Det är för lite kultur på den här bloggen, brukar jag säga så fort jag ska skriva nånting om kultur. Men eftersom detta bara sker nån gång i halvåret blir det inte så mycket mer med det. Trots allt har jag bara mig själv att skylla för att det inte skrivs mer om kultur... Nåväl. Jag har nu gått tillbaka och börjat läsa om William Gibsons "Neuromancer". Jag brukar hävda att ingen annan bok har haft ett lika stort inflytande på hur jag betraktar samhället och dess möjligheter i stort. Med tanke på att det måste vara åtminstone sex-sju år sen jag läste boken sist får jag åtminstone säga att den hittills inte har gjort mig besviken - annars kan ungdomskärlekar blekna över tid.
Jag har läst "Neuromancer" två gånger tidigare, varav den första måste ha varit för nästan tio år sen. Det som har följt under dessa tio år är åtminstone fyra saker: för det första en helt annan medvetenhet om bokens bredare kulturella påverkan, först via "Snow Crash", ett annat av mina tonårs favoritverk, och sen via de två "Ghost in the Shell"-filmerna och inte minst "Matrix", i mitt tycke bara en blek kopia av det verkliga tinget. För det andra, givetvis att jag idag kan läsa boken med ett bättre grepp om de språkliga nyanserna och strukturen. Jag minns att jag uppfattade bokens struktur som lite lätt förvirrande första gången jag läste den. Nu känns det betydligt klarare, dels eftersom jag vet mer om hur den är upplagd, och dels eftersom jag helt enkelt kan lite bättre engelska. För det tredje att jag är tio år äldre och därmed kan se på boken med andra ögon. Jag ryckte till när jag såg att Case, bokens huvudperson, är lika gammal som jag, 24 år. Medan min egen generation kämpar med sin ständiga kvartslivskris har Case i sanning sina bästa år redan bakom sig: han har gått från att vara en stigande stjärna i cyberrymden till att tvingas agera mellanhand för allehanda skumraskaffärer för att hålla uppe sitt missbruk i Chiba, ett ingenmansland utanför all lag och ordning, eftersom hans nervsystem har lidit permanent skada efter att han försökte stjäla från fel personer.
För det fjärde och sista: det har gått tio år. 1999 var det femton år sen Neuromancer skrevs. Nu är det 25, ett kvartssekel. Förvisso är det oklart exakt när boken utspelar sig: definitivt under detta århundrade, förmodligen kanske runt 2040-2070. Men vissa saker var utdaterade redan tio år efter att boken skrevs, såsom det tänkta tredje världskriget mellan USA och Sovjet. Just omnämnandet av Operation Screaming Fist, flyg- och datorräden mot den sovjetiska datacentralen i Kirensk, är ironiskt eftersom Sovjet låg så långt efter det framväxande informationssamhället i Väst.
Och precis som i "Johnny Mnemonic" (som jag inte har läst men sett på film) har verkligheten hunnit ikapp Gibson snabbare än han kunnat ana. Johnny Mnemonic är en kurir som har utplånat sitt egna långtidsminne för att kunna lagra data i hjärnan, data som han förmedlar mellan sändare och mottagare - hela 40 gigabyte! Min egen laptop, två och ett halvt år gammal och en av de billigare modellerna, har 100 GB. I Neuromancer dealar Case bland annat med data, t.ex. "3 megabytes of hot RAM". En dator med en gig RAM såldes just på Tradera för under 2000 kr. Det är 30 gånger mer.
Men det är inte det som är det viktiga. Snarare är det det att vi har hunnit utveckla vår egen datorbaserade civilisation, och att utvecklingen går allt snabbare. Trots Gibsons virtual reality-visioner blir man inte längre fascinerad av själva datorkraften, allt det man kan göra med datorerna: visst, vi kan inte dyka in i cyberspace med alla våra sinnen, men det känns inte som att vi går miste om nåt i termer av vad vi kan få reda på. Problemet med de prognoser om det framtida VR-samhället som kom fram i vågskvalpet bakom Netscape i mitten på 90-talet var att det kändes lite oklart vad det skulle vara bra för. Varför ska jag behöva gå mellan olika hus i en virtuell värld för att komma till de olika ställen jag vill, när ett par knapptryckningar med autokomplettering tar mig dit mycket snabbare hursomhelst? Man behöver inte gå in i en bokhandel för att handla böcker: det, om något, torde vara nåt vi har lärt oss sedan dotcom-bubblan.
Gibsons fokus på den kommersiella delen av cyberrymden är i någon mån inte förvånande: det var en aspekt av elektronisk dataöverföring som utvecklades starkt under 80-talet. I en SOU om datapolitik från mitten av 80-talet kan man t.ex. läsa att datorstyrda överföringar mellan banker har ökat starkt i bl.a. USA, men att detta förmodligen inte kommer att behövas i Sverige, "på grund av vårt välutvecklade girosystem". Tja, femton år senare var ju Internetbanker vardagsmat i Sverige men närmast okända i USA. Men poängen är att civilsamhället på Internet, i form av bloggar, Facebookgrupper, memer, Wikipedia, den ständiga tillgången på all slags information, är tämligen frånvarande hos Gibson. Det är alltid extremt enkelt att beskylla de som har försökt skåda in i framtiden för att ha missat just det som faktiskt har hänt, och det vill jag inte göra. Men poängen är att Neuromancers ställning som framtidsvision inom datorsektorn bleknar för varje år som vi faktiskt skapar vår egen framtid. "The future ain't what it used to be", som Yogi Berra sa. Men samtidigt, om vi sätter in Neuromancer i en kontext där Macintosh lanserade Apple II-reklamen ("why 1984 won't be like '1984'") och där IBM i snabb takt förlorade sin marknadsledande ställning eftersom man inte förstod varför folk överhuvudtaget skulle vilja ha persondatorer, är själva idén om en värld som kopplas samman genom en gemensam tillgång på data, där varje kvarter, varje gathörn är en pumpande, vitglödgad nod av informationsutbyte, där data i rätt persons händer är hårdvaluta på ett sätt som pengar för länge sen har slutat vara, en framtidsbeskrivning som pekar åt rätt håll. Så har inte alltid varit fallet: minns alla prognoser om att man år 2000 skulle ha sitt eget rymdskepp och äta piller istället för mat.
Men det som kanske fascinerar och oroar mest är ändå det dystopiska och samtidigt frihetliga draget, en slags vagt anarkokapitalistisk dystopi, som representerar en postmodern dystopism. Medan 1900-talets modernistiska dystopier ("Sköna nya värld", "1984", "Kallocain", "Fahrenheit 451") alla hade utgått från de totalitära dragen i modernismen och det modernistiska samhället och försökt se baksidan hos upplysningsidealens rationella monism, utgör Neuromancer ett av de första försöken att skapa en dystopi där det snarare är avsaknaden av en överordnad samhällsordning som förmår verka för rättvisa och ett värdigt liv som är problemet. I Chiba kan ingen höra dig skrika: Gibson säger explicit att stan är en samhällsform som fungerar enligt socialdarwinistiska principer, där den som står stilla eller går för snabbt fram försvinner i djupet. På det sättet har Gibson skrivit fram en samhällsvision som överlever bortom de informationstekniska landvinningarna.
Men den är inte enbart negativ. Det som gör att Neuromancer spelar en så stor roll för mig personligen är att jag, liksom Case, kan uppleva detta samhälle, manifesterat i cyberspace genom Matrisen, nästan på ett religiöst sätt: i summan av våra handlingar, våra utbyten med varandra, tecknad i linjer av bländande neon bland nattlandskapets städer, "otänkbar komplexitet... likt stadens ljus, borttynande", ser Case något som är större än vi är, var och en av oss, just därför att det är summan av allt vi är. För första gången kan vi få en glimt av mänskligheten som sådan, på tröskeln till att kunna göra verklighet av sin fulla potential, när alla gamla begränsningar i tid och rum ömsas av liksom ett intorkat skinn. Som Hayek påminner oss går detta inte att kontrollera: ingen mänsklig hjärna kan förutse hur ett sådant komplext system kommer att utvecklas, och det går därmed inte att styra, det är emergent, det väljer sin egen väg, lagenligt och samtidigt planlöst. Det är skrämmande, det är smutsigt, det är hänsynslöst och det är storslaget. Vi tittar på i rysande beundran, såsom när vi, liksom major Kusanagi, möter oss själva på väg mot vattenytan, med hela staden i nattstrålande tystnad runtomkring oss. "Nu se vi såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte." Och kanske är det ett sista desperat hopp för liberalismen, för all politik, ett enda värde efter alla värdens död: att människans samvaro inte strävar mot ett högre mål, utan är ett mål i sig, på samma sätt som många finner en skönhet och ett värde i den mångfald av komplexa livsformer som evolutionen gett upphov till, trots avsaknaden av ett högre syfte. Detta medför inga politiska konsekvenser. En sådan roll kan inte skönheten spela. Men det ger oss en visshet om att även om vi måste omvärdera alla värden kan det samhälle som är ett resultat av människors fria val ändå ha ett värde i sig. Den stumma hänförelse vi känner över vad vi människor kan skapa är nog för att känna att vår gemensamma strävan inte är förgäves.
torsdag 26 november 2009
torsdag 12 november 2009
Mänskliga rättigheter och legitimitet
Ytterligare ett spin-off-inlägg från min läsning av Sen: i jämförelse med Rawls och de flesta andra engelskspråkiga liberala filosofer av idag är Sen betydligt mer sympatiskt inställd till det utilitaristiska idéarvet - men så är ju också Sen i grunden ekonom, och där har ju utilitarismen alltid setts med blidare ögon, och också i stor del tjänat som implicit teoretisk grund för mycket av modern nationalekonomi. Inte minst Adam Smith spelar en genomgående roll som teoretisk förebild, låt vara kanske inte till riktigt lika stor del som i "Utveckling som frihet". Det är inte ofta man idag ser Smiths idé om en "opartisk betraktare" dammas av och behandlas som ett intressant och trovärdigt begrepp, medan ju Aristoteles, Hobbes, Locke, Hume och Kant regelbundet citeras här och där av andra tänkare.
Men däremot går Sen föga förvånande i svaromål mot Benthams påstående att mänskliga rättigheter utgör "nonsens på styltor". Sens argument är att Bentham har förväxlat moraliska med juridiska rättigheter, men att mänskliga rättigheter inte behöver vara del av den gällande rätten för att vara moraliskt giltiga. Därefter går Sen vidare och diskuterar de ekonomiska och sociala rättigheternas ställning som riktiga mänskliga rättigheter. Han tar upp och bemöter två invändningar: dels att ekonomiska och sociala rättigheter inte är institutionaliserade på det sätt som politiska rättigheter är, och dels att det kanske inte är möjligt att förverkliga dem (t.ex. för att en stat är för fattig för att kunna lagstifta om betald semester). Men det som är intressant, och det som fick mig att skriva det här inlägget, är att han inte bemöter det argument som jag alltid betraktat som det mest naturliga, men vilket kanske inte är så okomplicerat som jag tidigare har trott.
Med min LUF-bakgrund har jag länge haft en betydligt mer skeptisk inställning till de ekonomiska och sociala rättigheternas ställning som "riktiga" mänskliga rättigheter än vad de flesta liberala filosofer verkar ha. Nussbaum verkar t.ex. ta det som en självklarhet att vissa sociala rättigheter ska skrivas in i grundlagen, men i Sverige är det bara rätten till grundskola som är inskriven i regeringsformen - däremot talar ju RF 1:2 vitt och brett om en massa andra sociala och ekonomiska målsättningar som det allmänna ska sträva mot. Ibland framhålls det ju i den svenska debatten att även dessa vaga ord - just på grund av att de är vaga - bör tas bort ur grundlagen och kanske sättas i ett företal om de nu ska förekomma alls.
Samtidigt vill jag givetvis inte säga att det inte är viktigt att barn ska få gå i skola eller att alla har möjlighet att få sjukvård. Det libertarianska synsättet är ju att detta ur ett politiskt perspektiv inte spelar någon som helst roll alls, samt att att tillförsäkra befolkningen sociala rättigheter i sig strider mot de mänskliga rättigheterna - nämligen vår mänskliga rätt till egendom, som inte får kränkas utan egendomsinnehavarens samtycke. Som jag har sagt ett flertal gånger avvisar jag ett sånt synsätt.
Jag avvisar också det synsättet, som jag också har diskuterat tidigare och som nog också en del liberaler reflexmässigt antar, att det faktum att sociala rättigheter inte är mänskliga rättigheter gör att vi inte kan tala om dem som "rättigheter" alls - inte ens som juridiska rättigheter. Men bara för att alla barn har rätt att gå i skola, och bara för att detta också är en rätt som alla barn bör ha, så betyder det inte att rätten till utbildning per automatik är en mänsklig rättighet. Här är ett av Sens exempel belysande. En person bör ha rätt att inte hela tiden bli uppringd mitt i natten av sina otrevliga grannar. Detta är en rättighet som hon moraliskt sett bör ha, och den kan också i någon mån politiskt regleras, t.ex. genom lagar som förbjuder liknande trakasserier. Men det är inte en mänsklig rättighet, av det slag som behöver sättas upp på den Stora Listan över Mänskiga Rättigheter. Den är helt enkelt inte viktig nog för att tillmätas en sån betydelse. (Vi noterar att exemplet inte är beroende av att det är privata aktörer, dvs. grannarna, som står för kränkningen och inte staten - statliga tjänstemän ska inte heller ringa upp folk mitt i natten, men det gör det i mitt tycke ändå inte till en Mänsklig Rättighet.)
Så det finns moraliska rättigheter som inte är juridiska, och det finns moraliska och juridiska rättigheter som inte är mänskliga. Men vad är det då som avgör om en rättighet är en mänsklig rättighet eller inte? En mänsklig rättighet är universell, dvs. den ska i mån av möjlighet gälla i alla samhällen och för alla medborgare. Och det är här som jag tror att meningarna börjar glida isär mellan mig och t.ex. Sen. Ta t.ex. rätten att inte få sin nattsömn störd. Visst ska den gälla alla människor? (Det finns givetvis alltid undantag, här liksom för såna rättigheter som odiskutabelt hör hemma på Stora Listan, men nu talar vi om normalfall.) Men det i sig gör den ändå inte till en mänsklig rättighet, eftersom den inte är viktig nog. (Förvisso kan man hävda att den faller under ett bredare paraply, t.ex. rätten till skydd mot ofredande, och att den rätten bör räknas som en mänsklig rättighet, men detta kriterium är inte avgörande. Rätten till en advokat brukar ofta anses som en mänsklig rättighet i sig, trots att den skulle kunna analyseras som en del av en mer övergripande rätt till en rättvis rättsprocess (due process of law).)
Så ett förslag, vilket väl är det som Sen ansluter sig till, är att om rättigheter är universella och tillräckligt viktiga så blir de mänskliga rättigheter. Eftersom det är viktigt med sjukvård och eftersom alla människor bör ha rätt till sjukvård blir alltså rätten till sjukvård en mänsklig rättighet. Detta verkar enkelt och tilltalande vid första påseendet, men jag tycker ändå inte att det når ända fram. Många stater, även demokratiska, underlåter att göra saker som vi anser vara viktiga. Men det är ändå så att det är bara kränkningen av vissa typer av rättigheter som föranleder oss att anse att det är befogat att kritisera andra stater och att på detta sätt gripa in i deras inre angelägenheter och inre politiska debatt. Rätten till betald semester är inskriven i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och den är inte helt oviktig, men vi skulle inte förvänta oss att våra regeringar skarpt kritiserade stater som inte lever upp till denna rättighet. Däremot förväntar vi oss starka internationella reaktioner, kanske t.o.m. väpnad intervention som en sista utväg, när t.ex. folkmord och andra brott mot mänskligheten äger rum.
Skillnaden är, menar jag, att vissa rättigheter är avgörande för en stats legitimitet, medan andra inte är det. En stat som systematiskt massmördar sin egna befolkning saknar all legitimitet. En stat som på demokratisk väg beslutar att man inte ska tvinga arbetsgivare att tillhandahålla betald semester gör det inte. Så enkelt är det.
Jag har tidigare diskuterat legitimitet, knappast förvånande eftersom det är ämnet för min avhandling, och där förfäktat ungefär följande idé: en stat är fullt legitim om och endast om alla rimliga (reasonable) medborgare anser den vara det. Självklart finns det utrymme för rimlig oenighet rörande vilken roll de mänskliga rättigheterna spelar för en stats legitimitet och exakt vilka dessa rättigheter är. Men denna ganska subjektivistiska definition av legitimitet kräver också av oss att vi själva bildar oss en uppfattning om vad vi anser vara en legitim stat, och utesluter inte på något sätt att vi kritiserar andras uppfattningar. Så det är i detta ljus, vår egen strävan efter att reflektera över vad legitimitet innebär, som vi ska betrakta mitt förslag till definition.
Blir då detta inte cirkulärt? Vi ska alltså betrakta vissa rättigheter som mänskliga rättigheter eftersom de är avgörande för legitimitet, och vi ska betrakta legitimitet i termer av vissa rättigheter, nämligen de mänskliga rättigheterna. Uppgiften blir givetvis att försöka ge skäl för varför vissa rättigheter är avgörande och inte andra. Jag ska omedelbart säga att detta kommer att bli väldigt spekulativt, eftersom jag huvudsakligen sysslat med vad som menas med en legitim stat och inte under vilka villkor vi, var och en av oss, bör anse staten vara legitim. Däremot saknas det ju inte sådana försök från andra liberala filosofer. Rawls olika försök att definiera statens legitimitet, t.ex., fungerar alldeles utmärkt just som en privat definition, som vi själva kan gå runt och bära omkring på när vi funderar över vad som krävs för att vi ska sluta betrakta staten som legitim och istället börja betrakta den som en våldsregim (skulle t.ex. FRA-lagen, i sin ursprungliga utformning, ha puttat den svenska staten över kanten till illegitimitetens avgrund? Svaret är förmodligen nej, men det är ett exempel på en sån fråga).
Man skulle kunna börja precis varsomhelst, och oavsett var man börjar skulle det leda till att man skulle behöva utveckla ett fullfjädrat politisk-filosofiskt system, och det kommer inte att hända i detta inlägg. Men om man t.ex. utgår från Rawls idé om reciprocitet skulle man kunna hävda, med hänvisning till det näst senaste inlägget, att vi genom att leva i ett samhälle med andra och med gemensamma krafter bygga upp det åtar oss vissa förpliktelser och får vissa rättigheter när det kommer till hur samarbetsreglerna i detta samhälle ska regleras, i synnerhet eftersom dessa regler ska upprätthållas med våld och vi inte har valt att vara med. Inte minst det faktum att vi själva är villiga att spela med på lika villkor skapar en rätt att bli sålunda behandlade av andra som delar denna inställning, och en motsvarande förpliktelse hos oss att behandla dem på motsvarande sätt. Vi har rätt till en likvärdig röst när samhällets regler ska beslutas, och vi har rätt att få våra viktigaste privata intressen skyddade från intrång utan egen beskyllan. Om vi anklagas för att ha brutit mot de regler som gäller så har vi rätt att få denna anklagelse prövad enligt en rättvis process och att inte dömas enligt andra regler än de som faktiskt gällde när handlingen begicks. Och så vidare.
Så varför ska inte ekonomiska och sociala rättigheter föras upp på denna lista? Det ska de, och det är därför som liberaler tenderar att vara för någon form av välfärdssamhälle, i stället för att låta sådana saker beslutas helt av marknaden. Men denna lista är ändå inte en lista över de rättigheter som krävs för att staten ska vara legitim. Legitimitet handlar om rätten att besluta om vilka regler som ska gälla i ett samhälle och upprätthålla dessa regler. Det kan mycket väl hävdas att staten måste förse alla människor med en grundläggande utbildning, där information om vilka rättigheter och skyldigheter som gäller ingår, för att staten ska kunna ha rätt att upprätthålla lagar och regler. Det är inte alls lika självklart att samma sak gäller i fallet med rätt till sjukvård. Vi kan tycka att det är något väldigt fel på ett samhälle där vanliga, hårt arbetande människor inte har råd att bli sjuka. Men det är inte samma sak som att säga att den stat som upprätthåller samhällets regler därmed har förlorat sin rätt att göra det, att den har blivit en våldsregim. Där verkar det som att de traditionella liberaldemokratiska rättigheterna spelar en betydligt viktigare roll.
Det här var ett extremt inkomplett argument, men så har också inlägget redan vuxit sig extremt långt. Men ungefär såhär skulle man kunna argumentera för att ekonomiska och sociala rättigheter - med vissa undantag - inte bör inkluderas på listan över mänskliga rättigheter, trots att de flesta av dem bör tillerkännas medborgarna, och trots att de är väldigt viktiga. Det som från början var en väldigt enkel, intuitivt tilltalande idé visar sig kräva en hel del argumentation för att fås att flyta. Men allting är alltid mer komplicerat än det verkar vara, i detta fall som i andra.
Men däremot går Sen föga förvånande i svaromål mot Benthams påstående att mänskliga rättigheter utgör "nonsens på styltor". Sens argument är att Bentham har förväxlat moraliska med juridiska rättigheter, men att mänskliga rättigheter inte behöver vara del av den gällande rätten för att vara moraliskt giltiga. Därefter går Sen vidare och diskuterar de ekonomiska och sociala rättigheternas ställning som riktiga mänskliga rättigheter. Han tar upp och bemöter två invändningar: dels att ekonomiska och sociala rättigheter inte är institutionaliserade på det sätt som politiska rättigheter är, och dels att det kanske inte är möjligt att förverkliga dem (t.ex. för att en stat är för fattig för att kunna lagstifta om betald semester). Men det som är intressant, och det som fick mig att skriva det här inlägget, är att han inte bemöter det argument som jag alltid betraktat som det mest naturliga, men vilket kanske inte är så okomplicerat som jag tidigare har trott.
Med min LUF-bakgrund har jag länge haft en betydligt mer skeptisk inställning till de ekonomiska och sociala rättigheternas ställning som "riktiga" mänskliga rättigheter än vad de flesta liberala filosofer verkar ha. Nussbaum verkar t.ex. ta det som en självklarhet att vissa sociala rättigheter ska skrivas in i grundlagen, men i Sverige är det bara rätten till grundskola som är inskriven i regeringsformen - däremot talar ju RF 1:2 vitt och brett om en massa andra sociala och ekonomiska målsättningar som det allmänna ska sträva mot. Ibland framhålls det ju i den svenska debatten att även dessa vaga ord - just på grund av att de är vaga - bör tas bort ur grundlagen och kanske sättas i ett företal om de nu ska förekomma alls.
Samtidigt vill jag givetvis inte säga att det inte är viktigt att barn ska få gå i skola eller att alla har möjlighet att få sjukvård. Det libertarianska synsättet är ju att detta ur ett politiskt perspektiv inte spelar någon som helst roll alls, samt att att tillförsäkra befolkningen sociala rättigheter i sig strider mot de mänskliga rättigheterna - nämligen vår mänskliga rätt till egendom, som inte får kränkas utan egendomsinnehavarens samtycke. Som jag har sagt ett flertal gånger avvisar jag ett sånt synsätt.
Jag avvisar också det synsättet, som jag också har diskuterat tidigare och som nog också en del liberaler reflexmässigt antar, att det faktum att sociala rättigheter inte är mänskliga rättigheter gör att vi inte kan tala om dem som "rättigheter" alls - inte ens som juridiska rättigheter. Men bara för att alla barn har rätt att gå i skola, och bara för att detta också är en rätt som alla barn bör ha, så betyder det inte att rätten till utbildning per automatik är en mänsklig rättighet. Här är ett av Sens exempel belysande. En person bör ha rätt att inte hela tiden bli uppringd mitt i natten av sina otrevliga grannar. Detta är en rättighet som hon moraliskt sett bör ha, och den kan också i någon mån politiskt regleras, t.ex. genom lagar som förbjuder liknande trakasserier. Men det är inte en mänsklig rättighet, av det slag som behöver sättas upp på den Stora Listan över Mänskiga Rättigheter. Den är helt enkelt inte viktig nog för att tillmätas en sån betydelse. (Vi noterar att exemplet inte är beroende av att det är privata aktörer, dvs. grannarna, som står för kränkningen och inte staten - statliga tjänstemän ska inte heller ringa upp folk mitt i natten, men det gör det i mitt tycke ändå inte till en Mänsklig Rättighet.)
Så det finns moraliska rättigheter som inte är juridiska, och det finns moraliska och juridiska rättigheter som inte är mänskliga. Men vad är det då som avgör om en rättighet är en mänsklig rättighet eller inte? En mänsklig rättighet är universell, dvs. den ska i mån av möjlighet gälla i alla samhällen och för alla medborgare. Och det är här som jag tror att meningarna börjar glida isär mellan mig och t.ex. Sen. Ta t.ex. rätten att inte få sin nattsömn störd. Visst ska den gälla alla människor? (Det finns givetvis alltid undantag, här liksom för såna rättigheter som odiskutabelt hör hemma på Stora Listan, men nu talar vi om normalfall.) Men det i sig gör den ändå inte till en mänsklig rättighet, eftersom den inte är viktig nog. (Förvisso kan man hävda att den faller under ett bredare paraply, t.ex. rätten till skydd mot ofredande, och att den rätten bör räknas som en mänsklig rättighet, men detta kriterium är inte avgörande. Rätten till en advokat brukar ofta anses som en mänsklig rättighet i sig, trots att den skulle kunna analyseras som en del av en mer övergripande rätt till en rättvis rättsprocess (due process of law).)
Så ett förslag, vilket väl är det som Sen ansluter sig till, är att om rättigheter är universella och tillräckligt viktiga så blir de mänskliga rättigheter. Eftersom det är viktigt med sjukvård och eftersom alla människor bör ha rätt till sjukvård blir alltså rätten till sjukvård en mänsklig rättighet. Detta verkar enkelt och tilltalande vid första påseendet, men jag tycker ändå inte att det når ända fram. Många stater, även demokratiska, underlåter att göra saker som vi anser vara viktiga. Men det är ändå så att det är bara kränkningen av vissa typer av rättigheter som föranleder oss att anse att det är befogat att kritisera andra stater och att på detta sätt gripa in i deras inre angelägenheter och inre politiska debatt. Rätten till betald semester är inskriven i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och den är inte helt oviktig, men vi skulle inte förvänta oss att våra regeringar skarpt kritiserade stater som inte lever upp till denna rättighet. Däremot förväntar vi oss starka internationella reaktioner, kanske t.o.m. väpnad intervention som en sista utväg, när t.ex. folkmord och andra brott mot mänskligheten äger rum.
Skillnaden är, menar jag, att vissa rättigheter är avgörande för en stats legitimitet, medan andra inte är det. En stat som systematiskt massmördar sin egna befolkning saknar all legitimitet. En stat som på demokratisk väg beslutar att man inte ska tvinga arbetsgivare att tillhandahålla betald semester gör det inte. Så enkelt är det.
Jag har tidigare diskuterat legitimitet, knappast förvånande eftersom det är ämnet för min avhandling, och där förfäktat ungefär följande idé: en stat är fullt legitim om och endast om alla rimliga (reasonable) medborgare anser den vara det. Självklart finns det utrymme för rimlig oenighet rörande vilken roll de mänskliga rättigheterna spelar för en stats legitimitet och exakt vilka dessa rättigheter är. Men denna ganska subjektivistiska definition av legitimitet kräver också av oss att vi själva bildar oss en uppfattning om vad vi anser vara en legitim stat, och utesluter inte på något sätt att vi kritiserar andras uppfattningar. Så det är i detta ljus, vår egen strävan efter att reflektera över vad legitimitet innebär, som vi ska betrakta mitt förslag till definition.
Blir då detta inte cirkulärt? Vi ska alltså betrakta vissa rättigheter som mänskliga rättigheter eftersom de är avgörande för legitimitet, och vi ska betrakta legitimitet i termer av vissa rättigheter, nämligen de mänskliga rättigheterna. Uppgiften blir givetvis att försöka ge skäl för varför vissa rättigheter är avgörande och inte andra. Jag ska omedelbart säga att detta kommer att bli väldigt spekulativt, eftersom jag huvudsakligen sysslat med vad som menas med en legitim stat och inte under vilka villkor vi, var och en av oss, bör anse staten vara legitim. Däremot saknas det ju inte sådana försök från andra liberala filosofer. Rawls olika försök att definiera statens legitimitet, t.ex., fungerar alldeles utmärkt just som en privat definition, som vi själva kan gå runt och bära omkring på när vi funderar över vad som krävs för att vi ska sluta betrakta staten som legitim och istället börja betrakta den som en våldsregim (skulle t.ex. FRA-lagen, i sin ursprungliga utformning, ha puttat den svenska staten över kanten till illegitimitetens avgrund? Svaret är förmodligen nej, men det är ett exempel på en sån fråga).
Man skulle kunna börja precis varsomhelst, och oavsett var man börjar skulle det leda till att man skulle behöva utveckla ett fullfjädrat politisk-filosofiskt system, och det kommer inte att hända i detta inlägg. Men om man t.ex. utgår från Rawls idé om reciprocitet skulle man kunna hävda, med hänvisning till det näst senaste inlägget, att vi genom att leva i ett samhälle med andra och med gemensamma krafter bygga upp det åtar oss vissa förpliktelser och får vissa rättigheter när det kommer till hur samarbetsreglerna i detta samhälle ska regleras, i synnerhet eftersom dessa regler ska upprätthållas med våld och vi inte har valt att vara med. Inte minst det faktum att vi själva är villiga att spela med på lika villkor skapar en rätt att bli sålunda behandlade av andra som delar denna inställning, och en motsvarande förpliktelse hos oss att behandla dem på motsvarande sätt. Vi har rätt till en likvärdig röst när samhällets regler ska beslutas, och vi har rätt att få våra viktigaste privata intressen skyddade från intrång utan egen beskyllan. Om vi anklagas för att ha brutit mot de regler som gäller så har vi rätt att få denna anklagelse prövad enligt en rättvis process och att inte dömas enligt andra regler än de som faktiskt gällde när handlingen begicks. Och så vidare.
Så varför ska inte ekonomiska och sociala rättigheter föras upp på denna lista? Det ska de, och det är därför som liberaler tenderar att vara för någon form av välfärdssamhälle, i stället för att låta sådana saker beslutas helt av marknaden. Men denna lista är ändå inte en lista över de rättigheter som krävs för att staten ska vara legitim. Legitimitet handlar om rätten att besluta om vilka regler som ska gälla i ett samhälle och upprätthålla dessa regler. Det kan mycket väl hävdas att staten måste förse alla människor med en grundläggande utbildning, där information om vilka rättigheter och skyldigheter som gäller ingår, för att staten ska kunna ha rätt att upprätthålla lagar och regler. Det är inte alls lika självklart att samma sak gäller i fallet med rätt till sjukvård. Vi kan tycka att det är något väldigt fel på ett samhälle där vanliga, hårt arbetande människor inte har råd att bli sjuka. Men det är inte samma sak som att säga att den stat som upprätthåller samhällets regler därmed har förlorat sin rätt att göra det, att den har blivit en våldsregim. Där verkar det som att de traditionella liberaldemokratiska rättigheterna spelar en betydligt viktigare roll.
Det här var ett extremt inkomplett argument, men så har också inlägget redan vuxit sig extremt långt. Men ungefär såhär skulle man kunna argumentera för att ekonomiska och sociala rättigheter - med vissa undantag - inte bör inkluderas på listan över mänskliga rättigheter, trots att de flesta av dem bör tillerkännas medborgarna, och trots att de är väldigt viktiga. Det som från början var en väldigt enkel, intuitivt tilltalande idé visar sig kräva en hel del argumentation för att fås att flyta. Men allting är alltid mer komplicerat än det verkar vara, i detta fall som i andra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)