EP-valet

Fyra procent. Så illa gick det för FP bland åldersgruppen 18-29 enligt SVT:s Valu. Detta samtidigt som FP gör ett val som överträffar alla rimligt ställda förväntningar: 13,6 procent och tre mandat. Men vi är inte ensamma: alla riksdagspartier utom MP och V hade sitt starkaste stöd bland pensionärerna, och Vänsterpartiet hade starkast stöd i gruppen 50-64 (vilket bekräftar bilden av 50-talisterna som den rödaste generationen). MP och piraterna dominerar bland de yngre väljarna. Samtidigt går S framåt i inre Norrland men kollapsar till fjärde plats i Stockholms stad. (I mitt valdistrikt i Uppsala, Ekeby-Studentstaden, är man till och med femte parti, efter MP, FP, M och PP, i den ordningen.) Bilden av en svensk politisk scen som blir alltmer splittrad, både geografiskt och generationsmässigt, förstärks. Detta är en trend som fortsätter från 2006, där de rödgröna hade vunnit valet om inte Stockholms län hade räknats in - i Bollnäs gick man till och med framåt.


Med undantag för Miljöpartiet ser alltså bilden inte särskilt ljus ut för något av de etablerade partierna. Vänsterpartiet gör ett katastrofval. Socialdemokraterna kommer inte ur fläcken, trots att man har hundratusentals röster att hämta från Junilistan och Vänsterpartiet. Centerpartiet och Kristdemokraterna står och stampar, liksom Moderaterna. Och medan Folkpartiet kan glädjas åt stora framgångar måste man samtidigt känna en oro över att man missar de unga väljarna - trots att LUF är starkare och aktivare än på flera år. Kan det finnas ett samband med att partiet enligt Valmyndigheten hade lägst andel kandidater inom åldersgruppen 18-29 och högst andel över 65 av de större partierna?


När det uppstår alltför stora klyftor mellan de som styr och de som inte befinner sig vid makten får vi ett legitimitetsproblem. Om det finns nånting som de etablerade partierna möjligen kan utnyttja så är det att det verkar som att skillnaden mellan yngre och äldre väljare har att göra med prioriteringar hellre än åsikter. Yngre har uppenbarligen valt att prioritera integritets- och miljöfrågorna och har sålunda valt att rösta på de partier som har prioriterat de frågorna hårdast - ett tämligen rationellt val. Äldre har inte gjort samma prioriteringar, eller har valt att rösta mer på person än på sakfrågor. Men min poäng är att det hade varit mer oroväckande för systemets stabilitet om de yngre istället hade prioriterat t.ex. att avskaffa LAS för att man ser att det missgynnar unga som försöker ta sig in på arbetsmarknaden och att man tycker att det är orimligt med så starkt skydd för dem som redan har jobb när en tredjedel av alla unga kan vara arbetslösa nästa år. I så fall hade olika intressen dragit åt olika håll och då hade vi verkligen kunnat få ett legitimitetsproblem om de etablerade partierna hade valt att försvara etablerade intressen. Det är den utvecklingen jag tycker att vi har sett på kontinenten i finanskrisens spår, låt vara att de exakta lösningarna som många av de demonstrerande ungdomarna vill se ofta är ganska oklara. Istället blir det nu för de svenska partierna en fråga om: hur kan vi diversifiera vårt budskap? Hur kan vi ta upp de frågor som unga väljare är intresserade av och kommunicera till dem att vi har vettiga lösningar? Att ta de utmaningarna på allvar borde vara nog för att förhindra piraterna att komma in i riksdagen 2010, och det ökade intresset för att använda sociala medier i kampanjsyften tyder på att det finns en viss vilja att göra det också. Vi får se.

I Storbritannien noteras att BNP tar sina första två mandat, varav ett i valkretsen Yorkshire and the Humber, som innefattar Sheffield. I själva Sheffield fick partiet 10 procent av rösterna. BNP är, som jag tidigare skrivit, ett rasistiskt parti som inte tillåter svarta, hinduer, muslimer eller sikher bland sina medlemmar och som tidigare haft väldigt tydliga antisemitiska tongångar. Även här ser vi en legitimitetskris, men det är ingenting långsamt framväxande och eventuellt, utan nånting som i högsta grad redan har inträffat. De massiva skandaler som rullats upp runt de utgifter som parlamentariker yrkat ersättning för har skadat bilden av parlamentet på ett sätt som är svårt att föreställa sig i Sverige. I stort sett hela politikerkåren betraktas nu som fifflare av en stor andel av befolkningen, och det är svårt att inte delvis ge dem rätt, eftersom många parlamentariker uppenbarligen inte har använt ersättningssystemen för att kompensera utgifter som är oundvikligen sammankopplade med utövningen av deras uppdrag utan för att helt enkelt berika sig själva. Man talar redan om en kommande masslakt vid nästa val då många parlamentariker antingen kommer att hindras av sina partier från att ställa upp eller kommer att förlora. Oberoende kandidater som ställer upp på ett "rent" mandat kommer att ha goda möjligheter att vinna i några valkretsar. Och i skuggorna väntar BNP, som gynnas av att många vänder sig bort från politiken och går till soffan i stället. Nu vann man ändå sina mandat ganska knappt och man överskred knappast sina förväntningar. Men många valde att proteströsta mot de etablerade partierna genom att rösta på det EU-kritiska UKIP, som blev näst största parti. UKIP är populister men inga rasister, men det finns nog många väljare som inte kommer att dra den gränsen vid nästa parlamentsval, där UKIP har betydligt sämre chanser att ta mandat eftersom deras politik är så tydligt EU-inriktad. Så många av deras väljare går nog till BNP och det kan vara nog för att ge partiet en chans på nåt mandat även i Westminster.

Som ett svar på detta håller man på att genomföra förändringar i det politiska systemet. Parlamentet ska inte längre vara självreglerande som man varit tidigare utan utsättas för oberoende kontroll. Det verkar också finnas ett kraftigt växande stöd inom Labour för en övergång till Alternative Vote istället för det nuvarande majoritetsvalsystemet. Tories vill inte ha en förändring men det är möjligt att Labour kallar till en folkomröstning inför nästa val, som nu ser ut att bli ca. maj 2010 efter att Brown överlevt ett kuppförsök inom det egna partiet, och det är fullt möjligt att man vinner en sådan folkomröstning även om Tories faktiskt vinner valet. Det skulle leda till ökade möjligheter för Liberaldemokraterna att vinna mandat, samtidigt som det också förmodligen skulle leda till minskade möjligheter för BNP eftersom antirasistiska väljare skulle välja vilket annat demokratiskt parti som helst framför BNP. (Vi kan här jämföra med Frankrike där Front National har haft extremt svårt att vinna platser i nationalförsamlingen enligt det likartade tvåomgångssystemet man har där.)

Sedan 1960-talet har statsvetare talat i termer av "cleavages": stora klyvningar i europeiska länder som delar upp människor och som förklarar varför man röstar som man gör. Dessa klyvningar i samhället har inte bara med politiska åsikter att göra utan även med andra typer av beteende. Sålunda röstar svenskar och finnar i Finland annorlunda, därför att man talar olika språk (och likaledes i Belgien), bönder röstar på centerpartierna men inte stadsborna, arbetare röstar på arbetarpartierna medan tjänstemännen och överklassen röstar på liberalerna och högern, och det finns även en klyfta mellan kyrklighet och sekularism som t.ex. de liberala partierna i den latinska världen ofta är ett uttryck för, liksom kanske även de kristdemokratiska partierna i Norden. Dessa klyftor har försvagats och frågan har varit: är det för att klyftor generellt försvagas eller för att nya klyftor växer fram? Kanske är det senare det rätta svaret, i alla fall i nån mån. Om vi lämnar den akuta systemkrisen i Storbritannien därhän ser vi ändå i Europa hur främlingsfientliga partier går framåt, liksom liberala och gröna partier (där Piratpartiet nog i bred mening kan räknas in, liksom FI). Det rör sig om väljare som i många fall befinner sig på helt olika sidor av globaliseringen och den moderna utvecklingen. Många protesterar också genom att inte gå och rösta alls. (Hade vi haft samma valdeltagande i Storbritannien 2009 som 2004 hade BNP förmodligen inte kommit in.) Det rör sig också om väljare som i mångt och mycket lever åtskilda liv, precis som arbetare och tjänstemän, katoliker och protestanter, landsbygdsbor och stadsbor, eller de som åtskiljs av olika språk eller nationalitet, som i de gamla klyvningarna, låt vara att bilden inte är lika tydlig på grund av fragmentiseringen i det moderna samhället.

Och i mitten har vi "gammelpartierna", eller i alla fall de socialdemokratiska, socialistiska och konservativa partierna, som ska försöka formulera svar och strategier för att bemöta de framväxande skilnaderna. Detta har stora partier traditionellt sett varit väldigt bra på. Men den europeiska socialdemokratin verkar ha hamnat i en långvarig systemkris som man har svårt att ta sig ur. I Frankrike och Italien har man inte lyckats slå mynt av ett omfattande missnöje med de borgerliga regeringarna. I Spanien, England och Tyskland sitter man i regering men ser ut att gå mot förlust. I ett stort EU-land som Polen är socialdemokratin redan marginaliserad, och i Norden, socialdemokratins traditionella fäste, har man tappat rollen som regeringsbärande parti. Frågan är om de borgerliga partierna kommer att gå samma öde till mötes, och vad resultatet blir om man undgår att göra det. Sarkozys och Berlusconis flörtande med hårdare tag och hårdföra linjer har gett resultat väljarmässigt men samtidigt alienerat många ungdomar. Kan den svenska Alliansen formulera en politik som bejakar de värderingar och drivkrafter som drev många ungdomar att rösta på Piratpartiet eller Miljöpartiet? Misslyckas man med det skapar man långsiktiga problem för sig själva. Det finns dock ändå bättre förutsättningar i Sverige: medan politiker som Sarkozy och Berlusconi är konservativa eller populister måste Alliansen i bred mening beskrivas som liberal (med ett kristdemokratiskt bihang). Som många tidigare har påpekat verkar det som att Moderaternas kräftgång i valet till stor del berodde på att man var oklara med att kommunicera de frihetliga värderingar som moderat politik ska bygga på. Det blev för mycket sunda statsfinanser och för lite självbestämmande. Det kan vara ett frihetligare budskap som krävs för att överbrygga det sista gapet mellan Alliansen och de rödgröna. Det kan också vara det som krävs för att förmå unga väljare att inse att Alliansen ändå i nån mån vill dem väl och, för att citera statsministern, inte är ute efter att jävlas med folk. Ett sådant budskap bör knappast vara Folkpartiet främmande, men det parti som har kommit närmast att föra ut det hittills har varit Centern.

På samma sätt väntar en stor uppgift för David Cameron om/när han vinner nästa val. Han lär nog lyckas bättre med den än den nuvarande Labourregeringen, om inte annat för att den sittande regeringen är så tröttkörd efter 12 års styre och har sådan brist på idéer att det är väldigt svårt att se att den skulle kunna lägga grunden för en förnyelse av brittisk politik. Kanske kan en konservativ seger 2010 leda till förnyad entusiasm inför det politiska systemet på det sätt Tony Blair gjorde 1997 eller Barack Obama 2008. Med tanke på att Cameron hittills har varit relativt oklar i att måla upp en politisk linje och inte har lyckats fokusera sitt budskap på det sätt Obama gjorde eller som Alliansen lyckades 2006 känns det dock just nu som att Cameron mest kommer att vinna valet på att Labour förlorade. Detta kan fortfarande ge honom ett starkt parlamentariskt mandat men det är oklart hur starkt det folkliga mandatet kommer att vara, särskilt om valdeltagandet minskar i skandalernas spår, BNP och UKIP snor ytterligare röster, och han tvingas hantera dels kanske en förlust i en folkomröstning om valsystemet, men framför allt frågan om hur Storbritannien ska förhålla sig till Lissabonfördraget.

Om vi ser en framväxande klyfta i Sverige känns det alltså som att det politiska systemet i Storbritannien mer och mer glider ner i en avgrund av apati, politikerförakt och en allmän brist på legitimitet eller känslan av att man kan påverka. I båda fallen gäller att väljarna har visat att om inte gammelpartierna tänker nytt så kommer väljarna göra det åt dem. Möjligen är det detta som är vägen ut: partierna kan av ren självbevarelsedrift tvingas vända sig till sina väljare och be om deras förtroende på ett nytt sätt när majoritetsvalsystem, offentliga partistöd och småpartispärrar inte längre räcker till. Detta gäller inte minst Folkpartiet, som står inför den till synes lätta men ack så svåra uppgiften att återupprätta sina liberala kredentialer inför en ungdomsgeneration som i mångt och mycket är väldigt liberal. Annars är det svårt att se hur man på sikt skulle kunna förse partiet med väljare och medlemmar, och det vore synd om den svenska liberala rörelsen skulle bli omsprungen av sina egna värderingar.

Tankar om den liberala demokratin VI: Demokratin som egenvärde

Jag hade egentligen tänkt skriva det här inlägget redan innan jag läste Håkan Boströms ledare i DN häromdan, men den känns ändå som en bra plats att börja. Boström noterar med hänvisning till en nyutgiven bok om unga socialdemokraters politiska visioner att det finns en inneboende spänning inom den unga högersocialdemokratin: å ena sidan tror man att man genom rätt politisk ingenjörskonst kan få fram ett bättre samhälle ovanifrån, på ett rationellt och expertmässigt sätt, men å andra sidan vill man också ha mer deltagande, mindre toppstyre och mer gräsrotsaktivism.

Samma paradox gäller för den unga liberalismen, låt vara kanske mindre uttalad. Jag har sällan fört så fruktlösa debatter i LUF som när jag försökt argumentera för en stark lokaldemokrati. Argumentationen emot verkar helt oklanderlig. Mycket av det kommuner och landsting gör ska istället individer få välja själva genom pengsystem. Vi behöver inga utbildningsnämnder, vi behöver ingen sjukvårdspolitik på landstingsnivå, eftersom folk själva ska få välja vilken skola de vill sätta sina barn i eller vilket sjukhus de vill gå till när de blir sjuka - allting givetvis inom ramen för ett offentligt finansieringssystem. Och detta ska gälla över hela landet eller varför inte inom hela EU, så att det inte finns något behov för kommuner och landsting att ha egna riktlinjer eller föra en egen politik inom hela området. "Kommuner ska syssla med vägar och parkförvaltning", säger man, och så var det inte mer med det. Detta kopplas med ett förakt mot kommunalpolitiken, som man betraktar som småaktig, intrigerande och inkompetent, epitet som förvisso inte är helt oförtjänta.

Ganska mycket detsamma gäller för demokratin på den statliga nivån. "Den tyska konstitutionen är bra", säger man, och jag nickar eftersom jag tänker på evighetsklausulen, den grundlagsfästa motståndsrätten och den väldigt väl utförda balansen mellan en effektiv statsmakt och ett effektivt skydd för den liberala demokratin, men sen fortsätter man, "för där är folkomröstningar förbjudna." Folkomröstningar är dåliga eftersom de leder till dåliga resultat, alternativt därför att de bara är sätt att lösa upp politiska knutar. Riktiga politiker fattar svåra beslut själva, utan att konsultera folket. Och genomgående är synen på demokratin instrumental: demokratin är bra eftersom det är det enda system som möjliggör ett liberalt samhälle. Ganska många dristar sig till och med att säga att om det inte vore så, skulle ett annat politiskt system vara att föredra. Detta verkar attraktivt tills man frågar sig hur ett samhälle vars politiska system inte byggde på att all offentlig makt utgår från folket genom allmänt och lika deltagande skulle vara bättre på att förverkliga liberala värderingar. Demokrati är ett flexibelt begrepp och behöver inte innebära just den högst indirekta, representativa demokrati som vi har idag.

Det slår mig när jag tänker på denna fråga att man kan sätta in den instrumentella synen på demokrati i ett schema. Generellt sett kan man skilja på två idealtyper när det kommer till att besvara en fråga av typen "Vad är rätt?" Den ena idealtypen är vad jag (ganska felaktigt) ska kalla för instrumentalister: det rätta är någon given lösning L, och vi väljer en procedur för att välja lösningar som vi hoppas ska vara så bra på att generera L som möjligt. Den andra idealtypen är proceduralisterna: det rätta är vadhelst som resulterar från någon procedur P, och vi väljer P med referens till olika typer av värden som vi vill att vår procedur ska förverkliga.

Den proceduriella synen på demokrati är ett levande alternativ inom demokratiteori och liberal teori, låt vara ett omdiskuterat sådant. Frågan är som alltid inom modern liberalism hur man kan bygga en stat som är legitim, som går att berättiga för medborgare vars politiska, religiösa och moraliska åsikter skiljer sig väldigt mycket åt, och en möjlig lösning är att bygga institutioner som folk kan samlas runt, och sen får vi se vad som kommer ut därav. Det kan mycket väl vara så, som någon har anmärkt, att det är betydligt lättare att bygga legitima institutioner än att bygga legitima politiska lösningar. Man kan tänka sig två olika scenarier: (1) vi är överens (på ett ungefär) om vad ett rättvist samhälle är för något, men vi håller inte med varandra om vilka procedurer (demokratiska eller annorledes) vi ska ha för att välja det, och (2) vi är överens (på ett ungefär) om att demokratin är en legitim procedur för att välja politiska lösningar, men vi håller inte med varandra om vilka dessa lösningar är. Tanken är att (2) verkar som ett betydligt mer realistiskt alternativ än (1). Alltså ska politiska filosofer, om de nu är så intresserade av legitimitet och berättigande som de påstår sig vara, sluta tala så mycket om politiska lösningar och börja tala mer om procedurer. Synen når sin skolastiska höjdpunkt hos Fred D'Agostino, som utvecklar en sinnrik modell för ett författningskonvent, påstår att en stat endast är berättigad om dess författning har utvecklats av ett sådant konvent (helt obeaktat att inget sådant konvent naturligtvis har hållits) och påstår sen att han minnsan inte ska ge sig in i diskussionen om vilka konstitutionella lösningar som det här hypotetiska konventet bör välja, eftersom han inte vill föregripa konventets arbete!

Det tycks mig som att den sortens resonemang missar en viktig poäng, nämligen att i en demokrati så kan vi samtidigt diskutera politikens former och dess innehåll. Den rena proceduralismen kan inte leda till att man slutar diskutera frågan om "vilka politiska lösningar måste till för att skapa ett rättvist samhälle?" bara för att man har kommit överens om att det rättvisa samhället får sitt berättigande från att det väljs i en legitim demokratisk procedur. I så fall blir proceduralismen som sådan inkoherent. (Och det är möjligt att det finns en annan, subtilare sorts inkoherens här, nämligen att en medborgare i en proceduriell demokrati inte kan diskutera vilka politiska lösningar hon vill ha utan att ta upp skäl för och emot att välja dem, men den enda egentliga anledningen till varför deras genomförande kan rättfärdigas är inte dessa skäl, utan den anledningen att de har valts genom en legitim procedur. Men det är ju inget skäl att föredra den ena lösningen framför den andra.)

Jag tänker inte komma ut som nåt slags fullblodsprocedurialist, därför att även det är bara ett möjligt perspektiv i ett pluralistiskt samhälle. Vissa människor anser att legitimitet kommer ur legitima procedurer. Andra människor anser att det kommer ur legitima lösningar. Ett verkligt legitimt samhälle, menar jag, är ett som tar alla dessa olika perspektiv, i den mån de är rimliga och förenliga med ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle, och behandlar dem på lika villkor och försöker berättiga samhället utifrån varje enskild invånares perspektiv (med nyssnämnda restriktioner). Det låter sig naturligtvis inte göras. Men det kan vara en målsättning att sträva mot. Och det hindrar inte (utan förutsätter snarare) att varje enskild individ, när hon utforskar sitt eget samvete och sina egna värderingar, kommer fram till vad hon sätter upp för villkor för att hon ska motiveras att erkänna statens legitimitet. (Jag erkänner att det blir en aning förvirrande och jag får se om det går att svetsa ihop allt det här till nånting sammanhängande.)

Så vad är poängen? Att genomföra en väldigt kraftig centralisering av all offentlig reglering till statlig nivå skulle, är jag rädd, betyda att avståndet mellan medborgare och beslut, som redan idag är alldeles för stort, ökar ytterligare. Olika människor kommer att ha olika syn på hur den offentliga verksamheten ska organiseras. Att ha ett starkt lokalt självbestämmande innebär att det politiska systemet blir känsligare inför lokala åsiktsskillnader och gör det möjligt för fler personer att känna att de har ett system som fungerar för dem. Man kan naturligtvis tänka sig hybridlösningar, som att alla kommuner och landsting, eller för den delen kanske varje medborgare, får välja om man vill gå med i ett statligt pengsystem eller om man vill hålla fast vid kommunala, offentligt skötta lösningar. Vi kan tycka att de som inte vill ha pengsystem utan som vill att det offentliga ska bestämma vilka skolor och sjukhus folk ska använda har fel, och på ett plan ska vi naturligtvis föra debatten mot dem. Men det hindrar inte att vi samtidigt kan säga att ett samhälle som är så legitimt som möjligt ska vara lika känsligt inför deras åsikter och försöka tillfredsställa dem så långt det går. Nu är förvisso inte pengsystem någon fråga som kommer att alienera den förlorande sidan av befolkningen, men det finns andra frågor där det kan vara betydligt viktigare att vara medveten om att där det finns vinnare finns det också förlorare.

Så långt har jag (i stort sett) hävdat att det liberala alternativet är att om folk i nån del av landet vill ha ett visst system så ska de (inom rimliga gränser) också få ha det. Då kommer så många människor som möjligt att bo i en del av landet där man känner att man har det system man vill ha, och det är en viktig liberal princip eftersom liberalismen nånstans ändå bygger på medborgarnas frivilliga samtycke. Och längre än så tänkte jag egentligen inte gå, förutom att jag också vill ge ytterligare ett argument för att en stark lokaldemokrati kan vara nånting att ha. Som jag noterade tidigare så är det ofta så att människor kan acceptera lösningar som de inte håller med om, förutsatt att dessa lösningar har valts genom procedurer som de anser vara legitima. Alla tänker inte så och det är viktigt att respektera det (i linje med budskapet i detta inlägg). Men som jag nämnde i mitt förra inlägg om England så innebär en omfattande centralisering också ett fjärmande av besluten från medborgarna och det innebär i sin tur att desillusioneringen och alieneringen ökar. Med en stark och välfungerande lokaldemokrati ökar chansen att medborgarna känner att man ändå kan påverka utvecklingen där man bor, i de frågor som berör en i ens vardag, trots att man kanske inte alltid får exakt de lösningar man vill ha. Detta ska inte läsas som ett stöd för lokalpolitiken såsom den fungerar idag, men det ska läsas som ett stöd för att stärka och fördjupa den kommunala demokratin hellre än att åderlåta den. Jag vill inte gå så långt som att hävda att demokratiskt deltagande har ett egenvärde i sig, att det möjliggör ett aristoteliskt förverkligande av vårt sanna livsmål (som vissa har hävdat, typ Jon Elster), men jag tror att det kan ha ett egenvärde trots att det inte leder till bättre politik. Och det är här den stora klyftan går mellan mig och majoriteten i LUF, skulle jag gissa.

Tankar om den liberala demokratin V: Valsystemet

Jag läser i The Guardian att man fruktar att det högerextrema, ja rentav rasistiska, BNP, British National Party, ska bli invalda i Europaparlamentsvalet i juni, inte bara med ett mandat, utan med flera. I Storbritannien har man ju numera, liksom överallt i Europa, proportionella val till EP, vilket naturligtvis underlättar BNP:s chanser. Men jag har även talat med unga konservativa i Sheffield som på allvar tror att BNP har en chans att ta mandat i underhuset nästa år, trots (eller kanske på grund av) majoritetsvalprincipen. Redan idag har BNP flera platser i kommunfullmäktigen, vilket säger betydligt mer än det gör i Sverige när man betänker att majoritetsvalsystemet innebär att det alltså finns områden i England där BNP, de svenska Nationaldemokraternas systerparti, är största parti. Och detta alltså redan nu, innan den ekonomiska nedgången hunnit avspegla sig i allmänna val.

Det finns många orsaker till detta, men en anledning som nämns i Guardian är att klyftan mellan politiker och väljare har blivit alldeles för stor. Många områden där BNP gjort framsteg är traditionella Labourfästen, men där man nu tappat förtroendet för partiet och där soffliggarpartiet är det enda som kan konkurrera med högerextremisterna - en kamp som de förra också ofta vinner: valdeltagandet i lokalvalen förra året i Barnsley norr om Sheffield låg under 35%, för att ta ett exempel, och i lokala fyllnadsval kan deltagandet vara ännu lägre. Valdeltagandet i underhusvalen är givetvis högre men ligger ändå på runt 60%, långt under det som skulle vara smärttröskeln i de flesta västeuropeiska länder.

Artikeln i Guardian nämner också en film på Youtube av bloggaren Moston Martyr, som beskriver nedgången i Moston, en arbetarstadsdel i Manchester. Jag hittar den och sätter på. Det är chockerande. Hela kvarter där vartenda fönster, varenda dörr är igenbommad och knappt en människa på gatan i det som en gång var områden fulla med liv och rörelse. Samtidigt är "martyr" ett för tillåtande ord. Det finns en unken populism och en nödtorftigt dold rasism i videons budskap som äcklar. Men man förstår samtidigt desperationen? Vad kan man göra, när man inte kan påverka, när ens röst, oavsett hur man röstar, inte har någon inverkan på politiken, när Labour i vissa val har mer än 70% och det inte spelar nån roll om man går och röstar eller inte, när den kommunala demokratin har avsnörpts och centraliserats och man inte kan vända sig till lokala företrädare som kan ta ett helhetsansvar för utvecklingen?

Jag tänker på det när jag läser Gunnar Wetterbergs artikel på DN Debatt om att införa ett majoritetsvalsystem i Sverige. Wetterberg är inte dum, olikt många andra som förespråkar ett systembyte. Han inser att, som han själv skriver, att i Storbritannien och i många andra länder är det just majoritetsvalsystemet som får en del av skulden för de politiska systemfel som man har där. Om jag läser honom rätt vill han att man ska ha "fyllnadsmandat" som ska fördelas "proportionellt". Kanske åsyftar han därmed ett läge som ibland rått i Italien, där ca. 3/4 av mandaten i underhuset väljs i enmansvalkretsar men där resten fördelas proportionellt. Jag tror det.

Jag har tänkt och funderat på valsystem i många år men det är först när jag läser den här artikeln som det slår mig som en blixt från klar himmel: anledningen till att majoritetsvalsystem verkar vara så attraktiva för många i Sverige är att man sammanblandar två helt olika system som har två olika effekter och som man hoppas kunna förverkliga på en och samma gång! Därför hoppas man kunna få allting på en och samma gång: handlingskraftigare regeringar, bättre debatter, starkare band mellan väljare och valda, större pluralism, mer oberoende ledamöter som också har bredare kunskaper, en starkare kontrollmakt, färgstarkare politiker, och man slipper hamna i ett FRA-läge där majoriteten av lagstiftarna mot sin vilja piskas in till att göra nånting som regeringen men inte folket vill.

Jag tror att folk sällan har tänkt igenom vad det innebär att Sverige skulle införa ett majoritetsvalsystem inom ramen för ett parlamentariskt statsskick. Många av de onekliga fördelar som det amerikanska systemet, till exempel, medför är helt beroende av maktdelningen mellan presidenten och kongressens båda kamrar. Inte minst senatorerna kan, vill och måste helt själva ta ansvar för sina beslut. Då måste man kunna nånting om allt, samtidigt som man också måste kunna allt om nåt, nämligen i det utskott man sitter. Väljarna vet att man inte röstar på en regering utan endast på en kongressledamot och därmed förväntar man sig också att personen ifråga bara ska ansvara inför sin valkrets och inte inför sitt parti eller sin regering, eftersom partier i egentlig mening inte existerar och man ändå inte kan påverka regeringens vara eller icke vara.

I Sverige, däremot, skulle vi införa enmansvalkretsar i en politisk kultur som präglas av den leninistiska partikulturen, där partilinjen alltid råder och där många ledamöter sätter en ära i att aldrig i sin riksdagskarriär ha röstat emot den. Vad skulle det krävas för att t.ex. det socialdemokratiska partiet skulle hamna i ett läge där deras egna ledamöter skulle rösta emot partilinjen i regeringsställning? "Bättre kandidater", kanske ni tänker, och det är väl det majoritetsvalsystemet ska få fram? Men så enkelt är det inte, därför att så fungerar det visserligen i USA, men om man ser till t.ex. England så är det valkretsföreningarna som röstar fram kandidaterna, och de är lika blodfattiga som i Sverige. Att ha bindande primärval är betydligt bättre än att inte ha det, men det gör fortfarande att ledamöterna huvudsakligen ansvarar inför sina valkretsföreningar. Jag vågar tveklöst påstå att väljarna i Storbritannien väljer ett parti, en regering och en statsminister, och inte en enskild parlamentariker, på i stort sett ungefär samma sätt som i Sverige. Och en brist på politruker och broilers finns det sannerligen inte. Den enda skillnaden är att de tenderar att ha läst PPE vid Balliol College, Oxford, innan de kommer in i parlamentet.

Och så måste det väl vara, om man ska ha handlingskraftiga regeringar med starka majoriteter? Men nu får folk faktiskt ta och bestämma sig här. Antingen får man säga att Sverige bör bli som USA, där självständiga kongressledamöter kan representera folkviljan i varje landområde och bromsa in den verkställande maktens självsvåldighet, eller så får man säga att Sverige bör bli som Storbritannien, där regeringen kan agera helt utan att behöva bry sig om koalitionspartners, remissinstanser, förlorade omröstningar eller opposition. Man kan inte både äta kakan och ha kakan kvar.

Allt detta betyder inte att Wetterberg inte har pekat på några väldigt viktiga problem för det nuvarande systemet. Men det är problem som, tror jag, bäst löses inom dess ram. De problem som Wetterberg pekar på är, som följer:

Anonymiteten (dvs. bristen på koppling mellan väljare och valda): Kan brytas genom ett fritt personval, men det medges att vi inte helt kommer undan problemet så länge inte varje väljare har en specifik parlamentariker att gå till. Då skulle man kunna införa det tyska systemet (förenklat: att hälften av mandaten utses i enmansvalkretsar och att den andra hälften fungerar som utjämningsmandat så att man får riksproportionalitet samtidigt som det finns en koppling mellan väljare och valda). Men vi ska inte heller förvänta oss att omedelbart få det brittiska systemet, där i stort sett varje vuxen medborgare vet namnet på sin underhusledamot. Britterna måste veta det, därför att de kontaktar sina riksdagsledamöter för att få hjälp med problem och svar på många frågor där vi svenskar mycket hellre skulle vända oss till våra kommuner eller till relevant myndighet.

Ledningsmakten: Här gör Wetterberg en jämförelse med Putin. Det är lite mer komplicerat än så. Förenade Ryssland fick inte sådär jättemånga röster i dumavalet 2003 - bara 38%. Att man fortfarande hade den majoritet man hade berodde dels på spärrarna men till ännu större del på majoritetsvalsystemet (och naturligtvis i grunden på systemfelen inom den ryska demokratin, men det är en annan sak). Efter valet 2002 satt jag mig ner och delade in hela Sverige i 340 ungefär lika stora valkretsar (dvs. inte kommuner som proxy utan riktiga valkretsar) och räknade på resultaten. Även om man slog ihop rösterna blockvis skulle sossarna ha fått ca. 70% av riksdagsplatserna. Det är ledningsmakt.

Utarmningen: Read my lips - fritt personval. Bristen på färgstarka kandidater är betydligt mer komplicerad än bara det proportionella valsystemet. Återigen: partipiskan kommer att bestå även med ett systembyte, och det gör det svårt att locka människor som bryter mot mönster och vågar sticka ut. Det skulle snarare bli etter värre om vi fick ett renodlat tvåpartisystem (vilket vi skulle få med systembyte enligt Duvergers lag) eftersom de personer som idag är småpartiledare och kan sticka ut då skulle vara ministrar eller skuggministrar och behöva inordna sig.

Ansvarslösheten: Read my lips - fritt personval. Det är inte bättre i England, snarare tvärtom. Med en proportionell fördelning av utskottsplatser i t.ex. KU kvarstår i alla fall möjligheten att minoritetsregeringar skulle kunna få backning i frågor där man gjort bort sig. I England skulle Laila Freivalds omedelbart fått avgå efter tsunamikatastrofen, därför att där har man ministerstyre. I Sverige tvangs hon tekniskt sett avgå på grund av Säpos agerande kring Muhammedkarikatyrerna, men att hon hade en misstroendeförklaring hängande över sig gjorde också sitt till. Men det skulle hon aldrig haft om det suttit 70% sossar i riksdagen.

Stuprören (dvs. att ledamöterna specialiserar sig bara inom sina utskottsområden): Det här är också lite mer komplicerat. Riksdagen klassificeras ibland liksom den amerikanska kongressen som ett "working parliament", dvs. ett parlament som aktivt lagstiftar, medan det brittiska underhuset klassificeras som ett "debating parliament" där det är den politiska debatten som står i fokus. Sanningen är väl att i praktiken gör riksdagen ingetdera, men man har kvar en stark utskottsorganisation och en stark fokusering på utskottens arbete just för att tanken är att man ska lagstifta. Om vi vill ge upp det så kan vi väl göra det, men då måste vi erkänna att vi inte kommer att få bättre kontrollmakt eller mer oberoende ledamöter. Kom ihåg: i kongressen har man väldigt starka utskott, politiker som visserligen har en bred allmänpolitisk bildning men som ändå är högspecialiserade, och debatter som oftast är direkt tråkiga.

Så vad ska man göra? Read my lips - fritt personval. Och då måste vi som väljare börja ställa krav på våra politiker på ett helt annat sätt än idag. Det vi såg under FRA-debatten var en bra början: vi förväntade oss av ledamöterna av Sveriges riksdag att de skulle representera sina väljare och inte sina partier. Och visst kan man minska ner riksdagens storlek och slå ihop lite utskott som Wetterberg föreslår. Men egentligen handlar det kanske mer om att det krävs en kulturrevolution i synen på hur partier fungerar och vad ett parti är för nånting. Om partierna börjar fungera mer som öppna, dynamiska nätverk och mindre som hierarkiska och slutna organisationer, en agenda som killarna på ADL outtröttligt driver, då får vi också på sikt en annan syn på vad det innebär att representera ett parti, och därmed också på vad det innebär att representera sina väljare. Och därmed får vi också en demokrati folk kan tro på, olikt USA eller Storbritannien där 40-50% av väljarna känner sig så desillusionerade att de inte ens kan ta sig till vallokalen vart fjärde år för att välja sitt lands ledare.

Bristen på ett demos

Så EU-parlamentets ITRE-utskott röstade med stor majoritet för att behålla ändringsförslag 138 som en del av parlamentets förslag till EU:s telekompaket. Detta har i Sverige fått stor uppmärksamhet och beskrivits som en nödvändig seger i kampen om det fria Internet. Vi förfasar oss över att fransmän, italienare och andra ens funderar på att använda EU som ett politiskt organ för att reglera Internet. Detta har fått mycket stor uppmärksamhet i Sverige och alla tidningar skriver om det. Jag läser The Guardian och The Independent för att se vad de skriver. Ingenting. Jag läser Le Monde för att se vad fransmännen skriver - det var ju deras förslag som röstades ner. Först hittar jag ingenting heller, men till sist ser jag att det finns en artikel på tekniksidorna. Men i borgerliga Le Figaro står det ingenting. Inte heller i Frankfurter Allgemeine, vars EU-bevakning vanligtvis verkar vara betydligt mer omfattande än svenska tidningars - jag kan för dålig tyska för att läsa den regelbundet.

Det är inte ett nytt klagomål rörande EU att unionen inte kan vara en fullfjädrad demokrati eftersom man saknar ett gemensamt demos - om en demokrati är ett folkstyre, vad är då Europas "folk"? Eller snarare, var är den europeiska offentligheten? Det finns inga gemensamma massmedier och inga gemensamma partier. Ibland brukar man också klaga på att det inte finns ett gemensamt språk, om nu detta är ett avgörande hinder. Det är väldigt lätt att vifta bort den typen av problem och säga nånting i stil med att "våra ideologier förenar oss mer än våra nationaliteter skiljer oss", att i grunden så spelar det ingen roll vilket land vi kommer ifrån därför att en socialist eller liberal i ett land är detsamma som en socialist eller liberal i ett annat land och därför ser den politiska debatten ut på samma sätt i olika länder och därför spelar det ingen roll om den vi kommunicerar med bor i ens eget land eller i nåt annat.

Slagordet har en kärna av sanning i sig men dess tillämpning är för svepande. I Sverige för vi en debatt där integritet, upphovsrätt och friheten på Internet verkar spela en betydligt större roll än i många andra länder - utan att de frågorna för den sakens skull helt ignoreras där. Vi har en relativt stor och medveten bloggosfär som är insatt och som tror, nej vet, att man kan förändra. Vi har kommit längre med att utveckla en digital offentlighet i form av t.ex. Newsmill än vad jag kan bedöma att man har gjort i t.ex. Storbritannien och det finns därför möjlighet att få genomslag i dessa frågor på ett annat sätt i Sverige. Allt detta resulterar i att det finns en livlig debatt där grundreflexen för många deltagare är liberal och frihetlig, mot regleringar och för ett fritt flöde av information. Ibland går detta så långt som att det närmast utgör en konsensus. Debatten är slut, vi har kommit fram till att t.ex. Mikkorapporten om att registrera bloggar eller förslag om att stänga av folk från Internet måste röstas ner. (I dagens läge hade vi tyckt samma sak om datalagringsdirektivet. I spåren av FRA-lagen skulle inte Thomas Bodström kunna ha fått igenom ett sånt förslag utan att ställas inför ett misstroendevotum.) Och därmed förväntar vi oss att så också ska ske. Men det sker inte, därför att besluten fattas på Europanivå, där den överväldigande majoriteten av makten ligger hos människor som inte har en aning om vad som försiggår i den svenska offentliga sfären. Och därmed misslyckas den nationella deliberationen, det nationella offentliga samtalet, med att vara en kanal mellan medborgarna och folket, och därmed står vi inför en legitimitetskris, vilket delvis förklarar det högt uppskruvade tonläget och den frustration många känner när det gäller såna här frågor på EU-nivå.

När världen var ung och EU öppnade sig österut, för en sisådär fem år sen, kände vi alla en stor EU-fori, vi skålade i champagne för EU:s utvidgning 1:a maj och drömde om ett enat Europa. F-ordet, federaliststämpeln, var nånting vi var stolta över att bära. Vi kämpade hårt för att Sverige inte skulle stänga sina gränser och införa övergångsregler, och vi vann. Vi fick småningom rätt, fruktan för social turism var ogrundad, men det visste vi att vi hade redan från början.

Än nu då? Nu känns det som att euforin har falnat. FP går till EU-val under parollen "Sveriges mest EU-vänliga parti" men det känns bara så 2004. Moderaterna går till val på en mer "nationalistisk" EU-politik, men det är inte nationalism vi behöver. Vi har sett den typen av attityd hos Sarkozy liksom generationer av franska politiker, som har försökt göra EU till ett Frankrike i miniatyr och inte dragit sig för att kasta alla principer över bord och bara gynna sitt eget land när de kunnat. Det känns tydligare än nånsin som om vi istället behöver större respekt för varandra, större förståelse för olika länders olika lösningar, och därmed kanske inte heller mer av EU, eftersom så mycket av EU:s verksamhet, inte alls bara på IT-området utan ännu mer inom jordbrukspolitiken, bygger på att vissa länder vägrar lyssna på andra. Fransmännen vägrar lyssna på svenskarna, så vi fortsätter ge en massa stöd till de franska bönderna, och vi fortsätter flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg som ingen vill ha utom fransmännen. Därför att de inte lyssnar.

Ett land som Sverige har en historia, under vars gång man har fattat vissa institutionella vägval, som under årens lopp har kommit att betraktas som uttryck för vissa sorters värderingar. I Sverige är vi för allemansrätten, vi är för offentlighetsprincipen och klarspråk, vi är för att arbetsmarknadens parter ska lösa sina problem själva, och vi är för jämställdhet och abort. Alla är inte för dessa saker, men tillräckligt många för att det är de här värderingarna som kommer att värdesättas och lyftas fram som politikens grund i det offentliga samtalet. Andra länder har fattat andra val, och i åter andra länder är frågorna fortfarande hett omstridda och det råder ingen nationell konsensus just här, men kanske dock på andra områden där man i Sverige t.ex. inte har det. Där EU väljer ett alternativ framför ett annat, och där EU:s val får efterverkningar nere på nationell nivå, riskeras legitimiteten hos det land vars modell körs över. Som Rawls mycket riktigt påpekade så måste man, om man vill grunda sina beslut på resonemang som alla människor kan acceptera och anse rimliga (även om de inte håller med om dem), lyfta fram idéer som finns i samhällets "offentliga bakgrundskultur". Idéer om t.ex. offentlighetsprincipen och allemansrätten är bra exempel på såna idéer. Men när ett land förlorar en omröstning i EU, där vi plötsligt står med en lösning som vi tog upp och kom fram till att vi inte ville ha, så har det här försöket till offentligt berättigande misslyckats, därför att vi inte kan se hur man kan konstruera en argumentation för den lösningen inom ramen för vår offentliga bakgrundskultur, och därför upplever vi en legitimitetskris: vi ser inte hur andra människor kan vara rimliga och förnuftiga i att komma fram till de ståndpunkter de har.

Och det är därför jag inte längre vet om jag är bekväm med slagordet "Sveriges EU-vänligaste parti". Om det känns som att andra länder: Frankrike, Tyskland, Italien, inte längre lyssnar på oss, om det känns som att vi ständigt riskerar att få lagstiftning knäsatt som inskränker våra friheter och som vi inte vill ha, hur lång tid kommer det att ta innan folk börjar ifrågasätta legitimiteten i EU-samarbetet som sådant och fråga sig om inte vi, liksom Norge, kan stå utanför det hela? Det vore väldigt synd. Det skulle inte vara för att EU-projektet som sådant var feltänkt, utan för att vi inte lyssnade på varandra. Men när jag ser de förslag som kommer från EU-nivå, som Mikkorapporten, telekompaketet, datalagringsdirektivet, IPRED2, det framtida ACTA osv. osv. undrar jag om man helt enkelt inte har stängt av. Eller om man vill lyssna men att vi inte kan göra våra röster hörda. Jag tror att EU måste integreras mera om man ska klara finanskrisen och sen lägga grunden för att hantera framtidens utmaningar. Men då måste vi försöka gå med stormsteg mot en europeisk offentlighet: vi måste läsa i ökad utsträckning vad debattörer och intellektuella i andra länder skriver, vi måste utkräva ansvar av politiker och tjänstemän i kommissionen, parlamentet och i andra länder, vi måste kräva av regeringar att de debatterar varann emellan som representanter för de partier och politiska inriktningar de är och är tydliga med var alternativen består, vi måste få mer EU-bevakning i våra medier och större kunskaper, och vi måste kräva att inte bara sitta där helt oinformerade när plötsligt lagförslag som påverkar våra friheter är uppe för omröstning och vi inte har hört nånting om det tidigare. Men vi kan inte fortsätta såhär för då kommer det inte att funka. Och jag letar förgäves efter ett parti som har förstått det här men jag tror inte ens att FP har gjort det. Är man Sveriges EU-vänligaste parti finns det ju gränser, inbillade eller annorledes, för hur kritiska man kan vara.

Vad ska vi ha politisk filosofi till?

Igår lördag var det workshop här i Sheffield, med Simon Blackburn som en av talarna. Jag har tidigare försökt skriva om Blackburn, Gibbard och metaetik, och Blackburns föredrag, som bar den något missvisande titeln "Perils of Constructivism", handlade huvudsakligen om hur man skulle kunna integrera en deflationistisk sanningsteori in i en expressivistisk teori om metaetik. Men det ska jag inte skriva om idag. Istället ska jag skriva om ett annat föredrag, som Jimmy Lenman (för övrigt min handledare), höll innan dess, där han försökte skapa en syntes mellan konstruktivism och expressivism på humeansk grund. Lenmans argument representerar en position i en dikotomi där Gerald Cohen kan sägas utgöra den andra polen, om man utgår från hans artikel "Facts and Principles" från 2007 och hans nyutkomna bok Rescuing Justice and Equality. I båda dessa filosofers argumentation finns det ganska mycket som händer samtidigt, men jag ska försöka koncentrera mig på en intressant beröringspunkt.


Som inläggets rubrik antyder är frågan: vad ska vi ha politisk filosofi till? Cohen verkar anse att det ska gå ut på att söka upp "faktaokänsliga" principer som uttrycker olika typer av värden. Ta t.ex. frågan om att hålla löften. Det är bra att hålla löften. Det kan vi formulera i en princip P1: "Man ska hålla sina löften". Men bör vi alltid hålla våra löften? Det tycker inte jag och det tycker ingen annan heller. Om jag har lovat att träffa dig om en kvart, men jag på vägen dit upptäcker en person som är i uppenbart behov av hjälp, och jag är den ende som just då kan hjälpa den här personen, måste det rätta uppenbarligen vara att jag ska bryta mitt löfte mot dig för att hjälpa den här personen. Så därmed ser vi att P1 endast fungerar i vissa situationer. Jaha, så då kan vi fråga oss nånting i stil med: "Varför ska vi hålla våra löften i vissa situationer men inte i andra?" Och ett möjligt svar skulle kunna vara: "Om vi inte håller våra löften kan andra människor inte lita på att vi gör det vi säger. Det blir omöjligt att planera för framtiden, och omöjligt att genomföra våra livsprojekt. Men om vi hjälper människor att genomföra sina livsprojekt bättre genom att bryta våra löften så bör vi bryta våra löften under speciella omständigheter." Vi kanske till och med kan formulera detta i en princip P2: "Man bör agera på ett sånt sätt att det blir möjligt för andra att förverkliga sina livsprojekt." Men denna princip håller inte heller, för alla livsprojekt förtjänar inte att förverkligas. (Hitlers livsprojekt, till exempel.) Så då kan vi hävda att även P2 bara förtjänar att förverkligas i vissa situationer. Men vad är det som förklarar detta? Jo, kanske nånting liknande: "Vi värdesätter att människor kan förverkliga sina livsprojekt, därför att vi betraktar människor som självständiga individer med ett egenvärde. I den mån andras agerande kränker människovärdet måste vi välja att skydda detta värde." Och vi kanske till och med kan komma fram till en princip P3: "Behandla alla människor alltid som ett mål och aldrig endast som ett medel." (Detta är en av Kants formuleringar av det kategoriska imperativet. Jag hoppar över några steg i argumentationen från P2 till P3.)


Principerna P1 och P2 visade sig vara faktakänsliga: de gällde bara under förutsättning av att vissa fakta gällde. Men P3 är en möjlig kandidat till en faktaokänslig princip: en princip som alltid gäller. Och Cohens argument är att dessa faktaokänsliga principer är vad den politiska filosofin ska ägna sig åt att försöka hitta. Han är ganska oklar över vilka dessa principer är eller om det kan finnas flera olika principer och hur vi i så fall ska välja mellan dem. Han är vidare ganska oklar över hur vi når fram till dessa principer från början. Om det är nånting jag tror mig ana så är det att han nog menar att vad principen för rättvisa egentligen är, när vi har tagit bort alla de faktakänsliga formuleringar som Rawls och andra svänger sig med, är nånting i stil med "Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". (Cohen hymlar trots allt inte med att han är marxist.)

Lenman, å andra sidan, liksom Rawls och de flesta andra politiska filosofer, menar att politisk filosofi är ett praktiskt företag. En metafor som han ofta använder är att två personer ska dela lägenhet tillsammans. För att detta projekt ska lyckas måste de helt enkelt komma överens om vissa förhållningsregler, och de måste därmed bilda sig en uppfattning om vilka förhållningsregler som de vill ha. Dessa regler måste också på något sätt vara rimliga, eftersom den andre också ska kunna gå med på dem. Visst kan vi tycka att den bästa lösningen är en lösning där bara den andre städar och diskar, men det är knappast nåt realistiskt förslag.

På samma sätt förhåller det sig med samhället. Ett samhälle kan ses som en sammanslutning av jämlika individer som delar ett gemensamt öde, som måste leva tillsammans och hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem. Men moralen är mer än bara ett modus vivendi, ett sätt att leva tillsammans. I fallet med lägenheten kan vi flytta nån annanstans om vi inte kan komma överens med den andre. Och på samma sätt kan en stat delas upp i flera olika, om olika grupper i olika delar av landet inte känner att man vill vara med på det gemensamma projektet längre. Men det är svårare när man har olika grupper inom samma del av landet, som t.ex. människor med olika politisk uppfattning. Ska vi kunna leva tillsammans kan vi i längden inte bara försöka påtvinga människor så mycket som vi kan få ut, utan snarare försöka föreslå villkor som vi betraktar som rättvisa och rimliga. Om vi alla gör detta skapar vi en stabilitet i systemet som gör att spelreglerna inte ändras när styrkeförhållandena förändras.

På det hela taget är denna berättelse, som också i stora drag stöds av Sharon Street vid NYU, ganska attraktiv. Den förklarar hur man kan vara moralisk även om det inte skulle finnas några moraliska fakta. Människan är en väljande varelse: vi måste välja vad vi ska göra och hur vi ska handla, för vi har inget annat val. Att inte välja är också ett val. I den mån vi går bortom de rent praktiska valen och söker efter allmänna principer (som t.ex. Kants kategoriska imperativ) så är det för att hitta ökad stabilitet i våra val, men också för att försöka förstå varför vi tycker det vi tycker. När vi sätts under tryck och våra åsikter sätts i fråga vill vi kunna gå tillbaka och hitta svar på varför vi väljer just det ena alternativet hellre än det andra.

I nån mån kan vi därmed ägna oss åt det teoretiska sökande som Cohen vill att vi ska ägna oss åt. Men det är aldrig huvudsaken, och det är oklart om vi nånsin kan leta efter principer som är så teoretiska att de aldrig kan säga oss vad vi ska göra, inte ens i någon liten del. (I motsats till detta verkar Cohen mena att sökandet efter såna principer ändå har ett värde.)

Det är ett märkligt faktum att den politiska filosofin väldigt sällan kan ge konkret vägledning om vad vi bör göra, trots att det är just den del av filosofin som intresserar sig för hur samhället ska se ut. Delvis beror detta på grund av en rädsla för kontroverser: om jag inbegriper mig i ett teoretiskt resonemang blir det lättare för mig att övertyga mina läsare om att jag har rätt, om jag inte påtvingar dem något resonemang om praktisk politik. Men det beror nog delvis också på ett sökande efter en sanning som inte finns där: den platonska sanningen om det goda samhällets idé, högt därupp i det blå.

Ska jag på nåt sätt invända mot Lenmans och Streets resonemang så är det nog att det är för politiskt, och för rawlsianskt. Moral handlar inte bara om politik. Det handlar också om frågor där vi kanske inte förväntar oss att andra ska hålla med oss, men där vi ändå måste välja. Vi kan ha moraliska synpunkter på människors livsval utan att vilja omsätta dem i politisk praktik. Delvis kanske detta bara är ett resultat av ett sökande för ökad stabilitet i våra politiska överväganden, men jag är inte säker på att det egentligen fångar vad vi gör när vi t.ex. säger att "bonusar är moraliskt förkastliga, men jag vill inte lagstifta bort dem".

Dessutom ingår det i resonemanget att vi försöker hitta principer för samlevnad människor emellan som andra skäligen kan gå med på. Som Rawls säger är detta ett uttryck för principen om reciprocitet, att vilja samarbeta under skäliga villkor under förutsättning att andra gör likadant, något som ligger emellan mutual advantage (att samarbeta under villkor som kanske är oskäliga, så länge som de är bättre än att inte samarbeta alls) och altruism (där vi inte värnar vår egen rätt utan håller oss till ett avtal oavsett om vår samarbetspartner gör det). Och det låter ju bra. Problemet är bara att vi kanske inte realistiskt sett kan uppnå detta. Hur kan vi rimligen förvänta oss att alla andra ska kunna gå med på våra förslag, när vi vet hur uppdelade folk är och hur långt vi står från varandra inom alla möjliga områden? Vi måste kunna inse detta och ändå vilja framkasta förslag för hur vi ska leva med varandra som förtjänar att kallas för moraliska.

Fler och fler filosofer har börjat inse att liberalismens försök att berättiga staten för alla medborgare, och därmed hitta fram till en stat som är helt legitim, är förgäves. Då kan vi antingen ge upp denna ambition, vända oss från det praktiska, och försöka hitta de principer som ändå utgör de sanna och rätta, eller så kan vi bli mer praktiska och försöka hitta grunder som vi kan stå på för att sedan kunna gå vidare och komma på förslag för hur samhället kan göras lite bättre. Det finns filosofer som gör det - Martha Nussbaum är ett bra exempel, men det finns många andra. Själv tror jag att det är just det vi måste göra för att den politiska filosofin inte ska bli helt irrelevant, och jag hoppas också att min avhandling kan bidra till detta projekt i någon liten mån.

Tankar om den liberala demokratin IV: IT och demokrati

Joshua Cohen, som kanske är den som främst försökt skapa en syntes mellan senrawlsiansk liberalism och deliberativ demokrati, skriver i Boston Review om IT och demokrati. (Länken ursprunligen från Thom Brooks.) Det är ett kärt gammalt ämne för mig, då jag skrev min B-uppsats i statskunskap om just hur de politiska partierna hade tänkt sig att den nya tekniken skulle kunna förbättra demokratin - genom att förstärka den representativa demokratin eller genom att möjliggöra mer deltagande och deliberation. Uppsatsen var ganska dålig, men frågeställningen fortfarande relevant. (I vår blir det fyra år sen jag skrev den. Herregud vad tiden går.)

Som den deliberativist han är listar Cohen fyra habermasianskt influerade kriterier för en idealiskt genomförd diskussion: den ska vara (1) deliberativ (dvs. förnuftsstyrd), (2) alla ska ha jämlik och billig tillgång till information, (3) lika möjligheter för offentligt inflytande, och (4) grundas på högkvalitativ information. Hans bedömning är att internets påverkan när det gäller (1) är osäker, (2) och (3) positiv, och (4) oroande.

Rörande (1): visserligen grupperar folk ihop sig i kluster inom bloggosfären så att man till största delen bara läser och kommenterar varandras bloggar, men det finns inget som säger att man inte gör det IRL (eller AFK, som man numera måste säga för att hänga med).

Vad gäller (2) och (3) så har informationen blivit billigare och enklare att ta del av, och alla kan numera utöva inflytande på den offentliga debatten genom att blogga eller kommentera. Det är inte jämlikt, men det är bättre än det var.

Vad gäller (4) ser Cohen en stor fara i att gratiskulturen tränger ut tidningar och att traditionell journalistik blir kommersiellt omöjlig att bedriva. Han föreslår tre möjliga lösningar: (a) privata stiftelser, (b) offentliga tryckta medier, (c) presstöd efter upplaga. (Att gå så långt som den svenska modellen och ge extra stöd till andratidningar är förmodligen ett för stort steg till och med för en vänsterliberal som Cohen...)

Jaha, så långt Cohen. Vad säger vi om detta? Det är ju lockande att koppla (4) till den debatt runt medborgarjournalistik som har förts på Newsmill de senaste veckorna i och med Gömda-debatten och så vidare. En lärdom från FRA-debatten är att man måste skilja ut agnarna från vetet i debatten. Problemet är kanske inte att ha tillgång till högkvalitativ information. Bloggosfären lyckades driva fram betydligt mer kunskap om FRA-frågan än vad gammelmedierna gjorde, och bloggare som Henrik Alexandersson har spelat en roll i att sätta ljuset på t.ex. Mikkorapportens förslag om att tvångsregistrera bloggare på ett sätt som aldrig skulle ha hänt annars. I princip finns det ingenting journalister kan göra som inte bloggare kan. I praktiken kommer det nog vara svårare att få de helhetsbilder och den syntes av information som riktigt bra journalistik kan bidra med. Men det kanske går jämt upp. Problemet är att skilja ut den bra informationen från den dåliga. Journalistiken sätter spärrar och kvalitetskontroller som oftast garanterar ett minimum av kvalitet hos det som publiceras. Några såna spärrar har inte bloggosfären, och det krävs medborgare som har en väldigt bra förmåga att bedöma kvaliteten på argumentation för att skilja agnarna från vetet. Medborgarna måste på ett sätt bli sina egna journalister i det att man måste kunna göra sin egen källkritik och sin egen granskning av ett resonemangs hållbarhet. Alternativet är att det dyker upp en ny sorts kvalitetskontroller som t.ex. Huffington Post, dvs. att det finns ett antal noder som summerar och länkar till den bästa och mest relevanta informationen. Alla kan fortfarande publicera sig, men det är inte samma sak som att alla andra vet att du finns.

Men i FRA-debattens spår vill jag nog också hävda att deliberativiteten inom bloggosfären inte är så osäker som Cohen påstår. Snarare utgjorde FRA-debatten ett slags alternativ deliberation där folk från väldigt olika sidor i politiken deltog och länkade och kommenterade varandra. Förvisso stod de allra flesta av dessa människor på samma sida i själva sakfrågan. Men det säger förmodligen mer om själva förslaget. Inom frågor där stridslinjerna redan är dragna finns det nog en klar risk att man halkar in i olika läger och inte bryr sig om vad motståndarna tycker. Men i situationer där frågorna är mer komplexa, emergenta och går på tvärs mot de traditionella klyftorna kanske bloggosfären kan spela en viktig roll i att forma det offentliga samtalet. Det kan åtminstone inte bli värre än vad det brukar vara i den representativa demokratin, nämligen att partierna diskuterar inom sig och kommer fram till sina ståndpunkter, och det var det.

Och det för mig också över till nånting hos Cohen (och hos deliberativa demokrater generellt) som jag alltid har haft lite svårt för (måhända orättvist), nämligen att man diskuterar väldigt mycket hur det goda samtalet ska se ut, men det spelar ju överhuvudtaget ingen roll om inte de politiska institutionerna finns på plats för att se till att detta samtal faktiskt får betydelse. Den deliberativa demokratin har alltid haft nånting djupt utopiskt över sig: idealet är att vi alla deltar i en rationell, prestigelös och sökande debatt, och sen när vi har diskuterat så långt det går så röstar vi om vad vi har kommit fram till. Utifrån det perspektivet blir naturligtvis huvudfrågan: hur säkrar vi en så bra offentlig debatt som möjligt? Men den egentliga frågan är snarare: hur kommer det offentliga samtalet beslutsfattande tillgodo? Och det är inte bara en fråga om IT, utan framför allt en fråga om inställning hos partierna. När det gäller konkreta policyfrågor så är det helt enkelt ganska meningslöst att vilja ha ett bra offentligt samtal om inte partierna lyssnar på vad man säger.

Det är den frågan vi kanske hellre borde diskutera. Hur kan vi utöva påtryckningar på partierna så att de inser att den traditionella representativa modellen, där vi ger dem mandat att göra vad de vill i fyra år, inte längre uppfattas som legitim? Mot slutet av FRA-debatten kändes det definitivt som att de flesta bloggare kunde mer om frågan än de flesta riksdagsledamöter. Om man måste fatta egna beslut, om man måste tänka själv, då måste man också se till att göra sig mer välinformerad. Men om det ska fungera för det politiska systemet så måste partierna visa betydligt mer öppenhet än vad man gjort hittills. Problemet med framför allt Moderaterna men även Folkpartiet har varit att man inte har velat vända sig till folk och föra en diskussion, annat än på ett mycket grundläggande plan. Det nya är att ganska vanliga människor via bloggosfären nu inte bara kan ange en generell inriktning för politiken ("mer jobb, satsa på de äldre, VSO"), utan också delta i policydiskussioner som ett slags extra remissinstans. Att, som Alliansen gör, be om folks åsikter i ett "Samtal med Sverige" uppfattas säkert som innovativt och djärvt, och det ska inte förkastas. Men det är inte det som just informationstekniken kan hjälpa folk att göra. Det är inte just dessa förväntningar som folk ställer på partierna. Det är inte så man vill vara med och delta.

Alltså: i en particentrerad demokrati som den svenska så gäller att så länge partierna vägrar att lyssna så har IT inte spelat nån roll alls för demokratin. Det är i detaljerna, inte i de stora övergripande ideologiska frågorna, som vi ska förvänta oss positiva förändringar, och när partierna lyssnar så tror jag att vi ser att vi kommer närmare det deliberativa idealet än vi var tidigare. Om vi inte ska behöva göra detta till en valfråga genom att hota med att rösta på Piratpartiet så krävs det att ett annat slags partikultur förs in genom att de som är aktiva inom partierna kommer in med en annan bild av hur politik egentligen kan gå till. Detta kommer aldrig att ske inom Socialdemokraterna. Det kan svårligen ske inom Moderaterna. Det skulle mycket väl kunna ske inom Folkpartiet, men där har man inte ens börjat fundera. Alla talar om Barack Obama, men ingen gör nåt, ingen har förstått hur man engagera folk, ingen är intresserad av att ta de risker som krävs för att vinna. Att partiernas medlemsantal fortsätter att sjunka torde vara ytterligare bevis på att folk idag förväntar sig att politik ska gå till på ett annat sätt. Jag önskar att jag kunde avsluta detta inlägg med att säga nånting positivt, men jag vet inte riktigt vad. Som så ofta när det gäller Sverige frustreras man inte så mycket av vad vi har, som vad vi skulle kunna ha, den ouppfyllda potential som ligger i träda. Det gäller även vår demokrati.

Ett stilla republikanskt vemod

Gårdagens kronprinsessförlovning har gjutit nytt liv i monarkidebatten, triggad av t.ex. en exceptionellt märklig artikel på Newsmill. För min egen del var det helt naturligt att milla "glad" inför "kronprinsessan" och "arg" inför "monarkin", eftersom jag försöker hålla personerna borta från sakfrågan, något som inte alla republikaner alltid gör.

Men "arg" beskriver egentligen inte mina känslor särskilt mycket bättre än de andra millningsalternativen "uttråkad", "nyfiken" eller "glad". "Besviken" skulle nog vara bättre. Eller kanske snarare "vemodig". Jag har tidigare hävdat att kanske det starkaste argumentet för en republik är att en demokratiskt vald statschef kan dela makten med riksdag och regering och därmed minska risken för atrociteter* och majoritetstyranni. Detta är fortfarande ett argument, men det är framför allt ett argument för att inte, som många gör, betrakta monarkidebatten som en konstitutionell ickefråga: snarare har vår lösning av statschefsfrågan ett avgörande sammanhang med andra konstitutionella lösningar. Men vi är ju delvis i färd med att skapa ett konstitutionellt ramverk som bygger runt det faktum att vi sitter med en helt och hållet ceremoniell statschef, därav starkare lagprövning, hårdare krav på höga domstolsutnämningar osv. Jag tror också att folk över tiden har börjat väldigt starkt förvänta sig att statschefen ska vara just ceremoniell, och att det skulle vara svårt, för att inte säga orealistiskt, att införa ett system som i Finland, där presidenten har viss makt, för att inte tala om Frankrike eller USA.

Så låt oss då idag tala om traditioner istället, för det är traditionens makt som monarkin till ganska stor del bygger på. Det stilla vemod jag känner uppstår när jag inser att jag förmodligen livet ut kommer att vara medborgare i en stat som jag aldrig helt och hållet kan identifiera mig med, och att detta är nånting negativt. Det går att argumentera för att monarkin är förenlig med demokratin, och på ett sätt är detta givetvis korrekt: Sverige är en monarki och likaledes en demokrati, och eftersom monarken inte ens formellt sett har nån möjlighet att påverka demokratin utgör monarkins fortsatta existens inte ett latent hot mot demokratin (som man t.ex. skulle kunna hävda i Storbritanniens fall, låt vara att det låter lite krystat). Men det är betydligt svårare att hävda att monarkin förkroppsligar eller representerar demokratiska eller medborgerliga värderingar, och det är här mitt problem ligger. Vi har olikt många andra länder egentligen inga traditioner som representerar såna värderingar överhuvudtaget. Till skillnad från äldre tiders monarki behöver dagens monark inte inhämta riksdagens godkännande för att få styra. Han eller hon tar över tronen enbart i kraft av sin person. Vi har en nationaldag som inte firas i någon större utsträckning, och som inte heller firas till åminnelse av uppenbart demokratiska händelser. 6 juni 1523 innebar förvisso att Gustav Vasa valdes till kung, och det var ett viktigt datum i det att det grundlade den moderna svenska statens självständighet. Men det har ingenting med demokrati att göra. 6 juni 1809 innebar en ny regeringsform, men ståndsriksdagen blev kvar, och kungamakten var större och yttrandefriheten mer inskränkt än under frihetstiden. Vi skulle förvisso kunna fira 6 juni till åminnelse av 1974, då vi antog vår nuvarande regeringsform, men vi gör inte det. Och inte ens den representerar nån milstolpe i den svenska demokratins historia: den kodifierar huvudsakligen förändringar som redan införts ett halvsekel tidigare, samtidigt som den bevarar monarkin och i dess ursprungliga variant inte innehöll några egentliga skrivningar om skyddet för de mänskliga rättigheterna, som tillkom några år senare. Dessutom hade de flesta konkreta politiska förändringarna såsom enkammarriksdagen redan införts genom den partiella författningsreformen några år tidigare. Det hindrar inte att man kan eller kanske till och med bör skänka vår nuvarande grundlag en extra tanke den 6 juni - jag gör i alla fall det. Men det är i så fall en tanke som är uppblandad med många "what-might-have-beens".

För ett par år sen, det måste ha varit 2006, hörde jag Robert Putnams Johan Skytte-prisföreläsning. Han talade om hur de europeiska länderna skulle hantera utmaningen att bevara och bygga upp socialt kapital mellan olika grupper i alltmer mångkulturella samhällen. Hans förslag var att satsa just på att bygga upp medborgerliga institutioner och traditioner som folk skulle kunna samlas kring, som i USA. Problemet är att det är väldigt svårt att se vilken roll den svenska monarkin skulle kunna spela i ett sånt sammanhang. De traditioner som den representerar är inte demokratiska. De är inte heller uppenbart begripliga, i den meningen att många människor nog har väldigt svårt att förstå vad monarkin egentligen står för. Det är väldigt svårt att tro att man skulle kunna bygga en medborgerlig lojalitet runt demokratiska värden på monarkin, i synnerhet eftersom de flestas inställning till monarkin verkar vara att "den är ju egentligen inte förenlig med demokratin, men vi kan väl ha den kvar så länge den inte gör nån skada". Ett problem med monarkin är ju just att den har blivit, måste bli, så blodfattig för att överleva att den överhuvudtaget har slutat att spela en egentlig statschefsfunktion, utan att nånting har dykt upp för att ersätta den.

Anta att man då inför en förändring och låter riksdagen godkänna monarken vid varje tronskifte. Skulle det lösa problemet? Man kan förvisso rikta demokratiteoretiska invändningar mot en sån process: om riksdagen bara får säga ja eller nej till en given kandidat har man inte ett reellt val, om monarken väljs på livstid så kan han/hon inte ställas till svars osv. Men ett större problem är nog att huvudaktören i fråga fortfarande inte är riksdagen eller folket utan tronarvingen. Det jag vill komma till är att de demokratiska traditioner vårt land förtjänar måste sätta folket i huvudrollen: vi ska kunna samlas runt dem för att fira vad vi, som folk, har åstadkommit och känna den medborgerliga stolthet som kännetecknar en sann republik. Det är det jag vill men det är inte där vi är idag.

Och det finns i detta sammanhang tillfälle till ett annat slags vemod: vemodet över vår bristfälliga politiska process. Jag har alltid varit djupt pessimistisk rörande utsikterna för en svensk republik. Det finns liksom ingen möjlighet att föra upp kungafrågan på agendan. Vi har haft en omfattande grundlagsutredning, men monarkin har varit ett av få undantag från dess utredningsområde, och det finns inga tecken på att en utredning kommer att komma. Vi har en riksdag där det finns en majoritet för en republik men som inte vill ta i frågan. Och till syvende och sist finns det en folkopinion som av många politiker betraktas som hätsk och oresonlig, och som blint kommer att slå till mot alla försök att rucka på monarkin det minsta. Jag vet inte om det är så. Jag tror att folk fortsätter att hålla fast vid sina åsikter tills det kommer en punkt då man måste börja samla in ny information och ta ställning igen. Jag tror framför allt inte att särskilt många skulle bry sig ett dugg om t.ex. en tronarvinge skulle behöva inhämta riksdagens godkännande för att bli monark, men som jag nämnde ovan så skulle det inte egentligen lösa de stora problemen. Jag vet inte vad som är lösningen. Några statsvetare föreslog för några år sen i "Den konstitutionella revolutionen" att man skulle införa ett riksföreståndarämbete som skulle sköta monarkins representativa uppgifter, medan monarken skulle bli kvar i bakgrunden. Det kanske vore en lösning. En mer realistisk lösning vore kanske hellre att riksdagens talman fick en större och mer offentlig roll, och att man gradvis börjar se mer av talmannen och mindre av kungafamiljen, till dess att några årtionden senare man "med ett pennstreck", för att citera Palme, kan ändra RF och skriva att talmannen är rikets statschef och lämna kungahuset lika konstitutionellt oreglerat som riddarhuset, ständigt närvarande men likafullt bortglömt. Om man sen tycker att det är en bra lösning med talmannen som statschef är en annan sak, men det kan vi ju ändra på då.

*128 träffar på Google.