Bristen på ett demos

Så EU-parlamentets ITRE-utskott röstade med stor majoritet för att behålla ändringsförslag 138 som en del av parlamentets förslag till EU:s telekompaket. Detta har i Sverige fått stor uppmärksamhet och beskrivits som en nödvändig seger i kampen om det fria Internet. Vi förfasar oss över att fransmän, italienare och andra ens funderar på att använda EU som ett politiskt organ för att reglera Internet. Detta har fått mycket stor uppmärksamhet i Sverige och alla tidningar skriver om det. Jag läser The Guardian och The Independent för att se vad de skriver. Ingenting. Jag läser Le Monde för att se vad fransmännen skriver - det var ju deras förslag som röstades ner. Först hittar jag ingenting heller, men till sist ser jag att det finns en artikel på tekniksidorna. Men i borgerliga Le Figaro står det ingenting. Inte heller i Frankfurter Allgemeine, vars EU-bevakning vanligtvis verkar vara betydligt mer omfattande än svenska tidningars - jag kan för dålig tyska för att läsa den regelbundet.

Det är inte ett nytt klagomål rörande EU att unionen inte kan vara en fullfjädrad demokrati eftersom man saknar ett gemensamt demos - om en demokrati är ett folkstyre, vad är då Europas "folk"? Eller snarare, var är den europeiska offentligheten? Det finns inga gemensamma massmedier och inga gemensamma partier. Ibland brukar man också klaga på att det inte finns ett gemensamt språk, om nu detta är ett avgörande hinder. Det är väldigt lätt att vifta bort den typen av problem och säga nånting i stil med att "våra ideologier förenar oss mer än våra nationaliteter skiljer oss", att i grunden så spelar det ingen roll vilket land vi kommer ifrån därför att en socialist eller liberal i ett land är detsamma som en socialist eller liberal i ett annat land och därför ser den politiska debatten ut på samma sätt i olika länder och därför spelar det ingen roll om den vi kommunicerar med bor i ens eget land eller i nåt annat.

Slagordet har en kärna av sanning i sig men dess tillämpning är för svepande. I Sverige för vi en debatt där integritet, upphovsrätt och friheten på Internet verkar spela en betydligt större roll än i många andra länder - utan att de frågorna för den sakens skull helt ignoreras där. Vi har en relativt stor och medveten bloggosfär som är insatt och som tror, nej vet, att man kan förändra. Vi har kommit längre med att utveckla en digital offentlighet i form av t.ex. Newsmill än vad jag kan bedöma att man har gjort i t.ex. Storbritannien och det finns därför möjlighet att få genomslag i dessa frågor på ett annat sätt i Sverige. Allt detta resulterar i att det finns en livlig debatt där grundreflexen för många deltagare är liberal och frihetlig, mot regleringar och för ett fritt flöde av information. Ibland går detta så långt som att det närmast utgör en konsensus. Debatten är slut, vi har kommit fram till att t.ex. Mikkorapporten om att registrera bloggar eller förslag om att stänga av folk från Internet måste röstas ner. (I dagens läge hade vi tyckt samma sak om datalagringsdirektivet. I spåren av FRA-lagen skulle inte Thomas Bodström kunna ha fått igenom ett sånt förslag utan att ställas inför ett misstroendevotum.) Och därmed förväntar vi oss att så också ska ske. Men det sker inte, därför att besluten fattas på Europanivå, där den överväldigande majoriteten av makten ligger hos människor som inte har en aning om vad som försiggår i den svenska offentliga sfären. Och därmed misslyckas den nationella deliberationen, det nationella offentliga samtalet, med att vara en kanal mellan medborgarna och folket, och därmed står vi inför en legitimitetskris, vilket delvis förklarar det högt uppskruvade tonläget och den frustration många känner när det gäller såna här frågor på EU-nivå.

När världen var ung och EU öppnade sig österut, för en sisådär fem år sen, kände vi alla en stor EU-fori, vi skålade i champagne för EU:s utvidgning 1:a maj och drömde om ett enat Europa. F-ordet, federaliststämpeln, var nånting vi var stolta över att bära. Vi kämpade hårt för att Sverige inte skulle stänga sina gränser och införa övergångsregler, och vi vann. Vi fick småningom rätt, fruktan för social turism var ogrundad, men det visste vi att vi hade redan från början.

Än nu då? Nu känns det som att euforin har falnat. FP går till EU-val under parollen "Sveriges mest EU-vänliga parti" men det känns bara så 2004. Moderaterna går till val på en mer "nationalistisk" EU-politik, men det är inte nationalism vi behöver. Vi har sett den typen av attityd hos Sarkozy liksom generationer av franska politiker, som har försökt göra EU till ett Frankrike i miniatyr och inte dragit sig för att kasta alla principer över bord och bara gynna sitt eget land när de kunnat. Det känns tydligare än nånsin som om vi istället behöver större respekt för varandra, större förståelse för olika länders olika lösningar, och därmed kanske inte heller mer av EU, eftersom så mycket av EU:s verksamhet, inte alls bara på IT-området utan ännu mer inom jordbrukspolitiken, bygger på att vissa länder vägrar lyssna på andra. Fransmännen vägrar lyssna på svenskarna, så vi fortsätter ge en massa stöd till de franska bönderna, och vi fortsätter flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg som ingen vill ha utom fransmännen. Därför att de inte lyssnar.

Ett land som Sverige har en historia, under vars gång man har fattat vissa institutionella vägval, som under årens lopp har kommit att betraktas som uttryck för vissa sorters värderingar. I Sverige är vi för allemansrätten, vi är för offentlighetsprincipen och klarspråk, vi är för att arbetsmarknadens parter ska lösa sina problem själva, och vi är för jämställdhet och abort. Alla är inte för dessa saker, men tillräckligt många för att det är de här värderingarna som kommer att värdesättas och lyftas fram som politikens grund i det offentliga samtalet. Andra länder har fattat andra val, och i åter andra länder är frågorna fortfarande hett omstridda och det råder ingen nationell konsensus just här, men kanske dock på andra områden där man i Sverige t.ex. inte har det. Där EU väljer ett alternativ framför ett annat, och där EU:s val får efterverkningar nere på nationell nivå, riskeras legitimiteten hos det land vars modell körs över. Som Rawls mycket riktigt påpekade så måste man, om man vill grunda sina beslut på resonemang som alla människor kan acceptera och anse rimliga (även om de inte håller med om dem), lyfta fram idéer som finns i samhällets "offentliga bakgrundskultur". Idéer om t.ex. offentlighetsprincipen och allemansrätten är bra exempel på såna idéer. Men när ett land förlorar en omröstning i EU, där vi plötsligt står med en lösning som vi tog upp och kom fram till att vi inte ville ha, så har det här försöket till offentligt berättigande misslyckats, därför att vi inte kan se hur man kan konstruera en argumentation för den lösningen inom ramen för vår offentliga bakgrundskultur, och därför upplever vi en legitimitetskris: vi ser inte hur andra människor kan vara rimliga och förnuftiga i att komma fram till de ståndpunkter de har.

Och det är därför jag inte längre vet om jag är bekväm med slagordet "Sveriges EU-vänligaste parti". Om det känns som att andra länder: Frankrike, Tyskland, Italien, inte längre lyssnar på oss, om det känns som att vi ständigt riskerar att få lagstiftning knäsatt som inskränker våra friheter och som vi inte vill ha, hur lång tid kommer det att ta innan folk börjar ifrågasätta legitimiteten i EU-samarbetet som sådant och fråga sig om inte vi, liksom Norge, kan stå utanför det hela? Det vore väldigt synd. Det skulle inte vara för att EU-projektet som sådant var feltänkt, utan för att vi inte lyssnade på varandra. Men när jag ser de förslag som kommer från EU-nivå, som Mikkorapporten, telekompaketet, datalagringsdirektivet, IPRED2, det framtida ACTA osv. osv. undrar jag om man helt enkelt inte har stängt av. Eller om man vill lyssna men att vi inte kan göra våra röster hörda. Jag tror att EU måste integreras mera om man ska klara finanskrisen och sen lägga grunden för att hantera framtidens utmaningar. Men då måste vi försöka gå med stormsteg mot en europeisk offentlighet: vi måste läsa i ökad utsträckning vad debattörer och intellektuella i andra länder skriver, vi måste utkräva ansvar av politiker och tjänstemän i kommissionen, parlamentet och i andra länder, vi måste kräva av regeringar att de debatterar varann emellan som representanter för de partier och politiska inriktningar de är och är tydliga med var alternativen består, vi måste få mer EU-bevakning i våra medier och större kunskaper, och vi måste kräva att inte bara sitta där helt oinformerade när plötsligt lagförslag som påverkar våra friheter är uppe för omröstning och vi inte har hört nånting om det tidigare. Men vi kan inte fortsätta såhär för då kommer det inte att funka. Och jag letar förgäves efter ett parti som har förstått det här men jag tror inte ens att FP har gjort det. Är man Sveriges EU-vänligaste parti finns det ju gränser, inbillade eller annorledes, för hur kritiska man kan vara.