Visionslöshetens politik

I senaste Tiden skriver Sverker Sörlin om Reinfeldt och visionslöshetens politik. (Artikeln publicerades ursprungligen i norska Morgenbladet här.) De nya moderaterna erbjuder ingen vision för samhället, ingen roll för det allmänna bortom att kunna lösa människors problem för stunden. Vi lider av "de frias visionslöshet", efter ett citat av Stig Strömholm. Resultatet blir narcissism och likgiltighet. Vi får ett Blade Runner-samhälle, där folk skyndar sig hem efter jobbet för att spendera de pengar som jobbskatteavdraget gett dem. Socialdemokratin måste som svar stå för en syn på politik som ställer krav på människor, som gör dem delaktiga i nånting större, som vågar tänka längre och som vågar stå för en politik som gynnar alla, inte bara den enskilde väljaren.

Sörlins beskrivning är givetvis något av en karikatyr. Likväl tror jag att det ligger ganska mycket i den. Men jag tror att Sörlin underskattar dess rötter - och dess styrka. Han nämner förvisso ganska kortfattat att även Göran Persson var mer av praktisk problemlösare än ideolog, men tycker ändå att Reinfeldt har gått längre, oklart hur. Klart är att han vill ge Reinfeldt äran av att ha gjort nånting nytt i svensk politik. Men för 80-talister som inte minns Olof Palme är talet om politik som visioner mestadels historia, inte bara idag utan så långt tillbaka vi kan minnas. Med vissa undantag: en Birgitta Ohlsson eller en Fredrik Malm kan fortfarande få oss att tro på en värld utan diktatur och fattigdom, Bo Lundgren kunde på sin tid våga utmana välfärdsstaten som idé, vi har fortfarande Vänsterpartiet och Miljöpartiet som ibland har drag av utopism över sig. Men jag tror att synen på politik som problemlösning ligger längre tillbaka i tiden än Reinfeldt. Det är förmodligen en ganska naturlig utveckling av samhällets allt ökande individualisering. Våra värderingar förskjuts visserligen i en alltmer postmaterialistisk riktning, vilket tycks rimma illa med synen på staten som uteslutande ekonomisk problemlösare, men vi förväntar oss inte längre att det allmänna ska skapa en bättre värld i samma utsträckning som tidigare.

Sörlin anklagar Reinfeldt för att vara såväl historie- som framtidslös, en man som bara lever i nuet. Jag tror dock att man mycket väl kan komma till en reinfeldtsk visionslöshet genom en djup historisk medvetenhet. Som Sörlin säger kan Reinfeldts sätt att bedriva politik mycket väl liknas vid Karl Poppers idé om piecemeal engineering: vi ändrar lite här och lite där, men vi river inte upp hela systemet och bygger nytt.

Och det är där jag som liberal börjar känna att Reinfeldts sätt att bedriva politik har något djupt attraktivt över sig. Den sanna historielösheten är den som inte ser den historiska kopplingen mellan utopism och totalitarism, som inte ser baksidan av de stora projekten. Jag har tidigare skrivit på den här bloggen om tvångssteriliseringarna, som framstår som ett typexempel på vad som händer när en vision går snett, när ingen vill eller kan begränsa politikens makt över individen. Det totalitäras skugga vilar över all social ingenjörskonst.

I ett samhälle som blir alltmer individualistiskt och pluralistiskt så sjunker trösklarna för vad vi uppfattar som oacceptabla ingrepp i vårt sätt att leva. Att samkönade par inte tilläts gifta sig kunde förr passera med en axelryckning, men anses nu utgöra ett oacceptabelt fall av särbehandling. Vi tillåter inte längre studenters tvångsanslutning in i studentkårer, och vi ser i allt högre utsträckning förbi bilden av Sverige som ett tidigare etniskt homogent land: vi accepterar inte längre den behandling av det samiska folket som varit regel under århundraden. Vi anförtror individen möjlighet att välja sin egen väg, och lägger färre lagliga hinder i vägen för henne.

Sörlin beklagar "samhällets" och "gemenskapens" död, men verkar (så idéhistoriker han är!) inte se att dessa begrepp, i den mån de tillmäts politisk betydelse, ofta bygger på ett undertryckande av människans inneboende tendens att på detta sätt välja sin egen väg. Han menar att alla gynnas om ett samhälle vågar staka ut en viss riktning och stå för vissa värden, men verkar inte tänka på vad som händer med alla dem för vilka dessa värden är främmande. Reinfeldt, Rawls och Popper skulle gladeligen gå med på att vissa värden - den konstitutionella demokratins värden - måste vara vägledande för ett samhälle, men förkasta idén om politik som berättelsen om den enda vägen. I socialdemokratins Sverige, å andra sidan, är "den svenska modellen", på gott och ont, ett oantastligt värde som inte kan ifrågasättas eller frångås. Om det är den typen av "gemenskap" som Sörlin vill tillbaka till, köpt till priset av en förnekelse av samhällets inneboende åsiktspluralism, så är det inte en gemenskap värd att ha.

Självfallet kan det finnas den typ av problem med visionslöshetens politik som Sörlin pekar på: många av oss känner inte igen sig i en politik som inte beaktar hur politiska åtgärder slår mot andra grupper än den man själv tillhör. Jag låter det vara osagt i vilken mån Alliansen faktiskt står för en sådan politik. Men det jag upplever som verkligt problematiskt, och vilket Sörlin inte nämner så mycket om, är att det finns en extremt stark koppling mellan politik och valbarhet. Det är inte bara så att det politiskt möjliga reduceras till det opinionsmässigt möjliga: så har det varit i alla tider, fastän kanske lite mer uttalat nu. Utan snarare är det så att det som inte engagerar väljarna, det man inte vinner några val på, det blir inte politik överhuvudtaget, och det blir ett meningslöst slöseri med tid att ägna sig åt det.

Men det säger sig självt att sådana frågor inte bara finns kvar, utan de kan också vara av yttersta vikt. Om politik bara är praktisk problemlösning, som uttrycks i att man gör lite småändringar av skatte- eller socialförsäkringssystemen, så är det lätt att se hur man så totalt misslyckas med att förstå den sprängkraft som FRA-lagen kom att ha för dryga tre år sen. Faran är att även demokratin skuffas undan och slutar vara politik. Vem vinner val på att avskaffa tvångssteriliseringen av människor som begår könsbyte eller avskaffa monarkin?

Istället för att låta människor leva sina liv i benign neglect blir därmed visionslöshetens politik en bromskloss på vägen mot ett friare samhälle. Här, om inte förr, bör liberaler sätta ner foten och hävda visionernas plats i politiken.