Personvalet

DN föreslår på ledarplats att personvalet ska göras om så att spärrarna tas bort och det ska bli möjligt att kryssa flera kandidater - ingen övre gräns nämns, så man får anta att DN vill att det ska vara möjligt att kryssa så många man vill. Som flitiga läsare av denna blogg nog har kunnat ana sig till, så är jag för ett fritt personval. Men jag tror också att jag är för det förslag som DN lägger fram, åtminstone framför att avskaffa spärrarna men ge möjlighet att bara rösta på en kandidat.

Socialdemokraterna ondgör sig över att man med ett fritt personval kan bli vald med bara några hundra röster. Som Johan Ingerö mycket riktigt påpekar så ger den interna partidemokratin ett ännu tunnare mandat, där den verkliga makten ligger i några få händer. Detta hade kunnat vara acceptabelt, och kanske till och med att föredra, om personerna som dessa få händer tillhörde hade varit representativa för partiets väljare - men så är inte fallet: det har det aldrig varit, men framför allt är det inte så idag. Enligt traditionell partidemokratisk teori ska partierna fungera som kanaler för medborgarnas politiska engagemang och därmed spegla inte bara medborgarnas åsikter utan även utgöra ett tvärsnitt av den politiskt aktiva befolkningen - som ju förhoppningsvis ska vara ganska många. Men det är partiernas misslyckande på denna punkt, som idag har betydligt mer med åsikter och profilering att göra än med bristande social representativitet, som leder till krav på ett direktare mandat för de valda.

Det tjusiga med DN:s förslag är dock att det effektivt undanröjer den socialdemokratiska kritiken. Ett extremt exempel är moderaterna i Stockholms läns valkrets 2006, där Fredrik Reinfeldt fick 86,20% av de avlagda personrösterna. Det gjorde att de andra kandidaterna fick dela på ganska få röster, samtidigt som (m) fick hela 17 mandat. Anti Avsan skulle således som siste man ha blivit invald med 186 röster - av över 250 000 moderatväljare! Det är inte omöjligt att förstå att socialdemokraterna kan använda detta som ett skräckexempel på vad personvalet kan åstadkomma. Men om väljarna kan kryssa flera olika personer, kanske till och med riktigt många, så ökar ju möjligheten att uttrycka mer nyanserade preferenser, och det är först och främst det som jag ser som fördelen med DN:s förslag.

En annan fördel blir att det åter blir möjligt att stryka kandidater - genom att kryssa alla utom just den man vill ha bort. Ingerö motsätter sig ett återinförande av strykningar, eftersom han fruktar att politiker som fattar obehagliga beslut på så sätt skulle kunna röstas bort. Det kan vara en effekt, men effekten kan också mycket väl bli att det blir lättare att avsätta folk som helt enkelt inte sköter sig, men som av sina partier fortfarande anses kompetenta. (Laila Freivalds, om hon nu hade suttit i riksdagen som utrikesminister, kommer osökt ifråga.) Fast det behövs ju ingenting så drastiskt som kompletta strykningar för att ändå missgynna bleka, inaktiva riksdagsledamöter som kanske bara någon enstaka procent av de vanliga väljarna skulle kunna namnge. (Hur många skulle t.ex. kunna namnge Ola Rask, ca. 200 personröster, innan den bostadsskandal som sedan blev hans fall?)

Den stora frågan är om ett ökat personvalsinslag kommer att förändra den interna partidynamiken. Det är här jag ser både det stora problemet och den stora möjligheten med fritt personval. Problemet är att det på kort sikt är oklart om personvalet skulle kunna förstärka parlamentarismen och göra den starkare: om partipiskan fortfarande viner lika hårt, och socialdemokratiska riksdagsledamöter i majoritet fortfarande skulle behandlas mest som röstboskap med av gruppledningen kraftigt inskränkt motionsrätt, och om lojaliteten mot partiet fortfarande väger tyngre än lojaliteten mot väljarna, då är ganska lite vunnet. Vi kommer att ha roligare valkampanjer och förhoppningsvis lite kompetentare och mer kommunikativa riksdagsledamöter, och det finns hursomhelst ett starkt principiellt argument i att väljarna ska ha ett så stort avgörande som möjligt över vem som ska representera dem, men den faktiska lagstiftningen skulle inte förändras.

Jag har länge ansett det vara en avgörande insikt att parlamentarismen, denna numera närmast heliga gral i den svenska författningen, ofta försvagar parlamentet hellre än förstärker det. För om parlamentarismen bara innebär att riksdagsmajoriteten bara väljer en regering, som sedan har så gott som öppet mandat att driva igenom vadhelst man vill, då har riksdagen i själva verket mycket litet inflytande över lagstiftningen annat än på ett rent symboliskt plan. Se på USA! President Bushs parti hade majoritet i kongressens båda kamrar i flera år, men ändå håller han nu på att gå till historien som en av de mest misslyckade presidenterna någonsin. Varför då? Jo, därför att han i stort sett misslyckades med att driva igenom någon av de stora inrikespolitiska reformerna han föresatt sig, därför att en republikansk president inte kan lita på att en republikansk kongress driver igenom hans förslag. Han måste sälja dem till kongressen först, och detta misslyckades han med. Det som förenar den amerikanska kongressen och Europaparlamentet är att de är "working parliaments": deras ledamöter måste snickra ihop allianser som kan godtas på många olika håll för att få igenom lagstiftning, och det finns en oförutsägbarhet kring hela processen som jag alltid har betraktat som ett starkt skydd mot den form av majoritetstyranni som egentligen döljer ett fjärdedelstyranni: majoritetens av majoriteten tyranni.

Bisarrt nog brukar den svenska riksdagen av hävd inordnas bland dessa "working parliaments", i motsats mot t.ex. underhuset i Westminster, som är ett "debating parliament", där man främst debatterar förslagen hellre än petar i dem och kritiskt granskar dem. (Det exakta avståndet mellan regeringspartiet och oppositionen i kammaren är två svärdslängder och ett par tum.) Ibland får jag känslan av att riksdagen är ingetdera: den böjer sig så gott som alltid för regeringens diktat (främst när sossarna styr), men är inte heller det centrum för den politiska debatten som det brittiska underhuset är. Många är de ministrar som tvingats avgå i Storbritannien för att de helt enkelt inte klarat av att värja sig mot oppositionen i underhuset - få är de svenska statsråd som tvingats avgå av samma skäl (Ingegerd Wärnersson utgör möjligen undantaget som bekräftar regeln). Att oppositionen och inte medierna kan få en minister på fall är något som stärker parlamentarismen och gör den relevant.

Vad vill jag säga med detta? Jo: den svenska parlamentarismen har en stor potential som den inte utnyttjar. Det går att förhålla sig mer självständigt mot sin regering, och det går att få fram folk som utövar sin kontrollmakt mer som blodhundar än som riksrevisorer. Detta är inte bara viktigt för liberaler, som ser maktdelning och maktbalans värda namnet som ett värn för friheten. Det är också viktigt för att göra parlamentarismen, den svenska demokratins centralpunkt, relevant och intressant för väljarna, och för att få fram ett bättre och effektivare regeringsarbete. Men då krävs det den sak som skiljer både kongressen och underhuset från riksdagen: ledamöter som både i praktiken och mentalt känner sin största lojalitet mot sina väljare, inte mot sina partier. Om vi kommer dit med fritt personval vet jag inte. Men vi måste göra ett försök.