söndag 17 maj 2009

Tankar om den liberala demokratin VI: Demokratin som egenvärde

Jag hade egentligen tänkt skriva det här inlägget redan innan jag läste Håkan Boströms ledare i DN häromdan, men den känns ändå som en bra plats att börja. Boström noterar med hänvisning till en nyutgiven bok om unga socialdemokraters politiska visioner att det finns en inneboende spänning inom den unga högersocialdemokratin: å ena sidan tror man att man genom rätt politisk ingenjörskonst kan få fram ett bättre samhälle ovanifrån, på ett rationellt och expertmässigt sätt, men å andra sidan vill man också ha mer deltagande, mindre toppstyre och mer gräsrotsaktivism.

Samma paradox gäller för den unga liberalismen, låt vara kanske mindre uttalad. Jag har sällan fört så fruktlösa debatter i LUF som när jag försökt argumentera för en stark lokaldemokrati. Argumentationen emot verkar helt oklanderlig. Mycket av det kommuner och landsting gör ska istället individer få välja själva genom pengsystem. Vi behöver inga utbildningsnämnder, vi behöver ingen sjukvårdspolitik på landstingsnivå, eftersom folk själva ska få välja vilken skola de vill sätta sina barn i eller vilket sjukhus de vill gå till när de blir sjuka - allting givetvis inom ramen för ett offentligt finansieringssystem. Och detta ska gälla över hela landet eller varför inte inom hela EU, så att det inte finns något behov för kommuner och landsting att ha egna riktlinjer eller föra en egen politik inom hela området. "Kommuner ska syssla med vägar och parkförvaltning", säger man, och så var det inte mer med det. Detta kopplas med ett förakt mot kommunalpolitiken, som man betraktar som småaktig, intrigerande och inkompetent, epitet som förvisso inte är helt oförtjänta.

Ganska mycket detsamma gäller för demokratin på den statliga nivån. "Den tyska konstitutionen är bra", säger man, och jag nickar eftersom jag tänker på evighetsklausulen, den grundlagsfästa motståndsrätten och den väldigt väl utförda balansen mellan en effektiv statsmakt och ett effektivt skydd för den liberala demokratin, men sen fortsätter man, "för där är folkomröstningar förbjudna." Folkomröstningar är dåliga eftersom de leder till dåliga resultat, alternativt därför att de bara är sätt att lösa upp politiska knutar. Riktiga politiker fattar svåra beslut själva, utan att konsultera folket. Och genomgående är synen på demokratin instrumental: demokratin är bra eftersom det är det enda system som möjliggör ett liberalt samhälle. Ganska många dristar sig till och med att säga att om det inte vore så, skulle ett annat politiskt system vara att föredra. Detta verkar attraktivt tills man frågar sig hur ett samhälle vars politiska system inte byggde på att all offentlig makt utgår från folket genom allmänt och lika deltagande skulle vara bättre på att förverkliga liberala värderingar. Demokrati är ett flexibelt begrepp och behöver inte innebära just den högst indirekta, representativa demokrati som vi har idag.

Det slår mig när jag tänker på denna fråga att man kan sätta in den instrumentella synen på demokrati i ett schema. Generellt sett kan man skilja på två idealtyper när det kommer till att besvara en fråga av typen "Vad är rätt?" Den ena idealtypen är vad jag (ganska felaktigt) ska kalla för instrumentalister: det rätta är någon given lösning L, och vi väljer en procedur för att välja lösningar som vi hoppas ska vara så bra på att generera L som möjligt. Den andra idealtypen är proceduralisterna: det rätta är vadhelst som resulterar från någon procedur P, och vi väljer P med referens till olika typer av värden som vi vill att vår procedur ska förverkliga.

Den proceduriella synen på demokrati är ett levande alternativ inom demokratiteori och liberal teori, låt vara ett omdiskuterat sådant. Frågan är som alltid inom modern liberalism hur man kan bygga en stat som är legitim, som går att berättiga för medborgare vars politiska, religiösa och moraliska åsikter skiljer sig väldigt mycket åt, och en möjlig lösning är att bygga institutioner som folk kan samlas runt, och sen får vi se vad som kommer ut därav. Det kan mycket väl vara så, som någon har anmärkt, att det är betydligt lättare att bygga legitima institutioner än att bygga legitima politiska lösningar. Man kan tänka sig två olika scenarier: (1) vi är överens (på ett ungefär) om vad ett rättvist samhälle är för något, men vi håller inte med varandra om vilka procedurer (demokratiska eller annorledes) vi ska ha för att välja det, och (2) vi är överens (på ett ungefär) om att demokratin är en legitim procedur för att välja politiska lösningar, men vi håller inte med varandra om vilka dessa lösningar är. Tanken är att (2) verkar som ett betydligt mer realistiskt alternativ än (1). Alltså ska politiska filosofer, om de nu är så intresserade av legitimitet och berättigande som de påstår sig vara, sluta tala så mycket om politiska lösningar och börja tala mer om procedurer. Synen når sin skolastiska höjdpunkt hos Fred D'Agostino, som utvecklar en sinnrik modell för ett författningskonvent, påstår att en stat endast är berättigad om dess författning har utvecklats av ett sådant konvent (helt obeaktat att inget sådant konvent naturligtvis har hållits) och påstår sen att han minnsan inte ska ge sig in i diskussionen om vilka konstitutionella lösningar som det här hypotetiska konventet bör välja, eftersom han inte vill föregripa konventets arbete!

Det tycks mig som att den sortens resonemang missar en viktig poäng, nämligen att i en demokrati så kan vi samtidigt diskutera politikens former och dess innehåll. Den rena proceduralismen kan inte leda till att man slutar diskutera frågan om "vilka politiska lösningar måste till för att skapa ett rättvist samhälle?" bara för att man har kommit överens om att det rättvisa samhället får sitt berättigande från att det väljs i en legitim demokratisk procedur. I så fall blir proceduralismen som sådan inkoherent. (Och det är möjligt att det finns en annan, subtilare sorts inkoherens här, nämligen att en medborgare i en proceduriell demokrati inte kan diskutera vilka politiska lösningar hon vill ha utan att ta upp skäl för och emot att välja dem, men den enda egentliga anledningen till varför deras genomförande kan rättfärdigas är inte dessa skäl, utan den anledningen att de har valts genom en legitim procedur. Men det är ju inget skäl att föredra den ena lösningen framför den andra.)

Jag tänker inte komma ut som nåt slags fullblodsprocedurialist, därför att även det är bara ett möjligt perspektiv i ett pluralistiskt samhälle. Vissa människor anser att legitimitet kommer ur legitima procedurer. Andra människor anser att det kommer ur legitima lösningar. Ett verkligt legitimt samhälle, menar jag, är ett som tar alla dessa olika perspektiv, i den mån de är rimliga och förenliga med ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle, och behandlar dem på lika villkor och försöker berättiga samhället utifrån varje enskild invånares perspektiv (med nyssnämnda restriktioner). Det låter sig naturligtvis inte göras. Men det kan vara en målsättning att sträva mot. Och det hindrar inte (utan förutsätter snarare) att varje enskild individ, när hon utforskar sitt eget samvete och sina egna värderingar, kommer fram till vad hon sätter upp för villkor för att hon ska motiveras att erkänna statens legitimitet. (Jag erkänner att det blir en aning förvirrande och jag får se om det går att svetsa ihop allt det här till nånting sammanhängande.)

Så vad är poängen? Att genomföra en väldigt kraftig centralisering av all offentlig reglering till statlig nivå skulle, är jag rädd, betyda att avståndet mellan medborgare och beslut, som redan idag är alldeles för stort, ökar ytterligare. Olika människor kommer att ha olika syn på hur den offentliga verksamheten ska organiseras. Att ha ett starkt lokalt självbestämmande innebär att det politiska systemet blir känsligare inför lokala åsiktsskillnader och gör det möjligt för fler personer att känna att de har ett system som fungerar för dem. Man kan naturligtvis tänka sig hybridlösningar, som att alla kommuner och landsting, eller för den delen kanske varje medborgare, får välja om man vill gå med i ett statligt pengsystem eller om man vill hålla fast vid kommunala, offentligt skötta lösningar. Vi kan tycka att de som inte vill ha pengsystem utan som vill att det offentliga ska bestämma vilka skolor och sjukhus folk ska använda har fel, och på ett plan ska vi naturligtvis föra debatten mot dem. Men det hindrar inte att vi samtidigt kan säga att ett samhälle som är så legitimt som möjligt ska vara lika känsligt inför deras åsikter och försöka tillfredsställa dem så långt det går. Nu är förvisso inte pengsystem någon fråga som kommer att alienera den förlorande sidan av befolkningen, men det finns andra frågor där det kan vara betydligt viktigare att vara medveten om att där det finns vinnare finns det också förlorare.

Så långt har jag (i stort sett) hävdat att det liberala alternativet är att om folk i nån del av landet vill ha ett visst system så ska de (inom rimliga gränser) också få ha det. Då kommer så många människor som möjligt att bo i en del av landet där man känner att man har det system man vill ha, och det är en viktig liberal princip eftersom liberalismen nånstans ändå bygger på medborgarnas frivilliga samtycke. Och längre än så tänkte jag egentligen inte gå, förutom att jag också vill ge ytterligare ett argument för att en stark lokaldemokrati kan vara nånting att ha. Som jag noterade tidigare så är det ofta så att människor kan acceptera lösningar som de inte håller med om, förutsatt att dessa lösningar har valts genom procedurer som de anser vara legitima. Alla tänker inte så och det är viktigt att respektera det (i linje med budskapet i detta inlägg). Men som jag nämnde i mitt förra inlägg om England så innebär en omfattande centralisering också ett fjärmande av besluten från medborgarna och det innebär i sin tur att desillusioneringen och alieneringen ökar. Med en stark och välfungerande lokaldemokrati ökar chansen att medborgarna känner att man ändå kan påverka utvecklingen där man bor, i de frågor som berör en i ens vardag, trots att man kanske inte alltid får exakt de lösningar man vill ha. Detta ska inte läsas som ett stöd för lokalpolitiken såsom den fungerar idag, men det ska läsas som ett stöd för att stärka och fördjupa den kommunala demokratin hellre än att åderlåta den. Jag vill inte gå så långt som att hävda att demokratiskt deltagande har ett egenvärde i sig, att det möjliggör ett aristoteliskt förverkligande av vårt sanna livsmål (som vissa har hävdat, typ Jon Elster), men jag tror att det kan ha ett egenvärde trots att det inte leder till bättre politik. Och det är här den stora klyftan går mellan mig och majoriteten i LUF, skulle jag gissa.

tisdag 5 maj 2009

Tankar om den liberala demokratin V: Valsystemet

Jag läser i The Guardian att man fruktar att det högerextrema, ja rentav rasistiska, BNP, British National Party, ska bli invalda i Europaparlamentsvalet i juni, inte bara med ett mandat, utan med flera. I Storbritannien har man ju numera, liksom överallt i Europa, proportionella val till EP, vilket naturligtvis underlättar BNP:s chanser. Men jag har även talat med unga konservativa i Sheffield som på allvar tror att BNP har en chans att ta mandat i underhuset nästa år, trots (eller kanske på grund av) majoritetsvalprincipen. Redan idag har BNP flera platser i kommunfullmäktigen, vilket säger betydligt mer än det gör i Sverige när man betänker att majoritetsvalsystemet innebär att det alltså finns områden i England där BNP, de svenska Nationaldemokraternas systerparti, är största parti. Och detta alltså redan nu, innan den ekonomiska nedgången hunnit avspegla sig i allmänna val.

Det finns många orsaker till detta, men en anledning som nämns i Guardian är att klyftan mellan politiker och väljare har blivit alldeles för stor. Många områden där BNP gjort framsteg är traditionella Labourfästen, men där man nu tappat förtroendet för partiet och där soffliggarpartiet är det enda som kan konkurrera med högerextremisterna - en kamp som de förra också ofta vinner: valdeltagandet i lokalvalen förra året i Barnsley norr om Sheffield låg under 35%, för att ta ett exempel, och i lokala fyllnadsval kan deltagandet vara ännu lägre. Valdeltagandet i underhusvalen är givetvis högre men ligger ändå på runt 60%, långt under det som skulle vara smärttröskeln i de flesta västeuropeiska länder.

Artikeln i Guardian nämner också en film på Youtube av bloggaren Moston Martyr, som beskriver nedgången i Moston, en arbetarstadsdel i Manchester. Jag hittar den och sätter på. Det är chockerande. Hela kvarter där vartenda fönster, varenda dörr är igenbommad och knappt en människa på gatan i det som en gång var områden fulla med liv och rörelse. Samtidigt är "martyr" ett för tillåtande ord. Det finns en unken populism och en nödtorftigt dold rasism i videons budskap som äcklar. Men man förstår samtidigt desperationen? Vad kan man göra, när man inte kan påverka, när ens röst, oavsett hur man röstar, inte har någon inverkan på politiken, när Labour i vissa val har mer än 70% och det inte spelar nån roll om man går och röstar eller inte, när den kommunala demokratin har avsnörpts och centraliserats och man inte kan vända sig till lokala företrädare som kan ta ett helhetsansvar för utvecklingen?

Jag tänker på det när jag läser Gunnar Wetterbergs artikel på DN Debatt om att införa ett majoritetsvalsystem i Sverige. Wetterberg är inte dum, olikt många andra som förespråkar ett systembyte. Han inser att, som han själv skriver, att i Storbritannien och i många andra länder är det just majoritetsvalsystemet som får en del av skulden för de politiska systemfel som man har där. Om jag läser honom rätt vill han att man ska ha "fyllnadsmandat" som ska fördelas "proportionellt". Kanske åsyftar han därmed ett läge som ibland rått i Italien, där ca. 3/4 av mandaten i underhuset väljs i enmansvalkretsar men där resten fördelas proportionellt. Jag tror det.

Jag har tänkt och funderat på valsystem i många år men det är först när jag läser den här artikeln som det slår mig som en blixt från klar himmel: anledningen till att majoritetsvalsystem verkar vara så attraktiva för många i Sverige är att man sammanblandar två helt olika system som har två olika effekter och som man hoppas kunna förverkliga på en och samma gång! Därför hoppas man kunna få allting på en och samma gång: handlingskraftigare regeringar, bättre debatter, starkare band mellan väljare och valda, större pluralism, mer oberoende ledamöter som också har bredare kunskaper, en starkare kontrollmakt, färgstarkare politiker, och man slipper hamna i ett FRA-läge där majoriteten av lagstiftarna mot sin vilja piskas in till att göra nånting som regeringen men inte folket vill.

Jag tror att folk sällan har tänkt igenom vad det innebär att Sverige skulle införa ett majoritetsvalsystem inom ramen för ett parlamentariskt statsskick. Många av de onekliga fördelar som det amerikanska systemet, till exempel, medför är helt beroende av maktdelningen mellan presidenten och kongressens båda kamrar. Inte minst senatorerna kan, vill och måste helt själva ta ansvar för sina beslut. Då måste man kunna nånting om allt, samtidigt som man också måste kunna allt om nåt, nämligen i det utskott man sitter. Väljarna vet att man inte röstar på en regering utan endast på en kongressledamot och därmed förväntar man sig också att personen ifråga bara ska ansvara inför sin valkrets och inte inför sitt parti eller sin regering, eftersom partier i egentlig mening inte existerar och man ändå inte kan påverka regeringens vara eller icke vara.

I Sverige, däremot, skulle vi införa enmansvalkretsar i en politisk kultur som präglas av den leninistiska partikulturen, där partilinjen alltid råder och där många ledamöter sätter en ära i att aldrig i sin riksdagskarriär ha röstat emot den. Vad skulle det krävas för att t.ex. det socialdemokratiska partiet skulle hamna i ett läge där deras egna ledamöter skulle rösta emot partilinjen i regeringsställning? "Bättre kandidater", kanske ni tänker, och det är väl det majoritetsvalsystemet ska få fram? Men så enkelt är det inte, därför att så fungerar det visserligen i USA, men om man ser till t.ex. England så är det valkretsföreningarna som röstar fram kandidaterna, och de är lika blodfattiga som i Sverige. Att ha bindande primärval är betydligt bättre än att inte ha det, men det gör fortfarande att ledamöterna huvudsakligen ansvarar inför sina valkretsföreningar. Jag vågar tveklöst påstå att väljarna i Storbritannien väljer ett parti, en regering och en statsminister, och inte en enskild parlamentariker, på i stort sett ungefär samma sätt som i Sverige. Och en brist på politruker och broilers finns det sannerligen inte. Den enda skillnaden är att de tenderar att ha läst PPE vid Balliol College, Oxford, innan de kommer in i parlamentet.

Och så måste det väl vara, om man ska ha handlingskraftiga regeringar med starka majoriteter? Men nu får folk faktiskt ta och bestämma sig här. Antingen får man säga att Sverige bör bli som USA, där självständiga kongressledamöter kan representera folkviljan i varje landområde och bromsa in den verkställande maktens självsvåldighet, eller så får man säga att Sverige bör bli som Storbritannien, där regeringen kan agera helt utan att behöva bry sig om koalitionspartners, remissinstanser, förlorade omröstningar eller opposition. Man kan inte både äta kakan och ha kakan kvar.

Allt detta betyder inte att Wetterberg inte har pekat på några väldigt viktiga problem för det nuvarande systemet. Men det är problem som, tror jag, bäst löses inom dess ram. De problem som Wetterberg pekar på är, som följer:

Anonymiteten (dvs. bristen på koppling mellan väljare och valda): Kan brytas genom ett fritt personval, men det medges att vi inte helt kommer undan problemet så länge inte varje väljare har en specifik parlamentariker att gå till. Då skulle man kunna införa det tyska systemet (förenklat: att hälften av mandaten utses i enmansvalkretsar och att den andra hälften fungerar som utjämningsmandat så att man får riksproportionalitet samtidigt som det finns en koppling mellan väljare och valda). Men vi ska inte heller förvänta oss att omedelbart få det brittiska systemet, där i stort sett varje vuxen medborgare vet namnet på sin underhusledamot. Britterna måste veta det, därför att de kontaktar sina riksdagsledamöter för att få hjälp med problem och svar på många frågor där vi svenskar mycket hellre skulle vända oss till våra kommuner eller till relevant myndighet.

Ledningsmakten: Här gör Wetterberg en jämförelse med Putin. Det är lite mer komplicerat än så. Förenade Ryssland fick inte sådär jättemånga röster i dumavalet 2003 - bara 38%. Att man fortfarande hade den majoritet man hade berodde dels på spärrarna men till ännu större del på majoritetsvalsystemet (och naturligtvis i grunden på systemfelen inom den ryska demokratin, men det är en annan sak). Efter valet 2002 satt jag mig ner och delade in hela Sverige i 340 ungefär lika stora valkretsar (dvs. inte kommuner som proxy utan riktiga valkretsar) och räknade på resultaten. Även om man slog ihop rösterna blockvis skulle sossarna ha fått ca. 70% av riksdagsplatserna. Det är ledningsmakt.

Utarmningen: Read my lips - fritt personval. Bristen på färgstarka kandidater är betydligt mer komplicerad än bara det proportionella valsystemet. Återigen: partipiskan kommer att bestå även med ett systembyte, och det gör det svårt att locka människor som bryter mot mönster och vågar sticka ut. Det skulle snarare bli etter värre om vi fick ett renodlat tvåpartisystem (vilket vi skulle få med systembyte enligt Duvergers lag) eftersom de personer som idag är småpartiledare och kan sticka ut då skulle vara ministrar eller skuggministrar och behöva inordna sig.

Ansvarslösheten: Read my lips - fritt personval. Det är inte bättre i England, snarare tvärtom. Med en proportionell fördelning av utskottsplatser i t.ex. KU kvarstår i alla fall möjligheten att minoritetsregeringar skulle kunna få backning i frågor där man gjort bort sig. I England skulle Laila Freivalds omedelbart fått avgå efter tsunamikatastrofen, därför att där har man ministerstyre. I Sverige tvangs hon tekniskt sett avgå på grund av Säpos agerande kring Muhammedkarikatyrerna, men att hon hade en misstroendeförklaring hängande över sig gjorde också sitt till. Men det skulle hon aldrig haft om det suttit 70% sossar i riksdagen.

Stuprören (dvs. att ledamöterna specialiserar sig bara inom sina utskottsområden): Det här är också lite mer komplicerat. Riksdagen klassificeras ibland liksom den amerikanska kongressen som ett "working parliament", dvs. ett parlament som aktivt lagstiftar, medan det brittiska underhuset klassificeras som ett "debating parliament" där det är den politiska debatten som står i fokus. Sanningen är väl att i praktiken gör riksdagen ingetdera, men man har kvar en stark utskottsorganisation och en stark fokusering på utskottens arbete just för att tanken är att man ska lagstifta. Om vi vill ge upp det så kan vi väl göra det, men då måste vi erkänna att vi inte kommer att få bättre kontrollmakt eller mer oberoende ledamöter. Kom ihåg: i kongressen har man väldigt starka utskott, politiker som visserligen har en bred allmänpolitisk bildning men som ändå är högspecialiserade, och debatter som oftast är direkt tråkiga.

Så vad ska man göra? Read my lips - fritt personval. Och då måste vi som väljare börja ställa krav på våra politiker på ett helt annat sätt än idag. Det vi såg under FRA-debatten var en bra början: vi förväntade oss av ledamöterna av Sveriges riksdag att de skulle representera sina väljare och inte sina partier. Och visst kan man minska ner riksdagens storlek och slå ihop lite utskott som Wetterberg föreslår. Men egentligen handlar det kanske mer om att det krävs en kulturrevolution i synen på hur partier fungerar och vad ett parti är för nånting. Om partierna börjar fungera mer som öppna, dynamiska nätverk och mindre som hierarkiska och slutna organisationer, en agenda som killarna på ADL outtröttligt driver, då får vi också på sikt en annan syn på vad det innebär att representera ett parti, och därmed också på vad det innebär att representera sina väljare. Och därmed får vi också en demokrati folk kan tro på, olikt USA eller Storbritannien där 40-50% av väljarna känner sig så desillusionerade att de inte ens kan ta sig till vallokalen vart fjärde år för att välja sitt lands ledare.