tisdag 12 januari 2010

Valsystem och deras effekter

Henrik Oscarsson refererar till en studie som Valmyndigheten gjort å Grundlagsutredningens vägnar om effekter av olika valsystem. Studien är intressant men bitvis ganska märkligt gjord. Den första frågan är hur man ska simulera effekterna av ett majoritetsvalsystem i Sverige. Då måste man ju dela in landet i 349 valkretsar. Valmyndigheten har använt sig av landets kommuner som proxy: man har gett var och en av de 290 kommunerna varsitt mandat, och sen har man delat ut resterande mandat mellan kommunerna och delat upp de större kommunerna i enlighet med kommunvalkretsarna. Problemet är bara att det gynnar partier som är större i små kommuner, i det här fallet kanske framför allt (S) i små kommuner i skogslänen. Det går faktiskt att slå ihop mindre kommuner och ge större kommuner fler mandat. Svårigheten blir ju att om man ger de större kommunerna såpass många mandat (vilket man måste) att man måste dela upp kommunvalkretsarna i flera riksdagsvalkretsar så blir det väldigt trögt att addera ihop alla valdistrikt för hand, men det torde ju inte vara något problem för Valmyndigheten, eftersom det inte borde vara några större problem att svänga ihop ett program som gör att man kan addera ihop valdistrikt på ett enkelt och smidigt sätt. (Att det är ett väldigt tradigt jobb att räkna ihop resultat för storstadsvalkretsarna var den avgörande anledningen till att jag, efter att ha räknat ut resultatet för 2002 års val, inte orkade upprepa hela processen igen för 2006.)

Nåväl. Men det märkliga är sen att man gör en beräkning utifrån de partidata som finns, dvs. alla partier antas ställa upp vart och ett för sig, och sen får det största partiet mandatet i valkretsen. Även med 2006 års data med ett historiskt svagt S och ett historiskt starkt M och borgerlig majoritet överlag ger detta givetvis en förkrossande majoritet för Socialdemokraterna: 296 mandat mot Moderaternas 53. 85 procent av mandaten, med andra ord, fast då ska man ha i åtanke att S förmodligen gynnas av att de små kommunerna är överrepresenterade.

Det här hade väl varit intressant som en inledande övning, men det märkliga är att det här är den enda fördelningen som görs. Sen går man över till att kolla på blandade system: dels ett där hälften av mandaten tillsätts via majoritetsval och hälften via proportionella val, och dels ett tyskt system där den hälft som inte tillsätts via majoritetsval fungerar som utjämningsmandat.

Men inte i något alternativ ställs ett borgerligt mot ett rödgrönt alternativ, trots att det ju är det som skulle bli resultatet. Det finns egentligen två olika modeller som man kan tänka sig. Enligt den första modellen går de olika partierna helt enkelt ihop enligt blockgränserna. Partier som inte kan tänka sig att inordna sig ett blockövergripande parti får helt enkelt rikta in sig på EU-valet, där EU-regler gör att vi inte kan införa proportionella val. Den andra modellen innebär ett system liknande det franska, där det parti som får en majoritet av rösterna i valkretsen vinner, men om inget parti får egen majoritet så går de två största partierna i varje valkrets vidare till en andra omgång. Det möjliggör för partier att överleva i områden där både de och deras block är starka.

Med utgångspunkt i 2002 års val delade jag in Sverige i 349 valkretsar och räknade enligt detta system. Mandatfördelningen skulle bli såhär:

S: 246 (70,5%)
C: 9 (2,6%)
M: 52 (14,9%)
FP: 29 (8,3%)
KD: 13 (3,7%)

Jag antog, för enkelhetens skull, att om S stod mot ett borgerligt parti i den andra omgången skulle V:s och MP:s väljare rösta på S och de borgerliga väljarna hålla ihop inom blocket. Om S står mot V (22 valkretsar) röstar MP på V och de borgerliga partierna på S. Om S står mot Norrbottenspartiet (två valkretsar) röstar MP och V på Törnman och de borgerliga på S (väldigt svårt att bedöma, men det spelar ingen större roll). Om M och FP står mot varann (18 valkretsar) röstar C och de rödgröna på FP och KD på M (C och KD följer därmed sin respektive grupptillhörighet i EU-parlamentet). Givetvis skulle den verkliga bilden vara mycket mer komplex än såhär. Man skulle t.ex. kunna utnyttja eventuella data över vilka partier väljarna anser vara näst bäst för att göra bättre simuleringar.

2002 års val var ett relativt typiskt val i det att S+V+MP fick en klar men inte förkrossande majoritet. I det läget får alltså S mer än 70 procent av mandaten. Vi kan dra oss till minnes att om en majoritet av riksdagens ledamöter vill genomföra en grundlagsändring så kan en tredjedel av riksdagen framtvinga en beslutande folkomröstning. Men om 2002 års val hade genomförts med det här systemet skulle inte borgerligheten haft en tredjedel av rösterna. I ett läge med så stora majoriteter får vi ett allt-eller-inget-skydd mot majoritetstyrannin: den enda möjligheten för oppositionen att hindra oacceptabla grundlagsändringar är att vinna nästa val, som kanske utkämpas på helt andra frågor än just grundlagsfrågor. Misslyckas man med det har man ingenting kvar som man kan sätta emot.

Vi noterar att V och MP inte får några mandat alls. V lyckas ta sig till en hel del andraomgångar men väl där är man chanslösa mot S (vilket jag också tror stämmer ganska väl med verkligheten). MP skulle nog ha haft en väldigt bra chans i eventuella andraomgångar men man kommer inte dit (Peter Eriksson-effekten i Kalix, där MP fick 44 procent av rösterna, gällde bara kommunalvalet). Detta illustrerar ett väldigt allvarligt problem för majoritetsvalsystemet: vissa idéer mobiliserar väljare som är geografiskt koncentrerade, medan andra idéer mobiliserar folk lite varstans. Men eftersom majoritetsvalsystemet gynnar geografisk koncentration så kommer de förstnämnda idéerna att ha störst genomslag i valet. Deras väljare kommer att gynnas och de väljare som har de andra idéerna kommer att missgynnas.

Det enda sättet för V och MP att ha något inflytande och få nåt slags representation skulle vara om man kunde tvinga Socialdemokraterna att stödja deras kandidater och ge dem politiska eftergifter i utbyte mot att V och MP stöder Socialdemokraternas kandidater i övrigt. Ett sådant system skulle dock förutsätta att Socialdemokraternas väljare verkligen också röstar på det parti som partiledningen säger åt dem att rösta på, vilket väl får antas vara ganska tveksamt. Men det skulle också förutsätta att V:s och MP:s partiledningar kan göra samma sak, eftersom annars har de inget förhandlingsvapen, och det är väl ännu mer tveksamt. Hela systemet har en doft av kohandel som för tankarna till studentpolitiken men som är helt omöjlig att tillämpa i stor skala. Resultatet skulle alltså kunna bli att Socialdemokraterna kan vara oberoende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet och styra med gigantiska majoriteter i ryggen, samtidigt som den borgerliga splittringen fortgår, i alla fall så länge det finns en rödgrön majoritet i grunden. Jag har som sagt inte räknat på 2006 års val helt och hållet, men en försiktig prognos är att vi skulle få en knapp borgerlig majoritet, där Moderaterna skulle ha en väldigt stor del av Alliansens mandat. Det är möjligt att FP och C skulle kunna överleva som ett socialliberalt alternativ genom att gå ihop - såna beräkningar har inte gjorts.

Så hur skulle det bli om man hade blandade system? Tja, även här har vi brist på bra simuleringar. Valmyndighetens rena blandsystem (hälften majoritet, hälften PR) förutsätter att partier inte går ihop, vilket gör att S tar 132 av de 174 enmansmandaten och får en stabil majoritet på 197 mandat (enligt 2006 års siffror). De rödgröna som helhet får 218 mandat (62,5%). Men om vi antar nån form av borgerlig valsamverkan skulle förmodligen bilden vara ganska annorlunda. Gissningsvis skulle det bli väldigt jämnt, och Moderaterna skulle givetvis ha en mycket starkare position i en borgerlig majoritet enligt detta system.

Valmyndigheten experimenterar lite mer med olika block när de räknar på det tredje systemet, det tyska, där alltså hälften av mandaten fungerar som utjämningsmandat. Men även där är konstellationerna märkliga: i scenario 1 står alla partier var för sig som tidigare, i scenario 2 har vi borgerlig men inte rödgrön valsamverkan och i scenario 3 har vi två block men FP och MP står utanför blocken. Varför man inte räknar på hela de två blocken är oklart.

I scenario 1 räcker inte utjämningsmandaten till utan S går fram knappt, dock utan att Alliansen tappar sin majoritet. I de två andra systemen uppnås ett proportionellt resultat.

I sin kommentar till Valmyndighetens utredning påpekar Henrik Oscarsson att forskning visar att majoritetsvalsystem oftare leder till högerregeringar och till sänkta transfereringar. De borgerliga försatte alltså en "historisk chans" att ändra på valsystemet eftersom S också var för ett majoritetsvalsystem, menar Oscarsson.

Tja, det hade väl varit en historisk chans om det enda målet med författningspolitiken hade varit att gynna det egna partiet. Och det finns väl klara indikationer på att såna överväganden har spelat stor roll i svensk författningspolitik, inte minst för det (s)törsta partiet. Men även om det vore så att insikten om att majoritetsvalsystem gynnar högern vore mera välkänd bland de borgerliga skulle det förhoppningsvis inte leda till en kursomsvängning. För det första skulle ju Allianspartierna tvingas gå ihop, vilket skulle vara jobbigt i sig. Inte ens FP och C lyckas ju gå ihop, så hur skulle socialliberaler, nyliberaler och homofober kunna samsas inom ett parti? Men som jag har sagt tidigare: majoritetsvalsystemet öppnar upp för resultat som är fundamentalt orättvisa och illegitima. Det gör att väldigt många väljare kommer att bo i valkretsar där de har väldigt små möjligheter att påverka utgången. Det diskriminerar som sagt mot minoriteter som råkar vara utspridda över landet istället för att bo koncentrerat i vissa områden. Det bygger in en tröghet i det politiska systemet genom att nya partier inte kan göra sig gällande. Om det tillämpas på kommunal nivå också kommer det att leda till att en hel del kommuner i stort sett blir helt utan en fungerande opposition. Det leder till ett kraftigt minskat valdeltagande. Och det ökar kraftigt risken att partier eller koalitioner får en majoritet av mandaten utan att ha fått en majoritet av rösterna.

Dessa argument biter inte på Socialdemokraterna, för vilka det hägrande hoppet om fler mandat fäller avgörandet. Men för en borgerlighet som faktiskt bryr sig om den konstitutionella demokratins idéer, där demokratins spelregler inte bestäms av politiskt egenintresse utan av en vilja att uppnå ett effektivt skydd för medborgerliga fri- och rättigheter och ett förverkligande av folkstyrelsen, har de förhoppningsvis en viss betydelse.

Så vad ska man då göra? Jag har tidigare skrivit om personvalet, så jag ska inte ta upp det här. Valmyndigheten berör också frågan om ändrade valkretsindelningar, vilket jag inte har så mycket att säga om, men man tar också upp frågan om en minskad riksdag. Enligt deras beräkningar skulle de rödgröna få majoritet om man minskar antalet ledamöter till 175.

I stort sett samtliga människor jag har diskuterat frågan med verkar vara av den bergfasta övertygelsen att riksdagens storlek måste minskas dramatiskt. Själv är jag inte alls lika övertygad, och man skulle därmed kunna vänta sig att jag skulle använda Valmyndighetens resultat till stöd för mitt resonemang. Men jag är inte så säker på att Valmyndighetens metod är den bästa. Om jag förstår den rätt har man behållit samtliga 29 valkretsar men minskat mandaten med hälften, och också minskat antalet utjämningsmandat med hälften (till 19, gissar jag). En genomsnittlig valkrets skulle ha kanske 5-6 mandat, och det är inte nog för att ge alla partier mandat. 19 utjämningsmandat räcker inte till, eftersom sossarna får för många mandat.

Tja, man får väl då helt enkelt börja slå ihop valkretsar och öka antalet utjämningsmandat. Ett proportionellt resultat ger Alliansen 89 mandat och de rödgröna 86. Det är inte storleken det är fel på, utan sättet att uppnå proportionalitet. Västra Götalands län består av fem valkretsar och Skåne län av fyra, så där finns lite att jobba med utan att man behöver tvinga ihop olika län i en valkrets.

Till sist berör Valmyndigheten frågan om valkretsspärrar. Det är egentligen märkligt att den frågan inte diskuteras mer. Idag är ju spärren för fördelning av de fasta valkretsmandaten 4 procent av rösterna i riket eller 12 procent av rösterna i valkretsen. I Finland finns inga spärrar alls, men heller inga utjämningsmandat, och liknande system hade vi i Sverige innan 1970 års val. I Norge och Danmark gäller att det finns småpartispärrar till utjämningsmandaten, men inte till valkretsmandaten.

Valmyndigheten tar upp en gammal motion från en viss centerpartistisk riksdagsledamot vid namn Alf Svensson - det tar fem sekunder innan man ser att motionen kommer från år 1987 och att det alltså är den gamle KD-ledaren som ju satt på centermandat genom den valtekniska samverkan som C och KDS ingick inför 1985 års val. Motionen föreslår ett väldigt komplicerat system med kraftigt sänkta spärrar för de fasta valkretsmandaten (1 procent i riket eller 8 procent i valkretsen) och sen en möjlighet för partierna under 4 procent i riket att få ett högst begränsat antal utjämningsmandat, dock inte mer än 6 mandat med de fasta mandaten inräknade. Föga förvånande är denna motion skriven innan KDS kom in i riksdagen 1991, men Pär Nuder ville damma av idén om en proportionalitetstrappa genom att införa en begränsad proportionalitet mellan 3 och 6 mandat. Det räknar dock inte Valmyndigheten på, kanske för att sossarna aldrig brydde sig om att ta fram en fungerande modell för det förslaget, vad vet jag.

Nåväl. Som Valmyndigheten säger så skulle SD med 2006 års siffror få 3 fasta mandat och 3 utjämningsmandat om man införde Alfs förslag. Som fördelningen faller sig skulle Alliansens mandat därmed minska till 174 och man skulle förlora sin majoritet, vilket ju verkar väldigt oattraktivt, fast...

...inte om man slopar samtliga småpartispärrar för de fasta mandaten men behåller dem oförändrade för utjämningsmandaten. Med dagens spärr på 4 procent får vi därmed exakt det norska systemet, låt vara att det systemet, såvitt jag förstår, gynnar landsbygdsvalkretsarna på storstädernas bekostnad, nåt som det svenska systemet inte gör.

Då skulle SD få sina 3 fasta mandat, nog för att få en viss representation men inte nog för att ta bort Alliansens majoritet. Går vi längre tillbaka skulle Norrbottenspartiet ha fått ett mandat 2002, och vi kan anta, fast jag inte har räknat på det, att MP skulle få ett par mandat 1991, KD kanske något från Jönköpings län under 1980-talet. Ny Demokrati, som inte hade lika starka regionala fästen som SD har nu, skulle dock fortfarande ryka all världens väg 1994.

Fördelen med en sån här reform skulle vara att den minskar dramatiken kring fyraprocentsspärren. Ett parti som är på väg uppåt kommer att behöva ta det ansvar och utsättas för den granskning som det innebär att sitta i riksdagen redan innan man har tagit sig över spärren, vilket ju kanske t.ex. skulle göra att SD idag skulle vara ett parti på nedgång om de skulle ha visat sig oförmögna att hantera sina mandat från 2006, medan ett parti som är på nedgång ändå kan behålla en plattform i rikspolitiken.

Samtidigt skulle inte ett avskaffande av spärrarna störa majoritetsförhållandena alltför mycket. År 2006 var ett ovanligt jämnt val, och SD fick också ett av de högsta resultat som något parti har fått utan att klara fyraprocentsspärren, samtidigt som man dessutom har starka regionala fästen. Ändå överlevde Alliansens majoritet. Samtidigt krävs det ändå ett omfattande organiseringsarbete för att kunna konkurrera om riksdagsmandat. Med en helt avskaffad spärr skulle en av effekterna kunna vara att missnöjda minoriteter inom partierna kan pressa ut partiledningarna genom att hota att bilda eget om man inte får igenom sina krav. Detta undviker man med en avskaffad spärr: det är bara att kolla på Norge, visserligen har man haft svaga regeringar då och då men partisplittring är inte orsaken till det.

Så visst finns det reformer man skulle kunna genomföra inom valsystemet. Jag vill avsluta med att byta ämne lite grann och puffa för en genialisk sådan, som Gunnar Andrén har föreslagit: inför skrivare i vallokalerna.

Idén är alltså såhär, om jag har förstått den rätt. Väljaren går till vallokalen. Bakom varje skärm finns en pekskärm och en skrivare. Väljaren väljer det alternativ den vill rösta på, både parti och eventuell personröst. Skrivaren skriver ut valsedlarna, väljaren stoppar dem i kuverten på vanligt manér och sen ger den dem till valförrättarna som vanligt.

Fördelarna är oändliga. Partierna badar i valsedlar varje valår. Om jag minns rätt omfattar tryckbidraget från staten en mängd valsedlar som uppgår till tre gånger fler valsedlar än antalet väljare - för varje parti och varje val. Det är åtta partier som har rätt till tryckbidrag, och med tre samtidiga val och ca. 7 miljoner röstberättigade blir detta i runda slängar en halv miljard valsedlar, och då har jag ändå inte räknat med de partier som beställer egna sedlar, blanka valsedlar osv. Nu behöver man bara trycka upp så många valsedlar som antalet röster som läggs.

Rättssäkerheten ökar. Det verkar ha varit allvarliga problem med att valsedlar stals från vissa vallokaler vid EP-valet förra sommaren, men det skulle man ju komma över med det här systemet.

Alla partier får samma villkor. Nystartade partier behöver inte lägga en förmögenhet på att trycka sina valsedlar, och lokala partier får samma villkor som nationella.

Utlandsröstningen blir enklare. Som det är nu är ambassader och konsulat bara skyldiga att tillhandahålla "blanka partivalsedlar", dvs. valsedlar där partinamn men inte själva listan står tryckt, om jag förstått det rätt. Nu var iofs. Valmyndigheten snäll nog att skicka riktiga valsedlar för de partier som har rätt till gratis tryckning till mig inför EP-valet när jag bad om det, men annars får hugade väljare vända sig till partierna, antar jag. Men enligt förslaget krävs det ju bara att man installerar det här systemet på ambassaden ifråga och så fungerar den precis som en riktig vallokal. Man skulle kanske också kunna lägga en del av de pengar man sparar in på att inte behöva trycka en halv miljard valsedlar varje valår på att ha röstmottagning på fler konsulat, något som man sparat in på de senaste åren.

Partierna behöver inte mobilisera en armé med fotfolk för att stå utanför vallokalerna varje valdag. Det är förvisso en fin tradition, men en som blir allt svårare att upprätthålla i takt med att medlemmarna blir äldre och färre.

Samtidigt är själva röstningen fortfarande manuell: valsedlarna är lika fysiska som de som vi har idag, väljaren kan själv inspektera dem innan den lägger dem i kuverten osv. De argument som ibland framförs mot elektronisk röstning gäller inte det här förslaget eftersom det helt enkelt inte är en form av elektronisk röstning.

En sån här reform torde vara helt okontroversiell och skulle förhoppningsvis, om man lyckas få med partierna på banan, kunna träda i kraft innan valet 2014. Inga grundlagsändringar krävs heller. Se där en reform av valadministrationen som skulle vara praktisk, genomförbar och bra.