Medborgarlön - inte så dumt som det låter?

När jag skrev om Pateman i höstas var jag väldigt kritisk mot hennes (och många andras) förslag om medborgarlön, dvs. att alla ska tillerkännas en minimiinkomst som staten ska stå för. Nu har ju i och för sig alla redan idag en liknande rätt, nämligen i form av socialbidrag, men medborgarlönen ska, om jag förstår det rätt, i många fall vara högre. (Fast enligt Wikipedia brukar de flesta förslagen ligga på 20 % av BNP/capita, något som i Sveriges fall skulle innebära ca. 3500 kr/månad, vilket ju måste vara lägre än socialbidragsnormen.)

Nu ska jag dock inte argumentera för denna typ av socialbidrag, utan den typ som högerspöken brukar argumentera för, vilket man hellre kan kalla monetariserade välfärdstjänster. Jag försökte nämligen i mitt inlägg om barnbidrag för ett tag sedan rädda den behovsprövade välfärdsstaten från de två anklagelserna om negativa marginaleffekter och att den är instabil eftersom människor bara kommer att betala in och inte få någonting tillbaka. Jag är inte helt säker på att mitt försvar lyckades.

Men som tur är finns det en bättre strategi. Lite bakgrund först: mitt stora problem med den generella välfärdsstaten har aldrig varit att den omfördelar pengar från de rika till de fattiga. Det finns förvisso, som Rawls lär oss, gränser för hur mycket omfördelning man kan ägna sig åt och samtidigt upprätthålla en hälsosam tillväxt, men detta är inte det stora problemet. Istället är problemet att människor betalar in en massa pengar i socialförsäkringssystem, sjukvård osv. som de sedan får tillbaka själva - men i en form som de inte själva har valt. (Därmed inte sagt att omfördelning är det självändamål som angloamerikanska vänsterliberaler ofta utmålar det som. Relativ omfördelning kan vara viktigt för att möjliggöra skäligen lika möjligheter för alla att konkurrera om faktiskt existerande nyttigheter såsom status och makt, men får aldrig leda till devisen "om inte alla kan få det ska ingen ha det", som tyvärr både den svenska vänstern och en del dworkinska liberaler verkar ta till sig alltför ofta.)

Hursomhelst, lösningen är så enkel att jag undrar varför jag inte kom på den själv. Vi räknar ut hur mycket pengar som ingår i de generella systemen, dvs. hur mycket pengar varje medborgare får ut som ett resultat av den generella välfärdsstaten, och så betalar vi ut den summan i kontanter istället för in natura, som fallet är idag. I gengäld får individen stå för de tjänsterna själva, men utfallet blir ju likadant. Därmed bevarar vi generaliteten i välfärdssystemen, men låter människor välja själva istället. Det är ju i och för sig väldigt märkligt att det på något sätt skulle vara bättre med ett system där folk betalar in, säg, 6000 mer i månaden för att omedelbart få tillbaka lika mycket, än med ett system där folk inte betalar in dessa pengar och inte får några tillbaka, men det finns forskning som visar att system där alla inte bara betalar utan även får tillbaka är mer stabila och åtnjuter starkare lojalitet från medborgarna.

Detta system är ju väldigt annorlunda från det som Pateman föreslog, där ju människor skulle få mer pengar från staten men samtidigt behålla det som de får idag - större omfördelning, med andra ord. (Något liknande det system jag stödjer framkastades under det seminarium där Pateman var närvarande, men hon sniffade bort det.) Det smarta med det här systemet är ju att det inte torde leda till mer negativa marginaleffekter - åtminstone om inte vissa väljer att arbeta mindre, spendera pengarna nu och strunta i sina socialförsäkringar, vilket ju blir deras val på ett sätt som det inte är idag. Det fantastiskt stora problemet med vänsterns medborgarlön är ju att man ofta antar att det är något slags mänsklig rättighet att inte arbeta - en rättighet som ju ställer Norberggängets kritik mot positiva rättigheter i extremt tydlig dager, för här handlar det ju väldigt klart om att den enes rätt beror på den andres svett. Det system som jag stödjer gör inget sådant antagande, och bygger på helt andra ideologiska grunder. Samtidigt möjliggör det ju fortfarande så mycket solidarisk omfördelning från rika till fattiga som man nu vill ha.

Det är också viktigt att komma ihåg vad som inte skulle förändras med detta system. De generella välfärdstjänsterna som huvudsakligen tillkommer barn skulle inte förändras, enligt de principer som jag argumenterade för för några veckor sedan. (Eftersom barn inte kan hantera sina egna pengar kan man inte monetarisera, och eftersom vi inte vill riskera att föräldrarna lägger pengarna på annat kan man inte heller monetarisera.) Det finns ju dessutom redan idag behovsprövade bidrag, som t.ex. stöd till funktionshindrade - jag kan inte tillräckligt mycket om detta för att veta om det skulle vara en smart idé att monetarisera detta.

Människor stället högre och högre krav på att själva kunna välja och forma sin egen välfärd och sina egna liv. Det antas ofta att stödet för välfärdsstaten kommer att försvagas när människor märker att de betalar för sådant som bara tillkommer andra. För min del känns det som en betydligt bättre anledning att sluta stödja välfärdsstaten att betala för saker som tillkommer en själv men som man inte vill ha. Jag tycker inte att den generella välfärdsstaten är den heliga ko som alla andra verkar tycka, men det finns så många som säger att det är den enda modellen som förenar något slags omfördelning med hög tillväxt att det gör mig intresserad att se om det går att nå ungefär dit jag tycker att liberaler bör vilja nå inom dess ramar. Det här kan vara ett sätt som är värt att diskutera, men återigen, jag är ingen ekonom, så det kan finnas svagheter med det här som jag inte har sett ännu. (Att det skulle vara svårt och jobbigt för människor att behöva välja själva räknas inte som en giltig invändning.)

Rawls vs. Kukathas: den politiska sfären

Den här veckan har vi ägnat oss åt Chandran Kukathas, en nyliberal tänkare som i stort sett menar att autonomi inte är ett liberalt värde, utan endast mångfald (jmf diskussionen i föregående inlägg). Mångfalden bör sträckas så långt att den liberala staten egentligen kommer att utgöra en extremt tunn "liberal arkipelag": olika grupper inom staten ska ha fullständig rätt att i stort sett göra vad de vill med sina medlemmar, och det enda som staten ska göra är att upprätthålla rätten för medlemmarna att lämna grupperna om de så önskar. För att jämföra med Kymlicka menar alltså Kukathas att interna restriktioner kan vara tillåtna, så länge som en exitmöjlighet bevaras. Däremot verkar han mena att det externa skydd Kymlicka förordar inte alls behövs, i alla fall inte om vi talar om statligt ekonomiskt stöd till minoriteters livsstilar osv. Statens roll blir ju så tunn i största allmänhet att sådana åtgärder som en etniskt neutral språklagstiftning eller positiv särbehandling hamnar utanför det offentligas ansvar: minoritetsgrupper vill inte integreras, menar Kukathas, utan bara lämnas ifred, och det ska den liberala staten låta dem bli.

Matt Sleat, vår lärare, menade att det fanns en hel del som talade för detta perspektiv. Den "förnuftiga pluralismens faktum", dvs. Rawls idé om att om förnuftiga människor ges möjlighet att tänka fritt enligt sitt samvete kommer de alltid att komma fram till motstridiga genomgripande uppfattningar om det goda, leder ju till en stat som måste vara neutral mellan olika sätt att se på det goda. I värsta fall kanske den enda stat som kan överleva är ett modus vivendi: ett vapenstillestånd mellan olika grupper som egentligen inte vill leva med varandra, men som inte kan förinta varandra.

Den idé som Sleat framkastade var att man måste skilja tydligt på politisk och moralisk teori. Politiken ska inte ägna sig åt moral, och politikens centrala problem är hur vi kan leva tillsammans med varandra. Frågor om välfärd och annat verkade, om jag förstod det rätt, bli moralteoretiska frågor, inte politiska. Det verkar ju vara ett argument för, om inte en minimalstat à la Kukathas, så åtminstone en stat som gör väldigt mycket mindre än vad den gör idag.

Och det är väl egentligen ganska sympatiskt, men någonstans har någonting gått fel här. Ta en stat som består av sinsemellan väldigt olika grupper. Låt dem försöka konstruera rättviseprinciper som alla rimliga människor (dvs. inte psykopater) skulle kunna enas om. Dessa kommer att vara väldigt tunna. Det centrala här är ju att Kukathas och Sleat (och enligt honom även Bernard Williams) förnekar Rawls grundtes: Justice is the first virtue of social systems, as truth is of systems of thought. ("Theory of Justice", s. 3) Genom att sätta upp problemet på detta sätt landar Rawls i en diskussion om rättvisa. Men om den centrala politiska frågan är hur vi ska kunna leva tillsammans med varandra blir det mer komplicerat.

Men om vi nu lever i en liberal arkipelag verkar det ju inte finnas någonting som hindrar oss på den liberala huvudön från att acceptera väldigt tunna regler för att styra relationer mellan olika grupper, och sedan gå över till att anta betydligt tjockare regler för att styra oss liberaler (vilket ju i engelskspråkig diskurs har en betydligt bredare tillämpning än på svenska). Det enda problemet verkar vara att vi inte kan beskatta människor, därför att vi inte har statsmakten på vår sida: om vi med våld försöker tvinga skattevägrare att hålla sig undan kan de åberopa sin exiträtt och fly. Det enda vi kan säga till försvar härvidlag är väl dels att det inte är säkert att andra grupper skulle vilja ta emot dem, och dels att dessa andra gruppers livsstil kanske ter sig så främmande att det skulle vara rationellt att stå sitt kast hellre än att sticka. Jag vet inte.

Och det är det som är huvudpoängen med dagens inlägg: politiken blir bokstavligen talat det möjligas konst, eftersom politikens möjligheter styrs av samhället där man lever. Den stora frågan som jag slås av, och som jag inte vet exakt vad Kukathas svar är på, är vad en "grupp" är. Om Kukathas påstående att grupper helst av allt vill lämnas ifred ska tolkas bokstavligt, så kan vi ju i så fall sluta oss till att en grupp människor som inte försöker bli lämnade ifred om de får chansen inte utgör en egen grupp i Kukathas mening. Detta är en ganska viktig poäng: den stora invändningen mot möjligheten att genomdriva den typ av stat som jag skisserade ovan, där grupperna kan besluta om sådant som staten inte kan besluta om, verkar vara att i moderna stater blandas grupper omvartannat, så att grupptillhörighet och geografisk integritet frånkopplas. Det är klart, man kan ju fortfarande tänka sig att en grupp bara beskattar sina egna även om medlemmar av olika grupper blandas, men det blir lite bökigare.

Så min poäng var att eftersom Kukathas menar att verkliga grupper utgör separata, ifredlämnade öar i den liberala arkipelagen så tillhör förmodligen väldigt många människor i moderna stater inte olika grupper, därför att de bor sida vid sida, arbetar på samma arbetsplatser, går i samma skolor och anser sig själva tillhöra samma samhälle, även fast de har olika religioner eller modersmål. Eftersom jag tidigare har försvarat rätten till utbrytning får jag svårt att argumentera emot Kukathas centrala tes: en liberal stat kan inte utöva makt över grupper som allra helst vill lämnas ifred. (Liberala stater kan och bör dock som sagt ingripa mot grupper som inskränker sina medlemmars exitmöjligheter, t.ex. genom att utsätta dem för folkmord.) Men jag har på senaste tiden märkt att jag mer och mer vänder mig tillbaka till Locke och idén om att människor genom sina handlingar implicit kan göra sig själva till medlemmar i en politisk gemenskap. De allra flesta människor i staten Sverige tillhör också den (liberala) gruppen "det svenska samhället" och skulle inte ge sig ut i skogen och instifta en fundamentalistisk republik även om de fick chansen. Även om det säkert finns sådana människor (det finns det alltid i pluralistiska samhällen) är det helt enkelt orimligt att hävda att detta skulle omöjliggöra för alla andra att fortsätta det sökande efter politisk och ekonomisk rättvisa som politiken också ägnar sig åt. För att komma tillbaka till Jeremy Waldron (som jag bör ha tagit upp vid något tillfälle): liberalismens centrala fråga är: hur kan staten berättigas för dess undersåtar? Svaren är olika beroende på samhälle, och inbegriper i vissa fall att staten gör så lite som möjligt, och i andra fall att staten bryr sig om ekonomisk fördelningsrättvisa. Den stora frågan inom politisk liberalism är hur vi ska få människor med olika genomgripande uppfattningar om det goda inom samma samhälle att leva ihop, och vilka rättviseprinciper vi kan motivera under dessa förhållanden. Men det är inte den frågan jag tycker att Kukathas ställer, utan det är frågan om hur en stat ska kunna hålla ihop flera olika samhällen. Hans grupper blir så separatistiska att Rawls ursprungliga tes, att samhällsinstitutionernas första dygd är rättvisa, inte rubbas, eftersom det inte finns några gemensamma samhällsinstitutioner för alla grupper.

Kymlicka, autonomi och tolerans

Först återigen goda nyheter: NY Times skriver om det ökande antalet studenter som väljer att läsa filosofi vid amerikanska universitet. Att Rutgers varje år pumpar ut 100 majors i filosofi är svindlande, när man betänker att motsvarande siffra för Uppsala är cirka fem. Men så har också Rutgers en av världens bästa institutioner, jämförbar med, eller till och med bättre än, Oxford eller Harvard.



Men det var inte det det skulle handla om idag. Jag har nu läst huvuddelen av Will Kymlickas "Multicultural Citizenship", en modern klassiker inom mångkulturalismens filosofi. Kymlicka, som kanske bland filosofistudenter är mest känd för "Contemporary Political Philosophy", ett av de moderna standardverken på området, arbetade ju som tjänsteman åt den kanadensiska staten med mångkulturfrågor innan han blev professionell filosof, och har således praktisk erfarenhet av dessa frågor.



Kymlicka frågar sig varför liberaler på senare år ofta har varit sådana motståndare mot särbehandling av minoritetsgrupper, och drar en viktig distinktion mellan två typer av rättigheter för minoriteter. Den första typen, interna restriktioner, innebär en rättighet för en minoritetsgrupp att upprätthålla sin kultur gentemot sina egna medlemmar, genom att undanhålla dem information om alternativa kulturer eller genom att bestraffa dem som väljer att utträda. Den andra typen, externt skydd, innebär att minoritetskulturen skyddas mot yttre tryck, t.ex. genom språkliga rättigheter, exklusiv rätt att bruka en viss resurs eller statliga subventioner för en viss livsstil (samerna i Sverige åtnjuter alla tre). Kymlicka menar att liberaler bör motsätta sig den första typen men acceptera den andra. Kymlickas argument är dels att många staters herravälde över minoritetsbefolkningar ofta är orättvist, antingen genom att staten skrev under ett fördrag om att upprätthålla minoritetsbefolkningens självstyre mot att dessa underkastade sig statens suveränitet, och som man sedan har brutit, eller genom att man inte skrev under ett fördrag utan tog området med våld; dels att liberalismens ställningstagande för likabehandling kräver det som egentligen inte är en särbehandling av minoriteterna: den som tillhör majoritetsbefolkningen får ju närmast per definition möjlighet att använda sitt språk i den offentliga förvaltningen, får sina helgdagar upphöjda till allmänna helgdagar osv. Att minoritetsgrupper får liknande rättigheter är alltså bara att ge dem samma rättigheter som majoritetsbefolkningen får. (Jag är lite osäker på hur detta överförs till frågan om ekonomiska rättigheter, dock. Där bör ett restitutionsargument vara starkare: om staten orättvist har tillfogat sig ursprungsbefolkningens område kan detta utgöra ett argument för att återbörda en del av resurserna på detta område till dagens ursprungsbefolkning. Problemet är ju att dagens ursprungsbefolkning inte är de som själva drabbades av detta orättvisa annekterande. Det går dock i många fall där resursen varit gemensamt ägd (eller betraktats som oägbar) nog att argumentera för att dagens efterlevande skulle ha kommit i besittning av resursen genom frivillig överföring från en generation till en annan om man lämnats ifred.)

Hursomhelst: Kymlicka tar sedan upp frågan om vad vi ska göra med ickeliberala grupper, som amishfolket, som vill ta sina barn ur skolan innan de har blivit vuxna, för att skydda dem från det omgivande samhällets skadliga inflytande. (Försök att stoppa detta agerande befanns av USA:s HD vara konstitutionsvidriga i Wisconsin v. Yoder, ett beslut som många liberaler, däribland Kymlicka, kritiserar.) Kymlicka menar att vi inte bör respektera dessa interna restriktioner av medlemmarnas frihet, eftersom det kränker individernas autonomi. Men det finns liberaler som har intagit en mer tillåtande attityd, eftersom man menar att det vore intolerant mot de oliberala grupperna att förbjuda dem att handla på detta sätt.

Det som är intressant här är att en historisk klyfta öppnar upp sig som rör liberalismens historiska rötter. Som jag har skrivit om flera gånger menade ju Rawls i Political Liberalism att liberalismens rötter går tillbaka till reformationen, och den religiösa tolerans som var ett nödvändigt resultat av 1600-talets religionskrig. Katoliker och protestanter enades om att tolerera varandra, eftersom ett utrotningskrig skulle vara ohyggligt. Den traditionella tolkningen har ju dock hellre varit att liberalismen går tillbaka till upplysningen (och den "Age of Reason" som föregick den, då Hobbes, Spinoza, Grotius och Locke verkade) och att det är individens naturliga rätt till liv, frihet och sökandet efter lycka som utgör liberalismens credo. Som Kymlicka riktigt noterar så är det Mill som kanske allra bäst representerar detta autonomiideal.

Kymlicka, anser jag, presenterar ett riktigt bra argument för varför även en "politisk" liberal som Rawls måste gå med på att reformationens liberalism inte kan acceptera oliberala minoriteter. Helt enkelt: den tolerans som uppstod mellan katoliker och protestanter innebar också redan från början att man accepterade den enskilde individens samvetsfrihet: friheten att själv få välja religion. (Kymlicka diskuterar inte cuius regio, eius religio, som väl i viss mån motsäger hans tes. Man får väl tolka det som att Kymlicka har en längre tidsperiod i sinne än just freden vid Augsburg.) Även om han inte säger det uttryckligen är väl poängen att liberalismen knappast skulle kunna ha uppstått om inte individens samvetsfrihet varit en viktig del av den tolerans som uppstod efter religionskrigen. Han pekar på milletsystemet i det ottomanska riket, där religiösa gemenskaper tolereras, men där individens rätt att själv välja sin religion inskränktes, som ett exempel på oliberal tolerans. Men det var inte denna form av tolerans som reformationen så småningom förde med sig.

Jag har alltid uppfattat Rawls historiebeskrivning som ganska intressant och ett kraftfullt argument för varför liberalism, plurireligiositet och laicism går hand i hand. Men jag tror att det som egentligen gör detta argument så kraftfullt är att det hävdar att vi inte kan hoppas på mer: i ett samhälle där förnuftiga människor kommer att komma fram till helt olika uppfattningar om det goda livet måste vi inrikta oss på att bevara liberala politiska institutioner och rädda samhället från religionskrig och kollaps. Jag tror för det första att denna historieskrivning är helt otillräcklig för att förklara bredden i det liberala arvet: hur ska man förklara att liberala idéer gjort sig gällande i Norden, som aldrig upplevde några religionskrig? Där kommer man inte ifrån upplysningens inflytande, och naturligtvis inte heller det idéarv som följde med den tidiga kapitalismen, något som ignoreras av de allra flesta liberaler inblandade i just denna diskussion.

Men det slår mig också att Rawls och Kymlicka kanske talar förbi varandra. Att påtvinga ett komplext, kulturellt multipolärt samhälle en enda uppfattning om det goda livet är att be om katastrof. Men att göra samma sak med en minoritetsgrupp, där ett traditionellt ledarskikt nu ber staten om att tillåta inre restriktioner för att förhindra att dess medlemmar av eget fritt val lämnar gruppen, är en helt annan sak. Autonomi och tolerans behöver inte stå i konflikt med varandra när det handlar om de enskilda människorna, och det är nog det som är Kymlickas huvudtes genom boken i stort.