fredag 15 februari 2008

Är väljarna för dumma, och är det ett problem?

Ola Larsmo och Marie Söderqvist Tralau går i polemik mot varandra över kanske den fråga hittills i år som har fått minst uppmärksamhet i förhållande till vad den förtjänar, nämligen det faktum att bara 48 procent av väljarna år 2006 visste att Sverige styrdes av en socialdemokratisk enpartiregering. Söderqvist Tralau ifrågasätter därför att vi bör ha en demokrati, eller åtminstone att människor som saknar politiska baskunskaper ska få rösta. Larsmo menar att besluten likafullt blir bättre om fler får vara med och rösta.

Det finns en del empiriska frågeställningar. I en kommentar som jag läste (men som jag märkligt nog inte hittar på någon av kultursidorna) påpekades det att det är en sak att väljarna vet att socialdemokraterna styr landet, men en helt annan sak att de vet att de gör det i en enpartiregering, utan deltagande från v eller mp. Om man inkluderar de väljare som felaktigt trodde att sossarna satt i koalition med något av dessa partier bör siffran nog strax stiga över 50-procentsstrecket. Fortfarande inte bra, givetvis, men det är betydligt mycket bättre att kunna skilja på de facto majoritet och opposition än att inte ha någon aning alls.

På samma sätt skulle jag vilja avvakta lite med att fördöma min egen generation som synnerligen okunnig - det intressanta i det avseendet är inte huruvida dagens 20-åringar är mer okunniga än dagens 60-åringar, men om dagens 20-åringar är mer okunniga än 40-talisterna var när de var unga, eller om dagens 20-åringar kommer att ha nått samma kunskapsnivåer 2046 som 40-talisterna har idag - kanske lär vi oss med tiden, även om det är svårt att vara alltför optimistisk.

Två stora problemkomplex dyker upp med anledning av en sådan här rapport: (1) Vad gör vi åt problemet? (2) Vad ska vi göra om vi inte kan komma til bukt med det på ett tillfredsställande sätt? Gällande (1) föreslog någon debattör att vi bör lägga större tonvikt vid bildning i vårt utbildningssystem, och att barnen bör läsa mer litteratur. Det låter, med förlov sagt, inte som någon universallösning, även om jag tycker att det är en intressant fråga vilken roll bildningsidealet bör spela i en liberal utbildningspolitik. Jag tror att det är en väldigt öppen fråga vilken roll olika utbildningssystem spelar för ungdomens medborgerliga fostran. Jag är lite rädd för att denna fråga håller på att hamna i skuggan av regeringens övriga utbildningspolitiska agenda. Men jag tror att partierna har en roll att spela, i att bedriva utåtriktad politisk debatt även då det inte är valtider. Många unga (liksom många väljare i gemen) intresserar sig endast för politik när det är dags för val, och vart fjärde år är för sällan. (Kanske kan detta faktiskt vara ett bra argument för skilda valdagar.) Partiernas förvandling till valmaskiner hellre än föreningar där den politiska debatten står i centrum (om den nu någonsin har gjort det) gör att det uppstår ett glapp mellan inte minst unga och partierna, där politisk kommunikation alltför ofta är envägskommunikation, och där partierna kan komma att intressera sig för helt andra frågor än de flesta ungdomar.

Jag försöker komma på ytterligare punkter, men jag har svårt att komma på några. Det är möjligt att det nuvarande låga intresset för parlamentarisk politik är ett så gott som ofrånkomligt faktum i det nuvarande postmaterialistiska samhället, där människor inte har tid eller intresse för traditionell politik. Det behöver inte nödvändigtvis vara någonting dåligt: liberaler behöver inte utgå från att det politiska livet i sig är den högsta formen av mänskligt liv. Men det väcker ett par frågor.

Varför ska vi ha demokrati? Enligt David Estlund, vars senaste bok Democratic Authority för närvarande diskuteras på bloggen Public Reason, är svaret att demokratin leder till att bäst beslut fattas. Det är också det som Larsmo tar fasta på. Formellt sett är detta svårt att bevisa. Condorcets juryteorem försöker visa att sannolikheten att en viss församling genom majoritetsbeslut kommer fram till rätt beslut ökar med antalet väljare. Detta förutsätter dock att antalet alternativ bara är två, men det förutsätter också att alla väljare också gissar rätt med mer än 50 procents sannolikhet, något som ju faktiskt kan ha underskridits i och med detta val. Något som sällan tas upp men som slog mig direkt är ju att teoremet också förutsätter att sannolikheterna är någorlunda lika fördelade mellan personerna: det är mer sannolikt att en person som gissar rätt med 90 procents sannolikhet gissar rätt än att en jury som består av denne, samt två personer som båda gissar rätt med 55 procents sannolikhet, gör det. (Jag har inte räknat på större antal väljare.)

Juryteoremet är just ett juryteorem: det finns ett rätt beslut, nämligen i juryns fall att den skyldige fälls eller att den oskyldige går fri. Men problemet med politiska beslut är att det ofta är väldigt svårt att säga vad som är rätt eller fel. Jag lutar mig då hellre mot Robert Dahls strategi, som han använder för att försvara demokratin i sin lysande bok Demokratin och dess antagonister. Dahl argumenterar som följer. Politiskt beslutsfattande måste bygga på att allas intressen beaktas likvärdigt (equal consideration of interest). Detta är givetvis ingen analytisk sanning, men det är en som erkänns av de stora tankeströmningarna i Västerlandet, och om vi skulle stöta på någon (t.ex. en nazist) som förnekar detta så blir diskussionen rätt meningslös. Hursomhelst: Dahl menar helt enkelt att demokratin är det system som bäst tillgodoser allas intressen. Den relevanta frågan blir inte huruvida en viss individ vet om sitt eget intresse, utan huruvida han vet mer om det än någon annan. Och där måste svaret vara ja: det räcker med att titta på Sverige innan demokratiseringen för att se att även en relativt upplyst, välmenande halvdemokrati nästan med nödvändighet måste misslyckas med att ta allas intressen i tillräckligt stort beaktande. Det är alltför enkelt att ignorera de röstlösas intressen, eller att påstå att ens egna och deras intressen råkar sammanfalla när de inte gör det.

Det är naturligtvis lite mer komplicerat än såhär. För det första: även om demokratin är det styrelseskick som bäst tillgodoser majoritetens intresse är det inte säkert att den är det som bäst tillgodoser allas intresse. (Det är här hayekianer och ekonomiska nyliberaler brukar flika in: "Marknaden är sin egen demokrati." Det hade kunnat vara fallet om alla hade haft lika utgångsläge, men så är ju inte fallet.) För det andra: vi närmar oss ett implicit utilitaristiskt försvar för demokratin som inte är självklart. En aristotelisk demokrat skulle kunna försvara demokratin genom att säga att människan av naturen är en politisk varelse, att en politisk varelse förenar sig i ett politiskt samhälle med andra, och därmed hamnar i en ömsesidig ställning av medborgarskap, som av naturen innebär att man turas om att styra och att styras. (Med kantianska förtecken skulle Thomas Nagel föra en någorlunda liknande argumentation.)

Jag tror att det är detta perspektiv som förklarar den skillnad i perspektiv som jag utläser mellan framför allt Dahl och Söderqvist Tralau. Den senare är rädd för den makt som okunniga väljare kan komma att utöva över oss andra. Den förre är rädd för vad som händer med de okunniga medborgarna, om de berövas rätten att påverka sitt eget samhälle. Rädslan för det nakna majoritetsförtrycket, som man hittar väldigt tydligt även hos t.ex. John Stuart Mill, är ett tydligt drag hos äldre liberal demokratiteoretisk debatt, där den viktigaste egenskapen hos ett statsskick är att det försvarar den individuella friheten. Jag tror att demokratin genom historien har visat att det är det styrelseskick som bäst klarar den uppgiften, särskilt i dynamiska och komplicerade samhällen som våra. Och jag tror också att det finns andra argument för demokrati, som tillsammans gör att det finns väldigt starka skäl att ha kvar demokratin även om många väljare saknar partipolitiska grundkunskaper. Men jag ser också en öppning för en konvergens mellan ett liberalt och ett deliberativt demokratiideal, där demokratin bäst uppfyller denna sin liberala uppgift om väljarna är kunniga, engagerade och delaktiga. Jag tror att det är denna väg liberal demokratidebatt ska gå, hellre än att gå mot den elitistiska och i förlängningen teknokratiska väg som Söderqvist Tralau öppnar upp. Men det innebär också att liberaler, kanske i opposition mot Larsmo, måste säga att majoritetsbeslut inte är det enda värdet, och att bara för att folk int' är dum, så betyder det inte att de inte kan bli klokare.

1 kommentar:

Patrick sa...

Kan i detta rekommendera Bryan Caplans "The myth of the rational voter", som jag läser nu.