Civilsamhället och makten

Pelle Rödin, vice ordförande för SFS, skriver såhär:

Ta bort studentkårernas rätt att ta ut en avgift av studenterna. Gå sedan
vidare med att avskaffa hyresgäströrelsens förhandlingstillägg - den 10-krona du
som hyresgäst obligatoriskt betalar på din hyra för att hyresgäströrelsen ska ta
fighten för dina villkor mot hyresvärden. Frigör A-kassorna från
fackföreningsrörelsen och chockhöj avgifterna. Processa mot den mätavgift
Byggnadsarbetareförbundet får ta ut för att kontrollera att deras medlemmar får
rätt betalt. Så förändrar man ett samhälle, strategiskt. Bit för bit.

Under lång tid har olika folkrörelser fått institutionella fördelar för att
kunna utföra uppdrag för den grupp de försöker företräda. Det har givit ett
samhälle där det finns ett starkt civilt samhälle, någonting mellan den starka
staten och starka kapitalintressen. Det har bidragit till maktdelning, och till
att den lilla människan kunnat växa något genom att ha starka organisationer på
sin sida. Att plocka bort förutsättningarna för dessa folkrörelser är att bidra
till maktkoncentration, att urholka det civila samhälle som enligt varje
grundbok i statsvetenskap är ett fundament för en väl fungerande
demokrati.

Ja, det första stycket lät ju som en väldigt sympatisk programförklaring, i mina öron. Låt mig därför försöka försvara den mot Rödins invändningar.

Det finns förvisso, om jag har förstått det rätt, en statsvetenskaplig diskussion om huruvida ett starkt civilsamhälle egentligen är bra ur demokratisynpunkt, men jag vill ändå i grunden ansluta mig till Rödins tes att ett starkt och oberoende civilsamhälle bidrar till maktdelning. Men den "folkrörelsemodell" som Rödin utmålar är lite annorlunda än den som vi kanske vanligtvis tänker på när vi diskuterar det civila samhället. Egentligen talar Rödin nämligen inte alls om det civila samhället, utan om intressegrupper. Och det är lite annorlunda.

Jag har minst två stora problem med intressegrupper. Det första är att de gör anspråk på att representera en grupp människor som kanske inte alltid delar deras värderingar. SFS och studentkårerna gör anspråk på att representera alla studenter, även dem som skulle vilja gå ur sina kårer. Byggnads verkar göra anspråk på att representera även icke anslutna byggnadsarbetare, och har därför tagit ut en avgift av dem. Om politisk makt överförs till dessa intressegrupper riskerar de som inte sympatiserar med dessa grupper att få mindre makt. En icke-ansluten byggnadsarbetare kan i allmänna val utkräva ansvar av sina riksdagsledamöter för hur de har representerat honom, men kan inte utkräva ansvar av sina "representanter" i Byggnads - i hans ögon representerar de inte honom alls! (Om vi ändå talar om representationsbegreppet vill jag citera ur minnet den definition som Jörgen Hermansson ger, med ledning av Hanna Pitkin: "Representation uppstår när representanter agerar i de representerades intresse, och de representerade i efterhand håller med om att så varit fallet.")

Det andra problemet är den monopolisering av makten som vidlåder den särskilda form av intressegruppsrepresentation som korporativismen utgör. Låt oss tänka oss tillbaka till den gamla onda tiden, då LO och SAF hade ett större inflytande på politikens detaljutformning än de har idag. LO:s uppgift är att representera arbetarna. SAF:s uppgift är att representera arbetsgivarna. Men vem representerar miljöintresset, konsumenterna, människorna som lever under förtryck i Burma, eller de unga som är outsiders på arbetsmarknaden? Vänstern brukar ibland tala om ett "stakeholder society", där alla som påverkas av beslut i samhället i stort (även marknaden) själva ska få vara med och påverka dessa beslut, som motpol mot ett kapitalistiskt "shareholder society", som hellre vill sprida makten genom att möjliggöra för vanliga människor att skaffa aktier och därmed bli delägare i företag. Men korporativismen är bara ett halvfärdigt stakeholder society, och det gör det ännu värre för dem som utestängs: även dessa grupper förvägras möjligheten att genom demokratiska val delta i besluten. LO och Svenskt Näringsliv torde inte ens själva påstå att de grupper de säger sig representera utgör en majoritet av Sveriges väljarkår. Om de då exklusivt får utöva en del av den politiska makten blir det majoriteten som blir utestängd.

Alternativet torde hellre ligga i den pluralistiska representationsmodellen, där ingen grupp ges särskilt företräde eller monopol på den politiska makten framför andra. På så sätt skapar man ett dynamiskt civilsamhälle, där intressegrupper inom en viss sektor (till exempel studentkårer) inte kan osynliggöra sina egna minoriteter, outsiders och icke-anslutna, och där alla grupper kämpar om de folkvaldas intresse på, om inte lika villkor, så åtminstone jämlikare villkor än under korporativismen.

Rent konkret, för högskoleväsendets räkning, skulle detta kräva införandet av fri kårbildningsrätt och varje kårs rätt till jämlik representation i universitetsorgan, men också att universiteten och statsmakterna förhåller sig friare till kårerna och väger in även andra hänsyn i sina beslut. Uppsala studentkår har en princip som brukar kallas för "Flottsundsprincipen": det som händer utanför Flottsund (Uppsalas historiska gräns), det bryr sig inte kåren om. Men universitetet är en del av ett bredare samhälle, som inte bara sträcker sig utanför Flottsund utan som i viss mån omfattar alla människor. Att kåren då skulle få rätt till oproportionerligt stort inflytande över universitetets verksamhet blir absurt. Kåren ska enligt sina egna principer inte bry sig om MR-situationen i Kina, men någon måste ju göra det. Det intresset måste också vägas in. Men korporativismen är en sällsynt dålig modell för att göra just det.

Skilj på nyliberalism och kulturkonservatism

Mikael Löfgrens artikel på DN Kultur illustreras av en bild på några museiarbetare i Örebro 1966 som packar upp en Rembrandt, och han frågar sig retoriskt om inte detta utgör "en alliansutopi om kulturpolitikens födelse". (Det rätta svaret, påpekar Löfgren, är att detta är ett utslag av socialdemokratisk kulturpolitik pre-1968.)

Jag vet inte, men jag tror inte att man ska tolka Löfgrens kommentar alltför ingående här: andemeningen verkar vara att alliansens (eller i förlängningen "borgerlig") kulturpolitik går ut på att gynna "Riktig Kultur" och "Riktiga Kulturinstitutioner" till förfång för alternativa kulturströmningar. Samtidigt karakteriseras alliansens kulturpolitik såhär: "De nya idealen är individualistiska och relativistiska: smaken är som baken." Och sedan följer en redogörelse för och kritik av hur kulturpolitiken under olika regeringar har kommit att användas för att gynna helt andra syften (entreprenörskap, regional utveckling etc.) än just kulturen. Löfgren skriver:

Men kulturen är inte bara politikområde och arbetsmarknad,
fritidskonsumtion och lekplats för den skapande individen. Kulturen
(offentligheten, civilsamhället, livsvärlden) är ett ställe där medborgarna
undersöker och uttrycker andra sidor av sig själva än de som löntagare,
konsument och väljare. Kulturpolitiken är statens försök att artikulera och
reglera sin relation till kulturen som "medborgerlig försöksverksamhet".

(...)

I dag vill nyliberala partivänner till kulturministern helst av allt
avskaffa kulturpolitiken och göra kulturen till en "marknadens
försöksverksamhet".

Jag tänkte försöka göra två poänger här. För det första: det har hittills visat sig väldigt svårt att karakterisera alliansens kulturpolitik, så det är viktigt att inte blanda bort korten här. Lena Adelsohn Liljeroth för inte en nyliberal kulturpolitik. Det är inte en nyliberal kulturpolitik att fortsätta plöja in en massa pengar varje år i nationalscenerna, samtidigt som man avgiftsbelägger muséerna. Det är, om något, en kulturkonservativ politik: att allra främst värna om det man uppfattar vara bestående kulturella värden, inte för allmänhetens skull (ty allmänheten går gissningsvis mer på museum än på opera) utan kanske till och med för deras egen skull. Östermalmsbornas kulturkonsumtion subventioneras av låginkomsttagarna i Kiruna: ett exempel på regressiva transfereringar, om man så vill.

Däremot kan det lilla jag har sett av moderaternas kulturmanifest "Kultur 2.0" möjligen kvala in som lite nyliberalt. Inte minst förslaget om att kunna avgiftsbelägga bibliotek är ganska nyliberalt. Om man med det även har tänkt sig avgiftsbelägga barnlitteratur börjar man nästan bli hardcore. Men när även en libertarian som Johan Norberg kan tänka sig ett system med "kulturcheckar", vilket ju skulle få den yngre (men ej den senare) Nozick att vända sig i sin grav, då har vi kommit ganska långt från den renodlade die hard-nyliberalismen.

Med andra ord: inte ens moderaterna kan sägas ha en enda, tight sammanhållen kulturpolitik. Då kan man inte måla högerspöken med bred pensel. Adelsohn Liljeroth står nog sossarna närmare än nyliberalerna.

Nåja, låt oss nu betrakta citaten ovan. Artikelns titel är: "Vad ska vi ha kulturen till?" Nu vet jag inte om Löfgren själv satte den, men det är väl ungefär den fråga han ställer, så vi bör nog anta att han tycker att frågan är relevant.

Men redan här avslöjas en del ideologiska presumptioner. Att man ställer en sådan fråga avslöjar att man tycker att frågan förtjänar ett svar. Men är det överhuvudtaget en intressant fråga att ställa sig? Kulturen kan väl lika gärna bli vad vanliga människor gör den till, utan att dess syfte och roll måste bli föremål för politiska beslut? Det intressanta med den nyliberalisering av kulturpolitiken som målas upp är inte att den är en "marknadens försöksverksamhet", utan vad den i mindre utsträckning än tidigare kan vara: ett medvetet försök att genom politiska beslut styra människors kulturkonsumtion (inklusive valet mellan att lägga pengar/tid på kultur eller på något annat) i en eller en annan riktning. Det är detta försök som nyliberalen mest av allt vänder sig emot.

Och det är därför jag blir lite skeptisk inför det första stycket av blockcitatet ovan. Minns Humes lag: bara för att man tror sig kunna definiera vad kultur är och vad kulturpolitik är följer inte att någon viss politik bör föras. Löfgrens redogörelse är, som moralfilosofer skulle säga, question-begging. Om nu kulturpolitiken är statens försök att artikulera sin relation till den "medborgerliga försöksverksamhet" som kulturen sägs utgöra, jaha, vad är då den relationen, eller vad bör den vara? Nu ska sägas att Löfgren förvisso inte har för avsikt att ge något svar på denna fråga. Men jag tycker inte att redogörelsen dittills ger tillräckliga skäl för att avvisa svaret: "Staten bör inte ha någon relation till medborgarnas försöksverksamhet alls, eftersom det är medborgarnas försöksverksamhet, inte statens." (Det är vidare mycket märkligt, som Löfgren gör i andra stycket, att sätta likhetstecken mellan att avskaffa kulturpolitiken och vilja införa en "marknadens försöksverksamhet". Vill man avskaffa kulturpolitiken vill man rimligen inte införa någonting alls.) Människor tillåts definiera sig själva som i huvudsak konsumenter, medborgare, väljare eller (shocking!) integrerade, hela människor, och agera därutifrån utan att politikerna avser att därigenom åstadkomma det ena eller det andra.

Nu har detta blivit långt och mer än lovligt osammanhängande, men låt mig avsluta med att peka på en sak. I den politiska och kulturella debatten i vid mening idag tenderar ofta (men alls inte alltid) vänsterdebattörer att hamna i mer relativistiska ståndpunkter än sina motdebattörer, till exempel i frågan om de mänskliga rättigheternas universalitet. Men kulturpolitiken avslöjar att åtminstone inrikespolitiskt är relativismen en nyliberal rörelse: statlig maktutövning förutsätter att beslutsfattarna (vare sig det är folkmajoriteten eller den riksdagsmajoritet som ska förvalta folkmajoritetens vilja) inte betraktar giltigheten hos sina egna värdeutsagor som relativ. (Eller så är det en mycket skrämmande relativism: det som är rätt för mig är rätt för mig, och det som är rätt för dig är rätt för dig, men eftersom jag har makten så bestämmer jag, och dina protester är bara giltiga relativt dig själv.) Att gynna en viss livsföring, en viss inkomstfördelning, en viss kulturpolitik, allt sådant är icke-relativistiskt. Den stat som inte vill påtvinga andra människor sin sanning, utan respektera deras rätt till sin egen sanning, det är nattväktarstaten. (Redogörelsen bör vid denna punkt nyanseras mycket kraftigt, men grunddragen torde vara giltiga.)

Och i kulturpolitiken, där kanske relativisterna har mest på fötterna, där verkar ju till och med Löfgren erkänna att den nyliberala kulturpolitiken med en viss logik är relativistisk. Den vissa avsmak som vidlåder hans kommentarer får honom att låta som en riktig kulturkonservativ. Anders Björck skulle nickat gillande.

Och vad ska man då göra av detta? På vilket sätt förhåller sig kulturvänstern till att nyliberalerna i detta fall slår dem i deras eget spel? Jag ser väldigt få konkreta, analytiskt och stringent argumenterade svar i kulturdebatten.

Religionsfrihet på DN

Så har det då blossat upp en debatt om religionsfrihet på DN, som går tillbaka på en tidigare debatt på Expressen.

Jag vet inte, jag tänkte skriva någonting lite längre och mer personligt om detta, men jag slås bara av att det verkar råda en brist på klarhet om vad diskussionen egentligen handlar om. Egentligen verkar det vara två frågor: (1) Behövs en särskild lagstiftning för religionsfrihet eller täcks den av existerande rättighetslagstiftning? (2) Utgör skyddet för religionsfrihet en oacceptabel inskränkning i samhällsdebatten?

Vad (1) beträffar så fordras egentligen en längre rättsvetenskaplig utläggning, men svaret torde rimligen vara nej, eftersom det torde vara ganska svårt att tänka sig ett fall av religionsutövande som inte utgör yttrandet eller hysandet av en åsikt, bildandet eller verkandet av en förening, inhämtandet av information, eller hållandet av ett möte, som ju alla är tryggade av grundlagen. Men... jag undrar om inte religionsfriheten egentligen borde ges ett starkare grundlagsskydd för att vara helt tryggad. Vi läser i RF 2:12:

Begränsning som avses i första stycket får göras endast för att tillgodose
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig
gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett
den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria
åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras
enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Detta ger i och för sig ett starkt skydd för enskilda religioner (se sista meningen), men utgör det ett skydd för religionsfriheten som sådan? Den rent proceduriella demokratin kan ju mycket väl hävdas kunna samexistera med en inskränkning av religionsfriheten, även om ett sådant styrelseskick skulle te sig ganska märkligt. Det är inte rent definitionellt säkert att rätten att utöva sin religion helt obehindrat utgör en "folkstyrelsens grundval". Någon som har tittat på förarbetena kanske kan sprida närmare ljus över hur lagstiftaren resonerade i detta fall, men nog torde den grundläggande intentionen, att människans rätt att utöva sin religion (inom vissa gränser etc. etc.) är ett så grundläggande värde att en demokrati inte bör få kränka den, få en bättre formulering? (Sedan har vi ju Europakonventionens skydd för religionsfrihet som kanske är bättre. Jag vet inte - det finns inte plats att utreda den frågan här.)

(2): Detta är ju egentligen den intressanta frågan. Och det var lite denna som jag syftade på när jag skrev att det är väldigt viktigt att veta vad man diskuterar. Egentligen borde detta ämne nu explodera till en mycket omfattande diskussion, vilket det inte finns tid med, men låt mig säga detta: John Stuart Mills formulering att "ens egen frihet slutar där den andres börjar" (eller ord med liknande andemening) måste utgöra den enda rimliga gränsen att dra i denna diskussion. Man torde här kunna skilja på den religionsfrihet som inbegriper rätten att själv utföra sina egna religiösa handlingar (positiv), och den religionsfrihet som innebär frihet från andras kränkningar (negativ). Många liberaler i Isaiah Berlins anda skulle kanske omedelbart då säga att det är den negativa religionsfriheten som är den som man huvudsakligen har att värna, men det var inte riktigt så jag menade.

Det beror nämligen lite grann på hur man definierar "kränkning". Ska "kränkning" förstås som "kritik", "hån" eller "satir"? Det verkar finnas några som menar det. I så fall torde kravet på religionsfrihet gå alldeles för långt utöver det som kan förenas med de andra fri- och rättigheter som vi vanligen tar för givna, och jag tror att detta är Humanisternas huvudpoäng. Men att rent fysiska kränkningar av människors religionsutövande bör vara förbjudna, därom verkar saken vara ostridig.

Sedan är det en helt annan fråga om det existerande grundlagsskyddet för religionsfrihet leder till oacceptabla inskränkningar av religionskritik. Här tror jag helt enkelt att svaret är nej, rakt av. Jag kan därför inte ge Humanisterna rätt när de vill avskaffa grundlagsskyddet för religionsfriheten. Det är lite synd att de väljer att fånga rubriker hellre än att faktiskt lansera sin huvudpoäng: värdet av att religion, liksom alla delar av människans verksamhet, kan granskas och kritiseras. Det hade man inte behövt ta sådana omvägar för att uttrycka.

Gellerfelt om monarkin

Det är ganska märkligt hur illa argumenterade många rojalistiska inlägg i den ständigt puttrande monarki/republik-debatten är. Mats Gellerfelts artikel i SvD idag är, som jag ska peka på, inget undantag. Nu är den ju lite raljerande, men jag tycker nog att har man publicerat en artikel i Svenskan som inte är uppenbart ironisk förtjänar man att tas på allvar.

För ett par år sedan ansåg jag att det egentligen inte fanns ett enda bra argument för monarkin. Idag tycker jag väl att det ändå finns ett par som är beaktansvärda, men att sammantaget, i konfrontation med motargumentens tyngd, faller dessa tungt. Problemet med Gellerfelts artikel är att dessa inte tas upp alls.

Den princip som finns på många (alla?) tidningar, att rubriken sätts av redaktionen och inte av författaren, exemplifieras på ett bra sätt här. Rubriken är "Folket vill ha sitt ärftliga kungahus". Bingo! Detta är det starkaste argumentet som rojalisterna egentligen har, och som med den helt och hållet ceremoniella monarki vi faktiskt har får även de flesta republikaner att knyta näven i fickan i tyst resignation. Många är de riksdagsledamöter som "egentligen" eller "i princip" vill ha republik, men som aldrig skulle finna det värt att driva frågan.

Jag skulle kunna diskutera detta argument, men det jag egentligen vill komma till är att Gellerfelt visserligen hänvisar till det men egentligen verkar tycka att det inte utgör en nödvändig förutsättning för monarkins fortlevnad. Han vill nämligen göra monarkin lite mindre "folklig":

"'Folklighet' är en anomali när det gäller ett kungadöme - poängen är just
den mytiska statusen. Därför var 1974 års Torekovskompromiss, där monarkin
avkläddes allt utom några få funktioner, olycklig. Ett typiskt exempel var
avskaffandet av riksdagens högtidliga öppnande, med tron och trontal och Karl
XI:s drabanter och all grannlåt. Avskaffandet var svensk jantelag i kubik. Vem i
United Kingdom skulle vilja avstå från drottningens magnifika öppnande av
parlamentet?"

Nåja. Det som egentligen försvann vid Torekovkompromissen var kungens rätt att utan riksdagens hörande tillsätta regeringen, vetera all lagstiftning, utnämna alla ämbetsmän, utöva högsta befäl över försvarsmakten, rösta (med två röster!) i HD, och så vidare. Jag ska vara fullständigt ärlig. Jag kan också känna en viss vördnad inför den brittiska monarkin. Jag kan fascineras av att chefsinpiskaren i överhuset av hävd bär titeln "Captain of the Honourable Corps of Gentlemen-at-Arms" eller de intrikata ritualerna vid parlamentets öppnande. Men de befogenheter som kungen tvingades ge upp i Torekov hade mindre än 60 år tidigare använts för att förhindra att demokratins och det lika människovärdets principer skulle få genomslag i vårt land. Nu vet jag inte riktigt om Gellerfelt vill återinföra dessa befogenheter också. Men det skulle onekligen spä på kungamaktens "mytiska" status, och det verkar ju vara värt hur mycket som helst.

Men det riktiga problemet för Gellerfelt är att han inte ger minsta hänvisning alls till att folket skulle vilja ha monarkin mindre folklig. En poäng med monarkin är, trots allt, att människor under lång tid hinner bekanta sig med sin statschef, dennes efterträdare och familj, vilket torde förutsätta ett visst mått av öppenhet eller, som Gellerfelt kanske skulle beskriva det, "folklighet". (Och att hänvisa till att människor i Storbritannien kanske inte skulle vilja göra den brittiska monarkin mer folklig är ju absurt. Vem i Finland skulle vilja frångå republiken till förmån för kung Väinö I:s avkomma?) Nej, Gellerfelt verkar vilja göra monarkin mer mystisk, "bara för att". Måhända att detta är den monarki Gellerfelt själv vill se, det kan jag köpa. Men vi är redan inne och trampar på en av demokratins grundprinciper: att alla vuxna medborgare ska kunna vara valbara till varje offentligt ämbete. Då gör man inte med lätthet vidare avsteg från denna grundprincip, "bara för att".

Och jag köper inte heller argumentet att en republik per definition skulle vara mindre mystisk än monarkin, särskilt inte så urvattnad som den svenska monarkin är. En folkvald president måste visserligen visa sig bland de medborgare hon hoppas på att representera, en statschefsplikt som Gellerfelt snarare verkar se som någonting djupt negativt. Men visst kan man fläska på med drabanter och rökelse och ritualer och jag vet inte vad för att symbolisera folkviljans köttvardande i den utvalde presidenten på ett mycket mer effektfullt sätt än någonting den svenska monarkin besitter idag. Om nu detta är det enda intressanta med att ha ett visst statsskick, det vill säga.

Men det är det ju inte, och det tror jag nog inte heller att Gellerfelt menar. Men faktum är att kungamaktens ceremonialitet är kanske ett av de starkaste argumenten mot monarkin. Oavsett vilka befogenheter kungen har får han inte utöva dem i en demokrati. Han måste förhålla sig strikt neutral och inte ingripa på något sätt i politiken. Men jag som liberal vill inte ha en sådan statschef. Jag vill ha en statschef som kan delta i samhällsdebatten även med någorlunda kontroversiella åsikter, som har befogenheten att stå upp emot regering och riksdag om dessa någonsin ruckar på statsskickets grunder, och som då kan säga: "Jag är folkvald som ni." Att vi inte har det är en del i den socialdemokratiska enhetsstaten, där de konstitutionella begränsningarna av riksdagens och regeringens makt är relativt få, om än ej oviktiga. Det reducerar statschefen till en statskändis, härav Gellerfelts fokus på rent ceremoniella frågor. Vi kan vara glada att vi idag inte behöver en statschef med större befogenheter än så. Men vi bör oroa oss för att han inte har det, om den dag skulle komma då de behövs.

Till sist: i en något förvirrad diskussion om Daniel Westling avslutar Gellerfelt bisarrt nog sin artikel med att citera John Ball: "When Adam delved and Eve span/Who was then the gentleman?" Amen to that, brother.

Okej, nu verkar inte rubriksättningsfunktionen fungera på Blogger. Detta inlägg ska i alla fall heta "Sture Linnér om hellenismen".

Jag håller egentligen på att försöka lära mig klassisk grekiska nu i sommar, men klar som jag var med en lärobok och i väntan på en annan så tog jag mig an Sture Linnérs senaste bok, "Från Alexander till Augustus", om hellenismen, den epok i den grekisktalande kultursfärens historia som sträcker sig från Alexander den Stores död (323 f.Kr.) till det sista hellenistiska kungadömets fall (ptoleméernas Egypten under Kleopatra föll till Octavianus (Augustus) vid Actium 31 f.Kr.). Karln är nittio år gammal men håller en utgivningstakt på 1,5 fullängdsbok per år. Det är värt respekt.

Linnér säger visserligen att han inte vill skriva någon heltäckande bok om hellenismen, utan bara göra en del selektiva nedslag i dess historia, men genom den oerhörda bredd som dessa nedslagspunkter täcker så blir resultatet nästan någonting mittemellan. Det är ingen regelrätt historia, men man har samtidigt lärt sig något om snart sagt alla delar av hellenismen. Dock ligger tyngdpunkten främst på konst- och litteraturhistoria.

Man ska inte kritisera författaren för att han skriver den bok han helst vill skriva, eller för att han fokuserar främst på de områden som han är bäst på, men det finns kanske ett par områden där jag inte riktigt har fått mitt lystmäte tillfredsställt. Framför allt saknar jag kanske helt en redogörelse för hellenismens inflytande i Syd- och Centralasien, dit grekerna anlände med Alexander, och där en grekisktalande elit härskade över den infödda befolkningen under ett par århundraden (se t.ex. den utmärkta Wikipediaartikeln om indogrekerna). Där uppstod en kulturell syntes som hade stor inverkan på buddhistisk och indisk konst och kanske även filosofi (vilket ju i sanning är jätteintressant). Just detta kulturmöte, mitt i den kulturella och språkliga smältdegel som Centralasien med omnejd historiskt har utgjort, är kanske en av de mest intressanta aspekterna av hellenismen. Men Linnér har valt att hålla sig till de grekiska kärnområdena, och det måste man respektera.

Nåväl, Linnérs bok är läsvärd, inte tu tal om det. Hellenismen är inte en epok de flesta reflekterar särskilt mycket över, inklämd som den är mellan Athens storhetstid på 400-talet och romarrikets apex runt Kristi födelse, men den är kanske den period av antiken som är mest lik vår egen: de gamla stadsstaterna (poleis) försvinner och ersätts av mångkulturella storriken där de kulturella kontaktytorna sträcker sig från södra Spanien till Uzbekistan. Den gamla, polis-centrerade filosofin får ge vika för läror som stoicismen, som på det "politiska livets" bekostnad betonar individualism, det enskilda livet, och kosmopolitanism. Men mer om hellenismens filosofi någon annan gång.

Inga vapen till Thailand

Enligt DN och andra svenska medier har Thailand bestämt sig för att köpa sex Jasplan (men enligt denna länk är ingenting bestämt än). Hur det vara månde: vill de köpa ska de inte få.

Jag har verkligen inga principiella problem med vapenexport i sig, i alla fall inte till demokratier. Det är en välgärning att se till att fria folk kan försvara sig själva mot yttre hot, utan att behöva bygga upp en egen vapenindustri, och om det dessutom skapar arbetstillfällen är det knappast någonting negativt. Och hade den thailändska regeringen varit demokratiskt vald hade jag knappast känt något större behov att ens kommentera denna potentiella affär.

Jag vill inte vara en apologet för Thaksin Shinawatra. Jag börjar mer och mer förstå att hans regim kännetecknades av svåra inrikespolitiska problem, och att den inte var fläckfri vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Att oppositionen bojkottade det senaste parlamentsvalet får ses som ett tecken på de inrikespolitiska problem som Thailand led av under hans styre. Men jag vill ändå mena att hans regim hade det minimum av folklig legitimitet som gör att den militärkupp som iscensattes förra året måste betraktas som djupt illegitim.

Det gör mig ganska lika om en militärregim tar makten från en odemokratisk regering, så länge som respekten för mänskliga rättigheter är lika låg eller hög. I vissa fall, som i Mauretanien, har ju den nya militärregimen infört fria val och avvecklat sig själv, efter att ha störtat en tidigare militärregim i en, om jag har förstått saken rätt, oblodig kupp. Kuppledarnas handlande i detta fall var bra och nödvändigt, och har givit visst hopp åt detta bortglömda land. Men i Thailand störtade man en regering som åtminstone kunde visa på ett visst mått av demokratisk legitimitet, och man har inte visat någon som helst praktisk vilja att återinföra demokratin, oavsett vad man säger. I fall som detta måste avsikter bedömas i handling och inte i ord.

Den sittande militärjuntan är därmed illegitim. Låt oss säga att man vill köpa vapen från Sverige. Hur ska man betala för dem? Förr eller senare med skattepengar, naturligtvis: även om man lånar för det faktiska köpet så måste man betala sina borgenärer med skattepengar. Hur ska man driva in skattepengarna? Genom det våldsmonopol man upprätthåller, och endast därigenom. En demokrati kan hänvisa till folkflertalets samtycke när man driver in skatten, och i ett land som Sverige betalar de allra flesta även om man kanske tycker att skatterna borde vara lägre. Men en militärjunta kan endast stödja sig på den nakna vapenmakten. Och det räcker inte.

Den thailändska militärjuntan förvandlas till ett rövarband, som köper vapen för pengar som man inte äger att spendera från början. Folket får betala för något de inte har några möjligheter att säga ja eller nej till. De blir främlingar, i värsta fall slavar, i sitt eget land. Det kan finnas prudentiella skäl att erkänna den grupp som utövar våldsmonopol i ett land som det landets rent folkrättsligt legitima regering. Det möjliggör kontakter och påverkansmekanismer som i vissa fall kan visa sig vara värdefulla. Men jag är väldigt osäker på om detta gäller i ett så flagrant fall som Thailand, där en demokratisk konstitution sätts ur spel av våldsmän. Och ska vi sätta dödliga vapen i händerna på en regering så räcker det inte med att denna är folkrättsligt legitim. Den måste vara moraliskt legitim, och det är den thailändska militärjuntan inte.

Jag hoppas att den svenska regeringen har vett nog att säga nej till det här. Jag har inget jättestarkt förtroende för Mikael Odenberg som det är, och det skulle inte stärkas om man skulle släppa igenom en affär som denna. Naturligtvis viktigt att påminna: vi har ingen affär än, bara spekulationer. Men även så tror jag att det är viktigt att markera att vapenexport ska gå till demokratier, inte till diktaturer, och särskilt inte till diktaturer som har åsidosatt en demokratisk författning.

Till sist: jag har ofta fäst mig vid att det vid senaste landstingsvalet i Östergötland fanns en person i valdistriktet Domkyrko 4, Linköping, som röstade på Thaksins parti Thai Rak Thai. Det är en talande metafor: man kan rösta på TRT i Sverige, där man kan skriva in vilket parti som helst, men inte i Thailand. Sådan är skillnaden mellan demokrati och diktatur. Men jag har ibland grubblat över varför denna person valde att rösta på TRT just i landstingsvalet, inte i något annat val. Var det just TRT:s sjukvårdspolitik som lockade honom/henne? Eller var det helt enkelt det faktum att vederbörande helt enkelt inte brydde sig tillräckligt mycket om landstingsvalet för att rösta på något av de etablerade partierna? Jag lutar åt det senare, men man vet aldrig.

Universitetens roll

Återigen ger dagens understreckare mat för tanke. För en som har kämpat aktivt för att Uppsala studentkår inte ska tycka att studenter ska tvångsindoktrineras i hållbar utveckling (se sid 6, rad 10) om de kommer till universitetet för att studera Lie-algebror eller Qumranessenernas eskatologi drar man lite grann öronen åt sig när man får höra talas om att universitetet ska göra studenterna till bättre människor: borde inte den obligatoriska skolan, gymnasiet, familjen och det omgivande närsamhället redan ha gjort studenterna till så pass goda demokratiska medborgare att de utan vidare kan släppas fria att själva ta sin plats i samhället utan ytterligare sedlig fostran? Men nu raljerar jag lite.

Det känns svårt att helt och hållet frånkoppla denna diskussion från den bredare frågan om universitetens förhållande till bildningsidealet i största allmänhet. I bildningsidealet ingår ju tanken att människor, när de får en klassisk bildning, ska växa som människor (ordet "humaniora" betyder ju just "de ting som gör [någonting annat] mänskligare"). Det moderna universitetet i humboldtsk tappning satte ju just bildningen som en central del av sin uppgift - en idé som, som Anders Burman i understreckaren mycket riktigt antyder, har levt kvar kanske mer i USA än i Humboldts eget Tyskland. Och i ett modernt bildningsideal måste rimligen ingå, såsom samhället idag ser ut, förmågan att spela en aktiv och insatt roll i den demokratiska processen - att helt enkelt vara en god demokratisk samhällsmedborgare.

En (pseudoneo-)klassisk liberal som jag själv får en del problem med hela detta. Bildningsidealet är väldigt liberalt, i alla fall i den riktning som Mill förespråkar, där frihet, utbildning och demokrati samspelar för att utveckla även de förment "obildbara" kroppsarbetarna till människor som är värdigare och mer utvecklade än tidigare. Problemet är att detta kostar pengar, vilket det givetvis gjorde även på Mills tid, och måste på något sätt finansieras. Om människor vill bilda sig, fine. Om människor vill betala för det själva, fine. Men om vuxna medborgare vill läsa på universitet som mer förmedlar teoretiska kunskaper eller yrkesfärdigheter än just erasmisk bildning, ska vi inte låta dem göra det? Jo, det tror jag nog är, om inte okontroversiellt, så åtminstone någonting som de allra flesta måste kunna acceptera. Men ska det offentliga möjliggöra allas chans till att skaffa sig en bildning genom avgiftsfria kurser inom "bildande" ämnen, som ju sker idag (med all högre utbildning)? Den fria marknaden skulle styra pengarna annorlunda.

Det är här som jag får stora problem, och det knyter an till funderingar som jag börjar få mer och mer av. En hard core-friedmanian skulle hävda att statens roll är att främja ekonomisk effektivitet, och det är inte effektivt att människor konsumerar mer högre utbildning än vad de skulle välja att göra på en fri marknad. Och hade jag behövt betala 10 000 för att gå den kurs i bysantinsk kultur och historia som jag gick förra året så hade jag definitivt inte gjort det. Nu har skattebetalarna behövt betala för att jag ska lära mig allt om bysantinska cirkusfraktioner, Theodoros Metochites' Aristoteleskommentarer eller spänningen mellan innovation och tradition i den makedoniska renässansens användning av antiken. Meanwhile, in Darfur...

Men vad ska man tro egentligen? Jag tror inte att statens roll endast är att maximera den ekonomiska effektiviteten. Det är alldeles för uppenbart att människor också värderar andra värden än de rent monetära för att det i egentlig mening ska vara effektivt enligt mikroekonomisk teori att vara ekonomiskt effektiv. (Detta förtjänar ett eget blogginlägg, vilket det inte får just nu.) Men är just folkbildning någonting som staten ska syssla med? Jag kan tycka att det är värt att ägna min tid åt att läsa om bysantinsk kultur hellre än att tjäna pengar, därför att jag värderar mina kunskaper högre än mina pengar. Men frågan är ju om andra, vårdbiträdet i Kiruna eller skomakaren i Dals-Långed, har rimliga skäl att värdera att jag lär mig om bysantinsk kultur. Det känns svårare att försvara. Men samtidigt igen: dessa personer tjänar inte nödvändigtvis på att jag fick gå i skola från början, men vi skulle samtidigt med mycket stor sannolikhet vara berättigade att tvinga dem att betala för min skolgång om jag inte kunde finansiera den själv. Är en erasmisk bildning i högskoleväsendets regi en så grundläggande förutsättning för ett bra mänskligt liv att vi med förtroende kan säga att den är värd att använda skattebetalarnas pengar för att tillhandahålla åt ganska många? Jag vet inte, jag tror inte det, men jag vill inte vara så översäker på min sak att jag helt avvisar denna tanke vid första påseendet. Det är värt att komma tillbaka till vid ett senare tillfälle.

Egentligen så hamnade vi dock på ett sidospår. Den idé som Burman diskuterar är att universiteten generellt ska spela en roll för att upprätthålla det demokratiska samhället, genom forskning, service och inlägg i samhällsdebatten. Författarna till den bok Burman diskuterar argumenterar för detta genom en extrapolering av John Deweys teorier om skolans roll i ett demokratiskt samhälle. Dewey själv diskuterade knappast universitetet, men författarna, Benson, Harkavy och Puckett, menar att om han hade gjort det, så hade han kanske kommit fram till någonting liknande deras egna idéer. Men övergången från skola till högskola är i detta sammanhang inte smärtfri, vilket jag antydde ovan. Det finns åtminstone en grundskola i varje stadsdel, vilket gör att skolan är integrerad med det omgivande lokalsamhället på ett sätt som ett universitet knappast är, även om ju USA har colleges eller åtminstone community colleges även på ganska små orter, vilket även Sverige i någon mån har fått. Men dessutom bedriver inte skolor forskning på samma sätt som ett universitet gör. Att explicit gynna demokratin kan endast bli ett sidospår för ett universitet, även om naturligtvis en generellt högutbildad befolkning indirekt kan vara positiv för demokratins utveckling. Universitet som inte attraherar studenter får inga pengar för undervisning, vilket under överskådlig tid torde göra att universitetens incitament främst gynnar att utveckla en högklassig undervisnings- och forskningsmiljö istället för att ägna sig åt annat. Om inte pengarna styrs ditåt, det vill säga, men då undrar man om inte demokratin kan gynnas på bättre sätt än att kanalisera pengar just via universitet.