina befullmäktigade just är folkets mandat att delegera, och därmed också folkets att ta tillbaka, och utöva själva när man så önskar. För dem som invänder att det blir omöjligt att utkräva ansvar av en majoritet som inte får ta eget ansvar för sin politik säger jag: så är det alltid, inte bara på kommunal nivå, utan på riksnivå, och det är något som kommer med maktdelning. Att folket beslutar i en viss fråga genom folkomröstning är inget annorlunda ur ett kommunalt ansvarsutkrävandeperspektiv än att riksdagen sätter upp nya pekpinnar för vad kommunerna får och inte får göra. Kan man utkräva ansvar av kommunledningar under de senare förhållandena kan man göra det under de förra.

Men 10 procent är tillräckligt lågt för att många kommunala folkomröstningsförslag åtminstone ska komma på banan, och kan därmed stimulera till debatt och reflektion, även om ingen folkomröstning faktiskt blir av. Fler folkomröstningar kommer förhoppningsvis också att kunna rätta till många av den kommunala politikens brister, där fåfänga, partistrider eller bara viljan att behålla makten hos sig själv ligger i vägen för många nyttiga reformer, eller leder till onödiga projekt, ofta diverse byggnationer.

Det är också väldigt viktigt att inskränka det kommunala folkomröstningsinstitutet till att bara gälla frågor som rör den kommunala kompetensen, eftersom det annars kan komma att användas för att göra diverse populistiska eller rikspolitiska markeringar, vilket urholkar förtroendet för folkomröstningar som ett seriöst demokratiskt verktyg. (Jag tänker t.ex. på kranskommunernas folkomröstningar om trängselskatten.) Men om man använder folkomröstningar för rätt saker är de inget att vara rädd för, vilket många liberaler ofta verkar vara. En spärr på 10 procent torde också undvika att folkomröstningsinstitutet används för rena NIMBY-projekt, genom att man endast kan rösta om sådant som engagerar en större del av kommunen, hellre än bara något enskilt grannskap eller kvarter.

12. Ändra RF för att möjliggöra införandet av kommunalt beslutade trängselskatter.

Tja, något skulle väl miljöpartiet ha för att gå med på de ovanstående punkterna. Återigen dyker väl subsidiaritetsprincipen upp: eftersom trängselavgifter ofta är kommunala frågor bör det vara rimligt att det är kommunerna som beslutar om dem. Men... som exemplet med Stockholm visade så är de egentligen regionala frågor, men om vi nu ska införa storregioner så blir de för små för denna nivå, så vi skulle egentligen behöva en beslutandenivå för storstadsområden eller lokala arbetsmarknader emellan kommun och region. Jag har inget emot denna reform (även om mina åsikter om trängselskatter som sådana är ganska obestämda), men det känns en aning petigt, och ett typiskt exempel på svensk grundlagsstiftning: ingen fråga är för liten för att tas upp, men de verkligt stora frågorna lämnas utanför.

Detta inlägg har ju kommit att handla huvudsakligen om rättighetsskydd och sådana saker, därför att det är där alliansen+mp har valt att lägga tyngdpunkten, och med rätta: det är där de skriande bristerna i vår nuvarande grundlag finns. Egentligen borde man kanske försöka tuffa till skrivningarna om inskränkningar i rättigheter också, för att få mer otvetydiga formuleringar och färre undantag, men det får bli nästa strid.

Förutom personvalet blir det nog ingen reform av valsystemet, och det var nog inte att vänta heller, trots att denna utredning ju egentligen startades upp med syfte att se om det fanns mandat för minskad proportionalitet eller till och med majoritetsval. Det fanns det inte. Det ska bli intressant att se vad av allt detta som kommer att genomföras: socialdemokraterna har sagt att man har kompromissförslag på alla punkter utom skilda valdagar (där jag får hålla med Morgan Johansson om att det är ganska svårt att kompromissa), men hur nära parterna ligger varandra är omöjligt att veta. Det är på det hela taget bra att man skriver en sådan här artikel, oavsett vad Morgan Johansson tycker om att man "förhandlar via debattartiklar", därför att det är oerhört värdefullt för medborgarna att veta hur denna process fortlöper. Egentligen borde man ha gått till väga på ett helt annorlunda sätt, genom att sammankalla ett brett författningskonvent, med omfattande representation för den helt vanliga allmänheten. Lars Leijonborg föreslog en sådan lösning, men ingen lyssnade. Det var synd, och vi får hoppas att man i framtiden kommer att kunna engagera folket på ett bättre sätt i dessa frågor - problemet med Sveriges partidemokrati, inklusive avsaknaden av konstitutionella folkomröstningar, är att författningen blir partiernas sätt att styra sin egna maktkamp hellre än folkets sätt att styra sina makthavare, vilket är en faktor i bristen på en konstitutionell dimension i vårt statsskick.

Men jag vill avsluta med att säga två saker. För det första är det synd att vi fortfarande inte har fått en nationell diskussion runt statschefens roll. Jag tror egentligen att frågan inte är så brännhet och svår att ta i som många tycks tro. Det liberala, borgerliga argumentet för republik, nämligen att en demokratiskt vald statschef kan ha ett starkare mandat och därmed möjliggöra mer av den maktdelning som Sverige behöver, borde ha en viss genomslagskraft nu när intresset för författningsfrågor ökar och fler på den borgerliga sidan börjar inse att vi har omfattande konstitutionella problem som kräver långsiktiga lösningar. Om detta blir nästa eller nästnästa årtiondes stora konstitutionella diskussion återstår att se.

Till sist känns det som att den sittande utredningen inte kan eller kommer att lösa de allra flesta demokratiska problem som Sverige står inför. Hur formar vi demokratin i en tid av partiernas död? Hur ökar vi medborgarkompetensen? Hur kan vi utnyttja den moderna tekniken för att gynna demokratin? Hur kan vi bejaka och hantera den ökande pluralismen och mångfalden i samhället? Vilket utrymme har vi för en demokrati som kännetecknas av större deltagande och deliberation? Vissa av dessa frågor har grundlagsutredningen haft att hantera, och i vissa frågor kanske man börjar formulera svar, men det kommer inte att vara svar som helt och hållet räcker. En del demokratiproblem kan inte lösas på konstitutionell väg, en del kan inte ens lösas genom lagstiftning. Det teoretiska ideal, den deltagardemokrati med deliberativa inslag, jag försvarade i förra inlägget sträcker sig längre än så. Egentligen behöver Sverige en ny demokratiutredning, trots att det var ett årtionde sedan vi hade den gamla, vilket bör ses som ett underbetyg. Men vi behöver inte minst en ny demokratisk diskurs, där liberala och frihetliga krafter, inte bara inom borgerligheten, formulerar ett nytt demokratiskt alternativ, en ny demokrativision, i motsats mot den socialdemokratiskt präglade, centralistiska partidemokrati som rått hittills. Bara att formulera det ideologiska och praktiska imperativ (dvs. varför vi ska ge oss in på det) som ligger bakom en sådan ansats är ett omfattande projekt, och i mitt förra inlägg försökte jag ge ett visst bidrag. Grundlagsutredningen kommer förmodligen att lägga ett förslag som är bättre än det vi har nu, men inte ens om alla 12 punkter ovan skulle gå igenom skulle vi ha mer än börjat ta den demokratidebatt som jag tror att vi måste ta på sikt. Längre fram hoppas jag kanske kunna säga mer om vad vi borde göra, och därmed kunna anknyta lite starkare till den teoretiska ramverket från förra inlägget, men det här får räcka för stunden.