Per Wirtén tvingas på Expressen Kultur motvilligt ge nyliberalerna rätt gällande bristen på ideologisk mångfald på landets kultursidor, som en uppföljare på den danske kulturskribenten Andreas Harbsmeiers analys av de svenska kultursidorna. Dock är jag betydligt mindre säker än vad både Harbsmeier och Wirtén verkar vara på att landets kultursidor uteslutande ansluter sig till en "liberal upplysningstradition": möjligen i bred mening, men jag tror att man hittar mer socialdemokratiskt eller socialistiskt idégods än klassiskt liberalt om man tittar på t.ex. (icke-)debatten om statligt kulturstöd. Kulturstödskramande socialliberaler har ju trots allt en betydligt yngre provenans än de klassiska upplysningsliberalerna.
Men det är ju inte bara nyliberaler som stängs ute från kultursidorna. Wirtén tar även upp konservativa, queerteoretiker, anarkister och hedonister. Särskilt den sista gruppen är intressant: jag utgår ifrån att Wirtén åsyfter personer som hellre väljer konsumistisk populärkultur och materialism än finkultur, och som argumenterar för det: en ideologisk Ebba von Sydow. Sådana röster har så svårt att höras att det är väldigt svårt att avgöra om de överhuvudtaget finns. Men av de grupper som Wirtén nämner så är det väl kanske de konservativa rösternas utevaro som är tydligast: det saknas väl knappast kulturkonservativa här i landet, och definitivt inte i västvärlden i övrigt, men på kultursidorna kommer de ju inte fram.
Det är en märklig situation. Man kan ju tycka att det borde ligga i landets kulturredaktioners intresse att utgöra skådeplatsen för vår tids centrala kulturdebatter - delvis av hänsyn till läsarna och försäljningen, men också som ett journalistiskt ideal i sig. Istället handlar de stora debatterna mest om små frågor: Björn Ranelid mot Linda Skugge, Maja Lundgrens halvbiografi (som i och för sig väckte ett par intressanta principiella spörsmål om skönlitteraturens sanningsanspråk), Manadebatten och nu senast Andreas Malm mot Johan Norberg. Jag vill inte påstå att dessa debatter i sig är oviktiga eller att det vore fel att de fördes. Men de står klart i skuggan av de stora kulturdebatterna ute i Europa, till exempel den debatt om islams roll som Expressen har förmedlat till en svensk läsekrets. Harbsmeiers kommentar om att de svenska kultursidorna i stort sett är provinsiella och inte intresserar sig för internationella frågor får en viss förklaring i det ljuset.
Men kulturdebatterna förs, på bloggar och i andra fora. Kanske ser inte kulturredaktionerna den mångfald av åsikter som finns, eller för den delen den likriktning som man själva har, eller så kanske man är van vid att betrakta riktigt avvikande åsikter som marginella och därmed inte värda att ta upp. Hursomhelst så riskerar ju resultatet att bli att folk inte bryr sig om vad som står på landets kultursidor. För min egen del så bryr jag mig inte så mycket, men ett problem är väl att riktigt välfungerande kultursidor kan fungera som mötesplatser för olika åsikter, som därmed tvingas gå i clinch med varandra. Risken annars är att folk bara läser de bloggar och artiklar som bekräftar ens egna åsikter, och det vitaliserar inte kulturdebatten, eller för den delen den politiska debatten.
På så sätt var det synd att Cecilia Stegö Chiló behövde avgå, för bara under den korta tid hon satt så satte hon lite fart på kulturdebatten, inte genom att säga någonting, utan hennes blotta existens utgjorde en provokation. Och även om jag förstår att Wirtén gärna vurmar för att fler alternativa vänsterröster ska komma fram i debatten så måste vägen mot en vitaliserad kulturdebatt gå via en borgerlig omorientering. Trots kulturvänsterns försök att utmåla alliansregeringen som kulturens fiende nummer ett så skulle man, om man vore placerad bakom en lämplig slöja av okunnighet, nog gissa på att Lena Adelsohn Liljeroth hellre var socialdemokrat än moderat, åtminstone moderat av den mer liberala schatteringen. Problemformuleringsprivilegiet ligger fortfarande helt och hållet i socialdemokratins händer, men detta är inget konstigt: många borgerliga kulturpolitiker (inte minst de flesta folkpartister) skulle inte vilja föra en politik som bryter med den rådande socialdemokratiska normen. Den stora kulturpolitiska utredning man har tillsatt kommer med största sannolikhet inte resultera i något sådant uppbrott. Att man frångår de socialdemokratiska målen för kulturpolitiken (t.ex. att den ska motverka kommersialiseringens härjningar och det ena med det tredje) får ses som ett positivt första steg. Men svensk kulturdebatt, liksom svensk samhällsdebatt i övrigt, kommer med största sannolikhet att fortsätta som den tidigare har gjort: provinsiell, konsensuspräglad, omedveten om världen i stort, och framför allt förvissad om en sak: den svenska modellen är den enda tänkbara. För dem som önskar föra denna debatt på andra villkor, vilka dessa än må vara, återstår bara att söka sig andra kanaler än de etablerade. Att så måste ske är inget problem i sig, men det är ett fattigdomsbevis för den svenska offentliga sfären.
söndag 24 februari 2008
fredag 15 februari 2008
Postskriptum till det förrförra inlägget
Jag har precis läst Isaiah Berlins "The Originality of Machiavelli". Berlins tolkning av Machiavelli är att dennes grundläggande tes är att det främsta mänskliga livet är ett liv i enlighet med antiqua virtus, de antika dygderna, såsom de kom till uttryck i Athen på Perikles tid eller i den romerska republiken vid dess höjdpunkt. Men den furste som vill skapa en sådan stat måste ignorera de kristna dygderna och genomföra hemska saker för att skapa en stark, fri, ärofylld stat där människan kan förverkliga sig själv. Poängen är inte att hemskheter är nödvändiga för att uppnå det goda, för det har andra tänkare i andra tider också insett, t.ex. Hobbes, och människor har inte blivit så djupt skandaliserade av deras verk (fast Hobbes har ibland kommit ganska nära). Den verkliga poängen, menar Berlin, och något som Machiavelli själv inte avsåg eller var medveten om, är att han är den förste värdepluralisten: det finns fler än ett absolut värde, i Machiavellis fall de antika resp. de kristna värdena, men de är inte förenliga med varandra. På detta sätt bryter han radikalt med en oerhört inflytelserik tankeströmning i Västerlandets historia: Platon, Aquino, Rousseau, Bentham, Hegel, Marx, alla har de mer eller mindre medvetet laborerat med ett tänkt ideal, det allmänna bästa, som människan i den bästa av alla världar kan uppnå. Men detta är inte möjligt.
Och det är det som gör detta inlägg till ett postskriptum till det förrförra, som handlade om liberalismen och enigheten. Den kamp mellan olika, oförenliga värden som Machiavelli öppnar upp för skulle bli verklighet under hans egen livstid: när han dog 1527 var reformationen redan i full gång. Berlin tänker sig att Machiavelli inte intresserar sig för eller vänder sig till de människor som väljer det kristna idealet istället för det antika, och som vänder sig bort från politiken. Han antar implicit att det är det antika statsidealet som är det man ska sträva mot - men när ett visst statsideal får konkurrens av ett annat, när två olika idéer gör anspråk på den politiska makten, det är då Machiavellis statskonst bryter samman, och det är då, inte förr, som den politiska liberalismen, med sitt andra slags statskonst, träder in på banan. Men det som har skrämt så många hos Machiavelli är att även om vi i teorin skulle vara eniga om vilka värden som är de främsta, så skulle vi inte kunna förverkliga dem allihopa. Det kan vara en mer självklar tes nu, men så har historiskt sett inte varit fallet.
Och det är det som gör detta inlägg till ett postskriptum till det förrförra, som handlade om liberalismen och enigheten. Den kamp mellan olika, oförenliga värden som Machiavelli öppnar upp för skulle bli verklighet under hans egen livstid: när han dog 1527 var reformationen redan i full gång. Berlin tänker sig att Machiavelli inte intresserar sig för eller vänder sig till de människor som väljer det kristna idealet istället för det antika, och som vänder sig bort från politiken. Han antar implicit att det är det antika statsidealet som är det man ska sträva mot - men när ett visst statsideal får konkurrens av ett annat, när två olika idéer gör anspråk på den politiska makten, det är då Machiavellis statskonst bryter samman, och det är då, inte förr, som den politiska liberalismen, med sitt andra slags statskonst, träder in på banan. Men det som har skrämt så många hos Machiavelli är att även om vi i teorin skulle vara eniga om vilka värden som är de främsta, så skulle vi inte kunna förverkliga dem allihopa. Det kan vara en mer självklar tes nu, men så har historiskt sett inte varit fallet.
Är väljarna för dumma, och är det ett problem?
Ola Larsmo och Marie Söderqvist Tralau går i polemik mot varandra över kanske den fråga hittills i år som har fått minst uppmärksamhet i förhållande till vad den förtjänar, nämligen det faktum att bara 48 procent av väljarna år 2006 visste att Sverige styrdes av en socialdemokratisk enpartiregering. Söderqvist Tralau ifrågasätter därför att vi bör ha en demokrati, eller åtminstone att människor som saknar politiska baskunskaper ska få rösta. Larsmo menar att besluten likafullt blir bättre om fler får vara med och rösta.
Det finns en del empiriska frågeställningar. I en kommentar som jag läste (men som jag märkligt nog inte hittar på någon av kultursidorna) påpekades det att det är en sak att väljarna vet att socialdemokraterna styr landet, men en helt annan sak att de vet att de gör det i en enpartiregering, utan deltagande från v eller mp. Om man inkluderar de väljare som felaktigt trodde att sossarna satt i koalition med något av dessa partier bör siffran nog strax stiga över 50-procentsstrecket. Fortfarande inte bra, givetvis, men det är betydligt mycket bättre att kunna skilja på de facto majoritet och opposition än att inte ha någon aning alls.
På samma sätt skulle jag vilja avvakta lite med att fördöma min egen generation som synnerligen okunnig - det intressanta i det avseendet är inte huruvida dagens 20-åringar är mer okunniga än dagens 60-åringar, men om dagens 20-åringar är mer okunniga än 40-talisterna var när de var unga, eller om dagens 20-åringar kommer att ha nått samma kunskapsnivåer 2046 som 40-talisterna har idag - kanske lär vi oss med tiden, även om det är svårt att vara alltför optimistisk.
Två stora problemkomplex dyker upp med anledning av en sådan här rapport: (1) Vad gör vi åt problemet? (2) Vad ska vi göra om vi inte kan komma til bukt med det på ett tillfredsställande sätt? Gällande (1) föreslog någon debattör att vi bör lägga större tonvikt vid bildning i vårt utbildningssystem, och att barnen bör läsa mer litteratur. Det låter, med förlov sagt, inte som någon universallösning, även om jag tycker att det är en intressant fråga vilken roll bildningsidealet bör spela i en liberal utbildningspolitik. Jag tror att det är en väldigt öppen fråga vilken roll olika utbildningssystem spelar för ungdomens medborgerliga fostran. Jag är lite rädd för att denna fråga håller på att hamna i skuggan av regeringens övriga utbildningspolitiska agenda. Men jag tror att partierna har en roll att spela, i att bedriva utåtriktad politisk debatt även då det inte är valtider. Många unga (liksom många väljare i gemen) intresserar sig endast för politik när det är dags för val, och vart fjärde år är för sällan. (Kanske kan detta faktiskt vara ett bra argument för skilda valdagar.) Partiernas förvandling till valmaskiner hellre än föreningar där den politiska debatten står i centrum (om den nu någonsin har gjort det) gör att det uppstår ett glapp mellan inte minst unga och partierna, där politisk kommunikation alltför ofta är envägskommunikation, och där partierna kan komma att intressera sig för helt andra frågor än de flesta ungdomar.
Jag försöker komma på ytterligare punkter, men jag har svårt att komma på några. Det är möjligt att det nuvarande låga intresset för parlamentarisk politik är ett så gott som ofrånkomligt faktum i det nuvarande postmaterialistiska samhället, där människor inte har tid eller intresse för traditionell politik. Det behöver inte nödvändigtvis vara någonting dåligt: liberaler behöver inte utgå från att det politiska livet i sig är den högsta formen av mänskligt liv. Men det väcker ett par frågor.
Varför ska vi ha demokrati? Enligt David Estlund, vars senaste bok Democratic Authority för närvarande diskuteras på bloggen Public Reason, är svaret att demokratin leder till att bäst beslut fattas. Det är också det som Larsmo tar fasta på. Formellt sett är detta svårt att bevisa. Condorcets juryteorem försöker visa att sannolikheten att en viss församling genom majoritetsbeslut kommer fram till rätt beslut ökar med antalet väljare. Detta förutsätter dock att antalet alternativ bara är två, men det förutsätter också att alla väljare också gissar rätt med mer än 50 procents sannolikhet, något som ju faktiskt kan ha underskridits i och med detta val. Något som sällan tas upp men som slog mig direkt är ju att teoremet också förutsätter att sannolikheterna är någorlunda lika fördelade mellan personerna: det är mer sannolikt att en person som gissar rätt med 90 procents sannolikhet gissar rätt än att en jury som består av denne, samt två personer som båda gissar rätt med 55 procents sannolikhet, gör det. (Jag har inte räknat på större antal väljare.)
Juryteoremet är just ett juryteorem: det finns ett rätt beslut, nämligen i juryns fall att den skyldige fälls eller att den oskyldige går fri. Men problemet med politiska beslut är att det ofta är väldigt svårt att säga vad som är rätt eller fel. Jag lutar mig då hellre mot Robert Dahls strategi, som han använder för att försvara demokratin i sin lysande bok Demokratin och dess antagonister. Dahl argumenterar som följer. Politiskt beslutsfattande måste bygga på att allas intressen beaktas likvärdigt (equal consideration of interest). Detta är givetvis ingen analytisk sanning, men det är en som erkänns av de stora tankeströmningarna i Västerlandet, och om vi skulle stöta på någon (t.ex. en nazist) som förnekar detta så blir diskussionen rätt meningslös. Hursomhelst: Dahl menar helt enkelt att demokratin är det system som bäst tillgodoser allas intressen. Den relevanta frågan blir inte huruvida en viss individ vet om sitt eget intresse, utan huruvida han vet mer om det än någon annan. Och där måste svaret vara ja: det räcker med att titta på Sverige innan demokratiseringen för att se att även en relativt upplyst, välmenande halvdemokrati nästan med nödvändighet måste misslyckas med att ta allas intressen i tillräckligt stort beaktande. Det är alltför enkelt att ignorera de röstlösas intressen, eller att påstå att ens egna och deras intressen råkar sammanfalla när de inte gör det.
Det är naturligtvis lite mer komplicerat än såhär. För det första: även om demokratin är det styrelseskick som bäst tillgodoser majoritetens intresse är det inte säkert att den är det som bäst tillgodoser allas intresse. (Det är här hayekianer och ekonomiska nyliberaler brukar flika in: "Marknaden är sin egen demokrati." Det hade kunnat vara fallet om alla hade haft lika utgångsläge, men så är ju inte fallet.) För det andra: vi närmar oss ett implicit utilitaristiskt försvar för demokratin som inte är självklart. En aristotelisk demokrat skulle kunna försvara demokratin genom att säga att människan av naturen är en politisk varelse, att en politisk varelse förenar sig i ett politiskt samhälle med andra, och därmed hamnar i en ömsesidig ställning av medborgarskap, som av naturen innebär att man turas om att styra och att styras. (Med kantianska förtecken skulle Thomas Nagel föra en någorlunda liknande argumentation.)
Jag tror att det är detta perspektiv som förklarar den skillnad i perspektiv som jag utläser mellan framför allt Dahl och Söderqvist Tralau. Den senare är rädd för den makt som okunniga väljare kan komma att utöva över oss andra. Den förre är rädd för vad som händer med de okunniga medborgarna, om de berövas rätten att påverka sitt eget samhälle. Rädslan för det nakna majoritetsförtrycket, som man hittar väldigt tydligt även hos t.ex. John Stuart Mill, är ett tydligt drag hos äldre liberal demokratiteoretisk debatt, där den viktigaste egenskapen hos ett statsskick är att det försvarar den individuella friheten. Jag tror att demokratin genom historien har visat att det är det styrelseskick som bäst klarar den uppgiften, särskilt i dynamiska och komplicerade samhällen som våra. Och jag tror också att det finns andra argument för demokrati, som tillsammans gör att det finns väldigt starka skäl att ha kvar demokratin även om många väljare saknar partipolitiska grundkunskaper. Men jag ser också en öppning för en konvergens mellan ett liberalt och ett deliberativt demokratiideal, där demokratin bäst uppfyller denna sin liberala uppgift om väljarna är kunniga, engagerade och delaktiga. Jag tror att det är denna väg liberal demokratidebatt ska gå, hellre än att gå mot den elitistiska och i förlängningen teknokratiska väg som Söderqvist Tralau öppnar upp. Men det innebär också att liberaler, kanske i opposition mot Larsmo, måste säga att majoritetsbeslut inte är det enda värdet, och att bara för att folk int' är dum, så betyder det inte att de inte kan bli klokare.
Det finns en del empiriska frågeställningar. I en kommentar som jag läste (men som jag märkligt nog inte hittar på någon av kultursidorna) påpekades det att det är en sak att väljarna vet att socialdemokraterna styr landet, men en helt annan sak att de vet att de gör det i en enpartiregering, utan deltagande från v eller mp. Om man inkluderar de väljare som felaktigt trodde att sossarna satt i koalition med något av dessa partier bör siffran nog strax stiga över 50-procentsstrecket. Fortfarande inte bra, givetvis, men det är betydligt mycket bättre att kunna skilja på de facto majoritet och opposition än att inte ha någon aning alls.
På samma sätt skulle jag vilja avvakta lite med att fördöma min egen generation som synnerligen okunnig - det intressanta i det avseendet är inte huruvida dagens 20-åringar är mer okunniga än dagens 60-åringar, men om dagens 20-åringar är mer okunniga än 40-talisterna var när de var unga, eller om dagens 20-åringar kommer att ha nått samma kunskapsnivåer 2046 som 40-talisterna har idag - kanske lär vi oss med tiden, även om det är svårt att vara alltför optimistisk.
Två stora problemkomplex dyker upp med anledning av en sådan här rapport: (1) Vad gör vi åt problemet? (2) Vad ska vi göra om vi inte kan komma til bukt med det på ett tillfredsställande sätt? Gällande (1) föreslog någon debattör att vi bör lägga större tonvikt vid bildning i vårt utbildningssystem, och att barnen bör läsa mer litteratur. Det låter, med förlov sagt, inte som någon universallösning, även om jag tycker att det är en intressant fråga vilken roll bildningsidealet bör spela i en liberal utbildningspolitik. Jag tror att det är en väldigt öppen fråga vilken roll olika utbildningssystem spelar för ungdomens medborgerliga fostran. Jag är lite rädd för att denna fråga håller på att hamna i skuggan av regeringens övriga utbildningspolitiska agenda. Men jag tror att partierna har en roll att spela, i att bedriva utåtriktad politisk debatt även då det inte är valtider. Många unga (liksom många väljare i gemen) intresserar sig endast för politik när det är dags för val, och vart fjärde år är för sällan. (Kanske kan detta faktiskt vara ett bra argument för skilda valdagar.) Partiernas förvandling till valmaskiner hellre än föreningar där den politiska debatten står i centrum (om den nu någonsin har gjort det) gör att det uppstår ett glapp mellan inte minst unga och partierna, där politisk kommunikation alltför ofta är envägskommunikation, och där partierna kan komma att intressera sig för helt andra frågor än de flesta ungdomar.
Jag försöker komma på ytterligare punkter, men jag har svårt att komma på några. Det är möjligt att det nuvarande låga intresset för parlamentarisk politik är ett så gott som ofrånkomligt faktum i det nuvarande postmaterialistiska samhället, där människor inte har tid eller intresse för traditionell politik. Det behöver inte nödvändigtvis vara någonting dåligt: liberaler behöver inte utgå från att det politiska livet i sig är den högsta formen av mänskligt liv. Men det väcker ett par frågor.
Varför ska vi ha demokrati? Enligt David Estlund, vars senaste bok Democratic Authority för närvarande diskuteras på bloggen Public Reason, är svaret att demokratin leder till att bäst beslut fattas. Det är också det som Larsmo tar fasta på. Formellt sett är detta svårt att bevisa. Condorcets juryteorem försöker visa att sannolikheten att en viss församling genom majoritetsbeslut kommer fram till rätt beslut ökar med antalet väljare. Detta förutsätter dock att antalet alternativ bara är två, men det förutsätter också att alla väljare också gissar rätt med mer än 50 procents sannolikhet, något som ju faktiskt kan ha underskridits i och med detta val. Något som sällan tas upp men som slog mig direkt är ju att teoremet också förutsätter att sannolikheterna är någorlunda lika fördelade mellan personerna: det är mer sannolikt att en person som gissar rätt med 90 procents sannolikhet gissar rätt än att en jury som består av denne, samt två personer som båda gissar rätt med 55 procents sannolikhet, gör det. (Jag har inte räknat på större antal väljare.)
Juryteoremet är just ett juryteorem: det finns ett rätt beslut, nämligen i juryns fall att den skyldige fälls eller att den oskyldige går fri. Men problemet med politiska beslut är att det ofta är väldigt svårt att säga vad som är rätt eller fel. Jag lutar mig då hellre mot Robert Dahls strategi, som han använder för att försvara demokratin i sin lysande bok Demokratin och dess antagonister. Dahl argumenterar som följer. Politiskt beslutsfattande måste bygga på att allas intressen beaktas likvärdigt (equal consideration of interest). Detta är givetvis ingen analytisk sanning, men det är en som erkänns av de stora tankeströmningarna i Västerlandet, och om vi skulle stöta på någon (t.ex. en nazist) som förnekar detta så blir diskussionen rätt meningslös. Hursomhelst: Dahl menar helt enkelt att demokratin är det system som bäst tillgodoser allas intressen. Den relevanta frågan blir inte huruvida en viss individ vet om sitt eget intresse, utan huruvida han vet mer om det än någon annan. Och där måste svaret vara ja: det räcker med att titta på Sverige innan demokratiseringen för att se att även en relativt upplyst, välmenande halvdemokrati nästan med nödvändighet måste misslyckas med att ta allas intressen i tillräckligt stort beaktande. Det är alltför enkelt att ignorera de röstlösas intressen, eller att påstå att ens egna och deras intressen råkar sammanfalla när de inte gör det.
Det är naturligtvis lite mer komplicerat än såhär. För det första: även om demokratin är det styrelseskick som bäst tillgodoser majoritetens intresse är det inte säkert att den är det som bäst tillgodoser allas intresse. (Det är här hayekianer och ekonomiska nyliberaler brukar flika in: "Marknaden är sin egen demokrati." Det hade kunnat vara fallet om alla hade haft lika utgångsläge, men så är ju inte fallet.) För det andra: vi närmar oss ett implicit utilitaristiskt försvar för demokratin som inte är självklart. En aristotelisk demokrat skulle kunna försvara demokratin genom att säga att människan av naturen är en politisk varelse, att en politisk varelse förenar sig i ett politiskt samhälle med andra, och därmed hamnar i en ömsesidig ställning av medborgarskap, som av naturen innebär att man turas om att styra och att styras. (Med kantianska förtecken skulle Thomas Nagel föra en någorlunda liknande argumentation.)
Jag tror att det är detta perspektiv som förklarar den skillnad i perspektiv som jag utläser mellan framför allt Dahl och Söderqvist Tralau. Den senare är rädd för den makt som okunniga väljare kan komma att utöva över oss andra. Den förre är rädd för vad som händer med de okunniga medborgarna, om de berövas rätten att påverka sitt eget samhälle. Rädslan för det nakna majoritetsförtrycket, som man hittar väldigt tydligt även hos t.ex. John Stuart Mill, är ett tydligt drag hos äldre liberal demokratiteoretisk debatt, där den viktigaste egenskapen hos ett statsskick är att det försvarar den individuella friheten. Jag tror att demokratin genom historien har visat att det är det styrelseskick som bäst klarar den uppgiften, särskilt i dynamiska och komplicerade samhällen som våra. Och jag tror också att det finns andra argument för demokrati, som tillsammans gör att det finns väldigt starka skäl att ha kvar demokratin även om många väljare saknar partipolitiska grundkunskaper. Men jag ser också en öppning för en konvergens mellan ett liberalt och ett deliberativt demokratiideal, där demokratin bäst uppfyller denna sin liberala uppgift om väljarna är kunniga, engagerade och delaktiga. Jag tror att det är denna väg liberal demokratidebatt ska gå, hellre än att gå mot den elitistiska och i förlängningen teknokratiska väg som Söderqvist Tralau öppnar upp. Men det innebär också att liberaler, kanske i opposition mot Larsmo, måste säga att majoritetsbeslut inte är det enda värdet, och att bara för att folk int' är dum, så betyder det inte att de inte kan bli klokare.
fredag 8 februari 2008
Liberalismen och enigheten
För ett par år sedan skrev Olle Svenning en krönika i Aftonbladet om att liberalismen egentligen förutsatte att alla människor kunde komma överens, och blundade för de grundläggande intressemotsättningar som finns i samhället. Jag skrev då ett mail till Svenning och påpekade att socialdemokraterna inte var mycket bättre: det är inte liberalerna som har uppfunnit deliberativ demokrati, utan Jürgen Habermas och Jon Elster, båda vänstermän, och socialdemokraterna står knappast över tal om nationell enighet och att alla människor egentligen vill ha socialdemokratisk politik. Men ju mer jag tänker på saken, desto mer blir jag övertygad om att Svenning egentligen hade rätt: liberalismen försöker faktiskt upphäva de grundläggande intressemotsättningar som finns i samhället.
Så kommer vi då återigen in på Rawls, och på Political Liberalism. Den historieskrivning som Rawls ger sig på här går ungefär ut på följande: genom religionskrigen som pågick från reformationen fram till westfaliska freden störtades Europa in i kaos och förödelse. Men trettioåriga kriget innebar en förändring, då de grundläggande skiljelinjerna i europeisk storpolitik återigen förflyttades bort från religionen och till ekonomiska och militära intressen - hur ska man annars t.ex. förklara att det katolska Frankrike samarbetade med det protestantiska Sverige mot sina katolska religionsbröder, habsburgarna? Det parterna småningom insåg var att ett direkt utplåningskrig var omöjligt, eller åtminstone inte möjligt att genomföra till ett acceptabelt pris. Genom westfaliska freden erkände de båda sidorna varandra rätt att existera, och efterföljande krig i Europa kom huvudsakligen att handla om andra saker än religion. Men det modus vivendi, det vapenstillestånd som parterna nådde i Westfalen, internaliserades med tiden och fick ett värde i sig. Redan på 1600-talet försvarade John Locke religionsfrihet för alla utom ateister och katoliker. När sedan det politiska hotet från katolicismen minskade blev det småningom naturligt att utsträcka religionsfriheten även dit. Och har man accepterat religionsfrihet blir det logiskt att acceptera frihet på andra områden. Men dessutom: har man accepterat religionsfrihet måste man också acceptera att politik inte handlar om att etablera en religions herravälde över en annan. Alltså måste man acceptera politisk liberalism, där religiösa argument inte finner någon plats. Det Rawls menar sig kunna visa är att alla rimliga religioner kan acceptera ett samhälle där man avhåller sig från att påtvinga andra sin religions agenda, men det innebär också att man måste lägga fram argument som kan accepteras av andra förnuftiga människor som inte tillhör ens religion.
Både Rawls åsikt att politisk liberalism är någonting önskvärt och hans bevis för att olika religiösa grupperingar kan acceptera den har ifrågasatts. Men det viktiga här är att jag finner mer och mer att just denna del i Rawls författarskap är det som tydligast gör honom till liberal, och knyter ihop honom till den långa liberala traditionen som börjar med Locke, men kanske i detta avseende redan med Machiavelli eller till och med tidigare. Liberalismen betraktar nämligen våldet som en grundläggande del av staten. Staten är först och främst ett våldsmonopol: det är hotet om våld som möjliggör för staten att fullgöra sina uppgifter, vilka dessa än är, och ett samhälle där staten inte förmår upprätthålla sitt våldsmonopol blir snabbt ett samhälle utan stat, en anarki, en fruktansvärd plats. Men denna våldsamma sida av staten, som är nödvändig för att försvara friheten, gör den också till ett ständigt, latent hot. Rawls historieskrivning fungerar inte bara som en förklaring till varför moderna religioner i stort sett har accepterat grunddragen i den politiska liberalismen. Den tjänar också som en varning om vad som kan hända om den politiska liberalismen undergrävs. Liberalerna har sett den stat i vitögat, som utövar sin våldsmakt bara i någras intresse, och ser att den leder i fördärvet. Därför hoppas liberaler bortom alla förhoppningar på att statens våldsmakt ska gå att utöva i allas intresse, eller med allas samtycke, eller på grundval av skäl som alla rimligen kan acceptera.
Det är därför jag numera anser att Svenning i stort sett hade rätt. Men Svenning talade nog inte om religion, utan om ekonomi. Nu kan man i och för sig på rent ekonomiska skäl invända att Svenning har fel: ekonomin är inget nollsummespel, utan ekonomisk tillväxt går att fördela på ett sådant sätt att det kommer hela folket till gagn. Och på lång sikt, skulle åtminstone nyliberalerna hävda, så är den fria marknaden det enda sätt på vilket inkomsterna även för de fattigaste kan maximeras, genom att alla avsteg från den fria marknaden innebär lägre effektivitet, lägre tillväxt, och därmed lägre rikedom. (Men på lång sikt är vi alla döda, som Keynes skrev.) Socialdemokraterna har visat att de oftast kan styra landet på ett sådant sätt att man åtminstone bryr sig om vad de allra flesta människor tycker, och tar deras intressen i beräkning. Liberaler kan leva med lägre tillväxt och ett fattigare Sverige utan att oroas för landets fortlevnad. Men den klasskampsretorik som kommer från avgrundsvänstern är mer problematisk. Jag tänker inte så mycket på Gudrun Schymans och Lars Ohlys kommentarer om att "vi vågar säga sanningen: alla tjänar inte på vår politik" som på Ung Vänster-retoriken om att man ska "röka ut borgarna från Östermalm", vad nu detta skulle innebära i praktiken. Den stora skillnaden går mellan en politik som bara vissa människor tjänar på och en politik där bara vissa människor räknas. Även om ett samhälle där den sistnämnda politiken råder skulle överleva skulle det endast vara tack vare den blotta slumpen: det skulle inte finnas någonting i grunden, i teorin om vilka förpliktelser man har gentemot vem, som skulle avhålla de styrande från massmord. Därmed inte sagt att UV predikar massmord. Men ett samhälle där bara vissa människor räknas, i detta fall proletariatet, blir ett samhälle som inte är människovärdigt för dem som lämnas utanför.
Så visst finns det fog för liberalismen att driva en tes om att staten kan fungera i alla människors intressen, eller åtminstone ta allas intressen i beaktande. Och det bör noteras att socialdemokratin och de konservativa, likt 1600-talets katoliker och protestanter, gradvis har internaliserat detta synsätt, från att ha bitit ihop och accepterat det som ett nödvändigt modus vivendi i ett politiskt ställningskrig som ingen kunde vinna - se t.ex. Uppsalastatsvetaren Stefan Olssons läsvärda doktorsavhandling "Den svenska högerns anpassning till demokratin" för en noggrann redogörelse. Det kan finnas vissa skillnader i retoriken i dagspolitiken - men i grunden är inte liberaler, socialdemokrater och konservativa särskilt olika på just denna punkt, vilket väl kanske ger visst fog för den tes jag drev i mitt svarsmail till Svenning, trots att min avsikt här egentligen var att göra avbön.
Så kommer vi då återigen in på Rawls, och på Political Liberalism. Den historieskrivning som Rawls ger sig på här går ungefär ut på följande: genom religionskrigen som pågick från reformationen fram till westfaliska freden störtades Europa in i kaos och förödelse. Men trettioåriga kriget innebar en förändring, då de grundläggande skiljelinjerna i europeisk storpolitik återigen förflyttades bort från religionen och till ekonomiska och militära intressen - hur ska man annars t.ex. förklara att det katolska Frankrike samarbetade med det protestantiska Sverige mot sina katolska religionsbröder, habsburgarna? Det parterna småningom insåg var att ett direkt utplåningskrig var omöjligt, eller åtminstone inte möjligt att genomföra till ett acceptabelt pris. Genom westfaliska freden erkände de båda sidorna varandra rätt att existera, och efterföljande krig i Europa kom huvudsakligen att handla om andra saker än religion. Men det modus vivendi, det vapenstillestånd som parterna nådde i Westfalen, internaliserades med tiden och fick ett värde i sig. Redan på 1600-talet försvarade John Locke religionsfrihet för alla utom ateister och katoliker. När sedan det politiska hotet från katolicismen minskade blev det småningom naturligt att utsträcka religionsfriheten även dit. Och har man accepterat religionsfrihet blir det logiskt att acceptera frihet på andra områden. Men dessutom: har man accepterat religionsfrihet måste man också acceptera att politik inte handlar om att etablera en religions herravälde över en annan. Alltså måste man acceptera politisk liberalism, där religiösa argument inte finner någon plats. Det Rawls menar sig kunna visa är att alla rimliga religioner kan acceptera ett samhälle där man avhåller sig från att påtvinga andra sin religions agenda, men det innebär också att man måste lägga fram argument som kan accepteras av andra förnuftiga människor som inte tillhör ens religion.
Både Rawls åsikt att politisk liberalism är någonting önskvärt och hans bevis för att olika religiösa grupperingar kan acceptera den har ifrågasatts. Men det viktiga här är att jag finner mer och mer att just denna del i Rawls författarskap är det som tydligast gör honom till liberal, och knyter ihop honom till den långa liberala traditionen som börjar med Locke, men kanske i detta avseende redan med Machiavelli eller till och med tidigare. Liberalismen betraktar nämligen våldet som en grundläggande del av staten. Staten är först och främst ett våldsmonopol: det är hotet om våld som möjliggör för staten att fullgöra sina uppgifter, vilka dessa än är, och ett samhälle där staten inte förmår upprätthålla sitt våldsmonopol blir snabbt ett samhälle utan stat, en anarki, en fruktansvärd plats. Men denna våldsamma sida av staten, som är nödvändig för att försvara friheten, gör den också till ett ständigt, latent hot. Rawls historieskrivning fungerar inte bara som en förklaring till varför moderna religioner i stort sett har accepterat grunddragen i den politiska liberalismen. Den tjänar också som en varning om vad som kan hända om den politiska liberalismen undergrävs. Liberalerna har sett den stat i vitögat, som utövar sin våldsmakt bara i någras intresse, och ser att den leder i fördärvet. Därför hoppas liberaler bortom alla förhoppningar på att statens våldsmakt ska gå att utöva i allas intresse, eller med allas samtycke, eller på grundval av skäl som alla rimligen kan acceptera.
Det är därför jag numera anser att Svenning i stort sett hade rätt. Men Svenning talade nog inte om religion, utan om ekonomi. Nu kan man i och för sig på rent ekonomiska skäl invända att Svenning har fel: ekonomin är inget nollsummespel, utan ekonomisk tillväxt går att fördela på ett sådant sätt att det kommer hela folket till gagn. Och på lång sikt, skulle åtminstone nyliberalerna hävda, så är den fria marknaden det enda sätt på vilket inkomsterna även för de fattigaste kan maximeras, genom att alla avsteg från den fria marknaden innebär lägre effektivitet, lägre tillväxt, och därmed lägre rikedom. (Men på lång sikt är vi alla döda, som Keynes skrev.) Socialdemokraterna har visat att de oftast kan styra landet på ett sådant sätt att man åtminstone bryr sig om vad de allra flesta människor tycker, och tar deras intressen i beräkning. Liberaler kan leva med lägre tillväxt och ett fattigare Sverige utan att oroas för landets fortlevnad. Men den klasskampsretorik som kommer från avgrundsvänstern är mer problematisk. Jag tänker inte så mycket på Gudrun Schymans och Lars Ohlys kommentarer om att "vi vågar säga sanningen: alla tjänar inte på vår politik" som på Ung Vänster-retoriken om att man ska "röka ut borgarna från Östermalm", vad nu detta skulle innebära i praktiken. Den stora skillnaden går mellan en politik som bara vissa människor tjänar på och en politik där bara vissa människor räknas. Även om ett samhälle där den sistnämnda politiken råder skulle överleva skulle det endast vara tack vare den blotta slumpen: det skulle inte finnas någonting i grunden, i teorin om vilka förpliktelser man har gentemot vem, som skulle avhålla de styrande från massmord. Därmed inte sagt att UV predikar massmord. Men ett samhälle där bara vissa människor räknas, i detta fall proletariatet, blir ett samhälle som inte är människovärdigt för dem som lämnas utanför.
Så visst finns det fog för liberalismen att driva en tes om att staten kan fungera i alla människors intressen, eller åtminstone ta allas intressen i beaktande. Och det bör noteras att socialdemokratin och de konservativa, likt 1600-talets katoliker och protestanter, gradvis har internaliserat detta synsätt, från att ha bitit ihop och accepterat det som ett nödvändigt modus vivendi i ett politiskt ställningskrig som ingen kunde vinna - se t.ex. Uppsalastatsvetaren Stefan Olssons läsvärda doktorsavhandling "Den svenska högerns anpassning till demokratin" för en noggrann redogörelse. Det kan finnas vissa skillnader i retoriken i dagspolitiken - men i grunden är inte liberaler, socialdemokrater och konservativa särskilt olika på just denna punkt, vilket väl kanske ger visst fog för den tes jag drev i mitt svarsmail till Svenning, trots att min avsikt här egentligen var att göra avbön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)