Är nationalekonomin förbehållen apor?

DN Vetenskap skriver om neuroekonomi och att schimpansen är en bättre kandidat för homo economicus än människan, och även om jag inte är nationalekonom ska jag säga ett par saker. Nationalekonomin tenderar traditionellt sett att operera med en del antaganden som inte på ytan verkar särskilt sannolika, främst att människan är en fullt informerad, rationell nyttomaximerande agent, som i många fall verkar på en perfekt marknad, dvs. en marknad där alla aktörer är på detta vis, och där alla vet att alla är det osv. Om jag har förstått saken rätt så motiverar man dessa antaganden inte utifrån att de är plausibla i sig (för det kan alla se att de inte är) utan utifrån att man genom dem kan förklara observerade data. Jag är inte säker på att man genom denna motivering vill dra slutsatsen att de därmed är sanna, utan det är möjligt att man därmed helt enkelt kan motivera att man använder dem som analysverktyg.

Nåväl, på den gamla onda tiden har jag förstått att man helt enkelt antog att människan var en vinstmaximerare, och så fick det vara bra med det. Därmed kan public choice-skolan göra sitt antagande om att människan agerar "på samma sätt" i politiken som på marknaden, och analysera politiken därifrån. Jag skulle gärna vilja gå in närmare på PC här, men jag vet inte om jag kan tillräckligt mycket om det i detalj. Det verkar vara omdiskuterat huruvida PC verkligen kan förklara vad som händer i politiken, men det verkar tydligt att det finns ett stort problem: frågan om varför människor röstar överhuvudtaget. Eftersom varje väljares möjlighet att påverka valresultatet är närmast oändligt liten, och eftersom det kostar en del tid, pengar och energi att överhuvudtaget ta sig till vallokalen och rösta, för att inte tala om att informera sig om kandidaterna så väl att ens röst inte riskerar att gå tvärtemot ens värderingar, borde antalet röstande väldigt snabbt sjunka ner till en mycket liten nivå, gissningsvis högst några hundra väljare. Ändå ser vi att väldigt många fler röstar. Tidigare kunde man kanske förklara detta med de sociala normer som fanns: människor som inte gjorde sin medborgerliga plikt kanske skulle få utstå viss kritik från andra osv. Men idag är röstning mer av en privatsak, och även om valdeltagandet har gått ned i västländerna så är det ändå många som röstar. (I viss mån kan man dock observera att valdeltagandet är lägre där möjligheten att påverka valutgången är mindre, t.ex. i val där utgången på förhand verkar given, eller i majoritetsvalsystem, där röster för mindre partier är bortkastade. Men det förklarar ändå inte varför så många faktiskt röstar.)

Problemet är att anhängarna av PC och ekonomisk demokratiteori (t.ex. Anthony Downs) har gjort det implicita antagandet att människor är monetära vinstmaximerare, som tjänar mer pengar på att inte rösta än att rösta, och som därmed inte röstar. Det var därför jag satte "på samma sätt" ovan inom citationstecken: det tycks mig som att vi kan dra två olika slutsatser om människors beteende generellt, genom att observera dem på marknaden. Eftersom marknaden huvudsakligen har att göra med "ekonomisk" (i ordets vardagliga betydelse) vinning, är det lätt att tro att människor som handlar på marknaden har för avsikt att maximera sin ekonomiska vinst, och att detta därför är principen bakom människors interagerande med andra generellt, t.ex. i politiken. Men man kan lika gärna dra den mer generella slutsatsen att marknadsaktörernas avsikt är att maximera sin preferenstillfredsställelse, och att denna kan ta sig väldigt olika uttryck, men att på marknaden tar den sig uttryck i vinstmaximering, eftersom marknaden har att göra med ekonomisk vinning. Men när samma aktörer kommer ut från börsgolvet och blir vanliga människor kan de preferera helt andra saker, t.ex. att deras barn ska ha det bra, att visa sitt stöd för demokratin genom att gå och rösta osv.

Som tur är så har modern nationalekonomi kunnat anpassa sig till denna mycket mjukare syn på människors motiveringar, genom det som kallas för "avslöjad preferensteori". Enligt denna teori agerar människor i enlighet med sina preferenser, precis som tidigare. Men vad människor prefererar lämnas helt utanför modellen. Istället avslöjar aktörerna sina preferenser genom sina val. Genom att observera att en aktör A väljer X framför Y kan vi säga att A prefererar X framför Y. Tonvikten här ligger alltså på aktörernas observerade beteende. Problemet är dock fortfarande att vi antar att aktörerna har perfekt information, något som de dock mer eller mindre aldrig har. (Spotmarknaden för olja brukar anges som ett exempel på en perfekt marknad, men det kommer man inte särskilt långt med.) Att människor kan missta sig ganska grovt och fatta beslut på felaktiga grunder har visats ganska väl av neuroekonomiska experiment. Men det visste vi egentligen innan.

Avslöjad preferensteori har mycket lättare att ta till sig neuroekonomiska och evolutionspsykologiska resultat som i DN-artikeln ovan, som visar att människor i många lägen motiveras av ett sinne för rättvisa som väger tyngre än ren vinstmaximering. Att detta kan göras torde vara en förutsättning för att nationalekonomiska metoder ska kunna tillämpas på andra områden än de rent ekonomiska, något som har blivit mer och mer populärt de senaste årtiondena. (Freakonomics är ett populärt exempel.) Men det gör det också svårare att vara konkret, därför att man måste observera människors beteende innan man kan dra några slutsatser om hur de kan förväntas handla. Detta borde rimligtvis inte vara några som helst problem vad gäller de empiriska vetenskaperna, men för filosofin blir det mycket mer komplicerat, därför att många försök att berättiga staten som någonting som homo economicus (lämpligen situerad) skulle samtycka till använder sig av ganska tunna modeller för människors preferenser. (Rawls är ett extremt exempel.) Nu visar det sig dock att man kan arbeta med tjockare modeller, som t.ex. Nussbaum gör, och jag tror att det är vägen framåt. Snarare är ju kunskapen om att människors preferenser är oerhört diversifierade ett starkt argument för den valfrihet liberalismen medför, både på det sociala och det ekonomiska området, men det kräver att man tar reda på vad människors preferenser är genom att man observerar dem. Som Ken Binmore noterar så kan vi ju egentligen inte förvänta oss att människor ska samtycka till samhällskontrakt som förutsätter att de har helt andra åsikter än vad de verkligen har. Det som är värdet med den typ av forskning som DN-artikeln refererar till är att det visar att människor faktiskt har den typ av åsikter som skulle kunna göra ett samhälle byggt på i grunden frivilligt samarbete mellan människor stabilt. (Därmed inte sagt att man får ett kommunistiskt samhälle, som vissa andra bloggare verkar antyda. Men det torde utesluta randiansk egoism, som explicit vänder sig emot varje form av altruism, och som därmed ofta verkar vara mycket mer starkt moraliserande än t.ex. kommunismen. Jag tror heller inte att vi ska förutsätta att människan är perfekt altruistisk bara för att hon uppvisar tydliga altruistiska drag. Som Nussbaum ofta påpekar måste också våra altruistiska drag odlas, vilket förutsätter någorlunda gynnsamma omständigheter, men kanske även att människor själva får ta ansvar för sådana områden som i andra fall skulle vara förbehållna staten. [Jag tänker här t.ex. på siffror som visar att svenskarna är ytterst miljömedvetna, men inte alls handlar miljövänligt. Varför skulle de? Det är ju statens ansvar att fixa miljön. I Sheffield översvämmas man däremot av produkter som i Uppsala skulle vara förbehållna små specialbutiker, till den grad att det är helt omöjligt på många ställen att visa sitt stöd för kapitalismen genom att inte handla Fairtrade. Relaterat visar också Berggren och Jordahl mycket riktigt att mellanmänskligt förtroende är positivt korrelerat med graden av ekonomisk frihet i ett samhälle.])

Feminism(er) och identiteter

Samtidigt som vi i läsecirkeln i global rättvisa plöjer igenom texter av Susan Moller Okin och Uma Narayan om relationen mellan feminism, kulturessentialism och relativism dyker en essä i samma ämne upp på DN Kultur. Alla tre författare pekar egentligen på samma problem: vänstern har under många år i sin iver att undvika USA- och marknadsvänlig kulturimperialism anammat en ibland (dock långt ifrån alltid) oreflekterande kulturrelativism, där man i olika sammanhang försöker försvara lokalt framvuxna kulturella uttryckssätt mot McDonaldsideologin där alla ska ta del av samma överlägsna västerländska kultur. Problemet har dels varit att man därmed har konstruerat en falsk dikotomi mellan Väst och den Andre, istället för att se nyanserna, den historiska kontingensen (fruktansvärt ord, men "tillfällighet" är missvisande) och de lokala variationerna både i västerländsk kultur och i tredje världen. (Detta är "essentialismen": att olika kulturer har en essens, en oföränderlig fast kärna, och inte bara är kontingenta [eller accidenta, för att tala aristoteliska].) Men framför allt hamnar man därmed i ett läge där man tvingas försvara en könsmaktsordning som upprätthålls av dessa sedvänjor, som till exempel kvinnlig könsstympning. Feminismen hävdar att mäns förtryck av kvinnor är fel, och att strukturerna är desamma i hela världen (ja, både i talibanernas Afghanistan och i Schymans Sverige). Relativismen hävdar att vi åtminstone inte kan fördöma detta förtryck om det äger rum i andra kulturer än vår egen, och förmodligen även att förtrycket tar sig andra uttryck och beror på andra saker i dessa kulturer.

Men det Bangs Malena Rydell tar upp i DN-artikeln ovan är ett bredare perspektiv, som även tar upp klass, sexualitet och ras. Det finns dels ett teoretiskt problem, som vi diskuterade vid dagens seminarium. Är mäns förtryck mot kvinnor av samma eller annorlunda natur beroende på de tre andra faktorerna? (Blott ett iota skiljer de stridande åt, skulle den praktiskt lagde tycka.) Från vad jag förstår så verkar Moller Okin anse att det faktiskt går att hävda att kvinnor i, säg, tredje världen har samma problem, fast i större grad, än kvinnor i Väst, medna Narayan och andra verkar tycka att så inte är fallet. (Argument för Moller Okin: kvinnoförtrycket har hela tiden lett till att kvinnor dödas. Men i Indien är det till och med så att väldigt många kvinnliga foster, kanske så många som 100 miljoner, har aborterats efter fostervattensprov. Kvinnor berövas alltså rätten till liv, redan innan de är födda. [Problemet om foster har rättigheter verkar inte Okin gå in på här.] Alltså: samma förtryck, blott i större grad, i u-länder. Argument för Narayan: en svart kvinna i USA kan komma att ses som mer sexuellt promiskuös, och därmed mer "tillgänglig" än sin vita motpart av de vita männen. Men svarta män betraktas inte som mer tillgängliga av de vita männen. Alltså resulterar kombinationen ras+kön i mer och annorlunda förtryck än summan av dess delar.)

Men det finns även ett praktiskt problem: hur gör man politik av detta, om man nu så önskar? Rydell verkar efterlysa ett nytt slags "feminism" präglad av intersektionalitet: att förtryck är additivt längs flera dimensioner på det sätt som nämndes ovan. (Jag skulle verkligen vilja ifrågasätta om en fullt postkolonial, queerteoretisk, klassmedveten och rimligtvis även djurrättsteoretisk och posthandikappad feminism egentligen förtjänar att kallas för "feminism".) Om man skulle kunna driva detta enorma teoretiska fartyg i land kvarstår ju problemet att feminismen alltid har varit praktiskt politisk och försökt fokusera på konkreta framsteg för kvinnors rättigheter. Måste man inte behandla kvinnor som en grupp, istället för att dekonstruera dem i de individer de är (vilket i och för sig låter sympatiskt), om man ska kunna identifiera de strukturella faktorer som ligger bakom förtryck på grund av kön och göra någonting åt dem? Rydell hoppas på en frälsare som ännu ligger i det fördolda. Vi får väl se.

Ett par avslutande reaktioner: (1) Ingen feminism kan analyseras, utläggas eller motiveras i isolering från de bredare politiska antaganden som den vilar på. I Rydells fall vågar jag nog ana en mer radikalfeministisk riktning. Hela diskussionen om klass, till exempel, blir ju helt beroende av om man erkänner att klasser existerar, och vad man i så fall vill göra av dem. För min del är ju (liberal)feminismen snarare ett frihetsprojekt som inte går att särskilja från demokratibistånd, införandet av republik, eller övergången till en behovsprövad välfärdsstat, därför att det är samma liberala logik som ligger bakom. Det är väldigt svårt att rent filosofiskt motivera feminismen utifrån feminismen, och tar man steget ut i allmän normativ teori kan man knappast hålla en ordentlig rågång mellan feminism och övrig politisk filosofi. Det tror jag nog inte heller att särskilt många försöker göra, men det gör att talet om systerskap och gemensamma kvinnliga intressen kommer att eka något tunnare. (Politisk ideologi har ännu inte letat sig in som en egen kategori i Rydells intersektionalitet.) (2) Rydell hävdar att liberalfeminismen "vägrar tänka historiskt och komparativt", vilket ger ekon av Pateman, som jag ju skrev om för ett par veckor sedan. Jag kan egentligen bara hänvisa till mitt avsnitt om Hardin i mitt Patemaninlägg som ett möjligt svar på varför detta inte behöver vara ett jätteproblem. Men när jag såg Rydells mycket korta hänvisning till liberalfeminismen kom jag ihåg Wikipedias karakterisering av liberalfeminism som "main stream feminism". Möjligen i den bemärkelsen att det är den feminism som de flesta mainstreampolitiker verkar ha (t.ex. Rydells käpphäst Anders Borg), men inte i den feministiska debatten, i alla fall inte i Sverige. Inte i Sverige.

Det gick som väntat

För mer än tre år sedan (herregud, vad tiden går!) drev jag en blogg om inrikespolitik i de forna Sovjetstaterna. Även om jag hade haft kvar mitt då närmast patologiska intresse för detta ämne vet jag knappt om jag hade ägnat det senaste valet i Ryssland mer än detta: "Det gick som väntat." Den offentliga, politiska sfären har nämligen upphört att ha särskilt mycket att göra med maktutövningen i Ryssland. Vill man analysera rysk inrikespolitik gör man det bäst genom att skriva om andra saker än val, ty det är inte där det avgörs vem som ska styra längre. Men jag ska ändå säga några ord.

Kreml har lyckats få det resultat man önskade sig. Låt ingen glömma bort att den egentliga oppositionen, Det Andra Ryssland, lett av Garri Kasparov, överhuvudtaget inte tilläts ställa upp i valet på grund av administrativa teknikaliteter. När detta hade avklarats var det en enkel sak att få ihop det resultat man ville ha. Trots allt kontrollerar ju Kreml de "administrativa resurserna" på så gott som varje nivå av statsapparaten. Den "maktens vertikal" som Putin mödosamt har byggt upp under de senaste åren ger nu resultat. När guvernörer utses av presidenten blir det en lätt sak att ställa upp centrala mål för hur många röster som ska levereras varifrån. I deras iver att uppfylla eller övertrumfa centralmaktens order går vissa ibland till överdrift, vilket vissa analytiker menar förklarade varför de liberala partierna Jabloko och SPS inte kom in i duman i förra valet, 2003: det var tänkt att de skulle få strax över fem procent och bli representerade, men de hamnade strax under istället.

Och detta är en viktig poäng: i år är valfusket tydligare än tidigare, men det förekom förra gången också, på ett sätt som inte riktigt var fallet under Jeltsineran, även om det förekom oegentligheter då också. Framför allt hade inte centralmakten då tillräckligt stor makt för att kunna rigga valen i den utsträckning som har skett idag, även om de skulle ha velat. Men Putinadministrationen har successivt skaffat sig de verktyg som man behöver för att ingenting ska lämnas åt slumpen. Dagens val utgör bara kulmen på de senaste åtta årens utveckling i Ryssland.

Eller har kulmen verkligen nåtts? Förmodligen inte. Det är exakt fyra månader kvar till presidentvalet, men vi har fortfarande ingen aning om vem som kommer att bli Kremls kandidat - den fråga man har spekulerat i de senaste fem åren, när det väl stod klart att ingenting skulle kunna rubba Putin fram till 2008. Det verkar klart att Putin själv av någon anledning inte kommer att ställa upp, men det verkar också tydligare och tydligare att han kommer att spela något slags politisk roll även efter att han har avgått. Problemet är bara att den ryska konstitutionen lägger så stor makt i presidentens händer att scenarier där Putin blir premiärminister eller dumans talman, men fortfarande behåller den egentliga makten, eller där han blir en grå eminens (likt Lee Kuan Yew i Singapore) eller där den nye presidenten helt enkelt sitter ett tag, säg ett halvår, och sedan avgår, vilket tillåter Putin att ställa upp igen (eftersom konstitutionen bara förbjuder fler än två perioder i rad, inte fler än två perioder totalt), blir mindre sannolika, låt vara inte helt osannolika. Om Putin blir premiärminister skulle konstitutionen förmodligen behöva ändras, eftersom de så kallade maktdepartementen (försvar, utrikes, inrikes, katastrof, och kanske något till) lyder direkt under presidenten, som utnämner departementscheferna utan premiärministerns inflytande, eller så skulle efterträdaren behöva vara helt lojal mot Putin.

Ryssland är inte längre en demokrati, och kan idag kanske bäst beskrivas som en diktatur, men problemet är att Putin inte är en diktator, i alla fall såtillvida att han inte har obegränsad makt. Maktförhållandena inom Kreml är väldigt dunkla, men det verkar inte som att Putin själv sitter på all makt. Någon beskrev det för ett tag sedan som ett aktiebolag, där Putin sitter på hälften av aktierna och en brokig grupp företags- och säkerhetsintressen sitter på resten. Hans värde kommer att dala efter att han avgår som president, och den som tar över kommer att få en ökad andel. Problemet verkar vara att det är väldigt svårt att hitta någon lämplig person: den ryske presidenten måste åtminstone i någon mån vara en kommunikatör, men det nuvarande politiska systemet gynnar endast teknokrater. Det är i dagsläget lönlöst att sia om resultatet, men tjänstemän inom Enade Ryssland, Putins parti, indikerade ikväll att deras presidentkandidat kommer att offentliggöras under december månad. En spännande väntan, med andra ord.

Till sist: det är viktigt att ta den politiska utvecklingen i Ryssland på allvar. Putin har haft att balansera pragmatiska näringslivsintressen mot öppet antivästliga, neoimperialistiska och revanschistiska krafter. Skulle de senare få överhanden när dimman skingrar någongång i april efter presidentval och regeringsbildning måste västmakterna ha beredskap för att hantera detta. Delar av den ryska säkerhetsapparaten har visar sig kapabla till att använda ganska fula tricks, inklusive att försöka påverka valutgången i ett EU-land, nämligen Litauen. De misslyckades, som de ganska ofta har gjort, men det råder ingen tvekan om att det finns starka krafter som sätter väldigt stor vikt på ett ökat ryskt inflytande i den postsovjetiska sfären. Den säkraste gissningen är ändå att de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling fortsätter, med försämrade relationer mellan Ryssland och Väst, men ändå långt ifrån det läge som rådde under kalla kriget. Men att bygga ett partnerskap baserat på gemensamma värderingar kommer inte att vara möjligt så länge respekten för europeiska värderingar endast är en läpparnas bekännelse från rysk sida. Kvällens val visar med all önskvärd tydlighet att så också är fallet.