onsdag 27 juni 2007

Nu har Blair avgått

Så, efter två veckors icke-bloggande kom det en given nyhet: Tony Blair har slutligen avgått. Detta ger givetvis skäl för lite kommentarer.

Nationalencyklopedin betecknar ytterst få demokratiskt valda politiker (till skillnad från sådana som Oxenstierna och Bismarck) som "statsmän". Nelson Mandela föräras detta epitet, men inte Roosevelt eller Churchill, inte heller Blair. Det är på ett sätt synd, eftersom Blair åtminstone tillfälligtvis har visat prov på en statsmans främsta egenskap: förmågan att tänka lite längre, att se bortom nästa budget eller valperiod. Som jag har skrivit om tidigare på bloggen så har jag ibland imponerats av hur Blair har drivit den övergripande omläggningen av labourpartiet till New Labour som ett principiellt projekt, rätt i sak. Och jag tror att Lars Ryding träffar mitt i prick när han i dagens SvD definierar "strävan efter moderniteten, definierad som något annat än det som gäller i dag" som en central del i New Labour-projektet. Det är ju ingen slump att New Labours chefsideolog är Anthony Giddens, den "radikaliserade modernitetens" främste teoretiker.

Blairs statsmannaskap gäller också, paradoxalt nog, ifråga om Irak. Irakkriget verkar vara ett misstag. I efterhand kan vi se att det inte fanns det folkrättsliga casus belli mot Saddamregimen som hävdades, och vi kan nog också se att priset i termer av döda, skadade och drivna på flykten har varit så högt att inte ens störtandet av Saddamregimen kan motivera* krigsinsatserna. Blair har just nu en majoritet i underhuset på 68 (dvs. Labour minus resten = 68), en minskning med 98 från 2001-2005. Den hade varit betydligt större utan Irak.

Men vad skulle han göra? USA försökte desperat förmå kriget att framstå som en del i kriget mot terrorismen. Att då bryta med USA skulle innebära ett kraftigt försvagande av den transatlantiska länken, redan under kraftigt tryck på grund av Tysklands hållning. Förtroendet mellan USA och Europa, och inte minst mellan USA och Storbritannien, skulle kraftigt naggas i kanten. Blair begick det största misstaget i sin politiska karriär, åtminstone opinionsmässigt, när han gick med Bush in i Irak, men han bevarade the special relationship. Det är därför jag menar att Blair åtminstone i någon mån visade prov på att kunna se längre än näsan räcker i fråga om Irak.

Men allt har ju inte varit statsmannaskap. Den utspelskultur som man ibland med någorlunda stor rätta förfasar sig över inom Folkpartiet framstår som upplyst deliberation jämfört med Alastair Campbellårens värsta spinexcesser. Ibland tycker jag mig också kunna skymta att detta har lett till en vilja till detaljstyrning som har gjort att Blair har bevarat ett av de sämre arven från Thatchereran: urholkningen av kommunernas makt. (Här har det i och för sig funnits bra saker också, genom devolutionen till Skottland och Wales.) Central målstyrning only goes so far - jag har börjat bli mer och mer kluven till NPM.

Till sist om Blair: han har lagt grunden till fred på Nordirland på ett sätt som hittills verkar väldigt hoppingivande, något som vi ofta helt glömmer bort i Sverige. Skulle han mot förmodan lyckas göra samma sak i Mellanöstern är åtminstone jag beredd att förlåta honom de misstag som begåtts i Irak.

Och sedan något om Gordon Brown. Det viktigaste först: han är inte Old Labour. Har man varit den mäktigaste finansministern någonsin, på plats under hela New Labours 10 år vid makten, då är man inte Old Labour. Problemet verkar vara att det reformprojekt som New Labour utgör har vissa gränser, och åtminstone för Brown verkar dessa gränser nu ha nåtts. Med andra ord: inga fler privatiseringar, ett avstannande av den snabba reformtakt som Blair försökte hålla in i det sista. Problemet för New Labour är att den, lite likt den svenska borgerligheten, inte riktigt har ett existensberättigande om man nöjdförklarar sig med det man har uppnått hittills. Det måste alltid finnas nya reformer att utföra, annars kan man lika gärna lägga ner.

Så vart för Brown Storbritannien? Det är oklart, och jag tror att det kommer att bli ett väldigt stort problem. Hans bästa chans att få ett förnyat mandat ligger i att fortsätta den strävan mot förbättrad kvalitet i välfärdssektorn som Blair påbörjade. Hittills har åtminstone delar av denna strävan finansierats genom höjda skatter. Det är bara att hoppas att Brown förstår vikten av att bevara den dynamik och tillväxt som är den angloamerikanska modellens stora förtjänst i den internationella konkurrensen. Något annat riskerar att försätta Storbritannien på efterkälken: nu börjar man ju till och med tala om att Frankrike börjar bli hippt och dynamiskt...

Till sist: det finns många som menar att Brown vill ta det slutgiltiga steget och införa en skriven konstitution. Det vore ett väldigt stort och viktigt steg att ta. Att sakna institutioner som bevarar friheten är att lämna den värnlös inför politiker som ignorerar den politiska frihetskultur som i ett land som Storbritannien traditionellt har varit medborgarna främsta trygghet. De överdrifter som Blairadministrationen har vidtagit med hänseende på kameraövervakning i terroristbekämpningens namn, samt det faktum att regeringen kan gå i angreppskrig utan parlamentets godkännande, är bara ett fåtal exempel på att Storbritanniens konstitution åtminstone delvis håller på att bli mindre värd än pappret den inte är skriven på. Om han dessutom ville reformera valsystemet vore det ännu bättre.

Allra, allra sist: Tories har fortfarande lägst odds på Ladbrokes att bli största parti i nästa val. Brown har en hel del arbete framför sig.

*Motivera för vem? För kurderna, som trots att de har utsatts för bombattacker har lidit relativt lite, och som ju med rätta har glatt sig storligen över att mannen med Halabja, Dujail och andra massakrer på sitt samvete har ställts inför rätta? Eller för människorna i Baghdad, som så länge de inte talade om politik ändå kunde leva sina dagliga liv, men där nu varje dag är en skräckupplevelse så stark att många av dem tvingas fly sitt land? Eller för dem som redan av olika anledningar har dött i kriget, och för vilka Iraks demokratisering har ett ganska begränsat värde? (Kan något ha ett värde för en person som är död? En intressant fråga, som redan Aristoteles kortfattat behandlar i början av Nikomakiska etiken.) Nåja, det jag tänkte komma till var att det ytterst lilla jag har hört av den så kallade "bombhögern", dvs. de som även vill invadera Vitryssland, Syrien, Nordkorea och helst Kina om det gick, vilket i och för sig är ädelt menat, säger ganska lite om sådana frågeställningar, vilka är extremt viktiga. Ska man invadera ett annat land för att demokratisera det å dess förtryckta folks vägnar, bör man vara väldigt klar över vad som krävs för att man ska kunna berättiga det i efterhand. Lidandet i Irak har nog redan gått över det outhärdliga, är jag rädd.

onsdag 13 juni 2007

Själ och själv i SvD

I brist på annat att blogga om såhär i nyhetstorkan på sommaren så noterar jag dagens understreckare om medvetandet och själen. Merete Mazzarella brukar skriva intressanta saker, så även här, men rimligen måste kritiken mot idén om "jaget" eller "självet" kunna härledas längre tillbaks än Nietzsche, framför allt till Hume. Men det kanske snarare är ett problem hos den bok av Martin och Barresi som hon refererar till. Nåväl, medvetandefilosofi är intressant men inte ett område som jag är särskilt insatt i, bortom "Ghost in the Shell"-stadiet, det vill säga.

Men jag fäste mig någorlunda vid artikelns slutkläm:

Martin och Barresi fördjupar sig inte i etiken. De tycks mena att det knappast finns något att göra åt den teoretiska fragmenteringen – utom att övervinna känslan att något behöver göras. I praktiken, konstaterar de, finns ju upplevelsen av ett själv kvar, oberoende av teorier, precis som vår tidsupplevelse inte påverkas av vad som händer inom fysiken. Var och en av oss måste ständigt bestämma hur vi ska handla här och nu, i just den här kroppen, i den här sociala världen, i förhållande till just de här medmänniskorna. Vi kan avstå ifrån föreställningen om en själ men vi kan inte ge upp föreställningen om ett jag utan att samhälleliga arrangemang faller samman. Utan föreställningen om ett jag med kontinuitet över tid skulle vi inte kunna ta ansvar, avlägga meningsfulla löften. Eller låna pengar.

Låt oss skifta fokus lite och diskutera problemet med jagets existens utifrån den fria viljan, för det är egentligen problemet med detta stycke. Om det inte finns ett själv så finns det ingen fri vilja, därför att det är just självet som besitter en viss vilja. Låt oss säga att vi accepterar detta. Ja, då blir det väl rimligen tämligen meningslöst att tala om vad "vi" "måste" göra, här och nu, i den här kroppen. Uppmaningar om hur vi bör handla blir väl meningslösa om man antar att det inte finns något jag, låt vara att det finns upplevelser av ett jag.

Däri har nog Mazzarella helt rätt när hon längre upp skriver att "åtminstone ett någorlunda sammanhängande själv är en förutsättning för etik". Men frågan är om det inte går att omformulera påståendet såhär: "åtminstone en någorlunda fri vilja är en förutsättning för etik".

Problemet är att den fria viljan verkar utgöra en paradox, på det sätt som vi förstår den. För antingen bestäms vårt handlande av faktorer som vi, åtminstone i teorin, kan observera och räkna på, eller så finns det även andra faktorer inblandade, som vi inte kan observera, vilket gör att vårt handlande blir slumpmässigt, och då kan viljan kanske inte heller sägas vara fri. Det man egentligen skulle leta efter är ju något slags urprincip som är unik för varje människa och som styr vårt handlande. Men är inte då viljan en slav inför denna urprincip?

Humes lösning, om jag har förstått den rätt, är någonting i stil med detta: vi har en vilja, eller snarare så har vi preferenser. Vi upplever att vi har en fri vilja när vi agerar i enlighet med våra preferenser som ett resultat av att vi har de preferenserna, det vill säga när det är våra preferenser som styr vårt handlande. Då är det vad vi vill, vad vi tycker, som styr hur vi agerar. Problemet härvidlag är väl att man helt enkelt bara kan reducera preferenserna till sina beståndsdelar, eftersom de i sin tur uppkommer som ett resultat av något (även om Hume kanske inte verkar ha trott det). Humes lösningsförslag är ganska lockande, men frågan är om etiken blir särskilt mycket mer meningsfull.

Eller snarare såhär, det stora problemet är ju att frågan om mening i sig blir ganska förvirrad. Om man tillskriver människan intentionalitet, det vill säga förmågan att kunna hysa avsikter och agera utifrån dem, så kan det ju mycket väl vara meningsfullt att bedriva etik, därför att det kan vara ett sätt att förverkliga våra avsikter. Men problemet verkar vara att det inte riktigt är det som vi gör när vi för en normativ diskussion. Eller? Jag räknar mig själv som värdesemantisk objektivist, det vill säga att jag tror att när vi säger att "X är rätt" så menar vi "X har den objektiva, icke-naturliga egenskapen 'rätthet'", helt oavsett om objekt faktiskt kan ha sådana egenskaper eller inte. Men kanske är det inte så? Nu känner jag mig plötsligt tveksam.

Den här diskussionen blir ganska komplicerad, därför att det gäller att hålla isär determinism i medvetandefilosofisk mening och skepticism i metaetisk mening. Båda teorierna leder till att frågan kan ställas: "Är det meningsfullt att bedriva etik?" I det första hänseendet lyder förklaringen till att frågan ställs: "Vad vi tycker och vad vi vill är ju ändå bara ett resultat av fysikaliska faktorer. Egentligen blir ju frågan om mening meningslös, eftersom vi ändå inte kan påverka vad vi gör." Och i det andra hänseendet blir förklaringen: "Etik handlar om att finna det rätta och det goda. Men de finns ju inte. Då måste det väl vara meningslöst att hålla på med etik?"

Om man omdefinierar mening i den humeanska riktning som vi diskuterade ovan, så att meningen av en handling bestäms av avsikterna bakom den, så kan kanske detta lösa båda frågorna i ett svep. Det blir då meningsfullt för oss att diskutera etik, eftersom vi ändå måste sägas ha någonting som kan kallas för avsikter, som vi försöker förverkliga, låt vara att dessa är fysikaliskt reducerbara. Men det gör kanske också att etiken blir relevant även i en relativistisk värld, i alla fall om man ställer sig andra frågor än idag. Frågan: "Vad är rätt?" tenderar att bli ganska poänglös, men frågan "Hur bör jag leva? Vilken typ av person bör jag vara?" tenderar att bli mer givande, eftersom sådana frågor faktiskt skulle kunna ha objektivt korrekta svar relativt våra preferenser. Om det är den typ av etik som vi bedriver idag låter jag vara osagt. Men det kanske är den enda typ av etik som det är meningsfullt att ägna sig åt.

fredag 8 juni 2007

Aristoteles om tyranni

Håller just nu på att tugga mig igenom Aristoteles Politiken, i C.D.C. Reeves utmärkta översättning. Somt är intressant på filosofiska grunder, medan annat snarare fångar uppmärksamheten hos statsvetaren i mig. Som detta, till exempel:

Aristoteles diskuterar hur en tyrann bör göra för att hålla sig vid makten. Tyrannen kan i och för sig försöka göra sin regim så lik ett "gott" kungadöme som möjligt, men det traditionella och huvudsakliga sättet inbegriper istället elva punkter:

1. Skära ner de framstående medborgarna och eliminera de ädelsinnade.
2. Förbjuda mässar (gemensamma matsalar), sällskap och utbildning.
3. Hålla utkik efter sådant som främjar ädelt sinnelag och ömsesidigt förtroende.
4. Förbjuda skolor, symposier och filosofiska samtal.
5. Kräva att medborgarna alltid ska passa upp i full uppsyn för tyrannen vid palatsportarna, så att de alltid kan övervakas lätt.
6. Införa de liknande restriktioner som finns i Persien och andra tyrannier.
7. Anlita spioner för att övervaka befolkningen.
8. Förtala människor för att ställa dem mot varandra.
9. Göra folket fattigt, så att de inte har råd med vapen, eller tid med att intrigera.
10. Beskatta folket kraftigt.
11. Hetsa till krig, för att hålla folket sysselsatt och ständigt i behov av en ledare.

Ganska många av dessa punkter har knappast förlorat sin aktualitet. Man tänker främst på (2), (4), (7), (8) och (11), men det är knappast uttömmande för de likheter som finns mellan Greklands tyranner och nutidens diktatorer. Allting i historien går inte igen, men tyranniets övergripande natur är sig ganska lik.

måndag 4 juni 2007

Är kritiken meningslös?

Enligt denna bloggs beskrivning ska den vara "en blogg om kultur". Men när jag bestämde mig för detta så tänkte jag egentligen inte att den skulle vara en blogg om "kultur" i ordets mer vardagliga betydelse, nämligen konsterna, utan hellre att den skulle vara en blogg om kultur i den stora, svävande betydelsen som man ofta använder för att fixa in understreckare om allting från prickskytte till världspolitik på Svenskans kultursidor. Men eftersom detta ju också skulle vara en blogg om "vad som faller mig in" så har jag inte kunnat motstå att vada in i den nu bistert vinande litteraturdebatten.

Egentligen skulle jag här börja med en apologi om att jag ingenting läst och ingenting begripit av modern poesi, men, cutting right to the chase: när jag läser Aase Bergs försök till recension av Kajsa Sundins diktsamling "Definition", just den typ av OEI-utgivet diktverk som har fått bilda måltavla för de senaste veckornas debatt, blir jag bara undrande. Jag känner att jag har läst för lite modern poesi för att förstå vad debatten handlar om. Jag läste Mohammed Omar förra året och gillade honom skarpt. Men han verkar ju å andra sidan inte vara den typ av poet som hela debatten handlar om (vilket kanske gör att debatten missar sitt syfte, eftersom ursprungsanklagelsen ju just är att det inte finns några yngre poeter som Omar). Men i övrigt känner jag inte att jag riktigt kan förstå vad det är man kritiserar, eftersom jag inte har läst det. Recensionerna innehåller oftast ett par rader av dikterna, men det blir omöjligt att värdera verken. Dessa rader är oftast ganska obegripliga. Men ser hela verket ut såhär? Eller blir citatet klarare om man sätter in det i sitt sammanhang, hela versen eller verket? Ekelöf och Eliot (som jag har läst och åtminstone till dels tycker mig förstå) skulle nog också vara extremt svåra att förstå endast utifrån lösryckta citat.

Efter att således ha gett den apologi som jag försökte undvika: poängen är att även om jag inte kan ta ställning till om modern, dekonstruktiv, LANGUAGE-inspirerad poesi är bra eller dålig så undrar jag vad recensenterna håller på med. Vad är poängen med att publicera en recension som går ut på att "det här verket går inte att recensera"? Jag finner spontant att jag stödjer Johan Lundbergs påstående i den pågående debatten om att poesirecensionerna är så lika varandra att de kan bytas ut mot varandra utan att någon skulle märka någonting. En recension ursrpungligen skriven för Kajsa Sundin kanske lika gärna kan användas på Anna Hallberg, bara namnen och citaten byts ut. (Hädisk tanke: kanske inte heller citaten behöver bytas ut. Ingen kommer ju att läsa de recenserade verken och märka. Nej, det var elakt, det tar jag verkligen tillbaka. Men upplagesiffrorna för modern poesi är väldigt låga.)

Och det kanske inte är så konstigt, om nu denna typ av poesi försöker kommunicera ett budskap som inte går att begripa, förutom just den del som handlar om att all kommunikation är omöjlig och att ingenting egentligen kan sägas. Då får man väl konstatera det och gå vidare. Och eftersom detta är just det som alla de angripna moderna diktverken har gemensamt (av det som en extern läsare kan uppfatta), så kan man i praktiken tillämpa en och samma recension: "Detta verk går inte att begripa, och det verkar vara meningen. Härmed har allt som finns att säga sagts." Men är det egentligen litteraturkritik? Jag vet inte, jag drabbas bara av känslan att kritiken blir helt meningslös inför diktverk som för en extern läsare till största delen saknar en fattningsbar mening. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag ger mig inte in i den debatten.

Men om jag nu ändå avslutningsvis ska ge mig in i den debatten kan jag säga såhär: om folk vill skriva poesi som inte ens professionella kritiker begriper grunderna av så är det deras ensak. Man kan i och för sig diskutera om skattebetalarna borde bidra till utgivningen av sådana verk när människor hackas ihjäl i Darfur, men det är en annan sak. Poängen är att man kan inte förvänta sig att ens den "bildade medelklassen", som vanligtvis kan rabbla åtminstone brottstycken av sin Homeros, Tranströmer eller Gullberg, och som vanligtvis utgör poesins ekonomiska grund, ska köpa, läsa, diskutera eller överhuvudtaget lägga märke till denna poesi. Jag bryr mig inte om den blir helt marginaliserad, vilket modern poesi i ganska stor utsträckning redan är. Jag skulle dock bry mig mer om jag trodde att detta också gjorde det omöjligt för mer "traditionell", kommunicerande, samhällstillvänd poesi att bli utgiven. Som Mohammed Omar. Som, har jag förstått det, Johannes Anyuru. Som mycket av den slam-poesi som fyller det tomrum den utgivna, recenserade poesin har lämnat. Kanske är det det Johan Lundberg försöker säga. Men än så länge vet jag inte om han har rätt, eller om det spelar någon roll.

Det slår mig nu att det finns ett mönster här, som är ganska viktigt. Det finns en socioekonomisk bas för modern språkdekonstruktiv dikt. Om allting är ganska bra och ingenting finns som är särskilt viktigt att säga så kan man ju lika gärna säga att ingenting går att säga. Det spelar ju ändå ingen roll, hälsan tiger still. Men förortens poeter, vare sig de använder sig av hexameter (Anyuru: "Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos min nigger Akilles") eller hiphopbeats (oavsett om det är slam-poeter, eller vanliga rappare som är minst lika mycket poeter som de etablerade), har inte råd att använda sin diktkonst för att säga ingenting. Det finns för många orättvisor, för mycket problem, för stora utmaningar, och det är uppenbart att om de inte säger någonting, kommer ingen annan att göra det heller. Det blir en budskapsdriven, extrovert dikt som nog är den egentliga arvtagaren till gångna seklers diktkonst. Och även om jag inte vill tala om för någon vad de ska läsa, så är det den dikt som jag helst lyssnar till.