fredag 24 oktober 2008

Yes we can

När jag för ett drygt halvår sedan skrev om amerikansk och svensk demokrati lovade jag att jag skulle återkomma till valet i USA när jag bestämt mig ytterligare. Och det har inte varit ett särskilt svårt val att komma fram till att jag helst ser att Barack Obama bör bli USA:s näste president. (Det är alltså bara ren lathet, inte svårigheterna med att bestämma mig, som har gjort att jag inte har återkommit till ämnet förrän nu.) Det finns många fördelar med Obamas kampanj, men en klar nackdel: hans protektionism. Frågan uppkommer om det inte är bättre, med Thomas Gürs ord, med en kreationist (Palin) än en protektionist.

Att direkt försöka motsäga Gür är ganska meningslöst, eftersom det finns så många olika andra saker att väga in. Men man kan säga såhär: det finns många i Sverige som först och främst skulle ställa sig frågan: vilken kandidat skulle ha den mest positiva effekten för utlandet? Om man nu endast ser till Sverige så är det självklart att handelspolitiken kanske är det politikområde som har den största direkta påverkan på oss. Och det är också givet att Obama är mer kritisk till frihandel än McCain, även om han ju faktiskt säger att han i grund och botten är för frihandel. Men om vi nu ska vara rent konsekventialistiska så är det långt ifrån självklart vilken effekt en seger för endera kandidaten kommer att få för USA:s handelspolitik. Som Gür själv noterar argumenterar Obama rimligen mot sitt eget bättre vetande när han säger att han kan tänka sig en mer protektionistisk handelspolitik. Man kan bara hoppas på att Obamas egna rådgivare eller moderata krafter inom kongressen inser att omfattande protektionistiska åtgärder i dagens ekonomiska läge riskerar att utgöra en ny Smoot-Hawley-lag, dvs. att precis som 1929 kommer protektionistiska åtgärder ytterligare att förvärra ett redan dåligt ekonomiskt läge. Jag kan dock dagspolitiken för dåligt för att göra någon detaljerad bedömning.

Problemet med att ha ett väldigt snävt konsekventialistiskt synsätt på presidentvalet (dvs. "jag hejar på den vars seger är bäst för omvärlden/Sverige/mig själv") är att man därmed måste uppge tanken på att ens värderingar har något slags spridning bortom det egna landets gränser, och att det överhuvudtaget är intressant om ens värderingar vinner framgång i andra länder. Och det tänker åtminstone inte jag göra. Problemet med liberaler som stödjer McCain är att man faller för den nyliberala frestelsen att uteslutande fokusera på den ekonomiska politiken och helt bortse från värdefrågor, vilket tenderar att ignorera en väldigt viktig del av liberalismen. Och om vi nu ändå ska tala om den ekonomiska politiken så innebär ju Obamas ekonomiska förslag skattesänkningar för 95 procent av löntagarna, och ju mindre man tjänar, desto större skattesänkningar får man med Obamas förslag jämfört med McCains förslag.

Det finns två saker att säga om detta. Den första är att efter åtta år med Bushs skattesänkningar som huvudsakligen gynnade de rika så är det väldigt viktigt med skattesänkningar som faktiskt gynnar låginkomsttagarna. Problemet med USA är egentligen inte att man har stora inkomstskillnader mellan fattiga och rika. Problemet är snarare att de senaste 30 årens enorma välståndsökning till ganska liten del har gynnat vanliga amerikaner, vars realinkomstökning har varit väldigt liten, samtidigt som kostnader för sjukvård, college osv. har rusat i höjden. Detta är ett problem, därför att så fort man avvisar en lockeansk naturrättsteori som hävdar att människors egendomsrättigheter stammar från Gud eller det rena förnuftet måste man berättiga kapitalismen genom vad den faktiskt gör för människor. Och om kartan och terrängen inte stämmer måste man rita om kartan. Sverige har idag en större social rörlighet än USA, och detsamma gäller för flera OECD-länder. Visserligen innebär det något helt annat att kunna stiga till den högsta kvintilen i USA än i Sverige (eftersom den högsta kvintilen är så oerhört mycket rikare än i Sverige) men det innebär också något annat att fastna i den lägsta. Så skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare är väldigt välkomna.

Den andra saken att säga är att för de resterande 5 procenten höjs skatterna, och det skulle vanligtvis inte vara särskilt välkommet. Men alldeles oavsett om man vill sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare måste den federala nivån hursomhelst få in mer pengar. Budgetunderskotten växer och växer, på grund av kriget i Irak, Bushs ofinansierade skattesänkningar för de rika, och krisåtgärderna för att stödja finanssektorn. Förvisso kan man vara hardcore-keynesian och säga att då ska man därmed låta underskotten bara växa och växa i en lågkonjunktur, men det är också värt att komma ihåg att alla amerikaner ska betala tillbaka dem när ekonomin vänder uppåt. Och att då låta de superrika betala lite mer är inte helt orimligt. Det är inte svenska skattenivåer vi talar om.

Så jag har inga problem med Obamas ekonomiska politik, i alla fall så långt som jag förstår skillnaderna mellan kandidaterna. Men som sagt så kan vi inte begränsa oss endast till de ekonomiska frågorna. Om vi ser till utrikespolitiken har både McCain och Obama haft fel om Irak: McCain genom att stödja invasionen i första läget, Obama genom att vilja dra sig ur när situationen ändå kunde förbättras genom den nuvarande offensiven. Oavsett vem som vinner gäller dock att USA kommer att dra sig ur om två-tre år (om jag förstår det avtal som USA och Irak håller på att skriva under), och framför allt gäller det att Afghanistan kommer att kräva mer resurser. Och med ett Pakistan som redan idag är en andra front i kriget mot talibanerna och ett Ryssland som blir mer och mer oberäkneligt, samt allsköns andra hot som vi idag inte vet någonting om är det skönt att kunna konstatera att Obama åtminstone inte vill minska på resurserna till militären (vilket naturligtvis inte McCain vill heller, snarare tvärtom), och inte heller har några ideologiska eller prestigemässiga låsningar när det kommer till att snabbt kunna omfördela trupper från Irak dit de behövs bättre om en situation skulle uppstå.

Sen har vi det här med värdefrågorna. Det är ju i mångt och mycket enklare att jämföra Obama med Palin, men det är ju inte Palin som är republikanernas huvudkandidat, trots att deras kampanj ibland verkar ge det motsatta intrycket. Men jag är djupt skeptisk till McCains mer och mer reaktionära linje när det t.ex. kommer till HD-utnämningar, där nästa president förmodligen kan komma att forma domstolens linje under lång tid. Problemet med att utnämna originalister eller konstruktionister, som tycker att HD:s roll ska vara att uttolka grundarnas ursprungliga avsikter med konstitutionen, är att man gör det helt omöjligt att betrakta konstitutionen som ett levande dokument och gör sig skyldig till ett slags ögonblickets diktatur: 1776 års grundlagsfäder får ett evigt tolkningsprivilegium, vilket ju är helt slumpmässigt - det kan ju mycket väl vara så att kommande generationer är helt eniga i sak med skrivningarna, men gör helt andra tolkningar. Men eftersom de inte kan utfärda några slags tolkningsdokument som domstolen har att beakta blir deras åsikter helt utan inflytande. (Det är bara att tänka på hur svenska domstolar har att rätta sig efter förarbeten producerade av socialdemokratiska regeringar för att se hur bisarrt detta blir.) Hela poängen med common law-traditionen, som ju bygger på att domstolarna själva ska finna rätten, urholkas ju när HD reduceras till en pampigare version av Lycksele tingsrätt. Hur konstitutionen, och därmed konstitutionalismen, på lång sikt ska kunna bevara sin centrala ställning i amerikanskt samhällsliv när den fryses fast i en tidskapsel från 1700-talet är för mig en gåta. Redan idag ser vi ju hur den reaktionära flygeln i HD (Scalia, Thomas, och väl även Alito) ger grönt ljus till allsköns övergrepp från den verkställande maktens sida, vilket är ironiskt med tanke på att den verkställande makten från början var tänkt som den svagaste av de tre... Vi riskerar att förlora någonting väldigt värdefullt om fler dylika domare hamnar i HD, vilket ju är precis vad McCain vill. Att Roe v. Wade upphävs kommer kanske att framstå som bara början, och inte själva huvudpoängen.

Och sedan har vi personfrågan. Obama har vuxit in i rollen, medan McCain inte verkar fullt så pålitlig som han tidigare tycktes. Just nu är det Obama som är lugn och statsmannamässig, medan det är McCain som gör en brandkårsutryckning på Capitol Hill mitt i finanskrisen och är nära att stjälpa hela paketet (och sedan har mage att skylla republikanernas nejröster på Obama). Det är McCain som säger att hans ålder kommer att bli en faktor i vicepresidentutnämningen, och sedan utnämner Sarah Palin, en person som uppenbart inte är redo att ikläda sig rollen som USA:s president om det skulle behövas, medan det är Obama som väljer det säkra före det osäkra i form av Joe Biden. McCain skulle fortfarande sköta presidentämbetet väl (eller i alla fall bättre än dess nuvarande innehavare), men Obama står för någonting mer. Han är en tänkare, han är om inte en Jed Bartlett så åtminstone det närmaste vi kommer i verkligheten. McCain, å andra sidan, har tappat något av den lyster och den respekt han tidigare åtnjöt, genom att föra en ganska smutsig kampanj, och genom sitt dåliga omdöme. Han hade kanske varit värd att bli president, inte minst för åtta år sedan. Men anledningarna att stödja honom minskar ständigt, medan inga frågetecken längre rimligen kan resas rörande huruvida Obama är redo att bli president - fråga bara Colin Powell.

Det är svårt att skriva någonting om det republikanska partiet, med tanke på hur långt McCain befinner sig från det som idag närmast måste beskrivas som dess huvudfåra, nämligen den pseudoteokratiska kristna högern. Men jag ser i alla fall helst att dess inflytande minskar, och det sker säkerligen bäst genom en seger för Obama, som tvingar republikanerna att försöka tala till vanliga amerikanska väljare hellre än att mobilisera sin fundamentalistiska kärna. Men vi bör också minnas att McCain faktiskt har nominerat till vicepresident en person som tycker att homoäktenskap ska förbjudas i konstitutionen, vilket inte bara är allvarligt med tanke på själva sakfrågan, utan också visar en närmast socialdemokratisk benägenhet att påtvinga alla människor, alla delstater, just ens egna lösning. Precis som i fallet med HD-utnämningarna ökar centraliseringen till nackdel för maktbalans och pluralism. Det är ingen liberal politik, men det är heller inte förvånande, eftersom McCain inte är liberal. Och därmed borde inte liberaler stödja honom. Och om vi tror att det bara är perifera frågor utan egentlig inverkan på den "riktiga" politiken begår vi ett mycket, mycket stort misstag, på så många olika plan.

fredag 10 oktober 2008

Politikens tragedi

Så då har jag blivit doktorand, och jag känner mig mer förvirrad än vanligt, trots att det naturligtvis borde vara tvärtom. Så här kommer lite lösa spekulationer som är mer förvirrade än vanligt, trots att det naturligtvis borde vara tvärtom. (När jag ibland funderar på om jag borde gå över till att skriva på engelska så folk faktiskt kan läsa det jag skriver påminns jag om vad det är jag faktiskt skriver och inser att det inte vore så smart. Nåja.)

Som jag har tagit upp flera gånger så har liberalismen generellt sett att ta ställning till det faktum att man inte kan förvänta sig att människor ska hålla med varandra om åsikter om det goda livet, något som ju Rawls kallar "den förnuftiga pluralismens faktum". Så då måste man motivera sin politiska teori med hänvisning till argument som är fristående och som inte bygger på någon genomgripande uppfattning om det goda livet. Mer generellt brukar man säga att politiska förslag måste kunna berättigas offentligt för att det ska vara legitimt att införa dem, och sedan vidtar en himla debatt om vad som egentligen menas med offentligt berättigande. Ett sätt att förstå denna ambition är att tänka såhär: om alla egentligen kunde enas om alla moraliska sanningar, skulle jag kunna sitta här och fundera ut för mig själv vad som var rätt och fel och sedan påtvinga det på andra. Visserligen skulle jag på något sätt behöva hålla öppet för att jag kanske själv skulle kunna ha fel, men det ena behöver inte utesluta det andra - vi kan ju fortsätta den politiska debatten i realtid samtidigt som vi genomför det vi har kommit fram till hittills. Men nu är det inte så, eftersom vi alla inte kommer att enas om allting. Då måste jag antingen begränsa mig själv till att använda argument som alla faktiskt kan acceptera, eller argumentera för att vissa människors åsikter kan ignoreras.

Rawls, för att ta ett exempel, gör både och, i det att han begär att parter i ett liberalt samhälle ska låta sin politiska argumentation underställas idén om offentligt förnuft, som innebär att vi inte får hänvisa till våra genomgripande uppfattningar om det goda, eftersom detta är sådant som vi kommer ha olika meningar om. Men dessutom kan vi ignorera de människor som är orimliga, och som t.ex. inte accepterar den förnuftiga pluralismens faktum, eller som inte betraktar samhället som ett skäligt system för socialt samarbete till ömsesidig vinning över tid, utan som kanske bara betraktar det som en spelplan där det gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt utan tanke på vad som är skäligt eller rimligt. (Och därmed ryker alla hobbesianer, liksom libertarianer i övrigt, som ju inte använder begrepp som skälighet eller rättvisa.)

Problemet är bara att den första strategin verkar misslyckas, och den andra verkar auktoritär och omotiverad. Det finns en omfattande kritik mot idén om offentligt förnuft, eftersom den verkar kräva av oss att vi helt enkelt inte är uppriktiga: vi får inte ange de skäl för våra ståndpunkter som egentligen motiverar oss, nämligen dem som härrör från våra genomgripande uppfattningar, eller så måste vi framföra en helt annan åsikt än den vi egentligen har. Men ett ännu större problem verkar vara att det är osäkert om vi överhuvudtaget kommer att kunna enas ens om grunddragen i ett samhälle ens om vi respekterar idén om offentligt förnuft. Jo, kanske, om vi utestänger alla libertarianer, fundamentalister, anarkister, osv. (Men även liberala katoliker som i neothomistisk anda inte kan acceptera den förnuftiga pluralismens faktum, liksom en hel del andra grupper, skulle förmodligen behöva utestängas.) Och då blir det offentliga berättigandet bara ett berättigande för liberaler.

Och det kan ju tyckas vara okej, men problemet för Rawls är att ett av den politiska filosofins mål enligt honom är att "lugna vår frustration och ilska mot vårt samhälle och dess historia genom att visa oss det sätt som dess institutioner... är rationella på, och det sätt som de utvecklades på och antog sin nuvarande, rationella form." Och det hade ju varit okej om Rawls hade haft en smal definition av "vi", nämligen vi liberaler. Men det är inte mycket till politisk filosofi. Och i denna definition hittar vi inte heller någon begränsning till blott förnuftiga människor. Nej, det verkar som att det är allas vår frustration som ska lugnas, vi som bor i detta samhälle. Men en teori som utestänger en massa människor och idériktningar och inte alls tar deras åsikter i beaktande hamnar ju ganska långt från det målet.

Jag tror att liknande invändningar kan göras mot de flesta teorier om offentligt berättigande som liberaler har kommit på. Antingen möjliggör de att vi påtvingar folk åsikter som de aldrig kommer att hålla med om, men som vi ändå har lyckats berättiga på något annat sätt, eller så kräver de något slags konsensus runt någonting, vilket är väldigt svårt att uppnå, och även om de lyckas uppnå denna konsensus så hamnar vi med en stat som är väldigt långt ifrån vad de flesta människor skulle anse acceptabelt, oftast därför att den är väldigt minimal. Och detta minskar knappast människors frustration och ilska.

Och detta är väldigt allvarligt, därför att jag tror att Rawls har rätt, åtminstone sett från hans (och i någon mån också min) horisont, nämligen som liberal i en tid då upplysningens värden åtminstone i någon mån har urholkats. (Det är bara att tänka på upplysningsfilosofernas försök att inrätta något slags "naturlig religion" som skulle stå i enlighet med förnuftets diktat för att hitta ett exempel.) Den förnuftiga pluralismens faktum, vars exakta beskrivning man dock kan ha olika åsikter om, ökar onekligen riskerna: man kan inte utan anledning tala om en "politikens tragedi" (därav titeln för detta inlägg), där människor finner sig i ett samhälle de inte alls kan förstå eller acceptera, och där deras tillvaro i slutändan blir tragisk. Jag tror nog att politikens tragedi kan inträffa inte bara när folks genomgripande uppfattningar åsidosätts eller diskrimineras mot, utan också generellt när politiken omöjliggör för dem att leva i enlighet med sina mest grundläggande värden (som inte behöver vara religiösa eller grundade på någon genomgripande doktrin om det goda, utan bara sådant som människor i allmänhet tenderar att värdesätta), eller när folk inser att de har fötts in i ett samhälle där deras medfödda samhällsställning på ett oförklarligt och slumpmässigt sätt gör att de utan egen förskyllan har betydligt sämre möjligheter att uppdra och genomföra en livsplan och förverkliga sin potential än deras medmänniskor.

Och jag tror att detta kan vara vägen framåt, även fast det kräver en betydligt mer avancerad och noggrann argumentation än jag kan prestera här. För ett par inlägg sedan försökte jag presentera en teori enligt vilken nyckeln till legitimitet var att ge alla människor ett likvärdigt inflytande över samhället, men jag lyckades inte riktigt befästa den så väl som jag skulle ha velat. Kanske ska man se den teorin i ljuset av politikens tragedi: att ge människor ett likvärdigt inflytande över samhället kan dels hjälpa till att lugna deras frustration genom att de får större respekt för samhällets institutioner såsom de faktiskt blir, men det kan också förhindra utfall som innebär att vissa människors existens blir tragisk så att andra kan förverkliga jämförelsevis triviala mål som de skulle kunna ha avstått ifrån.

Politiken är nog i någon mån alltid tragisk: Isaiah Berlin menade ju att det alltid finns en mängd objektiva och lika värdefulla men oförenliga värden som vi måste välja mellan, och att vi därför alltid står inför ett tragiskt dilemma. Själv skulle jag som bekant förneka att dessa värden måste vara objektiva, men det spelar ingen roll här. Vänsterliberaler och socialister i en minimalstat kommer alltid att känna att det är tragiskt att de har fötts in i ett samhälle där barnen inte alltid får gå i skola och där de fattiga riskerar att frysa ihjäl på gatorna, medan libertarianen i en välfärdsstat alltid kommer att känna att det är tragiskt att hennes rättigheter kränks varje dag utan hennes samtycke, och nazisten kommer kanske alltid att känna att han bor i ett tragiskt samhälle, eftersom det enda sättet han skulle bli nöjd vore om han kunde bo i ett samhälle som skulle vara mycket mer tragiskt för alla andra. Men det vi kanske kan göra är att försöka minimera tragiken. Och det är inte jättesvårt att se att en liberal stat, där människor lämnas fria att leva i enlighet med sina mest grundläggande värden, och som ger alla ett likvärdigt inflytande över våra gemensamma angelägenheter, skulle kunna vara ett steg på vägen.

Jag är osäker på om detta blev fullt så osammanhängande som jag hade tänkt, men i vart fall dyker det upp en massa frågor som jag inte har tid att besvara nu. Varför är det så viktigt att undvika politikens tragedi att det övertrumfar alla andra värden? Hur ska man utforma kritiken mot teorier om offentligt berättigande så att den blir träffande utan att luta sig för mycket mot politikens tragedi, med tanke på att ingen stat helt kan undvika tragiken? Och är det verkligen hälsosamt att helt byta perspektiv och hoppa från en ny häftig idé till en helt annan från inlägg till inlägg som jag gör, utan större sammanhang?