Den här liberala uppfattningen om att den offentliga debatten bör vara neutral med avseende på frågor om det goda fick under 1980-talet mothugg av de så kallade kommunitaristerna. I sin recension av Political Liberalism ifrågasätter Michael Sandel, en av de ledande kommunitaristerna, Rawls' avskillnad mellan politik och moral. Han tar exemplet med en debatt mellan Abraham Lincoln och Stephen Douglas år 1858 om slaveriets avskaffande. Frågan gällde huruvida slaveri skulle vara tillåtet eller inte i de nya territorier (områden i USA som hade rätt till självstyre men inte, såsom delstaterna, rätt att delta i politiken på federal nivå) som bildades allt eftersom unionen utvidgade sig över den amerikanska kontinenten. Lincolns inställning var att slaveriet var fel och att man förvisso inte skulle avskaffa det (inte då i alla fall - senare avskaffade ju Lincoln slaveriet under inbördeskriget) men åtminstone inte tillåta att det skulle förekomma på fler ställen. Douglas, däremot, framställde sig inte heller som en vän till slaveriet, men hävdade att idén om folksuveränitet borde komma först och att den federala regeringen och kongressen alls inte borde lägga sig i frågan: det borde vara upp till varje territorium att självt bestämma hur man ville göra. Detta vänder sig Lincoln emot. Sandel ger ett belysande citat från debatten (i min översättning):
[Vem som helst kan förorda politisk neutralitet] om han inte ser något fel med
slaveriet, men ingen kan logiskt säga så om han ser något fel med det;
för ingen kan logiskt säga att han inte bryr sig om man röstar för eller emot
något som är fel. Han kan säga att han inte bryr sig om man röstar för eller
emot en sak som är honom likgiltig, men han måste logiskt ha ett val mellan en
rätt och en fel sak. Han påstår att de samhällen som vill ha slavar har en rätt
att ha dem. Och det har de om det inte är fel att ha dem. Men om det är fel, kan
han inte säga att folk har en rätt att göra fel.
Och senare: "Är det inte ett falskt statsmannaskap som försöker bygga upp ett politiskt system på grundvalen av att inte alls bry sig om precis det som alla faktiskt bryr sig allra mest om?"
Rawls menar naturligtvis inte att vi inte får använda några argument alls när vi diskuterar centrala politiska frågor på den offentliga arenan. Men vi får bara använda en begränsad uppsättning argument, nämligen såna som kan hämtas från den "offentliga politiska kulturen" i vårt land. Såna idéer är inte beroende av en viss moralisk eller religiös inställning utan är såna som alla människor kan ställa sig bakom. Kristna, muslimer, asatroende och ateister kan t.ex. alla stödja demokratins ideal, liksom utilitarister såväl som kantianer. Och i den offentliga politiska kulturen i det samhälle vi lever i finns det givetvis många goda argument mot slaveri. Frågan är helt enkelt en icke-fråga, i USA så väl som i Europa.
Men Sandel hävdar att så inte var fallet i USA strax innan inbördeskriget. Varken konstitutionen, självständighetsförklaringen eller Högsta Domstolens rättspraxis var oförenlig med slaveriet. Detta uttömmer nu inte slaverimotståndarnas möjligheter helt, låt vara att Sandel verkar tycka det. Det kan fortfarande finnas möjlighet till kritik av slaveriet inom ramen för den offentliga politiska kulturen. Den offentliga politiska kulturen kan ju innehålla värden som kan utgöra grunden för argument för olika åsikter, såsom t.ex. i FRA-debatten där olika balansgångar mellan säkerhet och integritet ställdes mot varandra. Ingen kan rimligen förneka att både säkerhet och integritet är viktiga värden för ett demokratiskt samhälle, men frågan gällde hur vi går balansgången på bästa sätt.
Men Sandels kritik ligger på ett djupare plan. Abolitionisterna drevs av djupt rotade moraliska värderingar som de inte var beredda att kompromissa med, ofta grundade i religiösa föreställningar om människors lika värde. Dessa argument förde de också fram, dels för att de var effektiva, men också för att det var dessa idéer som faktiskt drev dem. Rawls erkänner detta och försöker invända att det amerikanska samhället i mitten på 1800-talet inte var "välordnat", vilket betyder att vi inte har nån plikt att hålla oss till idén om offentligt förnuft.
Sandels invändning är att så kanske det är, men det ursäktar inte abolitionisterna. De hade förmodligen inte för avsikt att verka för det offentliga förnuftets ideal hursomhelst, så de skulle fortfarande ha idéer om förhållandet mellan stat och moral som liberalerna måste betrakta som orimliga. Deras kamp mot slaveriet var bara ett led i en strävan att förverkliga det de uppfattade som Guds lag på jorden, inte att kämpa för ett samhälle där liberala idéer om värdeneutralitet var möjliga. Slutsatsen blir alltså att liberalerna inte kan försvara kampen mot slaveriet.
Redan här verkar det ju som att Sandels argument är lite tunt. Det är ju faktiskt fullt möjligt att hålla med abolitionisterna i vissa delar och inte i andra. Det Sandel kanske egentligen vill ha sagt är att vi kan drivas av värderingar som är så viktiga för oss att vi helt enkelt väljer att åsidosätta idén om offentligt förnuft när vi argumenterar för dem. Och om dessa värderingar är acceptabla i ett demokratiskt samhälle så har vi en konflikt som är besvärlig för liberalerna. Rawls verkar t.ex. vilja hävda att det är förenligt med idén om offentligt förnuft att vara abortmotståndare (liksom givetvis att vara -förespråkare), annars skulle ju en stor del av den amerikanska befolkningen klassas som orimlig på direkten. Däremot får abortmotståndarna inte argumentera för sin sak i religiösa termer. Men är detta verkligen ett rimligt krav att ställa på dem?
Rawls tvingas antingen svara ja, eller så måste han kraftigt snäva in tillämpningsområdet för idén om offentligt förnuft. Detta får honom att lägga in ett förbehåll: man kan hänvisa till genomgripande värden, om man dessutom hänvisar till "politiska" (alltså icke-genomgripande) värden som i sig är tillräckligt starka för att stödja ens tes. Det är inte helt klart att detta gör det möjligt för honom att hantera debatter såsom abortfrågan, men det är i alla fall ett klart steg på vägen.
Det jag istället reflekterade över när jag läste Sandels redogörelse för slaveridebatten på 1800-talet var att den sätter fokus på hur man ska förhålla sig till sitt eget samhälles politiska historia. 1850-talet är tillräckligt långt fram i tiden för att grunddragen i de moderna ideologierna ska ha hunnit utvecklas, det finns en borgerlig offentlighet där olika åsikter kan komma fram, och det finns därmed en offentlig politisk kultur där maktutövningen vilar på värden som kan utsättas för offentlig granskning och debatt. Samtidigt finns det skriande orättvisor: det amerikanska slaveriet är kanske det tydligaste exemplet, men i Sverige kan man peka på den extremt ojämlika fördelningen av politiskt inflytande, diskrimineringen av kvinnor, bristen på religionsfrihet, en stat som inte förmår förhindra att dess befolkning svälter, osv. Ska vi därmed klampa in i den tidens debatt och tillämpa våra tiders värderingar, eller ska vi förhålla oss avvaktande? Risken är å ena sidan att man hamnar i ett slags anakronism om man fördömer missförhållandena kategoriskt utan att titta på vad som faktiskt hade kunnat göras för att avhjälpa dem, men å andra sidan att man står passiv inför liknande missförhållanden idag. Richard Rorty berömde t.ex. Political Liberalism för att den var "historicistisk", men Rorty är i stort sett ensam om att inte se detta som ett problem. Historicismen skulle framför allt yttra sig i att den offentliga politiska kulturen är ett resultat av ett lands särskilda politiska historia, men också i att idén om politisk liberalism bara är tillämpbar på vissa typer av samhällen, nämligen moderna, demokratiska västerländska samhällen.
Problemet med detta är inte bara att vi inte kan argumentera mot orättvisor i andra delar av världen, utan också att vi därmed riskerar att sakna en bra motivering för varför liberala värden överhuvudtaget bör gälla i våra egna samhällen, annat än att det råkar vara så att de gör det och inte mer med det. Återigen är Rorty i stort sett ensam om att inte tycka att detta är ett problem.
Det finns fog för att kalla Political Liberalism ett historicistiskt verk, för Rawls anstränger sig inte särskilt mycket för att motivera varför vi skulle vara liberaler. Om man skulle försöka sig på att konstruera ett möjligt argument för politisk liberalism skulle det dock i korthet kunna gå ut på att om vi överhuvudtaget ska kunna ha ett fungerande samhälle, vilket är nödvändigt för att förverkliga i stort sett alla tänkbara värden, måste det finnas vissa gemensamma regler som de flesta människor följer och som upprätthålls på ett någorlunda ordnat sätt. Det enda moraliskt acceptabla sättet att bestämma vilka dessa regler ska vara och vem som ska ha rätten att upprätthålla dem är att vi på ett hyfsat demokratiskt sätt beslutar om reglerna (eller väljer dem som ska besluta om dem) och att de regler som finns i samhället är såna att människor kan förstå varför de finns där, oavsett t.ex. vilken religiös uppfattning man har, såsom nämndes ovan.
Ett sånt här argument förutsätter det Rawls kallar för "den förnuftiga pluralismens faktum", nämligen att människor på goda grunder kan ha olika åsikter rörande genomgripande frågor. (Sandel försöker ifrågasätta det också, men jag kommer inte att försöka besvara hans argumentation här.) Vi kan därmed kanske se utkastet till en viss sorts historicism: den politiska liberalismen kan bara tillämpas på samhällen där det råder nån form av pluralism, därför att annars förlorar den mycket av sin motivation. På 1800-talet hade vi sen länge uppfyllt dessa kriterier, och därmed kan slaverisamhället kritiseras för att det behandlar människor på ett oacceptabelt sätt. Problemet är ju dock att det argument som jag snabbt presenterade för den politiska liberalismen inte kommer att verka särskilt övertygande för de flesta. Rawls tänkte sig att den politiska liberalismen skulle kunna grundas på en "överlappande konsensus": mitt argument duger för mig, medan andra kommer att ha argument som funkar för dem. Problemet med ett samhälle såsom USA på 1800-talet är ju att den politiska liberalismen är ifrågasatt. Svaret måste kanske bli att de som ifrågasätter den politiska liberalismen är orimliga: de vill inte använda den politiska makten på ett acceptabelt sätt, och vi kan därmed bortse från dem på ungefär det sätt vi kan bortse från nazister och fundamentalister idag. Men varför det ska vara fallet är dock oklart. Här verkar vi stå vid en återvändsgränd där vi inte har något annat val än att hänvisa till argument som inte är interna i den politiska liberalismen i sig. Det måste finnas nåt slags yttre grundval, nånting att hänga upp den på.
Det här är ju inte ett helt nytt argument mot politisk liberalism. Det är också lite oklart var vi hamnar med det. Idén om den värdeneutrala staten och om offentligt förnuft finns fortfarande kvar. I så måtto har inte Sandel uppnått sitt mål. Men däremot kan man inte, som Rawls, hävda att den politiska liberalismen förmår berättiga sig själv. Detta är ett problem man kan leva med så länge som de grupper som förkastar grunddragen i det liberala samhället är små och marginaliserade. Däremot blir det ett större problem när de inte är det, som fallet var med slaveriförespråkarna i USA, och som fallet är med diverse icke-demokratiska länder idag. Det grundläggande dilemmat, valet mellan dogmatism och slapp tolerans, finns fortfarande kvar. Rawls kan inte hjälpa oss att komma närmre en lösning, tvärtom: det är just den här frågan som är kanske det största problemet när han diskuterar global rättvisa, främst i Folkens rätt. Vi hamnar i en klassisk apori: frågan kvarstår, svaret dröjer.
