Ett stilla republikanskt vemod

Gårdagens kronprinsessförlovning har gjutit nytt liv i monarkidebatten, triggad av t.ex. en exceptionellt märklig artikel på Newsmill. För min egen del var det helt naturligt att milla "glad" inför "kronprinsessan" och "arg" inför "monarkin", eftersom jag försöker hålla personerna borta från sakfrågan, något som inte alla republikaner alltid gör.

Men "arg" beskriver egentligen inte mina känslor särskilt mycket bättre än de andra millningsalternativen "uttråkad", "nyfiken" eller "glad". "Besviken" skulle nog vara bättre. Eller kanske snarare "vemodig". Jag har tidigare hävdat att kanske det starkaste argumentet för en republik är att en demokratiskt vald statschef kan dela makten med riksdag och regering och därmed minska risken för atrociteter* och majoritetstyranni. Detta är fortfarande ett argument, men det är framför allt ett argument för att inte, som många gör, betrakta monarkidebatten som en konstitutionell ickefråga: snarare har vår lösning av statschefsfrågan ett avgörande sammanhang med andra konstitutionella lösningar. Men vi är ju delvis i färd med att skapa ett konstitutionellt ramverk som bygger runt det faktum att vi sitter med en helt och hållet ceremoniell statschef, därav starkare lagprövning, hårdare krav på höga domstolsutnämningar osv. Jag tror också att folk över tiden har börjat väldigt starkt förvänta sig att statschefen ska vara just ceremoniell, och att det skulle vara svårt, för att inte säga orealistiskt, att införa ett system som i Finland, där presidenten har viss makt, för att inte tala om Frankrike eller USA.

Så låt oss då idag tala om traditioner istället, för det är traditionens makt som monarkin till ganska stor del bygger på. Det stilla vemod jag känner uppstår när jag inser att jag förmodligen livet ut kommer att vara medborgare i en stat som jag aldrig helt och hållet kan identifiera mig med, och att detta är nånting negativt. Det går att argumentera för att monarkin är förenlig med demokratin, och på ett sätt är detta givetvis korrekt: Sverige är en monarki och likaledes en demokrati, och eftersom monarken inte ens formellt sett har nån möjlighet att påverka demokratin utgör monarkins fortsatta existens inte ett latent hot mot demokratin (som man t.ex. skulle kunna hävda i Storbritanniens fall, låt vara att det låter lite krystat). Men det är betydligt svårare att hävda att monarkin förkroppsligar eller representerar demokratiska eller medborgerliga värderingar, och det är här mitt problem ligger. Vi har olikt många andra länder egentligen inga traditioner som representerar såna värderingar överhuvudtaget. Till skillnad från äldre tiders monarki behöver dagens monark inte inhämta riksdagens godkännande för att få styra. Han eller hon tar över tronen enbart i kraft av sin person. Vi har en nationaldag som inte firas i någon större utsträckning, och som inte heller firas till åminnelse av uppenbart demokratiska händelser. 6 juni 1523 innebar förvisso att Gustav Vasa valdes till kung, och det var ett viktigt datum i det att det grundlade den moderna svenska statens självständighet. Men det har ingenting med demokrati att göra. 6 juni 1809 innebar en ny regeringsform, men ståndsriksdagen blev kvar, och kungamakten var större och yttrandefriheten mer inskränkt än under frihetstiden. Vi skulle förvisso kunna fira 6 juni till åminnelse av 1974, då vi antog vår nuvarande regeringsform, men vi gör inte det. Och inte ens den representerar nån milstolpe i den svenska demokratins historia: den kodifierar huvudsakligen förändringar som redan införts ett halvsekel tidigare, samtidigt som den bevarar monarkin och i dess ursprungliga variant inte innehöll några egentliga skrivningar om skyddet för de mänskliga rättigheterna, som tillkom några år senare. Dessutom hade de flesta konkreta politiska förändringarna såsom enkammarriksdagen redan införts genom den partiella författningsreformen några år tidigare. Det hindrar inte att man kan eller kanske till och med bör skänka vår nuvarande grundlag en extra tanke den 6 juni - jag gör i alla fall det. Men det är i så fall en tanke som är uppblandad med många "what-might-have-beens".

För ett par år sen, det måste ha varit 2006, hörde jag Robert Putnams Johan Skytte-prisföreläsning. Han talade om hur de europeiska länderna skulle hantera utmaningen att bevara och bygga upp socialt kapital mellan olika grupper i alltmer mångkulturella samhällen. Hans förslag var att satsa just på att bygga upp medborgerliga institutioner och traditioner som folk skulle kunna samlas kring, som i USA. Problemet är att det är väldigt svårt att se vilken roll den svenska monarkin skulle kunna spela i ett sånt sammanhang. De traditioner som den representerar är inte demokratiska. De är inte heller uppenbart begripliga, i den meningen att många människor nog har väldigt svårt att förstå vad monarkin egentligen står för. Det är väldigt svårt att tro att man skulle kunna bygga en medborgerlig lojalitet runt demokratiska värden på monarkin, i synnerhet eftersom de flestas inställning till monarkin verkar vara att "den är ju egentligen inte förenlig med demokratin, men vi kan väl ha den kvar så länge den inte gör nån skada". Ett problem med monarkin är ju just att den har blivit, måste bli, så blodfattig för att överleva att den överhuvudtaget har slutat att spela en egentlig statschefsfunktion, utan att nånting har dykt upp för att ersätta den.

Anta att man då inför en förändring och låter riksdagen godkänna monarken vid varje tronskifte. Skulle det lösa problemet? Man kan förvisso rikta demokratiteoretiska invändningar mot en sån process: om riksdagen bara får säga ja eller nej till en given kandidat har man inte ett reellt val, om monarken väljs på livstid så kan han/hon inte ställas till svars osv. Men ett större problem är nog att huvudaktören i fråga fortfarande inte är riksdagen eller folket utan tronarvingen. Det jag vill komma till är att de demokratiska traditioner vårt land förtjänar måste sätta folket i huvudrollen: vi ska kunna samlas runt dem för att fira vad vi, som folk, har åstadkommit och känna den medborgerliga stolthet som kännetecknar en sann republik. Det är det jag vill men det är inte där vi är idag.

Och det finns i detta sammanhang tillfälle till ett annat slags vemod: vemodet över vår bristfälliga politiska process. Jag har alltid varit djupt pessimistisk rörande utsikterna för en svensk republik. Det finns liksom ingen möjlighet att föra upp kungafrågan på agendan. Vi har haft en omfattande grundlagsutredning, men monarkin har varit ett av få undantag från dess utredningsområde, och det finns inga tecken på att en utredning kommer att komma. Vi har en riksdag där det finns en majoritet för en republik men som inte vill ta i frågan. Och till syvende och sist finns det en folkopinion som av många politiker betraktas som hätsk och oresonlig, och som blint kommer att slå till mot alla försök att rucka på monarkin det minsta. Jag vet inte om det är så. Jag tror att folk fortsätter att hålla fast vid sina åsikter tills det kommer en punkt då man måste börja samla in ny information och ta ställning igen. Jag tror framför allt inte att särskilt många skulle bry sig ett dugg om t.ex. en tronarvinge skulle behöva inhämta riksdagens godkännande för att bli monark, men som jag nämnde ovan så skulle det inte egentligen lösa de stora problemen. Jag vet inte vad som är lösningen. Några statsvetare föreslog för några år sen i "Den konstitutionella revolutionen" att man skulle införa ett riksföreståndarämbete som skulle sköta monarkins representativa uppgifter, medan monarken skulle bli kvar i bakgrunden. Det kanske vore en lösning. En mer realistisk lösning vore kanske hellre att riksdagens talman fick en större och mer offentlig roll, och att man gradvis börjar se mer av talmannen och mindre av kungafamiljen, till dess att några årtionden senare man "med ett pennstreck", för att citera Palme, kan ändra RF och skriva att talmannen är rikets statschef och lämna kungahuset lika konstitutionellt oreglerat som riddarhuset, ständigt närvarande men likafullt bortglömt. Om man sen tycker att det är en bra lösning med talmannen som statschef är en annan sak, men det kan vi ju ändra på då.

*128 träffar på Google.