torsdag 29 april 2010
Gästinlägg
Ville bara tipsa om att jag fick äran att skriva ett gästinlägg på Fredrik Malms blogg, där jag skriver om det kommande brittiska valet och varför jag kommer att rösta på Lib Dems i lokalvalet i Sheffield. Trogna läsare känner igen en del av de tankar jag tidigare haft kring det brittiska politiska systemet.
söndag 11 april 2010
Tankar om den liberala demokratin VII: De omänskliga
Under en flygresa från Arlanda till Manchester sträckläste jag Torbjörn Nilssons nyutkomna bok "De omänskliga". Boken handlar om tre skeenden i 2000-talets svenska politik: dataintrångsskandalen, FRA-debatten samt SSU:s interna strider.
De olika delarna av boken läste jag med olika känslor. Jag är åtminstone ytligt bekant med många av de personer som förekom i dataintrångsskandalen, vilket naturligtvis ger det hela en särskild prägel. Nilsson lägger stor vikt vid att LUF under Fredrik Malms ordförandeskap utvecklades i samma riktning som Folkpartiet: mot en mer mediestyrd organisation där 80-20-frågorna dominerade. Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen: från min horisont i Uppsala dominerade fortfarande det klassiska idéarbetet, med diskussioner om Rawls och Locke och Mills slaveriargument. Folkpartiet gick framåt och LUF fick fler medlemmar, så vi fick mer pengar och kunde köra bättre kampanjer. Men den bästa kampanjen, "Democracy on Tour", handlade om demokratiturism i länder som Kuba och Singapore, och det är knappast någon traditionell röstmaximeringsfråga. Och i vårt distrikt valde vi också att fokusera kampanjen på hederligt folkbildningsarbete, med en serie öppna seminarier och föreläsningar på Café Linné. En förmodligen på längre sikt betydligt viktigare utveckling var att förbundet ekonomiskt och allmänpolitiskt sett för första gången på länge tydligt positionerade sig till höger om Folkpartiet, dvs. gick i en mer marknadsliberal riktning. Idag finns det en bred majoritet inom förbundet för slopad statlig inkomstskatt och slopat statligt kulturstöd, något som står i bjärt kontrast med Folkpartiets politik. Dessa ställningstaganden ifrågasattes överhuvudtaget inte vid senaste kongressen i Nässjö, där det inte förelåg en enda motion om att ta bort dem (vilket sannerligen inte berodde på en brist på motioner i allmänhet).
Men nog om interna LUF-angelägenheter. Nilssons bok är full av tragedier, falskspel och ofrivillig humor, men den enda gång det verkligt knyter sig i magen och man måste kontrollera sina känslor är när striden om FRA-lagen går mot sitt slut. Det är inte första gången som jag läst om hur Karl Sigfrid får sitta ensam mot dussintals moderata riksdagsledamöter som en efter en går till personangrepp mot honom, men jag mår lika illa varje gång. Det går inte att ha förtroende för Moderaterna i fri- och rättighetsfrågor efter detta. Det går för övrigt inte att ha förtroende för något av allianspartierna i dessa frågor, men särskilt inte för Moderaterna. Man drabbas av en känsla av fullständig vanmakt och stumt raseri. Allting är meningslöst. Det finns inget man kan göra. Förbered dig på att assimileras.
Jag vill ta tag i den känslan och se vad man kan göra av den. Nilssons bok är väldigt tydlig: det politiska spelet har sin egen logik, och det fungerar på ett helt annat sätt än vad den demokratiteoretiska diskussionen säger att politik bör fungera på. Det upplysta, deliberativa samtalet och det breda folkliga deltagandet skymtar med sin frånvaro, och kommer så alltid att göra. Hoppas man på förbättringar är man en blåögd idealist.
Det finns tre olika sätt att förhålla sig till en sån syn på politiken och på samhället. Det första är det man skulle kunna kalla för det machiavelliska. Här använder jag "machiavellisk" i Isaiah Berlins efterföljd: en person har en machiavellisk syn på tillvaron om denne erkänner att det finns värdekonflikter som gör att man inte alltid kan få alla bra saker samtidigt. Det finns enligt detta synsätt en oundviklig konflikt mellan procedur och resultat: visst skulle det vara bra om alla spelade rent, om det fanns en starkare interndemokrati osv. men då skulle ingen få nånting gjort. Alternativet till att spela smutsigt är att spela rent och förlora, och det är värre. Så tror jag att många av de som varit inblandade i de skandaler som Nilsson beskriver tänker, oavsett vilka man anser de positiva konsekvenserna vara. I Karl Sigfrids fall, om vi hårdrar det, måste han väga det negativa i att han blir personligen ansvarig för att Sverige tar ett halvt steg på vägen mot en polisstat mot det positiva i att få en välavlönad politisk karriär med möjlighet till inflytande senare. Det som gör att vi har så blandade känslor över det Sigfrid gör är att vi faktiskt känner att det finns vissa saker som vi skulle offra mycket för att bekämpa. Antingen är Sigfrid fullständigt principlös, en quisling i vardande, eller så känner han att FRA-lagen faktiskt rent politiskt går att leva med, och det är oklart vad som är värre. (För att spetsa till frågan på filosofiskt manér: hade Sigfrid vikt sig för partipiskan om förslaget hade gällt att införa en fascistisk militärdiktatur i landet? Förhoppningsvis inte.)
I andra fall så är de positiva konsekvenserna av det fula spelet även politiska. Visst, det är brottsligt och omoraliskt att bryta sig in i sossarnas datornätverk, men gör man inte det så kanske man förlorar valet. Gränsen mellan moral och konvention är hårfin i vissa fall: det är okej att förfölja motståndarpartier iförd tuppdräkt, men det är inte okej att telefonterrorisera motståndarkandidater nattetid. Man hade kunnat tänka sig att även det senare "bara hade varit en del av spelet". (Det finns politiska system där det är "en del av spelet" att döda sina motståndare.) Om vissa metoder blir tillräckligt etablerade förlorar man småningom helt känslan för att man gör ett moraliskt val, där man gör nånting dåligt för att vinna nånting bra. Eftersom alla gör det, eller eftersom man alltid har gjort det, så måste det ju vara okej. Eller hur?
Och det är på det sättet som den machiavelliska synen på politik i mångt och mycket blir en självuppfyllande profetia. Ganska ofta får man en känsla av att Nilsson presenterar sin beskrivning av hur svensk politik fungerar i termer av naturlagar: det är så här för att det måste vara så här. Men så är det ju inte. En väldigt starkt etablerad konvention i svensk politik, särskilt inom socialdemokratin, är att den som aspirerar på en partiledarpost inte får erkänna öppet att hon gör det. Detta får den bisarra effekten att det 2006 inte fanns några uttalade kandidater till partiledarvalet i ett av Europas mest framgångsrika partier. Men detta är ingen naturlag. Vi kan bara gå till Israel, där det är lag på att partierna måste välja sina ordföranden i direkta medlemsval. Där måste givetvis den som är intresserad själv kandidera öppet. Även i ungdomsförbunden är det vanligare att man kandiderar öppet till ordförandeposterna.
Detsamma gäller för partipiskan. De flesta partier har en sådan oavsett var de befinner sig i världen, men den kan vara olika stark i olika länder och i olika frågor. Det finns ingen naturlag som säger att det måste råda partipiska i frågor som rör inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Det har ju av hävd inte rått partipiska i löst definierade så kallade "samvetsfrågor". Borde inte åtminstone ett liberalt parti betrakta sina medmänniskors fri- och rättigheter som en samvetsfråga?
Och så vidare, och så vidare. Det är nog förvisso så att vissa institutionella strukturer gynnar vissa former av beteende, men institutionella strukturer kan förändras, låt vara att det ofta kan vara svårt och trögt. Men har man från början inställningen att de finns där för evigt så kommer de garanterat att göra det.
Så vad ska man göra? Den andra hållningen man kan ta till politik är den privata. Man erkänner att det finns en konflikt mellan procedur och resultat, men man väljer dilemmats andra horn. "Ska det vara på det här sättet så vill jag inte vara med." Det är förvisso ett val som miljoner svenskar har gjort: vissa genom att inte rösta när de tidigare röstat, andra genom att inte vara med i partier eller rörelser som de tidigare varit med i. Och finner man sig i det, är man lycklig med det valet, så innebär det också ett totalt förkastande av den nyantika teorin om människan som en i grunden politisk varelse. På ett sätt är detta ett liberalt val: man bekräftar sig själv som privatperson, man vänder ryggen mot den offentliga arenan och lever sitt liv på sina egna villkor. Problemet är bara dels att det förutsätter att någon annan gör jobbet: den offentliga makten utgår från folket, men om folket aldrig utövar den makten blir ingenting gjort. Men det förutsätter också att de som utövar makten gör det på ett sätt som gör det möjligt för en själv att fortsätta leva sitt liv på ens egna villkor. Men när detta riskerar att inte vara fallet, ja, då har man inget val. FRA-lagen i dess ursprungliga formulering innehöll inget förbud mot att svenska medborgares kommunikation skulle avlyssnas. Man kan fortsätta leva som privatperson endast under förutsättning att det inte finns något man kan göra åt detta faktum: att allt politiskt engagemang, av vilket slag det vara månde, är dödsdömt på förhand. Finns det en positiv lärdom man kan dra av FRA-debatten så är det dock att detta inte stämmer. Det svenska politiska systemet visade sig vara väldigt svårt att påverka utifrån, men inte omöjligt.
Och därmed står vi vid en tredje ståndpunkt, den sammanbitet hoppfulla. Man måste stå på sig, annars kommer någon annan att göra det. Det finns fruktansvärda orättvisor i samhället. Staten kränker folks rättigheter men kan inte hållas ansvarig eller förmås att betala skadestånd för det. FRA spanar på svenska medborgare utan lagstöd. Folk är helt värnlösa om de skulle råka felbehandlas av polis eller väktare. De grundlagsfästa rättigheterna är i många fall knappt värda pappret de är skrivna på. Vi har inte rätt att välja den person som ska vara vår högste representant, vars barn blir föremål för en statssponsrad personkult. Det är väldigt lätt att då känna att man bara borde strunta i allt det här och vända sig inåt, mot det lilla livet. Men då ska man komma ihåg att det kunde varit värre, och att om man helt slutar bry sig om politik så kommer det att bli värre. I totalitära samhällen förlorar även det lilla livet sin integritet: man blir inte sin egen man utan någon annans talande redskap, en slav i vardande. Att leva sitt eget liv blir en (kontra)revolutionär, statsfientlig handling, vare sig man vill det eller inte. Om man inte engagerar sig för att bevara den friheten blir allting annat också meningslöst.
Men om det kan vara värre så kan det också bli bättre. Våra mor- och farföräldrars generation tvångssteriliserade 20,000 av sina medmänniskor. Idag skulle sådana övergrepp aldrig accepteras. Vi har avskaffat dödsstraff och tortyr. Vi har religionsfrihet och fri radio och TV. Allt detta har krävt årtionden av kamp, men vi har lyckats. Det saknas inte stridsfrågor för nästa generation att ta itu med, men det går att göra framsteg i det lilla som tillsammans betyder nånting. Och kanske kan man också förändra folks attityder om hur politik måste, kan och bör bedrivas. Om den machiavelliska synen på politik riskerar att bli en självuppfyllande profetia kan även den sammanbitet hoppfulla bli det, åtminstone i någon mån. Redan idag finns det gränser. Man skällde ut Karl Sigfrid på ett sätt som aldrig kan accepteras, men han hade haft livet i behåll om han hade röstat nej. I Nordkorea, däremot, tvekar man inte att avrätta tjänstemän som fattar impopulära beslut. Låt oss ta det därifrån. Låt oss se vad vi kan göra. Det skadar inte att försöka.
De olika delarna av boken läste jag med olika känslor. Jag är åtminstone ytligt bekant med många av de personer som förekom i dataintrångsskandalen, vilket naturligtvis ger det hela en särskild prägel. Nilsson lägger stor vikt vid att LUF under Fredrik Malms ordförandeskap utvecklades i samma riktning som Folkpartiet: mot en mer mediestyrd organisation där 80-20-frågorna dominerade. Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen: från min horisont i Uppsala dominerade fortfarande det klassiska idéarbetet, med diskussioner om Rawls och Locke och Mills slaveriargument. Folkpartiet gick framåt och LUF fick fler medlemmar, så vi fick mer pengar och kunde köra bättre kampanjer. Men den bästa kampanjen, "Democracy on Tour", handlade om demokratiturism i länder som Kuba och Singapore, och det är knappast någon traditionell röstmaximeringsfråga. Och i vårt distrikt valde vi också att fokusera kampanjen på hederligt folkbildningsarbete, med en serie öppna seminarier och föreläsningar på Café Linné. En förmodligen på längre sikt betydligt viktigare utveckling var att förbundet ekonomiskt och allmänpolitiskt sett för första gången på länge tydligt positionerade sig till höger om Folkpartiet, dvs. gick i en mer marknadsliberal riktning. Idag finns det en bred majoritet inom förbundet för slopad statlig inkomstskatt och slopat statligt kulturstöd, något som står i bjärt kontrast med Folkpartiets politik. Dessa ställningstaganden ifrågasattes överhuvudtaget inte vid senaste kongressen i Nässjö, där det inte förelåg en enda motion om att ta bort dem (vilket sannerligen inte berodde på en brist på motioner i allmänhet).
Men nog om interna LUF-angelägenheter. Nilssons bok är full av tragedier, falskspel och ofrivillig humor, men den enda gång det verkligt knyter sig i magen och man måste kontrollera sina känslor är när striden om FRA-lagen går mot sitt slut. Det är inte första gången som jag läst om hur Karl Sigfrid får sitta ensam mot dussintals moderata riksdagsledamöter som en efter en går till personangrepp mot honom, men jag mår lika illa varje gång. Det går inte att ha förtroende för Moderaterna i fri- och rättighetsfrågor efter detta. Det går för övrigt inte att ha förtroende för något av allianspartierna i dessa frågor, men särskilt inte för Moderaterna. Man drabbas av en känsla av fullständig vanmakt och stumt raseri. Allting är meningslöst. Det finns inget man kan göra. Förbered dig på att assimileras.
Jag vill ta tag i den känslan och se vad man kan göra av den. Nilssons bok är väldigt tydlig: det politiska spelet har sin egen logik, och det fungerar på ett helt annat sätt än vad den demokratiteoretiska diskussionen säger att politik bör fungera på. Det upplysta, deliberativa samtalet och det breda folkliga deltagandet skymtar med sin frånvaro, och kommer så alltid att göra. Hoppas man på förbättringar är man en blåögd idealist.
Det finns tre olika sätt att förhålla sig till en sån syn på politiken och på samhället. Det första är det man skulle kunna kalla för det machiavelliska. Här använder jag "machiavellisk" i Isaiah Berlins efterföljd: en person har en machiavellisk syn på tillvaron om denne erkänner att det finns värdekonflikter som gör att man inte alltid kan få alla bra saker samtidigt. Det finns enligt detta synsätt en oundviklig konflikt mellan procedur och resultat: visst skulle det vara bra om alla spelade rent, om det fanns en starkare interndemokrati osv. men då skulle ingen få nånting gjort. Alternativet till att spela smutsigt är att spela rent och förlora, och det är värre. Så tror jag att många av de som varit inblandade i de skandaler som Nilsson beskriver tänker, oavsett vilka man anser de positiva konsekvenserna vara. I Karl Sigfrids fall, om vi hårdrar det, måste han väga det negativa i att han blir personligen ansvarig för att Sverige tar ett halvt steg på vägen mot en polisstat mot det positiva i att få en välavlönad politisk karriär med möjlighet till inflytande senare. Det som gör att vi har så blandade känslor över det Sigfrid gör är att vi faktiskt känner att det finns vissa saker som vi skulle offra mycket för att bekämpa. Antingen är Sigfrid fullständigt principlös, en quisling i vardande, eller så känner han att FRA-lagen faktiskt rent politiskt går att leva med, och det är oklart vad som är värre. (För att spetsa till frågan på filosofiskt manér: hade Sigfrid vikt sig för partipiskan om förslaget hade gällt att införa en fascistisk militärdiktatur i landet? Förhoppningsvis inte.)
I andra fall så är de positiva konsekvenserna av det fula spelet även politiska. Visst, det är brottsligt och omoraliskt att bryta sig in i sossarnas datornätverk, men gör man inte det så kanske man förlorar valet. Gränsen mellan moral och konvention är hårfin i vissa fall: det är okej att förfölja motståndarpartier iförd tuppdräkt, men det är inte okej att telefonterrorisera motståndarkandidater nattetid. Man hade kunnat tänka sig att även det senare "bara hade varit en del av spelet". (Det finns politiska system där det är "en del av spelet" att döda sina motståndare.) Om vissa metoder blir tillräckligt etablerade förlorar man småningom helt känslan för att man gör ett moraliskt val, där man gör nånting dåligt för att vinna nånting bra. Eftersom alla gör det, eller eftersom man alltid har gjort det, så måste det ju vara okej. Eller hur?
Och det är på det sättet som den machiavelliska synen på politik i mångt och mycket blir en självuppfyllande profetia. Ganska ofta får man en känsla av att Nilsson presenterar sin beskrivning av hur svensk politik fungerar i termer av naturlagar: det är så här för att det måste vara så här. Men så är det ju inte. En väldigt starkt etablerad konvention i svensk politik, särskilt inom socialdemokratin, är att den som aspirerar på en partiledarpost inte får erkänna öppet att hon gör det. Detta får den bisarra effekten att det 2006 inte fanns några uttalade kandidater till partiledarvalet i ett av Europas mest framgångsrika partier. Men detta är ingen naturlag. Vi kan bara gå till Israel, där det är lag på att partierna måste välja sina ordföranden i direkta medlemsval. Där måste givetvis den som är intresserad själv kandidera öppet. Även i ungdomsförbunden är det vanligare att man kandiderar öppet till ordförandeposterna.
Detsamma gäller för partipiskan. De flesta partier har en sådan oavsett var de befinner sig i världen, men den kan vara olika stark i olika länder och i olika frågor. Det finns ingen naturlag som säger att det måste råda partipiska i frågor som rör inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Det har ju av hävd inte rått partipiska i löst definierade så kallade "samvetsfrågor". Borde inte åtminstone ett liberalt parti betrakta sina medmänniskors fri- och rättigheter som en samvetsfråga?
Och så vidare, och så vidare. Det är nog förvisso så att vissa institutionella strukturer gynnar vissa former av beteende, men institutionella strukturer kan förändras, låt vara att det ofta kan vara svårt och trögt. Men har man från början inställningen att de finns där för evigt så kommer de garanterat att göra det.
Så vad ska man göra? Den andra hållningen man kan ta till politik är den privata. Man erkänner att det finns en konflikt mellan procedur och resultat, men man väljer dilemmats andra horn. "Ska det vara på det här sättet så vill jag inte vara med." Det är förvisso ett val som miljoner svenskar har gjort: vissa genom att inte rösta när de tidigare röstat, andra genom att inte vara med i partier eller rörelser som de tidigare varit med i. Och finner man sig i det, är man lycklig med det valet, så innebär det också ett totalt förkastande av den nyantika teorin om människan som en i grunden politisk varelse. På ett sätt är detta ett liberalt val: man bekräftar sig själv som privatperson, man vänder ryggen mot den offentliga arenan och lever sitt liv på sina egna villkor. Problemet är bara dels att det förutsätter att någon annan gör jobbet: den offentliga makten utgår från folket, men om folket aldrig utövar den makten blir ingenting gjort. Men det förutsätter också att de som utövar makten gör det på ett sätt som gör det möjligt för en själv att fortsätta leva sitt liv på ens egna villkor. Men när detta riskerar att inte vara fallet, ja, då har man inget val. FRA-lagen i dess ursprungliga formulering innehöll inget förbud mot att svenska medborgares kommunikation skulle avlyssnas. Man kan fortsätta leva som privatperson endast under förutsättning att det inte finns något man kan göra åt detta faktum: att allt politiskt engagemang, av vilket slag det vara månde, är dödsdömt på förhand. Finns det en positiv lärdom man kan dra av FRA-debatten så är det dock att detta inte stämmer. Det svenska politiska systemet visade sig vara väldigt svårt att påverka utifrån, men inte omöjligt.
Och därmed står vi vid en tredje ståndpunkt, den sammanbitet hoppfulla. Man måste stå på sig, annars kommer någon annan att göra det. Det finns fruktansvärda orättvisor i samhället. Staten kränker folks rättigheter men kan inte hållas ansvarig eller förmås att betala skadestånd för det. FRA spanar på svenska medborgare utan lagstöd. Folk är helt värnlösa om de skulle råka felbehandlas av polis eller väktare. De grundlagsfästa rättigheterna är i många fall knappt värda pappret de är skrivna på. Vi har inte rätt att välja den person som ska vara vår högste representant, vars barn blir föremål för en statssponsrad personkult. Det är väldigt lätt att då känna att man bara borde strunta i allt det här och vända sig inåt, mot det lilla livet. Men då ska man komma ihåg att det kunde varit värre, och att om man helt slutar bry sig om politik så kommer det att bli värre. I totalitära samhällen förlorar även det lilla livet sin integritet: man blir inte sin egen man utan någon annans talande redskap, en slav i vardande. Att leva sitt eget liv blir en (kontra)revolutionär, statsfientlig handling, vare sig man vill det eller inte. Om man inte engagerar sig för att bevara den friheten blir allting annat också meningslöst.
Men om det kan vara värre så kan det också bli bättre. Våra mor- och farföräldrars generation tvångssteriliserade 20,000 av sina medmänniskor. Idag skulle sådana övergrepp aldrig accepteras. Vi har avskaffat dödsstraff och tortyr. Vi har religionsfrihet och fri radio och TV. Allt detta har krävt årtionden av kamp, men vi har lyckats. Det saknas inte stridsfrågor för nästa generation att ta itu med, men det går att göra framsteg i det lilla som tillsammans betyder nånting. Och kanske kan man också förändra folks attityder om hur politik måste, kan och bör bedrivas. Om den machiavelliska synen på politik riskerar att bli en självuppfyllande profetia kan även den sammanbitet hoppfulla bli det, åtminstone i någon mån. Redan idag finns det gränser. Man skällde ut Karl Sigfrid på ett sätt som aldrig kan accepteras, men han hade haft livet i behåll om han hade röstat nej. I Nordkorea, däremot, tvekar man inte att avrätta tjänstemän som fattar impopulära beslut. Låt oss ta det därifrån. Låt oss se vad vi kan göra. Det skadar inte att försöka.
tisdag 6 april 2010
Val i England
Idag upplöste den brittiska drottningen parlamentet, och torsdagen den 6:e maj blir det val. Opinionsläget är oklart. Enligt två mätningar som publicerades idag leder de konservativa med tio procentenheter, medan enligt en tredje leder de bara med fyra procent. Enligt de förra skulle Tories förmodligen få egen majoritet, medan enligt den senare skulle det nästan säkerligen bli ett hung parliament - dvs. att inget parti skulle få egen majoritet. Den allmänna uppfattningen är att årets val medför den största möjligheten för ett hängt parlament på mer än 30 år. Rent allmänt torde den möjligheten ha ökat över tid: både Liberaldemokraterna och övriga partier har stadigt ökat sitt antal platser i parlamentet, och det gör att det krävs mer av de två stora partierna för att få majoritet.
Den nu påbörjade valrörelsen tydliggör många av de paradoxer som djupt präglar det brittiska politiska systemet. För att ta ett exempel: Liberaldemokraternas enda chans till något som helst politiskt inflytande ligger i att man uppnår en vågmästarställning, men det är samtidigt en roll som man förefaller tämligen oförberedda eller oförmögna att spela. Som en kommentator anmärkte: Lib Dems avskyr Tories men kan omöjligen stödja Gordon Brown, vars auktoritet är kraftigt undergrävd. Hade vi talat 1997, då världen var ung och löftesrik och Tony Blair ännu inte hade ljugit inför sitt eget parlament för att få igenom Irakkriget, hade man kunnat tänka sig en koalitionsregering mellan Labour och Lib Dems. Idag verkar den möjligheten helt utesluten. Framför allt finns det en stark konstitutionell konvention som säger att ledaren för det största partiet i underhuset bör bilda regering, och det partiet kommer nästan säkerligen att vara Tories. Därmed torde den säkraste gissningen vara att Tories vid ett hung parliament kommer att försöka sig på att bilda en minoritetsregering, och sen sitta så länge den regeringen får stöd. Med tanke på att vilken regering som än tillträder kommer att behöva genomföra neddragningar inom den offentliga sektorn för att komma tillrätta med det omfattande underskottet så framstår risken att en minoritetsregering ska falla inom en relativt kort tid som ganska stor. Undantaget är om Tories bara saknar en handfull mandat för att få egen majoritet. Då kan man kanske söka stöd hos enskilda ledamöter hos de två andra stora partierna, liksom hos småpartier från Nordirland, Wales och Skottland, och hos oberoende ledamöter, som förmodligen kommer att vara fler än de är nu.
Oberoende ledamöter, ja. Vi kommer att få se många kandidater som ställer upp på en antikorruptionsplattform med tanke på de skandaler som varit kring parlamentsledamöternas utgifter. Nu har det gått ett år sen skandalvindarna blåste som värst, och den ekonomiska återhämtningen har förmodligen återtagit sin plats som den viktigaste frågan. Men man ska inte underskatta den djupa alienation och det djupa förakt som många väljare kommit att känna som ett resultat av skandalerna. Synen av ett parlament vars flesta ledamöter verkade kapabla att göra i stort sett vadsomhelst för att berika sig själva ökade på ett politikermisstroende som redan var omfattande. Problemet är att eftersom samtliga etablerade partier i större eller mindre mån var indragna finns det inget alternativ för misströstande väljare - inget förutom soffan eller BNP och andra extrema missnöjespartier. Den ovissa valrörelsen kanske lockar några att ta sig till valurnorna, men det fruktas allmänt att valdeltagandet kommer bli lägre än lägstanivån från 2001 års val. Då var det 59 procent.
Den siffran är ett av många skäl varför Storbritanniens politiska system inte utgör ett föredöme för Sverige, tvärtemot vad vissa hävdar, både socialdemokrater och borgerliga. En gång i tiden låg valdeltagandet i Storbritannien på samma nivå som övriga Västeuropa - idag är det ett av Västeuropas allra lägsta. Att folk fritt väljer att inte utöva sin rösträtt behöver inte vara ett problem i sig, men det är i många fall en indikator på djupare problem. Många känner att det politiska systemet inte arbetar för dem. Valsystemet gör att det är ytterst svårt för nya partier att komma in i parlamentet. När det italienska politiska systemet kollapsade i början på 90-talet i kölvattnet efter korruptionsskandaler dök nya partier upp som kunde kanalisera folkets vrede. Här finns det som sagt vissa oberoende kandidater som förmodligen har en bra chans att bli invalda, men någon tillstymmelse till en enad politisk rörelse mot korruption och för att återupprätta folkets förtroende för politiken finns det inte.
Och bristen på intresse är paradoxal, eftersom parlamentsvalet för de flesta britter är det enda val som betyder något. Skottarna, nordirländarna och i viss mån walesarna och londonborna kan utse politiker som har ganska stora möjligheter att bestämma över lokala frågor, men för de flesta britter är det parlamentet i Westminster som har absolut störst makt. Förutsättningarna borde vara gynnsamma: ett enda val mellan tydliga regeringsalternativ avgör landets öde. Inget plottrande med olika direktvalda kammare eller maktdelning mellan olika nivåer eller mellan olika delar av statsmakten, eller med självständiga domstolar och oberoende myndigheter som lägger sig i eller obstruerar. En socialdemokrats våta dröm, helt enkelt. Så nära den perfekta centralstaten som vi kommer i Västeuropa. Och ändock - ändock ett valdeltagande som redan nu ligger mer än 20 procentenheter under Sveriges.
Jag tror att det ligger en djup politisk poäng nånstans härunder. Politisk pluralism inspirerar. När vi har fler partier med en verklig chans att komma in i parlamentet och få en rättvis andel av platserna, när vi har fler möjligheter att uttrycka vår folkvilja, när fler av de valda ledamöterna befinner sig på nära avstånd, och när vi har möjligheterna och viljan att ständigt hålla våra politiker ansvariga, istället för att bara dumpa över ansvaret på dem en gång vart fjärde eller femte år, då ökar intresset för politik, då ökar deltagandet, och då ökar också förmodligen förtroendet för politikerna. Det sägs ibland att för många val gör folk valtrötta. Vad det brittiska politiska systemet visar är att även om man koncenterar allting till ett enda jätteval så är inte det till någon nytta om inte folk har ett grundläggande förtroende för det politiska systemet.
Bristen på pluralism, bristen på deltagande och bristen på maktdelning är också nära sammankopplade med två andra brister: bristen på öppenhet och bristen på rättighetsskydd, både som orsak och verkan. Nu har man förvisso en Freedom of Information Act som ska göra många offentliga handlingar tillgängliga för allmänheten, men den är inte komplett. Förra årets utgiftsskandaler hade förmodligen aldrig kommit till allmän kännedom, eller åtminstone inte i sådan detalj, om inte en tjänsteman hade sålt en CD med information om utgifter till högstbjudande tidning (och då har inte Storbritannien samma meddelarskydd som Sverige).
Och än allvarligare är också det bristande rättighetsskyddet, som jag skulle bedöma som ännu mer bristande än i Sverige. I teorin kan parlamentet åsidosätta samtliga medborgerliga rättigheter genom en serie enkla majoritetsbeslut. Europakonventionen har visserligen införlivats i engelsk rätt genom 1998 års Human Rights Act, men den har Tories sagt att de ska riva upp och ersätta med nånting annat, högst oklart vad. En parlamentsakt kan rivas upp på samma sätt som den antogs, och därmed är rättighetsskyddet väldigt tunt.
Precis som i Sverige kan dessutom många av bristerna förklaras med den bristfälliga juridiska kulturen. Domstolarna är ytterst lojala mot parlamentet, och har få möjligheter att sätta sig över parlamentets beslut även när dessa kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Denna brist på rättighetsskydd tillsammans med det centraliserade politiska systemet är det som ligger till grund för de omfattande och systematiska kränkningar av integriteten som under många år har varit standard. Sådana kränkningar har vi ständigt och jämt varit utsatta för i Sverige de senaste åren, oavsett regering, men de är ännu mycket värre i Storbritannien, där människor kan gripas och hållas inlåsta i veckor utan att vara skäligen misstänkta, utan domstolsprövning och utan att veta vad man misstänks för. Möjligen finns det visst hopp i det att opinionen verkar ha svängt och att den allmänna acceptansen för den här typen av övergrepp har minskat, samt i det att både Lib Dems och Tories har motsatt sig de värsta kränkningarna. Men ett verkligt systemskifte får vi inte innan Storbritannien får en skriven konstitution, och det är ännu väldigt långt borta - i synnerhet eftersom Tories inte verkar anse att det finns ett behov därav. Men med ett mer pluralistiskt politiskt system, som bättre hade kunnat svara upp mot medborgarnas förväntningar och där fler röster hade kunnat komma till tals, hade den här situationen inte behövt uppstå. Precis som med FRA-lagen i Sverige kommer integritetskränkningar till stånd ofta genom en politisk process där det offentliga samtalet och det allmänna deltagandet brister, och där de folkvalda faktiskt inte uppfyller de förväntningar som folk ställer på dem.
Finns det då inget som är bra med det brittiska politiska systemet? Åjo, ett par saker finns det allt. Man har tydliga regler för kampanjbidrag, något som Sverige helt obegripligt nog saknar. Man har ett överhus som åtminstone i någon mån kan utgöra en fördröjande och granskande instans, och som också är öppet för andra än karriärpolitiker. Man är bättre på att berömma och belöna de medborgare som har gjort gagneliga gärningar. Man har av hävd bättre lyckats bevara parlamentets centrala roll i det politiska systemet - i år är det faktiskt första gången som vi kommer att få se den typ av partiledardebatter i en TV-studio som vi i Sverige vant oss vid under lång tid. Tidigare har den enda arenan för muntlig politisk debatt av det här slaget varit underhuset. Dessutom måste samtliga ministrar sitta i parlamentet enligt en mycket djupt rotad parlamentarisk konvention - men det utgör i praktiken inget hinder för en premiärminister att utnämna vem den vill eftersom en tilltänkt minister alltid kan utnämnas till lord och således ta plats i överhuset, något som verkar bli allt vanligare. Men jag tippar ändå på att betydligt fler av Blairs och Browns kabinettsledamöter satt i underhuset när de blev utnämnda än vad Göran Perssons statsråd gjorde.
Så hur kommer det att gå då? Ja, vi får väl se - politiska spådomar har aldrig varit min styrka. I och med att ett hung parliament för många britter verkar så oattraktivt så kanske vi får se en knapp Torymajoritet. Om David Cameron är rätt man att komma tillrätta med de risiga offentliga finanserna återstår att se. Som han själv sade vid Tories' valupptakt idag: det kan knappast bli värre. Den globala ekonomiska återupphämtningen kommer förvisso att få effekt även i Storbritannien, men den läxa vi i Sverige lärde oss på 90-talet, nämligen att ansvarstagande offentliga finanser är en nödvändig förutsättning för hållbara välfärdssatsningar på lång sikt, den har inte Labour lärt sig. Det kommer att bli ett jämnt val, precis som i Sverige 2006, men precis som i det valet känns det som att regeringen är för tröttkörd, förtroendet för urholkat, att alltför mycket har lagts på hög, för att folket ska vara villiga att ge dem en chans till. Det ska hursomhelst bli väldigt intressant att följa på plats.
Den nu påbörjade valrörelsen tydliggör många av de paradoxer som djupt präglar det brittiska politiska systemet. För att ta ett exempel: Liberaldemokraternas enda chans till något som helst politiskt inflytande ligger i att man uppnår en vågmästarställning, men det är samtidigt en roll som man förefaller tämligen oförberedda eller oförmögna att spela. Som en kommentator anmärkte: Lib Dems avskyr Tories men kan omöjligen stödja Gordon Brown, vars auktoritet är kraftigt undergrävd. Hade vi talat 1997, då världen var ung och löftesrik och Tony Blair ännu inte hade ljugit inför sitt eget parlament för att få igenom Irakkriget, hade man kunnat tänka sig en koalitionsregering mellan Labour och Lib Dems. Idag verkar den möjligheten helt utesluten. Framför allt finns det en stark konstitutionell konvention som säger att ledaren för det största partiet i underhuset bör bilda regering, och det partiet kommer nästan säkerligen att vara Tories. Därmed torde den säkraste gissningen vara att Tories vid ett hung parliament kommer att försöka sig på att bilda en minoritetsregering, och sen sitta så länge den regeringen får stöd. Med tanke på att vilken regering som än tillträder kommer att behöva genomföra neddragningar inom den offentliga sektorn för att komma tillrätta med det omfattande underskottet så framstår risken att en minoritetsregering ska falla inom en relativt kort tid som ganska stor. Undantaget är om Tories bara saknar en handfull mandat för att få egen majoritet. Då kan man kanske söka stöd hos enskilda ledamöter hos de två andra stora partierna, liksom hos småpartier från Nordirland, Wales och Skottland, och hos oberoende ledamöter, som förmodligen kommer att vara fler än de är nu.
Oberoende ledamöter, ja. Vi kommer att få se många kandidater som ställer upp på en antikorruptionsplattform med tanke på de skandaler som varit kring parlamentsledamöternas utgifter. Nu har det gått ett år sen skandalvindarna blåste som värst, och den ekonomiska återhämtningen har förmodligen återtagit sin plats som den viktigaste frågan. Men man ska inte underskatta den djupa alienation och det djupa förakt som många väljare kommit att känna som ett resultat av skandalerna. Synen av ett parlament vars flesta ledamöter verkade kapabla att göra i stort sett vadsomhelst för att berika sig själva ökade på ett politikermisstroende som redan var omfattande. Problemet är att eftersom samtliga etablerade partier i större eller mindre mån var indragna finns det inget alternativ för misströstande väljare - inget förutom soffan eller BNP och andra extrema missnöjespartier. Den ovissa valrörelsen kanske lockar några att ta sig till valurnorna, men det fruktas allmänt att valdeltagandet kommer bli lägre än lägstanivån från 2001 års val. Då var det 59 procent.
Den siffran är ett av många skäl varför Storbritanniens politiska system inte utgör ett föredöme för Sverige, tvärtemot vad vissa hävdar, både socialdemokrater och borgerliga. En gång i tiden låg valdeltagandet i Storbritannien på samma nivå som övriga Västeuropa - idag är det ett av Västeuropas allra lägsta. Att folk fritt väljer att inte utöva sin rösträtt behöver inte vara ett problem i sig, men det är i många fall en indikator på djupare problem. Många känner att det politiska systemet inte arbetar för dem. Valsystemet gör att det är ytterst svårt för nya partier att komma in i parlamentet. När det italienska politiska systemet kollapsade i början på 90-talet i kölvattnet efter korruptionsskandaler dök nya partier upp som kunde kanalisera folkets vrede. Här finns det som sagt vissa oberoende kandidater som förmodligen har en bra chans att bli invalda, men någon tillstymmelse till en enad politisk rörelse mot korruption och för att återupprätta folkets förtroende för politiken finns det inte.
Och bristen på intresse är paradoxal, eftersom parlamentsvalet för de flesta britter är det enda val som betyder något. Skottarna, nordirländarna och i viss mån walesarna och londonborna kan utse politiker som har ganska stora möjligheter att bestämma över lokala frågor, men för de flesta britter är det parlamentet i Westminster som har absolut störst makt. Förutsättningarna borde vara gynnsamma: ett enda val mellan tydliga regeringsalternativ avgör landets öde. Inget plottrande med olika direktvalda kammare eller maktdelning mellan olika nivåer eller mellan olika delar av statsmakten, eller med självständiga domstolar och oberoende myndigheter som lägger sig i eller obstruerar. En socialdemokrats våta dröm, helt enkelt. Så nära den perfekta centralstaten som vi kommer i Västeuropa. Och ändock - ändock ett valdeltagande som redan nu ligger mer än 20 procentenheter under Sveriges.
Jag tror att det ligger en djup politisk poäng nånstans härunder. Politisk pluralism inspirerar. När vi har fler partier med en verklig chans att komma in i parlamentet och få en rättvis andel av platserna, när vi har fler möjligheter att uttrycka vår folkvilja, när fler av de valda ledamöterna befinner sig på nära avstånd, och när vi har möjligheterna och viljan att ständigt hålla våra politiker ansvariga, istället för att bara dumpa över ansvaret på dem en gång vart fjärde eller femte år, då ökar intresset för politik, då ökar deltagandet, och då ökar också förmodligen förtroendet för politikerna. Det sägs ibland att för många val gör folk valtrötta. Vad det brittiska politiska systemet visar är att även om man koncenterar allting till ett enda jätteval så är inte det till någon nytta om inte folk har ett grundläggande förtroende för det politiska systemet.
Bristen på pluralism, bristen på deltagande och bristen på maktdelning är också nära sammankopplade med två andra brister: bristen på öppenhet och bristen på rättighetsskydd, både som orsak och verkan. Nu har man förvisso en Freedom of Information Act som ska göra många offentliga handlingar tillgängliga för allmänheten, men den är inte komplett. Förra årets utgiftsskandaler hade förmodligen aldrig kommit till allmän kännedom, eller åtminstone inte i sådan detalj, om inte en tjänsteman hade sålt en CD med information om utgifter till högstbjudande tidning (och då har inte Storbritannien samma meddelarskydd som Sverige).
Och än allvarligare är också det bristande rättighetsskyddet, som jag skulle bedöma som ännu mer bristande än i Sverige. I teorin kan parlamentet åsidosätta samtliga medborgerliga rättigheter genom en serie enkla majoritetsbeslut. Europakonventionen har visserligen införlivats i engelsk rätt genom 1998 års Human Rights Act, men den har Tories sagt att de ska riva upp och ersätta med nånting annat, högst oklart vad. En parlamentsakt kan rivas upp på samma sätt som den antogs, och därmed är rättighetsskyddet väldigt tunt.
Precis som i Sverige kan dessutom många av bristerna förklaras med den bristfälliga juridiska kulturen. Domstolarna är ytterst lojala mot parlamentet, och har få möjligheter att sätta sig över parlamentets beslut även när dessa kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Denna brist på rättighetsskydd tillsammans med det centraliserade politiska systemet är det som ligger till grund för de omfattande och systematiska kränkningar av integriteten som under många år har varit standard. Sådana kränkningar har vi ständigt och jämt varit utsatta för i Sverige de senaste åren, oavsett regering, men de är ännu mycket värre i Storbritannien, där människor kan gripas och hållas inlåsta i veckor utan att vara skäligen misstänkta, utan domstolsprövning och utan att veta vad man misstänks för. Möjligen finns det visst hopp i det att opinionen verkar ha svängt och att den allmänna acceptansen för den här typen av övergrepp har minskat, samt i det att både Lib Dems och Tories har motsatt sig de värsta kränkningarna. Men ett verkligt systemskifte får vi inte innan Storbritannien får en skriven konstitution, och det är ännu väldigt långt borta - i synnerhet eftersom Tories inte verkar anse att det finns ett behov därav. Men med ett mer pluralistiskt politiskt system, som bättre hade kunnat svara upp mot medborgarnas förväntningar och där fler röster hade kunnat komma till tals, hade den här situationen inte behövt uppstå. Precis som med FRA-lagen i Sverige kommer integritetskränkningar till stånd ofta genom en politisk process där det offentliga samtalet och det allmänna deltagandet brister, och där de folkvalda faktiskt inte uppfyller de förväntningar som folk ställer på dem.
Finns det då inget som är bra med det brittiska politiska systemet? Åjo, ett par saker finns det allt. Man har tydliga regler för kampanjbidrag, något som Sverige helt obegripligt nog saknar. Man har ett överhus som åtminstone i någon mån kan utgöra en fördröjande och granskande instans, och som också är öppet för andra än karriärpolitiker. Man är bättre på att berömma och belöna de medborgare som har gjort gagneliga gärningar. Man har av hävd bättre lyckats bevara parlamentets centrala roll i det politiska systemet - i år är det faktiskt första gången som vi kommer att få se den typ av partiledardebatter i en TV-studio som vi i Sverige vant oss vid under lång tid. Tidigare har den enda arenan för muntlig politisk debatt av det här slaget varit underhuset. Dessutom måste samtliga ministrar sitta i parlamentet enligt en mycket djupt rotad parlamentarisk konvention - men det utgör i praktiken inget hinder för en premiärminister att utnämna vem den vill eftersom en tilltänkt minister alltid kan utnämnas till lord och således ta plats i överhuset, något som verkar bli allt vanligare. Men jag tippar ändå på att betydligt fler av Blairs och Browns kabinettsledamöter satt i underhuset när de blev utnämnda än vad Göran Perssons statsråd gjorde.
Så hur kommer det att gå då? Ja, vi får väl se - politiska spådomar har aldrig varit min styrka. I och med att ett hung parliament för många britter verkar så oattraktivt så kanske vi får se en knapp Torymajoritet. Om David Cameron är rätt man att komma tillrätta med de risiga offentliga finanserna återstår att se. Som han själv sade vid Tories' valupptakt idag: det kan knappast bli värre. Den globala ekonomiska återupphämtningen kommer förvisso att få effekt även i Storbritannien, men den läxa vi i Sverige lärde oss på 90-talet, nämligen att ansvarstagande offentliga finanser är en nödvändig förutsättning för hållbara välfärdssatsningar på lång sikt, den har inte Labour lärt sig. Det kommer att bli ett jämnt val, precis som i Sverige 2006, men precis som i det valet känns det som att regeringen är för tröttkörd, förtroendet för urholkat, att alltför mycket har lagts på hög, för att folket ska vara villiga att ge dem en chans till. Det ska hursomhelst bli väldigt intressant att följa på plats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)