Tankar om den liberala demokratin 6,5: Disneyland med dödsstraff

Jag har aldrig varit i Singapore. Men av det jag sett förväntar jag mig en kosmopolitisk stad, med djärv och toppmodern arkitektur blandat med en touch av den gamla världens koloniala charm, ett blomstrande näringslivsklimat, en effektiv och opartisk förvaltning, universitet i världsklass, ett rikt kultur-, nöjes- och idrottsutbud (t.ex. gårdagens F1-lopp) samt renhet, lugn och ordning. Vad mer skulle man kunna begära? Detta inlägg motiveras av en kortare diskussion under en blöt kväll i Uppsala tidigare i veckan men är egentligen en fortsättning på min behandling av frågan om demokratin som egenvärde; därav titeln.

En gång för många år sen, när jag ännu var ung i LUF, hamnade jag i en diskussion med en annan LUF:are som hävdade att om man kunde införa det perfekta samhället, med en liten stat, valfrihet inom välfärden, en välfungerande skola, och så vidare, och så vidare, så skulle man ju kunna avskaffa demokratin. Varför hålla på och rösta när det inte finns så mycket som behöver förbättras? Det som ligger närmast till hands är ju att hävda att det alltid finns saker som behöver förbättras. Liberalismen har inga utopier. Men just det örat ville Tobias Holdstock inte lyssna på den dagen. Och det är inte säkert att han behöver göra det heller. Som jag skrev i ett av mina första inlägg så kan nattväktarstaten för vissa nyliberaler och libertarianer utgöra ett slags utopi. Nattväktarstaten reglerar inte hela samhället, snarare tvärtom. Därför behöver dess permanenta existens inte utgöra ett hot mot idén om att det perfekta samhället inte finns, att samhället alltid utvecklas.

Självklart kan de lösningar som nattväktarstaten erbjuder alltid ifrågasättas. Polisen och militären kanske inte gör sitt jobb som de ska, och domstolarna kanske dömer efter fel lagar. Och för vissa kommer dessa frågor att vara så brännande eller så intressanta att dessa personer ändå kommer att vilja investera sin tid i att verka politiskt för en viss riktning, om de har möjlighet därtill. Men för de flesta andra kanske det inte finns så mycket som behöver förändras att det är värt att bry sig. Det är förvisso sant att det är extremt svårt att förklara det politiska engagemang som faktiskt sker genom en rational choice-modell där folk engagerar sig för att de tror att de kommer att få ut politiska resultat ur sitt engagemang. I ett land med miljoner medborgare kan ingen påverka särskilt mycket alls bara genom att gå och rösta, men folk går likväl och röstar, och lägger ner mycket politiskt engagemang i övrigt. Men därav kan man inte dra slutsatsen att folk skulle fortsätta bry sig lika mycket om politiken även fast väldigt få frågor stod på spel. Vi kan bara titta på kårval och kyrkoval i Sverige, på val till de maktlösa kommunerna i Storbritannien (cirka 30 procents deltagande) eller till Europaparlamentet för att se att när människor inte uppfattar att särskilt mycket står på spel så röstar de inte. (När jag läste statskunskap i Uppsala tog en av mina läroböcker upp en anekdot om ett lokalval i Polen strax efter frigörelsen från kommunismen. I hela valdistriktet röstade bara en person, nämligen en av de två kandidaterna - och han röstade på den andre kandidaten!)

Nåväl. Om Singapore nu faktiskt fungerar så väl som man får intrycket av att det verkar göra, varför är det då ett problem att landet är, om inte en diktatur, så i alla fall en regim där möjligheterna för oppositionen att verka och tävla om röster i val på lika villkor är extremt begränsade? Man kan alltid dra det instrumentalistiska argumentet att en effektiv opposition är nödvändigt för att landet ska styras väl. Men om landet nu faktiskt styrs väldigt väl, vad är då nyttan med en opposition? Och vad är nyttan med att ge oppositionen möjlighet att tävla på lika villkor om folk i gemen ändå accepterar de styrande eftersom de gör ett bra jobb? Kan man inte se det kontrakt som legitimerar de styrandes makt att styra i andra termer än rent valmässiga? Kan det inte finnas möjlighet för en lyssnande regering att ändå kunna sätta örat mot marken och fånga upp stämningarna hos gräsrötterna och ute i landet och lova bot och bättring ändå? Är det inte så de svenska Socialdemokraterna har klarat sig utan öppna ledarstrider under hela sin partihistoria?

Den poäng jag vill pröva i detta inlägg är att den instrumentalistiska synen på demokrati, som är väldigt vanlig hos många ny- och marknadsliberala tänkare (i den mån de överhuvudtaget intresserar sig för demokrati och inte bara för mera marknad), får djupare konsekvenser än man kanske först anar. Om man tittar på de traditionella liberala mänskliga rättigheterna kan man göra en vanlig uppdelning i politiska, medborgerliga och sociala. Denna uppdelning kan få lite olika utseende beroende på hur man ser det. De medborgerliga rättigheterna brukar väl ibland karakteriseras som de rättigheter som tillkommer medborgarna gentemot suveränen, och som utgör begränsningar av suveränens makt över medborgarna. Att inte ställas inför rätta för gärningar som inte var straffbelagda när de begicks är ett sånt exempel. De politiska rättigheterna kan på så sätt också karakteriseras som de rättigheter som medborgarna har att själva utöva politisk makt - att ta del i den suveränitet som i en demokratisk stat tillkommer folket som sådant. Rösträtten är en sådan rättighet. Men hur ska man karakterisera yttrandefriheten? Å ena sidan är det ju en negativ rättighet: den ger ingen rätt att hävda att man ska förses med medel för att yttra sig (såsom att staten ska ge en en tryckpress) utan endast att staten inte får ingripa i ens försök att yttra sig, och den ser då ut att vara en medborgerlig rättighet. Men å andra sidan kan det ju hävdas att det är en politisk rättighet i det att yttrandefriheten får sitt tydligaste berättigande genom den roll den spelar för demokratin.

Framför allt kan det hävdas att den politiska yttrandefriheten är en politisk rättighet. Om medborgarnas politiska engagemang i en nästan perfekt stat inte är särskilt viktigt, varför ska då rätten till sådant engagemang vara särskilt viktig? Och om rätten att påverka staten genom att rösta eller att organisera sig inte är så himla viktig, varför ska då rätten att påverka staten genom att ge uttryck för sina åsikter vara så himla viktig? Rätt åsikter får man ju fortfarande uttrycka. Och åsikter som inte är rätt, tja, de ger ju inte samhället några större fördelar av att uttryckas.

Det jag vill hävda här är givetvis inte att folk som Friedman, Hayek, Nozick (i synnerhet inte Nozick, se nedan) osv. inte vill ha yttrandefrihet, utan bara att om man accepterar deras idéer så står man med en brist på argument. För om frihet huvudsakligen är friheten att handla med andra utan oundgängliga besök av skattmasen så kommer frågor om yttrandefrihet på sikt att förlora sin kraft. De kan vara väldigt viktiga i stater som är väldigt långt från det marknadsliberala idealet. Men ju bättre staten blir, desto mer förlorar de sin relevans.

Jag kan se ett par vägar ut ur detta problem. Den enklaste, men också stängda, vägen är att peka på lord Actons maxim om att "makt korrumperar, och fullständig makt korrumperar fullständigt". Den här vägen är stängd därför att vi antar att staten fungerar väl, trots att den redan saknar en välfungerande opposition. Den andra vägen är naturrättslig: man måste, med Nozick, anta att människor i ett naturtillstånd aldrig skulle gå med på att kontraktera bort sin yttrandefrihet till staten. Här kan man nog också till och med få demokratin tillbaka på köpet: hur skulle folk kunna gå med på att kontraktera bort sin bestämmanderätt över de frågor som staten ska besluta över, om de inte fick en jämlik andel i denna bestämmanderätt i gengäld? Men denna väg är också stängd för slentrianmässiga antirealister som Friedman och Hayek. (Moralisk antirealism är bra; slentrianmässig antirealism som inte intresserar sig för problemen är mindre bra.)

Den tredje vägen är John Stuart Mills och John Miltons, där man blott kan citera den senares Areopagitica:

Though all the winds of doctrine were let loose to play upon the earth, so Truth
be in the field, we do injuriously by licensing and prohibiting to misdoubt her
strength. Let her and Falsehood grapple; who ever knew Truth put to the worse,
in a free and open encounter.

Idén är att det trots allt finns en väldigt stor nytta med att tillåta avvikande åsikter, trots att de, om de skulle genomföras, skulle leda samhället fel. Folk blir till exempel bättre upplysta om de rättare åsikternas innehåll och varför de är rätt. Men om vi nu fortsätter tala om den politiska sfären har vi ju redan konstaterat att folk i allmänhet kanske inte bryr sig så mycket, och inte behöver eller ens borde bry sig, om det som händer i politiken. Låt rätt och fel och sånt skötas av politiker medan vanliga människor kan fortsätta med att tjäna pengar. Visst kanske man kan ha akademisk frihet och sånt men någon folkbildande verkan har inte den politiska yttrandefriheten (eller ska inte ha) enligt det synsätt vi har följt.

Nej, den egentliga kraften får denna idé först om vi antar Mills bredare perspektiv, nämligen att människor som engagerar sig politiskt växer, och att detta växande är nånting värdefullt. Mill räknas vanligtvis som en av utilitaristerna, men han är en perfektionistisk utilitarist. Och att få uttrycka sina åsikter och försvara dem i det offentliga samtalet är givetvis en av de absolut viktigaste delarna av ett politiskt och medborgerligt engagemang. (Jag vet inte om det är det Mill säger, men det är det jag säger.) Och detta kräver en idé om mänskligt växande, och om värde, som går bortom de ekonomiska utilitaristernas likställande av nytta och preferenstillfredsställelse.

Sen finns det ju den jobbiga vägen också, den som säger att nattväktarstaten, liksom varje samhällsskick, aldrig kommer att kunna undvika djupgående opposition, och att vår respekt för alla människor kräver att vi försöker mildra denna opposition genom att åtminstone ge folk möjlighet att uttrycka sina åsikter och välja representanter som kan påverka samhället i den riktning de vill ha. Men det skulle ju förutsätta att man på goda grunder kan välja att inte hålla med de ekonomiska utilitaristernas argumentation och faktiskt inte vara för en nattväktarstat, och det är väldigt svårt att svälja för vissa.* Men den vägen försvarade jag i det inlägg på vilket detta är en fortsättning, så det ska jag inte göra här.

*Helt parentetiskt är detta också ett av mina stora problem med Ken Binmore, som visserligen inte är nyliberal men dock ekonom: att han inte inser att hans teorier om rationalitet, som ligger till grund för hans rättviseteori, kan och kommer ifrågasättas av andra och att man därför inte kan agera utifrån dessa teorier med lika stor säkerhet som han vill göra. Men till det ska jag återkomma när jag väl läser om Binmore igen.

Författningspatriotism

När man bor utomlands får man ganska ofta skäl att reflektera över vad det är som gör att man har känslor av gemenskap med vissa grupper och inte med andra. Ränderna går inte ur, som man säger, och det är ju inte så att man så fort man flyttar från ett land till ett annat går över till att intressera sig lika mycket och ha samma känslor för det nya landet som man hade för det gamla. Hemlängtan känner nog nästan alla expatrierade, vissa så mycket att det förr eller senare driver dem hem igen, medan andra endast känner det vid vissa tillfällen och i liten omfattning. Men frågan har också en central politisk betydelse. Sedan det moderna nationsbegreppet uppstod under 1800-talet har det varit vanligt att definiera en nation som en "ödesgemenskap", ofta tätt sammanbunden med en viss religion, ett särskiljande språk och en särskiljande politisk gemenskap - nationalstaten. Kommunitaristerna har också påmint oss om värdet av lokala värdegemenskaper som håller ihop lokalsamhällen. Robert Putnams forskning om socialt kapital, summan av våra kontakter med andra människor, dyker ofta upp i såna sammanhang, liksom vikten av att sådant kapital skapar broar till andra människor hellre än att det skapar isolerade subkulturer inom ett samhälle.

Men våra samhällen förändras. Ytterst få samhällen har historiskt varit helt monokulturella - Island och Nordkorea utgör exempel. Vi har aldrig haft ett läge där nation och religion har sammanfallit helt eftersom religioner har korsat nationsgränser och ständigt utgjort en utmaning mot nationens anspråk på att sitta inne med all sanning ett folk behöver, och när människor har fått och kunnat välja religion själva har många vänt den religion som dominerat i deras samhälle ryggen. Och i en tid när fri rörlighet över nationsgränser är en förutsättning för att upprätthålla den dynamiska ekonomi som i sin tur gör välfärdssamhället ekonomiskt möjligt kommer människor från andra länder och andra kulturer alltid att finnas i alla samhällen. Men Västerlandet har också "återupptäckt" de minoriteter som alltid har funnits där. De tydligaste exemplen är de länder som koloniserats från Väst såsom Kanada, USA och Australien. Dels har urbefolkningens rättigheter uppmärksammats, och i Kanadas fall har även den quebecanska minoritetens kamp för självbestämmande varit en återkommande fråga. Men denna "återupptäckt", i många fall framdriven av en växande mobilisering bland undertryckta och icke-erkända grupper, har också gällt den gamla världen. Det historiska förhållandet mellan samerna och den svenska staten är inte så väldigt mycket annorlunda från förhållandet mellan ursprungsbefolkning och stat i den nya världens gamla kolonier. Och walesares, tornedalsfinnars, finlandssvenskars, katalaners och rätoromaners kamp för sitt språk, sin identitet och sin plats i en multinationell stat liknar i mångt och mycket den kamp som quebecaner och maorier för. (Vi noterar att av dessa grupper har tornedalsfinnarna överlägset minst språkliga rättigheter. Old habits die hard, men vi noterar också att den nuvarande regeringen har förbättrat minoritetspolitiken på många sätt.)

Med anledning av detta har Jürgen Habermas argumenterat för nånting som han kallar "författningspatriotism" (Verfassungspatriotismus). Termen är illa vald, i mitt tycke. Habermas argument verkar vara, så gott jag nu kan förstå honom, att det finns en skillnad mellan lagarnas fakticitet och deras legitimitet (Faktizität und Geltung). Å ena sidan så äger lagarna en viss fakticitet: de utgör i moderna rättsstater de normer som staten förväntar sig att medborgarna följer och som den också i huvudsak ser till att medborgarna faktiskt följer. (Såvitt jag förstår hade de kunnat sakna fakticitet dels om staten hade varit misslyckad och dels om "lagar" bara hade varit ett sken för att dölja ett effektivt men dock laglöst maktutövande.) Men å andra sidan säger ju detta ingenting om lagarnas legitimitet. Så hur ska vi förvänta oss att medborgarna uppfattar lagarna som legitima? (Detta är ju ett lite annat problem än hur vi ska förvänta oss att lagarna faktiskt är legitima, men det lämnar vi åt sidan. Läs själva och se om ni förstår mer än jag gjorde.)

Ja, i ett mångkulturellt samhälle kan vi ju inte använda lojaliteten mot en viss nation och dess praktiker som grund. Folk kanske inte tillhör den nationen eller den specifika etniska gruppen. Så därför måste lojaliteten mot lagarna baseras endast på "politiska" argument, genom att folk respekterar och värdesätter demokratins och rättsstatens principer. Dessa kan sen tolkas inom ramen för den specifika nationen eller folkgruppens historia men gäller för alla medborgare likafullt.

Problemet med termen "författningspatriotism" är väl att termen "patriotism" ofta innefattar nånting djupare än detta. Bara att lojalt gå med på och acceptera lagarna behöver inte innebära patriotiska känslor. Expatrierade accepterar varje dag lagar som de aldrig skulle drömma om att införa i sina egna länder, utfärdade av politiska system som de kanske anser strider mot deras djupaste politiska principer (diktaturer som Saudiarabien, Kina eller FAE är bra exempel), i många fall förmodligen därför att de inte anser att det är deras roll att ifrågasätta - de ingår inte i den politiska gemenskapen i landet ifråga utan förväntar sig bara att behandlas i enlighet med de lagar som gäller i landet där de bor. Men de kan kanske ha mycket svårare att acceptera vissa lagar och andra politiska förhållanden i sina egna länder, där de känner att de kan göra vissa berättigade anspråk som inte uppfylls. Det är just känslan att det som händer i ens land angår och berör en på ett djupt plan som gör att man kräver rättvisa och bättring.

Och det jag vill peka på i detta inlägg är att kopplingen mellan stat och nation ändå är mer komplicerad än att ens förhållande till ens nation är känslomässigt medan ens förhållande till ens stat är rent politiskt och förnuftsbaserat. De av oss som skrek halsarna av oss när Zlatan gjorde mål i sista sekunden mot Ungern gjorde inte det därför att Zlatan representerar den svenska nationen. Nationer har inga landslag. Subnationella (i betydelsen "understatliga) politiska enheter som Wales, Färöarna och Nya Kaledonien kan ha det, men inte Québec. Och det är långt ifrån bara etniska svenskar som stödjer det svenska landslaget - snarare tvärtom, tycker jag mig märka. Man kan ju dra en östlig parallell och jämföra med de tusentals finlandssvenskar i t.ex. Österbotten och Åland som lever, tänker och drömmer enbart på svenska, men som likväl går ut och hugger sönder TV:n när Finland förlorar mot Sverige i hockey. Eller ännu bättre, länder som Irak och Belgien, där fotbollen utgör en av få förenande faktorer, och där man definitivt kan tala om att olika nationer sammanlever inom samma stat, tveklöst så i det belgiska fallet.

Men det är ju inte heller staten Sveriges politiska sammansättning som skapar dylika känslor. Det är i och för sig en öppen fråga huruvida ens inställning till t.ex. det svenska landslaget skulle förändras av att samhället i stort förändrades - om Sverige skulle sluta vara en demokrati, skulle det då spela roll? Men oavsett vad så är inte enbart det faktum att Sverige är en demokrati en tillräcklig förutsättning för patriotiska känslor, för det finns många demokratier i världen. Vi kanske till och med anser att vissa av dem har lyckats bättre än oss i vissa avseenden (trots att The Economist har utnämnt Sverige till "det mest demokratiska landet i världen") - jag tänker osökt på Tyskland med dess republikanska författning, evighetsklausuler, författningsdomstol, tvåkammarparlament, positiva parlamentarism, grundlagsfäst rätt till motstånd, osv. utan att för den sakens skull känna större lojalitet mot Tyskland än mot Sverige.

Jag inser att jag inte riktigt vet vart jag är på väg, så jag ska snabbt skissa en lösning. Kommunitaristerna har ofta med rätta anklagats för att göra orealistiska antaganden rörande möjligheten till att det ska finnas lokala eller nationella värdegemenskaper som människor kan identifiera sig med. Även om våra samhällen skulle vara helt etniskt homogena så blir vi mer och mer olika varandra inbördes. Tidigare har det funnits stora skillnader i värderingar och livsstil mellan klasser - skillnader som naturligtvis i varierande grad än finns kvar. Men vi ser också hur såna skillnader uppstår mellan generationer. Hur ska de tusentals förstagångsväljare som röstade på Piratpartiet i somras ens kunna föra en politisk diskussion med sina mor- och farföräldrars generation, där många (givetvis långt ifrån alla) inte ens vet vad Internet eller fildelning är, än mindre varför frågor som berör det är så viktiga? Man kan likt Sverigedemokraterna drömma sig tillbaka till ett tänkt Sverige, ett Sverige som aldrig har varit i närheten av att finnas, där alla var sammansvetsade i en enda samhällskropp med gemensamma värderingar och en gemensam livssyn, men dit kommer vi inte inom ramen för en modern civilisation.

Vissa människor är världsmedborgare och rör sig både mentalt och fysiskt över nationsgränser med nästan samma lätthet som över kommungränser. De flesta av oss är lite trögrörligare än så. Vissa av oss bär med sig en historia och en identitet som likväl placerar delar eller hela deras lojalitet någon annanstans - kanske i ett hemland som inte ens finns, såsom Kurdistan eller Assyrien. Men trots att vi yngre förmodligen har mer gemensamt med unga människor i andra västländer än med pensionärsgenerationen i vårt eget land så känner vi oss antingen inte som en del av något land alls, eller som en del av ett land som vi på något sätt fötts till, på något sätt ärvt. Det finns förvisso de svenskar som mer eller mindre på rent politiska grunder väljer att flytta från sosse-Sverige till USA, bli medborgare där, och identifiera sig helhjärtat med sitt nya land. Men de är extremt få, låt vara att alternativet ibland kan te sig lockande under svåra, kalla år i opposition. (Ett par av mina vänner funderade på att satsa storkovan på en rödgrön seger inför valet 2006. Skulle alliansen vinna skulle det klart uppväga förlusten av pengarna, men skulle de rödgröna vinna skulle de ha en startplåt för att bygga sig ett nytt liv någon annanstans. Men de gjorde det inte.)

Min försiktiga och snabba skiss mynnar ut i detta: kanske är en "nation" ett betydligt lösare begrepp än vad både Habermas och Sverigedemokraterna antar. Kanske är en mångkulturell nation inte en självmotsättning utan snarare en möjlighet om vi vill ha det så. Det ligger nära till hands att referera till Benedict Andersons teori om "imagined communities": en nation är en "tänkt gemenskap", inte en gemenskap vars existens föregår vår vetskap om den. Vi skulle kunna betrakta alla svensktalande, både i Sverige och i Finland, som en enda svensk nation. Men vi gör inte det, vare sig i Sverige eller i Finland, trots att vi inte bara har vårt språk gemensamt utan även en lång gemensam historia, kultur och religion. Däremot betraktar tyskarna folkgrupper som under lång tid varit skilda från den tyska samhällskroppen som nationsmedlemmar - Volksdeutsche - med rätt att återvända till Tyskland, och samma gäller för dem som definieras som judar i den israeliska lagstiftningen, varav vissa grupper verkar ha ytterst lite gemensamt med den judiska folkgruppen i stort.

Och då kanske begreppet "författningspatriotism" förlorar lite av sin intuitiva charm. Att lojalt acceptera lagarna i ett samhälle kan man göra oavsett om man anser sig tillhöra samhällsgemenskapen eller inte. Att erkänna dem som legitima i moralisk mening kanske kräver att man omfattar vissa politiska värderingar. Men att gå längre och faktiskt inte bara vara undersåte utan även medborgare kräver kanske att man identifierar sig på ett djupare plan med det land man bor i - antingen med staten definierad som en nation, eller med staten som den politiska ramen för ens nation. Och när stat och nation sammanflyter, när man inte uppfattar t.ex. den svenska nationen och staten Sverige som två skilda saker, kanske är det då som institutioner som representerar staten, såsom fotbollslag och grundlagar, kan omfattas med den kärlek folk vanligen visar institutioner som representerar ens nation, såsom älskade kulturella verk eller sedvänjor. Att detta inte kräver så mycket homogenitet och enfald som vissa antagit, och att man därför som liberal kanske inte ska betrakta ens ett begrepp som "nationalstat" med automatisk skepsis, givet att det har "tänkts" fram på rätt sätt, är min enkla och försiktiga tes.

PS. Jag inser nu att exemplet med fotbollslag kan ha varit illa valt, i det att jag inte nödvändigtvis vill hävda att det måste finnas nånting som är en "belgisk nation" bara för att det finns ett belgiskt fotbollslag som medborgarna i Belgien hejar på. Vi kan jämföra med lojaliteten mot ett klubblag som i många fall givetvis är grundad på att laget ifråga representerar ens stad eller ibland stadsdel, men ganska ofta inte - det skulle inte förklara de miljoner fans som hejar på en klubb i ett annat land, t.ex. Samtidigt är nog dessa fans, hur många de än är i absoluta antal, ändå relativt sett i klar minoritet. Målet är inte att fastslå några entydiga riktlinjer utan bara att peka på tendenser. Och anekdotiskt verkar tendensen vara t.ex. att företrädare för partier som verkar för ökat flamländskt självstyre uppvisar en betydligt mindre lojalitet gentemot allbelgiska institutioner - så började ju t.ex. Yves Leterme (flamländare, namnet till trots) sjunga på "Marseljäsen" när han ombads sjunga den belgiska nationalsången, och då var ju han till och med premiärminister på federal nivå. En bättre förklaring kan kanske vara att om vi följer en idrottstävling tenderar vi att välja att heja på det lag som närmast representerar det område vi identifierar oss med - så hejar jag slentrianmässigt på Uppland i TV-pucken och Europa i Ryder Cup. Här kommer väl min egen livshistoria fram - eftersom Uppsala saknat ett fotbollslag i den absoluta Sverigeeliten har väl min lojalitet huvudsakligen riktats mot landslaget genom åren, och alltså är det naturligt för mig att tänka på idrottslojalitet i dessa termer. Men jag vill fortfarande hävda att när det gäller institutioner som är genuint och per definition riksomfattande så krävs det någon form av identifiering med den gemenskap som omfattas av dem, närmare bestämt den typ av identifiering som kan kallas "nationell", för att man ska älska och inte bara respektera dem. Gud vad långt det här blev.