De jourhavande medborgarna

SvD Idag skrev för ett tag sedan om Erik Amnås teori om de "jourhavande medborgarna": att de flesta människornas medborgerliga engagemang ligger på "stand-byläge" och aktiveras först vid exceptionella eller krisartade situationer, som FRA-lagen och tsunamikatastrofen. Det finns mycket att kommentera i den länkade artikeln, t.ex. detta citat:

Demokratins undergångsprofetior kan tillbakavisas, menar Erik Amnå, därför att de vilar på ”en orättvis demonisering av medborgare i allmänhet och ungdomar i synnerhet”. Att det har blivit så beror, enligt honom, på att man
• har förväxlat deltagande med engagemang,
• isolerat engagemanget till de traditionella formerna,
• likställt det politiska med det offentliga,
• inte jämfört med hur det förflutna har varit, utan med hur man vill minnas det,
• och bortsett ifrån att de institutionella ramarna för samhällsengagemanget – till exempel partierna, folkrörelserna, förvaltningarna och medierna – skapat nya förutsättningar för samhällsengagemang.

Det är kanske inte så svårt att förstå varför denna "demonisering" har uppstått, förutom den allmänna tendensen, redan giltig i antiken, att klaga på att allt var bättre förr. I en partidemokrati som den svenska har samhällsengagemang typiskt sett inneburit politiskt engagemang (eftersom civilsamhället varit förhållandevis svagt), men framför allt har politiskt engagemang inneburit engagemang inom de traditionella politiska kanalerna: valbåset och partierna. I en renodlad partidemokrati är det bara dessa två kanaler som räknas, så därför blir varje form av engagemang utanför dem mer eller mindre bortkastat, eller åtminstone extremt ineffektivt. (Plus att det blir mycket svårare att använda sitt politiska kapital för att få någon maktposition, eftersom alla sådana positioner kontrolleras av partierna, vilket dels skapar problem med att rekrytera andra än idealister, men framför allt att få in personer på viktiga poster som delar ens perspektiv och förstår vad man talar om. Om framtidens politiker endast rekryteras från ungdomsförbunden och inte från andra ungdomsorganisationer kommer framtidens politiker i högre grad att betrakta ungdomsförbunden som det "renaste" och viktigaste uttrycket för politiskt engagemang, trots att det finns många andra.)

Men som jag tidigare har skrivit om håller den renodlade partidemokratin på att förlora sin legitimitet. I takt med att organisationerna blir stelare blir det svårare att kanalisera sitt engagemang dit (antingen att arbeta sig in i dem, eller att känna att det är särskilt givande), och därmed söker man sig till andra organisationsformer, och därmed förlorar de traditionella organisationerna sin legitimitet, eftersom de inte längre är representativa för den engagerade delen av befolkningen. (Det räcker att se på partiernas medlemsålder och jämföra med den genomsnittlige engagerade personens för att se poängen.)

SvD-artikeln tar upp ytterligare tre punkter.

1. De nya rörelserna är inte demokratiska, eftersom de överhuvudtaget inte är formella, eller bara formella på ytan. Detta behöver inte vara någonting dåligt. Men det är också i mångt och mycket en återspegling av det faktum att dessa rörelser inte har makt som organisationer - FRA-motståndet har spelat en inte obetydlig roll för den politiska debatten i denna fråga, men det är endast genom dess opinionsbildande kraft. Skulle FRA-motståndarna få en mer formell ställning skulle det behöva uppstå helt andra krav på legitimitet och inflytande. Om regeringen beslutar sig för att skicka sin tilläggsproposition på remiss till FRA-motståndarna, till exempel, vem ska man då skicka den till? Man kan tycka att det är synd att det ska behöva vara såhär, att genuint inflytande endast kan fås då man kan inordna sig i ett organisatoriskt ramverk, men det är nog ofrånkomligt inom överskådlig tid. Det kommer nog alltid att vara så att vissa människor, genom att de har mer tid, engagemang och socialt kapital [i Bourdieus mening dvs, inte Putnams] kommer att få ett större inflytande än andra, och en någorlunda formell hierarki är ett sätt att reglera vem som ska ha denna makt på ett sådant sätt att det ger de vanliga engagerade en viss möjlihet att påverka. Utmaningen inom den nära framtiden, både för partier och för nya rörelser, ligger i att skapa genuint medlemsstyrda organisationer, där åsikter, mål och intern debatt styrs av medlemmarna. Alternativet är antingen den vanliga lokala partiföreningen, där allting styrs bakom kulisserna av en liten klick medlemmar i enlighet med vissa oskrivna regler, eller den rent personbaserade politiken: Webers legitimitetsmodell, där den enskilde personens karisma snarare än någon viss formell ställning avgör hennes inflytande och makt, och där makt följer person hellre än ämbete. Även där kommer de vanliga engagerade ofta i kläm. Men att ta sig an denna utmaning är något som har gått väldigt trögt, trots att det finns stora möjligheter.

2. Svenskarnas samhällsengagemang subventioneras av staten med tio miljarder om året, vilket riskerar att göra engagemanget beroende av staten. Jag har tidigare skrivit om risken med statliga partistöd och behöver egentligen inte upprepa den kritiken här. Visserligen finns ju risken alltid att staten tar politiska hänsyn när den beslutar om vad som ska subventioneras, men en större risk är att det blir en strukturell slagsida till förmån för traditionella organisationstyper och därmed indirekt en slagsida till förmån för vissa frågor och åsikter - de nya rörelserna tenderar ju att fokusera på frågor där det finns ett större engagemang än vad som kan kanaliseras genom de traditionella organisationerna, och i takt med att de senare blir svagare så ökar behovet: alla riksdagens politiska ungdomsförbund är emot FRA-lagen, men eftersom det finns så många unga som står utanför alla ungdomsförbund (för att inte nämna vuxna borgerliga väljare, som inte har någon traditionell organisation på sin sida) så krävs det likväl ett särskilt FRA-motstånd. Dels är det alltid psykologiskt lättare att fortsätta med de gamla stödformerna än att inrätta helt nya, men det finns också en risk för Besitzstandswahrung (försvar av etablerade privilegier), där de som får hävdar att de ska fortsatta få, för så måste det vara, ty så har det alltid varit. Men den lösa organisationsformen hos de nya rörelserna gör det också svårare att säga till vem stödet ska ges. Om staten vill stödja FRA-motståndet, vem ska de ge pengar till? Stoppafralagen.nu? Kan man ge en massa pengar till rörelser som inte är demokratiskt organiserade, som inte har ett organisationsnummer, som inte har några revisorer eller för några protokoll? Förmodligen inte. Och därmed växer klyftan mellan organisationer som SSU, som numera torde ha råd att anställa flera procent av sina egentliga medlemmar och som kongressar på flashiga konferensanläggningar, och rörelser där allt engagemang är ideellt, och där ingen får någonting för nåt. Lösningen måste kanske inte vara att dra ner på bidragen till de etablerade organisationerna, men det är en lockande tanke, och det är svårt att se vad alternativet skulle vara.

3. Medborgarnas engagemang tar sig mer och mer uttryck i rättighetstermer. Folk är villiga att gå till domstol för att kräva sin rätt. Detta är någonting som liberaler givetvis måste välkomna. Tal om rättigheter är på ett sätt alltid problematiskt i dagens samhälle. I och med framväxten av sociala rättigheter betraktar fler och fler människor det som sin rättighet att andra människor ska ge pengar till dem för att tillhandahålla t.ex. utbildning eller vård. Detta är i och för sig inte särskilt problematiskt, beroende på vad man menar med "rättighet". En liberal som jag själv vill helst säga att människor visserligen bör ha en rätt till utbildning, men att det då rör sig om ett önskvärt juridiskt förhållande: att A har rätt till X från B innebär bara att B enligt gällande rätt är förpliktad att utge X till A, inget mer. Att kräva dessa rättigheter är att ställa vilka politiska krav som helst. Men däremot utgör yttrande-, religions- och åsiktsfrihet mer grundläggande mänskliga rättigheter, som lägger grunden för statens legitimitet. Att kräva dessa rättigheter är att ställa upp ett absolut villkor för att man ska erkänna statens normativa auktoritet över en själv.

Denna åtskillnad görs alltför sällan explicit i den politiska debatten, även om den nog ligger där implicit hos de flesta. De flesta skulle nog inte anse att revolution skulle vara motiverat om staten inte tillgodosåg medborgarnas "rätt till bostad" (om nu en sådan rättighet finns), men man skulle nog vara mer tillåtande mot mer drastiska metoder vid allvarliga inskränkningar av de traditionella liberaldemokratiska fri- och rättigheterna. Men det jag ville komma till var att liberaler ändå bör välkomna talet om sociala rättigheter, därför att dessa rättigheter utgör juridiska förhållanden. Man kan gå till domstol för att försvara sin rätt till skola. Det är inget som en lokalpolitiker kan avgöra lite som han vill. Rättsstaten stärks, och därmed också legitimiteten. Inget skadar förtroendet så mycket som känslan av att ha blivit orättvist behandlad, förfördelad på orättvisa grunder, eller att vara utlämnad åt någons godtycke.

Det är anmärkningsvärt att de jourhavande medborgarna tenderar att vara i bred mening liberala. Man engagerar sig för demokratin, för solidaritet, för medborgarnas rättigheter, mot korruption. Jag har tidigare försvarat en demokratimodell som kombinerar ett starkt skydd för medborgarnas rättigheter med stora möjligheter till politiskt deltagande. Ska denna modell fungera måste den frigöra sig från de traditionella politiska kanalerna och ta det nya politiska engagemanget på allvar. Men kanske också inte "förväxla engagemang med deltagande" utan inse att det folkliga inflytandet kan utövas på mer komplicerade sätt. De jourhavande medborgarna både underlättar och komplicerar för den liberala deltagardemokratin.

Socialliberalismen och borgerligheten

Elise Claeson verkar i SvD jämställa å ena sidan socialliberalism och socialdemokrati och å andra sidan borgerlighet och värdekonservatism. För det första är det lite tråkigt att se en sådan här kolumn i Svenskan: Svenskans ledarsida har under de senaste åren ofta kommit mycket närmare att uttrycka alliansens kärnvärderingar än vad det ibland alltför teknokratiska DN har, men att på detta sätt på ledarplats förklara inbördeskrig inom alliansen är ganska olyckligt.

Men det finns också ett djupare problem med Claesons artikel. Genom att angripa socialliberalismen i värdefrågor angriper hon alla former av liberalism, inte alla de former som på något sätt är influerade av feminismens kritik av familjen, utan alla de former som har liberal värdeneutralitet som grund. Bara en sådan sak som att antyda att de senaste årens ernstska "hemmafixar- och trädgårdsboom" skulle ge uttryck för borgerliga värderingar är väldigt problematiskt. Att föra en "borgerlig" livsstil är inte samma sak som att ha borgerliga politiska sympatier.

Claeson angriper "liberala välfärdsingenjörer" som står i motsättning till "starka, hoppfulla medborgare". Och det låter ju sympatiskt. Vilken borgerlig sympatisör vill inte ha starka, hoppfulla medborgare? Men problemet är det här. De "liberala välfärdsingenjörerna" har tre kännetecken: (1) de är liberaler; (2) de tror på något slags välfärd; (3) de är ingenjörer, dvs. de vill använda politiken för att påverka människors beteende.

Men jag har svårt att tro att inte även Claeson vill använda politiken för att påverka människors beteende. Att puffa för "äktenskapet, familjen, civilsamhället", som Claesons hjälte David Cameron gör, är inte det också att använda politiken för att påverka människors beteende? Är inte hela Claesons åsiktsbatteri, nämligen att det är bra om folk gifter sig och är hemma med sina barn, synpunkter på människors beteende? Och att hon vill att fler politiker ska framföra liknande synpunkter, är inte det detsamma som att hon vill att politiker ska försöka, med ord eller lagar, att förändra människor beteende? Hade hon verkligen varit emot social ingenjörskonst skulle hon ha anslutit till det liberala idealet om värdeneutralitet, och angripit både socialliberaler och socialdemokrater på denna punkt. Men det kan alltså inte vara det som driver henne.

Vad gäller välfärden kan jag Claesons åsikter för dåligt för att veta om hon vill avskaffa välfärdsstaten. Men en inte alltför vild gissning är att även hon vill att barn ska kunna få sin utbildning finansierad av det offentliga, t.ex. Om hon inte tycker det har hon förlorat varje anspråk på att kunna representera den "sanna borgerligheten". Så det kan inte vara det faktum att de liberala välfärdsingenjörerna är för någon form av välfärd som driver henne.

Nej, det är naturligtvis att de liberala välfärdsingenjörerna tar ställning för ett liberalt samhällsideal och inte för ett konservativt sådant. Men det är i detta läge som Claesons artikel blir totalt destruktiv. Jag tror mig kunna läsa mellan raderna att artikeln ska läsas som ett angrepp på socialliberala teknokrater som inte låter människor bilda sina familjer i fred, utan måste gå in med pekpinnar och säga vilken typ av uppfostran som är bäst för familjerna. Men problemet är ju dels att hade Claeson själv haft några tveksamheter inför att själv gå in och säga vilken typ av uppfostran som är bäst för familjerna, nämligen hennes egen, så hade hon inte skrivit artikeln som hon gjorde. Och det är framför allt att eftersom hon angriper socialliberalerna på den punkt där alla liberaler är ense, nämligen att staten inte ska upprätthålla livsideal vars filosofiska motivering till syvende och sist härstammar från religiösa skrifter, som hon därigenom angriper alla liberaler. Och det är därför hennes artikel inbjuder till fullständigt inbördeskrig inom alliansen, och det är därför det är synd att se en sådan artikel publicerad på ledarplats i Svenskan.

Jag tror dessutom att hon har fel. Jag tror inte att det är ett uttryck för den "sanna borgerligheten" att börja tala mer om äktenskap och familj. Vi kan diskutera vad som är den "sanna borgerligheten". Själv är jag mest benägen att se alliansen, när den är som bäst, som en koalition av tre breda, pragmatiska partier med en fast rotad liberal grundsyn (där inte minst synen på homosexuellas rätt till äktenskap utgör ett tydligt lackmustest), och sedan kristdemokraterna, som mest tas med av parlamentarisk nödvändighet och på villkor att man inte gör för stor sak av sin värdekonservatism. Den svenska regeringen är på papperet en av de mest liberala i Europa, och det är inte för att man har ignorerat sina väljare, utan snarare tvärtom. (Vilket ju gör det svek som FRA-lagen innebär ännu mer kännbart.) Att David Cameron nu mer och mer framstår som blivande statsminister har ju, förutom att Labour begår politisk självimplosion, inte minst att göra med att han har lyckats marginalisera de sant värdekonservativa som Ann Widdecombe och tala på ett sätt som når även till personer som inte delar den värdekonservatism som Claeson står för.

Man ska inte underdriva de ideologiska skillnader som finns mellan liberalismen, i vid bemärkelse, och Elise Claesons värdekonservatism, och som kanske döljs av artikeln. En värdeneutral liberal har inga åsikter om familjepolitiken, så länge den inte explicit diskriminerar en viss livsstil framför någon annan. En liberal samhällsingenjör kan stå för en feministisk kritik av familjebegreppet, men kan även av pragmatiska skäl vara för fungerande familjer, men i så fall bara för att det gagnar andra viktiga värden. Det är också denna retorik som jag upplever att David Cameron ansluter sig till. Men en värdekonservativ är för familjen eftersom den är ett objektivt existerande egenvärde, därför att det finns naturrättsliga moraliska normer som reglerar hur människor bör leva, vilka inte så sällan längs en eller annan väg går tillbaka till en religiös skrift av något slag. Elise Claeson bör ha beröm för sitt försök att föra sin diskussion inom ramen för det Rawls kallade för "the idea of public reason", dvs. att hon åberopar sådana argument som inte bara biter på troende. Men hennes beskrivning av borgerligheten som i grunden en värdekonservativ rörelse är inte bara felaktig. Den är också farlig, inte bara för borgerligheten utan för alla som ansluter sig till ett sekulärt ideal.