Tankar om legitimitet

Jag har inte skrivit så värst mycket rena filosofiska inlägg på sistone, eftersom jag i stort sett har försökt genomföra det projekt jag skisserade rörande undvikandet av tragedi, och har än så länge inte haft så mycket att tillägga runt det. Jag skrev då att det jag försökte argumentera emot var idén om att det centrala liberala projektet var att offentligt berättiga staten för dess medborgare. Jag uttryckte en tveksamhet om att detta överhuvudtaget var möjligt, och föreslog att man då skulle fokusera på att försöka minimera politikens tragiska konsekvenser.

Men det finns en komplicerande faktor, och det är att offentligt berättigande av många författare har haft en nära koppling till legitimitetsbegreppet. Hos de flesta liberala filosofer som har skrivit om detta hittar man inte någon djupare diskussion om exakt vad det innebär att staten är legitim, utan man tycks helt enkelt ta legitimitet som ett grundläggande moraliskt begrepp som avgör om en stat är moraliskt acceptabel eller inte. Utifrån det perspektivet skulle man ju helt enkelt kunna skära av kopplingen mellan offentligt berättigande och legitimitet och komma på något annat legitimitetsbegrepp som passar bättre.

Om man söker på "authority" i Stanford Encyclopedia of Philosophy får man en kortfattad diskussion av vad som egentligen menas med legitimitet ur ett moralfilosofiskt perspektiv, tillsammans med en uppmaning till politiska filosofer att inte gräva ner sig alltför mycket i de exakta definitionerna. Artikelförfattaren, Tom Cristiano vid Arizona, diskuterar tre definitioner av legitim politisk myndighet: berättigat tvång, förmågan att pålägga plikter på folk, samt rätten att styra. Som Cristiano säger så fångar de olika definitionerna olika delar av legitimitetsbegreppet, så jag ska inte försöka argumentera för endast en aspekt till de andras nackdel.

En legitim stat har rätt att utfärda lagar och upprätthålla dem. Betyder det därmed att alla människor har övervägande skäl att åtlyda dem? Nej, det skulle jag inte vilja hävda. Om en person drivs av sitt samvete till att värnpliktsvägra eller till andra former av civil olydnad behöver vi inte säga antingen att (1) personen ifråga var irrationell eller begick något slags epistemiskt fel, eller (2) att personen inte ansåg att staten var legitim. Jag skulle vilja hävda att det är möjligt att anse att staten är legitim samtidigt som man i ett enskilt fall inte känner att man kan agera som lagen kräver. Detta gäller samtidigt som staten också har rätt att upprätthålla lagen och bestraffa dem som bryter mot den.

Så har man då rätt att göra vad man vill trots att lagen är legitim? Nej, naturligtvis inte. Man har inte rätt att begå mord på oskyldiga, till exempel. Faktum är att man inte har rätt att begå mord på oskyldiga även om lagen tillåter det, eller om det inte finns någon lag alls. Och förmodligen har en stat som är illegitim rätt att upprätthålla en lag som förbjuder mord trots att regimen är illegitim. Det jag ville komma till är bara är att det är att kräva för mycket av människor om vi förväntar oss att de alltid ska åtlyda legitima lagar. Däremot måste de betrakta det faktum att lagen är legitim som ett skäl som talar för att lyda lagen, och förmodligen också erkänna statens rätt att upprätthålla lagen - vilket ju många som bedriver civil olydnad också anser.

Det jag ville komma till är då nånting i denna stil: en legitim stat ger människor ett skäl att åtlyda dess lagar (och staten en rätt att upprätthålla dem). Detta måste vara den praktiska effekten av att en stat är legitim. Det kan inte bara vara något slags löst moraliskt begrepp, utan måste ha en viss praktisk effekt. Denna definition kan tolkas både de dicto och de re. Man skulle kunna ställa upp något slags kriterium för vad som krävs för att en stat ska vara legitim, och sedan hävda att när en stat uppfyller detta kriterium har medborgarna ett skäl att åtlyda dess lagar, men man kan också diskutera vad som krävs av en stat för att medborgarna ska ha ett skäl att åtlyda dess lagar, och sedan hävda att staten då per definition är legitim. Tidigare har jag mest betraktat legitimitetsbegreppet på det förra sättet, men nu börjar jag förstå att det kanske ska betraktas på det senare.

För varför är offentligt berättigande så nära kopplat till legitimitet? Man skulle ju bara kunna säga på måfå att en stat som kan berättigas offentligt är bra, och att en stat som är legitim är bra, så de begreppen har ungefär samma extension. Men man kan också säga såhär: att berättiga staten offentligt innebär att vi vänder oss till de berörda människorna och talar till dem i termer som de kan förstå, som är offentligt gångbara oavsett vem som lyssnar, och när vi har gjort detta har vi gett alla människor ett skäl att åtlyda statens lagar, och därmed är ju staten legitim! Så då är ju offentligt berättigande och legitimitet kopplade till varandra nästan per definition. Och då blir det ju plötsligt mycket mer problematiskt att säga att vi ska hoppa över offentligt berättigande och ägna oss åt nånting annat.

Jag tror att ett viktigt grundantagande som jag gör är att legitimitet är nånting väldigt grundläggande, nånting som inte utgör slutpunkten för staten utan snarare dess början, från vilken man kan gå vidare med vidare politik och filosoferande, och ta sikte på andra mål, t.ex. rättvisa. Om jag har rätt i att de teorier om offentligt berättigande som finns idag lider av stora problem och mynnar ut i att ingenting egentligen kan berättigas betyder det att vi redan idag kan förhålla oss till lagen lite som vi vill: om vi har bra skäl att bryta lagen kan vi göra det, och det faktum att lagen är lag spelar ingen roll. Vi kan aldrig invända mot någon som t.ex. inte betalar sin TV-licens genom att säga att "lagar ska följas", utan måste övertyga den personen att hon har en moralisk plikt att betala sin TV-licens, något som kanske inte alltid gäller (särskilt inte om alla som har en dator med Internetuppkoppling ska behöva betala licens, som ju ibland diskuteras).

Det kan ju tyckas som att detta inte är något problem. Jag har läst en kommentator till Locke som menade att Lockes diskussion om legitimitet visar att det inte kan finnas någon legitim myndighet, men att vi kan ha skäl att åtlyda illegitima myndigheter ändå. Men som alltid i filosofi eller all vetenskap har man något slags utgångspunkt som man börjar ifrån, och målet är att "rädda fenomenen". I mitt fall utgår jag ifrån det moderna liberala pluralistiska projektet, som tar samhällets mångfald inom snart sagt alla områden för given, och går vidare därifrån och frågar sig hur vi kan etablera en stat som är legitim och helst också rättvis. Så då borde vi väl först och främst se om vi kan rädda legitimiteten på något sätt.

Ett problem är att många liberaler anser att det faktum att många verkar tycka att staten är legitim inte betyder att den är legitim. Kanske anser de att om folk skulle bli filosofer skulle de börja förstå att de kanske egentligen inte har skäl att lyda lagen, eftersom det visar sig att staten egentligen inte är offentligt berättigad, och därmed skulle de sluta tycka att den är legitim. Kanske är det bara det väldigt enkla konstaterandet (som ju t.ex. Hayek kraftigt bestrider) att människor måste kunna förstå varför staten är inrättad som den är, varför staten är legitim. Och jag har i dagsläget inte egentligen något bra svar på det här problemet. Men nog är det frapperande att det inte finns särskilt många människor som helt struntar i lagarna. Många människor bryter mot lagen. Men skulle man pressa dem och trycka på att de faktiskt bryter mot lagar som har stiftats på ett demokratiskt och rättssäkert sätt, och ta upp konsekvenserna av att folk kan bryta mot lagen lite hursomhelst, skulle de åtminstone känna sig lite skamsna och mena att "ja, ja, man ska inte bryta mot lagen, men att inte betala sin TV-licens/fildela/köpa ut åt sina kompisar är väl inte så farligt". Kanske är det bara det som krävs för att de ska anse att det faktum att lagen är lag är ett skäl för att åtlyda den, även om de anser sig ha övervägande skäl att inte göra det, och kanske är det bara det som krävs för att staten ska vara legitim.

Men det här är ju inte särskilt övertygande. Folk som inte har en egentlig anledning att betrakta staten som legitim kan ju lika gärna ändra sig när de känner för det. Men skulle man återigen pressa folk och fråga dem: "Varför tycker du att lagar ska följas?" skulle de nog kunna dra upp anledningar som är bra, vettiga och som är rumsrena i det offentliga samtalet: man ska lyda lagarna för att vi lever i en demokrati, man ska lyda lagarna för tänk om alla kunde bryta lagarna hur som helst, man kan lika gärna lyda lagarna eftersom de drabbar alla lika, osv. På det sättet uttrycker vi något slags idé om att samhället är en gemenskap som syftar till allas vinning, och om att en demokrati som beaktar alla människors lika värde och värnar allas likhet inför lagen har rätt att upprätthålla sina lagar. (Väldigt få som blir ertappade med att begå ett småbrott som t.ex. fortkörning skulle ju hävda att de helt underkänner polisens och domstolarnas rätt att upprätthålla lagarna och bestraffa en för ens brott, och att det enda skälet till att man lyder deras utslag är att man inte har tillräckligt stor vapenmakt för att stå emot dem. Detta gäller till och med många som anser sig oskyldigt dömda.)

Vi får se vad allt detta mynnar ut i. Men väldigt mycket liberal teori just nu handlar om att ge och ta skäl i något slags offentligt samtal, och jag är inte särskilt optimistisk om att det offentliga samtalet kan uppfylla den funktionen. Det verkar som att många människor är fullt kapabla att förstå och acceptera bra och vettiga skäl för varför staten är legitim och handlar därefter, och kanske borde vi börja där istället. Jag tror att vi måste vara mycket mer känsliga inför den politiska verkligheten än vad många liberala tänkare tenderar att vara, men jag är också medveten om att det riskerar att leda till att liberal filosofi får ett väldigt lokalt och tidsbundet uttryck: vad händer om vi plötsligt får en stor mängd människor som helt förkastar statens legitimitet, även om de fortsätter att lyda lagarna av andra skäl? Kan vi komma på något slags teori om varför staten ändå är legitim för dem? Jag har tidigare hintat om att vi kanske skulle kunna åsidosätta folks invändningar om vi genom demokratiska institutioner gav dem tillräckligt inflytande över beslutsfattandet, men jag är mycket mer tveksam till det nu. Vi får som sagt se om jag kommer på något. För en gångs skull påstår jag mig inte ha alla svar.

Små steg i rätt riktning

Så har då äntligen Grundlagsutredningen presenterat sitt förslag, och det positiva är att det är en enig beredning, något som jag inte trott var möjligt, framför allt med tanke på Vänsterpartiets inställning till sänkta personvalsspärrar. Jag har ju tidigare skrivit en hel del om författningspolitik generellt, så jag ska försöka att inte göra någon detaljanalys - en sån kan man t.ex. hitta här. Jag har egentligen alltid undrat om utredningen skulle föreslå några som helst förändringar, med tanke på att den tillsattes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen när Persson och Nuder blev irriterade över att Miljöpartiet kunde utöva utpressning mot sossarna och ville se om det fanns stöd för majoritetsval. (Ett sådant stöd hade man knappast i det egna partiet.) Den frågan kom ju bort ganska snabbt, får man väl lov att säga såhär i efterhand.

Det är lätt att peka på det som inte gjordes men som borde ha gjorts. Vi fick framför allt inga skilda valdagar. Vi fick en sänkning av personvalsspärren men inte ett fullständigt avskaffande, och fem procent är fortfarande ganska mycket. Vi fick ingen avskaffad valprövningsnämnd, utan riksdagen prövar fortfarande efter riksdagsval om den tillträdande riksdagen är lagenligt vald, utan möjlighet till överklagande. Och framför allt måste man väl konstatera att vi inte fick en bred folklig debatt om författningen. För att det skulle ha skett borde man nog ha tagit med alla delar av författningen (även avsnitten om monarkin och statsskickets grunder) liksom bredare demokratifrågor, t.ex. partiernas roll, men framför allt arbetat på ett helt annat sätt, kanske helt utan representanter för riksdagens partier.

Sverige är ett land som idag inte tycks lida av allvarliga och angelägna strukturella brister inom det politiska eller ekonomiska området, till skillnad från t.ex. Italien. Vår demokrati fungerar med normala mått mätt ganska bra. The Economist har till och med hävdat att Sverige är världens mest demokratiska land, vilket man kan ställa sig lite undrande över. Men det som ändå, både på ekonomins och demokratins område väcker en viss känsla av frustration är att vi inte ens är i närheten av att förverkliga vår potential. De förändringar som föreslås är inte helt marginella. Ett slopat uppenbarhetsrekvisit är väldigt viktigt, därför att även om Europakonventionen skyddar många av våra medborgerliga rättigheter måste skyddet för demokratins procedurer vara lika starkt. Men det är fortfarande så att en majoritet av svenskarna bara går till valurnorna vart fjärde år, vilket som utredningen visar är unikt i västvärlden. Det kommer fortfarande att vara så att de interna partistrukturerna missgynnar kandidater med utländsk bakgrund, trots att väljarna genom sitt personval uttrycker att man vill se dem som sina representanter i riksdagen. Och i den debatt om svenskkontrakt och svenska värderingar som just nu förs har vi återigen missat chansen att låta grundlagen utgöra grundvalen för vad folk uppfattar att Sverige som politisk gemenskap står för (även om inte alla medborgare håller med om vad som står i den).

Men man kan också se det från ett annat håll. Grundlagsfrågor är sådant som vi kan och kommer att tycka olika om. Att vi lyckas enas om åtminstone några reformer som tar den svenska författningen i rätt riktning är i det sammanhanget positivt. Kanske måste vi inse att det alltid, för alla, oavsett politisk inriktning, kommer att finnas ett glapp mellan vad man vill ha och vad man kommer att få. Sossarna ville göra det omöjligt för riksdagen att sälja av statlig egendom med enkel majoritet, för att ge sig själva vetorätt över statens ägande. Det fick de inte igenom, och det ska vi vara tacksamma för. Jag skulle vilja avskaffa monarkin och dela makten mellan riksdagen och en demokratiskt utsedd president. Det var inte ens med på dagordningen. Men det är sånt man kanske måste acceptera. Det kan komma en dag då den debatten också förs på allvar, men vi är inte där än, och min gissning är att vi inte kommer att komma dit som ett resultat av principiella överväganden, utan först när något slags skandal eller oacceptabel situation inträffar.

Men det jag inte riktigt kommer ifrån är just själva processen: att vi låter innehållet i våra grundlagar bestämmas av politikerna snarare än genom en principiell och bred folklig debatt. Det går att lägga fram bra och sakliga argument för i stort sett alla de författningspolitiska ståndpunkter som Socialdemokraterna har. Men det går likafullt inte att undvika känslan av att man har just de ståndpunkter man har därför att det gynnar egenintresset. Partiets makt blir större om man inte har personval. Möjligheten för socialdemokratiska regeringar att bestämma blir större om inte domstolarna kan lägga sig i, likaså för socialdemokratiska fullmäktigemajoriteter om möjligheten till kommunala folkinitiativ begränsas. Eftersom väljarna ofta använder lokalvalen som en möjlighet att uttrycka missnöje med sittande regering, och eftersom sittande regeringar ofta har lägre opinionsstöd i mitten på mandatperioderna, och eftersom de flesta sittande regeringar i Sverige är socialdemokratiska, gynnas socialdemokraterna av en gemensam valdag. Som jag tidigare sagt vill man ge sig själva vetorätt genom att kräva kvalificerad majoritet (eller två riksdagsbeslut) för avyttring av statlig egendom, men inte för tvångsinlösning, statliga köp av företag eller införande av statliga monopol. I debattartikeln på Newsmill säger man dessutom att man ville minska andelen utjämningsmandat, vilket ju skulle leda till att stora partier gynnas på de små partierna bekostnad - att det skulle kunna leda till att regeringar kommer till makten som överhuvudtaget inte fick väljarnas mandat bekommer dem inte. (Att man i den socialdemokratiska debattartikeln sen listar fem grundprinciper som man har tagit som utgångspunkt för sitt arbete, men inte säger någonting om mänskliga rättigheter eller rättsstaten i någon av dem bekräftar ju bara vad jag skrev i förra inlägget, nämligen att man är helt ointresserade av de frågorna.)

Konsekvent och genomgående ser vi att partiintresset ljuger inte. Det förhållandet att den konstitutionella debatten åtminstone i viss utsträckning drivs av makthunger hellre än av principiella argument utifrån respekten för demokratin och den enskilda människans okränkbarhet är ett allvarligt problem, och det ger den konstitutionella debatten en känsla av ovärdighet, at vara en fasad för ett politiskt spel. De föreslagna författningsförändringarna är små steg i rätt riktning. Vi får mer deltagande genom införandet av kommunala folkinitiativ (även om fullmäktige kan avslå dem med två tredjedelars majoritet) och vi får ett större skydd för de medborgerliga rättigheterna genom uppenbarhetsrekvisitets avskaffande, införandet av en rätt till rättvis rättegång och till integritet, en stärkt roll för riksdagsutskotten och en mer rättssäker domarutnämning, för att nämna några punkter. Men vi får absolut inte tolka utredningens förslag och det kommande propositionsarbetet som att debatten kring demokratins grundvalar därmed har avslutats i vår tid. Snarare måste vi se till att den bara har börjat.

Det är alltid mer komplicerat

För ett par dagar sedan förstod jag äntligen Kent. Som väldigt många andra har jag naturligtvis lyssnat på det mesta de har producerat genom åren, men det var först när jag läste Andres Lokkos recension av den senaste samlingsboxen som jag såg hur bitarna föll på plats. Det ska nog till en kritiker som Lokko för att se hur texter som på ytan verkar vara helt obegripliga, eller åtminstone i grund och botten verkar handla om helt typiska popämnen egentligen utgör väldigt djupsinta försök att orientera sig i det postsocialdemokratiska Sverige, Sverige efter Olof Palme och finanskrisen:

Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra

Men Kent är egentligen inget politiskt band. De ägnar sig åt att analysera och beskriva samhället mer än att kritisera det. Skillnaden blir tydlig när man jämför med BBC:s nya dramaserie, med Kenneth Branagh som Wallander. För att ge brittiska tittare en blixtintroduktion till det samhällskritiska budskapet hos Mankell låter man TV:s debattprogram stå på som bakgrundsljud där en politiker summerar samhällsutvecklingen ungefär i stil med att "vår statsminister blev mördad, ekonomin kollapsade, och nu har vi blivit ett helt vanligt land". Och i det vanliga landet Sverige sker saker som inte skulle kunnat ske i Sverige, det socialdemokratiska landet, vilket förser Wallander med saker att göra.

Jag tror att poängen med detta inlägg framträder i själva skrivandeprocessen: så fort jag försöker skriva något om den socialdemokratiska drömmen och hur vi ska förhålla oss till den så tvekar jag, därför att jag inte vet vad som är rätt svar. Det är alltid nånting annat, några andras, nånting som vi som 80-talister har att förhålla oss till men aldrig var delaktiga i, nånting som kanske till och med bara var en myt: kanske fanns det aldrig någon stor socialdemokratisk "berättelse" vars fall Mankell och Kent analyserar utifrån sina skilda ståndpunkter? Hur ska vi kunna veta? Vi började skolan 1992, året då ekonomin föll. Mina politiska minnen börjar bokstavligen med Berlinmurens fall, 500 procents ränta och hur vi möttes i skolan med medlidande kommentarer som "Det brukade vara mycket bättre, men nu när ni börjar skolan så har vi inga pengar."

Ja, hur ska man egentligen förhålla sig till ett sådant budskap? Hur ska man egentligen kunna förhålla sig till hur saker och ting brukade vara, när de ligger i det förflutna? Sjöwall-Wahlöös och Mankells samhällskritik riktar sig mot den socialdemokratiska berättelse som de var med om att skriva men som visade sig ohållbar, medan t.ex. Kent och Arne Dahl ställer sig frågan: jaha, så vad ska vi göra nu då? Det är intressant att jämföra Mankell med Arne Dahl, för även fast det finns många likheter (båda är samhällskritiska författare från vänster som tar in internationella dimensioner i sina författarskap) känns det ändå som att just berättelsen om den folkhemsdröm som försvann inte är lika närvarande hos Dahl. Jag vill gärna tro att det är en generationsfråga, men jag vet inte. Och vad ska man då göra av den samhällskritik som vår generation kommer att skriva, vi som bara känner den socialdemokratiska drömmen som något som föregick oss? Tja, förhoppningsvis kommer vi att kräva rätten att själva formulera våra egna visioner om vad vi vill att vårt samhälle ska vara, precis som 68-generationen en gång gjorde.


Allting är alltid mer komplicerat. I England märker jag hur folk som skriver om Sverige, t.ex. Polly Toynbee, hänger kvar vid den gamla socialdemokratiska bilden av Sverige som om ingenting hade hänt, eller så är det av ondo om någonting händer. Det är först när de konservativa har börjat driva införandet av friskolor som deras huvudförslag inom skolpolitiken som folk har börjat få upp ögonen för att Sverige från 90-talet och framåt faktiskt också har kännetecknats av en hel del valfrihetsreformer. Och den svenska modellen bygger inte bara på mycket välfärd, utan också på insikten att systemen måste utformas så att de är hållbara för en liten, öppen, exportberoende ekonomi. Till skillnad från Storbritannien har staten aldrig varit en stor företagsägare i Sverige. Det finns nämligen ingen anledning att anta att staten skulle vara en särskilt bra företagsägare, och om inte företagen är väl skötta klarar de inte den internationella konkurrensen, och det gynnar knappast de anställda.

Jag tänker på att allting alltid är mer komplicerat när jag läser Ola Larsmos artikel om svenska värderingar, i samband med moderaternas förslag om ett svenskkontrakt, där en av aspekterna är att man vill föra vidare svenska värderingar "om jämställdhet och så vidare", för att citera Per Schlingmann. Larsmo förhåller sig vist nog ganska skeptisk till talet om svenska värderingar, men påstår dock att för honom utgör jämlikhet kanske kärnan i de svenska värderingarna.

Jag ska inte vara alltför polemisk. Jämlikhet är förmodligen ett ganska bra förslag, i den meningen att det förmodligen fångar en hel del av de värderingar folk faktiskt har. Ett annat förslag skulle kunna från World Values Survey och den så kallade Inglehart-Welzelkartan, där Sverige är det land som allra tydligast kombinerar sekulära värderingar med "self expression", alltså att förverkliga sig själv hellre än att bara fokusera på överlevnad. Svenskarna fokuserar mer på självförverkligande än något annat folk i världen gör. Och detta för mig vidare, till Berggren & Trägårdhs provokativt betitlade bok "Är svensken människa?", där de, från vad jag förstår, hävdar att poängen med den svenska modellen egentligen är att en stark stat gör människor oberoende av varandra och därmed fria att leva sina liv som de vill.

Och då har vi kanske rört oss ett stycke bort ifrån jämlikhet som det enda värdet. Då har vi hittat fram till en svensk modell som egentligen inte är socialistisk utan i grunden liberal, som inte bejakar det solidariska, homogena klassintresset utan istället skillnaderna och mångfalden. Med anknytning till mitt senaste inlägg vill jag säga att jag tror att vi måste ha ett frihetsbegrepp, inte bara ett jämlikhetsbegrepp, om vi ska förstå detta. Jag tror att det ligger en hel del i tanken på den svenska modellen som i grunden både solidarisk och frihetsbejakande, men det är just denna dubbelhet som kommer bort i bruset, som ofta ignoreras av folk som betraktar Sverige utifrån, oavsett om det är "Wallander"-producenterna eller Polly Toynbee.

Och därför måste det finnas en samhällskritik som är lika dubbel. Där det finns ofrihet, där det finns förmynderi, där måste det också finnas samhällskritik. Det gör det inte idag. Men vi får se, kanske kommer det att ändras med tiden. Niklas Ekdal har försökt göra upp med vänsterdominansen inom deckarbranschen. Vi får se om andra följer efter.