Politikens tragedi

Så då har jag blivit doktorand, och jag känner mig mer förvirrad än vanligt, trots att det naturligtvis borde vara tvärtom. Så här kommer lite lösa spekulationer som är mer förvirrade än vanligt, trots att det naturligtvis borde vara tvärtom. (När jag ibland funderar på om jag borde gå över till att skriva på engelska så folk faktiskt kan läsa det jag skriver påminns jag om vad det är jag faktiskt skriver och inser att det inte vore så smart. Nåja.)

Som jag har tagit upp flera gånger så har liberalismen generellt sett att ta ställning till det faktum att man inte kan förvänta sig att människor ska hålla med varandra om åsikter om det goda livet, något som ju Rawls kallar "den förnuftiga pluralismens faktum". Så då måste man motivera sin politiska teori med hänvisning till argument som är fristående och som inte bygger på någon genomgripande uppfattning om det goda livet. Mer generellt brukar man säga att politiska förslag måste kunna berättigas offentligt för att det ska vara legitimt att införa dem, och sedan vidtar en himla debatt om vad som egentligen menas med offentligt berättigande. Ett sätt att förstå denna ambition är att tänka såhär: om alla egentligen kunde enas om alla moraliska sanningar, skulle jag kunna sitta här och fundera ut för mig själv vad som var rätt och fel och sedan påtvinga det på andra. Visserligen skulle jag på något sätt behöva hålla öppet för att jag kanske själv skulle kunna ha fel, men det ena behöver inte utesluta det andra - vi kan ju fortsätta den politiska debatten i realtid samtidigt som vi genomför det vi har kommit fram till hittills. Men nu är det inte så, eftersom vi alla inte kommer att enas om allting. Då måste jag antingen begränsa mig själv till att använda argument som alla faktiskt kan acceptera, eller argumentera för att vissa människors åsikter kan ignoreras.

Rawls, för att ta ett exempel, gör både och, i det att han begär att parter i ett liberalt samhälle ska låta sin politiska argumentation underställas idén om offentligt förnuft, som innebär att vi inte får hänvisa till våra genomgripande uppfattningar om det goda, eftersom detta är sådant som vi kommer ha olika meningar om. Men dessutom kan vi ignorera de människor som är orimliga, och som t.ex. inte accepterar den förnuftiga pluralismens faktum, eller som inte betraktar samhället som ett skäligt system för socialt samarbete till ömsesidig vinning över tid, utan som kanske bara betraktar det som en spelplan där det gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt utan tanke på vad som är skäligt eller rimligt. (Och därmed ryker alla hobbesianer, liksom libertarianer i övrigt, som ju inte använder begrepp som skälighet eller rättvisa.)

Problemet är bara att den första strategin verkar misslyckas, och den andra verkar auktoritär och omotiverad. Det finns en omfattande kritik mot idén om offentligt förnuft, eftersom den verkar kräva av oss att vi helt enkelt inte är uppriktiga: vi får inte ange de skäl för våra ståndpunkter som egentligen motiverar oss, nämligen dem som härrör från våra genomgripande uppfattningar, eller så måste vi framföra en helt annan åsikt än den vi egentligen har. Men ett ännu större problem verkar vara att det är osäkert om vi överhuvudtaget kommer att kunna enas ens om grunddragen i ett samhälle ens om vi respekterar idén om offentligt förnuft. Jo, kanske, om vi utestänger alla libertarianer, fundamentalister, anarkister, osv. (Men även liberala katoliker som i neothomistisk anda inte kan acceptera den förnuftiga pluralismens faktum, liksom en hel del andra grupper, skulle förmodligen behöva utestängas.) Och då blir det offentliga berättigandet bara ett berättigande för liberaler.

Och det kan ju tyckas vara okej, men problemet för Rawls är att ett av den politiska filosofins mål enligt honom är att "lugna vår frustration och ilska mot vårt samhälle och dess historia genom att visa oss det sätt som dess institutioner... är rationella på, och det sätt som de utvecklades på och antog sin nuvarande, rationella form." Och det hade ju varit okej om Rawls hade haft en smal definition av "vi", nämligen vi liberaler. Men det är inte mycket till politisk filosofi. Och i denna definition hittar vi inte heller någon begränsning till blott förnuftiga människor. Nej, det verkar som att det är allas vår frustration som ska lugnas, vi som bor i detta samhälle. Men en teori som utestänger en massa människor och idériktningar och inte alls tar deras åsikter i beaktande hamnar ju ganska långt från det målet.

Jag tror att liknande invändningar kan göras mot de flesta teorier om offentligt berättigande som liberaler har kommit på. Antingen möjliggör de att vi påtvingar folk åsikter som de aldrig kommer att hålla med om, men som vi ändå har lyckats berättiga på något annat sätt, eller så kräver de något slags konsensus runt någonting, vilket är väldigt svårt att uppnå, och även om de lyckas uppnå denna konsensus så hamnar vi med en stat som är väldigt långt ifrån vad de flesta människor skulle anse acceptabelt, oftast därför att den är väldigt minimal. Och detta minskar knappast människors frustration och ilska.

Och detta är väldigt allvarligt, därför att jag tror att Rawls har rätt, åtminstone sett från hans (och i någon mån också min) horisont, nämligen som liberal i en tid då upplysningens värden åtminstone i någon mån har urholkats. (Det är bara att tänka på upplysningsfilosofernas försök att inrätta något slags "naturlig religion" som skulle stå i enlighet med förnuftets diktat för att hitta ett exempel.) Den förnuftiga pluralismens faktum, vars exakta beskrivning man dock kan ha olika åsikter om, ökar onekligen riskerna: man kan inte utan anledning tala om en "politikens tragedi" (därav titeln för detta inlägg), där människor finner sig i ett samhälle de inte alls kan förstå eller acceptera, och där deras tillvaro i slutändan blir tragisk. Jag tror nog att politikens tragedi kan inträffa inte bara när folks genomgripande uppfattningar åsidosätts eller diskrimineras mot, utan också generellt när politiken omöjliggör för dem att leva i enlighet med sina mest grundläggande värden (som inte behöver vara religiösa eller grundade på någon genomgripande doktrin om det goda, utan bara sådant som människor i allmänhet tenderar att värdesätta), eller när folk inser att de har fötts in i ett samhälle där deras medfödda samhällsställning på ett oförklarligt och slumpmässigt sätt gör att de utan egen förskyllan har betydligt sämre möjligheter att uppdra och genomföra en livsplan och förverkliga sin potential än deras medmänniskor.

Och jag tror att detta kan vara vägen framåt, även fast det kräver en betydligt mer avancerad och noggrann argumentation än jag kan prestera här. För ett par inlägg sedan försökte jag presentera en teori enligt vilken nyckeln till legitimitet var att ge alla människor ett likvärdigt inflytande över samhället, men jag lyckades inte riktigt befästa den så väl som jag skulle ha velat. Kanske ska man se den teorin i ljuset av politikens tragedi: att ge människor ett likvärdigt inflytande över samhället kan dels hjälpa till att lugna deras frustration genom att de får större respekt för samhällets institutioner såsom de faktiskt blir, men det kan också förhindra utfall som innebär att vissa människors existens blir tragisk så att andra kan förverkliga jämförelsevis triviala mål som de skulle kunna ha avstått ifrån.

Politiken är nog i någon mån alltid tragisk: Isaiah Berlin menade ju att det alltid finns en mängd objektiva och lika värdefulla men oförenliga värden som vi måste välja mellan, och att vi därför alltid står inför ett tragiskt dilemma. Själv skulle jag som bekant förneka att dessa värden måste vara objektiva, men det spelar ingen roll här. Vänsterliberaler och socialister i en minimalstat kommer alltid att känna att det är tragiskt att de har fötts in i ett samhälle där barnen inte alltid får gå i skola och där de fattiga riskerar att frysa ihjäl på gatorna, medan libertarianen i en välfärdsstat alltid kommer att känna att det är tragiskt att hennes rättigheter kränks varje dag utan hennes samtycke, och nazisten kommer kanske alltid att känna att han bor i ett tragiskt samhälle, eftersom det enda sättet han skulle bli nöjd vore om han kunde bo i ett samhälle som skulle vara mycket mer tragiskt för alla andra. Men det vi kanske kan göra är att försöka minimera tragiken. Och det är inte jättesvårt att se att en liberal stat, där människor lämnas fria att leva i enlighet med sina mest grundläggande värden, och som ger alla ett likvärdigt inflytande över våra gemensamma angelägenheter, skulle kunna vara ett steg på vägen.

Jag är osäker på om detta blev fullt så osammanhängande som jag hade tänkt, men i vart fall dyker det upp en massa frågor som jag inte har tid att besvara nu. Varför är det så viktigt att undvika politikens tragedi att det övertrumfar alla andra värden? Hur ska man utforma kritiken mot teorier om offentligt berättigande så att den blir träffande utan att luta sig för mycket mot politikens tragedi, med tanke på att ingen stat helt kan undvika tragiken? Och är det verkligen hälsosamt att helt byta perspektiv och hoppa från en ny häftig idé till en helt annan från inlägg till inlägg som jag gör, utan större sammanhang?