onsdag 3 november 2010

Liberal kultur

På Expressen Kultur skriver Johan Hilton om det faktum att i stort sett all politisk teater i Sverige kommer från vänster. För att råda bot på detta, avslutar han, "krävs att Täbyhögern stänger av tv:n, börjar betrakta konsten som något mer än ett tidsfördriv under kommersiella spelregler och masar sig iväg till teatern. Och det, det vet vi ju alla, kommer aldrig att hända." Med andra ord, om högern vill ha högerteater så får den skriva sådan själv. Och det är ju givetvis korrekt: vi kan inte förvänta oss att andra av egen fri vilja ska börja skriva teater (eller annan kultur) som ger uttryck för värderingar som strider mot deras egna, bara för att göra oss glada.

Jag tror dock att Hiltons diagnos förenklar alldeles för mycket. Låt oss säga att du är en ung, oberoende, liberalt sinnad, kulturintresserad person, som ännu inte har socialiserats in i den kulturvärld där liberal teater är en contradiction in terms. Det finns åtminstone tre anledningar till varför du inte skulle vilja skriva liberal teater (eller göra liberal film, eller liberal konst osv.). Dessa kan möjligen vara svåra att skilja från varandra:

1. Liberalismen är inte utopisk. Liberaler tycker förvisso att det finns många fel med dagens samhälle. För många människor saknar jobb. För stora delar av våra liv regleras och kontrolleras av staten, både vad gäller vår ekonomi och våra privatliv. Det finns fortfarande för stora strukturella orättvisor mellan kvinnor och män. Utbildningssystemet lyckas inte ta tillvara alla ungdomars möjligheter. Listan kan göras mycket längre. Men lösningen är inte att göra om samhället i grunden, utan den är att förändra samhället steg för steg. Liberaler utbrister inte från hjärtat med Nietzsche att "vi måste omvärdera alla värden!" Det känns betydligt lättare att göra revolutionär konst, som tillåts måla i stora drag, med tydliga hjältar och skurkar och en tydlig sensmoral, än evolutionär konst, där slutsatserna måste bli mer blandade, försiktiga och mycket mindre dramatiska.

2. De riktigt stora orättvisorna är inte distinkt liberala. De riktigt stora orättvisorna finns i andra länder. Väldigt många människor lever inte i demokratier. Väldigt många människor har svårt att ens skaffa mat för dagen. Väldigt många unga har inte möjlighet att få en bra utbildning. Väldigt många människor förtrycks och hotas på grund av sina åsikter, sin hudfärg, sin sexuella läggning eller sin religion. Om detta kan man göra stor konst, och det har också gjorts. Men det är ändå så, som Tingsten skrev redan för snart åttio år sen, att demokratin har blivit en "överideologi" i vårt samhälle: i vårt samhälle sluter vi upp, de allra flesta av oss, bakom vissa gemensamma värden, och demokrati, mänskliga rättigheter och allas möjlighet att leva ett värdigt liv är bland dessa värden. Konst som berör de verkligt stora orättvisorna skulle därmed få svårt att klassas som liberal konst: den blir demokratisk, i det att dess budskap är ett som alla demokratiskt sinnade människor skulle instämma i.

3. Liberalismen handlar om tänkande. Här riskerar jag att låta som några som jag avskyr, nämligen de nyliberaler och marknadsliberaler som på olika grunder argumenterar för att liberalismen är mer vetenskaplig, mer rationell och mer objektiv. All politik är sist och slutligen värderingsstyrd, och genuina ideologiska meningsskiljaktigheter kan aldrig reduceras enbart till att den ena sidan har koll på fakta medan den andra inte har det. Men det är ändå så att det bästa sättet att åskådliggöra liberalismens budskap inte är att göra teater av det, utan att i en lugn och rationell diskussion lägga fram vilka argumenten för och emot är, varför motargumenten mot liberal politik ter sig mindre hållbara eller attraktiva, och varför förargumenten håller. Nu har inte jag läst Ayn Rand, men det är talande att från vad jag förstår låter hon ändå en av sina hjältar hålla ett radiotal till objektivismens försvar som tar upp cirka 60 sidor i boken, trots att hon i teorin skriver en roman. Om man på samma sätt skulle försöka åskådliggöra Rawls eller Nozicks politiska filosofi i litterär form skulle man ganska snabbt hamna i en föreläsning hellre än en roman.

I LUF:s handlingsprogram har det tidigare hetat att "vreden över människors ofrihet är drivkraften i liberal politik", och den vreden kan man naturligtvis slå mynt av och gestalta i konst. Men det är, som någon föreslog när diskussionen om den formuleringen var uppe, en "rationell vrede", en vrede som leder till tänkande hellre än till känsloutbrott utan verkan. Förvisso handlar konst inte bara om känslor. Förvisso kan konst bära idéer. Men med få undantag har ändå de stora verken, de som verkligen påverkar hur vi tänker på samhället, inte varit konstverk, utan verk skrivna på torr fackprosa eller - i Platons fall - återgivningar av filosofiska dialoger där deltagarna försökt koncentrera sig på de relevanta frågorna så mycket som möjligt. Det gäller för socialistiskt tänkande lika mycket som för liberalt. Marx, Gramsci och Adorno skrev inte teater. Litteratur kan tränga på djupet i människans själsliv på ett sätt som inte vetenskapen eller filosofin kan, och den kan åskådliggöra enskilda situationer där rätt och fel handlande står mot varandra. Men när det handlar om samhällen, när frågorna blir oerhört komplexa, när man måste ställa upp premisser och ur dessa härleda slutsatser och pröva dessa mot oräkneliga invändningar i många led, då är den politiska filosofin, eller kort och gott den samhällsdebatterande fackprosan, ett bättre medel.